Sammansätta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
1
K:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1890, kl. 11 f. m.
Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
Efter öfverenskommelse med stats- och lagutskotten har från
bankoutskottet öfverlemnats till behandling af sammansatt stats-, banko-
och lagutskott den af kamrarne till bankoutskottet hänvisade Kongl.
Maj:ts proposition af den 31 nästlidne januari (n:o 21), hvari Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, att lagen om rikets
mynt den 30 maj 1873 skulle erhålla ett tillägg genom en ny § med
ordningsnummern 18 af följande lydelse:
I den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger
riksbanken vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor del¬
bart belopp af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara
lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, utvexladt mot
guldmynt eller riksbankens sedlar.
Om inlösen af vaustälda eller skadade svenska myntstycken af
silfver eller brons finnes särskildt stadgadt.
Från det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden ofvauberörda den 31 nästlidne januari inhemtas, att
vid 1895 års riksdag gjordes i två lika lydande motioner hemställan,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande till Riksdagens antagande af sådant tillägg till nu
gällande lag den 30 maj 1873 om rikets mynt, att derigenom uttryck¬
ligen stadgades statens skyldighet gent emot riksbanken att vid an-
Bih. till Biksd. Prot. 1896. 4 Sami. 2 Afd. 3 Hiift. (Ko 3). I
2 Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
fordran invexla silfverskiljemyntet med guld eller riksbankens sedlar.
Dessa motioner hade närmast föranledts af ett utaf bankofullmägtige
till bankoutskottet vid 1894 års riksdag afgifvet yttrande. Banko-
utskottet, som fäst sin uppmärksamhet vid det sedan längre tid på¬
gående prisfallet å silfver samt denna omständighets inverkan på skilje¬
myntets värde och dermed sammanhängande förhållanden, hade nem¬
ligen begärt fullmägtiges yttrande, huru vida icke nämnda betydliga
prisfall kunde anses påkalla någon ändring i 6 § af det för banken
gällande reglementet eller om någon ändring i det nuvarande bok-
föringssättet. å silfver kunde vara påkallad.
Med anledning häraf hade fullmägtige i sitt berörda yttrande
anfört bland annat.
»Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att
först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt för¬
hållande, som måste anses vara af betydelse att afgörande inverka på
de framstälda spörsmålens bedömande.
Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att så¬
väl vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla
med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är
jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16
af bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att
staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid ut¬
vexling till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så
lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i
andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf
beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet —
synes det fullmägtige —• ett annat lagbud såsom komplement, hvilket
bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant på¬
fordras från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket
är liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i
detta hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, full¬
mägtige veterligt, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller
någon bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till
hvilken riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om in¬
vexling. Visserligen föreskrifver en kongl. förordning af den 31 decem¬
ber 1875 § 1, att i rikets landtränterier, utom i Stockholm, Göteborg
och Malmö, en hvar eger att få hvilket som helst belopp af sådana
mynt, som, jemlikt § 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873,
till följd af nötning endast till statens kassor äro lagligt betalnings¬
medel, vexladt emot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, så-
Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utledande N:o 3.
som ock att få hvilket som helst med 10 kronor delbart belopp af
skiljemynt vexladt med gyldmynt; men sjelfva ordalagen i denna kongl.
förordning synas gifva vid handen, att man dervid uteslutande afsett
allmänhetens beqvämlighet och rätt, men alldeles icke riksbankens.
Landtränterierna i Stockholm, Göteborg och Malmö äro uttryckligen
befriade från invexlingsskyldigheten, uppenbarligen derför, att i dessa
städer riksbanken fått den sig pålagd, och de öfriga landtränterierna
står det fritt att vid behof af medel för ifrågavarande invexling hemta
dylika från riksbankens kontor. I hvarje fall finnes i myntlagen ingen
statens invexlingsskyldighet erkänd eller stadgad, och det synes dock
vara just der, som en dylik bestämmelse bort hafva sin plats.
Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och
Norge, hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska
väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen national¬
banken ålagdt att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld in¬
vexla hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men
deremot är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med
guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. . Vid
sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin så
kallade metallfond, motsvarande metallisSa kassan hos oss, inräkna sitt
förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen af 1875 lika¬
ledes statskassans åliggande att till eu hvar vid anfordran med guld
invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya bank¬
lagen af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl
in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrätt-
niugar, får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande
sådant i den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af sta¬
ten lemnas till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto, i
bankens balansräkning kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot
bankens förråd af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt
nominella eller pregelvärde.
Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande
i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse
deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som natur¬
ligen är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma
utgifua myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd sam¬
ma skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresantiv med laglig
kurs inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet. Men
öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes för-
4 Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3,
hållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst
kontroll; den har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder,
som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det
af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån
öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riks¬
bankens kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har deri¬
genom erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som
uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag
och icke mindre mot den allt sedan sista realisationen antagna, helso-
samma regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt
särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemen¬
samma. Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens
förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån
vridas ur deras hand, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se
den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de ute¬
löpande sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens
skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst
bestämmanderätt.
Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den fram-
stälda frågan vara sjelffallet. »Ett lagbud, som klart och bestämdt stad¬
gar statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla
silfverskiljemyntet med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva
vilkoret för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet
eller fara för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska
kassan.»
I underdånig skrifvelse den 26 april 1895 hade Riksdagen, med
erinran om hvad i ärendet förekommit, vidare anfört, hurusom det
varit i syfte att medverka dertill, att denna länge förbisedda vigtiga
fråga blefve föremål för pröfning, som förberörda, vid 1895 års riks¬
dag behandlade motioner blifvit väckta; och hade motionärerna dervid
iklädt sin hemställan den form som skett, enär de ansett det lämpligast,
att det tillägg till myntlagen, som fordrades för att uttryckligen stadga
statens skyldighet gent emot riksbanken att invexla silfverskiljemynt,
måtte utarbetas genom Kongl. Maj ds åtgörande och att i sammanhang
dermed toges under öfvervägande, hvilka åtgärder från statsverkets
sida erfordrades för att bringa denna invexlingsskyldighet till utförande.
Vid behandlingen af berörda motioner hade det framhållits, att man
såsom en utgångspunkt syntes böra erinra sig, att den uppkomna frå¬
gans innebörd vore af formel och alldeles icke af faktisk natur. Det
gälde nemligen icke att öfverväga, huru vida en skyldighet borde öfver-
Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 5
flyttas från riksbanken på staten eller huru vida en ny skyldighet borde
åläggas den senare. Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa
sitt silfverskiljemynt syntes vara oförneklig och oskiljaktigt förenad
med den genom nuvarande myntlag statsverket ensamt tillagda rätt
att utmynta silfverskiljemynt. En härifrån skiljaktig uppfattning skulle
leda till uppenbara oidmligheter. Statsverket skulle t. ex. vid uppkom¬
met penningbehof kunna låta utmynta silfverskiljemynt till så stort
belopp, att skilnaden emellan pregelvärdet och metallvärdet med tillägg
af myntningskostnaden gåfve den äskade summan, och sedan utan vi¬
dare öfverlemna det för ändamålet utmyntade silfret till riksbanken
med fordran på inlösen mot guld. Att en sådan åtgärd skulle under
de antagna förhållandena vara utförbar kunde inses, då man besinnade,
att silfret numera nedgått så mycket i värde, att efter de kurser, som
noterats i början af år 1895, ett enkronemynt innehållit för ungefär 42
öre silfver, hvartill vid beräkningen af statsverkets utgifter för framstäl¬
landet af ett sådant myntstycke syntes böra läggas allenast en kostnad
af omkring 2 å 3 procent. I nu gällande myntlag funnes emellertid
icke statsverkets berörda, oeftergifliga skyldighet att invexla sitt silfver¬
skiljemynt uttryckligen stadgad, och det vore i hufvudsakligt syfte att
få denna formella bristfällighet undanröjd, som de ifrågavarande motio¬
nerna tillkommit.
Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle kunna
föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, vore mynt¬
lagens § 16, hvilken vore så lydande:
»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i
Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af
sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom
ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skilje¬
mynt utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestäm¬
mes, å hvilka andra ställen dylik utvexling skall ega rum.»
Att denna § dock icke finge tolkas på sådant sätt, att den der¬
städes åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken
få skiljemynt utvexladt mot guld skulle anses vara tillerkänd jemväl
statsverket, framginge, enligt Riksdagens åsigt, ej mindre af hvad ofvan
påvisats om de orimligheter, som deraf skulle uppkomma, utan äfven
af sjelfva myntlagens allmänna innebörd. Ett genomläsande af donna
lag i dess helhet — och icke blott af ett lösryckt stadgande i den¬
samma — samt de förhandlingar, som föregingo lagens antagande,
gåfve nemligen en bestämd uppfattning, att man genom berörda lag
6 Sammansatta Stats-, Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
afsett att reglera allenast förhållandet mellan, å ena sidan, allmänheten
samt, å den andra, statsverket och riksbanken, men icke derjemte för¬
hållandet mellan dessa båda senare inbördes.
I ett med anledning af de förenämnda motionerna afgifvet ytt¬
rande hade bankofullmägtige med hänvisande till hvad de i sitt ofvan
omförmälda, till 1894 års riksdags bankoutskott afgifna yttrande anfört
om vigten för riksbanken, att den ifrågavarande invexlingsskyldigheten
blefve på ett tillfredsställande sätt ordnad, uttalat sig för en lösning
af frågan i den rigtning, motionerna angifvit.
På de skäl, som sålunda utvecklats och eljest blifvit af banko¬
fullmägtige i deras ofvan omförmälda yttrande anförda, hade Riksdagen
hos Kongl. Maj:t anhållit om utarbetande och framläggande till Riks¬
dagens antagande af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj
1873 om rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgades statens
skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskilje-
mynt med guld eller riksbankens sedlar.
Sedan häröfver såväl myntdirektören som statskontoret afgifvit
infordrade underdåniga yttranden, med afseende å hvilkas innehåll hän¬
visas till hvad den kongl. propositionen härom omförmäler, har stats¬
rådet och chefen för finansdepartementet vid frågans föredragning inför
Kongl. Maj:t anfört, att, på sätt såväl af Riksdagen som af statskon¬
toret blifvit erinradt, den föreliggande frågans innebörd endast vore
formel. Statens skyldighet gent emot riksbanken att invexla skilje¬
mynt torde vara ostridig, ehuru något uttryckligt lagstadgande härom
icke funnes meddeladt. Då emellertid det icke kunde förnekas, att
genom det af Riksdagen ifrågasatta tillägget till myntlagen en formel
bristfällighet skulle blifva undanröjd, tvekade icke statsrådet att förorda
detsamma; och torde, i enlighet med hvad de hörda myndigheterna
föreslagit, berörda bestämmelse för fullständighetens skull böra omfatta
såväl bronsmynt som silfvermynt.
Derjemte har statsrådet och chefen för finansdepartementet tillagt,
att af hvad de hörda myndigheterna anfört syntes honom otvetydigt
framgå, att några särskilda åtgärder för mötande af de anspråk på in¬
vexling af skiljemynt, som gent emot statsverket kunde från riksbankens
sida framställas, icke för närvarande vore af behofvet påkallade, men
att Kongl. Maj:t framdeles torde vilja fatta beslut beträffande frågan,
åt hvilken eller hvilka bland statens kassor, den ifrågavarande invex¬
lingsskyldigheten borde uppdragas.
Enligt anmodan från bankoutskottet hafva bankofullmägtige till
det sammansatta utskottet afgifvit följande yttrande:
Sammansatta Stats-, Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3■ 7
»Sedan bankoutskottet anmodat fullmägtige att till sammansatta
stats-, banko- och lagutskottet inkomma med yttrande öfver Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ett tillägg till lagen
om rikets mynt den 30 maj 1873, få fullmägtige till efterkommande af
denna anmodan härmed anföra följande.
Såsom i det den kongl. propositionen åtföljande utdraget af
protokollet öfver finansärenden för den 31 sistlidne januari är omför-
mäldt, hafva fullmägtige vid 1894 och 1895 års riksdagar uttalat sig i
den syftning, att det för riksbanken är af stor vigt och betydelse, att
statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfver-
skiljemyntet med guld eller bankens sedlar blifver i lag tydligen stad¬
gad. Då det nådiga förslag, som nu är framlagdt till Riksdagen, synes
fullmägtige egnadt att afhjelpa den brist i lagstiftningen i detta ämne,
som hittills förefunnits, anhålla fullmägtige att, med åberopande af hvad
de förut i saken yttrat, få såsom sin åsigt uttala, att ett bifall till den
kongl. propositionen är ur synpunkten af riksbankens intresse önskvärd!.»
Under anslutning till detta bankofullmägtiges uttalande och då
den föreslagna lagbestämmelsen måste anses påkallad för vinnande af
fullständig tydlighet och reda i en vigtig punkt af lagstiftningen an¬
gående rikets mynt eller den, som angår statsverkets skyldighet att
inlösa sitt skiljemynt, och förslaget derjemte innebär en garanti för
att icke riksbankens skyldighet att gent emot allmänheten förmedla
utvexling och invexling af skiljemynt må kunna leda till någon samman¬
blandning af riksbankens och statsverkets affärer, får det sammansatta
utskottet, som ej funnit något att erinra mot affattningcn af föreliggande
förslag, för den skull till Riksdagen hemställa,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm 'den 9 april 1896.
På sammansatta stats-, banko- och lagutskottets vägnar:
O. R. THEMPTANDER.