Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1896, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åtgärder till be¬
främjande af hushållningen med enskildes skogar.
Frågan om åtgärder till främjande af den enskilda skogshushåll¬
ningen har vid innevarande riksdag upptagits af fyra motionärer: inom
Första Kammaren af herr Wallin i motionen n:o 4 samt af herr af Buren
i motionerna n:is 17 och 18, och inom Andra Kammaren af herr Hammar¬
skjöld, med hvilken fem af kammarens ledamöter instämt, i motionen
n:o 85 och af herr J, Johnsson i Bollnäs i motionen n:o 159, uti hvars
syfte en annan ledamot af samma kammare instämt; och hafva samtliga
dessa motioner öfverlemnats till behandling af sammansatta bevillnings-
och lagutskottet.
Herr Wallin anför: Klagan öfver skogssköfling och deraf befarad
skogsbrist vore gammal, och den tilltoge allt mer i styrka och befogen¬
het, enär tillgången å skog inom landet ständigt minskades, i följd af
lättare afsättning genom nya och förbättrade kommunikationsleder, och
derför att en lag om besörjande af återväxt saknades.
Man hade visserligen i de nordligaste länen sökt bot härför genom
en så kallad dimensionslag, som man äfven, mer eller mindre modifierad,
velat införa längre ned åt landet; men oafsedt att denna lag vore ett
ingrepp i eganderätten och derför förkastlig, torde kunna sägas, att den
endast skyddade skogep, tills den blefve färdig att fällas för sågverkens
behof; sedan blefve ju all den afverkade marken, som ej hunnes af frö
Bih. till liiksd. Vrot. 1896. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.) 1
2 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
från närgränsande skogar, utan återväxt, derest ej särskilda frösånings-
åtgärder vidtoges.
Frågan om en lag för vården om enskildes skogar i öfrigt både
förut förevarit i Riksdagen men fallit, som motionären trodde, derför, att
man velat allt för mycket kringskära egarens dispositionsrätt öfver sko¬
gen. Enligt motionärens åsigt borde ej ringaste inskränkning göras i
egarens rätt att afverka och afyttra sin skog; men deremot borde honom
åläggas att sörja för återväxt och att inom 8 å högst 10 år efter skedd
utverkning styrka, att så skett å den mark, som ej under tiden blifvit
odlad till åker eller äng.
Väl finge man höra, att enda sättet för uppnående af en bättre
skogsskötsel vore att bibringa allmänheten rätta begreppet om skogens
värde o. s. v.; men motionären trodde, att man ej borde invänta denna
antagligen långt aflägsna tid.
Bland svårigheterna för införande "af en lag om återväxt torde
förekomma: dels att bestämma hvad som fefter utverkning kunde anses
som passande till hagmark, i fall egaren gjorde sådana anspråk, dels
om lagen skulle tillämpas å hårdt gallrad skog och dels att få en enkel
och verksam kontroll. Af dessa svårigheter torde frågan om ifrågasät¬
tande af ökad hagmark vara svårast och deri enda, som i någon mån
gjorde intrång i egarens rätt; dock borde ej fördenskull hela frågan få
falla, synnerligen då all förut befintlig hagmark bibehölles och vanligen
all duglig betesmark förut vore utlagd till hagar.
Beträffande återväxt af liårdt gallrade skogar, så torde, att börja
med, lagen ej böra afse sådan mark, der ännu ung växtlig skog qvar-
stode, ehuru ej i tillräcklig mängd.
Slutligen återstode kontrollen att lagens (om återväxt) bestämmel¬
ser uppfyldes. Denna kontroll torde icke kunna läggas på revirförvalt-
ningarne, men med god vilja borde dock sättet härför kunna utfinnas.
Kommunalnämnderna, som hade en ledamot i hvarje rote eller del af
socknarna, eller skiftesgodemännen t. ex., borde till revirförvaltaren, eller
till en af Konungens befallningshafvande utsedd person kunna anmäla,
när skog här eller der afverkats, hvarigenom denne finge kännedom om
hvilka som skulle inom de bestämda åren till honom inlemna bevis, att
ifrågavarande återväxt funnes, och der t. ex. så ej skett, borde denne
person med biträde af skiftesgodemännen, efter hållen syn och värdering,
gå i författning om bristens afhjelpande på skogsegarens bekostnad.
Möjligen uppstående tvister torde böra afgöras genom kompromiss.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ut¬
Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 3
arbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och.godkännande
af ett förslag till lag om skyldighet för skogsegare att inom vissa år
efter afverkningen af skog styrka, det återväxt finnes å den del af den
afverkade marken, som ej under tiden odlats till åker eller äng.
Herr Hammarskjöld erinrar, att Kongl. Maj:t infordrat från länets
samtlige landsting och länsstyrelser deras yttranden öfver ett af kongl.
domänstyrelsen den 18 februari sistlidet år afgifvet förslag till lag an¬
gående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog samt till
andra åtgärder för den enskilda skogsvårdens befrämjande, och anför,
att af de på grund häraf afgifna yttrandena tydligt framginge, att landet
icke ville hafva en skogslag, hvilken så starkt som den af domänstyrel¬
sen föreslagna ingrepe i eganderätten, under det att flertalet af såväl
landsting som länsstyrelser framhållit behofvet af en återväxtlag, som,
utan att inskränka skogsegarens rätt till skogens afverkning, ålade honom
att sörja för den afverkade skogens återväxt.
Härefter fortsätter motionären: Då enskilde motionärer inom Riks¬
dagen framlagt förslag om lagstiftning för skogsvård, hade de ofta
bemötts med den invändningen, att dylika förslag borde framgå ur
ett allmänt kändt behof och på grund af landstings derom uttalade
önskan. Genom Kongl. Maj:ts välbetänkta åtgärd att infordra lands¬
tings och länsstyrelsers mening, hade nu denna önskan funnit ett
tillfälle att uttala sig, och den hade gjort det på ett sätt, som
visade, att man öfverallt kände behofvet, om än åsigterna om medlen
i någon mån vexlade. Alla vore dock ense om, att någonting måste
göras, om ej skadan skulle blifva obotlig. Det syntes motionären klart
och hade äfven i hans till förra Riksdagen afgifna motion framhållits, att,
i ett land med så vexlande naturförhållanden som Sverige, det måste
blifva mycket svårt, kanske omöjligt, att åstadkomma en för alla lands¬
delar lika skogslag. Detta förklarade mer än väl, hvarför landet norr
om Dalelfven med dess stora skogsvidder främst rigtade sin uppmärk¬
samhet på åtgärder för ungskogens skydd och önskade en lagstiftning
i sådant syfte, emedan skogens förnyelse der icke gerna vore möjlig på
annat sätt än genom sjelfsådd, medan deremot landets södra delar nästan
allmänt önskade endast en återväxtlag. Då nu donna önskan så allmänt
uttalats och behofvet vitsordats, borde det väl icke möta oöfvervinner-
liga svårigheter att åstadkomma en för sistnämnda landsdelar lämplig
4 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2-
skogslag. Hufvu dgrunderna för en sådan lag syntes motionären kunna
sammanfattas i följande punkter:
Der skog blifvit afverkad antingen genom fullständig kalhuggning,
eller genom utgrening, så att den naturliga återväxten genom sjelfsådd
syntes omöjliggjord eller otillfredsställande, borde skogsegaren'afrödja
marken, befria den från ris, grenar, buskar och dylikt och derefter beså
eller plantera densamma med lämpliga trädslag, allt inom en tid af högst
5 år. Der dugliga fröträd i tillräckligt antal blifvit qvarlemnade, borde
skogsegaren endast' vara skyldig att på nyss nämndt sätt bereda marken.
Mot bestämmelser sådana som dessa torde, fortsätter motionären,
ej med fog kunna sägas, att de skulle göra ingrepp i eganderätten; de
utgjorde endast ett uttryck för samhällets rätt att skydda sig mot de
skadliga följderna af den enskildes misshushållning. Men på samma
gång pålade de honom dock ett tvång, en utgift, visserligen till hans
egen fördel, men dock en utgift, som han kunde undandraga sig, om
ingen lag funnes. Det skulle derför i väsentlig mån bidraga till att
underlätta lagens genomförande, om medel funnes att ersätta skogs¬
egaren den kostnad, som han på grund af lagens bud ådragit sig. I
detta syfte hade ock domänstyrelsen föreslagit en afgift af 10 öre per
kubikmeter af allt exporteradt virke. Det lede intet tvifvel, att den
summa, som på sådant sätt hopbragtes, skulle räcka ganska långt till
kostnadernas bestridande, men de invändningar, som af landsting och
länsstyrelser gjorts mot detta förslag, vore så talrika och så tungt
vägande, att en sådan afgift, åtminstone på det sätt upptagen och an¬
vänd som domänstyrelsen föreslagit, icke torde böra sättas i fråga.
Om man således måste afstå från tanken att på detta sätt erhålla
medel och på samma gång från möjligheten att till någon betydligare
del ersätta jordegaren hans å skogskultur nedlagda kostnad, syntes
motionären dock nödvändigt, att åtminstone den mindre jordegaren kost¬
nadsfritt erhölle dugligt skogsfrö och biträde af kunnig plantör, ty
derförutan torde lagen blifva omöjlig att bringa till efterlefnad.
Ännu en fråga återstode att vidröra nemligen den, huruvida lagen
skulle gälla för hela södra Sverige, eller om det icke kunde ställas fritt
för hvarje landsting att sjelf bestämma, om den skulle gälla inom dess
område eller icke. I betraktande af att i de förut omnämnda svaren
från landstingen uttalats vexlande meningar, och då i fråga om skogs-
lagstiftning redan länge funnits särskilda länslagar, kunde det icke ligga
någonting oegentligt i en sådan valfrihet.
Till sist hemställer herr Hammarskjöld, att Riksdagen, med hufvud-
5
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
sakligt godkännande af de utaf honom sålunda uttalade grunder för
lagstiftning rörande vården af enskildes skogar, ville hos Kongl. Maj:t
begära framläggande af ett lagförslag i sådant syfte.
Uti motionen n:o 17 i Första Kammaren anför herr af Buren,
sedan han åberopat sina vid sistlidet års riksdag i ämnet väckta motioner:
»Hos Sveriges folk har den meningen allt mer vunnit insteg, att
landets skogar gå en säker undergång till mötes, alldenstund inom Svea-
och Götaland på många trakter till och med nödig vedbrand saknas.
Stora trakter hafva blifvit under tidernas lopp förvandlade från värderika
skogar till ljunghedar, och i de norrländska länen finnes visserligen ved¬
brand, men sågtimret börjar allt mer och mer tryta, så att redan nu
sågverk finnas, som måste sluta med sin verksamhet i brist på timmer,
och under den strid, som pågår dels i tidningarna och dels i utgifna
broschyrer angående rätta sättet vid afverkning af norrlandsskogarna, så
äro dock dessa stridande uti det afseendet af samma mening, att under
närmaste framtiden måste vår sågverksrörelse högst betydligt inskränkas
i brist på timmer, och man är öfverens om, att efter 10 å 15 år måste
halfva antalet sågverk sluta upp med sin verksamhet. Detta är af stor
betydelse för landets ekonomiska ställning, men det betydelsefullaste är
dock, att så mycken genom oförståndig afverkning blottad mark nu redan
varit skoglös i flera decennier, och fara är å färde, att åtskilliga sådana
trakter icke vidare komma att blifva skogbärande, hvilket erfarenheten
redan visar för Norrland deraf, att fjellgränsen efter skogsafverkningar
der flyttar ned åt bygden.
Dessa vådor äro så mycket större som sågverken genom köp för¬
värfva sig stora skogstrakter för att afverka dem, och då många af dessa
sågverksbolag hafva som delegare utländingar, så komma derigenom
stora vidder af landet i utländingars ego, hvilket icke kan vara för lan¬
dets öfriga bebyggare lyckligt, utan är i ekonomiskt hänseende ödes¬
digert, ty den stora vinst, som skogsafverkning lemnar, kommer till be¬
tydlig del i utländingens fickor och kommer sålunda andra folk och deras
rörelse till godo.
Icke allenast vårt lands, utan äfven andra länders erfarenhet visar,
att man af skogar, som befinna sig i enskildes ego, icke kan vänta
någon uthållande afkastning eller skogarnes bevarande för framtiden af
det enkla skäl, att den privatiserande egennyttan alltid finner det för¬
6 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
enligt med sin ekonomiska fördel att realisera skogskapitalet i penningar
i stället för att endast taga räntan af detta kapital. Både här i landet
och än mer inom en del andra länder har man sökt genom lagstiftnings¬
åtgärder hindra en obehörig skogsafverkning och dels genom penning-
understöd sökt uppmuntra den enskilde att skogsödla å sina marker, dels
att förbjuda honom att afverka sin skog under en viss dimension, dels
att vid vite ålägga jordegaren att sörja för återväxt, men erfarenheten
har dock visat, att, oaktadt allt detta, gå dock de enskildes skogar en
säker undergång till mötes.
En följd af detta har blifvit, att i folkmedvetandet den meningen
för hvarje år gjort sig allt mera gällande, att enda sättet att bevara sko¬
garna inom landet och öka deras afkastning är, att de antingen förvaltas
af staten eller ock deras skötsel kontrolleras af statens tjenstemän. Denna
allmänna åsigt har ock hos Riksdagen framkallat det fackliga beslut om
inköp af skogar, för att deraf bilda kronoparker, hvilket ock haft till
påföljd, att enligt kongl. domänstyrelsens sista berättelse för år 1894
dessa genom markinköp bildade nya kronoparker omfatta den betydliga
arealen af 97,275 hektar eller omkring 8 qvadratmil.
Af detta framgår, att statsmagterna redan länge haft den åsigten,
att staten bör öka sin skogsmark; men då detta inköp af skogsmarker
endast kan fortgå så länge som medel dertill erhållas genom försäljning
af de mindre kronodomänerna, så måste den tid snart stunda, då dessa
inköp måste betydligt inskränkas för att sedan alldeles upphöra. Dessa
tillgångar tillåta dock icke, att markinköpen fortgå i den utsträckning
som vore önskligt, ty ju längre det dröjer, ju större blifva svårigheterna
att bota de skador, som skogsförödelsen framkallar, och marker, som
länge ligga utan omvårdnad för framkallande af skogsåterväxt, blifva
snart så förvildade, i synnerhet i de norra trakterna af landet, att all
skogsåterväxt omöjliggöres. För att sålunda förskaffa medel att göra
inköp af skogsmarker för att deraf bilda länsallmänningar, så föreslås eu
exportafgift å trävaror. De derigenom inflytande medlen skulle ute¬
slutande användas till skogsmarkers inköp och till förvaltning af der¬
igenom erhållna skogstrakter.
Man har emot detta förslag anmärkt, att om genom markinköp
bildades länsallmänningar, skulle den härigenom uppkommande stora för¬
månen för kommunerna blifva mycket ojemnt fördelad, då eu kommun
genom eu skogstrakts inköp erhölle en förmån, som eu annan kommun
kom me att sakna, då många kommuner finnas inom länen, der skogs¬
marks inköp är omöjligt, enär all mark består af åker och äng. Denna
orättvisa är dock mera skenbar än verklig, ty sådant förhållande före¬
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 7
kommer äfven nn, då den ena kommunens hemmansegare äro intressenter
uti värdefulla allmänningar, som saknas inom en annan kommun; dådet
ena häradet har så betydande dylika kommunalskogar, att inkomsten af
dem icke allenast betäcker alla dess utgifter till staten, skolväsendet,
kommunen m,'m., utan äfven lemnar betydliga öfverskott, saknar der¬
emot det bredvid liggande häradet all sådan inkomst. På samma sätt
kan det icke undvikas, att en del af landets invånare få stora fördelar
derigenom, att staten bygger jernvägar, lemnar medel till mossuttapp-
ningar, landsvägsanläggningar m. m., då deremot andra delar af landet
äro helt och hållet i saknad af dessa fördelar.
Vidare har framhållits det olämpliga uti, att vår sågverksrörelse
ålägges skatt, och att denna industri derigenom skulle hämmas i sin
verksamhet. Om genom en exportafgift å trävaror skogsförödelsen skulle
i någon mån hejdas, vore detta nog en lycka för landet, liksom det ock
vore en fördel för sågverksindustrien sjelf, ty genom en forcerad af-
verkning utsläppas stora qvantiter trävaror uti den utländska mark¬
naden, hvarigenom varan faller i värde. Derför har man ock försökt
göra öfvereskommelser att minska afverkningen för att derigenom hålla
varan uppe i pris, men dylika överenskommelser äro mången gång ej
säkra att bygga på, hvaremot en exportafgift inverkar på alla.
En sådan afgift har äfven många andra skäl för sig. Sålunda har
väl ingen industri i vårt land lemnat så betydande behållning som såg¬
verksindustrien, och knappast någon affär för en del af landets arbetande
befolkning varit så ödesdiger genom sin demoraliserande och utarmande
inverkan, då i stället för en burgen, sjelfegande allmoge, med ett efter
omständigheterna ordnadt åkerbruk, efter sågverksbolagens hemmansinköp
för åtkommande af skogstillgåugarna skapats utfattiga och i bolagens
tjenst stående arrendator^-. Det synes derför billigt och rättvist, att
bolagen lemna till landets befolkning någon ersättning för all den stora
inkomst, de under många år på andras bekostnad åtnjutit; och det finnes
väl knappast något lämpligare, än att denna industri, som årligen öde¬
lägger stora skogstrakter, tvingas att för framtiden i någon mån reparera
de stora skador, den framkallat.
Ett annat skid, som talar för detta, är ock den omständigheten,
att denna exportafgift drabbar äfven de många utländingar, som äro del-
egare uti dessa sågverksbolag och under många år dragit stora summor
till utlandet.
Dä sålunda den af mig föreslagna exportafgiften är afsedd att
uteslutande användas för skogsskötselns främjande och skogarnas fram¬
tida bevarande;
8 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
da jag icke tror, att man på lagstiftningens väg utan penningar
kan åstadkomma detta, ej heller att erforderliga medel genom stats¬
anslag kunna erhållas för att bilda länsallmänningar och derigenom be¬
vara skogarna åt kommande generationer;
dä det är en lämplig tidpunkt för inköp af afverkade skogsmarker,
enär egendomar med sköflad skog nu finnas till salu öfver allt i vårt
land och särskildt i Norrland, der t. ex. inom Sundsvalls och Hernösands
distrikt de primitiva skogsköpen bedrefvos hufvudsakligast mellan åren
1845—1865, hvarvid, då de flesta kontrakten voro upprättade på 50 år,
desamma komma att utlöpa från och med förlidet år till 1915, och många
byalag och hemmansegare troligen ej önska bättre än att, då de återfå
dispositionsrätten till sin egande skog, åter få sälja densamma efter ett
värde, som med ledning äf för statens räkning redan gjorda inköp kan
beräknas irån 10 kronor till 30—40 kronor per hektar skogsmark;
då stora skogstrakter härigenom skulle komma under statens vård
och kontroll och på samma sätt som våra nuvarande allmänningar blifva
en besparad, tillgång samt. derigenom komma att lemna en uthållande
skogsafkastning till trävaruindustriens fromma;
då begreppet af ett sågtimmer nu mot förr betydligt ändrats, enär
man rent af möter svårigheter att sälja plankor 3" x 9" och deröfver,
hvaremot 4, 5, 6, 7 tums bredt virke är mest begärligt, hvilket är en
stor fördel för skogsdriften i vårt nordliga klimat, der återväxten är
särdeles långsam, i synnerhet sedan träden uppnått en diameter af 9
tum per 20 fots höjd från marken;
då sågverksbolagen skördat millionor kronor från på viss afverk-
ningstid köpta skogar, hvarå de helt naturligt icke sörjt för någon åter¬
växt, ännu mindre de sågverksbolag med skogar, som helt eller delvis
egas af utländingar, och det är en allmänt känd sak, att denna affär
har en synnerligen gynsam ställning, synas rättvisa och billighet fordra,
att de tvingas att i någon mån upphjelpa de skador, som de fram¬
kallat, hvilket är en lifsfråga för trävarurörelsen och således i deras eget
intresse;
dä jag icke på något sätt velat hindra den enskilde skogsegaren
att efter godtfinnande använda sin skog eller tänkt mig möjligheten af
att här i landet — lika litet som det lyckats i andra länder — genom
lagstiftningsåtgärder hindra de enskilda skogarnas ödeläggelse, men
deremot afsett att genom köp af skogsmarker och genom att å dem in¬
föra ordnad skogshushållning rädda för framtiden och för sågverksindu¬
strien stora skogar, innan den privatiserande egennyttan hunnit genom
skogssköfling förvandla äfven de norrländska skogarna till sådana ljung-
9
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
hedar och ödemarker, på hvilka södra delar af landet hafva så stor till¬
gång, hvilken skogssköfling är för Norrland än mera betänklig, då de
klimatiska förhållandena der göra en skogsodling ganska vansklig, om
ock staten skulle finna sig nödsakad att i en framtid inköpa sådana
marker för att göra dem skogbärande;
Ja, utom afverkning af skog för trävaror, oarbetade, sågade eller
tillhuggna, ingen art af skogsafverkning har så menligt inflytande på
en ordnad skogshushållning som trämassefabrikationen, enär för densamma
utsökas endast de q vistrenaste och vackraste, till ändamålet tj enliga
stammarna, under det de sämre, odugliga träden qvarlemnas, som hindra
ordentlig återväxt att uppkomma, och dessa qvarlemnade stammar, dug¬
liga endast till ved, glesställa marken, som derigenom utmagras, så att
den för framtiden ej kan frambringa ny skörd, hvaremot efter kolnin-
gar, i synnerhet efter svedning, vacker och sluten ungskog uppkommer,
hvarför, der kolning eger rum, ordnad skogsskötsel är möjlig just deri¬
genom, att allt vid afverkningen kan medtagas, hvilket icke sker vid
huggning af trämasseved — också träffar man i allmänhet de vackraste
ungskogarna inom våra bergslager, som måst ställa sin afverkning på
kolning;
då slutligen naturens herre och mästare gifvit Sverige dessa skogar,
för att Sveriges folk skall kunna i den höga nordens hårda klimat bygga
och bo, lefva och verka samt skörda sina tegar, icke för att gagna en
generation, utan alla generationer i alla tider,
får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville för sin del antaga följande skogslag beträf¬
fande läns allmänning nr:
§ I-
a) Inom hvarje län tillsättes en länsallmänningsstyrelse, bestående
af landshöfdingen som ordförande och två af landstinget för en tid af
2 år utsedda ledamöter.
b) Länsallmänningsstyrelsen har till uppgift att inom skilda delar
af länet inköpa skogsmarker i större komplexer för att deraf bilda läns-
allmänningar, hvilka ställas under domänstyrelsens vård och kontroll
på samma sätt som våra nuvarande häradsallmänningar, samt att be¬
fordra skogskultur och skogens återväxt inom länet.
Bill. till Rilcsd. Prof. 189(1. 5 Sami. 2 Afd. 2 Häft.
2
10 Sammansatta Betalnings- och Lagsutslcottets Utlåtande N:o 2.
§ 2.
Länets skogskassa, hvilken eger att bestrida de i föregående §
omförmälda utgifter, består af dels de bidrag, som landstinget kan för
densamma anslå, dels ock den utförselsafgift, som kan komma att be¬
stämmas för såväl oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror som ock
för virkesåtgången till den trämassa, som från länet exporteras.
§ 3.
Inflytande medel af denna exportafgift uppbäras på exportorterna
af vederbörande tullmyndigheter och inlevereras till finansdepartementet,
der medlen tills vidare förvaltas såsom vederbörande läns tillhörighet
för att sedan öfverlemnas till skogskassan för de olika länen efter den
virkesmassa för hvarje län, som för den utförda produkten blifvit afverkad.
§ 4.
Sedan länsallmänningama börja att lemna inkomster, skola utsy-
ningarna säljas på offentlig auktion och nettobehållningarna deraf ut¬
delas efter de olika taxeringsvärdena för jordbruksfastigheter inom hvarje
län eller på de olika hemmanen på samma sätt, som nu eger rum med
utsyningarna från våra nuvarande häradsallmänningar.
§ 5.
Närmare föreskrifter om de uppgifter, som för beräkning af den
inom skilda län för export afverkade virkesmängden kunna vara erfor¬
derliga, utfärdas af Konungen.
§ 6.
a) Öfver skogskassans medel och förvaltning aflemnar länsallmän-
ningsstyrelsen före mars månads utgång redovisning för det sistförflutna
året.
b) Sedan redogörelsen granskats af tvenne revisorer, som jemte
ett lika antal suppleanter årligen väljas af landstinget, meddele lands¬
tingsstyrelsen, der anledning till anmärkning ej förekommer, ansvars¬
frihet.
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 11
Uti motionen n:o 18 hänvisar herr af Buren till de skäl hån fram¬
hållit uti motionen n:o 17 och lägger dertill, att en utförselafgift af
30 öre per kubikmeter ej utgör mer än knappast 2 procent af en varas
värde, hvars pris fluktuerar med 10 å 20 procent, samt hemställer,
under förutsättning att hans motion n:o 17 varder af Riksdagen bi¬
fallen :
att Riksdagen ville besluta, för att genast träda i kraft, en utförsel¬
afgift jemväl till Norge af 30 öre per kubikmeter dels för trävaror,
oarbetade, sågade eller tillhuggna, dels för virkesåtgången till exporterad
trämassa, beräknad efter 8 kubikmeter ved fast mått per ton för torr
kemisk massa och till 4,5 kubikmeter ved fast mått per ton för torr
mekanisk massa.
Till stöd för sin hemställan uti motionen n:o 159 i Andra Kam¬
maren anför herr J. Johnsson Bollnäs:
»För dom, som icke utan bekymmer för framtiden kunna åse, huru
ringa uppmärksamhet hittills egnats den på vårt lands ekonomiska ut¬
veckling så djupt ingripande frågan, som vården af våra skogar innebär,
lärer denna fråga icke kunna lemnas ur sigte, och jag anser mig derför
böra förnya min vid förlidet års riksdag väckta motion om åtgärder
för införande af en förbättrad skogsvård.
Se vi på frågans historiska utveckling inom riksdagen, så finna
vi, att det öde, som drabbat åtskilliga förslag, afseende att förekomma
missbruk eller öfverdrifven afverkning af skog, icke berott på bristande
intresse för frågan, utan fast mera derpå, att olika meningar gjort sig
gällande om de grunder, hvarpå ett ordnadt skogsbruk bör byggas,
och om en så kallad dimensionslag skulle vara verksammast och ur
nationalekonomisk synpunkt att föredraga, eller trakthuggningsprincipen
med obligatorisk skyldighet att sörja för återväxt borde göra 6ig gäl¬
lande. Mot den förra har ur forstlig synpunkt anmärkts, att dimensions-
afverkningen, oafsedt den inskränkning i den enskildes rätt att fritt
förfoga öfver siu egendom, som deraf blefve en följd, skulle störande
inverka på de qvarstående trädens trefnad och vara för skogsföryng-
ringen hinderlig, enär i do slutna bestånd, som den bättre skogsjorden
frambragte, föryugringen ej kunde försiggå, hvarförutom, om blädnings-
systemet måsto tillämpas, torka uppstår i granbestånden. Emot det
sist nämnda åter har erinrats, att trakthuggning mod deraf följande
12 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
skogssådd eller plantering alstrade, i qvalitativt hänsende, ett dåligt
skogsbestånd, och att kostnaderna stälde sig så ogynsamma med hän¬
syn till det resultat, som deraf kan påräknas, att skogssådd eller åter-
plantering endast kunde ifrågakomma å begränsade områden.
Af ^en noggrann undersökning af de skäl, som sålunda anförts
till förmån för å ena sidan blädningssystemet och å andra så kallad
trakthuggning efter indelad hushållningsplan, framgår^ att frågan, huru¬
vida den ena eller andra metoden bör tillmätas företrädet, helt och
hållet är beroende på lokala förhållanden och beskaffenhet af den be¬
fintliga skogstillgången.
Egare af skogsmark med god växtlig ståndskog af olika årsklasser
och täta bestånd torde vinna det i ekonomiskt afseende förmånligaste
resultat genom tillämpning af blädningssystemet, då deremot skogsmark
med hufvudsakligen äldre skogsbestånd och smärre förkrympta träd ej
kan lemna afsevärd afkastning förr, än ordnad trakthuggning införts
och skogssådd eller plantering egt rum.
Häraf framgår, att obligatoriska föreskrifter om vården af de en¬
skilda skogarna icke kunna, vare sig dessa föreskrifter gå i ena eller
andra rigtningen, genom lag fastställas, utan att den enskildes rätt att
på bästa sätt tillgodogöra sig skogens afkastning varder kränkt. Det
torde nemligen icke kunna förnekas, att en väl ordnad skogsvård icke
allenast later väl förena sig med, utan till och med betingar successiv
afverkning äfven af ungskog, och att genom en sådan afverkning, för¬
utsatt att det afverkade får fritt disponeras, lemnas ett icke oväsentligt
bidrag till skogens afkastning. Det kan följaktligen icke vara med
sunda lagstiftningsgrundsatser förenligt att, tili förekommande af öfver-
klagade enskilda missbruk, genom allmänna påbud inskränka den lof-
värda omtanken att pa bästa sätt tillgodogöra sig värdet af smärre
dimensioner.
Men om den grundsats är rigtig, att den enskilda skogsegaren bör
ega frihet att, efter hvarje orts förhållande och i öfrigt på det sätt, som
förmenas lemna största möjliga afkastning, vårda sin skog, så följer ej
deraf, att missbruk i större utsträckning bör få ohejdadt fortgå till
skada för en orts framtida utveckling.
Det har vid öfverläggningar i frågan framhållits, att för åtskilliga
delar af landet någon lag angående skogsvård icke vore behöflig och
att en sådan lag ej kan så affattas, att den kan lämpa sig för de olika
förhållanden, som äro rådande i skilda delar af landet. Häremot tillåter
jag mig erinra, att då lagen är tillämplig endast vid förekommande
missbruk och sköfling af äfven växande ungskog till försäljning och i
13
Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
öfrigt afsedd af väcka intresse för återväxt, torde den gagna genom
sin tillvaro, äfven der behofvct deraf ej hittills i högre grad gjort sig
gällande.
I afseende på frågan om de tvenne syftemål, lagen skulle, efter
den enes eller den andres mening, hafva att fylla, har erfarenheten
på Gotland ådagalagt, att den ursprungliga lagen, som ej kunde hindra
sköflingen förr än det i regel var för sent utan i hufvudsak hade till
syfte, att den som afverkade jemväl skulle hafva till åliggande att sörja
för återväxt, icke verkade på ett tillfredsställande sätt. Af denna
anledning har också emot ett dylikt förslag, afsedt för andra delar af
landet, med skäl anmärkts, att det icke hindrade en skogssköfling, utan
först grepe in, sedan det vore för sent. Der missbruk af större om¬
fattning föreligger, bör förbud att afverka träd under en viss dimen¬
sion kunna påbjudas. Denna dimension torde, jemväl med afseende å
trädets fröbarhet, kunna bestämmas till sjutton centimeter på fyra meters
afstånd från marken. Om den gröfre skogens afverkning lemnas helt
och hållet fri, borde lagen ej blifva mottagen med ovilja eller vålla
olägenheter för dem, som vårda sin skog.
Att kommunalskogar icke bildats i större utsträckning än som
egt rum borde, så vidt tillgångar dertill kunna beredas, söka godtgöras
genom inköp i skilda delar af länen af skogsmarker, som för framtiden
kunde blifva till stort gagn för länens invånare. Dessa skogsmarker
borde ställas under offentlig kontroll och således utgöra eu båtnad och
trygghet för det framtida skogsbeståndet.
Skall afsevärda resultat vinnas, erfordras emellertid tillgång å
medel, och sådana torde lämpligen erhållas genom en.afgift å trävaror
och pappersmassa som utföres. Att en sådan afgift i sista hand drabbar
skogsegaren, som får vidkännas en motsvarande minskning i priset å
virke, kan ej förefalla oegentligt, då denna afgift uteslutande användes
till skogsegarnes eget bästa, och i likhet med domänstyrelsen anser jag
någon tvekan om en sådan afgifts befogenhet på grund af det anförda
ej böra hysas, så mycket mindre som ett inskördande af de nuvarande
skogstillgångarne utan någon som helst uppoffring för det framtida
skogstillståndet måste, hvad ock redan mångenstädes inträffat, medföra
minskad produktionsförmåga i fråga om råämnet för landets förnämsta
exportvara, till skada för såväl den enskilde skogsegaren som för hela
landet.
Med anledning häraf och med åberopande af de skäl, som i motion
n:o 128 vid förlidot års riksdag anförts, får jag vördsamt hemställa,
14 Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
att Riksdagen för sin del måtte antaga följande lag angående
åtgärder till åstadkommande af en förbättrad skogsvård.
§ 1.
Varder till skogsvård egnad mark för annat ändamål än för od¬
ling till åker eller äng eller annat likartadt ändamål af jordens egare
eller innehafvare eller med hans lof och minne af annan sköflad eller
förödd, utan all. hänsyn till ståndskogens framtida bestånd, och sker
det icke till följd af föreläggande vid laga skifte eller annat tvång,
då eger Kong]. Maj:ts befallningshafvande i länet, att der så nödigt
pröfvas och betryggande åtgärder för skogens återväxt ej varda vid¬
tagna, vid vite förbjuda, att träd, som fyra meter från marken ej hålla
i genomskärning sexton centimeter, barken inberäknad, må å ifråga¬
varande hemmans eller egendoms till skogsbruk häfdade mark tills
vidare för annat än husbehof afverkas.
Har förbud för afverkning å skog meddelats, och visar ej egaren
eller innehafvare!!, att betryggande åtgärder för skogens återväxt blifvit
vidtagna, ege Kong!. Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de åtgärder,
som böra af egaren vidtagas för vinnande af en tillfredsställande åter¬
växt.
§ 2.
Visar egare eller innehafvare af skog, hvilken enligt § 1 blifvit
under förbud stäld, att ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt
blifvit vidtagna å den afverkade marken, eller att de orsaker, som
iöranledt förbudet, icke längre finnas, varder det meddelade förbudet
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande återkalladt; dock åligger egaren
af skogen att deråt egna den vård, som för nämnda ändamål nödig är,
vid äfventyr att förbudet eljest förnyas.
Hvad nu är sagdt om skogens egare gälle, då skogen på grund
af arrende eller annat aftal af annan innehafves, äfven för innehafvaren.
§ 3.
hinner kommunalnämnd, skogstjonsteman eller allmän åklagare
skogsförödelse vara för handen, såsom i § 1 sagdt är, eller att hvad i
§ 2 stadgas icke behörigen iakttages, göre derom anmälan hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande.
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 15
Sker sådan anmälan eller förekommer eljest anledning till vid¬
tagande af åtgärd, som i § 1 eller § 2 föreskrifvits, då skall Kongl.
Maj:ts befallningshafvande låta genom de i § 4 omförmälda gode män
förhållandet på stället undersöka, hvarom egaren af skogen bör förut
underrättas, och ingifve gode männen till Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande förslag om de åtgärder, livilka anses böra vidtagas. Kongl.
Majrts befallningshafvande infordre egarens eller innehafvarens af skogen
förklaring och meddele derefter sitt beslut. Dock ege Kongl. Majrts
befallningshafvande, derest omständigheterna dertill föranleda, att, sedan
undersökningsinstrumentet inkommit, innan slutligt utslag meddelats, på
sätt i § 1 sagdt är, tills vidare vid vite förbjuda afverkning å ifråga¬
varande mark.
Kostnaden för sådan undersökning skall, då skogen, på sätt i
denna förordning sägs, varder under förbud stöld, godtgöras af den,
som finnes hafva gjort sig skyldig till öfverdrifven afverkning, men
eljest äfvensom då tillgång hos denne saknas af länets skogskassa.
§ 4.
De gode män, livilka hafva att verkställa den i § 3 föreskrifna
undersökning, förordnas, på förslag af kommunalstämman, af Kongl.
Majrts befallningshafvande för eu tid af två år.
§ 5.
I fråga om kallelse å gode männen ‘samt dem tillkommande er¬
sättning galle hvad om skiftes gode män stadgadt är.
§ 6.
För export af trävaror till utrikes ort äfvensom till Norge er¬
lägges en exportafgift, dels för oarbetade', sågade, hyflade eller till¬
huggna trävaror, tio öre per kubikmeter, dels för exporterad trämassa,
åttio öre för komisk massa och fyratiofem öro för mekanisk massa,
allt per ton.
§ 7.
Den i § G omförmälda afgift uppbäros af vederbörande tullmyndig¬
heter och inlevereras till finansdepartementet; och varda medlen af
16 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
nämnda departement fördelade på de olika länen efter den virkesmängd,
som för den utförda produkten blifvit inom de skilda länen afverkad.
§ 8.
Inom hvarje län tillsättes en styrelse, bestående af landshöfdingen
som ordförande och två af landstinget för en tid af två år utsedde
ledamöter.
Styrelsen har till uppgift dels att befordra skogskultur inom
länet, dels att utse personer, som leda och kontrollera skogssådd, plan¬
tering och kulturarbete, dels, så långt inflytande afgifter förslå, inom
skilda delar af länet söka förvärfva skogsmarker för bildande af läns-
allmänningar, hvilka ställas under domänstyrelsens vård.
§ 9.
Åt kastningen af inköpta skogsmarker genom skogsalters försälj¬
ning fördelas på kommnnerna inom länet efter taxeringsvärdet å jord¬
bruksfastighet.
§ io.
Öfver skogskassans medel och förvaltning aflemna!' styrelsen, före
mars månads utgång, redovisning för det sistförflutna året.
Sedan redogörelsen granskats af tvenne revisorer, som jemte ett
lika antal suppleanter årligen väljas af landstinget, meddele landstinget
styrelsen, der anledning till anmärkning ej förekommer, ansvarsfrihet.
§ 11.
Afverkas skog, som enligt § 2 är under förbud stäld, vare virket
till länets skogskassa förbrutet.
§ 12.
Åtal för öfverträdelse af denna lag tillkommer skogstjensteman,
allmän åklagare och de enligt § 4 tillsatte gode män.
*
§ 13.
Vite, som enligt denna lag ådömes, tillfaller länets skogskassa.
Sammansatta Bevillnings- och Lagsutskottets 1Utlåtande N:o 2.
17
§ 14-
Den, som icke åtnöjes med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut i de mål, hvarom här ofvan sägs, eger att deröfver hos Kongl.
Maj:t föra klagan inom fyratiofem dagar efter det han af beslutet erhöll
del, dagen då det skedde likväl oräknad; dock lände beslutet till efter¬
rättelse intill dess att högre myndighet annorlunda förordnat.
§ 15-
Närmare föreskrifter om de uppgifter, som, för beräkning af den
inom skilda län för export afverkade virkesmängden, kunna vara er¬
forderliga, samt om sättet för afgiftens uppbörd, utfärdas af Konungen.
§ 16-
Denna lag är ej tillämplig på Gotlands, Vesterbottens och Norr¬
bottens län, utan gäller hvad för dessa län särskild! är stadgadt.»
För den händelse, att denna motionärens hemställan icke skulle
vinna Riksdagens bifall, föreslår han alternativt,
att Riksdagen måtte för sin del antaga förslaget att gälla för
Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands och Jemtlands län.
De förslag till lagstiftning för enskildes skogar, hvilka under
senaste årtiondena framstälts i Riksdagen, hafva gått i två olika rigt-
ningar, i det man antingen velat genom inskränkning i egarens fria
dispositionsrätt öfver skogen förebygga dess sköflande och missvård,
eller ock sökt att genom föreskrifter om beredande af återväxt å af-
verkad skogsmark sörja för uppkomsten af ny skog i den afbrukades
ställe.
Vid 1868 års riksdag framlades af enskild motionär ett förslag i
den senare rigtningen. Förslaget, som af lagutskottet tillstyrktes hufvud¬
sakligen med den förändring, att utskottet i stället för ovilkorlig för¬
pligtelse för den, som gjort sig skyldig till skogsförödelse, att inom
viss tid och vid vite vidtaga åtgärd för åstadkommande af återväxt,
Bill. till Riksd. Prof. 1896. 5 Sand. 2 Afd. 2 Höft. 3
18 Sammansatta Bevillnings- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 2.
föreslog, att påföljden för försummelse härutinnan skulle inskränkas till
ett. föx-bud mot skogens vidare begagnande annorledes än för husbehof,
intilldess ändamålsenliga åtgärder i förenämda syfte vidtagits, vann
emellertid ej Riksdagens bifall. Vid 1869 års riksdag framstäldes, lika¬
ledes af enskild motionär, ett förslag till lag om skogsvården på Got¬
land i hufvudsak lika med det af lagutskottet vid 1868 års riksdag
framlagda, för hela riket afsedda förslaget ; och i anledning häraf an¬
tog Riksdagen för sin del en förordning till förekommande af skogs-
förödelse på Gotland, hvarefter författning i ämnet utfärdades den
10 september 1869.
Till riksdagen år 1874 aflät Kongl. Maj:t proposition med förslag
till förordning angående enskilda skogsegares skyldighet att efter af-
verkning sörja för skogsåterväxt. Enligt detta förslag hade Kong!.
Maj:ts befallningshafvande, om jordegare underläte denna sin skyldighet,
att, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet pröfvades nödiga,
vid vite ålägga jordegaren att inom viss tid och med viss del årligen
fullborda dessa åtgärder. Stälde sig jordegaren icke denna föreskrift
till efterrättelse, skulle han fällas till vitet, och ny tid för åtgärdernas
vidtagande föreläggas honom vid äfventyr, att, om äfven den försuttes,
arbetet komme att på hans bekostnad genom det allmännas försorg
utföras. Detta förslag, som sålunda var grundadt på direkt åläggande
af återplanteringsskyldighet, öfverlemnades till behandling af ett sär¬
skilt utskott, som ansåg, att vid val emellan en författning, på sådan
grund och en lag sådan som gotlandsförordningen den senare borde
obetingadt föredragas redan af det skäl, att den grundade sig på den
s. b. fridlysningsprincipen. Utskottet hemstälde derför bland annat
om sådan ändring i det framlagda förslaget, att i stället för föreskriften
om verkställande genom det allmännas försorg och på den tredskandes
bekostnad af underlåtna åtgärder till befordran af återväxt på förrödd
skogsmark, skulle stadgas, att den tredskandes återstående skog, om och i
den mån sådant pröfvades nödigt, skulle ställas under förbud med ansvars-
påföljd för öfverträdelse deraf, antingen så att densamma ej finge anlitas
för annat än husbehof, eller så, att träd under vissa dimensioner ej finge
derifrån säljas eller bortföras. Särskilda utskottets förslag till förord¬
ning i ämnet, hvilket förslag liksom Kongl. Maj:ts proposition afsåg
allenast de orter, hvilka Kongl. Maj:t på vederbörande landstings för¬
slag egde bestämma, blef af Andra Kammaren godkändt, hvaremot
Första Kammaren biföll ett af reservanter inom särskilda utskottet
framstäldt förslag till bestämmelser angående enskilda skogsegares
19
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt; och härmed
var denna fråga då förfallen.
I anledning af enskilda motioner och med stöd af de framställ¬
ningar om det oafvisliga behofvet af en särskild skogslagstiftning för
Norrbottens län, som blifvit gjorda af landstinget, menigheter och
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet, beslöt deremot samma 1874
års riksdag att för de delar af berörda län, som ej hörde till lapp¬
marken, antaga en författning rörande åtgärder till förekommande al
öfverdrifven afverkning af ungskog. Detta förslag, som innefattade
förbud mot försågning och skeppning af undermåligt virke, vann Kongl.
Maj:ts godkännande, hvarefter förordningen angående åtgärder till före¬
kommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Norrbottens län
den 29 september 1874 utfärdades. Sedan, efter framställning af Kongl.
Maj:t, 1882 års Riksdag för sin del antagit förslag om utsträckning af
denna särskilda skogslag för Norrbottens län att gälla äfven förVester-
bottens län med undantag af dess till lappmarken börande delar, ut¬
färdades förordning härom den 23 juni 1882, och sedermera hafva
dessa för Norrbottens och Vesterbottens län gällande stadganden, med
vidtagande af vissa ändringar, genom förordningen af den 19 mars
1888 sammanförts i en författning. — Beträffande den särskilt för Got¬
land gällande lagstiftning, hafva förändringar deri vidtagits vid. 1894
års riksdag i syfte, bland annat, att stadga förbud mot utskeppning af
undermåligt virke, hvarefter ny författning i ämnet för sistnämnda län
utfärdats den 30 mars 1894.
Frågan om en gemensam skogslagstiftning för hela riket, som,
enligt hvad ofvan är sagdt, förföll vid 1874 års riksdag, återupptogs
redan påföljande år på det sätt, att skogsstyrelsen afgaf ett förslag
till förordning i ämnet, åsyftande en sammanjemkning af de skiljaktiga
meningar, hvilka vid nämnda riksdag uttalats af de båda kamrarne.
Detta förslag jemte åtskilliga andra framställningar rörande enskildes
skogsvård öfverlemnades den 12 oktober 1883 till domänstyrelsen, som
deröfver afgaf utlåtande den 26 maj 1885. I detta utlåtande framhöll
domänstyrelsen, som ansåg de då föreliggande lagförslagen,, hvilka
hufvudsakligen afsågo att befordra skogsåterväxten, icke lämpliga, så¬
som sin åsigt, att lagstiftningen för det dåvarande ej borde direkt in¬
gripa uti hushållningen med de enskilda skogarne, utan att densamma
kunde och borde genom lagstiftning indirekt befrämjas. Don 5 novem¬
ber 1886 föredrogs i statsrådet domänstyrelsens utlåtande jemte de
förslag och framställningar, som gifvit anledning till detsamma. F öre¬
dragande departementschefen framhöll dervid de svårigheter, hvilka
20
Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
mötte mot en lagstiftning, som åsyftade att genom inskränkning i
egarens fria dispositionsrätt ölver skogen förebygga dennas förödande
och missvård, och anförde bland annat, att de yrkanden på lagstift¬
ningens ingripande i den enskilda skogshushållningen, som på senare
tider framträda, också i allmänhet eller företrädesvis afsett, icke att på
ett eller annat sätt reglera afverkningen, utan att ålägga skogsegaren
att efter afverkning sörja för återväxt, att domänstyrelsen i afseende
härpå yttrat den åsigt, att skogens föryngring i allmänhet icke vore
äfventyrad, enär inom största delen af landet sjelfsådd från fröträd
eller kringliggande skog i de flesta fäll vore att påräkna, och att detta
särskildt vore fallet i de orter, från Indika den hufvudsakliga trävaru¬
exporten egde rum, och der de större kolförbrukande jernverken vore
belägna, att följderna af skogarnes öfverdrifna anlitande också visat
^mindre deruti, att de afbrukade markerna förblifvit skoglösa, än
genom skogarnes ^glesnande, att under sådana förhållanden en åter-
planteringslag skulle verka föga till skogstil Iståndets förbättrande, att
förutom på Gotland, det endast vore i några få landskap som skogs-
kultur visat sig mera behöflig, och att äfven på dessa orter verknin-
garne af en sådan lag antagligen skulle blifva långt mindre än man
deraf förväntat sig till följd af svårigheten att vid det allmänna af-
brukningssättet bestämma, om och när återväxten vore äfventyrad, att
eu särskild och mycket stor svårighet vid uppställandet af en åter-
planteringslag mötte i frågan, om och till hvilken utsträckning, vid
bestämmandet af den mark, som borde till skogsbörd bibehållas, och
hvarå således återplantering borde i händelse af behof verkställas,
undantag borde göras för mark, som betades, att af den åstadkomna
utredningen klart framginge, att förhållandena inom landets olika delar
vore från hvarandra så vidt skilda, att en lagstiftning för hushållnin¬
gen å enskildes skogar måste för att kunna fylla sin uppgift blifva
mycket mångskiftande och gifvas olika innehåll allt efter förhållandena
inom hvarje särskild ort, samt att gången af ett lagstiftningsarbete i
förevarande hänseende borde vara den, att det i främsta rummet borde
vara fullständigt utredt, om för någon viss del af landet en särskild
skogslag vore behöflig och hvilket innehåll denna lag lämpligen borde
ega, innan frågan derom understäldes de lagstiftande myndigheternas
pröfning. På dessa grunder hemstälde föredragauden, att de före-
liggande förslagen till lagstiftning för den enskilda skogshushållningen
icke måtte föranleda vidare åtgärd; och i öfverensstämmelse med denna
hemställan fattades också Kongl. Maj:ts beslut.
Vid riksdagarne åren 1883, 1885 och 1888 gjordes af enskilda
Sammansatta Bevillninqs- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 2. 21
motionärer framställningar om antagande af en för hela riket gällande
skogslag i öfverensstämmelse med det förslag i ämnet, som afgafs utaf
1874 års särskilda utskott, men icke heller dessa förslag tillvunno sig
Riksdagens bifall.
Vid sistlidet års riksdag väcktes af herr Hammarskjöld motion i
samma syfte som den nu af honom framlagda, och herr J. Johnsson i
Bollnäs föreslog då också Riksdagen att antaga ett lagförslag, i allt
hufvudsaldigt lika lydande med det af honom nu framlagda projektet
till lag om åtgärder till åstadkommande af en förbättrad skogsvård.
Herr al Burén väckte motioner dels om exporttull såväl å oarbetade,
sågade eller tillhuggna trävaror som å virkesåtgången till exporterad
trämassa, dels om att de medel, som denna exporttull inbringade, måtte
få användas endast till inköp af skogsmarker för bildande af kommun¬
skogar inom alla landsdelar, och dels att de sålunda uppkomna kommun¬
skogar måtte ställas under statens kontroll och vård på samma sätt
som våra nuvarande allmänningar. Såväl herr Johnssons som herr af
Burens förslag om afgifter för exporteradt trä afstyrktes af vederbörande
utskott och förkastades af Riksdagen. Lagutskottet afstyrkte äfven¬
ledes herr af Buréns motion om kommunskogar samt, på skäl som här
nedan i korthet angifvas, herrar Hammarskjölds och Johnssons förslag
om åtgärder till åstadkommande af förbättrad skogsvård. Utskottets
hemställan bifölls af Första Kammaren, men Andra Kammaren, som
jemväl afslog herr J. Johnssons förslag, beslöt, efter förslag af herr
Hammarskjöld, att i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t efter vederbörande landstings hörande ville låta utarbeta och till
Riksdagen framkomma med förslag till skogslagstiftning för de delar
af vårt land, der sådan lagstiftning ännu icke kommit till stånd. Här¬
med var emellertid frågan äfven för den riksdagen förfallen.
På sätt herr Hammarskjöld i sin nu föreliggande motion erinrar,
hade domänstyrelsen — dertill närmast föranledd af eu utaf Jemkande
läns landsting gjord underdånig framställning om behofvet af eu dimen¬
sionslag för ej blott Jemtlands utan äfven Vesternorrlauds och Gefle-
borgs län, hvilket förslag styrelsen i underdånigt utlåtande den 18
februari 1895 förklarat sig sakna skäl att tillstyrka — uti underdånigt
yttrande samma dag afgifvit förslag till åtgärder för de delar af riket,
der särskilda skogslagar icke gälde, hvilka syntes styrelsen, utan att
för starkt ingripa i den enskildes fria förfoganderätt, verksamt befordra
en ändamålsenlig vård af de enskildes skogar. Öfver detta domän¬
styrelsens yttrande, som omfattar dels ett utarbetadt förslag till lag
angående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog, gällande
22 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
för riket med undantag af Gotlands, Vesterbottens och Norrbottens län
samt Sårna socken af Kopparbergs län — en lag grundad på en kom¬
bination af dimensionsföreskrifter och bestämmelser om skyldighet för
skogsegaro att sörja för återväxt å afverkad skogsmark — dels ett
förslag om en exportafgift, 10 öre per kubikmeter, å oarbetade, sågade
eller tillhuggna trävaror att, enligt uppgifna grunder, användas för
sådana ändamål, som afsåge enskild skogsvårds befrämjande, hafva
utlåtanden infordrats från samtliga länsstyrelser och landsting; och
hafva alla dessa infordrade yttranden också afgifvits med undantag för
Jönköpings läns landsting, hvilket på derom gjord framställning med-
gifvits uppskof med afgifvande af sitt uttalande, samt Elfsborgs läns
styrelse och landsting. Utskottet har upprättat ett sammandrag af
detta domänstyrelsens förslag och de deröfver afgifna yttranden, hvilka
synas utskottet gifva eu fullständig och mångsidig belysning af ämnet,
och som äro af synnerligt intresse, enär i dem finnas uttalade de
åsigter och önskningar, som i landets olika delar äro rådande i frågan
om lagstiftningens ingripande till befrämjande af den enskilda skogs¬
hushållningen. Till detta sammandrag, hvilket är såsom bilaga fogadt
vid detta utlåtande, tillåter sig utskottet alltså att hänvisa.
Hvad nu beträffar föreliggande fem motioner, så öfverensstämma
herr af Burens och herr J. Johnssons förslag derutinnan, att båda dessa
motionärer hemställa om en utförselafgift, ehuru till olika belopp, dels
å trävaror, oarbetade, sågade eller tillhuggna — herr Johnsson afser
äfven »hyflade» — dels för trämassa, kemisk såväl som mekanisk.
Hvad som genom denna exportafgift inflöte skulle, enligt båda motio¬
närernas förslag, användas, särskilt för hvarje län, dels till befordrande
af skogskulturen i allmänhet, dels ock till inköp af skogsmarker för
bildande af länsallmärmingar, hvilka skulle ställas under domänstyrel¬
sens vård.
Detta sätt att bevara vårt lands skogar och sörja för uppkomsten
af nya sådana, der de redan afverkats, genom bildandet af allmänningar
för skogsodling, som der skulle under domänstyrelsens ledning på ett
fullt forstmessigt sätt bedrifvas, är måhända det, som säkrast skulle
leda till målet, om detsamma kunde i någon större skala genomföras.
Men, såsom motionärerna sjelfva framhållit, erfordras för dylika mark¬
inköp medel till betydande belopp, och med allt erkännande åt syftet
23
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
med motionärernas ifrågavarande förslag, kan utskottet dock icke gilla
det medel, som motionärerna för detta syftes uppnående valt, bestäm¬
mande af exportafgift å trävaror. Uti det ofvan omförmälda utlåtandet
den 18 februari 1895 bar domänstyrelsen, såsom förut påpekats, äfven
föreslagit en dylik afgift; och till följd häraf kan utskottet hänvisa till
länsstyrelsernas och landstingens yttranden öfver förslaget i denna del,
hvilka yttranden synas utskottet gifva vid handen, att idén om eu
dylik afgift icke vunnit någon mera allmän anklang i landet. De be¬
tänkligheter man hyst mot påläggandet af en exportafgift, hvarigenom
hos oss skulle blifva återinförd en princip, som numera här är öfver¬
gifven, äro mångahanda, och det torde här vara tillräckligt att fram¬
hålla den stora betydelse trävaruexporten eger för vårt land, för att
man lätt skall kunna inse det mindre välbetänkta uti att förminska
fördelen af densamma genom en exportafgift. I likhet med hvad herr
af Burén synes antaga, men i olikhet med herr Johnsson, som yttrar
den åsigt, att denna afgift skulle i sista hand drabba skogsegaren,
tror nemligen utskottet, att allra största delen af exportafgiften skulle
komma att betunga träexportören, och utskottet är öfvertygadt, att vår
sågverksindustri och ännu mindre trämasseindustrien, hvilka till allra
största delen äro baserade på export och för närvarande icke kunna
sägas arbeta under lyckliga konjunkturer, icke skulle förmå att bära
en afgift så stor som någon af de föreslagna.
Utskottet kan alltså icke tillstyrka Riksdagen att godkänna de
väckta förslagen om exportafgift å trävaror; och då utskottet icke heller
ser någon annan utväg att bereda medel för bildande af länsallmänningar,
så anser sig utskottet böra afstyrka bifall till såväl herr af Burdus
motion n:o 17 som hvad herr Johnsson i sin motion i detta afseende
föreslagit.
Beträffande derefter förslagen om lagstiftning för vården af de
enskildes skogar, så torde numera behofvet af en skogslagstiftning för
äfven öfriga delar af riket än de, för hvilka skogslagar nu gälla, vara
så allmänt erkändt, att utskottet härom icke behöfver vara mångordigt.
Uti samtliga de yttranden, som afgifvits öfver domänstyrelsens ofta
nämnda förslag den 18 februari 1895 — med undantag för några få,
uti hvilka dock särskildt betonats, att de gälla endast vederbörande
län — framhålles det nödvändiga i, att något göres på lagstiftningens
väg för vården af de skogsmarker, som befinna sig i enskildes ego.
Men lika enig som man är härom, lika skiljaktiga blifva meningarne,
då det gäller att afgöra, hvilka lagstiftningsåtgärder, som i detta hän¬
seende böra vidtagas, eu meningsskiljaktighet som förklaras, då i de
24 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N-.o 2.
afgifna yttrandena från många håll framhålles, att förhållandena inom
landets olika delar äro från hvarandra så vidt skilda, att en skogslag
icke kan i alla sina bestämmelser gälla för hela riket eller större delen
deraf. Detta förhållande har ock varit ett af de mest använda skälen
för det ganska allmänna afstyrkandet af domänstyrelsens förslag.
Lagutskottet vid sistlidet års riksdag åberopade äfven detta för¬
hållande, men framhöll såsom ytterligare skäl för sitt afstyrkande af
de då väckta motionerna i fråga om vården af enskildes skogar, att
ett ingripande af lagstiftningen på detta område borde föranledas af
ett utaf förhållandena inom orten uppkommet allmänt behof och frågan
icke underställas de lagstiftande myndigheternas pröfning, förr än en
allmännare uppfattning af behofvet, och lämpligheten af ett sådant in¬
gripande gjort sig gällande och funnit sitt uttryck i eu framställning
från länens landsting, såsom varande den korporation som kunde anses
företrädesvis representera den allmänna meningen inom orten.
Detta senare af lagutskottet åberopade skäl mot lagstiftningens
ingripande i denna fråga synes emellertid numera hafva förlorat i be¬
tydelse, då med anledning af det åberopade domänstyrelsens förslag till
lagstiftning, förutom länsstyrelserna, landstingen uttalat sig i ämnet
och dervid synnerligen allmänt framhållit nödvändigheten af, att lag¬
stiftningen tager frågan om hand.
Det mest vägande skälet mot den ifrågasatta lagstiftningen, som
då återstår, är svårigheten att åstadkomma en gemensam lag.
Utskottet medgifver ock, att det icke kan förnekas, att lagstift¬
ningen för vården om de enskilda skogarne icke kan för vårt land,
med dess olikheter i jordmån, klimat och befolkningsförhållanden, lämp¬
ligen gifva enahanda bestämmelser för de olika delarne af landet.
Då emellertid behofvet af eu förbättrad skogsvård inom landet
kan anses vara allmänt erkändt och uttaladt, och detta behof för hvarje
år blir mer trängande och är egnadt att mångenstädes framkalla be¬
rättigade farhågor, om icke snar rättelse sker, anser utskottet det icke
vara välbetänkt att af denna angifna svårighet den så vigtiga frågans
lösning undanskjutes och göres helt och hållet beroende af initiativ
från landstingen, helst det kan sägas, att deras meningar i frågans
hufvudsakligaste del redan äro uttalade.
Då denna fråga vid föregående tillfälle i Riksdagen behandlades,
uttalades farhåga, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle kunna
fördröja eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat lands¬
ting redan vore betänkt på att framlägga, men denna farhåga synes så
25
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
mycket mindre berättigad, som det är betonadt, att frågan icke kan
lösas endast genom antagandet af en gemensam lag.
Ehuru således, såsom ofvan framhållits, en för alla orter lämplig
gemensam lag sannolikt icke kan erhållas, håller utskottet dock före,
att det gifves vissa hufvudgrunder, hvilka kunna vara gemensamma,
och på hvilka lagen hvilar, under det att dertill komma särskilda be¬
stämmelser, olika för de skilda orterna med hänsyn till der befintliga
olika förhållanden.
Att vid särskiljandet af de bestämmelser, hvilka böra såsom all¬
männa antagas, och dem som derutöfver erfordras för de särskilda
orterna, svårigheter kunna möta, vill utskottet icke förneka, men antager
dock, att dessa svårigheter kunna öfvervinnas, då frågan kommer under
vederbörlig pröfning.
Ehuru utskottet icke eger erforderlig sakkunskap för bedömandet
af de bestämmelser, som böra i de ifrågasatta lagförslagen inrymmas,
och således icke kan derutinnan afgifva bestämdt förslag, har utskottet
dock ansett sig böra angifva de allmänna hufvudgrunder, på hvilka
enligt utskottets mening dessa förslag borde hvila, och tillåter sig
utskottet att härutinnan anföra följande.
Af den vid detta utlåtande fogade bilaga framgår, att i de flesta
af de yttranden, som afgifvits i anledning af domänstyrelsens förslag,
betonats lämpligheten af en lagstiftning, som, utan att ingripa i den
enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast ålade honom att efter
utverkning af skog sörja för dess återväxt; och håller utskottet före,
att ett stadgande om sådan skyldighet för skogsegare är af den art,
att det lämpar sig för hela landet med undantag möjligen för de allra
nordligaste delarne deraf. Frågan om sättet för åstadkommande af
återväxt, vare sig genom sådd, genom plantering eller genom sjelfsådd,
anser utskottet icke kunna bestämmas lika för hela landet, utan böra
bestämmelsernas härom lämpas efter de olika landsdelarnes olika för¬
hållanden, och det gemensamma lagstadgandet stanna dervid, att skogs-
egaren inom viss tid skall visa, att föreskriften för återväxtens befräm¬
jande fullgjorts. Beträffande påföljden för underlåtenhet att sörja för
återväxten efter verkstäld afverkning har ifrågasatts dels, såsom i
Gotlandslagen stadgas, bestämmelser om förbud för skogsegaren att
nyttja sin öfriga skog för aunat än husbehof, dels ock viten och vid¬
tagande af de för återväxten erforderliga åtgärder på jordegarens be¬
kostnad, då denne oaktadt påminnelse tredskas att fullgöra sin skyldig¬
het i detta hänseende. Hvilken af dessa bestämmelser som må anses
Bih. till Ri/csd. Prot. 18(JG. 5 Sami. 2 Afd. 2 Iläft. 4
26 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
ega företräde framför den andra, derom tillåter sig utskottet emellertid
icke att göra något uttalande. Utskottet vill derjemte framhålla, att
såsom en åtgärd i förutnämnda syfte äfven kan ifrågasättas, att staten
skulle tillerkännas rätt i vissa fall att expropriera afverkad skogsmark,
der jordegaren underlåtit hvad honom med afseende å skogens åter¬
växt ålegat.
Då emellertid föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten
i flera fall icke skulle medföra den åsyftade verkan, om ej den upp¬
växande ungskogen, åtminstone under någon tid, skyddades, så anser
utskottet, att stadganden i detta syfte böra meddelas vare sig genom
begränsning af betesrätten eller på annat sätt.
Såsom en allmän bestämmelse bör ock ingå ett stadgande om
kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot förslaget om kommunalnämnden
såsom kontrollerande i detta fall hafva af många utaf de myndigheter,
som uttalat sig i frågan, invändningar gjorts, under det att å andra
sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt gifva före¬
trädet åt den ena eller andra af dessa meningar, anser utskottet dock.
att ifrågavarande kontroll icke bör öfverlemnas uteslutande åt kommunal¬
nämnden utan i sista hand åligga skogsstatens tjenstemän.
Till sist vill utskottet framhålla, hurusom det synes utskottet
önskligt vara, att undantag från de förpligtelser, som åläggas enskild
skogsegare rörande vården af hans skog, må kunna medgifvas egare
af mindre skogsområde.
På grund af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa:
Do) att herr af Buréns i ämnet väckta motion,
n:o 17, samt herr J. Johnssons motion i hvad den
afser bildande af länsallmänningar icke må af Riks¬
dagen bifallas;
2:6) att herr af Buréns motion, n:o 18, samt herr
Johnssons motion i hvad den afser exportafgift å
trävaror icke må till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda; samt
3:o) att i anledning af herr Johnssons motion i öfrigt
samt herrar Wallins och Hammarskjölds i ämnet väckta
motioner Riksdagen må besluta att i skrifvelse an¬
hålla, det Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning
i fråga om lagstiftning rörande vården af enskildes
skogar i de delar af vårt land, der sådan lagstiftning
ännu icke kommit till stånd, framlägga de förslag,
Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utledande N:o 2. 27
hvartill, med hänsyn till de inom olika landsdelar
rådande särskilda förhållanden, utredningen gifver
anledning.
Stockholm den 30 april 1896.
På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:
G. RUDEBECK.
Reservationer:
af herr Öländer, som ansett förslag om lagstiftning angående vården
af enskilda skogar böra för hvarje län särskild^ såsom hittills, utgå
från vederbörande landsting, der detta anser dylik lagstiftning erforderlig;
af herrar af Buren, Bruzelius och Fredholm, hvilka hemställa:
att i anledning af herr Wallins motion, n:o 4, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om
skyldighet för skogsegare att sörja för återväxt å afverkad skogsmark,
som ej odlats,
att i anledning af herr af Buréns motion, n:o 17, med förslag till
skogslag beträffande länsallmänningar,
att i anledning af herr af Buréns motion, n:o 18, angående ut-
förselsafgift å trävaror m. in,,
att i anledning af herr Å. H. Hammarskjölds motion, n:o 85, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående lagstiftning rörande vården af
enskildes skogar,
att i anledning af herr J. Johnssons i Bollnäs motion, n:o 159, med
förslag till lag angående åtgärder till åstadkommande af förbättrad
skogsvård,
Riksdagen må besluta, att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Ma:jt ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att
utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunna vidtagas för vinnande af en
tillfredsställande vård af de enskilda skogarne och derefter framlägga
de förslag, hvartill denna utredning gifver anledning; samt
af herrar C. H. Lundström och J. A. Lundström mot vissa delar
af utskottets motivering.
28
Sammansatta Bevillnings- och Lagutslwttets Utlåtande N:o 2.
Bilaga.
Domänstyrelsens utlåtande den 18 februari 1895 angående
åtgärder till den enskilda skogshushållningens
främjande.
_ Domänstyrelsen erinrar, att frågan om lagstiftningsåtgärder till
främjande af vården utaf enskildes skogar under den senaste tiden åter
väckts till lif. . Då särskildt ett landsting, Jemtlands, i underdånigt
förslag framhållit, behofvet af en dimensionslag för ej blott Jemtlands,
utan äfven Vesternorrlands och Gefleborgs län, bvilket förslag styrelsen
dock i underdånigt utlåtande samma dag den 1895 förklarat sig
sakna skäl att _ tillstyrka, både styrelsen föranledts att taga i öfver¬
vägande, huruvida i de delar af riket, der särskilda skogslagar icke
gälde, kunde till den enskilda skogshushållningens främjande vidtagas
åtgärder, som, utan för starkt ingripande i den enskildes fria förfogande¬
rätt, verksamt befordrade det åsyftade ändamålet.
Uti underdånigt utlåtande den 26 maj 1885 i ämnet hade styrel¬
sen, som ansåg de då föreliggande lagförslagen, hvilka hufvudsakligen
afsågo att befordra skogsåterväxten, icke lämpliga, uttalat den åsigt,
att lagstiftningen för det dåvarande ej borde direkt ingripa uti hus¬
hållningen med de enskilde skogarne, utan yttrat den meningen, att den¬
samma genom lagstiftning kunde indirekt främjas, och att andra åtgärder
derför kunde och borde vidtagas. I anledning af hvad styrelsen då
framhållit, hade Kongl. Maj:t den 25 april 1889 genom lag inskränkt
tiden för upplåtelse åt afverkningsrätt till 20 år och anbefalt styrelsen
att afgifva förslag till förändrade bestämmelser till förekommande och
hämmande af skogseld samt beträffande svedjande och ljungbränning
(hvilket förslag också afgifvits den 20 oktober 1890), hvarjemte Kongl.
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 29
Maj:t vidtagit åtgärder för beredande af ökade tillgångar för inköp af
skogsmark för kronans räkning; och sedermera hade genom sådana
inköp kronoparkernas areal ej oväsentligt ökats.
Emellertid hade under det decennium, som förflutit sedan ofvan-
nämnda utredning i ämnet verkstäldes, förhållandena i vissa alseenden
ändrats. Efter något förbättrade konjunkturer i slutet af 1880-talet
hade snart följt prisfall såväl å jordbruksprodukter som å jernhandte-
ringens alster, framkallande ett ekonomiskt betryck, som återverkat
på hushållningen med skogarne, i det att skogsegarne i många orter
ej längre mägtat bevara sina skogar från en allt för hastig realisation.
Om man undantoge lappmarkerna och de senast afvittrade eller stor-
skiftade socknarne i Dalarne, blefve de större träddimensionerna allt
mer sällsynta å enskildes skogar och kunde ej tillräckligt hastigt er¬
sättas af de qvarvarande mindre stammarnes utväxande, helst som en
stor del af dessa till följd af ålder och andra orsaker saknade vidare
utvecklingsförmåga. De en eller flere gånger genomblädade skogarne
representerade visserligen, särskildt i Norrland och Dalarne, betydande
virkesqvantiteter, men en del af denna virkestillgång vore af sådan
beskaffenhet, att den saknade användning för sågverksrörelsen, då för
denna ej kunde tillgodogöras de små dimensionerna. Dessa finge der¬
för i de orter, der sågverksrörelsen hittills varit allena rådande, qvar¬
stå i skogarne, hvarigenom såväl skogsmarken som trädkapitalet, då
tillväxten upphört och återväxten hindrades, läge improduktiva. Att
denna för vidare utveckling odugliga skog användes för andra industrier,
som kunde tillgodogöra sig de mindre virkesslagen, vore derför den
enda utvägen för skogarnes ekonomiska skötsel och rationella behand¬
ling med afseende på återväxten. Å andra orter anlitades ungskogarne
i deras bästa växt. Allmänt klagades öfver, hurusom både i de norra
och södra delarne af landet ungskogen tillgrepes för export af pitprops,
egyptiska sparrar m. m. samt för uttagande af pappersmasseved. Om
dervid totalafverkning skedde, vunnes åtminstone den fördelen, att
växtliga ungskogar kunde uppkomma, der fröträd qvarlemnades, men
der småvirket uttoges plockvis utan hänsyn till återväxten eller den
qvarvarande skogens trefnad och fortväxt, der blefve denna afverkning
förödande. Trämassefabrikationen och pitpropsafverkningen vore visser¬
ligen fullt berättigade och naturliga näringsgrenar, för så vidt de be-
drefves på sådant sätt, att de kunde ega bestånd. De beredde i många
trakter afsättning af småvirke, och i synnerhet inom de norrländska
länen funnes för dem utan ungskogarnes tillgripande god tillgång å
råämnen. Men för närvarande uttoges pappersmasseveden och annat
30
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
småvirke mångenstädes på ett för ungskogarne så förödande sätt, att
lagstiftningen borde träda hämmande emellan till fördel |både för
skogarnes och trävaruindustriens framtid.
Ehuru några fullt effektiva åtgärder till främjande af enskildes
skogsvård ej kunde framkallas ensamt genom skogslagar, så vore dock
således lagstiftningens mellankomst för de nuvarande ungskogarnes
skydd af stort allmänt gagn och af de nuvarande förhållandena fullt
påkallad; och om den äldre skogens afverkning lemnades helt och
hållet fri borde en sådan lag ej blifva mottagen medjk>vilja och torde
derför också utan synnerliga svårigheter kunna bringas tiil'efterlefnad.
En lag mot ungskogens förödande medförde dock ejjfnågra direkta
åtgärder till förbättrande af den nuvarande skötseln af enskildes skogar,
ehuru den hindrade deras obegränsade vanvård; och då de åtgärder,
som från statens, landstingens och hushållningssällskapens sida vid¬
tagits för den enskilda skogsvårdens främjande, hittills visat sig i det
stora hela föga verksamma — undantagandes i några få län — så
hade styrelsen ansett nödvändigt att söka andra utvägar för ändamålets
vinnande, en uppgift så mycket vigtigare, som statsskogar i de flesta
län ej förefunnes i tillräcklig utsträckning, och som, äfven om de, så¬
som önskligt vore, ökades, detta likväl ej uteslöte behofvet af en bättre
vård af de enskildes skogar, hvilka utgjorde den väsentligaste delen
af landets skogsareal. Blefve det möjligt att intressera skogsegare för
skogsvården derigenom, att deras utgifter för denna ersattes, och kunde
säkerhet vinnas derför, att i sådant afseende vidtagna åtgärder blefve
verkstälda på ett lämpligt sätt, hvilket torde kunna ske derigenom, att
arbetena utfördes under ledning och kontroll af i saken förfarna per¬
soner, borde mycket kunna åstadkommas och en utväg vara funnen,
som blefve lör landet gagnelig. Dessa åtgärder borde afse skogsåterväxtens
främjande?, så att kraftiga och växtliga ungskogar uppkomme, hvar¬
igenom lifsvilkoret för ett framtida bättre skogstillstånd vunnes. För¬
faringssättet härvid blefve väsentligen olika, beroende af skogsförhål-
landena i skilda orter.
Men om några afsevärda resultat härutinnan skulle vinnas, for¬
drades för ändamålet tillgång å medel till ganska betydliga belopp;
och då statsanslag utöfver de nu anvisade ej härtill torde vara att
påräkna, syntes det styrelsen, att ett på senaste tiden framkommet
och af många med sympati omfattadt förslag om exportafgift å trä¬
vara:r, att användas för skogsvårdsändamål, vore förtjent af all upp¬
märksamhet och borde tagas i allvarligt öfvervägande. Visserligen
skulle eu sådan afgift i sista hand drabba skogsegaren, som, derest
, Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 31
han ej sjelf vore trävaruexportör, riskerade en mot afgiften svarande
minskning i priset å försäljningsvirket, men häruti läge ej något
oegentlig!, då exportafgiften uteslutande skulle användas just till
skogsegarnes egetj bästa. Om derjemte för ^exporterande skogs-
egare förbehölles rätt att efter anmälan inom viss tid genom arbeten
å egen skog erhålla den erlagda afgiften restituerad, med undan¬
tag af så stor del som erfordrades för administrationskostnadernas be¬
täckande, torde afgiften, ehuru af tvång gifven, på ett säkert sätt be¬
främja skogsegarens intressen. I sjelfva verket skulle härigenom komma
att tillämpas grundsatsen om skogsegares skyldighet att efter utverk¬
ning sörja för återväxt — en grundsats, hvars tillämpning i en åter-
växtlag ansetts medföra stora svårigheter att bringa till efterlefnad,
men som i denna form vore väsentligt lättare att genomföra. Någon
tvekan om en sådan exportafgifts befogenhet borde så mycket mindre
hysas, som ett inskördande af de nuvarande skogstillgångarne utan
någon som helst uppoffring för det framtida skogstillståndet måste,
som ock redan mångenstädes inträffat, medföra minskad produktions¬
förmåga i fråga om råämnet för landets förnämsta exportvara till skada
såväl för den enskilde skogsegaren som för hela landet.
Styrelsen har upprättat följande förslag till
Lag angående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog,
gällande för riket med undantag af Gotlands, Vesterbottens och Norr¬
bottens län samt Särna socken af Kopparbergs län.
§ 1.
Mom. 1. Varder å mark, som ej odlas till åker eller äng eller
afrödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat likartadt ända¬
mål, växande ungskog af barrträd sköflad eller förödd af jordens egare
eller innehafvare eller med hans lof och minne af annan, då ege
Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid verkande vite förbjuda, att skogen
å ifrågavarande hemmans eller egendoms till skog eller beteshagejjhäfdade
mark tills vidare anlitas för annat än husbehof.
Mom. 2. Såsom ungskog räknas inom södra och mellersta delarne
af landet^sådan skog, som ej uppnått 40 års ålder, inom Kopparbergs
län och Gestriklands fögderi af Gefleborgs län skog af mindre än 50
år, inom' öfriga delar af sistnämnda län skog, understigande 60 år,
samt inom Vesternorrlands och Jemtlands län skog, som är yngre än
70 år.
32
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
§ 2.
Såsom sköflande eller förödande af ungskog är ej att anse, der
afverkning eger rum till följd af föreläggande vid laga skifte eller af
annat tvång eller i enlighet med skogshushållningsplan, som blifvit af
skogstjensteman upprättad, eller å inhägnad och till beteshage häfdad
mark för betets befordrande, eller ock å annan utmark för skogsvårdens
främjande genom hjelpgallring eller hyggesrensning.
§ 3.
Visar egare eller innehafvare af skog, hvilken enligt § 1 blifvit
under förbud stäld, att å den afbrukade marken erhållits återväxt eller
att de orsaker, som föranledt förbudet, ej längre förefinnas, varde det
stadgade förbudet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande återkalladt; dock
åligge egaren eller innehafvaren af skogen att fortfarande egna åter-
växten nödig vård, vid äfventyr att förbudet eljest förnyas.
§ 4.
Mom. 1. Kommunalnämnd hålle uppsigt å skogens vård och skötsel
inom kommunen. Enahanda uppsigt åligge kronobetjente, hvar och
en för sitt tjenstgöringsområde. Finner kommunalnämnd eller krono¬
betjening förödelse af ungskog vara för handen, eller att hvad i § 3
stadgas rörande återväxts vård icke behörigen iakttages, göre derom
anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
Mom. 2. Sker sådan anmälan eller förekommer eljest anledning
till vidtagande af åtgärd, som i § 1 eller § 3 föreskrifven är, då skall
Kongl. Maj:ts befallningshafvande låta genom vederbörande skogstjenste¬
man och två gode män förhållandet på stället undersöka och infordra
egarens eller innehafvarens af skogen förklaring och meddele derefter
sitt beslut, Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock öppet, derest om¬
ständigheterna anses böra dertill föranleda, att, sedan undersöknings-
instrumentet inkommit, innan slutligt utslag meddelas, tills vidare vid
vite förbjuda skogsafverkning annat än till husbehof å ifrågakomna
egendom.
Mom. 3. Kostnaden för sådan undersökning skall, då skogen, på
sätt i denna lag sägs, varder under förbud stäld, godtgöras af den,
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 33
som finnes hafva gjort sig skyldig till skogsförödelsen, men eljest,
äfvensom der tillgång hos denne saknas, af landstingsmedel utgå.
§ 5.
Mom. 1. De gode män, hvilka hafva att jemte vederbörande skogs-
tjensteman verkställa den i § 4 föreskrifna undersökning, utses af
landstinget, två för hvarje länsmansdistrikt. Desse gode män väljas
för två år; och böra vid undersökning två ojäfvige gode män tillstädes-
vara, helst de som blifvit utsedde för det distrikt, der undersökning
skall ske.
Mom. 2. Under förrättning samt resa dit och derifrån njute gode
männen ersättning för underhåll och skjuts såsom för gode män vid
landtmäteriförrättning är stadgadt.
§ 6.
Don som icke åtnöjes med Kongl. Majrts befallningshafvandes beslut
i de mål, hvarom här ofvan sägs, ege att föra klagan i den ordning,
som för fullföljd af talan i ekonomiska mål i allmänhet är stadgadt;
dock lände beslutet till efterrättelse, intilldess att högre myndighet
annorlunda förordnat.
Motiv för lagförslaget: Genom afverkning af ungskog, som ej
uppnått fröbarhetsålder, äfventyrades till följd af bristande fröproduktion
den naturliga skogsföryngringen, som i våra vidsträckta skogsbygder
företrädesvis måste påräknas, på samma gång som skogsmarken ut¬
pinades och försämrades genom att ofta kalläggas och utsättas för vind
och so!. Om man, utgående från denna uppfattning, ansåge nödvändigt
att genom lagbud förekomma detta missförhållande, blefve det nödigt
att närmare bestämma, hvad med ungskog här afsåges. Detta*kunde
ej ske genom angifvande af en viss dimension, enär träden under
ogynsamma växtförhållanden äfven vid hög ålder uppnådde endast
ringa groflek, oaktadt de ej vore hänförliga till ungskog utan bordo
få fritt afverkas; derför måste en viss åldersgräns väljas, dervid frö-
barheten och skogsbeståndens behof af fred under deras lifligaste till¬
växt borde i hufvudsak vara bestämmande. Med hänsyn härtill och
då såväl fröbarheten som tillväxten utvecklades något olika i skilda
Bih. till Riksd. Vrot. 1890. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. 5
34 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
landsdelar, beroende på geografiskt läge och höjd öfver hafvet m. in.
hade styrelsen bestämt sig för de i förslaget angifna åldersbestäm-
melser. — Der afverkning i ungskogsbestånd egde rum utan de garantier,
som en af skogstjensteman upprättad skogshushållningsplan medförde,
eller afverkningen utfördes annorledes än genom hjelpgallring eller
hyggesrensning eller i beteshage för betets förbättrande, måste den
anses skogsförödande och förbjudas, helst som genom intagande i lagen
af nyss nämnda fall, i hvilka afverkning tillätes, skogsegaren icke hindrades
att verkställa de huggningar, som erfordrades för ungskogens vård
och beteshagarnes vidmagthållande såsom sådana. — Om man invände,
att skogsegaren kunde förebära sig sakna förmåga att bedöma, huru¬
vida skogen uppnått den för afverkning tillåtna åldern eller ej, så er¬
inrades häremot, att genom fällning af ett eller annat träd och års-
ringarnes räkning visshet härutinnan kunde vinnas utan afsevärd kostnad
eller stort besvär. — Då lagens ingripande städse blefve beroende af
fackmans undersökning och all afverkning för husbehof vore tillåten,
så innebure den föreslagna lagen det minsta möjliga ingrepp i den
enskildes skogsskötsel, som med någon verkan kunde ifrågasättas. —
Beträffande redaktionen af lagförslaget anslöte det sig till Gotlands¬
lagen den 30 mars 1894 såväl med afseende å påföljden för sköfling
(§ 1) som i fråga om bestämmelserna rörande lagens tillämpning i
öfrigt och kontroll deröfver (§§ 3, 4, 5); dock hade domänstyrelsen föreslagit
för kronobetjeningen samma befogenhet och skyldighet som för kom¬
munalnämnden, hvarigenom, åtminstone i en del orter, lagen nog blefve
mer effektiv, då länsstyrelserna ej torde komma att underlåta tillhålla
sina underlydande att fullgöra sin skyldighet.
Beträffande exportafgiften, så föreslås, att en sådan till belopp af
10 öre per kubikmeter pålägges oarbetade, sågade eller tillhuggna
trävaror. Af sådana trävaror exporterades under 1893 i rundt tal 5f
million kubikmeter, hvadan omkring 575,000 årligen skulle vara att
påräkna i dylika afgifter. Härigenom skulle de syftemål i skogsvårdens
intresse, som förut framhållits, väl tillgodoses. Man kunde tveka, huru¬
vida ej äfven trämassefabrikationen borde påläggas en liknande afgift
i förhållande till den konsumerade virkesqvantiteten, men då denna
industrigren vore jemförelsevis ny och särskild! inom de norra orterna
behöfde vinna stadga och utveckling, borde frågan derom tills vidare
lemnas öppen.
35
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Angående sättet för exportafgiftens användning hade styrelsen
tänkt sig:
1) De medel, som inflöte i exportafgifter, skulle användas ute¬
slutande för sådana ändamål, som afsåge enskild skogsvårds befräm¬
jande.
2) Då förvaltningen af dessa medel ej torde kunna uppdragas åt
någon redan befintlig länsmyndighet eller korporation, så borde en
skogsvårdsnämnd tillsättas för hvart län. Hos en sådan kunde påräknas
tillräcklig tid, intresse och sakkunskap; den borde bestå af landshöf-
dingen, ordförande, en skogstjensteman och 2 ledamöter, valde af
landstinget.
3) Träexporterande skogsegare skulle ega att som ersättning för
de arbeten, han utförde för skogsvården, återfå erlagd exportafgift in¬
till |, med vilkor att han gjorde anmälan om sådan restitution sam¬
tidigt med afgiftens erläggande, och att arbetena, utfördes på det sätt,
som i punkt 6) sägs, och inom 3 år efter afgiftens erläggande.
4) Den del af exportafgifterna, som ej restituerades, skulle ingå
till en allmän skogsvårdsfond, ur hvilken Kongl. Maj:t i mån af till¬
gång skulle till de skilda länen anvisa anslag till understöd för smärre
skogsegares skogsvård samt för administrationskostnadernas bestridande.
5) De arbeten, som med ifrågavarande medel, såväl de till restitu¬
tion anmälda som de från skogsvårdsfonden anvisade, skulle verkställas
och ersättas, vore:
a) skogsodling och dermed förenad byggesrensning;
b) hyggesrensning och markberedning, der för sjelfsåddens be¬
fordrande fröträd qvarlemnats;
c) afdikning för skogsvårdsändamål;
d) om medelst syn af skogstjensteman och 2 gode män, af hvilka
den ene borde vara i flottning förfaren, styrktes, att öfverårig småskog,
som vore till försågning oduglig, borde för aterväxtens befordrande
afverkas, skulle efter nämndens bepröfvande till skogsegaren utbetalas
af för restitution anmälda medel skäligt belopp såsom ersättning för
hvad lian styrkte sig hafva utgifvit antingen till byggande eller för¬
bättrande af flottled för utflottning af sådan öfverårig skog eller i flott-
ningsafgifter för dylikt flottgods eller på annat sätt, som af nämnden
funnes befordra småvirkets bortskaffande till fördel för skogsvården.
6) Innan arbeten enligt punkterna a), b) och c) företoges, skulle
till nämnden insändas uppgift dels å de skogar, der arbetena skulle
utföras, dels å arbetenas beskaffenhet. Skulle ersättning för dessa utgå
af till restitution anmälda medel, då skulle, detta oaktadt, arbetena
36 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
utföras i enlighet med de anvisningar och föreskrifter, som af nämn¬
dens tjensteman eller arbetsförmän kunde varda meddelade; och skulle
ersättningen sedan utbetalas enligt räkning, som af nämnden efter
pröfning godkändes. Om arbetet bekostades af medel ur den allmänna
skogsvårdsfonden, skulle det utföras under direkt ledning af nämndens
arbetsförman eller plantör, skogsegaren dock obetaget att dervid mot
ersättning tillhandahålla manskap för arbetets verkställande och nödigt
skogsfrö, som dock skulle vara af god beskaffenhet.
7) Skogsvårdsnämnden skulle sjelf ega antaga för ledning och
kontroll af arbetena erforderliga förmän och plantörer äfvensom att
hos domänstyrelsen begära biträde af extra skogstjenstemän. Ersätt¬
ning åt nämndens ledamöter och biträdande extra skogstjenstemän
skulle utgå enligt resereglementet eller enligt grunder, som af Kongl.
Maj:t bestämdes. Arbetsförmäns och plantörers aflöning skulle be¬
stämmas af nämnden.
Till sist anför domänstyrelsen: hushållningssällskapens verksamhet
till skogsvårdens befrämjande kunde visserligen fortfarande bestå jemsides
med skogsvårdsnämndernas, men fördelar af flerfaldig art kunde vinnas
genom ett samarbete dem emellan. Detta kunde utan olägenhet låta
sig göra, om hushållningssällskap egde att till skogsvårdsnämnden
öfverlemna sitt anslag för skogsvårdens befrämjande för att användas
efter de för nämndens arbeten stadgade grunder; men gemensamheten
kunde endast afse de arbeten, som bekostades ur den allmänna skogs¬
vårdsfonden, ej. dem, som bekostades med restituerade exportafgifter,
hvilket emellertid desto mindre borde hindra sammanslagningen, som i
allt fall arbetena för restituerade afgifter måste särskildt bokföras. Det
kunde sättas i fråga, om ej, i händelse sådant samarbete åstadkommes,
hushållningssällskap borde ega insätta 2 ledamöter i nämnden. — Bil¬
dandet af kommunskogar hade uppstälts som ett af de ändamål, hvartill
exportafgiften borde användas, och intet tvifvel funnes derom, att icke,
om sådana skogar stäldes under vederbörlig kontroll, dermed för fram¬
tiden skulle ernås störa fördelar. Men svårigheten vore, att nästan
all jord redan vore skiftad, och att ett återförande till gemensamhet en¬
dast kunde ske genom inköp eller expropriation af skogsmark. Vid
köpeaftal derom skulle utan tvifvel prisanspråken ställas höga, och äfven
vid expropriation, om sådan kunde ifrågasättas, komme marken att
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 37
öfverbetalas. Emellertid kunde det tänkas, att på en eller annan ort
kunde hopbringas tillräckligt stora skogsarealer för gemensamt skogs¬
bruk; och under sådana förhållanden vore det ej främmande för skogs-
vårdsfondens ändamål att lemna understöd till dylika företag, vare sig
till förräntande af köpeskillingen eller till arbeten för skogsodling å
skoglös mark. I allt fall borde ett vilkor härför vara, att skogen stäl¬
les under allmän kontroll. Fondmedels användande till räntebidrag
borde, såsom en fråga af allmännare natur, ej afgöras af nämnden, utan
underställas Kongl. Maj:t.
Öfver domänstyrelsens förslag hafva yttranden afgifvits af:
I. Stockholms län.
Landstinget: Så stränga bestämmelser som do i domänstyrelsens
lagförslag mot ungskogens förödelse äro — med afseende å befolknings-
och skogsförhållandena inom länet — här ej behöfliga. Lagstiftningen
borde stanna vid ett åläggande för skogsegaren att sörja för skogens
återväxt. Bestämmelserna i § 1 mom. 2 om trädens ålder såsom af¬
görande för frågan, om de äro att hänföra till ungskog eller icke, voro
svåra att tillämpa i praktiken. Likaså bestämmelsen i § 2, att såsom
sköfling af ungskog ej vore att anse, der afverkning egde rum enligt
skogshu6hållningsplan, upprättad af skogstjensteman, ty blotta tillvaron
af en sådan plan innebure intet tvång för den enskilde att förvalta sin
skog enligt densamma. Kommunalnämnden och kronobetjeningen vore
knappast lämpliga för sitt åliggande enligt förslaget att närmast hålla
uppsigt öfver skogens vård; och antalet af gode män enligt § 5 vore,
hvad beträffade detta län, öfverflödigt stort; stadgandet härom, liksom
andra af förslagets bestämmelser, skulle leda till större kostnader än
som vore behöfliga. — Hvad beträffade expor t af gift en, hade landstinget
intet att invända mot en sådan, att användas till bestridande af kost¬
nader för betryggande af skogsåterväxt, då statsanslag utöfver de nu
för skogsväsendet anvisade icke för detta ändamål kunde påräknas;
och landstinget hade ej heller något att invända mot dess föreslagna
storlek.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Frågan om hindrande af sköfling
38 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
af enskildes skogar torde ej kunna lösas med en lag, som passar för
hela den del af riket, som domänstyrelsens förslag afser. Hvad Stock¬
holms län beträffar, äro förslagets bestämmelser för stränga: här är
det nog med en lag, som förpligtar skogsegaren att sörja för skogens
återväxt. Mot export af giften har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
betänkligheter: så synes det oegentligt, att en sådan afgift skall åläg¬
gas blott den, som exporterar trävaror, icke den, som använder skogens
alster till kolning eller trämasseved, ehuru mångenstädes skogsförödelse
sker äfven för de senare ändamålen, och det i mycket beklagligt om¬
fång. Ingenting vore, med hänsyn till trämasseindustriens egen fram¬
tid, mindre välbetänkt, än att den finge, såsom mångenstädes sker, bi¬
draga till en hejdlös skogsförödelse inom orten, utan att man för fram¬
tiden kunde påräkna någon jemförlig virkestillgång för fabrikationens
fortsatta uppehållande. Att den ene, som afverkar skog för en viss
användning, skall betala exportafgift, under det att en annan, som af¬
verkar för annan användning, icke gör det, är ej öfverensstämmande
med rigtiga lagstiftningsprinciper. Mindre egentligt är också, att export-
afgifterna från det företrädesvis ^exporterande Norrland skulle till
stor del användas för befordrande af skogsåterväxt inom södra och
mellersta delarne af landet, hvilket väl får antagas vara, åtminstone i
viss mån, förslagets syfte, ehuru detta syfte (enligt hvad Kongl. Maj:ts
befallningshafvande här nedan söker visa) icke torde kunna i någon
större omfattning vinnas. Då vore det lämpligare, om man läte export-
afgifterna ingå till en särskild fond för hvart län. Den skogsegare,
som upplåter afverkningsrätt eller afyttrar det af honom sjelf afver-
kade timret till en exportör, finge ingen fördel af de exportafgifter,
som inflöte för de å hans mark afverkade trävarorna, ehuru gagnet af
afgifternas restituerande väl egentligen borde tillkomma skogsegaren,
och restitutionen ej vara beroende deraf, att skogsegaren sjelf verk¬
ställer förädlingen och exporten. De skogsegare, som bäst vore i behof
att undfå restitution af dessa afgifter, skulle ju ej erhålla någon sådan.
De stora sågverksbolagen åter, som i regeln vore både skogsegare och
exportörer, skulle återfå större delen af de afgifter de erlagt, men
dessa bolag sörjde nog i sitt eget intresse för skogens återväxt, utan
att man för deras skull behöfde vidtaga den omgång och tillskynda
dem den uppoffring, som läge i en deposition af dessa afgifter och
derefter en restitution af samma afgifter efter afdrag af en femtedel,
som skulle åtgå till en förvaltningskostnad, hvaraf de ej ens medel¬
barligen hade gagn. Antagligt är, att exportafgifterna till större delen
skulle komma alt betalas af sådana sågverksbolag, som tillika vore
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets ^Utlåtande N:o 2. 39
skogsegare och som derefter skulle återfå dem restitutionsvis, och om
så är, kan det betviflas, att några nämnvärda bidrag för den allmänna
skogsvårdsfonden skulle kunna påräknas. Men om åter ej betydande
belopp dermed skulle vinnas, är det ej lämpligt att sätta i gång en
så omfattande apparat som den af domänstyrelsen föreslagna. På grund
häraf kan Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej förorda domänstyrel¬
sens förslag om exportafgift å trävaror och hvad dermed är stäldt i
sammanhang.
II. Upsala län.
Landstinget kan ej förorda lagförslaget, som allt för djupt ingriper
i den enskildes förfoganderätt öfver sin egendom, och har samma detalj¬
anmärkningar mot bestämmelserna om åldersgräns för träden och om
de närmast öfvervakande myndigheterna som Stockholms läns lands¬
ting. Med hänsyn också till de mångartade sätt, hvarpå skog, äfven
af mindre dimensioner, nu kan tillgodogöras och genom hastigare om¬
sättning än tillförene hållas vid magt,. förordar . landstinget en. lag¬
stiftning, som endast stadgar obligatorisk skyldighet för skogsinne-
hafvare att ombesörja återväxt å afverkad skog under inseende af sak¬
kunnig person. Då lämpligheten af en sådan beskattningsform som
exportafgiftens kan ifrågasättas, och då, enär endast en ringa del af¬
verkad skog utföres emot den, som i form af bränsle, kol, råämne m. m.
förbrukas inom landet, exportafgifterna skulle på bekostnad af ett min¬
dre antal exportörer komma öfrige skogsegare till godo och sålunda
verka i hög grad ojemn!, så afstyrkes förslaget äfven i denna del,
särskilt som en lagstiftning, som blott stadgade skyldighet att sörja
för återväxten, ej påkallade större kostnader än som kunde beredas af
allmänna medel.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Om lagförslaget blefve lag, skulle
närmaste följden blifva, att träkolstillverkningen skulle inskränkas, och
priset på träkol, som redan nu är högt, ytterligare stegras; och en
sådan stegring skulle innebära en stor fara för jernhandteringen, som är
beroende af tillgången och priset på träkol. Äfven trämasseindustrien,
för hvilken ung granskog företrädesvis användes, skulle hotas (export
enligt kommerskollegii statistik för 1894 till ett värde af 9,409,000
kronor). Kommunalnämnden och kronobetjeningen kunde ej effektivt
öfvervaka lagens efterlefnad, särskild! med hänsyn till dess bestäm¬
melse om åldersgränsen, hvars tillämpning fordrar insigt i växtläran.
40 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
På dessa grunder afstyrkes lagförslaget. Angående exportafgiften på¬
pekas, att domänstyrelsens resonnement, att det ej skulle ligga någon¬
ting oegentligt deruti, att en skogsegare, som ej är exportör, i sista
hand drabbas af exportafgiften, enär denna uteslutande skulle användas
till skogsegarens eget bästa, är rigtigt endast beträffande en skogs¬
egare, som vansköter sin skog, under det att den skogsegare, som
sköter sin skog fullkomligt forstmessigt, ej behöfver och ej kan be¬
gära understöd från skogsvårdsfonden, ehuru han bidrager till fonden
genom minskade pris för sitt virke. Detta vore ej rättvist. Vidare
skulle exportafgiften uppmuntra till liknöjdhet för skogsvården: den
enskilde skogsegaren, eller rättare skogsmarksegaren, skulle föga vårda
sig om sin kalhuggna skogsmark, utan lugnt afvakta skogsvårds-
nämndens ingripande. Afgiften skulle, långt ifrån att gagna, lända
till skada genom att motverka den enskilde skogsmarksegarens före¬
tagsamhet och skulle verka hämmande på träexportörernas företagsam¬
het. De flesta exportörer äro sågverksegare, och dessas bemödanden
gå för närvarande ut på ej blott att af virket uttaga så mycket plank,
bräder och dylikt som möjligt, utan äfven att förädla och för export
tillgodogöra allt affall, som vid sågningen uppstår, och klart är, att
ju mera sadant affall tillgodogöres, dess bättre både för exportören och
landet. Införes nu exportafgift att utgå per kubikmeter, så följer här¬
af, att den sågverksegare och exportör, som genom den klokaste om¬
tanken och de största uppoffringarne åstadkommit det bästa resultatet,
så. att den största qvantiteten förädlad vara ur virkesmassan fram¬
bringas och exporteras, får betala högsta exportpremien — till fördel
kanske för en liknöjd skogsmarksegare, som antingen alls icke eller
allt annat än mönstergilt skött sin skog. Sådant skall inverka för¬
lamande på sågverksegarnes och exportörernas verksamhet till men för
trävaruhandteringens rationella skötande och till skada för landet. Ex¬
portafgiften synes således både orättvis och skadlig, och i de land,
särskildt i Finland, der den finnes, lär erfarenheten ha visat, att den
motverkar en ekonomisk skogshushållning. Derför afstyrkes förslaget
äfven i denna del.
III. Södermanlands län.
Landstinget: De af domänstyrelsen framlagda förslagen äro ej af
beskaffenhet att kunna verksamt främja en förbättrad hushållning med
enskildes skogar. Enligt lagförslagets § 2 skulle till sköflande ej hän¬
41
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
föras aftorkning å »till beteshage häfdad mark för betets befordrande»;
då nu i länet skogsmarken i allmänhet är inhägnad och användes för
betning, skulle der skogssköfling opåtaldt kunna bedrifvas, under före¬
vändning att afverkningen skedde för betets befordrande; och det blefve
omöjligt att göra lagen verksam. Föreskriften i §3 om »nödig vård»
är allt för obestämd; och stadgandet i § 4 om kommunalnämndens
uppsigt öfver skogsvården är olämpligt. Exportaf giften skulle allt för
mycket betunga trävarurörelsen, som hufvudsakligen är grundad på
export. Och ovisst är om målet skulle vinnas derigenom, då afgiften
ej skulle träffa hvarje art af skogsafverkning, som bör motarbetas,
exempelvis kolning. Detta vore också orättvist, liksom att det virke,
som förbrukades inom landet, icke skulle beläggas med afgift lika väl
som det exporterade.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Grundtanken i lagförslaget är
rigtig, och lagen skulle, då den lemnade fri afverkningen å den äldre
skogen och till husbehof, icke kunna anses kränkande för den enskildes
dispositionsrätt, hvilken måste vara ytterst beroende af hvad det all¬
männas väl kräfver; och bestämmelsen om åldersgräns är åtminstone
för de sydliga och mellersta landskapen lämplig. Likväl finnes an¬
ledning till anmärkningar mot några af lagförslagets bestämmelser,
ehuru Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke delar landstingets be¬
tänkligheter rörande stadgandet om fri aftorkning för betets räkning
(enär den tillåtna afverkningen skall ske å mark, som särskildt häfdats
som betesmark, och deu omständigheten, att en egendoms hela inhägnade
skogsmark begagnas till betning, ej lär gifva den egenskapen af betes¬
hage, ehuru detta kunnat vara tydligare uttryckt). Orden i § 3 »nödig
vård» skulle kunna, i öfverensstämmelse med Gotlandslagen, förtydligas
genom tillägget: »för ofvannämnda ändamål». Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande har samma anmärkningar som landstinget mot kommunal¬
nämndens uppsigt och anmälningspligt. Detta skulle för dem blifva
ett förhatligt uppdrag, vida skildt från den verksamhet, för hvilken
nämnden tillsatts. Ett sådant stadgande skulle mötas med allmän ovilja
och skulle verka, att omsättningen i kommunalnämnden blefve allt för
snabb för ett rätt vårdande af kommunens angelägenheter. Uppsigten
bör anförtros åt skogsbetjeningen, som har insigt och, möjligen med
undantag för Norrland, också tid dertill. I fråga om exportaf giften in¬
stämmer Kongl. Maj:ts befallningshafvande med landstinget; den skulle
blifva betungande synnerligen för de skogsegare, som ej vore exportörer
och som fått vidkännas minskning i priset utan att kunna återfå någon
del af förlusten. De skullo väl få, enligt förslaget, understöd från
Bill. till Likså. Vrot. 1806. 5 Sami, 2 Afd. 2 Höft. 0
42 Sammansatta Écvinnings- och Lagutskottets Utlåtande ÅT:o 2.
skogsvårdsfonden, men då exportörerna utgjordes mest af stora såg-
verksbolag, som sjelfva egde skog och som skulle derför få sina afgifter
restituerade, blefve det nog blott ett fåtal andra skogsegare, som kunde
få understöd; afgiften skulle således ej medföra det åsyftade gagnet.
Obilligt skulle också vara, att exportörerna skulle påläggas skatt till
förmån för smärre skogsegare. Derför kan Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande ej förorda bifall till domänstyrelsens förslag, sådant det nu
föreligger.
IV. Östergötlands län.
Landstinget tillstyrker ej lagförslaget, som skulle hindra den en¬
skilde jordegaren från att afverka sin skog, då han funne det för sig
fördelaktigast. Svårigheter skulle uppstå vid bestämmandet af trädens
ålder, och hvarken kommunalnämnden eller kronobetjeningen eger
förutsättningar för tillsynen. Landstinget anser, att med rätten att
fritt afverka sin skog bör vara förenad skyldigheten att sörja för åter-
växten. . Genom exportafgiften är en synnerligen enkel form funnen för
tillämpningen af denna grundsats. Beträffande bestämmelserna om denna
afgift och dess användning ansluter sig landstinget till domänstyrelsens
förslag, men påpekar önskvärdheten deraf, att ej blott träexporterande
skogsegare, utan äfven sådan skogsegare, som ej sjelf exporterar sitt
virke, må få rätt att, såsom ersättning för de arbeten för skogsvården,
som han utfört, »återbekomna erlagd exportafgift».
Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrker lagförslaget, särskilt
med afseende å svårigheterna för kontrollen. Förslaget om exportafgift
är beaktansvärdt, men icke ringa praktiska svårigheter torde möta vid
tillämpningen; ty mycken vigt ligger uppå, att största delen af dessa
medel komma skogarne till godo och ej uppslukas af förvaltnings- och
tillsyningskostnader, men att ändock en verksam kontroll utöfvas. En
utredning torde vara nödig, innan ett tillförlitligt omdöme kan fällas
om sistnämnda förslags praktiska värde, och om en sådan anhåller
Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
V. Jönköpings län.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har åtskilliga detalj¬
anmärkningar mot lagförslaget. Mot § 1 mom. 1 anmärkes, att det är
svårt att afgöra hvad som är »husbehof»; mot § 1 mom. 2 att genom
43
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande A:o 2.
förbud, beträffande mellersta delarna af landet, att afverka träd under
40 års ålder skulle hindras ett skogsbruk med 30- å 40-årig omloppstid,
hvilket kunde i ekonomiskt hänseende vara lika fördelaktigt som. ett
sådant med 80- å 100-årig omloppstid; mot § 2 göres samma anmärkning,
som förut är gjord beträffande tillåtelsen att afverka å inhägnad och
till beteshage häfdad mark för betets befordrande (i länet är i allmänhet
skogsmarken inhägnad och användes till bete); mot § 3 anmärkes det
sväfvande i uttrycket »nödig vård»; mot § 4, att kommunalnämnden
ej är kompetent och ej har tid att, utan ersättning, utöfva tillsynen.
Mot exportafgiften hyser utskottet betänkligheter, ehuru det föreslagna
ändamålet dermed är behjertansvärdt. Vår betydande träexport skulle
minskas och på många ställen upphöra. Nästan oöfvervinneliga svårig¬
heter skulle möta för en rättvis fördelning af de medel, som influtit i
exportafgifter, bland dem, som fått vidkännas utgiften. Till sist fram¬
håller utskottet, att en enda lag för riket är en orimlighet, och att den
rätta vägen, på hvilken man för öfrigt redan inslagit, är att gifva olika
bestämmelser för olika landsdelar.
Landstinget har anhållit om uppskof med afgifvandet . af sitt
yttrande till tiden närmast efter 1896 års landsting och fått sig detta
uppskof beviljadt.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhåller, att detta län framför
många andra har behof af sparad skog dels såsom förmedlande neder¬
börden till södra Sveriges flesta vattendrag och dels såsom den enda
utväg af de många, ej för odling men för skogsväxt lämpliga markerna
derinom, anser nödvändigheten af en skogslagstiftning som i någon
mån reglerar skötseln af de enskilda skogarne, uppenbar, och upp¬
lyser, att under de tre åren 1892—1894 å länets jernvägsstationer in¬
lastats 177 millioner kg. virke och till länets fabriker levererats öfver
81 millioner kg. Svårigheterna för en tillfredsställande lagstiftning
rörande den enskilda skogsvården äro emellertid ej nöjaktigt lösta
genom domänstyrelsens lagförslag: Den på fröbarheten grundade ålders¬
gränsen för ungskog kan anses i åtskilliga fall för hög, då det på
vissa orter skulle löna sig att afverka träden före 40 års ålder och
ersätta dem genom artificiel sådd eller plantering i stället för genom
sjelfsådd; stadgandet om rätt till utverkning för »husbehof» är tänjbart,
synuerligast vid jemförelse med bestämmelsen i § 2 om utverkning af
skog i beteshage, ett stadgande som, hvad länet beträffar, skulle gorå
lagen svår att tillämpa, då, såsom hushållningssällskapet anmärkt, i
allmänhet all skogsmark derstädes är inhägnad och använd till bete;
kommunalnämnden har ej don sakkunskap eller den sjolfständiga ställning
44 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
gent emot kommunens större skogsegare, som fordras för kontrollen öfver
skogsvården, och tveksamt är, huruvida denna tillsyningspligt skulle
kunna påläggas nämnden utan ersättning; den enda verksamma upp¬
sigt611 skulle kunna utöfvas af skogstjensteman, vare sig vederbörande
jägmästare eller särskildt tillförordnade skogsinspektörer. På dessa
grunder afstyrker Kongl. Maj:ts befallningshafvande lagförslaget. —
Förslaget om exportafgift tilltalar Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
men. afgiften borde drabba äfven exporten af trämassa och bearbetadt
trä i förhållande till den träqvantitet de innehålla. Dylika industrier
äro ofta nog synnerligen skogsödande, då de kunna tillgodogöra sig
äfven de mindre dimensionerna, och något skäl till deras understödjande
på det framtida skogskapitalets bekostnad kan Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande ej finna. Restitution af exportafgiften borde tillkomma äfven
den icke exporterande skogsegaren, som drabbas utaf afgiften genom
en minskning i priset. Enligt styrelsens förslag skulle nemligen under¬
stöd ur den allmänna skogsvårdsfonden anvisas blott för »smärre skogs-
egares skogsvård», ehuru virke, som exporteras, i allmänhet tages från
de större skogarne. Härigenom skulle i Jönköpings skogrika, till hafvet
ej gränsande län samtlige skogsegare af någon betydenhet icke för
sitt exporterade virke komma i åtnjutande af restitution, och detsamma
skulle gälla staten för exporteradt virke för dess skogar. Administrations¬
kostnaderna borde, liksom i fråga om andra statsändamål, bestridas från
den allmänna budgeten och ej af exportafgifterna. Förslagets princip
om en lindrig exportafgift och dess användning för befrämjande af
skogens återväxt synes i allt fall Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tilltalande. — På de af domänstyrelsen anförda skäl anser Kongl. Maj:ts
befallningshafvande det knappast vara att hoppas, att man skulle kunna
med besparingen å exportafgiften underlätta bildandet af kommun¬
skogar, hvilka först efter 50—70 år skulle gifva någon afkastning.
VI. Kronobergs län.
Landstinget anser de föreslagna åtgärderna olämpliga och afstyrker
hela förslaget.
Kongl. Maj-.ts befallningshafvande framhåller, att klagan öfver en
allt för långt drifven årlig afverkning af de enskilda skogarne väl
eger sin tillämpning äfven på Kronobergs län, men afstyrker lagförslaget
på samma grunder, som anförts af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
45
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Jönköpings län (utom beträffande anmärkningen mot åldersgränserna).
Finner idén om en exportafgift för skogsvårdsändamål tilltalande, men
har mot förslagets detalj bestämmelser härutinnan samma anmärkningar
som Jönköpings länsstyrelse (med undantag för sistnämnda länsstyrelses
åsigt, att exportafgiften borde drabba äfven exporterad trämassa och
bearbetadt trä, hvarom intet yttrats i Kronobergs länsstyrelses utlåtande).
VII. Kalmar län.
Norra landstinget, genom komiterade, hyser stora betänkligheter
mot och afstyrker lagförslaget: ehuru en med moderation genomförd
förening af ungskogens fridlysning och skyldighet att skaffa återväxt
skulle kraftigare än något annat verka för bevarandet och förbättrandet
af de enskildes skogar, är det allmänna medvetandet ännu ej moget
för en sådan lagstiftning. För öfrigt skulle det på vissa trakter bereda
skogsegaren större ekonomisk fördel att afverka skogen ung än att
låta den stå till mognad, och för landet i sin helhet ligger mindre
vigt på, att det sörjes för skogens återväxt än derpå, att ungskogen
når viss ålder eller groflek, innan den skördas. För landet söder om
Dalarne behöfves således framför allt en lagstiftning, som stadgar
skyldighet för skogsegare att sörja för återväxten. Kostnaderna härför
borde blifva jemförelsevis obetydliga; och medel dertill skulle kunna
anskaffas genom afgift å exporteradt virke, hvilken emellertid borde
sättas så "lågt som möjligt. Mot domänstyrelsens förslag till hufvud-
grunder för afgiftens användning göras emellertid anmärkningar: ej
blott »smärre» skogsegare, utan alla, som fullgjort föreskrifna vilkor,
borde vara berättigade till ersättning ur skogsvårdsfonden; ur 5) synes
mom. d. kunna uteslutas; bestämmelsen i 6) att arbetet för återväxten
skulle, efter anmälan, utföras under direkt ledning af nämndens förman
eller plantör skulle, ehuru kontrollen derigenom betydligt underlättades,
medföra olägenheter, ty då alla såningsarbeten måste utföra på våren,
så blefve det svårt för nämnden att tillhandahålla nödigt antal förmän
eller plantörer för ledning af arbetet på eu mängd ställen vid samma
tid. Derför borde det stå skogsegaren fritt att vända sig till nämnden
för erhållande af kunnig förman eller på annat sätt låta utföra arbetet,
i hvilket senare Äril nämnden skulle låta afsyna arbetet och kostnads-
räkningarne bestyrkas af trovärdiga personer, innan ersättning lemnades.
Till sist påpekas, att i förslaget ej finnas bestämmelser om skydd för
skogsplantorna mot skada genom betning, exempelvis gonom förbud
46 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande Ko 2.
mot. betning före viss tid på sommaren, och anmärker, att för Kalmar
län, som har 2 landsting, borde finnas 2 skogsvårdsnämnder.
Södra landstinget kan ej tillstyrka förslaget och förordar en sådan
skogslag, som landstinget för sin del antog 1890.
Kongl. Maj:ts befallning skafvande omnämner, att Kongl. Maj:t
enligt nådigt bref den 27 maj 1892 icke godkänt det af södra lands¬
tinget omförmälda förslaget, hvilket gick ut på att främja skogens
återväxt genom skyldighet för afverkare att qvarlemna derför erforder¬
liga fröträd, ungskog eller växande plantor, och förordar en lag i denna
rigtning, för hvilken alltså båda landstingen uttalat sig, tillstyrker ej
domänstyrelsens lagförslag och ansluter sig till norra landstingets
yttrande beträffande lämpligheten af exportafgiften och de anrnärk-
ningar,. som derifrån framstälts i fråga om de föreslagna bestämmelserna
för afgiftens användning.
Vill. Gotlands län.
Landstinget erkänner behofvet af lämpliga åtgärder till befordrande
af skogens återväxt inom länet, men då inga andra skogsegare än de
exporterande skulle få sin afgift restituera^ så skulle, enligt styrelsens
förslag, sådant det nu föreligger, denna förmån ej bli till någon nytta
för länets skogsegare, livilka endast undantagsvis sjelfva syssla med
export; någon utväg borde beredas för att den restituerade exportafgiften
måtte komma den verklige skogsegaren i mån af vidtagna förbättringar
i skogsvården till godo. Landstinget upplyser, att exporten af trävaror
från Gotland under år 1894 utgjort 27,744 kubikmeter.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, likasom landstinget, ej haft
att yttra sig om styrelsens lagförslag, anser förslaget om exportafgift
vara förtjent af uppmärksamhet, och att en sådan afgift är fullt befogad.
Af domänstyrelsens förslag till bestämmelser för de genom afgiften
influtna medlens användning gillar Kongl. Maj:ts befallningshafvande
endast punkten 1). Skogsvårdsnämnden synes kunna med fördel er¬
sättas af hushållningssällskapens förvaltningsutskott, som lätt kunde
skaffa sig sakkunnigt biträde vid behof. Beträffande exportafgiftens
restitution är Kongl. Maj:ts befallningshafvande af samma åsigt som
landstinget och framhåller, att i länet åtgärder för skogsvård, såvidt
de kräfva utgifter, knappast kunna vara annat än åtgärder för återväxt
efter en skogsförödelse, som enligt den för länet gällande särskilda
skogslag behandlas som lagöfverträdelse. Att låta den del af export-
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 47
afgifterna, som ej restitueras, ingå till en allmän fond, ur hvilken
Kongl. Maj:t skulle utdela anslag till de olika länen, vore en onödig
och olämplig omgång, särskildt för länet, för hvilket exportafgifterna
ej komme att uppgå till mer än några tusen kronor pr år. I stället
för domänstyrelsens förslag om exportafgifternas användning kunde för
Gotlands län lämpligen föreskrifvas, att afgifterna användes dels till
åtgärder för en förbättrad tillsyn å efterlefnaden af länets skogslag,
dels för den undersökningskostnad, som enligt lagens § 4 mom. 3
skall utgå af landstingsmedel.
IX. Blekinge län.
Landstinget: Den föreslagna lagen skulle inom länet vinna endast
ringa tillämpning, ty jordstyckningen har gått så långt, att antalet
skogar, der det afverkas för annat än husbehof, icke är stort. Utom
det betänkliga, som alltid ligger uti ett ingripande i den enskildes
eganderätt, påpekar landstinget, att i följd af den ofullständiga kon¬
trollen lagen ej skulle verka, der den vore af nöden, och att tillämp¬
ningen af densamma skulle blifva ojemn. Derför afstyrker landstinget
lagförslaget. JExportafgiften grundar sig på en princip, som är betänklig
och för närvarande inom den svenska lagstiftningen öfvergifven. Dess
införande skulle kräfva omfattande och kostsamma anordningar, och
inom länet har erfarenheten visat, att hushållningssällskapet med sina
medel verkat med mycken framgång för skogsodling; om statsanslaget
höjdes, skulle ändamålet lättare vinnas. På dessa grunder afstyrker
landstinget jemväl förslaget om exportafgift.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrker äfvenledes förslaget i
sin helhet, derför att den föreslagna lagen icke skulle kunna öfvervakas
hvarken af kommunalnämnden, som hvarken är kompetent eller har
tid att utan ersättning utöfva tillsynen, eller af kronobetjeningen, som
är fullt upptagen af sina öfriga åligganden.
X. Kristianstads län.
Alltsedan 1893 finnes inom länet en skogsodlingsförening, som
har 744 medlemmar, och som har till ändamål att verka för skogs¬
odling å enskilde jordegare tillhöriga kalmarker inom länet. Skulle
denna förening samverka med den föreslagna skogsvårdsnämnden eller
48 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
till nämnden öfverlemna sina medel, 1894 uppgående till 5,000 kronor,
så skulle den gifvetvis komma att förqväfvas. Emellertid torde denna
öfver hela länet utgrenade förening för saken verka vida bättre än den
föreslagna nämnden. Den föreslagna lagen är för länet obehöflig, så
mycket mer som den ej skulle hindra den skada, som å odlingsmarker
ännu här och hvar göres genom en oförståndig ljungbränning för er¬
hållande af betesmarker. Exporten af trävaror från länet kan ej anses
förödande och bör ej hämmas samt tål ej någon exportafgift. Samtliga
de af domänstyrelsen föreslagna åtgärderna äro under i länet nu be¬
fintliga förhållanden obehöfliga.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande instämmer, utan att underskatta
betydelsen af att åtgärder vidtagas till främjande af en ändamålsenlig
skötsel af enskildas skogar, i landstingets åsigt. De trävaror, som ut¬
föras från länet och som mest bestå af ved, äro ej af beskaffenhet att
kunna bära en exportafgift. En sådan skulle göra, att exporten snart
upphörde, hvarigenom åter priset på trävaror vid afsättning inom lan¬
det skulle nedtryckas. Ändamålet med exportafgiften kan också, hvad
länet beträffar, nås utan tvångsåtgärder. De större egendomarne, der
någon skogskultur af betydenhet förekommer, torde nu öfverallt följa
en uppgjord skogshushållningsplan och sörja för skogens återväxt. Med
afseende på dessa behöfs således ingen sådan lagstiftning som ifråga¬
satts, och om skogshushållningen på de mindre egendomarna vårdar
sig den omtalade skogsodlingsföreningen, som har anslag af staten,
landstinget och hushållningssällskapet. Angående lagförslaget gäller
detsamma, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande erinrat beträffande
behöfligheten af en exportafgift. Dessutom bemärkes, att hvarken
kommunalnämnden eller kronobetjeningen skulle, bredvid sina öfriga
sysslor, ha tid att utöfva tillsynen, och ett af Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande meddeladt förbud skulle helt visst visa sig föga verksamt
mot en jordegare, som ej ville rätta sig derefter; lagen skulle derför
icke blifva effektiv.
XI. Malmöhus län.
Landstinget anser någon lagstiftning till främjande af den enskilda
skogshushållningen inom länet icke vara af behofvet påkallad.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Af länets 455,508 hektar äro
60,496 hektar skogbärande mark, hvaraf följer, att skogshushållningen
inom länet ej kan hafva annat än en jemförelsevis underordnad be-
49
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
lydelse. Å de större egendoinarne finnes visserligen ganska värdefull
skog, hvilken i allmänhet omsorgsfullt vårdas och äfven utvidgas, men
med afseende dels å denna omvårdnad och dels de mindre tillfällena
att utvidga området af den skogbärande marken, synes åtminstone
någon grund finnas för landstingets åsigt om obehöfligheten för länet
af en lagstiftning för den enskilda skogsvården. Barrskog, det enda
skogsslag, som afses i domänstyrelsens lagförslag, förekommer inom
länet väsentligen ej på annat sätt än planterad; och der jordegaren
med kostnad uppdragit barrskog, kunde med fog äfven antagas, att
den icke afverkas * på annat sätt, än som med dess rätta vård är för¬
enligt. Hvad angår den barrskog, som planterats till värn mot flyg¬
sanden, så borde den bevaras ej blott mot afverkning till afsalu, utan
äfven mot afverkning till husbehof eller under förevändning af odling.
Derför är lagförslaget, som möjligen kunde verka menligt genom dess
ingrepp i den enskildes förfoganderätt öfver sin egendom, för länet
hvarken nödigt eller nyttigt. Beträffande den föreslagna exportafgiften
anmärkes, att, då Sverige exporterar trävaror i betydlig myckenhet,
priset å trävaror inom landet väsentligen torde vara beroende af priset
å verldsmarknaden, och att, då detta sistnämnda pris ej torde komma
att höjas med exportafgiftens belopp, denna afgift torde komma att
verka en minskning af värdet utaf landets skogskapital till men för
de jordägare, som ega skog till afsalu. Sålunda skulle den jordegare, som
sparat sin skog och fått vidkännas en mot exportafgiften svarande
nedsättning i priset å densamma, få vidkännas kostnaden för skogs-
odlingsarbeten å mark, hvars egare sköflat sin skog. Den större skogs-
egaren finge vidkännas afgiften, men skulle ej ens ega anspråk på
bidrag till sina skogsodlingsarbeten. Deremot kunde förväntas, att en
ej obetydlig del af exportafgifterna (enligt domänstyrelsen skulle
åtgå till förvaltningskostnader. Exportafgiften vore derför ej ett rätt¬
vist och lämpligt sätt för uppmuntrande af den enskilda skogsvården; och
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarar sig ej hafva skäl att förorda
styrelsens framställning i dess helhet.
XII. Hallands län.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott: Principi el t förkastlig är
hvarje lag, som förbjuder skogsegaren att afverka skogen vid den ålder,
lian anser fördelaktigt, och utskottet meddelar flera exempel på, huru
skogsegare just ur skogsvårdssynpunkt, med fördel afverka! ungskog.
Bill. till liilcsd. Prof. 1890. .5 Sand. 2 Afä. 2 Raft. 7
so
Sammansatta Bevillnings- ock Lagutskottets Utledande N:o 2.
Åldersgränsen skulle bli svår att bestämma: det skulle bli ett oerhördt
arbete att räkna årsringarne på t. ex. pappersved, och hur skulle
åldern kunna afgöras före afverkningen? För södra Sverige är ålders¬
gränsen föreslagen för sen, den borde sättas till 25—30 år. Bestäm¬
melsen om betesmarken i förslagets § 2 skulle, åtminstone för mellersta
och södra Sverige, leda dertill, att snart all skog blefve insynad under
benämningen betesmark. Kontrollen blefve svår att anordna, och
hvarken kommunalnämnden eller kronobetjeningen hade tillräcklig sak¬
kunskap eller tillräckligt oberoende ställning för att kunna utöfva till¬
synen; skogstjenstemännen vore de enda, som vore lämpade derför,
men dertill skulle behöfvas ett oerhördt stort antal sådana. Någon
nämnvärd skogssköfling förekommer ej i länet, och den hufvudsakliga
träexporten från halländska hamnar utgöres af virke från angränsande
län; deremot skulle ett lagförslag till förekommande af ljungbränning
hafva den största betydelse för länet. Förslaget om exportafgift är
deremot förtjent af uppmärksamhet, just derför att afgiften i sista hand
drabbar skogsegaren och förslaget sålunda är grundadt på den rigtiga
principen, att skogsegaren, som afverkar, bör sörja för återväxten;
men afgiften borde drabba äfven pitprops och pappersved, möjligen med
någon reduktion i förhållande till deras värde gent emot sågadt eller
upphugget virke. Någon särskild skogsvårdsnämnd behöfdes ej, dess
åligganden kunde lämpligen skötas af en delegation från hushållnings¬
sällskapet, som redan förut har skogsvården om händer.
Landstinget: Lagförslagets genomförande skulle jemte eu allt för
stor inskränkning i eganderätten genom förbudet mot ungskogs fällande
hämma trämasseindustrien, och bestämmelserna om åldersgränserna
skulle blifva svåra att tillämpa, hvarjemte kontrollen skulle för skogs¬
egaren medföra allt för störa kostnader. Landstinget biträder ej heller
förslaget om en exportafgift, som hufvudsakligen skulle komma att
drabba skogsegaren utan att bereda honom någon motsvarande fördel.
Landstinget afstyrker derför förslaget i dess helhet och anser, att det
önskade målet säkrast skulle nås genom stadganden för återväxtens
befrämjande samt förbud mot svedjande och ljungbränning.
Kongl. Ma.j:ts befallningshafvande framhåller, att den betänkligaste
följden af skogsförödelse är den, att skogsmarken försämras och till
och med kan blifva fullständigt ofruktbar, och anmärker, beträffande
lagförslaget, att markens kalläggande sker lika väl genom afverkning
af ett gammalt bestånd, hvartill skogsegaren skulle ha full rätt, som
genom afverkning af ungskog, och medför lika menliga följder för
marken. Om åldersgränsen bestämmes till 40 år för mellersta Sverige
51
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
och för det småländska höglandet, så bör gränsen sättas lägre,
t. ex. till 30 år för Halland på grund af klimat- och jordmåns-
förhållanden. 1 allmänhet lemnar förslaget rum för samma anmärk¬
ningar, som kunna rigtas mot en dimensionslag, främst den, att skogs-
egaren betages rätten att använda sina skogsalster på sätt han finner
tjenligast. En sådan inskränkning ligger lika litet i skogsvårdens som
i industriens intresse och påkallas ej heller, hvad länet angår, af andra
förhållanden; ty faran af den skogsförödelse, som pa många ställen
eger rum, består mindre deri, att ungskog afverkas än uti den
hänsynslöshet vid afverkningen, som lemnar all försorg om framtida
växtlighet på marken ur sigte. På dessa grunder finner Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, att förslaget icke kan förordas. Mot en exportafgift
och dess användningssätt synes deremot intet vara att invända, under
förutsättning att så ordnades, att skogsegaren finge restituerad export-
afgiften för de å hans mark afverkade trävarorna; ty af den enes
skogstillgångar bör ej afses medel till gäldande af hvad en annan
brutit eller underlåtit. Afgiften skulle, enligt förslaget, ej heller komma
att lemna afsevärda bidrag till skogsvårdsfonden, ty den exportör, som
ej redan vore skogsegare, skulle skynda sig att inköpa skogsmark för
att utan kostnad för sig få den kultiverad. Ehuru principen, att vid
försäljning af skog för export skogsegaren bör till befordrande af åter¬
växt å det afverkade området afse erforderligt belopp af den försålda
skogens värde, således är rigtig, återstår ännu att finna mera till¬
fredsställande former för dess tillämpning, innan lagstiftningen upp¬
tager den. — Kongl. Maj:ts befallningshafvande instämmer till sist i hvad
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget anfört beträf¬
fande behofvet af förbud mot svedjande och ljungbränning.
XIII. Göteborgs och Bohus län.
Landstinget afstyrker förslaget i dess helhet och anser ej lämp¬
ligt att fastställa samma regler för skogsvården att gälla för större
delen af riket. Den föreslagna lagen skulle ej uppfylla sitt ändamål,
helst som de kommunala myndigheterna ej ega förutsättningar för att
rätt kunna utöfva tillsynen. Beträffande exportafgiften framhålles, huru¬
som stora svårigheter skulle blifva förenade med dess uttagande sär-
skildt inom länet och i de utefter gränsen mot Norge belägna provin¬
serna, hvarifrån stora massor af virke föras öfver gränsen för att sedan
utskeppas från Norge. Också kan ifragasättas, om de influtna medlen
52 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
blefve rättvist fördelade enligt förslaget. Förmånen af exporttullen i
form af restituerade medel skulle nog främst tillfalla de stora, expor¬
terande skogsegarne, ty endast i sällsjmta undantagsfall exporterar den
mindre skogsegaren, och anslagen ur skogsvårdsfonden torde ej kunna
blifva betydande. De större skogsegarne skulle lätt kunna bereda sig
fördelar på de mindres bekostnad. En exportör skulle nemligen, om
^^rvore eé>are några skogslotter, lätt kunna få restitution af export-
afgift, som han erlagt för af honom inköpt virke, och detta gäller
särskild! de stora sågverksbolagen, hvars inköpta timmer alltid märkes
med. bolagets stämpel, till följd hvaraf det nog blefve svårt, om ens
möjligt, för myndigheterna att afgöra, huru stor del af det exporterade
virket, som verkligen afverkats på bolagets mark. Förslagets tillämp¬
ning i denna del skulle kräfva så stora kostnader, att utaf fondens
medel sannolikt endast en ringa del skulle komma de mindre skogs¬
egarne till godo. Länet skulle ej skörda några fördelar af förslagets
genomförande.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande åberopar landstingets yttrande.
XIV. Skaraborgs län
Landstinget anser, att inom länet fara är för brist på nödiga skogs¬
produkter för framtiden, om ej kraftiga åtgärder vidtagas för åter-
växtens främjande, men. gillar ej lagförslaget, som skulle förnärma indi¬
videns rätt och hvars tillämpning skulle möta svårigheter. Det skulle
derjemte sannolikt verka återgång i den inom denna landsdel allt mer
terräng vinnande åsigten om nödvändigheten att vid afverkning till-
lämpa trakthuggningssystemet och inskränka rätten att tillgodogöra
just det virke, som. för närvarande är lättast att afsätta och lemnar bästa
behållningen, nemligen pappersveden. Målet torde lämpligast vinnas
genom stadgande om skyldighet att sörja för återväxten å afverkad
mark, som ej odlas. — Ehuru en exportafgift ej skulle väsentligen be-
löra länet, anser dock landstinget, att en låg sådan för skogsvårds-
ändamål skulle verka gagneligt.
Kongl. Maj ds befallningshafvande: Då en lagstiftning, byggd på den
rigtiga grundsatsen, att staten bör förhindra sköfling och förödelse af
ungskog å sådan mark, som ej kan eller skall användas för annat ända¬
mål än skogsbörd, visat sig medföra mycket goda verkningar för Got¬
land, så finnes intet skäl, hvarför den ej skulle vara nyttig äfven för
53
Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
andra delar af landet. Åldersgränsbestämmelserna, såsom föreslagna
af sakkunnig myndighet, torde vara rigtiga, och Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande har ingen anledning betvifla, att den bestämmelse härut¬
innan, som skulle gälla för Skaraborgs län, är för den orten lämplig.
Stadgandena i § 2 äro ändamålsenliga och torde undanrödja lands¬
tingets farhåga för en återgång från trakthuggningssystemet samt be¬
reda möjlighet för att tillgodogöra pappersveden, der det kan ske utan
att åstadkomma öfvervägande skada. Likaså äro stadgandena i §§ 3 6
ändamålsenliga. Kongl. Maj:ts befallningshafvande erkänner, att kon¬
trollen skulle möta svårigheter, derför att polistjenstemännen på landet
äro fåtaliga och upptagna af andra åligganden, och derför att ej
mycket torde vara att vänta af kommunalnämndens verksamhet i detta
hänseende, men med god vilja kunde dock mycket astadkommas; och
åtminstone skulle det vinnas, att befolkningen så småningom lärde sig inse
vigten af en ändamålsenlig skogshushållning. Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande förordar i allt hufvudsakligt lagförslaget, och anser att en lag,
som blott stadgade skyldighet att sörja för skogens återväxt, till följd
af bristen på kontroll och omöjligheten att förebringa erforderlig be¬
visning skulle blifva blott en död bokstaf. — Förslaget om exportafgift
är icke tilltalande. Ehuru skogsafverkningen är en nödvändig förut¬
sättning för träexporten, är likväl exportörens och skogsegarnes verk¬
samhet hvar för sig sjelfständig och ej ens sammanfallande, da de
bedrifvas af samma rättssubjekt. Derför är det ej säkert, att man
genom att belägga exportrörelsen med en afgift kommer att. beskatta
den verksamhet, som man egentligen vill beskatta, afverkningen. I
allt fall skulle det vara eu orättvisa, att den skogsavverkning, som. ej
föranledde till export, blefve obeskattad. Emellertid har Kongl. Maj:ts
befallningshafvande intet väsentligt att erinra mot de af domänstyrelsen
föreslagna åtgärderna, för hvilkas anordnande exportafgiften skulle an¬
vändas, men då erforderliga medel härför ej höra anskaffas genom
exportafgift och ej kunna erhållas genom direkt statsanslag, anser
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att de borde anskaffas på annat sätt,
till exempel genom beskattning af all verklig inkomst af skogsafverk-
ning utöfver husbehof å egen eller annans mark, hvilken beskattning
skulle ske i enahanda ordning, som är föreskrifven för bevillniugs-
taxeringen.
XV. Vermlands län.
Landstinget: Förbud, enligt lagförslaget, mot tillgodogörando af icke
40-årig ungskog (inom länet) skulle allt för mycket ingripa i den en¬
54 Sammansatta BeviUnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
skildes rätt och försvåra eller omöjliggöra det skogsbruk, som afser
kolning och som inom länet hufvudsakligen idkas. Ändamålet skulle
lättare vinnas genom stadgande om obligatorisk frösådd eller om andra
åtgärder till skogens återväxt. Då det derjemte vore obilligt att låta
den jemförelsevis ringa del af det inom riket afverkade skogskapitalet,
som exporteras, betungas af en särskild exportafqift, så afstyrker lands¬
tinget hela förslaget.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser en gemensam skogslag för
hela mellersta och södra Sverige icke lämplig; och lagförslagets be¬
stämmelser, huru lämpliga de än må vara för Gotland, äro icke lämp¬
liga för Vermlauds län. Så är det knappast tänkbart, att kommunal¬
nämnderna i länets stora kommuner skulle kunna med någon framgång
handhafva kontrollen; detsamma gäller om kronobetjeningen, och ingen¬
dera har nödig fackkunskap. För Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skulle det vara omöjligt att utan personlig erfarenhet om förhållandena
i länets vidt skilda delar veta, huru kontrollen utöfvades. Följden af
förslagets stadgande om hvad som i afverkniugsafseende vore förbjudet
blefve lätt nog den, att den mindre skogsegaren, som ej hade råd att
bekosta sig en skogshushållningsplan, i saknad af kännedom om skogens
ålder och af farhåga att blifva antastad för skogsförödelse, icke skulle
våga tillgodogöra sig afkomsten af sin skogsmark. Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande hemställer också, huruvida det vore lämpligt, att alla
dessa mål om ungskogs sköflande eller förödande hänskötes till läns¬
styrelserna, som redan förut äro öfverhopade af mångskiftande göro¬
mål. Hvad exportafgiften angår, vore det ej billigt att på en industri
lägga en så tung börda. Af dessa skäl afstyrkes domänstyrelsens förslag.
XVI. Örebro län.
Landstinget: Mot lagstadgande derom, att ungskog skall uppdragas
å al verkad mark, är intet att invända; äfven om det nu framlagda
lagförslaget lemnar åtskilligt öfrigt att önska. En lämplig åldersgräns
är svår att bestämma, och gränsen 40 år är för rikets södra del för
hög. blågrå bestämmelser derom behöfvas ej heller, utan afverknings-
rätten bör vara fri, med det förbehåll dock, att skogsegaren sörjer för
återväxten inom viss tid. Man bör inskränka sig till en lag härom,
och öfvervakandet af denna borde anförtros åt statens skogstjenstemän.
(Kommunalnämnden och kronobetjeningen äro alldeles olämpliga för
den nu föreslagna kontrollen.) — Om den föreslagna exportafgiften icke
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande A.o 2. o5
kunde sägas synnerligen betunga de värdefullare virkessortimenten,
så blefve förhållandet mera ogynsamt för de mindre värdefulla, der
priset kunde sjunka under tredjedelen af de större dimensionernas
värde. Större delen af det sågade virket inom landets vestra del och
särskild! inom Örebro län exporteras icke direkt af skogsegaren, utan
säljes till mellanhänder, och i så fall nedtryckes priset med export-
afgiftens belopp, Titan att i dessa fall skogsegaren blir berättigad till
restitution för de åtgärder, som a hans skog vidtagits för åter växten.
En afgift, lagd på den för export mogna skogen, skulle ej kunna
skydda ungskogen mot öfverdrifven utverkning; i det afseende skulle
en afgäld å exporterad pappersved och pitprops bättre leda till målet,
och en sådan afgäld kunde snarare ifrågasättas än en afgift å ex¬
porterade trävaror af mogen eller till och med öfvermogen skog.
Kongl. May.ts befallningshafvande anser, att lagstiftningen bör
ingripa för åstadkommande af en bättre vård å enskildes skogar, men
h/ser tvekan, huruvida domänstyrelsens förslag äro lämpliga. Någon
bestämd åldersgräns torde svårligen kunna fastställas på grund af de
vexlande förhållandena på olika orter. Några bestämmelser härom be-
höfvas ej heller: afverkningen bör vara fri, med vilkor att vederbörande
sörjer för skogens återväxt. Kommunalnämnden är ej lämplig, för
tillsynen; bättre är då, att staten anlitar sina egna organ, jägeristat
och kronobetjening. Förslaget om exportafgift och dess .användning är
beaktansvärdt, då ansenliga belopp derigenom skulle vinnas, utan att
trävaruexporten allt för hårdt behöfde betungas. Emot. landstinget
anmärkes, att för det virke, som säljes för vidare förädling och för-
arbetadt utföres, någon exportafgift ej är föreslagen. För det virke
åter, som utan vidare förarbetning exporteras, bör väl exportören genom
rätt att på skogsegare transportera sitt bevis om erlagd exportafgift
kunna vinna ersättning för sin utgift utan att derför beräkna .afdrag
vid virkets inköp. Förslaget förordas härutinnan, ehuru svårigheter
nog torde möta vid dess genomförande.
XVII. Vestmanlands län.
Landstinget: Lagförslaget innebär eu inskränkning i den enskildes
rätt, som ej bör komma i fråga, med mindre synnerlig fara för mera
allmän skogssköfling är för handen, livilket icke kan sägas vara fallet
i länet; lagförslaget bör derför, synnerligast som många svårigheter
skulle uppstå vid lagens tillämpning, tills vidare lemnas utan afseende.
56 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Deremot är förslaget om exportafgijt förtjent af uppmärksamhet, då
derigenom skulle anskaffas behöfliga och betydande medel för den
enskilda skogsvården, att användas enligt de af domänstyrelsen före¬
slagna grunder.
Kongl. Ma.j:ts befallningshafvande hyser ingen tvekan om lag¬
stiftarens rätt att ingripa i den enskildes frihet att använda sin skog,
när helst sådant visar sig vara, i anseende till missbruk, af nöden.
Men domänstyrelsens lagförslag är icke lyckligt med afseende på kon¬
trollen öfver den enskilde samt möjligheten af lagens tillämpning.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i förbigående anmärker, att
förslaget lemnar städernas skogar alldeles oberörda, och meddelar ett
fall, der ^verklig skogssköfling» förekommit å stads område, anser
kommunalnämnden ej lämplig för utöfvande af kontrollen, som borde
anförtros åt jägeristaten och kronobetjeningen. Lagen skulle förhindra
äfven . ett rationelt och således berättigadt skogsbruk med kort om¬
loppstid. Beträffande det föreslagna sättet att medelst afgifter trygga
aterväxten af afverkad skog, är intet att erinra deremot, förutsatt
att afgifterna verkligen komma att direkt användas och verka för
skogsvård.
XVIII. Kopparbergs län.
Landstinget: Något behof af en lagstiftning till ungskogens skydd
finnes ej för länet, der ofantliga skogsvidder dels äro anslagna till
kronoparker och under statens kontroll stående sockenallmänningar,
dels tillhöra bolag som i sitt eget intresse no g sköta sin skog väl,
så att dess förödelse förebygges och dess tillväxt i stället befordras;
och en lag sådan som den af domänstyrelsen föreslagna vore i högsta
grad betänklig derför, att den betoge egaren hans fria dispositionsrätt
och dermed äfven, mången gång förmågan att på i ekonomiskt hän¬
seende bästa sätt tillgodogöra sig skogen. — Hvad exportafgiften angår,
skulle den, da den erlades af en icke skogsegande exportör, drabba —
i motsats till hvad domänstyrelsen håller före — denne utan någon
som helst motsvarande fördel — och det vore en orättvisa. — Lands¬
tinget anser en lag tillräcklig, som endast ålägger skogsegaren att
sörja för afverkad skogs återväxt.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser deremot en lagstiftning
för den enskilda skogsvården vara för länet behöflig, då i allt fall,
äfven om en ej obetydlig del af skogsarealen eges af kronan och bolag,
57
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
den ojemförligt större delen deraf är i enskildes ego och icke vardas
så väl, som sig bör. Men denna lagstiftning bör stanna vid föreskrifter
om återväxten (med nödiga kontrollstadganden) hvaremot en lag, som
går så långt som den af domänstyrelsen föreslagna uti inskränkning
af den enskildes rätt, ej är, för länet, af behofvet påkallad. Angående
lämpligheten af en exportafgift delar Kongl. Maj:ts. befallningshafvande
ej domänstyrelsens åsigt. En orättvisa skulle ligga deri, att denna
afgift åsattes endast exporterade trävaror, men icke den skogstillgång,
som användes för andra ändamål, såsom till kolning och för pappers¬
massa, ehuru detta senare sätt för skogens användning kan anses så¬
som mest skogsförödande, derjemte en oegentlighet att de företrädesvis
träexporterande norra provinserna, deribland Dalarne, komme att lemna
bidrag till skogsvården inom de södra och mellersta delarne af riket;
om en sådan afgift skulle åsättas, vore det derför mera rättvist, att den
inginge till en särskild fond för hvarje län. Då exporten från länet
hufvudsakligen bedrifves af skogsegande bolag, som skulle få af sin
exportafgift restituerad på grund af egna skogskulturai’beten, så blefve
ej något afsevärdt belopp öfver för besörjande af återväxten på icke
exporterande skogsegares skogar. På dessa grunder finner sig Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke kunna förorda en exportafgift.
XIX. Gefleborgs län.
Landstinget: Lagförslaget är i hufvudsak lyckligt, dock anmärkes,
att begreppet »sköfling» icke är fullt definieradt, att inga bestämmelser
rörande återväxten äro gifna, att stadgandet om kommunalnämnd och
kronobetjening såsom kontrollerande icke är lämpligt, och att medlen
till omkostnaderna för lagens handhafvande icke äro tillförlitligt angifna.
Men då det skydd, förslaget afser att lemna ungskogen, är grundadt
på dess ålder och sålunda utgår från en åsigt, derom nmningsskiljaktig-
heterna ej torde vara allt för stora, så uttalar sig landstinget för en lag,
byggd på principielt samma grunder som förslaget. Beträffande export-
afgiften, torde ingen kunna förneka det rättvisa uti, att de, som för¬
bruka det värdefullaste af våra skogar, också böra afsätta något för
vården af mark och skog; och det är hög tid, att en sådan förpligtelse
inträder ty i stort taget har hushållningen med de norrländska sko-
garne inskränkt sig till afverkning af lönande dimensioner utan tanke
på uthållighet, markskydd eller föryngring. Anmärkningen, att den,
som sköter sin skog väl, af den föreslagna afgiften drabbas lika med
Bill. till Riksd. Prot. 189(i. 5 Samt. 2 Afd. 2 Haft. 8
58 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
den som sköter sin illa, bemötes dermed, att de, som göra något för
sin skogsvård, nog också söka begagna sig af skogsvårdsfonden i den
mån de äro dertill berättigade, och att de träexporterande skogsegarne
nog skola tillse, att de ej göra mer för skogsvården, än att de hafva
användning för den restituerade exportafgiften. Exportafgiften är lägre
än från annat håll ifrågasatts, men då densamma ej bör användas att
bilda fonder, bör man ej draga till sig mera medel, än som till en början
kan användas. Att trämasse- och kolningsindustrien samt annan trä¬
förbrukning inom landet skulle gå fria från afgiften, är också befogadt.
Trämasseindustrieu, som anses väsentligen bidraga till höjandet af
skogsvärdet, är jemförelsevis ung och bör ej hindras i sin utveckling,
särskild!. som den fått arbeta sig fram utan privilegier (i motsats till
sågverksindustrien). Kolningsindustrien tillgodogör sig hufvudsakligen
affall och död skog och befordrar, i stort sedt, skogens föryngring.
Rigtigt är också, att den exporterande ej får tillbaka mera utaf afgiften
än som belöper sig på den råvara han tagit från egna skogar. Den
öfriga delen deremot bör gå till en skogsvårdsfond för länet under
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förvaltning. Beträffande skogsvårds-
fondens användning är intet taladt om åtgärder för underlättande af
anskaffandet af godt skogsfrö; och angående hyggesrensningar och anslag
till flottled borde bestämmelserna skärpas, så att i förra fallet afdrag
gjordes för rensningsprodukternas värde, och i senare fallet minskning
icke komme att ske i de kostnader, som timmerflottgodset borde bära. —
På dessa skäl tillstyrker landstinget en lag på de af styrelsen för dess
förslag framstälda grunder och en exportafgift.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Af lagstiftning till den enskilda
skogens skydd är nog en återväxtlag den mest följdrigtiga, och mot
dess billighet och rättvisa kan knappast något invändas. Önskligt hade
visserligen vant, att denna grundsats i det nu föreliggande lagförslaget
mera trädt i förgrunden. Men då den ej blifvit alldeles förbisedd,
och då förslaget i en förmildrad form upptager den fridlysningsprincip,
som ligger till grund för Gotlandslagen, samt öfvervakandet af lagen
(liksom på Gotland) skulle öfverlemnas åt de kommunala myndig¬
heterna, så är förslaget ej otjenligt till utgångspunkt för föreskrifter
till den enskilda skogsvårdens främjande. Mot en exportafgift, om
den skulle ingå till en allmän skogsvårdsfond, skulle kunna invändas,
att det blefve de hufvudsakligen träexporterande norra länen, som till
största delen finge betala omkostnaderna i öfriga orter, och det kunde
också sättas i fråga, om ej trämasseindustrien, som använder mest yngre
skog, borde påläggas en afgift, hvarigenom inkomster till skogsvårds-
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N.o 2. o9
fonden sålunda skulle kunna påräknas äfven från något sydligare orter,
hvarigenom kanske också den tilltänkta exportafgiften pa trävaror kunde
nedsättas. En på lämpligt sätt afpassad och ordnad exportafgift saknar
ej fog, men de föreslagna bestämmelserna angående de influtna medlens
förvaltning och användning kunna nog ej oväsentligen förenklas.
XX. Vesternorrlands län.
Landstinget: Växtligheten är ej blott i länets olika delar utan
äfven i till hvarandra närbelägna trakter högst väsentligt olika, beroende
på olika jordmån och markens kuperade beskaffenhet; derför är, för
länet, en åldersgräns ej lämplig, hvarför landstinget afstyrker lagförslaget
och anser sig ej för närvarande kunna eller höra yttra sig om export-
afgiften. Samma landsting (1895) antog för sin del ett förslag till
skogslag för länet, som landstinget sedermera öfverlemnat till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga
förslag till förordning om åtgärder till skogens skydd inom länet i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med landstingets förslag. I detta för¬
slag är dimensionen bestämmande för afverkningsrätten.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Lagförslaget utmärker sig huf¬
vudsakligen derigenom, att det lägger trädens ålder till grund för
afverkningsrätten, och erkännas måste, att åldersbegränsningar i princip
äro rigtiga, enär fröbarheten och skogsbeståndens behof af fred under
deras lifligaste tillväxt sålunda tillgodoses. För odlade skogar, hvilkas
ålder man känner, äro de äfven fullt praktiska, men för Norrlands
ofantliga skogar, der träd af alla åldrar äro sammanblandade, torde de
i allmänhet ej vara användbara, ty man kan ej begära, att skogsegaren
skall genom borrning undersöka åldern af alla träd, som han ämnar
afverka; och det är ej möjligt att, genom att hugga och räkna årsrin-
garne på ett eller annat träd, bestämma skogens ålder. ^Dessutom lider
lagförslaget af åtskilliga brister i detaljer. Deraf framgår ej, huruvida
i ungskog af föreskrifven ålder endast de träd, som uppnått den ifråga¬
varande åldern, skulle få afverkas, eller om yngre träd skulle få uttagas,
och om det senare är meningen, så saknas bestämmelser om huru
många träd som skola hafva nått den stadgade åldern innan hela skogen
blir afverkningsbar. Vidare saknas föreskrifter om huiuvida kalhugg¬
ning af skogar, som uppnått den föreskrifna åldern, får ske med eller
utan qvarlemnande af fröträd, och ej heller finnes närmare angifvet
hvad som menas med »hyggesrensning», ett uttryck som så mycket
60 Sammansatta Beiillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
mer tarfvar en närmare bestämning, som den individuella uppfattningen
derunder lätt kan rubricera en hejdlös sköfling. Derjemte kan ifråga¬
sättas, huruvida kommunalnämnden och kronobetjente äro kompetente
att taga hand om skogens vård; dertill äro skogsingeniörer mest
lämpliga. För öfrigt kan nog kommunalnämnden ej emot sin vilja
aläggas att utan ersättning ataga sig dessa göromål, och förslaget
nämner ej något om, hvem som skall hålla uppsigt öfver kommunal-
nämndsleckimöternas egna skogar, hvilka kunna vara ganska betydliga.
' Hvad beträffar den föreslagna exportafgiften, så skulle en så hög
afgift som 10 öre pr kubikmeter (50 öre pr standard) medföra följder,
som ej alls motsvarade, utan tvärtom motarbetade det med afgiften af-
sedda ändamålet. Tillgodogörandet af de sämre och mindre träden är
nemligen förenadt med så stora ekonomiska svårigheter, att de nätt
och jemt lemna ersättning för det på dem bekostade arbetet. Och
om dessa kostnader ökades med den föreslagna exportafgiften, så blefve
mångenstädes dessa träds uttagande ur skogarne eu ren omöjlighet.
Från skogarne skulle alltså de bästa träden, hvilka lemna det dyra
prima virket, komma att uttagas, under det att de som lemna billig
fransk qvinta och utskott, d. v. s. torra, undertryckta och skadade träd,
skulle få qvarstå, ehuru just dessa borde framför andra borttagas; och
att detta icke blefve förenligt med eu god skogsvård, är sjelfkärt.
Dessutom skulle den föreslagna exportafgiften sannolikt äfven med¬
föra en annan olägenhet. Den ojemnhet i tillgodogörandet af landets
skogar, sotn för närvarande gör sig gällande, och som yttrar sig
deruti, att vissa trakter, der lättare kommunikationer möjliggöra trans¬
port, kalhuggas. och sköflas, under det att mera aflägsna och mycket
störa områden icke finna afsättning för användbara träd, som der¬
ifrån borde uttagas, skulle i ännu högre grad blifva märkbar, då
den ifrågasatta exportafgiften ytterligare försvårade tillgodogörandet
af dessa aflägsna skogar. Hvad angår exportafgiftens inflytande på
sjelfva trävaruindustrien, är det antagligt, att den för de mindre lyck¬
ligt lottade exportörerna kan blifva mycket betungande, hvilket fram¬
går deraf, att bolag finnas, som med en skeppning af 3- å 4,000 stan-
dards i medeltal icke förtjena mera (i medeltal) än 9- å 12,000 kronor.
Möjligen skulle den också komma att medföra ett prisfall å skog, enär
köpförmågan hos sågverksegaren genom de förminskade inkomsterna
måste aftaga. Härvid är också att anmärka, att den skogsegare, som
ej 8jelf är exportör, ej skulle kunna få någon ersättning för de arbeten,
som han för skogsvården utfört, samt att exportafgiften skulle blifva
Sammansatta Bevittnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 61
synnerligen orättvis mot alla mindre sågverksegare, hvilka använda
endast köptimmer: de skulle icke få ersättning i förbättringen af skogs¬
mark, då de icke ega någon sådan. Oaktadt dessa principiella betänklig¬
beter, skulle likväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande vilja förorda en
exportafgift t oarbetade, sågade och tillhuggna trävaror, om denna af¬
gift ej bestämdes högre än till 5 öre pr kubikmeter, och om den finge
användas — i stället för till de ändamål, som domänstyrelsen föreslagit,
— till aflöning åt skogsingeniörer, hvilka finge till åliggande att gratis
förrätta nödiga utsyningar och andra förrättningar, för hvilka kostnaden
enligt domänstyrelsens (och landstingets särskilda) förslag skulle drabba
skogsegaren, samt att undervisa vårt lands befolkning i rationel och
praktisk skogsvård. Men hänsyn till en exportafgifts inverkan på till¬
godogörandet af den sämre skogen kunde visserligen dess lämplighet,
såsom förut framhållits, ifrågasättas, men om genom en för hela riket
täflande lag angående åtgärder till förekommande af förödelse å ung¬
skog exporten af växtliga småträd blefve förminskad, så måste efter¬
frågan för export af de oväxtliga och skadade småträden blifva större,
hvarigenom äfven dessa skulle komma att kunna bära den nu före¬
slagna lägre exportafgiften. Genom exportafgiften skulle emellertid ej
inflyta större belopp, än att det, fördeladt på Sveriges skogsegare, skulle
komma att för en hvar af dem blifva en sådan obetydlighet, att der¬
med knappast något af värde skulle kunna uträttas. Eu rationel skogs¬
vård kan först då komma allmänt till stånd, när befolkningen fått lära
sig, hvad som i en skog bör afverkas och hvad som bör lemnas qvar
och huru skogsmarken skall skötas för att bibehållas vid sin största
produktionsförmåga. Derför blir undervisningen, ehuru den kommer
att kosta mycket mindre än de af domänstyrelsen föreslagna skogs-
odlingarne, betydligt värdefullare både för den enskilde och landet.
Till sist yttrar sig Kongl. Maj:ts befallningshafvande om landstingets
förslag till skogslag och förordar en lagstiftning i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med detsamma.
XXI. Jemtlands län.
Landstinget afstyrker lagförslaget: Grundtanken i detsamma, att
lagen ej bör hindra skogsegaren att afverka gröfre skog och skog af
smärre dimensioner, som saknar förmåga af vidare utveckling, bär goda
skäl för sig, under förutsättning att lagens bestämmelser blifva sådana,
att skogsegaren kan utan svårighet bedöma, att de icke öfverskridas,
62
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
och att lagen blir klar, fullt effektiv och ej går längre, än behofvet
verkligen påkallar. Men dessa förutsättningar har icke lagförslaget, om
man tager i betraktande skogsförhållandena inom länet. Mot f* 1 an-
märkes, att, då det område, på hvilket den utverkning, som föranleder
ett afverkningsförbud, egt eller eger rum, icke till omfattningen blifvit
närmare bestämdt, eu skogsegare genom ett sådant lagstadgande kan
blifva utsatt för afverkningsförbud, äfven om afverkningen skett på en
i förhållande till hans öfriga skogsmark obetydlig trakt samt å den
öfriga skogsmarken finnes väl vårdad skog, tillräcklig ej blott för hem¬
manets framtida behof, utan äfven för afsalu. I så fall för han ej ens
å sin öfriga skog för afsalu tillgodogöra sig fullmogna och utväxta
träd, som kunna taga skada, om de qvarstå oafverkade. Om skogs¬
öre11 före lagens trädande i kraft sålt afverkningsrätten till en del
af sin skog och afverkningsrättsinnehafvaren vill enligt sitt kontrakt
tillgodogöra sig sin skog, men dervid träder lagens bestämmelser för
näia, kan hemmansegaren, som träffas af ett genom afverkningen fram-
kalladt förbud, drabbas af ett hårdt slag, som det ej stått i hans magt
att afvärja. Och omvändt kan en afverkningsrättsinnehafvare till¬
skyndas förlust derigenom, att hemmansegaren föröder skog å annan
del af sitt. område eller, derför att innehafvaren utaf afverknings¬
rätten möjligen å någon mindre trakt afverkat äfven någon ungskog,
utverkar ett förbud mot vidare huggning å de sålda skogsmarkerna,
som ej häfves förr än afverkningstiden gått till ända, och härigenom
skulle uppstå missnöje, tvister och förvecklingar. Lagförslagets skydd
för ungskogen är också svagt, enär under den tid, som åtgår, innan
ett förbud kan blifva utfärdadt., skogen kan hinna nedhuggas på
betydande områden. Landstinget påpekar det obestämda i uttrycket:
»sköflad eller förödd», och framhåller, att, om hvarje afverkning för
andra än de i § 2 omförmälda ändamål skulle kunna medföra för¬
bud för hela hemmanets återstående skogstillgång, lagförslaget går
längre än nödigt är, helst gränsen mellan ungskog och icke ung-
skog ej är så lätt att utröna, som domänstyrelsen anser (genom
fällning af ett eller annat träd och räkning af årsringarne), i det att
äfven inom en ganska begränsad trakt trädens dimensioner i förhållande
till deras ålder, kunna vara högst olika. Landstinget har samma an¬
märkning, som i flera af de föregående utlåtandena gjorts mot bestäm¬
melsen om rätt till afverkning i beteshage, att detta stadgande skulle
lemna eu. god utväg att kringgå lagen, liksom tillåtelsen att verkställa
kjölpgahring kan missbrukas. De sätt, lagen anvisar en skogsegare att
få ett meddeladt förbud återkalladt, äro ej klart uttryckta, och bestäm¬
63
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
melserna härom hade bort gifvas en bestämdare form. Hvarken kom¬
munalnämnden eller kronobetjeningen bär sakkunskap, tid eller intresse
nog för att, utan godtgörelse, kunna rätt öfvervaka lagens efterlefnad.
Kostnaden för eu af skogstjensteman med gode män verkstäld under¬
sökning skulle kunna stiga till stora belopp, och landstinget, som, i
händelse af bristande tillgång hos vederbörande, skulle få vidkännas
dessa kostnader, kunde sålunda komma att för den enskilda skogsvården
få utgifter, hvars årliga belopp ej kan på förhand beräknas. Till sist
anför landstinget, att lagstiftningen i detta hänseende bör vexla efter
förhållandena på olika orter, och att, hvad länet beträffar, en dimen¬
sionslag, som ej lägger för stora hinder i vägen för afverkning af ung¬
skog för odling m. in., är nödig. Jemväl exportafgiften afstyrxer lands¬
tinget och frågar,' om det finnes, från det allmännas synpunkt sedt,
fullt berättigande i att pålägga en af landets vigtigaste industrigrenar
en sådan afgift. Man bör dock ej förbise, att träexportörerna, genom
hvilkas verksamhet träprisen så väsentligen ökats, derigenom beredt
både staten och de enskilde stora fördelar. Om från lagstiftningens
sida någon åtgärd skall företagas till förekommande af skogstillgångens
sjunkande eller minskning af markens produktionsförmåga, så bör den
rigtas ej mot exportören, som ju endast söker afyttra den redan af-
brukade varan till högsta möjliga pris, utan mot den, som gjort sig
skyldig till skogsförödelse; och vanskligt är att afgöra, om domän¬
styrelsen har rätt i sitt antagande, att exportafgiften i sista hand skulle
träffa skogsegaren. Om så skulle blifva fallet, blefve emellertid export¬
afgiften af mycket tvifvelaktigt värde för den icke träexporterande
skogsegaren. Ty då träexporterande skogsegare skulle ega att återfå
af beloppet, utan att något nämnes om det förhållande, i hvilket det
af honom å egna skogar afverkade virket skulle sta till hela mängden
af det utaf honom exporterade, samt de allra flesta träexportörer af
någon betydenhet ha egna skogar och de öfriga nog skulle skaffa sig
sådana för att komma i åtnjutande af restitution, så blefve de medel,
som skulle ingå till skogsfonden och sålunda komme de ej expor¬
terande skogsegarne till godo, så små, att de ej räckte till stort mera
än till omkostnaderna för skogsvårdsnämnderna och deras staber af
extra jägmästare, arbetsförmän m. fl. Gifvet är också, att de restitu-
erade afgifterna komme att användas till förbättring af exportörens
egna skogar och ej för hans arrendeskogar. Domänstyrelsens åsigt,
att trämasseindustrién icke bör drabbas af exportafgiften, utan frågan
derom lem nas öppen, delar ej landstinget, då i allmänhet trämasse-
fabrikationon är mera gifvande än t. ex. sågverksrörelsen och derjemte
64
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
förbrukar en stor myckenhet af just det småvirke, som borde skyddas.
Att äfven afverkning för kolning, som kan bedrifvas så, att växtliga
skogar sköflas, skulle lemnas i fred och hela bördan af att bereda me¬
del för skogsvårdsändamål läggas på exporten af trävaror, är ej billigt.
Exportafgifterna borde användas till fördel för just det län, der afverk-
ningen skett, och ej, såsom enligt domänstyrelsens förslag, det ena
länet få bidraga till skogsvården i ett annat län, der kanske exporten
varit mindre.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmärker mot lagförslaget, att,
med afseende å kommunernas och länsmansdistriktens storlek i länet,
hvarken kommunalnämnden eller kronobetjeningen skulle kunna full¬
göra sin öfvervakningsskyldighet; att lagen sannolikt skulle föranleda
till ökning af de redan nu ständigt förekommande tvisterna mellan
jordägare och innehafvare utaf afverkningsrätt och till talrika försök
att i obehöriga syften utverka afverkningsförbud, helst den, som gjorde
anmälan om öfverdrifven afverkning, icke, om hans anmälan ej ledde
till förbud, finge betala synekostnaderna, utan dessa skulle betalas af
laudstingsmedel; att härigenom den årliga kostnaden för syneförrätt-
ningar skulle blifva ganska känbar för länet, som redan nu är be-
tungadt af en dryg landstingsskatt; att, såsom landstinget anmärkt,
det i många fall skulle blifva svårt att afgöra, om ej ett större antal
träd i en för afverkning afsedd trakt möjligen befunne sig under ålders¬
gränsen och att det vid större afverkningar skulle blifva omöjligt att
undvika afverkning af minderåriga träd, samt att saknaden af bestäm¬
melser rörande den relativa omfattning, hvartill ett skogshygge kan få
ega rum utan att föranleda förbud, eller den utsträckning, som skall
gifvas åt förbudet, skulle, särskildt för länet, der till ett mantal ofta
höra flera tusen hektar skogsmark, leda till osäkerhet i lagtillämDnin-
gen. På dessa grunder afstyrker Kongl. Maj:ts befallningshafvande
lagförslaget. Förslaget om bildande af en fond för den enskilda skogs¬
vårdens understödjande skulle leda till föga gagn för länet, der för¬
hållandena ej medgifva ett intensivt skogsbruk, och der allt jemt varit
vanligt,, att jordegaren, der han ej sjelf idkar trävarurörelse, utarren¬
derar sin skog, hvarefter hvarken jordegaren eller arrendatorn anse sig
hafva något synnerligt intresse i skogens vård. Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande kan ej heller underkänna landstingets skäl mot export-
afgiften och är derför tveksam inför frågan om lämpligheten af att
pålägga trävarurörelsen en sådan beskattning.
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
65
XXII. Vesterbottens län
(utlåtande ej afgifvits beträffande lagförslaget).
Landstinget; Förslaget om exportafgift bör mottagas med största
varsamhet, ty bär föreligger ingenting mindre, än att ett skatteföremål
uppsökts för att ytterligare påläggas en afgift, beträffande hvilken ingen
garanti finnes, att den, om något står öfrigt sedan förvaltningskostna¬
derna frånräknats, skall komma dem till del, som erlagt densamma.
Ordnandet af denna angelägenhet bör inskränkas till hvarje län för sig
och ej omfatta hela landet, der skogstillgången, dess återväxt m. m.
äro så olika. Utan tvifvel skulle förvaltningskostnaderna i väsentlig
mån äfventyra de fördelar, som utgöra förslagets hufvudsyfte. Lands¬
tinget kan ej fatta annat, än att trämassefabrikationen, som ej beröres
af förslaget, skulle komma att gynnas på sågverksrörelsens och andra
trävaruexportartiklars bekostnad. Då någon grund för anvisandet af
anslag ur den allmänna skogsvårdsfonden ej angifves, så skulle den
skattdragande afhändas all rätt att i någon mån få bestämma öfver
fördelningen af de medel, som af honom uttagits; och ensamt detta är
ett skäl för afstyrkande af förslaget. Om, hvad länet angår, der gäl¬
lande särskilda stadganden för skogshushållningen efterlefvas, äro de
fullt betryggande för skogens framtida bestånd, och den bättre skogs¬
vården kan för närmaste framtiden öfverlemnas åt den enskilde skogs-
egaren. Anser sig icke böra tillstyrka förslaget om exportafgift.
Kongl. Maj:ts befallning skaf oande afstyrker förslaget på de af lands¬
tinget anförda skäl.
XXIII. Norrbottens län
(utlåtande ej afgifvits angående lagförslaget).
Landstinget: Då enligt domänstyrelsens förslag de genom export-
afgiften åstadkomna medel skulle användas för bevarande af ungskogen
och befordrande af återväxten inom riket med undantag af Gotlands,
Vesterbottens och Norrbottens län samt Sårna socken, samt sålunda ej
komma länet till godo, och då härtill kommer, att de enskilde skogs-
egarno inom länet redan nu på grund af gällande förordningar äro
underkastade utsyningsafgifter, så bör redan på grund häraf någon
exportafgift från länet ej kunna komma i fråga. Men äfven andra skäl
Bill. till Rilcsd. Vrot. 1806. 5 Sami. 2 Afd. 2 IJäft. 9
66 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
finnas. Bekant är, att i skogarne qvarlemnas ett stort antal äldre ock
sämre träd, som väl skulle kunna användas till försågning, ehuru de
lemna en mindre god vara, men som förekomma under sådana för¬
hållanden, att omkostnaderna för deras uttagande skulle blifva för stora.
Om nu dessa kostnader skulle ökas genom en exportafgift, så blefve
ej blott dessa träds uttagande ur skogarne eu ren omöjlighet, utan äfven
brandskadade och torra träd, som lemna billigt qvinta och utskott och
som i öfverflöd förekomma i Norrbottens skogar, skulle få qvarstå och
göra ännu mycket mera skogsmark och trädkapital improduktiva, ehuru
just dessa träd företrädesvis böra uttagas. Sådana träd finnas i länet
i så stor myckenhet, att det ej är tänkbart, att de skulle kunna för¬
brukas för andra industrier än sågverksrörelsen; derför skulle en export¬
afgift för länet verka i alldeles motsatt rigtning mot den dermed af-
sedda. Priset för virke från Norrbotten är i marknaden lägre än å
virke från det öfriga Sverige, under det arbetskostnaderna och frakterna
äro högre; och då härtill kommer utsyningsafgiften, så befinner sig den
norrbottniske träexportören redan förut i sämre läge än hans konkur¬
renter i det öfriga landet; hvarför det vore obilligt, att han skulle få
erlägga en afgift till gagn för det öfriga riket, men till ingen nytta
för länet. Största delen af länets skogar äro kronoparker och all-
männingar, hvilka måste anses, såsom stående under domänstyrelsens
vård, blifva rationelt skötta; men äfven dessa skulle få vidkännas af-
giften, ty en sådan skulle, såsom domänstyrelsen sjelf säger, i sista
hand drabba skogsegaren, i detta fall staten och kommunerna. Om för¬
slaget skulle komma att utsträckas äfven till Norrbottens län, så an-
märkes, att i ett så vidsträckt och glest befolkadt län de administrativa
kostnaderna skulle blifva så stora, att ingenting blefve öfver. Emot
den enda återstående möjligheten, att afgiften skulle utgå blott från
de län, som komme i åtnjutande af de förmåner, den skulle medföra,
ställa sig praktiska svårigheter.
Kongl. Maj.ts befallningshafvande: Af domänstyrelsens motivering
skulle man väntat, att dess förslag icke skulle omfattat de län, der
speciallagar för skogarne äro i verksamhet. Emellertid synes det vara
styrelsens mening, att förslaget skulle gälla hela riket, och denna om¬
fattning är allt för stor. Af Norrbottens län utgöras 6,5 millioner hektar
af sådan skogsmark, der ordnad skogshushållning kan komma i fråga,
och häraf tillhöra ungefär f kronan. Om härtill läggas sockenallmän-
ningar, hvilka äfven omfatta stora vidder, så blir den skogsmark, som
står under skogsstatens omedelbara vård, högst betydande. Då härtill
kommer, att inom länet gälla åtskilliga lagstadganden till skydd mot
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 67
-öfverdrifven afverkning af enskildes skog, så synes häraf, att förhållan¬
dena inom länet ingalunda påkalla en lagstiftning i det föreslagna syftet.
En sådan skulle också blifva i dubbel mening orättvis, ty å ena sidan
skulle trävaruindustrien inom länet, som redan nu intar en ogynsam
ställning, underkastas en beskattning, som ej är af länets behof påkallad,
och å andra sidan skulle afgifter för virke, exporteradt från Norrbotten,
komma att, då de ej tarfvades för skogskultur derstädes, användas, så
att säga, till premiering af skogssköfling i de trakter af riket, som hit¬
tills motsatt sig all lagstiftning till skogarnes skydd, och från hvilka
ingen exportafgift på länge vore att förvänta, da de enskildes skogai
der äro förödda. — Exportafgifterna skulle till stor del uppslukas af för¬
valtningskostnaderna. Derför afstyrkes förslaget, och anhåller Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, att, om afgiften skulle finnas nödig och
nyttig för andra delar af riket, de trävaror, som utskeppas från Norr¬
bottens län, måtte befrias från densamma.