Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
1
3f:o 57.
Ank. till Riksdagens kansli den 10 april 1896, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående upphäfvande
af den personliga folkskoleafgiften.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 79, som hänvisats
till lagutskottets behandling, har herr J. Mankell föreslagit, »att Riks¬
dagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att
snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af den personliga
folkskoleafgiften, på sätt kan finnas lämpligt efter föregående utredning
af dess förhållande till öfriga personliga skatter».
Till stöd för motionen åberopar motionären den motivering, som före¬
finnes i en af honom till innevarande Riksdag afgifven motion, n:o 76,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande af mantalspenningarne,
och i hvilken motivering han bland annat anför:
»Den näst äldsta af de ännu bibehållna personliga skatterna synes
vara folkskoleafgiften. Dess förhistoria är i korthet följande. Riksdagen
1809—1810, som i allmänhet följde rättvisa grunder vid bestämmandet
af den då betydliga progressiva bevillningen, stadgade äfven, att en person¬
lig sådan i bevillningsstadgans första artikel skulle upptagas, ehuru
progressivt efter förmågan såsom s. k. skyddsafgift (för samhällets med¬
delade skydd till person och egendom). Denna vackra grundsats öfver-
Bih. till Riksd. Prof. 1836. 7 Sami. 3.3 Höft. (N:is 57, 58). 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
gafs emellertid redan vid 1812 års riksdag, då i stället ett för alla lika
belopp af 1 riksdaler specie — nu sannolikt motsvarande 8 kronor —
och något mindre för ynglingar och qvinnor bestämdes. Enär detta be¬
lopp emellertid befans allt för tryckande för de obemedlade, nedsattes det
under de följande årtiondena efter hand, hvaraf den relativa verkan lik¬
visst i ej ringa mån förminskades, då äfven de öfriga artiklarna i be-
villningsstadgan till beloppet nedsattes. Slutligen beslöts vid 1844 och
1845 års riksdag, att af skyddsafgiften blott ena hälften skulle ingå till
statskassan, men den andra hälften under namn af folkskoleafgift användas
till folkskoleväsendets utveckling. För samma ändamål hade dock enligt
eu kongl. stadga af den 18 juni 1842 äfven tillkcrmmit en mindre, person¬
lig afgift, närmast till lärares aflöning. Denna afgift synes dock, liksom
den egentliga skyddsafgiften, vid 1883 års riksdag hafva blifvit afskaflad,
under det folkskoleafgiften qvarstått.»
»Förkastligheten af de personliga skatterna förefaller så påtaglig, att
den svårligen af någon rättänkande och förnuftig menniska, med ringaste
insigt i skatteväsendets beskaffenhet, borde kunna förnekas. Eu sådan
skatteform står i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan. Att den
fattigaste för sin familj och sina tjenare skall betala samma belopp som
millionären — för att ej tala om aktiebolag och banker, som äro all¬
deles befriade — synes orimligt. Också hafva de personliga skatterna i
de flesta civiliserade länder blifvit afskaffade. Och det är blott med några
få stater — år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike — som Sverige
delar den tvetydiga äran af deras bibehållande.
Detta erkändes äfven i princip af den stora skatteregleringskomitén,
som helst skulle velat föreslå deras allmänna afskaffande. Men den lät
förmå sig att blott delvis tillstyrka en sådan åtgärd af det då praktiska
skälet, att det måhända skulle förefalla nog brådstörtad! att på en gång
beröfva staten och kommunen en inkomst af 5 millioner, då så många
andra skattelättnader samtidigt ifrågasattes. Yäl hade under sådana om¬
ständigheter varit, om koinitén, med fasthållande af principens rigtighet,
föreslagit en efter hand skeende afskrifning, liksom med grundskatterna
och indelningsverket. Men den föredrog i stället att tillstyrka afskaffandet
allenast af några bland de personliga afgifterna, nemligen folkskole¬
afgiften, skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, jemte några mindre, perso¬
nella afgifter. Och till försvar för de öfrigas bibehållande anförde den
grunder, hvilka väl för hvarje följdrigtigt tänkande menniska måste be¬
traktas såsom svepskäl, men hvilka dock sedermera af de personliga
Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 3
skatternas anhängare fått göra tjenst vid hvarje försök till deras af¬
skaffande.»
»Mer än någonsin torde nu äfven tiden nu vara inne för de personliga
skatternas fullständiga afskaffande. Något, om än otillfyllestgörande, skäl
mot deras ersättande medelst inkomstskatt efter fyrk eller bevillning
kunde möjligen de oprivilegierade jordbrukarne haft att anföra, så länge
de voro betungade med grundskatter och indelningsverk. Men sedan de
nu blifvit befriade icke allenast från denna skatteform, utan äfven fått
skyddstullar, hvilka derjemte kommit landets industriidkare till godo, fin¬
nes så mycket mindre skäl för de personliga skatternas bibehållande, som
de obemedlade i vida högre mån än förut måste tryckas genom dessa
skatters kvarstående, sedan de genom väsentligt höjda förbrukningsskatter
nödgats ersätta statskassan de inkomster, som gått förlorade genom de
sjelfegande jordbrukarnes och genom industriidkarnes skattelättnader.
Den enklaste och påtagligaste rättvisa måste således förestafva de
personliga skatternas snara afskaffande. Härför synes äfven den nu¬
varande tidpunkten, då så betydliga öfverskott a statsinkomsterna före¬
finnas, böra anses vara särdeles gynsam. Visserligen kan man säga, att
denna omständighet egentligen blott kan hafva omedelbar inverkan på
möjligheten af mantalspenningarnes afskaffande, som ingå till stats¬
verket. Men dervid måste likväl erinras, att för de obemedlade, som i
främsta rummet tryckas af de personliga skatterna, svårigheten att bära
de höjda förbrukningsskatter, som ingå till statsverket, inaste minskas
genom de för kommunala behof utgående persoidiga afgifternas af¬
skaffande, hvilket således verkar såsom en skattelättnad med afseende på
det totala skattebeloppet till både staten och kommunen.
Oberäknadt rättmätigheten, håfva äfven såsom praktiska skäl för
meromnämnda skatters afskaffande bifvit anförda: att de ej tillföra sta¬
ten eller kommunen några nämnvärda inkomster och ej sällan måste
eftergifvas; att dessa inkomster ej oväsentligt minskas genom besväret
och kostnaderna för afgifternas beräkning och uppbörd; att deras af¬
skaffande skulle kunna medföra förenklad organisation af landsstaterna
och de kamerala verken; samt att de delvis utgå med olika belopp i
särskilda delar af riket, hvilket måste kännas så mycket obilligare, som
de på somliga ställen bestämmas af de mest bemedlade på fyrktalsväl-
dets grund.»
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 57.
Fragan om afskaffande af den personliga folkskoleafgiften har före¬
legat till kamrarnes pröfning så väl vid 1888 som 1895 års riksdagar
utan att hafva vunnit Riksdagens bifall.
I det utlåtande, n:o 28, som lagutskottet i denna fråga afgaf vid
1888 års riksdag, yttrade utskottet:
I afseende å det framstälda förslaget vill lagutskottet erinra, att
skatteregleringskomitén i sitt den 13 september 1882 afgifna utlåtande
angående skatteförhallandena i riket föreslog, att den personliga afgiften
för folkskolans ändamål matte förbjudas. I det yttrande till statsråds¬
protokollet, hvarmed statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anmälde skatteregleringskomiténs berörda förslag och hvilket sedermera
åtföljde propositionen till 1883 års Riksdag angående ändringar i folk¬
skolestadgan, anmärkte statsrådet, att ett sådant förbud syntes betänkligt.
Ifrågavarande afgift syntes visserligen i mera välmående kommuner kunna
utan svårighet borttagas. Den förhöjning i den efter förmögenhet och
inkomst utgående vanliga kommunalskatten, som deraf skulle blifva en
följd, skulle der icke kännas betungande eller medföra större orättvisor.
Men kommuner funnes, der den beskattningsbara förmögenheten och
inkomsten vore så obetydlig och skilnaden i ekonomisk ställning emellan
de från bevillning efter andra artikeln fria och de sådan bevillning be¬
talande i allmänhet så ringa, att betänkliga svårigheter och orättvisor
skulle uppstå, om all personlig skatt upphäfdes och bristen i kommunens
inkomster ersattes af en förhöjning i afgiften efter förmögenhet och in¬
komst. Den kyrkliga kommunen egde, för att bereda tillgångar till sina
behof, icke använda andra beskattningsformer än de direkta. Skälen emot
ett fullständigt borttagande af möjligheten att i de mindre kommunerna
pålägga personlig skatt vunne derigenom inom den kyrkliga kommunen
ökad styrka. Dertill komme, att väl ingen afgift lättare än folkskole-
afgiften af de mindre bemedlade insåges utgå till ett för dem gagnande
ändamål, hvarför denna afgift minst af alla kunde antagas gifva anled¬
ning till missnöje.
Den till 1883 års Riksdag aflåtna propositionen i ämnet, hvilken
hufvudsakligen afsåg att åt § 58 i folkskolestadgan gifva en sådan ly¬
delse, att deraf klart framginge, att en personlig afgift till folkskolan
alls icke vore anbebefald, utan endast medgifven, der vederbörande kom¬
mun. funne den behöflig och rättvis, blef, med en af lagutskottet före¬
slagen redaktionsändring, af båda kamrarne utan diskussion eller votering
Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 5
godkänd; och utfärdades i enlighet med Riksdagens beslut kungörelsen
den 1 juni 1888.
Då enligt utskottets tanke icke sedan 1888 inträdt sådana förändrade
förhållanden, som kunna förringa giltigheten af de andragna skälen för
bibehållande af den personliga folkskoleafgiften, der densammas utgående
af omständigheterna betingas, hemstälde utskottet, att motionen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Båda kainrarne biföllo lagutskottets hemställan.
Vid 1895 års riksdag hemstälde utskottet på hufvudsakligen samma
skäl som år 1888, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, och blef denna utskottets hemställan af Riksdagen bifallen.
Utskottet, som fortfarande delar de betänkligheter mot ett fullstän¬
digt upphäfvande af den personliga folkskoleafgiften, som af utskottet
vid 1888 och 1895 års riksdagar blifvit uttalade, anser följaktligen, att
kommunens rätt att besluta en dylik afgift till begränsad! belopp bör
bibehållas, synnerligast då ifrågavarande afgift icke får sättas till högre
belopp än 50 öre för man och 25 öre för qvinna, och den sålunda synes
för de mindre bemedlade icke kunna blifva synnerligen betungande, helst
kommunerna pläga i stor utsträckning för medellöse medgifva afskrifning
af de personella utskylderna.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, föranlåtes utskottet
hemställa,
att motioen icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 april 1896.
CARL B. HASSELROT.
Herr v. Krusenstjerna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.