4
Lagutskottets Utlåtande N:a 11.
N:o 11.
Ant. till Riksd. kansli den 10 februari 1896, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 35
och 53 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets ut¬
görande på landet den 23 oktober 1891.
I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 125, hemställer herr J. Andersson i Öhrstorp,
att Riksdagen för sin del ville besluta ett tillägg till 35 § i lagen an¬
gående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891
af följande lydelse:
Nämndeman, som biträder vid vägsyn, tillgodonjuter dagarfvode
enligt 5 klassen i gällande resereglemente samt skjutsersättning be¬
räknad efter lega för en häst för hvarje kilometer väg, som besigtigats;
samt ett nytt moment till 53 § i samma lag så lydande:
vägsyningskostnader.
Till stöd för motionen anföres:
Vid sistlidne riksdag väcktes af C. H. Wittsell m. fl. en motion om
tillägg till 35 och 53 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets ut¬
görande på landet den 23 oktober 1891, afseende införande af lag¬
bestämd rätt för vid vägsyn biträdande nämndemän att af vägkassans
medel åtnjuta lämpligt dagarfvode och resekostnadsersättning.
Denna framställning blef emellertid på anförda grunder af lag¬
utskottet afstyrkt, och Riksdagen godkände denna utskottets hemställan.
De skäl, som i utlåtandet hufvudsakligen anfördes, voro: dels att 1734
års lag föreskrifvit skyldighet för nämndemän att deltaga i vägsyn,
dels ock att den nya väglagen genom ifrågavarande stadgande i § 35
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
icke ålagt nämnden något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut
varit i lag stadgadt, samt slutligen att ersättning till nämndemännen
för utförande af det uppdrag, som enligt förstnämnda lag till dem
lemnats, icke varit medgifven.
Beaktande den betydelse, dessa skäl kunde anses ega, kunde motio¬
nären dock ej finna annat, än att frågan om rätt för nämndemän att
erhålla ersättning för biträde med vägsyn vore af förhållandena på¬
kallad; och den åsigten, att ersättning till nämndemän för vägsyn icke
varit i 1734 års lag medgifven, eller att nämndemansbefattningen, såsom
hufvudsakligen till sin karakter ett förtroendeuppdrag, skulle utgöra
något giltigt hinder för en lagförändring i det antydda syftet, förefölle
motionären mycket tvifvelaktig. Helt visst hade äfven lagstiftningen
på senare tiden gått i den efter motionärens uppfattning goda rigt-
ningen, att icke allenast nämndemansbefattningen i flera fall, utan jem¬
väl andra förtroendeuppdrag, der de utförts, blifvit tillerkända såväl
dagarfvode som reseersättning, äfven om sådant från äldre tider icke
ifrågakommit eller ansetts behöflig!
Vid tiden närmast före 1872 voro endast besutne åboar och hem-
mansegare valberättigade och valbara vid nämndemansval, och den valde
var under den tid befattningen innehades tillförsäkrad åtskilliga s. k.
privilegier eller rättigheter, såsom exempelvis frihet från utgörande af
skjutsskyldigheten. Denna jemte andra förmåner utgjorde, i synnerhet
der skjutsskyldighetens fullgörande var ett svårt onus, en icke oväsentlig
ersättning till nämndemannen för de skjutsar, han måste bestå sig vid
vägsyner och andra resor, som af sysslan påkallades. Således äfven
om ingen direkt ersättning tillkom nämndemännen för det på den tiden
ringa besväret att biträda vid vägsyn å några få mil landsvägar, så
utgjorde dock den indirekta godtgörelsen ett icke obetydligt ersätt¬
ningsbelopp i förhållande till besvärets storlek.
Efter det kong! förordningen den 19 juli 1872 blifvit gällande, vore
nu mera en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad,
inom valkretsen bosatt man, som vore 25 år gammal, valbar till nämnde¬
man, och det kunde inträffa, att en person, som ej hade egna hästar
att tillgå, blefve utsedd till nämndeman för kommunen eller valkretsen.
Huru uppoffrande och kostsamt för honom fullgörandet af det erhållna
uppdraget skulle blifva, vore lätt att inse, då ingen ersättning för väg-
synebesväret under någon form nu vore medgifven. loge man vidare
i betraktande ökningen af det besvär, som genom nya väglagens
tillämpning och deraf föranledda vägdelningar måste blifva en följd,
nemligen ett fördubbladt antal vägar att besigtiga, då förefölle det, som
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
om nämndemansbefattningen vore ett mindre angenämt men ganska
kostsamt förtroendeuppdrag att fullgöra.
Då det emellertid ansetts vara i vägtrafikanters och väghållnings-
distriktets intresse behöfligt samt för allmänna vägarnes vidmagthållande
och förbättring nödigt, att vägsyn årligen hölles, borde det väl äfven
vara väghållningsdistriktets oafvisliga skyldighet att af vägkassans medel
skäligen ersätta biträdande nämndemännen för deras med vägsyne-
besvärets fullgörande förenade kostnader.
Utskottet vidblifver sin vid föregående års riksdag intagna stånd¬
punkt i föreliggande fråga, en ståndpunkt, som Riksdagen genom sitt
bifall till utskottets då afgifna utlåtande godkänt.
Af de skäl, som då anfördes, samt enär en ändring i motionens
syfte skulle kunna för de väghållningsskyldige medföra ganska afse-
värda kostnader, torde framgå, att icke någon anledning förefinnes att
för det fall, som motionen omhandlar, göra något afsteg från den all¬
männa principen i fråga om kommunala förtroendeuppdrag — eller att
desamma böra fullgöras utan ersättning.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Anderssons ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 februari 1896.
På lagutskottets vägnar:
E. von KRUSENSTJERNA.