Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
1
N:o 59.
Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1896, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestäm¬
melser angående förlust af medborgerligt förtroende.
Uti tvenne o särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner,
n:o 84 af herr Åkerblom och n:o 128 af herr D. Bergström, i syftet af
hvilkens motion 14 af Andra Kammarens ledamöter instämt, hemställes
om ändring af nu gällande bestämmelser rörande förlust af medborgerligt
förtroende.
Så föreslår herr Åkerblom en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och förelägga
Riksdagen förslag till sådan ändring i strafflagens bestämmelser om
förlust af medborgerligt förtroende, att genom nämnda bestämmelser må
lemnas åt domstolen att afgöra, huruvida dylikt strafftillägg vid för¬
brytelser af vissa slag och särskild! då någon för första gången ådömes
straff, hvarmed nu sådant tillägg är förbundet, må ådömas förbrytaren
eller icke.
Och herr Bergström hemställer, att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att regeringen ville taga i öfvervägande, dels i hvad mån de af
lagen stadgade fall, i hvilka förlust af medborgerligt förtroende skall
eller kan ådömas, kunna inskränkas, dels i hvad mån hithörande stad-
ganden böra ersättas genom stadganden, att den, som gjort sig skyldig
till visst brott, icke må vidare eller under viss tid nyttjas i allmänna
värf eller godkännas såsom vittne, samt derefter till Riksdagen göra
den framställning, hvartill utredningen gifver anledning.
Bih. till Itiksd. Brok 1896. 7 Sami. 34 Höft. (N:o 59.)
1
2 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
o
Herr Åkerbloms till stöd för förstnämnda förslag afgifna fram¬
ställning är af följande lydelse.
»Det är väl numera allmänt erkändt, att det straff, som lagen
ålägger den, som begått brott, icke får betraktas såsom vedergällning
eller hämd, vare sig den förfördelades eller hans slägtingars eller sam¬
hällets. Detta straffs syftemål måste nu vara att rätta, att förbättra
den brottslige: straffet skall betaga honom lusten att begå brott eller,
om det visar sig nödvändigt, beröfva honom förmågan att förbryta sig
mot samhällets lagar eller dess medlemmars rätt.
Då der i lagen ännu finnes en straffbestämmelse, som kallas förlust
af medborgerligt förtroende — liktydig med att den sålunda straffade
saknar »god fräjd», som ju ock är ett vilkor för drifvande af en stor del
borgerliga näringar — torde denna straffart komma under den senare
kategorien. Densamma har väl bibehållits derför, att man anser, att
samhället skall på detta sätt skydda sig och sina medlemmar, i det man,
någon tid efter det en brottslig utstått ett ådömdt straff, skulle så kunna
öfvertyga sig derom, att han bättrat sig och att man icke vidare kan
befara ett upprepande af förbrytelsen eller nya lagbrott.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om icke detta försigtighets¬
mått, denna åtgärd för att vinna ledning till bedömande af den straffades
sinnesbeskaffenhet och uppsåt ofta må anses för honom innebära just ett
betänkligt hinder, om han vill beträda bättre väg ar och återförvärfva sig
en ställning såsom laglydig och nyttig medborgare.
Domare i en del stadssamhällen, polismän, vederbörande vid fång¬
vården, prester och fattigvårdsföreståndare och välvilliga menniskor, som
förenat sig för att taga vård om frigifna fångar och skaffa dem arbete
till ärligt uppehälle, torde kunna lemna tillräckliga upplysningar härom,
hvilka icke kunna jäfvas, men som dock med sin påtagliga öfvertygelse-
kraft ännu icke kunnat komma oss att taga några verksamma steg för
att åtminstone sådana ändringar i hithörande lagbestämmelser åvägabragts,
som ligga närmast till hands och hvilkas lämplighet från alla håll be¬
kräftas.
Med eller mot lagstiftarens mening har detta — endast med de
undantag, som förekomma i kap. 5 §§ 2 och 3 strafflagen — vid en mängd
förbrytelser, särskild! då påföljden är straffarbete, ovilkorliga strafftillägg
fått den betydelse i det allmänna medvetandet, att det i hög grad mot¬
verkar den straffades upprättelse. Den vanärans stämpel, som lagen lagt
på honom äfven för eu relativt ringa förbrytelse, beröfvar honom en stor
del af de utsigter till försörjning, som annars skulle stå honom öppna.
Man kan icke undgå att finna det bevisa mycket ringa följdrigtighet, då
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
i straffanstalterna fångarne bruka få lära sig ett handtverk, men deras
frihet att öfva detta efter deras frigifvande är i högsta grad begränsad.
Många af dessa yrken kan fången icke sedan ensam utöfva med utsigt
till afsättning af tillverkningen; men medhjelpare och lärlingar får en
vanfräjdad icke ha. Då nästan allt handtverk för att blifva lönande nu
allt mera måste drifvas i något slags större skala, blir det så mycket
svårare för en ensam man att härda ut i täflan med andra. Att vinna
anställning i andra yrkesidkares tjenst är för den vanfräjdade alltid för¬
bundet med de största svårigheter, och blir hans arbete dervid oftast
alltför uselt lönadt, just derför att han är vanfräjdad. Derför söka sig
ock frigifna straff-fångar ofta in på de arbetsanstalter, som för deras
skull blifvit inrättade, men här stå de ju på sätt och vis utanför frestel¬
serna och kunna icke genom fri verksamhet visa, att de förtjena att
återfå medborgerligt förtroende. För alla stå för öfrigt sådana arbets¬
tillfällen visst icke till buds.
I fråga om uppenbart oförbätterliga, samhällsfarliga brottslingar
betyder ju vanära eller vanfräjd alls ingenting. Det är derför här icke
heller fråga om sådana. Vissa brott äro också af den beskaffenhet och
innebära ett sådant förakt för allt hvad samhället och dess medlemmar
måste anse heligt och okränkbart, att de måste förbindas med förlust af
medborgerligt förtroende. Ett sådant är exempelvis mened. Det kan
ock starkt sättas i fråga, om vid itererade förbrytelser något undantag
bör göras från regeln, att de åtföljas af vanfräjd, då de komma under
de brottkategorier, som i strafflagen nu äro förbundna med denna påföljd.
Det är märkligt, att man tidigt nog i vårt land, i fråga om bort¬
tagande af denna lagbestämmelses skadliga verkan, ville träda in på refor¬
mernas väg och ändå icke ännu kommit anmärkningsvärdt framåt. Redan
den gamla lagberedningen ville 1844 slå in på denna bana och införa en
mera human lagstiftning än den, som, snart sagdt, i tid och otid innebär
tvånget för en domare att tillämpa allmänna bestämmelser om »förlust af
medborgerligt förtroende». Det är väl gifvet, att, om detta straff bort-
toges, det i kanske många fall måste ersättas med något annat. Den
gamla lagberedningen föreslog också, att man i stället skulle införa en
ny, mindre omfattande bestämmelse om att den, som gjort sig skyldig
till vanärande brott, icke skulle kunna i allmänna värf brukas. Den tyska
strafflagen — den modernaste och kanske med största omvårdnad utarbe¬
tade kriminalkodex, som finnes — kunde i så fall tjena till ledning. »Ver-
lust der burgerlichen Ehrenrechte» hindrar ingen från att drifva hvilken
som helst näring, utom möjligen sakförarskap och dylikt, under dot den¬
samma ju utestänger från afl offentlig tjenst, civil och militär, liksom från
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
alla offentliga uppdrag. Redan i början af detta århundrade framhöllos
ock allvarliga invändningar mot den franska Code pénal, särskild! i Hol¬
land, med anledning af dess bestämmelser, att vissa straff skulle medföra
ovilkorlig infami och ett generel! förverkande af icke blott politiska, utan
äfven civila rättigheter.
Lagberedningens motivering gick också ut derpå, att icke lagen kunde
beröfva medborgare medborgerligt förtroende, en anmärkning, som väl
hufvudsakligen afsåg straffets benämning. Beredningens förslag uteslöt
emellertid dylik allmän straffbestämmelse, hvilken ansågs motsvara den
utdömda brännmärkningen och domen till »ärans förlust»; men deremot
fordrade lagberedningen uttryckligen, att lagstiftningen skulle utmärka
de fall, då »den dömde måste anses ovilkorligen gjort sig ovärdig att
nyttjas i allmänna värf», emedan det vore lagstiftningens rätt och pligt
att bestämma vilkoren för sådana värfs utöfning. Jag antecknar detta
här för att erinra om huru uppfattningen var på den tiden.
År 1860, då förslaget till ny strafflag föredrogs inför Konungen,
ansåg sig emellertid dåvarande justitieministern icke kunna utesluta van-
fräjdspåföljden ur det lagförslag, som då skulle föreläggas Rikets Ständer.
Och år 1890 hade dåvarande justitieminister samma betänkligheter, eme¬
dan vilkoret angående god fräjd qvarstode i en hel mängd författningar.
Då sistnämnda år vissa delar af strafflagen skulle ändras, framhöll
emellertid chefen för fångvården i Första Kammaren med stöd af sina
och andras erfarenheter och med åberopande af humanare lagstiftning i
utlandet, att vanfräjdssystemet här i landet borde revideras och förändras.
Lagutskottets ordförande, herr Axel Bergström, framhöll dervid, att, om
så skulle ske, de nu ifrågasatta, såsom synnerligen nyttiga ansedda för¬
ändringarna i strafflagen vid den riksdagen icke skulle hinna genom¬
föras; och då afstod generaldirektören Wieselgren från detta sitt yrkande.
Det var dock temligen uppenbart, att icke några andra grundsakliga
skäl kunde angifvas deremot, att ju icke ändå en reform af lagstift¬
ningen i här antydda rigtning borde vara en framtidsuppgift. I högsta
domstolen hade ju också herrar justitieråden Skarin och Glimstedt an¬
fört, att förlust af medborgerligt förtroende borde ovilkorligen ådömas
endast för vissa gröfre brott, men att det beträffande öfriga förbrytelser
skulle bero på domarens pröfning, huruvida förlust af medborgerligt
förtroende borde ådömas, hvilket icke borde hindra, att brott af somliga
slag, om förlust af medborgerligt förtroende icke ådömdes, ändå kunde
beläggas med den påföljd, att den dömde under viss tid eller för alltid
förklarades icke kunna bekläda offentliga embeten eller erhålla allmänna
förtroendeuppdrag eller godkännas såsom vittne.
Lagutskottets Utlåtande N:o 59. 5
Emellertid ledde nu dessa upplysningar och påminnelser icke till
något annat, än att förslag framkommo i syfte, att den, som vore dömd
förlustig medborgerligt förtroende, icke skulle efter utståndet kropps¬
straff möta så stora svårigheter att finna sin utkomst. Anteckningar
om dylik förlust skulle kantänka uteslutas ur arbetsbetygen; och man
ville äfven göra sådana ändringar i näringsförfattningarna, att frigifva
fångar icke skulle af vanfräjd hindras att arbeta yrkesmessigt för sitt
uppehälle. Dessa planer stötte emellertid på starkt motstånd från ett par
inflytelserika håll; och derefter hafva de åtminstone skenbarligen blifvit
uppgifna, likasom icke heller sedan dess frågan blifvit återväckt vid
riksdagen, ehuru så många lagkloke och bemärkte män då förutsade,
att densamma snart åter borde komma upp på dagordningen.
Ehuru vid gröfre brott, vid förbrytelser af vissa särskildt qvalificerade
slag och vid återfall .icke någon förändring af här ifrågavarande straff¬
bestämmelser numera kanske bör ifrågasättas, men å andra sidan eu
mildring af desammas erkändt betänkliga inverkan nu lika litet som förut
torde kunna byggas på någon förändring i näringsförfattningarna, må val
icke alla bemödanden att här få tidsenliga och nödiga modifikationer till
stånd dermed uppgifvas. Jag erinrar mig lagkomiténs förklaring för unge¬
fär tio år sedan, att det är »brottets egenskap med hänsigt i synnerhet
till ondskan i gerningsmannens vilja och lågheten i bevekelsegrunden», som
bör utgöra motivet för både allmänhetens och det allmännas — samhällets
och dess organs — uppfattning af gerningsmannens ställning i afseende
på det medborgerliga förtroende, som kan egnas eller fråntagas en sam¬
hällsmedlem; och jag tror, att denna förklaring hänvisar oförtydbart dertill,
att här bör åt domaren lemnas en vidsträcktare befogenhet, än den som
nu tillkommer honom, att tillämpa bestämmelsen om förlust af medbor¬
gerligt förtroende. Enligt framstående domares utsago är det t. ex. så
ofta, som första resan stöld, till och med i förbindelse med inbrott och
andra straffskärpande omständigheter, eller förfalskning icke haft något
slags rot i inneboende ondska eller elaka bevekelsegrunder; och det måste
då kännas mer än vanligt hårdt för en lagskipare att dervid ådöma minst
ett års vanfräjd. Dylika förbrytelser frammanas ju så ofta af skriande
nöd och kunna stundom rent af skyllas på oförstånd. Att under sådana
förhållanden låta denna påföljd qvarstå såsom, snart sagd t, oafvisligt för¬
bunden med domen till straffarbete synes åtminstone föga förenligt med
hvad man nu för tiden begär af eu upplyst lagstiftning.
Man har anmärkt, att genom latitudsystomet och den nu i domarens
hand lagda, temligen vidsträckta magten att inom vissa gränser för samma
brott ålägga större eller mindre straff redan, i synnerhet då, mest på
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
landet, yngre och oerfarne domare ofta tillförordnas, torde ställa för stora
anspråk på dessas urskilning, menniskokännedom och juridiska sans. Om
lian nu också skulle afgöra, när det eller det straffet skulle åtföljas af
vanära eller icke, så blefve dermed på honom lagdt allt för mycket, in¬
vänder man. Härtill vill jag svara, att det ju i detta fall kanske icke
behöfde bero så mycket på domaren som på domstolen. För våra lag¬
stiftare torde icke den tanken vara alldeles främmande, att något större
befogenhet bör tilläggas nämnden, så att denna mer än hittills kunde
ersätta en juryinstitution i hvad denna till äfvent.yrs kan framvisa såsom
önskningsmål för oss. Jag kan för öfrigt icke underlåta att här påpeka,
att strafflagens kap. 5 § 3 redan har den bestämmelsen, att domstolen
skall pröfva, om den, som, då han ännu icke fylt aderton år, gjort sig
skyldig till straff, hvarmed annars förlust af medborgerligt förtroende är
förbunden, må ådömas denna straffpåföljd. Har man i detta fall kunnat
hysa förtroende till domstolens erfarenhet och skarpsinne, så bör man
också i denna hänsigt hysa tilltro till densamma, då det är fråga om
att döma till vanfräjd brottslingar, som gått öfver denna ålders gräns.
Hos mången medelålders, nödstäld familjefader, hos mången till eländets
yttersta gräns bragt v åldring kan måhända icke samma lättsinne tjena
som ursäkt; men andra långt vigtigare betänkligheter borde här hindra
samhället att i sin lagstiftning skära alla öfver en kam. Och det bör
vara lika lätt att bedöma, om en sådan förbrytare, då han synes första
gången inför domstolsskranket, är en farlig och oförbätterlig skurk,
som det kan vara för rätten att nu afgöra detta i fråga om sjutton-
åringar, som, Gud bättre, allt för ofta kunna vara betydligt mera »in¬
piskade».
Det tör måhända anmärkas, att på dagordningen för närvarande
lärer stå en fråga, som också får tilläggas en viss betydelse med hänsigt
till syftet att sätta vår lagskipning i tillfälle att bättre än hittills mot¬
svara eu mognande allmän menings fordringar. Jag syftar på förslaget
att införa »vilkorliga straffdomar», som skulle verkställas först vid åter¬
fall. Jag tror emellertid icke, att en sådan nyhets införande skulle göra
de förändringar i strafflagsbestämmelserna öfverflödiga, hvilka jag här
afsett. Allra minst kunna de göra det, om med hänseende till vanfräjd
såsom ovilkorlig påföljd endast en viss åldersgräns — såsom strafflagens
nu gällande stadganden skulle kunna förebilda — skall vara afgörande.
Jag anser ock, att en lagförändring i bestämmelsen om vanfräjd såsom
vissa brotts påföljd under alla händelser bör vara ett önskningsmål, som
icke längre får förbises.»
Lagsutslcottets Utlåtande N:o 59. 7
Herr Bergström har äfven motiverat sin hemställan med en vid¬
lyftig framställning’, hvars hufvnddrag utskottet, under hänvisande i öfrigt
till motionen och dervid fogade bilaga, tillåter sig att härmed återgifva.
Motionären anför till en början, hurusom vid den revision af straff¬
lagen, som företogs för sex år sedan, det från flera håll framhölls såsom
en särdeles behjertansvärd angelägenhet, att man borde söka ur lagstift¬
ningen undanrödja de hinder, som stälde sig i vägen för den brottsliges
återgång till en bättre vandel efter utståndet frihetsstraff, och att det
vore hufvudsakligen trenne olika sätt, hvarpå man sökte vinna en mer
eller mindre fullständig lösning af det uppstälda problemet.
Dels ifrågasattes, att stadgandena om förlust af medborgerligt för¬
troende skulle ur strafflagen alldeles uteslutas, eller att åtminstone an¬
vändningen af denna straffpåföljd skulle genom ändrade strafflagsbestäm-
melser betydligt inskränkas. Dels påyrkades en begränsning af de fall,
i hvilka anteckning om fräjd finge göras i prestbetyg. Dels ifrågasattes
att ur den allmänna näringslagstiftningen och möjligen äfven andra för¬
fattningar borttaga stadgandet om god fräjd såsom vilkor för utöfvande
af näring eller yrke.
Derefter återgifver motionären det af justitierådet Skärm vid be¬
handlingen i högsta domstolen den 18 december 1889 af nya lagbered¬
ningens förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
afgifna yttrande, hvilket gick i rigtning af frågans lösning på här ofvan
först omnämnda sätt. Motionären fortsätter derpå:
»Inom högsta domstolen vann denna mening understöd af ytter¬
ligare en ledamot, justitierådet Glimstedt, men inom regeringen såväl
som sedermera inom Riksdagen lyckades den af justitierådet Skärm häf-
dade uppfattningen ej vinna gehör. Lagutskottet hänvisade till de ut¬
talanden, som i denna del gjorts af så väl nya lagberedningen som
chefen för justitiedepartementet' samt hemstäide endast om en ytterligare
inskränkning af ifrågavarande straffpåföljds tillämpning vid tjuinadsbrott,
hvilken ytterligare inskränkning emellertid ej vann Riksdagens bifall.»
Efter att hafva refererat nya lagberedningens yttrande beträffande
förslaget om ändrade bestämmelser om fräj danteckningar i prestbetyg,
omnämner motionären, hurusom äfven denna tilltänkta utväg till lösning
af ifrågavarande problem af såväl regering som Riksdag blef förkastad.
Sedermera lemnar motionären en redogörelse för det sätt, hvarpå
1890 års Riksdag sökte lösa förevarande fråga, i det, att densamma aflat
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, som den tredje här of van an -
gifna lösningen innehåller. Denna skrifvelse blef emellertid utan påföljd,
då Kongl. Magt, efter att hafva infordrat utlåtande i ämnet från kom-
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
merskollegium — hvilket utlåtande såsom bilaga åtföljer motionen —
vid ärendets anmälan den 3 februari 1893 fann Riksdagens framställ¬
ning icke föranleda till vidare åtgärd.
Slutligen anför motionären: »Det sätt att lösa ifrågavarande problem
för lagstiftningen, som ifrågasattes af 1890 års Riksdag, bär således af
regeringen befunnits alldeles olämpligt. Kommerskollegium har i sitt
utlåtande af den 29 mars 1892, hvilket såsom bilaga bifogas denna
motion, anfört sådana för regeringen talande skäl för bibehållande af
näringslagstiftningens bestämmelser om god fräjd såsom vilkor för idkande
af yrke eller näring, att någon framställning från regeringens sida i den
af Riksdagen angifna rigtningen icke är att förvänta.
Den väg till en lösning af ifrågavarande spörsmål, som man velat
finna i en ändring af stadgandena i afseende å fräj dbetyg, hvilka af
presterskapet meddelas, torde äfven få anses vara stängd. Den enhäl¬
liga förkastelsedom, som högsta domstolen i detta fall uttalat, regerin¬
gens lika enhälliga uttalande i samma rigtning och slutligen Riksdagens
förut omtalade afslag å herr Ii. Anderssons i Nöbbelöf skrifvelseförslag
i ämnet gifva åtminstone ringa utsigt att på denna väg komma det
föresätta målet närmare.
Af de tre lösningar, som för sex år sedan ifrågasattes, återstår så¬
lunda endast en, hvilken visserligen, äfven den, blifvit af regering och
Riksdag förkastad, men detta dock efter en vida mindre ingående pröfning,
än fallet varit med afseende å de båda andra. Då denna lösning, för
hvars användande justitierådet Skarins förut anförda yttrande i högsta
domstolen lemnar en utförlig och synnerligt god motivering, år 1890
förkastades af Riksdagen, skedde detta hufvudsakligen på yttre grunder.
Det gälde att få igenom den reviderade strafflagen med dess obestridliga
förbättringar i många punkter, och hellre än att äfventyra dess fall,
lemnade man å sido den principiella frågan, huruvida straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende borde helt och hållet eller åtminstone
i betydligare mån ur strafflagen uteslutas. Inom Riksdagen ansåg man
sig så mycket hellre kunna göra detta, som man — för öfrigt på chefens
för justitiedepartementet egen, i Andra Kammarens debatt den 23 april
1890 gifna anvisning — stod färdig att besluta sig för att söka undan¬
rödja hindren för den straffade brottslingens återgång till samhället
genom partiella reformer på de lagstiftningsområden, som beröras af straff¬
påföljden förlust af medborgerligt förtroende.
Då emellertid detta försök misslyckats, torde tiden vara inne att
underkasta sjelfva principfrågan en förnyad och mera sorgfällig pröfning.
Härför talar, förutom i högsta domstolen afgifna yttranden, Riksdagens
Lagutskottets Utlåtande N:o 59. 9
egen behandling af detta ämne vid 1890 års riksdag. Genom kamrar-
nes debatter under pröfningen af det framlagda strafflagsförslaget går
ett tydligt och allmänt erkännande, att icke allt är som det borde vara
i ifrågavarande afseende. Man erkänner, att lagstiftningen, långt ifrån
att hafva gjort allt hvad den borde och kunde göra för att åt samhället
rädda och bevara den förbättrade brottslingen efter utståndet frihetsstraff,
i vissa fall rent af upprest hinder härför. I fråga härom må särskildt
hänvisas till chefens för fångvårdsstyrelsen utmärkta och på en ingående
sakkännedom grundade anförande till Första Kammarens protokoll den
23 april 1890. (Första Kammarens protokoll 1890, II: 25: 11—21.)
Att något ytterligare här bör göras, derom torde sålunda de fleste
vara ense. Frågan är endast, huru långt man kan och bör gå. Innan
denna fråga kan afgöras, behöfves utan tvifvel en utredning ur flere-
handa synpunkter, hvars verkställande torde böra blifva regeringens
omsorg.))
Utskottet, som i sammanhang behandlat båda de förenämnda mo¬
tionerna, får härmed öfver desamma afgifva gemensamt utlåtande.
Herr Bergströms motion är af väsentligt större omfattning än den
af herr Åkerblom afgifna. Under det att den senare uteslutande åsyftar
en sådan lagändring, att det åt domstolen skall öfverlemnas att afgöra,
huruvida straffpåföljden medborgerligt förtroendes förlust bör i de spe¬
ciella fallen ådömas eller ej, hvarvid af motionären särskildt framhålles
önskvärdheten af en dylik fri pröfningsrätt, då det gäller en person,
som första gången begått brott, innebär herr Bergströms förslag flera-
alternativa lösningar af de, enligt lians åsigt, med nuvarande rättstillstånd
förenade svårigheter och missförhållanden. Sålunda kan uti sistnämnda
förslag anses ligga: l:o) yrkande om totalt uteslutande ur strafflagen af
berörda påföljd; 2:o) yrkande om begränsning, utan att straffpåföljden
i fråga ur lagen uteslutes, af de fall, då medborgerligt förtroendes förlust
skall eller kan ådömas, i hvilket yrkande kan anses innefattadt äfven
herr Åkerbloms ofvannämnda förslag; och 3:o) yrkande om ifrågavarande
straffpåföljds totala eller delvisa utbytande mot påföljden af obehörighet
att nyttjas i allmänna värf eller godkännas såsom vittne.
Hvad då först beträffar förslaget om upphäfvande af påföljden med¬
borgerligt förtroendes förlust, torde det vara till fyllest att åberopa, hvad
nya lagberedningen i sitt den 30 december 1887 afgifna förslag till
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen härutinnan anförde —
Bih. till Likså. Prof. 1896. 7 Sami. ,34 Höft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
ett yttrande, hvari jemväl 1890 års lagutskott, som till behandling före-
hade förslag till omfattande revision af strafflagen, instämde.
»Ej sällan har man påyrkat», så lyder nya lagberedningens om¬
nämnda yttrande, »att den i strafflagen för vissa brott stadgade påfölj¬
den förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och hållet borttagas,
och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den åsigt, som i all¬
mänhet inom den nyare rättsutveckligen gjort sig gällande om förkast¬
ligheten af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat, att denna påföljd
i tillämpningen visat sig ytterst förderflig, i ty att den för frigifna
brottslingar försvårar återgången till en loflig och nyttig verksamhet
och sålunda motverkar bestraffningens syfte. I förra afseendet må
emellertid erinras, att påföljden förlust af medborgerligt förtroende inga¬
lunda är jemförlig med de gamla ärestraffen. Dess syfte är ej att till¬
foga brottslingen något lidande genom att utsätta honom för andra
menniskors afsky och förakt, utan endast att förebygga, att den, som
blifvit. dömd för nesligt brott, må framdeles eller, der påföljden ådömes
för viss tid, förr, än någon tid förflutit efter det han lemnat straff¬
anstalten, inträda i sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende
åt en person ansetts böra förutsätta, att denne gjort sig förtjent af all¬
män tillit — något, hvarom sjelfva benämningen förlust af medbor¬
gerligt förtroende, rigtigt förstådd, innehåller en antydan. Svårligen
kan ock lagstiftaren helt och hållet uppgifva grundsatsen att utesluta
gröfre brottslingar från viss offentlig verksamhet äfven utöfver den tid,
som frihetsstraffet omfattar. Men vid sådant förhållande är det uppen¬
barligen i praktiskt afseende synnerligen lämpligt att på ett ställe, och
det just i strafflagen, sammanföra bestämmelserna rörande de brott,
hvilka anses böra medföra denna påföljd, så att särskilda lagar och
författningar sedan utan vidare kunna hänvisa härtill, och detta så
mycket mera, som härigenom jemväl vinnes den fördel, att man kan
låta tidslängden för ifrågavarande påföljd, der den ej anses böra åläg¬
gas för alltid, bestämmas af domaren med hänsyn till de vid hvarje
särskildt fall föreliggande omständigheter.
Hvad den senare anmärkningen angår, så träffar i sjelfva verket
ej heller denna strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått
nesligt brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst, bibehållas vid em¬
bete, tjenst eller annan allmän befattning, som han kan innehafva,
lärer ej på allvar af någon sättas i fråga, och huru vida bland de
»rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god fräjd erfor¬
dras, till äfventyra finnas sådana, vid hvilka, till underlättande af straf¬
fade personers bemödanden att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta
11
Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
förbehåll borde försvinna, är en fråga, som det ej tillkommer strafflag¬
stiftningen att besvara.»
Hvad af nya lagberedningen sålunda anförts, ådagalägger, enligt
utskottets förmenande, till fullo olämpligheten af att helt och hållet
upphäfva bestämmelserna angående förlust af medborgerligt förtroende.
I fråga om begränsning af de fall, då dylik påföljd skall eller
kan ådömas, är utskottet af den mening, att ej heller en dylik, för¬
ändring är af behofvet påkallad eller af lämplighet betingad. Ty vare
sig den ifrågasatta begränsningen skall gå i den rigtning att ännu
mera inskränka antalet af de brott, som skola eller kunna medföra
berörda påföljd, eller förslaget åsyftar att modifiera stadgandet, att ett
brott, som kan medföra förlust af medborgerligt förtroende, med nöd¬
vändighet skall göra detta, derest detsamma i det konkreta fallet be¬
lägges med straffarbete, finnas enligt utskottets tanke afsevärda skäl
mot en sådan förändring af gällande stadganden. Dels gifver nemligen
en granskning af de i strafflagen stadgade fall, då ett brott skall be¬
läggas med straffpåföljden medborgerligt förtroendes förlust, vid handen,
att detta eger rum allenast vid synnerligen grofva brott, dels är för
de fall, att medborgerligt förtroendes förlust kan, men ej skall följa å
ett visst brott, inträdande af den faktiska påföljden bundet vid en högre
strafiärt inom straffskalan, en omständighet, som å sin sida tjenar att
ådagalägga, att påföljden i fråga inträder allenast vid gröfre former af
nyssnämnda brott.
Likaså vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att en straff¬
latitud, hvari äfven andra ringare straff än straffarbete ingå, medgifver
för domstolen en, efter hvad erfarenheten bestyrker, ofta anlitad möj¬
lighet att, genom ådömande af eu ringare straffart, undvika brottets
beläggande med straffpåföljden medborgerligt förtroendes förlust.
Att åter medgifva åt domstolen fri pröfningsrätt, huruvida med¬
borgerligt förtroendes förlust skall i det konkreta fallet ådömas eller
ej, kan utskottet ej heller tillstyrka. Beträffande de gröfre brotten lärer
nemligen sådant ej lämpligen kunna medgifvas, och beträffande de öfriga
brott, hvilka kunna medföra förlust af medborgerligt förtroende, sär¬
skilt stöld och bedrägeri, torde en sådan pröfningsrätt ej vara be¬
höflig, då ifrågavarande straffpåföljd i dylika fall endast ådömes, derest
brottet i fråga anses vara af så grof beskaffenhet, att det ej kan för¬
sonas med fängelse, utan belägges med straffarbete.
Hvad slutligen angår förslaget att utbyta, fullständigt eller delvis,
stadgandena om medborgerligt förtroendes förlust mot bestämmelser,
att den för visst brott dömde skall vara obehörig att användas i all-
io
1 Li
Lagutskottets Utlåtande N:o 59.
manna värf och att brukas såsom vittne, tillåter sig utskottet hänvisa
dertill, att frågan om upphäfvande af god fräjd såsom vilkor för drif¬
vande af näring — hvilket väl får anses såsom den vigtigaste inne¬
börden af nyssnämnda förslag — på sätt motionären herr Bergström
erinrat, helt nyligen varit föremål för Kongl. Majrts pröfning, dervid
Kong!. Maj:t efter infordrade utlåtanden fann Riksdagens i ämnet gjorda
framställning ej föranleda till vidare åtgärd.
Med stöd af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,
l:o att herr Åkerbloms motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;
2:o att herr Bergströms föreliggande motion icke
heller må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 13 april 1896.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Reservation
af herrar von Krusenstjerna och Rudebeck, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, i hvad mån, särskildt hvad angår
tjufnadsbrotten, användandet af straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende må kunna ytterligare begränsas, samt derefter till Riks¬
dagen göra den framställning, hvartill utredningen kan gifva an¬
ledning.
Herr Göransson har begärt få här antecknadt, att han icke del¬
tagit i ärendets behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1896.