10
Lagutskottets Utlåtande N:o 08.
tillgodosedd, än för närvarande är förhållandet, samt att Riksdagen måtte
beredas tillfälle att, innan de ifrågasatta ändringarna vidtagas, öfver
desamma sig yttra.
Herrar von Krusenstjerna, Fröberg och Pelirsson hafva begärt få an-
tecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling i utskottet.
N:o 68.
Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1896, kl. 3 e. ra.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 13 §
i förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den 31 oktober 1873.
Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 innehåller bland annat följande bestämmelser:
»§ 4. Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och
beslut tillkommer, på landet, den, som på kommunalstämma och i stad,
den som vid allmän rådstuga rösträtt eger: främmande religions-
bekännare och de, som till utträde ur svenka kyrkan sig anmält, dock
härifrån undantaga.x>
»§ 35. De afgifter, om hvilka kyrkostämman beslutar, skola, utom
i de fall för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå
efter den för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund; och må förty
personliga eller matlagsafgifter icke utöfver hvad lag uttryckligen med-
gifver, af kyrkostämma beslutas.
Lagutskottets Utlåtande N:o 68. H
I fråga om utgifter och personliga tjenstbarheter, hvilka enligt
gällande författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt
de i kyrkostämma icke ega röstsätt, gör denna förordning icke ändring.»
Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 november 1863 innehåller liknande stadganden.
13 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 31 oktober 1873 är af följande lydelse: »De för
särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan
eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande tros¬
förvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkstäld».
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 197, hafva herrar
John Olsson och P. J. M. Erikson från Stockholm, S. A. Hedin och Tf../.
Ekman hemstält att 13 § i sistberörda förordning skulle erhålla följande
ändrade lydelse:
»Främmande trosbekännare är för sin person och sin inkomst af
kapital eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna till
svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga
ändamål äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening i
annat fall än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkstäld.»
Till stöd för motionen anföres:
»Frågan om främmande trosbekännares befrielse från skyldighet
att deltaga i underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap
och kyrkliga inrättningar är icke ny. Redan år 1872 väcktes inom
Andra Kammaren motion i sådant syfte af herr W. Walldén. De skäl,
som då anfördes för en dylik befrielse, qvarstå ännu i dag oförminskade.
Och de hafva till och med fått ökad giltighet ej blott genom att an¬
talet främmande trosbekännare sedan dess mångdubblats utan äfven
derigenom, att dessa trosbekännare numera beröfvats den rösträtt, de
förut egt, under det deras skattebörda till statskyrkan ökats.
Orsaken till att denna vigtiga fråga ej blef löst i samband med
antagandet af 1873 års förordning angående främmande trosbekännare
torde vara att söka hufvudsakligast deri, att exemplen på den orättvisa,
som ligger i eu dylik beskattning, då ännu icke hunnit blifva så talrika
och i ögonen fallande som nu.
Af nämnda förordning framgår först och främst, att staten med-
gifver rätt till utträde ur statskyrkan endast åt sådana dissenters, som
bekänna sig till främmande kristen lära eller sådan religionsform, som
‘2 Lagutskottets Utlåtande N:o 68.
vid sidan af statskyrkan anses kunna främja statens sedliga ändamål
och intressen. Vidare iramgår af förordningen, att staten ålagt dessa
främmande trosbekännare förpligtelser, såsom statens organ vid sidan
af statskyrkan, till religionens och sedernas främjande. Under sådana
förhållanden måste det från statens egen synpunkt betraktas såsom
ytterst obilligt och orättvist, att dessa främmande trosbekännare, ehuru
de hafva att underhålla sin egen religiösa verksamhet, hvilken ofta
kräfver betydliga summor till underhåll af predikanter och prediko¬
lokaler samt till fattigunderstöd åt samfundets medlemmar, icke desto
mindre skola vara skyldiga att lika med dem, som tillhöra statskyrkan,
bidraga till underhållet åt hennes presterskap och kyrkliga inrättningar.
Denna orättvisa blir så mycket större, då man tager hänsyn till
att främmande trosbekännare ej hafva rätt att deltaga i besluten om
användningen af de medel, som de för kyrkliga ändamål tvingas att
erlägga. De hafva ingen rätt att deltaga i besluten, men väl skyldighet
att deltaga i de utgifter, som kräfvas för statskyrkoförsamlingarna och
deras presterskaps underhåll.
I andra länder, der ett särskildt kyrkosamfund framför andra
blifvit af staten erkändt med vissa företrädesrättigheter, har dock frågan
om dissenters frikallande från skatt till det af staten erkända kyrko¬
samfundet vunnit en rättvisare lösning än hos oss, vanligen i samband
med antagandet af särskilda lagbestämmelser för dissenters. Så har
man i Finland i förordningen angående kristna religionssamfund af
annan protestantisk troslära än den evangeliskt-lutherska bestämt, att
hvar, som tillhör i landet bestående kyrkosamfund af annan sådan tros¬
bekännelse samt deltager i underhåll af dess presterskap och kyrko¬
betjening, skall vara frikallad från all personel afgift till presterskap
eller kyrkobetjening inom samfund af annan trosbekännelse. I Norges
Lov angaaende kristne Dissenters o g andre, der ikke er Medlemmer
av Statskirken, heter det: »Dissenters er fritagne for personlige Ydelser
till Statskirken og dens Betjente». Äfven från egendomsskatt kan der
berielse ega rum. I Danmark, der folkkyrkan har vissa företrädes¬
rättigheter, så att den väl kan betraktas som statskyrka, äro de, som
tillhöra annat religiöst samfund, befriade från personlig skatt till denna
kyrka. I Frankrike och Nederländerna gäller som bekant, att alla de
olika religionssamfunden hafva rätt till erhållande af understöd af staten
för uppehållande af sin religiösa verksamhet.
Men oafsedt detta gifves det ett annat skäl för dissenters befri¬
else från ifrågavarande skattskyldighet, som är af större betydelse än
alla andra, nemligen att det alltid måste blifva ett samvetstvång för den,
13
Lagutskottets Utlåtande N:o 68.
som af lefvande öfvertygelse anslutit sig till ett främmande religions¬
samfund, att deltaga i underhållandet af den privilegierade statskyrkan,
hvars läror han ej gillar och hvars gudstjenstöfningar bjuda emot hans
religiösa känslor. Huru allvarsamt detta samvetstvång är torde bäst
framgå af ett exempel. Antag att en allvarligt religiös prest inom stats¬
kyrkan, som af hela sitt hjerta hyllade hennes läror, skulle tvingas att
betala skatt till understöd för metodisternas eller baptisternas eller
något annat dissentersamfunds verksamhet, hvilken han ogillar, vore ej
detta ett samvetstvång af mycket allvarlig beskaffenhet? Ingen lärer
vilja neka dertill. Förhållandet blir naturligvis alldeles enahanda, om
en dissenterpredikant eller annan utom statskyrkan stående dissenter
tvingas att bidraga till underhåll af svenska kyrkan och dess prester¬
skap.))
Såsom motionären erinrat, är frågan om främmande trosbekänna-
res befrielse från skyldighet att deltaga i aflöning och underhåll af
svenska statskyrkoförsamlingarnes presterskap och kyrkliga inrättningar
icke ny. Vid flera tillfällen har den varit föremål för Riksdagens
pröfning och senast, ehuru i något modifierad form, vid 1893 års
riksdag, dervid lagutskottet i sitt öfver förslaget afgifna betänkande
yttrade bland annat:
»Ifrågavarande utgifter äro enligt utskottets förmenande att anse
såsom statsutgifter.
Så länge den evangeliskt-lutherska kyrkan är en statsinstitution,
torde nemligen hvarje svensk medborgare böra vara skyldig att bidraga
till densamma lika väl som till hvarje annan statens inrättning. För
att taga ett exempel från en liknande statsinstitution har staten ordnat
den offentliga undervisningen efter vissa grundsatser, och till detta
undervisningssystems upprätthållande måste en hvar af statens med¬
lemmar bidraga, vare sig han gillar de af staten antagna grundsatser
eller icke, vare sig han finner det med sin fördel förenligt att begagna
sig af statens eller enskilda undervisningsanstalter.»
Tillika erinrade utskottet derom, att antagandet af förslaget skulle
i betänklig mån rubba bestående prestlönekonventioner, i hvilket afse¬
ende i förslaget icke gåfves någon antydan, på hvad sätt erforderlig
fyllnad till aflöning åt presterskapet skulle beredas i stället för de bi¬
drag, som enligt förslaget komme att bortfalla.
Dessa uttalanden af 1893 års lagutskott finner utskottet ega full
14 Lagutskottets Utlåtande N:o 68.
tillämpning jemväl i afseende å nu föreliggande motion och vill utskot¬
tet endast ytterligare erinra derom, att statskyrkans presterskap utom
kyrkliga förrättningar har till embetsåliggande att tjena staten jem¬
väl i borgerligt afseende, såsom bokföring äfven af främmande trosbe¬
kännare, utfärdande af flyttnings- m. fl. betyg, meddelande af statistiska
uppgifter, m. m. dylikt. De enda afgifter, från hvilka främmande tros¬
bekännare kunde med något fog påkalla befrielse, är ersättning för de
så kallade jura stolse eller de särskilda förrättningar presterskapet en¬
dast på derom framstäld begäran verkställer, och för hvilka förut erla-
des en viss afgift för hvarje gång de påkallades. För dessa afgifter,
från hvilka främmande trosbekännare förut voro befriade, när de icke
sjelfva påkallade föirättningen, är godtgörelse numera beräknad i de
till presterskapet utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande afgifter
äro emellertid synnerligen obetydliga och föga betungande, så att en lag¬
förändring i föreslagna syftet blott i denna del knappast kan vara af något
synnerligt behof påkallad, äfven om den icke står i strid mot ofvan uttalade
åsigter om afgifternas egenskap af statsutgift. Slutligen vill utskottet
betona, att ett bifall till förslaget härutinnan i alla händelser förutsätter
en grundlig utredning rörande ifrågavarande afgifter — en utredning,
om hvilken utskottet, derest det i öfrigt funne skäl tillstyrka förslaget,
likväl skulle med hänsyn till frågans ringa vigt, finna föga lämpligt att
hos Kongl. Maj:t anhålla.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
att motionen icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 27 april 1896.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservationer:
af herrar Hasselrot, von Krusenstjerna och Nilsson, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om vidtagande af erforderliga åtgärder, på det att dels med¬
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 68.
lemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner annan kristen tros¬
lära än den evangeliskt-lutherska, och hvars prest eller föreståndare är
behörig och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmarnes borger¬
liga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare, i fråga om hvilka
alla det torde få anses utredt, att de före utfärdandet af förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster den 11 juni
1862, förordningen angående ordnande af presterskapets i de territoriella
församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872 samt förord¬
ningen angående allmänt ordnande af klockares löneinkomster den 2
november 1883 icke varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda
kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes
presterskap eller betjening, ej heller påskpenningar, offer eller andra
dylika lönebidrag, må, utan hinder af de på grund af åberopade författ¬
ningar verkstälda löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsva¬
rande frihet och således frikallas från skyldighet att deltaga i betalning
af hvad som af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet kan
anses utgöra aflöning och ersättning för omförmälda, numera upphörda
afgifter och lönebidrag, dels ock godtgörelse för den minskning i till¬
försäkrade löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse kan anses föranleda,
må varda vederbörande löntagare för deras tjenstetid beredd;
samt af herrar F. Andersson, J. Anderson, och E. Svensson, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke medlemmar af främmande,
utaf staten erkända trossamfund må kunna för sina personer befrias från
deltagande med svenska kyrkans medlemmar i aflöning åt dess prester¬
skap, i den mån faststälda löneregleringar för detta presterskap gå till
ända, samt om framläggande för Riksdagen af det förslag, hvartill ut¬
redningen komme att gifva anledning.
Herr P. G. Petersson har hegärt få antecknadt, att han icke del¬
tagit i ärendets behandling inom utskottet.