RIKSDAGENS PROTOKOLL
1896. Första Kammaren. N:o 14.
Torsdagen den 26 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 18 och 19 i denna månad.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran kon¬
stitutionsutskottets den 24 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 5.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets den
24 i denna månad bordlagda memoriä n:o 16, i anledning af kam-
rarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande n:o 10 angå¬
ende väckt motion om afskaffande af rättigheten att på nederlag upp¬
lägga spanmål.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 20 och 21 innevarande må¬
nad bordlagda utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna un¬
der riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret,
Friherre von Otter: Jag tager mig friheten hemställa, att detta
betänkande måtte föredragas punktvis och, der flera moment före¬
komma under samma punkt, momentvis, dock med undantag för punk¬
ten 5:o, i fråga om hvilken jag hemställer, att dess samtliga moment
måtte föredragas samtidigt.
Till denna hemställan lemnade kammaren sitt bifall.
Första Kammarens Prot. N:o 14. 1890. i
N:o 14.
Torsdagen den 26 Mars.
Höjning af
anslaget till
flottans öf-
ningar.
Punkten 1.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 2.
Friherre Klinckowström: Då jag icke kan dela deu åsigt, som
här gjort sig gällande rörande anslaget till flottans öfningar, anser
jag mig skyldig att angifva de skäl, hvilka föranledt min afvikande
mening. _
Det är visserligen sant, att det anslag, Kongl. Maj:t begärt för
dessa öfningar, eller 825,000 kronor, blifvit af statsutskottet nedsatt
till 750,000 kronor, men ledamöterna i utskottet från Andra Kamma¬
ren ___ till hvilkas mening jag inom hela hutvudtiteln kommer att
ansluta mig — hafva här reserverat sig och föreslagit eu ytterligare
nedsättning af anslaget till 720,000 kronor, således en minskning i
hvad Kongl. Maj:t begärt med 105,000 kronor; och jag ber att med
kammarens tillåtelse få i detta sammanhang på en gång resonuera
öfver de skäl, som förmått mig att såväl här som i öfrigt sluta mig
till den mening, som omfattats af ledamöterna från Andra Kammaren.
Om man granskar detta utlåtande rörande femte hufvudtiteln, vi¬
sar det sig att nedprutningarna, utom i den nu föredragna punkten, för
hvilken jag nyss redogjort, varit ganska vobetydliga, och att denna
prutning varit den enda, som förekommit i fråga om de ordinarie
anslagen. Hvad beträffar de extra anslag, som begärts i Kongl. Maj:ts
proposition, så finna vi, att både utskottets majoritet och dess reser¬
vanter velat neka anslagen till reservkanoner, 90,000 kronor, till för¬
rådshus i Karlskrona för fasta minförsvaret, 46,245 kronor, och till
ny docka i Karlskrona, 150,000 kronor. Hvad beträffar det begärda
anslaget till förrådshus för bomullskrut i Karlskrona, så har visserli¬
gen utskottet, hvars beslut i denna del bestämts af ledamöterna från
Andra Kammaren, velat neka anslaget, men häremot hafva samtliga
ledamöter från Första Kammaren reserverat sig, under hemställan om
ett anslag till sådant förrådshus af 45,000 kronor. Deremot hafva
ledamöterna från Andra Kammaren legat under, sannolikt på grund af
den förseglade sedeln eller det lotteri, som nu för tiden är så.mo¬
dernt i statsutskottet, såväl i fråga om det nu förevarande öfnings-
anslaget som beträffande anslaget till nyanskaffning af fartygsmateriel,
hvilket sistnämnda anslag, af Kongl. Maj:t föreslaget till 5,890,000
kronor, af dessa reservanter nedprutats till 2,500,000 kronor. För
{ifrigt har en prisvärd öfverensstämmelse i äsigter egt rum emellan
ledamöterna från Första och Andra Kammaren, så att de i man ga fall
förenat sig om att tillstyrka de anslag, Kongl. Magt begärt, och dessa
anslag endast i fyra punkter blifvit åt utskottet afstyrka.
De anslag, som af statsutskottet tillstyrkts, sådana de af Kongl.
Maj:t blifvit begärda, hafva varit: till fullbordande af en torpedokrys-
Torsdagen den 26 Mars,
3
N:0 14
sare 70,000 kronor, till kanoner för sjöbefastningarna 90,000 kronor,
till kanoner och ammunition för fartygen 98,000 kronor, till skjut-
försök och anskaffande af bomullskrut 14,000 kronor, till beklädnad åt
värnpligtige 92,000 kronor och slutligen till lönförbättriug åt lärarne
vid sjökrigsskolan 1,800 kronor. Herrarne se, att det icke är i många
punkter, som inom utskottet reservationer från Andra Kammaren fram-
trädt gent emot den mening, som omfattats af ledamöterna från Första
Kammaren.
Gå vi till Kongl. Majrts proposition till denna Kiksdag rörande
statsverkets tillstånd och behof, i hvad den afser femte hufvudtiteln,
Unna vi, att denna proposition går lös på följande summor; på ordi¬
narie stat 7,151,360 kronor, på extra stat 6,692,275 kronor, summa
13,843,575 kronor. Vid sistlidne riksdag, då 1896 års riksstat reg¬
lerades, stannade deremot femte hufvudtitelns slutsumma för ordinarie
och extra anslag vid 8,736,060 kronor. Kong], Maj:t har således vid
denna riksdag begärt en ökning af icke mindre än 5 millioner kr. De
prutningar, som hos statsutskottet blifvit gjorda å Kongl. Maj:ts pro¬
position, uppgå till på de ordinarie anslagen 75,000 kronor och på
de extra anslagen 811,415 kronor, eller sammanlagdt 886,415 kronor.
Reservanterna från Andra Kammaren hafva deremot gått något längre
och förordat prutning på ordinarie stat af 105,000 kronor och på
extra stat af 3,706,415 kronor eller sammanlagdt 3,811,415 kronor.
Det torde vara min pligt att här närmare angifva de skäl, hvar¬
för jag anser den stora grad af sparsamhet böra iakttagas, hvilken
jag, såsom kammaren torde påminna sig, förordade redan vid remis¬
sen af Kongl. Majrts proposition. Jag nämnde visserligen då de skäl,
hvarför jag anser en ytterlig sparsamhet vara af nöden vid denna
riksdag, men ber jag att nu få repetera dessa skäl.
Den främsta orsaken till sparsamhet finner jag naturligtvis i
grundlagens föreskrift, att Riksdagen skall iakttaga den största möjliga
sparsamhet med statens medel. Den andra anledningen är, att vi
böra vid denna riksdag söka undvika den allmänt förhatliga tilläggs-
bevillningen, så att den icke måtte återkomma på riksstaten. Om jag
icke bedrager mig, har detta ock varit en allmän önskan inom stats¬
utskottet, och jag tackar utskottets samtliga ledamöter för denna åsigt.
Fn tredje anledning till sparsamhet är att söka i den väckta frågan
om upptagande af ett inhemskt lån för stärkande af både sjö- och
landtforsvaret. Jag skall bo att få vidare yttra mig om och utveckla
mina åsigter i detta ämne, när punkten 5:o i betänkandet rörande
flottans nybyggnad förekommer till behandling. Här vill jag blott
framhålla, att det är alldeles otvifvelaktigt, att ett sådant inhemskt
försvarslån skulle både fortare och tryggare fullborda (lön af oss alla
åstundade tillökningen i flottans krigsmateriel, än som kan ske med
ilen utväg till anskaffande af medel, hvilken af Kongl. Maj:t i stats¬
verkspropositionen föreslagits.
Dessutom, rnine herrar, finnes för mig eu fjerde anledning att
Höjning af
anslaget till
flottans öf-
ningar.
(Forts.)
Torsdagen den 20 Mars,
No 14
Höjning af
anslaget till
flottans öf¬
ning av.
(Forts.)
4
icke allt för gifmildt lemna stora anslag till Kongl. Maj:ts förfogande,
en anledning, som det är mycket sorgligt att nämna, men som jag
icke anser mig kunna förbigå, då jag är öfvertygad, att denna anled¬
ning eljest icke kommer att framföras i denna kammare och kanske
icke heller i den andra. Den är nemligen, att, med hänsyn till pa
senaste tiden förekomna regeringsbeslut, jag icke kan hafva det för¬
troende för Konungens nuvarande rådgifvare, som erfordras, för att
jag skulle kunna bevilja de stora anslag, Kongl. Maj:t begärt, både
de på femte och fjerde hufvudtitlarne. Anledningarna till detta bri¬
stande förtroende hafva icke nyligen uppvuxit hos mig, utan hafva
förefuunits sedan åtskilliga år tillbaka. Egentligen och hufvudsakli¬
gen är det fyra anmärkningar, jag har att göra c klot Konungens råd¬
gifvare, och hvilka samfält förauledt mig att icke för dem hafva det
förtroende, som är nödigt för att bifalla de ifrågavarande anslagen.
Den första anmärkningen är att, såsom herrarne litet hvar känna,
regeringen år 1892 förorsakat eu betydlig nedsättning af våra tullar
å spanmål och mjöl. Detta var ett felsteg, som regeringen visserli
gen sökte godtgöra vid senaste riksdag, men dess verkningar hade dä
kostat statsverket och svenska folket många millioner kronor. — Den
andra anmärkningen, hvilken är af mycket stor allmän vigt, är den.
att regeringen envist vidhåller sin åsigt, att medlen till flottans och
det öfriga försvarets stärkande böra anskaffas genom beskattning, under
det att tillgångarna härtill skulle erhållas mycket billigare och säkrare,
om regeringen proponera!, såsom nu af enskilda motionärer vid senaste
och innevarande riksdag föreslagits, att anskaffa medlen genom upp¬
tagande af ett inhemskt försvarslän. — Den tredje anmärkningen, som
afser ett förhållande i politiskt afseende åt ofantlig vigt för framtiden
och för ett rätt afvägande af de båda statsmagternas ställning, består
deri, att Kongl. Magt till Riksdagen aflemuat en proposition om lätt
för Kongl. Maj:t att få deltaga i riksbankens styrelse och förvaltning.
Jag anser detta vara en af de i politiskt hänseende farligaste propo¬
sitioner, som på senare tider framlagts. — Den fjerde och sista an¬
märkningen berör äfven den ett förhållande af ofantlig vigt och grundar
sig å Kongl. Maj:ts enligt mitt förmenande obetänksamma förslag att
begära en utvidning af rösträtten vid val till Andra Kammaren, hvilket
förslag i min tanke är egnadt att betydligt rubba jordegarnes magt-
ställning uti ifrågavarande kammare.
Jag vet mer än väl, att Konungen enligt grundlagen eger obe¬
stridlig rätt att välja sina rådgifvare såsom honom för godt synes,
och jag aktar och vördar denna rätt så mycket som någon annan;
men å andra sidan anser jag, att Riksdagen har full rätt och pligt
antingen att gifva Konungens rådgifvare sitt förtroende eller att neka
dem detta förtroende. På något annat verksamt sätt kan icke gerna
Riksdagens förhållande till Konungens rådgifvare ådagaläggas än vid
afgörandet af stora anslagsfrågor, så att de begärda anslagen bifallas,
i fall Riksdagen har förtroende för dessa rådgifvare, men dessa, så att
5 N:0 14.
Torsdagen den 26 Mars.
saga, förtroendeanslag nekas, i fall Riksdagen icke kan lemna Konungens
rådgifvare det önskade förtroendet.
De fyra orsaker, jag nu uppgifvit, göra det nödvändigt för mig att
uttala, att jag icke har det förtroende för Konungens rådgifvare, att
jag skulle kunna bevilja detta stora förtroendeanslag.
Man må icke tro, att min åsigt om att sparsamhet bör iakttagas
i fråga om försvarsanslag, hvilken åsigt jag kommer att förfäkta, när
fjerde hufvudtiteln kommer under öfverläggning lika väl som nu vid
femte hufvudtiteln, att denna min åsigt härrör af likgiltighet för lan¬
dets försvar. Jag har under föregående riksdagar, särskilt under
urtima riksdagen, efter min förmåga bidragit till de förbättringar i
afseende å arméns organisation, som blifvit gjorda, och genom upp¬
tagande af ett försarslån anser jag, att såväl flottans behof som landt-
försvarets komplettering skulle mycket bättre och säkrare tillgodoses
än genom beviljande af de utaf Kongl. Maj:t äskade medlen. När
punkten 5:o i detta betänkande förekommer, skall jag be att få vidare
belysa min mening angående försvarslånet.
Emellertid får jag på grund af hvad jag nu haft äran anföra yrka
bifall till reservanternas förslag i denna punkt, hvarigenom, ökadt. an¬
slag skulle gifvas till eskaderöfningar i våra egna farvatten, men an¬
slaget till expeditioner till främmande farvatten bibehållas vid dess nu¬
varande belopp.
Herr statsrådet friherre Rappe: Statsutskottet har i nu förelig¬
gande punkt hemstält om inskränkning i det af Kongl. Maj:t ifråga¬
satta beloppet med icke mindre än 75,000 kronor.
Det är eder alla, mine herrar, väl bekant — eu granskning af
det kongl. förslaget lärer i detta fall icke vara af nöden — huru vig¬
tig frågan om öfningarna är för flottans verksamhet. Man behöfver
icke vara sjöman för att förstå, att nutidens örlogsmarin erfordrar en
ofantligt mycket större utbildning än den i forna tider. I den mån
maskinerna ersatt handkraften, och allt om bord skall utföras med ån¬
gans hjelp, erfordras det en betydligt större öfning än fordom, om
man skall blifva väl förtrogen med alla dessa maskiners rätta hand¬
hafvande. Detta visar sig som bekant äfven i afseende å landtförsva-
ret, der det numera icke anses tillfredsställande att för skötandet af
bestyckningen å landets fästningar hafva artillerister, tillfälligt kom¬
menderade från fältartilleriregementena, såsom förr egde rum, utan
der det på grund af den komplicerade materielen anses nödigt att
hafva särskilda fästningsartillericorpser för hvarje fästning, hvarigenom
först säkerhet vinnes, att man i krig kommer att ega eu med sina
åligganden fullt förtrogen personal. Samma behof gör sig gällande
inom örlogsmarinen. Manskap och befäl måste beredas tillfälle att
under en längre tid göra sig förtrogne med den komplicerade materie¬
len å de olika fartygstyperna, så att de, när allvarets stund kommer,
må kunna på bästa sätt sköta sig. Nu äro de öfningar, som hittills
Höjning af
anslaget till
flottans Öf¬
ningar.
(Forts-
No 14. b
Torsdagen den 2tj Mars.
Höjning af
anslaget till
flottans (')/-
ningar.
(Forts.)
beståtts vår fartygsbemanning, allt för ringa, såsom också i den kongl.
propositionen tydligt ådagalagts. De öfningar, som bestås, inskränka
sig till en kort eskaderöfning och utsändande af ett enda fartyg på
längre expedition. Hvad som af Kongl. Maj:t ifrågasattes, är utsän¬
dandet i stället af två fartyg på längre expedition och eskaderöfnin-
garnas ökande med några veckor. Det är i sanning ett minimum, som
här sättes i fråga, men det kan ju icke hjelpas att äfven det kostar
penningar.
Emellertid har statsutskottet icke yttrat sig emot anslaget.? behöf¬
lighet, utan det är endast i fråga om sättet för medlens åvägabrin¬
gande, som det haft olika mening med Kongl. Maj:t. Utskottet har
nemligen satt i fråga, att man skulle vinna de erforderliga medlen
genom att inskränka tjenstgöringstiden för det värfvade manskapet,
hvarigenom den del af aflöningsanslaget kunde disponeras, som tages i
anspråk af detta manskap under permitteringstiden. Man har ansett
sig kunna gå till väga på detta sätt, enär för visso det värnpligtig»
manskapet lärer kunna i större utsträckning än hittills användas så¬
som reserv.
Inskränkes tiden för stammanskapets anställande, är det väl sant,
att besparing vinnes, men det är icke ådagalagdt, huru stor denna blif-
ver. Derom erfordras eu närmare undersökning, ty det går icke an
att allenast klippa af vissa år på manskapets tjenstetid och anse, att
hvad som på sådant sätt besparas skall finnas att tillgå för andra än¬
damål, utan om vilkoren förändras i afseende å tiden, torde det
blifva nödigt att under den kortare tiden i någon mån öka aflöningen
åt manskapet. Detta är det ena, som kan anmärkas mot utskottets
förslag. Det andra är, att det i alla händelser kommer att dröja åt¬
skilliga år, innan medlen skulle komma att std till förfogande.
Nu kan det visst tänkas, att kammaren, då dess ledamöter i stats¬
utskottet visat ett sådant intresse för sjöförsvarets utveckling, att de
tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag på nästan alla punkter för att und¬
vika alltför många gemensamma voteringar, allt oaktadt anser sig icke
böra motsätta sig utskottets förslag i förevarande punkt. Men dä
flottans personal icke kan under längre tid beröfvas den för densam¬
mas krigsduglighet så oundgängliga, ökade öfningen — tv om man
också har den allra bästa personal i afseende å qvantiteten och den
allra bästa materiel, hjelper detta icke, om personalen är qvalitativ!
underlägsen, vaknar öfning — så lärer Kongl. Maj:t icke kunna un¬
derlåta att redan för nästa Riksdag framlägga nytt förslag, hvarigenom
denna högst afsevärda olägenhet må varda, så vidt ske kan, afhulpen.
Friherre von Otter: Det var med verklig ledsnad — jag kan
gerna säga — blandad med öfverraskning, som jag hörde den förste
talaren motsätta sig hvad Första Kammarens ledamöter i statsutskottet i
afseende å föreliggande fråga förordat. Jag trodde nemligen, att han
skulle intressera sig lika varmt för att flottans personal finge den erfor-
Torsdagen den 26 Mars.
7 N:0 14.
<lerliga öfningcn som för att flottans materiel erhölle den erforderliga
utvecklingen. Han ville emellertid icke gå in härpå, utan slöt sig till
Andra Kammarens reservanter. Jag torde icke behöfva för någon i denna
kammare framhålla, huru omöjligt det kan vara att med hopp om fram¬
gång med vår fåtaliga flotta upptaga kampen mot en eventuel fiende,
hvars fartygsbesättningar öfvas från årets början till dess slut, under det
att våra besättningar erhålla öfning allenast i medeltal årligen, regements-
befälet under 25 till 28 dagar, löjtnanter och underlöjtnanter varie¬
rande under de sista tre åren mellan 88 och 100 dagar samt stam-
manskapet varierande under samma år från 88 till 94 dagar. Om
man sålunda inser, att det med nutidens invecklade sjökrigsmateriel
och denna ringa öfning skall vara oss omöjligt att med hopp om
framgång upptaga kampen mot eu eventuel, så mycket bättre öfvad
fiende, så måste man finna ut något sätt, hvarpå flottans personal må
få större öfning. Det är också säkert, att, om det varit möjligt att
utsträcka denna öfning till våra hemlands farvatten i större mån, än
som redan sker, Kongl. Magt säkerligen icke skulle hafva satt i fråga
att begära särskild! anslag för utsändande af ytterligare eu expedition
årligen till aflägsnare farvatten, ty det är icke särskildt för att åstad¬
komma en sådan expedition till, som detta begärts, utan lika mycket
för att ytterligare öfning må kunna på ändamålsenligaste sätt åvägabrin¬
gas. Flottans öfningar äro för närvarande så ordnade, att de pågå
från midten af april till slutet af september efter ett visst system.
För att nu kunna utsträcka detta system längre och med dessa öfningar
vinna ett bättre resultat och större antal öfningsdagar för manskapet, är
det nödvändigt att lägga an på tiden mellan den 1 oktober och medlet
af april. Och detta är väl icke någonting, som kan ifrågasättas böra
ske på våra hemlandsfarvatten. Man bär uttalat den åsigten, att, dä
Tyskland håller sina fartyg i nedre Östersjön äfven vintertiden och
der öfvar sin personal, vi skulle göra på enahanda sätt. Tyskland
gör så af politiska skäl, men för oss skulle ett dylikt förfarande vara
mindre ändamålsenligt. Vi skulle icke få ett nöjaktigt resultat deraf,
ty våra klimatiska förhållanden lägga hinder i vägen derför; och dess¬
utom är jag öfvertygad, att, skulle man hålla våra fartyg ute nämnda
tid i hemlandsfarvattnen allenast för öfningarnas skull, flottans myn¬
digheter skulle blifva klandrade för det de utsatte manskapet för
klimatiskt svåra förhållanden.
Jag trodde, att friherre Klinekowström ville klandra utskottet,
derför att det icke tillstyrkt hvad Kongl. Maj: t begärt. Det skulle
för mig naturligen hafva varit mycket kärt att få tillstyrka detsamma,
men då jag ansåg, att besparingar kunde vinnas å öfningsanslaget
genom öfverflyttning till aflöningsanslaget af en del utgifter, som rätte¬
ligen tillhöra detta, hade jag trott, att saken lättare skulle kunna ordnas
på sätt som föreslagits. Det faller ju af sig sjelft att, såsom stats¬
rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet nyss yttrade, med den
antagna tiden för värfningen de medel, som genom förkortning af
Höjning af
anslaget tik
flottans öf¬
ningar.
(Forts.)
N:0 41. »
Torsdagen den 26 Mars.
Hajning af
anslaget till
fottans öf-
ningar.
Forts.)
Anslag till ny
fartygs-
materiel.
antagningstiden blifva disponibla, icke genast komma att stå till för¬
fogande. Man antog med afseende härå inom utskottet att, derest icke
medlen blefve så fort disponibla som önskligt vore, Kougl. Maj:t
skulle under öfvergångsåren kunna begära att på extra stat få af Riks¬
dagen beviljadt hvad som bruste, för att de tillgängliga medlens summa
skulle uppgå till den erforderliga.
Jag skall med några få siffror för kammaren ådagalägga eu sär¬
skild anledning, hvarför det nuvarande öfningsanslaget är för litet.
Det bestämdes i början af 1880-talet. Då uppgick kostnaden för alla
utredningseffekter, ammunition, kol, in. m. till 137,836 kronor, men
1893 utgjorde samma kostnad 213,909 kronor och 1894 hade den
stigit till 245,310 kronor. I skilnaden emellan dessa siffror se vi i
det närmaste hela det belopp, som af Kongl. Maj:t begärts för ökning
af detta anslag. Anslagets ökning är således icke betingadt allenast
af behofvet af ökade öfningar, utan jemväl af de större kostnaderna,
som måste utgå för nödvändiga förbrukningsartiklar.
Jag hoppas, att, då vi i utskottet omfattat det förslag, som betän¬
kandet utvisar, i ändamål att vid gemensam votering vinna större
hopp om framgång, de upplysningar jag nu lernnat skola bidraga till
att icke blott friherre Klinckowström, utan äfven alla öfriga, som till
äfventyra hafva samma åsigt som han, skola rösta för utskottets för¬
slag, hvartill jag yrkar bifall.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hem-
stält skulle bifallas, dels ock, af friherrre Klinckowström, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i herr O. Jonssons med
fleres vid punkten afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 3 och 4.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 5.
Herr Stråle: Förevarande fråga om beviljande af mer än van¬
ligt stort anslag till vårt sjöförsvar betraktas tvifvelsutan af Riksda¬
gens medlemmar från olika synpunkter. Fruktansvärdt är, att en del
— jag hoppas den är mycket ringa -— icke är särdeles benägen att
offra något för vårt försvar, ty desse hei’rar torde föreställa sig, att,
hvad Sverige angår, anfallskrig icke kan komma i fråga — och i den
åsigten instämmer jag för min del alldeles bestämdt — att försvars¬
krig icke är att befara, och att, om krig uppkommer mellan stormag-
Torsdagen den 26 Mars, 9 N:0 14.
terna, Sverige skall få vara neutralt. Sannolikt hysa desse herrar äf- Anslag till ny
ven förhoppning på fredsdomstolar och evig fred. Man må icke vända farty9s-
sig till desse herrar, ty de hafva särskilda önskemål, till hvilka de ma^eriel-
vilja använda tillgångarne. Eu annan del —och jag vågar antaga, att (Forts-)
den är vida större — hyser icke denna uppfattning om fredsdomsto¬
lar och den eviga freden. De äro villiga att bevilja betydliga anslag
för vårt försvar, företrädesvis derför, att vid krig mellan stormag-
terna Sverige skall få vara neutralt. Men då man läser reservationen
vid denna punkt, är man berättigad att fråga: Månne desse herrar
hafva klart förestält sig möjligheten af att krig verkligen uppstår
mellan stormagterna? Månne de egnat erforderlig uppmärksamhet åt
stormagternas oerhörda rustningar? Månne de egnat tillbörlig upp¬
märksamhet deråt, att en anledning till allvarlig konflikt stormagterna
emellan nästan oafbrutet efterföljes af eu annan anledning till sådan
konflikt? Och framfor allt! Månne de rigtigt insett, hvad Sverige
behöfver för att kunna fordra den äfven af mig såsom önskansvärd
framhållna neutraliteten, hvilken måste förutsätta, att Sverige är nöj¬
aktigt beväpnadt? Eller vågar man med säkerhet antaga, att Sveriges
neutralitet med landets närvarande, ej betydliga försvarskraft till sjös
skulle komma att respekteras vid ett sjökrig, uppkommet stormagterna
emellan i Östersjön, och att man skulle låta Sverige vara i fred, då
behofvet af hamnar för uppläggning af stenkol, proviant m. m. är af
så stor vigt för de stora flottorna? Nej, mine herrar, vilja vi målet,
måste vi anstränga oss.
Äfven med det mål, hvarpå jag syftar, är det mer än tillbörligt,
att vi taga i betraktande våra tillgångar, och naturligt vore det ju,
att, om anvisande af ytterligare af Ivongl. Magt nu äskadt anslag till
sjöförsvaret föranledde till ökad beskattning, en stor betänklighet då
måste möta. Men lyckligtvis finnas ju tillgångar för nämnda ändamål
utan att tilläggsbeviilning bör ifrågakomma.
Mine herrar, frågan är vigtig. Vi hafva ännu, såsom jag hop¬
pas, tid att rusta oss för att möta möjligen kommande faror för vårt
fosterland. Låtom oss göra såsom vårt broderland Norge föregått med
exempel i denna del! Och detta land har dock måst upptaga ett
betydligt lån.
Ansvaret, för att tidpunkten i detta fall försummas, vågar jag
för min del icke åtaga mig, och derför hemställer jag om bifall till
statsutskottets förslag.
Herr Moberg: Ehuru jag naturligtvis är fullt medveten om den
ringa vigt, min åsigt och mitt ord i den föreliggande frågan eger för
kammaren, har jag likväl tagit mig friheten att ett ögonblick påkalla
kammarens uppmärksamhet för att, då jag underskrifvit den förelig¬
gande motionen, fä angifva do skäl, som, utöfver hvad i motionen
anförts, varit bestämmande för min ställning i frågan.
Artionde efter årtionde, år efter År sfi länge jag följt med det
N:o 14 10
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till ny politiska lifvets har det blifvit upprepadt och af fackmän med oveder-
Jartygs sägliga bevis ådagalagdt, hurusom vårt försvar till sjös som till land-
materiel. ]<rgf()e en stark utveckling och förkofran, för att detsamma skulle
(forts.) kunna motsvara hvad fosterlandsvännen deraf egde begära och förut¬
sätta, ej mindre till värn för vår själfständighet och vårt oberoende utåt,
än äfven för att vi skulle kunna förmå inom egna landamäre!! skydda
och utveckla vårt näringslif i alla dess olika yttringar. Men under
det vi rigtat alla våra ansträngningar på utvecklingen af detta närings¬
lif, under det vi för att i rikare mån tillgodogöra oss våra närings¬
källor underkastat oss oerhörda uppoffringar och endast för att åstad¬
komma de jernvägar, utan Indika dessa näringskällor vore värdelösa,
upplånat millioner i hundratal, så hafva uppoffringarna för vårt för¬
svar inskränkt sig till det minsta möjliga för att, så att säga, hålla
det bestående vid magt. Ja, under det att våra förfäder, som dock
icke egde en fosteijord med den utveckling och rikedom, som de
senaste årtiondena deråt förlänat, liksom med modersmjölken insupit
medvetandet derom, att det förnämsta i all statskonst läge deruti att
i första rummet värna landets trygghet, sjelfständighet utåt, så hafva
vi rigtat våra ansträngningar hufvudsakligast derpå att kunna inlåta
oss i täfiiugskamp med andra folk på de områden, der utbyte af
de olika ländernas produkter eger rum; men den nödvändiga förut¬
sättningen derför att alla våra mödor, alla våra ansträngningar härutinnan
icke skola vara alldeles förspika, nemligen ett försvar så beskaffad^
att det förlänade oss trygghet i våra fredliga värf och gåfve den
förvissning, att en fridsstörare icke ostraffadt nalkas vara kuster —
huru vi sörjt härför, derom lemnar Kongl. Majt:s proposition angående
statsverkets tillstånd och behof, i fall vi icke visste det förut —- ett
allt annat än huguesamt vittnesbörd. Tacksamt må det visserligen
erkännas, att genom urtima Riksdagens beslut blifvit lagd eu fast grund,
men också endast eu grund, för landtförsvarets stärkande och utveck¬
ling, men, såsom ofta varit fallet med det svenska folket uuder det
senaste skedet af dess historia, efter en kraftig ansats, der den natio¬
nella sjelfständighetskänslan, arfvet från våra förfäder tagit mandom,
inträder en förslappning. Och sålunda, fastän det måste vara för eu
hvar uppenbart, att efter den urtima Riksdagens beslut landets försvar
till lands på oss ställer eu mångfald af kraf utöfver hvad som da
beviljades, och särskilt i afseende på Norrlands befästande och an¬
skaffande af vapen för armén; så är härutinnan föga eller intet åtgjord!.
Fastän vidare genom urtima Riksdagens beslut platt intet blifvit an-
visadt för vårt sjöförsvar, utan detsamma i väsentlig mån kräfde
representationens kraftiga medverkan för att kunna fylla sin uppgift
icke blott i och för sig, utan såsom stöd för landtförsvaret, så är. eu
eller annan million till byggande åt pansarbåtar allt, som efter urtima
riksdagen anslagits till sjöförsvaret. Ehuru det icke blifvit af någon
bestridt och icke heller gerna kan af någon bestridas, att, i händelse
af krigiska förvecklingar, Indika det icke ligger i vår magt att afvärja,
Torsdagen den 26 Mars.
H No 14.
vår flotta, om detta namn kan gifvas åt det ringa antal fartyg, vi Anslag till ny
ega, icke skall vara i stånd att häfda vår neutralitet; ehuru lika obe- farty'Jp-
stridligt är, att, om densamma icke skulle respekteras, vårt land skulle 'niatend-
utsättas för en oerhörd olycka, för hvars undanrödjande vi gerna (Forte-)
efteråt skulle offra sextio millioner och mera dertill; sfi, ehuru, säger
jag, allt detta blifvit klart och tydligt både i skrift och af fosterländ¬
ska män i offentliga föredrag framhållet, hvilka intryck har man häraf
tagit? Jo, man har hört derpå, man har beklagat, att så är, man har
slagit sig för sitt bröst och gått hem igen utan att klart besinna, att
hvad sålunda blifvit åsidosatt kan komma öfver oss och, hvad värre
är, öfver våra barn.
Spörjer man efter anledningen till njutandet af detta otium —
om det kan benämnas cum dignitate, lenmar jag derhän. — kan
den icke vara någon annan än den långvariga freden och de förhopp¬
ningar, hvari den invaggat oss, att vi hädanefter som hittills skola få
sitta i orubbadt bo. Men, mine herrar, härvidlag om någonsin kan
man få anledning att besinna sanningen af den store patrioten Frank¬
lins ord, att den som spisar sig af hopp dör af hunger. Gerna
må man hoppas — och ingen gör det hellre än jag — att om
öfverskotteu å statsregleringarna räcka till, och om de användas för
försvarsändamål — men vi hafva icke sett, huru härmed kommer att
gä, de närmaste dagarne komma att derom lemna vittnesbörd — det
må förunnas våra efterkommande att kunna säga: vi hafva ett försvar
och glädjas deråt. Men, mine herrar, skulle icke vi också kunna vilja
säga detsamma? Skulle icke vi kunna unna oss den glädjen, den
största och bästa vi kunna önska våra efterkommande? Skulle icke
slutligen vi, svenska folkets representanter, känna såsom en lättnad
att från våra skuldror aflyfta den börda, som vi så länge burit för
ett försummadt försvar? Åtminstone har icke jag kunnat föreställa
mig annat, än att en sådan känsla skulle vara förherskande inom
denna kammare, denna kammare, hvars röster så många gånger bidragit
dertill, att äskade anslag för försvaret erhållits. Må det gerna sägas,
såsom det också blifvit sagdt, att försvarsfrågan är en Första Kamma¬
rens fråga. Må det vara enligt mina enkla begrepp eu glädje, en
stolthet för oss att så säges. Må det i kampen mot såväl yttre som
inre fiender, trots angreppen af den flacka kosmopolitismen, vara vår
stolthet att visa, att på oss icke kan tillämpas skaldens ord: att vi
»ärft hjeltars land, men deras dygder glömmer».
Om det icke vore så betecknande från det håll, der man äflas att
göra Första Kammarens fosterländska bemödanden misstänkta, skulle
man med fog kunna förundra sig öfver att å detta håll icke besinnas
eller, rättare sagdt, icke talas om, att hvad som nu begäres af motio¬
närerna ingenting annat är än hvad som blifvit begärdt och beviljadt
af den radikala stortingsmajoriteten i Norge. Jag ingår icke ails i
någon utläggning eller något bedömande af anledningen till den sii
hastigt vaknande omsorgen i Norge om försvarsväsendet. Jag kon-
Ä: 0 14. 12
Torsdagon den 22 Mars.
Anslag till
Jartygs-
materiel.
(Forts.)
ny staterar blott, att denna omsorg vaknat, och jag konstaterar i sam¬
manhang dermed ett annat faktorn, att från det håll, der svenske mäns
bemödanden i enahanda rigtuing förkättras, det blifvit betraktadt som
elt glädjeämne den stora insats norska Stortinget gjort i det gemen¬
samma försvaret. Hvarför då icke vara belåten, icke glädjas deröfver,
att vi beträda en väg, som det varit Norge en beder att beträda, och
att vi liksom den norska stortingspresidenten läsa vårt pater peccavi
öfver vår om än sent insedda försumlighet i vårdnaden om vårt försvar!
Och, mine herrar, det är för visso en sanning, hvarom hon gifvit vittnes¬
börd, att en representant förr eller senare får ångra, om han åsidosatt
sin förnämsta uppgift — värnandet af sitt fosterland.
Herr grefve och talman, då jag hållit före, liksom jag fortfarande
håller före, att endast genom att inslå på den väg, som af motionä¬
rerna blifvit anvisad, man kan, medan det ännu heter i dag} på ett
tillfredsställande sätt, oberoende af politiska strömningar i Riksdagen,
oberoende af tillfälligt öfverskott i budgeten, fylla den uppgift, som
jag tagit mig friheten påpeka vara den förnämsta för en representant,
har jag underskrifvit motionen. Jag har nu erfarit, att det icke för
närvarande anses opportunt att yrka bifall till densamma, och jag bö¬
jer mig derför; men jag böjer mig derför och endast derför, att jag
icke kan, icke vill, icke får fatta utskottets afstyrkande utlåtende på
motionen annorlunda än så, att utskottet, med hänsyn till det öfver¬
skott statskassau i år gifver, anser tillfälle erbjudas att dermed fylla
de förnämsta försvarsbehofven, men att utskottet, för så vidt detta till
en annan riksdag icke är möjligt, då är villigt förorda den väg, som
motionärerna för sin del tagit sig friheten anvisa.
I den meningen, herr grefve och talman, har jag icke något yr¬
kande att framställa.
Friherre Klinckowström: Efter de vackra tal, som vi hört af
de två föregående talarne, har jag icke mycket att i sak anföra såsom
opposition deremot. Jag vill tvärtom gå ännu längre än desse talare,
för att få en för hela fäderneslandet så vigtig fråga på ett tillfreds¬
ställande sätt afgjord.
Hvad beträffar den af Eougl. Maj:t föreslagna anskaffningen af
materiel för flottan, skulle visserligen anmärkningar kunna framställas,
men jag vill inskränka mig i denna fråga till eu enda, men som är
af den vigt, att jag måste hålla derpå. Det är möjligt, att om denna
fråga löstes på det sätt, jag nu vill framställa, det skulle öka kostnaden
för flottans materiel, men denna kostnad anser jag vara väl värd att
utgifva; i korthet sagdt, jag anser, att alla de krigsfartyg, som sven¬
ska flottan eger, och äfven dem, som man föreslår att bygga, komma
att få alltför liten hastighet. Af de redogörelser, som finnas för ut¬
ländska krigsflottor, synnerligen de stora magters, som omgifva Sverige
och Norge, finner man med bekymmer, att deras krigsmateriel har
mycket större hastighet än den, som afses vid vår krigsmateriel, och
Torsdagen den 26 Mars.
13 N:o 14.
det är fara värdi, att det kommer att vid krigstillfälle stå oss gan- Anslag till ny
ska dyrt. fartygs-
Hvad beträffar sjelfva den lånefråga, som vid denna punkt kom- ma*enel-
mer att diskuteras — jag hoppas af flere och bättre talare än jag — (Forts.)
kan jag icke neka till, att Kongl. Maj:ts förslag till anskaffande af
medel för flottans nybyggnad, skulle fordra en mycket längre tid än
som kanske är oss beskärd att vänta på krig, och hvad värre är
kommer att bero på många riksdagars beslut; och det är fara värdt,
att dessa beslut kunna blifva ett nekande till komplettering af denna
byggnad. Kongl. Maj:t vill nemligen bara använda det öfverskott på
liutvudtiteln. som besparas år för år. Det är visserligen sant, att
både år 1894 och 1895 besparingarne varit ganska betydliga, och tro¬
ligen blir förhållandet så äfven i år, men det kan hända, och det har
händt mänga år, att det icke finnes några besparingar, och hur skall
det då gå? Då kommer arbetet med komplettering af materielen att
afstanna. Det är derför som jag tagit mig friheten att söka före¬
komma detta derigenom, att denna Riksdag skulle genom ett enda be¬
slut reglera denna sak på ett tillfredsställande sätt, och byggnaden
på kort tid fullbordas, utan att frågan vidare behöfde framläggas på
Riksdagens bord. Jag trodde således, att det förslag, som jag tagit
111ig friheten framställa under två föregående riksdagar, hvilket för¬
slag, genom motion vid förra riksdagen i båda kamrarne, och vid
denna riksdag genom motion i denna kammare, vunnit gehör, skulle
förmå regeringen att ingå i åtminstone en saklig diskussion om en så
högst vigtig fråga, men detta har, såsom herrarne litet hvar veta,
icke skett, och det är jnycket att beklaga; ty så säker är jag derpå,
att om Kongl. Maj:t skulle varmt intressera sig för denna fråga, skulle
den hafva utsigt att gå igenom. Men om Kongl. Maj:t icke det gör,
oaktadt två af Konungens rådgifvare hafva förklarat, att de i princip
icke äro emot ett sä beskaffadt lån, men anse att det icke ännu är
behöfligt, är jag öfvertygad, att om Kongl. Maj:t icke kommer att
väcka proposition derom, så är det i Riksdagen fåfängt att vinna bi¬
fall till en sådan låneoperation.
Då troligen många af Riksdagens ledamöter icke närmare gjort sig
reda för frågan om de s. k. perpetuella lånen, som här ifrågasättas att
åstadkommas för flottans nybyggnad, och då till och med, enligt hvad
hans excellens statsministern vid remissdebatten nämnde rörande obli¬
gationerna ätt betala nämnda lån, skall jag taga mig friheten att, som
enligt min öfvertygelse detta yttrande berodde på en origtig uppfatt¬
ning af hvad som menas med dessa lån, bedja att få redogöra för
dessa låns beskaffenhet i en af de största och rikaste stater, nemligen
England.
Såsom herrarne veta, gå dessa perpetuella lån i England under
namn af consols och betalas så, att det afsättes en lånefond, som in¬
köper dessa consols i den mån de äro tillgängliga, och i den mån
staten har medel att inlösa desamma. Englands consols bildades år
No 14 14
Anslag till
fartygs
materiel.
(Forts.)
Torsdagen den 2C Mars,
»?/1751 genom sammanslagning af flere mindre statsskulder inom engel¬
ska staten till en ouppsägbar skuld. Vid sin uppkomst sagde år
utgjorde hon endast 9,137,812 pund sterling, är 1879 hade den ökats
till 398 millioner pund, och nu torde consols representera en skuld¬
summa af 500 millioner pund, d. v. s. nio milliarder krouor. Hela
Englands statsskuld uppgår till 800 millioner pund sterling, d. v. s.
14,400 millioner kronor. Dessa consols hafva varit så begärliga,
mine herrar, att de numera betalas öfver pari, och den sista uppgif¬
ten visar det märkvärdiga fenomenet, att kursen å dessa consols är
110 procent, således tio procent öfver pari. Räntefoten är såsom be¬
kant 2 3A procent, så att de som nu måste betala 110, få ej mera än
2 Va procent på sina penningar. Men 1903, således blott några få
är härefter, kommer räntefoten att nedsättas till 2 Va och 1923 är re¬
geringen oförhindrad att göra nya nedsättningar.
Oafsedt de tillfälliga orsaker, som föranledt de snabba prissteg-
ringarne med flere points under den senaste veckan — nemligen åter¬
köp af baissespekulanter, Indika sålt på leverans i spekulation på all¬
varliga politiska rubbningar, äfvensom det stora öfverflödet på place-
ringssökande kapital — verka en del permanenta orsaker till den stän¬
diga prisstegringen för consols. Efterfrågan för consols ökas, medan
tillgången årligen minskas.
Ett enormt belopp har absorberats af en del x-egeringsdeparte-
ment. Postsparbanken iunehar för närvarande 90 Vs millioner pund
ster]., och tillsammans äro consols för icke mindre än 215 millioner
pund sterl. undandragna från marknaden såsom permanenta placerin¬
gar för sparbankers och regeringsdepartement^ räkning. Dertill kom¬
ma de enorma belopp, hvari förmyndaremedel placerats, och af hvad
som återstår af de omkring 800 millioner pund sterl., hvartill Stor¬
britanniens statsskuld uppgår, hålla banker, assuransbolag och dylika
institutioner permanent en mycket stor del, så att ett jemförelsevis
ringa belopp återstår för omsättning bland allmänheten, och denna
återstod minskas alltjemt genom de årliga uppköpen för amorterings¬
fonden.
Under dessa förhållanden, och då det är en ren förlust för rege¬
ringen att placera sparbanksmedlen, för Indika betalas 2 1/a procent
till insättarne, genom inköp af consols till 110, ett pris, som icke
lemnar ett öres öfverskott till betäckande af administrationskostna¬
derna i statens vidsträckta sparbanksrörelse, har den frågan lifligt
diskuterats, huruvida icke staten borde för några år upphöra med amor¬
teringen af sin skuld. Emellertid anses en sådan åtgärd böra hållas
i reserv till krigiska tider, då några hundra millioner skulle genom
denna enkla åtgärd utplånas utan att öka beskattningen af folket med
ett enda öre.
Den senaste starka prisstegringen för consols har naturligtvis för¬
anledt högre kurser på andra områden å fondbörsen, der hausserörel-
sen nu är i fullt svång igen.
Torsdagen den 20 Mars.
15 N:0 14.
I Frankrike och Tyskland finnas också dessa permanenta lån,
och alla dessa fre stora stater finna sig serdeles väl deraf.
Det förslag, som jag här ämnar framställa, för att få det in-
fördt i kammarens protokoll för framtida ändamål, är nemligen, att
det skulle genom ett Riksdagens beslut bestämmas, att för fyllande af
alla återstående försvarsbehof, för flottan, fastningarnes anläggning och
arméns vapen och öfrig materiel skulle genom riksgäldskontorets för¬
sorg enligt 1887 års typ uppläggas ett inhemskt lån, högst 66 millio¬
ner kronor, ouppsägbart å allmänhetens sida och löpande med 3 %o
procents årlig ränta att halfarsvis betalas. Årligen skulle endast så
stor del deraf utsläppas i den allmänna rörelsen, att i förening med
de allmänna öfverskotten å statsregleringeu årligen funnes 10 millioner
kronor tillgängliga för ofvannämnda försvarsbehof. Från nyss nämnda
öfverskott afräknas årliga räntan å de försålda delarne af lånet. Denna
ränta, när hela lånet vore försåldt, kunde ej blifva högre, med admi¬
nistrationen inberäknad, än 4 procent; således äfven om intet öfvers
skott på statsregleringen vore att påräkna:
l:sta
|
året
|
10
|
millioner ä 4 %".............
|
... 400,000
|
kr,
|
2:dra
|
d:o
|
20
|
d:o å d:o .............
|
... 800,000
|
»
|
3:dje
|
d:o
|
30
|
d:o å d:o ............
|
... 1,200,000
|
|
4:de
|
d:o
|
40
|
d:o å d:o ...........
|
.. 1,600,000
|
»
|
5: to
|
d:0
|
50
|
(1:0 å d:o ............
|
... 2,000,000
|
|
6:te
|
d:o
|
60
|
d:o å d:o ____________
|
... 2,400,000
|
>
|
7:de
|
d:o
|
66
|
d:o å d:o ............
|
... 2,640,000
|
|
Öfverskotten å statsregleringarne utgjorde:
för år 1894 ......................... 8,296,155 kr.
för år 1895 ......................__ 13,700,000 »
och om allt går väl, emotse vi för innevarande år kanske ett ännu
större öfverskott.
Herrarne finna af denna redogörelse, att räntan, långt ifrån att
utgå såsom jag nyss nämnde, då jag icke förutsatte något tillskott
från statsregleringen, skulle blifva mycket liten med inberäknande, så¬
som jag här framstält, af detta öfverskott.
Hvad beträffar den anmärkningen mot lånet, att företaget vore
inproduktivt, hemställer jag till herrarne litet hvar, huruvida eu åt¬
gärd för att skydda näringarne och upprätthålla neutraliteten, att
skydda landet från fiendens härjningar och brandskattning, med ett
ord att skydda landets industrier och näringar, hvilka i händelse af
ett fiendtligt anfall på våra kuster skulle i så hög grad ruineras,
huruvida icke ett sådant anslag med full rätt kan kallas produktivt.
Det skulle skydda våra näringar, som anses skulle blifva improduktiva.
Jag vill icke här fortsätta och trötta kammaren med något vidare
Anslag till
fartyg a
materiel.
’F°rts.)
N:0 14 16
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs
materiel.
(Forts.)
ny yttrande i denna fråga. Jag ämnar icke ens begära votering, då jag
är viss om hur utgången kommer att blifva, men jag kan icke neka
mig nöjet att här förorda bifall till den reservation, som af tolf leda¬
möter från Andra Kammaren här framstälts på sid. 32 och 33 i be¬
tänkandet, i det att de i stället för af statsutskottet föreslagna 11,780,000
kronor endast vilja bifalla beviljande af 5,000,000 kronor och i stället
för åt statsutskottet under är 1897 anvisade 5,440,000 kronor för
nybyggnader endast föreslå 2,500,000 kronor.
Det är på denna reservanternas framställning som jag, herr grefve
och talman, vördsamt yrkar bifall.
Herr Crusebjörn: Med öfverraskning hörde jag afslutningen på
den föregående ärade talarens anförande, då han yrkade bifall till den reser¬
vation, som här är fogad till mom. a), alldenstund han ju är eu gammal
förkämpe för flottans utveckling och tillgodoseende med materiel. Jag
skulle visserligen kunna säga rörande utskottets hemställan i mom. a),
att der är fråga om ett för våra förhållanden mycket storartadt be¬
lopp, ett anslag till flottans nybyggnad, större än någonsin förut varit
ifrågasatt, men med hänsyn till de tillgångar, som för närvarande fö-
refmnas och med hänsyn till det politiska läge, i hvilket landet för
närvarande befinner sig, får jag lof att säga, att jag för min del icke
kan finna annat än att det vore särdeles klokt, om vi nu beviljade
detta stora anslag af 11,780,000 kronor. Hvad åter beträffar utskot¬
tets hemställan i mom. c), rörande den af herr Almström och mig
m. fl. väckta motionen om upptagande af ett lån för ett hastigare till¬
godoseende af såväl flottans behof af materiel som ock med afseende på
andra vigtiga försvarsbehof, är jag icke fullt lika belåten med utskot¬
tet, särskilt då det yttrar sig om lånemotionen, i hvad den angår
sjöförsvarets tillgodoseende.
Om det medgifves mig att något granska utskottets motivering,
skall jag tillåta mig fästa uppmärksamheten på att utskottet förlidet
år, angående eu motion med samma syfte, förklarade, att utskottet an¬
såg lämpligare, att flottans behof af förökad materiel tillgodosåges ge¬
nom ett årligt byggnadsauslag, men att utskottet då likväl önskade
ett lån för ändamålet af 10 å 11 millioner för att något hastigare till¬
godose detta behof.
Nu finner utskottet, att då budgeten medgifver beviljande af 10
å 11 millioner på en gång, är ett sådant behof af lån, hvad flottans
utveckling angår, icke af nöden, utan i stället framhåller utskottet i
sin motivering, att sedermera, sedan dessa 11 millioner blifvit använda,
borde den uppgjorda planen för flottans nybyggnad kunna tillgodoses
medelst ett årligt anslag till belopp, som, då hufvudtiteln ej skulle be¬
höfva tyngas med någon annuitet å uppblöta medel, ej torde möta
svårighet att å budgeten anvisa.
Vi finna således, att utskottet har de bästa förhoppningar om
framtiden hvad beträffar ett årligt byggnadsauslag för flottan, tillräck-
Torsdagen den 26 Mars.
17 No 14
ligt stort för att till fullo tillgodose ifrågavarande behof. Men jag Anslag till ny
undrar, om icke utskottet är något sangviniskt i detta sitt uttalande, materiel
ty vi hafva nyss hört en så varm vän af vårt sjöförsvar, som den
föregående talaren, sätta sig mot ett större anslag för flottans nybygg- 01 s
nåd. Yi finna vidare af reservationen, att fastän tillgångarna äro
stora, komma reservanterna och säga: nej, icke de 11 millionerna, utan
5 millioner, d. v. s. i stället för 5Vä millioner om året endast 27s
millioner. Jag tycker, att denna invändning från Andra Kammarens
ledamöter i statsutskottet är tillräckligt bevis på huru sangviniskt ut¬
skottet här varit i sitt yttrande.
Men det må nu vara. Om sjöförsvarets målsmän inom stats¬
utskottet icke vilja taga den utsträckta handen till hjelp för att inom
rimlig tid förbättra flottans materiel i enlighet med den af alla god¬
kända planen, må man dock besinna, att vill man likväl fortfarande
arbeta för flottans utveckling enligt denna plan, måste man år efter
år sträfva och arbeta för att få så stora årliga anslag som möjligt för
flottan; men om man lyckas deri, månne man då icke kommer att i
stället tillbakavisa försvarsbehof på annat håll, som äro utan all fråga
lika vigtiga som flottans utveckling? Månne man icke också bör tänka
på, att vår budget måste tillgodose äfven andra nyttiga intressen i
vårt land, såsom näringarnas utveckling äfvensom åtskilliga kulturbehof?
Jag tror icke, att man kan våga hoppas, att vår budget genom årliga
anslag skall kunna, utan att ansträngas alltför bårdt, tillgodose för-
svarsväsendets oafvisliga behof på såväl ena som andra hufvudtiteln.
Jag måste derför fortfarande framhålla såsom den enda möjligheten
att inom en rimlig tid kunna tillgodose dessa behof att anträda låne-
vägen, liksom mycket större och rikare stater än vi för länge sedan
gjort.
Jag ber att fä erinra derom, att Kong!. Maj:t i den utredning,
som åtföljer den nådiga statsverkspropositionen, tydligt visar, huru
oafvisligt behofvet af det fasta försvarets tillgodoseende är, hvad angår
såväl de under byggnad varande fästningarnas fullbordande som äfven
nya, mycket vigtiga fästningars anläggning, ehuru dessa senare i sam¬
ma proposition icke kommit i någon större åtanke. Jag nämner sär-
skildt befästningarne i Norrbottens län samt Tingstäde-ställningen på
Gotland, hvilka båda anläggningar för mig framstå såsom det allra
vigtigaste, på hvilket regering och Riksdag böra fästa sin uppmärk¬
samhet. Vid tal om det fasta försvaret i Norrbotten vågar jag påstå,
detsammma vara lika oafvisligt nödvändigt som någonsin utvecklingen
af vår flotta; flottan har sin uppgift, som jag erkänner är stor, men
jag tror icke, att försvarsbehofvet genom tillgodoseendet af dess ut¬
veckling fylles, ty med en stark flotta försvax-a vi dock icke Norr¬
land. Enligt min mening är vår ömtåligaste punkt den nordliga land¬
gränsen, och det är på tid att vi egna den största uppmärksamhet
deråt. Vi hafva nyligen haft ett ärende före, hvarvid framhöllos de
stora och vigtiga skäl, som tala för stambanans utsträckning till rik.s-
Försla Kammarens Prot, 1896. N:o 14.
i
N:0 14. 18
Torsdagen den 28 Mars.
Anslag till
Jartygs-
materiel.
(Forts.)
»y gränsen, och jag tror, att hvar och en, som satt sig in i denna fråga,
äfven skall finna, huru ytterst magtpåliggande det är, att den utsträckta
jernvägsförbindelsen snart kommer till stånd. För min del förklarar
jag dock det icke vara tillrådligt att utsträcka norra stambanan till
riksgränsen utan att på samma gäng ordna det fasta försvaret i Norr¬
botten. Detta är tvenne frågor, som i mitt tycke hänga så i hop med
hvarandra, att är den ena en af våra största och vigtigaste frågor, är
den andra det också. Det är derför jag vågar hemställa, att litet
hvar måtte taga i betraktande, om icke tiden är inne att öfvergå från
ord till handling hvad angår Norrlands fasta försvar. Då säger man
kanhända: låt oss gifva årliga anslag till ändamålet och låt oss hop¬
pas, att budgeten skall räcka till derför. Men vi veta af erfarenhet,
huru man hos oss bygger fästningar med årliga anslag. Det är icke
tänkbart att sätta i gång och fortsätta fästningsbyggandet i Norrbot¬
ten — låt vara att det kan ske för ett pris af 7 millioner — med
ett årligt anslag på ett eller annat hundra-tusental kronor, ett sätt att
gå till väga, hvarvid Riksdagen vant sig. Nej,, vi måste härvidlag
finna oss i det nödvändiga.
Men, invänder man, låt oss icke förderfva vår kredit. Jag tror
vår kredit är så god, att ingen skall förvåna sig öfver upptagandet
af ett relativt litet lån för ett för landet så vigtigt ändamål. Det gif-
ves en tidpunkt, då vi äro hänvisade till att anlita vår kredit, som
då nödvändigt måste vara god, nemligen den tidpunkt, då det kom¬
mer i fråga att mobilisera. Men tro herrarne, att krediten vid det
tillfället är bättre, om vi underlåtit att betrygga vår mest ömtåliga
punkt vis å vis försvaret? Jag tror det icke. Jag tror, att krediten
är' mycket beroende derpå, att vi så ordna om landets försvar, att an¬
dra nationer skola hafva förtroende till vår förmåga af att kunna för¬
svara oss, och framför allt så, att icke hela provinser i en hastig
vändning, kanske inom en eller annan vecka, ryckas från oss, hvilket
lätt kan ske, om vi icke betrygga det fasta försvaret i de provinser,
jag nyss nämnde, nemligen Norrbotten och Gotland.
Jag erkänner villigt att, såsom saken nu föreligger, med den be¬
handling motionen fått i statsutskottet, det ju icke kan blifva tal om,
att här söka vinna framgång för densamma. Men då Första Kamma¬
ren enligt mitt förmenande förlidet år gaf till känna stora sympatier
för den idé, som låg till grund för den då väckta lånemotionen, må
det tillåtas mig att uttala en förhoppning, att dessa sympatier icke
sedan dess minskats; till min glädje har jag hört så många uttalan¬
den i denna rigtningen af kammarens ledamöter vid flera enskilda och
offentliga samtal i ämnet, att jag sålunda afstår från hvarje yrkande
beträffande denna punkt, med full förhoppning att frågan icke skall
glömmas, utan hafva vunnit på det upprepande, som motionärerna i år
hafva tillåtit sig.
Herr Almström: Då jag redan en gång, om icke inför denna
Torsdagen den 26 M*rs.
19 N-.O 14.
kammare, så dock för de fleste af dess ledamöter, haft tillfälle att ut¬
tala min mening i den föreliggande frågan, kan jag inskränka mig
till att instämma i hvad af talarne på vermlands- och vesterbottens-
bäukarne anförts samt till det uttala en förhoppning och icke endast
en förhoppning, utan en fast tillförsigt, att, om äfven den frågan om
upptagande af ett försvarslån denna gång faller, den tanke, som liggger
till grund derför, dock icke skall begrafvas utan vinna allt större
terräng och inom en icke lång tid främja och afgöra den frågas lös¬
ning, som jag liksom talaren på vesterbottensbänken anser vara vår
vigtigaste, landets försvar. Jag har anledning härtill uti den stora
anslutning, som kommit tanken om upptagandet af ett lån till för¬
stärkande af landets försvar till del under den korta tid, som förflutit
sedan frågan härom först väcktes, och jag stöder äfven min förhopp¬
ning på de uttalanden, som gjorts icke blott af tvenne statsrådets
ledamöter, utan äfven af hans excellens statsministern.
Jag ber att få yrka bifall till mom. a) och d) under förevarande
punkt; hvad beträffar mom. b) och c) har jag intet yrkande att fram¬
ställa.
Herr Säve: Mig förefaller det, som om den föreliggande för-
svarslänemotionen dock icke väckt så stora sympatier i Riksdagen.
Kritiken har visserligen icke varit skarp,, men å andra sidan har ej
heller instämmandet varit lifligt. Ser jag på statsutskottet, som bru¬
kar vara en säker termometer vid bedömandet af gradtalet för den
värme eller köld, hvarmed riksdagmajoriteten mottager de stora an-
slagskrafven, förefaller det mig, som om det hela tiden pekat på jF 0.
Emellertid finner jag det besynnerligt, att icke motionen väckt lifligare
sympatier, ty hvarpå grundar den sig och hvad åsyftar den? Den
grundar sig på intet annat än det obestridliga faktum, att försvars-
väsendet, vare sig det är fråga om det fasta försvaret, flottan eller
arméns beväpning, är alldeles otillfredsställande. Hvad åsyftar den?
Intet annat än att afhjelpa denna brist på den enda väg, som för
närvarande står oss till buds.
Jag vet visserligen, att många anmärkningar blifvit gjorda mot
den föreslagna utvägen. En sådan är den, att det är orätt, att den
nu lefvande generationen för betäckande af sina försvarsutgifter skall
vid en följande generation binda betydande bördor, hvilka först i eu
aflägsen framtid kunna aflyftas. Men detta är i sjelfva verket icke
orätt. Huru hafva vi kommit till den punkt, der vi nu stå? Icke
genom vårt fel. Jag tror man kan säga, att det är genom våra före¬
trädares i Riksdagen. Hade de gamla riksens ständer på en tid, då
erinringarna från våra sista krig ännu voro lifliga, gjort allt hvad de
bort göra för vårt försvar, hade de uppbyggt Karlsborg, anlagt be¬
fästningar i Norrland samt gjort hvad de kunnat för att befästa in¬
loppen till Karlskrona, Stockholm och Göteborg, så hade vi icke nn
stått inför ett anslagskraf på omkring 24 millioner kronor för det
Anslag till
fartygs
materiel.
(Forts.)
ITo 14. 20
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
farlygs-
materiel.
(Ports.)
ny fasta försvaret. Hade de som tillhörde Riksdagen under 1880-talet
kunnat ena sig om ett fullständigt genomförande åt det förslag till
flottans nybyggnad, som uppgjordes af 1882 års sjöförsvarskomité, så
skulle krafven till sjöförsvaret i denna stund varit minskade med om¬
kring 10 millioner. Det är således icke vårt fel, att vi stå der vi
nu stå, men då vi uppfatta såsom vår pligt att göra allt hvad på
oss ankommer för att bota alla nu befintliga brister och vi icke
mägta göra det med för handen varande tillgångar, hvarken genom
ökad direkt eller indirekt beskattning, så finnes för oss icke någon
annan utväg än den af oss motionärer föreslagna. Och om en följande
generation är lika mycket som vår egen intresserad af att allt
hvad göras kan äfven göres för försvaret, så svnes ej heller obilligt,
att den delar amorteringsbördan för den skuld, hvilken man påtager
sig genom att gå in på detta lånesystem. Och tro herrarne icke
att, då de hårda tiderna äro inne och kriget står för dörren, då vi
måste samla alla krafter för att värna vår neutralitet, hvilken icke vär¬
nas genom en blott neutralitetsförklaring, ty en dylik har ingen be¬
tydelse, såvida icke bakom densamma stå fullt beväpnade och ru¬
stade män, vi skola nödgas upptaga lån, som kunnat med långt större
fördel upptagas, då faran icke direkt hotade, då krediten var god
och räntan låg, än då räntan sprungit i höjden, då fienden kanske
redan börjat brandskatta våra kuster, låtit sina arméer öfverstiga våra
gränser, afskurit våra förbindelser med främmande länder och kommit
hela vårt näringslif att afstanna?
Man säger, att det icke tillkommer en liten stat att upptaga fon¬
derade lån för sitt försvarsväsende, utan endast stora. Det förefaller
mig dock, som om den lilla staten vore pligtig att skydda sig sjelf
lika väl som den stora, och då denna, som har större resurser, anser
sig nödsakad att anlita lånevägen, bör icke heller den lilla för mycket
frukta derför. I sjelfva verket har idén om fonderade statslån för
försvarsändamål utgått från de små staterna. Man brukar vanligen
uppgifva, att England var den magt, som först slog in på denna vägen,
nemligen under sina krig med Ludvig XIVT, och jag har sjelf en gång
i denna kammare anfört detta, men så är icke förhållandet, tv England
fick idén härom från provinsen Holland, som redan under den freds¬
älskande Jean de Witts styrelsetid upptog försvarslån på 90 millioner
kronor, och till Holland hade den kommit från Italiens småstater.
Det har sagts, att det vore oklokt att på en gång nedlägga allt
för stora summor på förbättrandet af sjökrigsmaterielen, ty tekniken
ginge så snabbt framåt, att nämnda materiel snart skulle blifva otids- +
enlig och föråldrad. I motiveringen till motionen är denna invänd¬
ning redan bemött. Jag skulle dock härvid vilja göra ett tillägg,
hvilket må betraktas såsom ett blott hugskott af mig sjelf. Då jag
hade det stora nöjet att närvara vid det nya pansarfartyget Odens
löpande af stapeln, kom för mitt minne det första örlogsfartyg, jag
såsom helt ung var i tillfälle att se, nemligen segel-linieskeppet Karl XIH,
Torsdagen don 26 Mars.
21 N:o 14.
och jag kunde då ej undgå att tänka på den snabba utveckling, som Anslag till
sjökrigsväsendet under de sista 40 ä 50 åren ernått. Ett motstycke /ortä'S*-
till denna bar antagligen icke skeppsbyggnadskonstens historia att malenel-
uppvisa, sedan de gamla feniciernas tid. Är det möjligt att två ^Forte)
dylika revolutioner skola inträffa under ett och samma tidehvarf? År
det möjligt att man i framtiden har att vänta så epokgörande refor¬
mer på skeppsbyggeriets område, som dem vi bevittnat och som i
korthet kunna karakteriseras deraf, att man utbytt vinden såsom drif¬
kraft mot ångan, seglen mot ångmaskinen, och så vidare skofveln mot
den under vattnet nedsänkta och derigenom skyddade propellern, att
man beklädt skeppets sidor med pansar och skyddat de tunga artilleri-
pjeserna med roterande jerncylindrar. Det är ju möjligt, att trots allt
detta stora förändringar kunna ske, men, såsom i motiveringen till
motionen framhållits, nog komma våra pansarbätar i alla fall att kunna
användas till landets försvar. Mine herrar, jag har mången gång, då
jag i denna kammare lyssnat till de utförliga debatterna i försvars¬
frågan, gjort den reflektionen, att man vid dessa i Riksdagen hufvud¬
sakligen tager hänsyn till statsverkets ställning och till svårigheten
att öka de skattdragandes börda, men mycket sällan till soldaten, sjö¬
mannen och den unge värnpligtige, hvilka dock i första rummet skola
draga bördan, då det gäller att försvara landet. Det yttrades under
1892 års lagtima riksdag under debatten i Andra Kammaren om värn-
pligtslagen af en talare, att han förordade densamma, derför att han
ville, att han skulle kunna säga sina söner, då de en gång drogo ut
i kriget: »fäderneslandet har fullgjort sin pligt; gör nu eder pligt mot
fäderneslandet». Underbart vackra ord! Men vi kunna icke i denna
stund ställa dessa ord till våra söner, vi kunna icke säga, att fäderneslan¬
det gjort sin pligt mot dem. Skola vi kunna säga till de unga sjömän¬
nen, då de gå ut på sina fåtaliga fartyg för att mäta sig i strid med
en öfverlägsen, fiendtlig flotta, stälda i det svåra valet mellan att an¬
tingen nödgas stryka den ärorika .svenska flaggan eller också gå med
henne, pansarbåtar och allt ned i hafvets djup: »fäderneslandet har
gjort sin pligt emot eder»? Kunna vi säga till desse unge värnpligtige
vid armén, som vi blott gifvit 90 dagars öfning och sedan föråldrade
gevär af 1867—1889 års modell, och som vi skicka att strida mot
en öfverlägsen och vida bättre öfvad fiende, utrustad med de bästa
magasinsgevär: »fäderneslandet har gjort sin pligt mot eder»? Nej,
mine herrar, fäderneslandet har icke gjort sin pligt, förr än det fär¬
digbyggt fästningarne, gjort flottan så stark som möjligt är samt
väpnat armén med tidsenliga gevär, och först sedan detta blifvit gjordt
äro vi berättigade att säga till våra unga krigare: gören nu eder pligt
mot fäderneslandet!
Det tjenar icke mycket till att fortsätta försvaret af motionen;
den är dömd att do, och det skall ej lyckas oss att bäfva denna dom.
Men fast motionen dör, dör icke idén, som ligger till grund för den¬
samma, och motionen skall ideligen upp igen, till dess den kommer
N:0 14. 22
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs-
materiel.
(Forte.)
ny att omfattas med ett större allmänt intresse af det svenska folket, ty
detta måste förr eller senare blifva öfvertygadt om rigtigheten af
denna idé. Och vi alla, som redan hafva denna öfvertygelse, vi skola
städse i försvarsdebatterna återupptaga vårt förslag såsom vårt »prm-
terea censeo», ett prseterea censeo, långt mera berättigadt än det
gamla eatonska, ty under det den frejdade romaren med sitt »prm-
terea» tänkte sig tillintetgörelsen af en främmande stat, åsyfta vi med
vårt intet annat än värnandet af vårt eget gamla fäderneslands ära
och frihet.
Herr Wennerberg: -lag har begärt ordet för att göra, icke nå¬
got yrkande, utan blott ett uttalande i afseende på den punkt, som af
nästan alla talare blifvit under debatten framhållen. Jag anser nem¬
ligen, att försvarets stärkande och upphjelpande endast genom uppta¬
gandet af ett lån kan ske skyndsamt, sparsamt och med säkerhet till
försvarets eget gagn. Utan ett sådant lån råkar man ut för svårig¬
heter, i hvilka Riksdagen mer än en gång förut stannat, och det till
stor skada för saken och för statskassan.
Det förhåller sig nu så, att utskottet varit enigt uti att afvisa de
motionärer, som framkommit med förslaget om ett lån, och jag klau-
drar icke utskottet härför. Äfven för dem, som nitälska för detta
förslag, har det stått temligen klart, att förhoppningarne om lånets
beviljande vid denna riksdag icke kunnat vara stora. Då det emel¬
lertid är högst nödvändigt, att icke en så vigtig sak lemnas å sido,
så finnes icke mer än ett sätt att gå till väga för dem, som sträfva
derför, och det är att om och om igen hålla fram dess fördelar, såsom
ock redan skett under ett helt års tid, och ingalunda till skada för
saken, utan tvärtom; den har vunnit den ena anhängaren efter den
andra, och jag hoppas, att den stora minoritet, som en gång fans
äfven i Andra Kammaren, då saken ännu icke var förberedd — jag
räknar äfven det lilla derifrån för stort emellanåt — skall växa, så
att vi må få hoppas att en gång kunna basera hela vårt försvar på
ett inhemskt lån.
Utskottet har, såsom hvar och en lätt kan begripa, först åbero¬
pat de stora inkomster statskassan för närvarande har fått och som
äro mer än tillräckliga för detta års behof. Det påpekar äfven den
sannolikhet, som finnes för att nästa år skall lemna ett lika godt re¬
sultat.
Men vi veta dock icke så säkert, om detta skall räcka många
år; och om det också gjorde det, anser jag den vägen skadlig, och
jag skall strax söka att gifva skäl derför.
Vi hafva haft exempel på, hvilket slöseri med statens medel upp¬
kommer just derigenom, att man årligen gifver till försvaret ett för
knappt anslag för ändamålets vinnande, och något mera talande i den
vägen än tillvägagåendet med vår centralfästning behöfver jag icke
påminna om. Det vare nog med den! -—- När midt under ett arbete,
Torsdagen den 26 Mars.
23 N:0 14.
■då allt som för öfrigt erfordras för att bedrifva det skyndsamt — och Anslag till mg
skyndsamhet är något som i vår tid bör betonas — när detta ett tu tre fartV<Js
afbrytes, emedan det är slut på anslaget för året, då uppstår just det, '
som man från statens sida bör söka undvika, då uppstår slöseri, och v '
icke alltid blott med penningar, utan äfven med arbetskrafter.
Utskottet säger på ett ställe något, som jag tror vår erfarenhet i
dessa saker gör svårt, ja omöjligt att antaga, utskottet säger nemli¬
gen, att det är öfvertygadt att, »sedan den materiel, för hvilken Kongl.
Maj:t nu föreslagit Riksdagen bevilja medel, blifvit anskaffad, flottans
vidare utveckling i enlighet med den uppgjorda planen kan åstadkom¬
mas medelst ett årligt anslag, som ej torde möta svårighet att an¬
visa». — Da skall det således gå lätt! Hvilken erfarenhet baserar
utskottet denna åsigt på? Tvärtom kan det hända, att när så stora
omkostnader äro gjorda och nya behof framträdt, man känner sig be¬
nägen att draga sig tillbaka. Utskottet afslutar denna sin förhopp¬
ning med hänvisning på att »hufvudtiteln icke skulle behöfva tyngas
af någon annuitet å upplånta medel.» Men, denna annuitet är en
bagatell mot hvad man årligen förlorar genom att icke kunna drifva
arbetet så i stort, så finansielt rigtigt, som är erforderligt. Och, med
den välvilja, som utskottet visat den kongl. propositionen rörande
öde hufvudtiteln, är det troligt, att, om vi varit så lyckliga att redan nu
hafva det inhemska lånet, är det troligt, frågar jag, att en så vigtig
del af den kända och i alla sina särskilda moment lika nödvändiga
planen för flottans ordnande som t. ex. anskaffande af reservkanoner
eller eu docka i Karlskrona skulle hafva blifvit afslagen? Kanhända
denna plan af mängen klandras, ehuru den är god. Men den kom¬
mer förr eller senare att erkännas som sådan. Ett och annat kan ju
skjutas undan till ett följande år — säger man — men detta har nog
af sina bekymmer. Jag är fullt öfvertygad, att om denna plan ord¬
nats och utförts med all den kraft och energi som varit erforderlig,
d. v. s. genom ett enkom härför taget lån, så hade det icke blifvit
nej-svar på något moment i Kongl. Maj:ts proposition — hvilken
jag för min ringa del i hvarje punkt gillar. Man hade haft skäl hop¬
pas, att då man ej velat lånet, skulle man åtminstone med de till¬
gångar vi nu hafva icke vägrat sitt bifall till de högst nödiga och
med hvarandra sammanhängande anslagskraf, som Kongl. Maj:t i sin
proposition i afseende å flottan framstält.
Jag kan förstå fullt väl, att då man icke tänker gorå något yr-
kande, skall man icke heller besvära med många detaljer. Jag har
endast velat vara en af dem, som hafva bidragit till att hålla uppe
den enda tanke, genom hvilken vårt försvar en gång kan komma, och
det snart nog, på den punkt vi alla önska.
Det finnes en annan sak, af hvilken vi hafva en bedröflig erfa¬
renhet och som visar, hur odugligt det gamla förfaringssättet är: Kongl.
Maj:t begär på grund af sakkunniges yttrande den och den summan;
departementschefen, hvilken icke vill komma med för stora anslags-
N:o 14. 24
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
Jartygs-
materiel.
(Forts.)
ny fordringar, prutar då af något på denna; sedan kommer statsutskottet
och prutar medlande af ännu mera, hvarefter slutligen det någon gång
händer, att Riksdagen gör de sista afprutningarna. Framåt går det
icke på det sättet.
Detta år har gifvit öfverskott. Nästa år kommer troligtvis också
att gifva det, men i alla händelser är det icke rätta sättet att på till¬
fälliga inkomster i statskassan bygga ett försvar, som vi alla erkänna
vara högst nödigt och dertill fordra skyndsamhet. Endast ett total¬
anslag efter en totalplan kan drifva saken fram så som man önskar.
Friherre von Otter: Det delvisa klander, för hvilket utskottet
varit utsatt med anledning af det sätt, hvarpå lånemotionerna i år
blifvit behandlade — ett sätt, som af en ärad talare betecknades med,
att, då statsutskottet kunde anses vara en mätare på uppfattningen i
den föreliggande frågan, intresset derför visade sig stå på + 0 —
detta klander har gifvit mig anledning att begära ordet för att för¬
söka visa, att klandret orättvist blifvit rigtadt mot utskottet.
Vid förra årets riksdag väcktes motioner, som slutade med den
hemställan, satt Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran, att Kongl. Maj:t behagade låta upprätta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till flottans nybyggnad, det fasta försvarets
utveckling samt arméns förseende med tidsenliga gevär, äfvensom till
kostnadernas bestridande med inom landet upplånade medel, allt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de äsigter, som af motionärerna
blifvit angifna». Derpå afgaf statsutskottet sitt utlåtande, som i kläm¬
men innehöll det förslaget, att Riksdagen i anledning af motionerna
måtte »i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t beha¬
gade låta upprätta och för näst sammanträdande Riksdag framlägga
utredning angående de anslagsbehof, som måste tillgodoses för att
vårt försvar må såväl till lands som till sjös jemväl hvad materielen
angår varda fullständigadt, tillika med förslag i hvad mån och på
hvad sätt medel dertill må lämpligast beredas». Om detta förslag
yttrade sig vid betänkandets föredragning här i kammaren flere af
motionärerna, och jag kan icke underlåta att uppläsa hvad några af
dem anförde. Herr Almström sade: »Om jag också icke kan i allo
underskrifva statsutskottets motivering, synnerligen i hvad den rörer
anskaffningen af sjömaterielen, hvilken skulle ske långsammare än
hvad motionärerna tänkt sig, får jag dock med tacksamhet erkänna,
att dess utlåtande i det hela taget är synnerligen välvilligt mot mo¬
tionen och särskildt att utskottets hemställan går i samma rigtning
som motionen». Herr Flack yttrade: »Jag vill icke ingå i någon
kritik öfver utskottets motivering, då detta icke kan inverka på frå¬
gan och derför icke tjenar till något, men utskottet har onekligen
ganska betydligt prutat ned de anslag, som vi ansett behöfliga för
sjöförsvaret. Vi hafva ansett, att derför behöfdes 40 millioner kro¬
nor, och utskottet har nedprutat detta högst betydligt, men af skäl
Torsdagen den 26 Mars.
20 N:0 14.
som jag för min del måste anse ganska bea k tans värda». Herr Berg, Andag Ml mj
Lars yttrade: »Då jag är en af motionärerna, har jag ansett mig böra
till statsutskottet framföra min vördsamma tacksägelse för den välvilja, /Fortsj’
hvarmed utskottet omfattat denna motion, och den värme, hvarmed 0 '
den förordat dess hufvudidé. Jag hoppas, att detta statsutskottets
utlåtande, äfven om det endast blir en opinionsyttring, dock i sin
mån skall föra försvarsfrågan framåt.» Herr Crusebjörn: »Jag har
begärt ordet med anledning af ett yttrande från motionärernas sida,
då en af dessa uttryckte sitt stora missnöje med statsutskottets ar¬
bete. Jag erkänner naturligtvis, att det skulle hafva varit en stor
glädje, om utskottet kunnat obetingadt tillstyrka föreliggande skrif-
velseförslag, men jag vill tillika säga, att denna fråga är så ny och
af så stora proportioner, att äfven så varmt intresserade för hvad
som ligger till grund för detta förslag som motionärerna äro, måste
de ändå finna sig belåtna med det erkännande, som de fått i utskot¬
tet, och hoppas derpå, att Andra Kammaren och dess ledamöter så
småningom skola tilltalas af förslaget, ty jag är öfvertygad, att äfven
de äro försvarsvänner, fast de naturligtvis kunna vara mera betänk¬
samma, än hvad vi äro här i denna kammare.»
Nå, huru har nu frågan behandlats af statsutskottet? Statsutskot¬
tets förslag vid förra riksdagen ledde såsom bekant icke till något
Riksdagens beslut. Men utaf det i statsverkspropositionen meddelade
utdrag ur statsrådsprotokollet den 2 januari innevarande år hafva vi
alla med tillfredsställelse, derom är jag öfvertygad, inhemtat, att Kongl.
Maj:t har haft denna fråga under öfvervägande, och det resultat, hvar¬
till Kongl. Maj:t i detta fall kommit, bör, enligt mitt förmenande, an¬
ses vara ett svar just på hvad i statsutskottets utlåtande vid förra¬
riksdagen begärdes, då af vederbörande departementschef framlagts
fullständigt förslag till hvad som erfordrades för att försvarsverket
såväl till lands som sjös skulle blifva fullständigt, och då fråga jem¬
väl varit före, huruvida till fullständigandet deraf borde användas lånta
medel eller — som af vederbörande statsråd tillstyrkts —- för närva¬
rande åtminstone blott användas öfverskottsmedel. Då sålunda frågan,
sådan den förelåg vid förra riksdagen, har varit föredragen för Kongl.
Maj: t på det sätt, som nu skett, och då Kongl. Maj:t framstält ett så¬
dant förslag, som är grundadt på den vidlyftiga utredning, som af
departementscheferna gjorts, kan det då rimligtvis sättas i fråga, att
utskottet, då regeringen öfvervägt saken, skulle hafva gått förbi rege¬
ringen och tillstyrkt motionen?
Särskilt hvad sjöförsvaret vidkommer, vill jag här säga några
ord. Man har klandrat, att statsutskottet i motiveringen yttrat, att
utskottet vore öfvertygadt, »att, sedan den materiel, för hvilken Kongl.
Maj:t nu föreslagit Riksdagen bevilja medel, blifvit anskaffad, flottans
vidare utveckling i enlighet med den uppgjorda planen kan åstadkom¬
mas medelst ett årligt anslag till belopp, som, då hufvudtiteln icke
N:o 14. 26
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs-
materiel.
(Forts.)
nV skulle behöfva tyngas med någon annuitet å inplanta medel, ej torde
möta svårighet att å budgeten anvisa».
Hvad är Kongl. Maj:ts förslag till innevarande års Riksdag?
Kongl. Maj:ts förslag till innevarande års Riksdag öfverensstämmer i
hufvudsak — icke alldeles, men i det allra närmaste — med hvad
dess egna tekniska och ansvariga myndigheter hafva tillstyrkt. Då
detta Kongl. Maj:ts förslag öfverensstämmer med de tekniska myndig¬
heternas, och statsutskottet tillstyrkt hvad Kongl. Magt begärt, har
också statsutskottet stödt sig vid hvad flottans tekniska myndigheter
föreslagit. Jag vill erinra om hvad 1892 års certkomité i denna fråga
yttrat. Den föreslog ett större årligt nybyggnadsanslag till ett belopp
af 2,800,000 kronor; men detta ansåg dock denna komité icke vara
till fyllest för att inom rimlig tid kunna utveckla flottan till öfverens¬
stämmelse med det program, som antagits, och komitén tillägger der¬
för, att ett större extra anslag vore erforderligt vid sidan af det fasta
nybyggnadsanslaget. I fråga om detta extra anslag yttrar komitén:
»Under förutsättning att ett ordinarie nybyggnadsanslag samtidigt och
framgent utgår, kan ifrågavarande extra anslag, enligt komiténs åsigt,
begränsas till hvad som erfordras för att under de tre närmaste åren
anskaffa en förstärkning, omfattande följande materiel: 3 stycken l:a
klassens pansarbåtar, 6 stycken l:a klassens minbåtar, 2 stycken aviso-
fartyg jemte komplettering af materielen för beslutade minpositioner.
Komitén får alltså föreslå: att utöfver den sjökrigsmateriel, som kan
åstadkommas med det här ofvan föreslagna ordinarie nybyggnadsansla¬
get, 3 stycken pansarbåtar, 6 stycken l:a klassens minbåtar och 2
stycken avisofartyg jemte minmateriel under de tre närmaste åren an¬
skaffas genom härför erforderligt extra anslag på en gång». Jemför
man nu detta sålunda förordade extra anslag med hvad Kongl. Magt
begärt med användande åt de af Kongl. Maj:t i propositionen angifna
kostnadssummor för de särskilda fartygen, så finner man, att detta
extra anslag, som af komitén förordats, belöper sig till 13,380,000
kronor, under det Kongl. Maj:ts är något under 12 millioner.
Hvad säger sedan det ansvariga embetsverket angående flottans
nybyggnad? Det säger, att »för ett verkligt främjande af den genom
ovissheten och otillräckligheten af de hittills beviljade nybyggnads-
anslagen efterblifna utvecklingen af vår flotta kunde således, enligt ma-
rinförvaltuingens tanke, det ifrågasatta fasta byggnadsanslaget icke en¬
samt beräknas vara till fyllest». — Marinförvaltningen föreslår 2,500,000
kronor. — »Dertill kräfdes ytterligare medel, och i sådant hänseende
syntes det af 1892 års komité framstälda förslag att för en gång äska
ett större extra anslag antyda en rigtig utväg.»
Ku frågar jag eder, mine herrar, då ärendet har haft den gång
det haft, då Kongl. Maj:t har uttalat sig i frågan, då de tekniska och
ansvariga myndigheterna yttrat sig i densamma på sätt som skett, kunde
det då varit rigtigt, att statsutskottet från sin sida tillstyrkt någonting
högre, än som Kongl. Maj:t har begärt? För min del tror jag, att det
27 No 14.
Torsdagen den 26 Mars.
med rätta bör betecknas såsom orättvist, om statsutskottet klandrats Anslag till
för det slut, hvartill utskottet kommit. materiel
Herr Crusebjörn yttrade i sitt anförande, att statsutskottet visat '
sig alltför sangvinisk^ då statsutskottet trodde, att, om detta större
anslag, som nu är af majoriteten i statsutskottet tillstyrkt, beviljas,
flottans vidare utveckling kunde åstadkommas medelst ett årligt an¬
slag, som beräknats till 2,500,000 kronor. Om detta får anses vara
för sangviniskt, hvad skall jag då säga om hvad motionärerna yttra
i samma sak, då de tala om statsutskottets betänkande förlidet år an¬
gående lån af 10 11 millioner. De säga, att »det kunde af motio¬
närerna icke dervid förutses, att någon tänkande man skulle kunna
förutsätta, att Sveriges statsmagter, sedan flottan en gång med så stora
offer blifvit bragt till sin afsedda styrka, derefter skulle kunna för¬
summa fosterlandets dyraste och mähända vigtigaste försvarsmateriel
derhän, att den nya flottan finge förfalla genom att den icke medelst
nödig nybyggnad oafbrutet hölles vid magt och i fullgodt stånd». Om
dessa ord af motionärerna skola hafva någon betydelse, måste ju i
denna uppfattning ligga något ytterligt mera sangviniskt, än som nå¬
gonsin kan spåras i statsutskottets uttalande. Ty enligt motionärer¬
nas mening, skulle man för framtiden kunna påräkna icke blott denna
summa af 2x/ä millioner, som erfordras i och för flottans förnyelse,
utan derutöfver skulle hufvudtiteln belastas med eu annuitet, som
komme att utgå med ungefär 21/i millioner. Är utskottets uppfatt¬
ning, att till flottans förnyelse 2Va millioner kronor årligen skulle för
framtiden kunna påräknas, sangvinisk, så måste ju motionärernas, som
dertill ock i annuiteter vilja påräkna 43/.i millioner, böra anses ännu
mera sangvinisk. Jag behöfver icke gå tillbaka i tiden och erinra om
forna dagar, för hundra år sedan, då svenska flottan egde 26 linie¬
skepp, 16 fregatter och 280 skärgårdsfartyg, bevärade med mer än
5,000 kanoner och bemannade med öfver 40,000 man. Om man då
skulle gjort den frågan: finnes någon tänkande man, som tror, att, se¬
dan vi fått en flotta på dessa 26 linieskepp och 16 fregatter etc.,
svenska statsmagterna icke skulle fortfarande vidmagthålla denna flotta.'
Nä, vi i vårt land få rätta oss efter våra tillgångar, och hade Sveriges
tillgångar medgifvit det, är jag öfvertygad, att denna flotta hade vid-
mugthållits; men det var tillgångarna som brusto, och till följd deraf
fick flottan stå tillbaka. Och om vi i dag lyckligtvis hafva riklig till¬
gång på medel, veta vi dock icke, huruvida vi 15 eller 20 å JO år
härefter kunna hafva samma tillgångar att offra på landets försvar.
Den andre talaren i ordningen, herr Moberg, yttrade i sitt om
varm fosterlandskärlek vittnande föredrag några ord, som jag icke kan
underlåta att beröra. Han sade, att försvarsfrågan vore en Första
Kammarens fråga. Om vi gå till statsutskottets betänkande angående
försvarstitlarna, så förmenar jag, att åtminstone icke det kan läggas
statsutskottet till last att vilja göra försvarsfrågan till eu Första Kam¬
marens fråga. Vår sträfvan inom statsutskottet går derpå ut att göra
N:o 14 28
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs
materiel.
(Forts.)
försvarsfrågan till en svenska folkets fråga. Vår sträfvan går ut på
att söka så tillmötesgå representanterna från den andra sidan af Riks¬
dagen, att vi derigenom böra kunna hoppas att bringa försvarsfrågan
in på mera neutral grund. Om icke detta vore vår uppfattning inom
statsutskottet, om icke vi trodde, att detta vore den rätta vägen att
leda försvarsfrågan framåt, att söka göra den till en svenska folkets
fråga, då, mine herrar, om man i stället skulle anse, att den vore eu
Första Kammarens fråga, vore det gifvet, att i hvar enda sak, som
förelåge under dessa försvarshufvudtitlar, kammare skulle stå mot
kammare; Första Kammaren skulle i allmänhet stå på Kongl. Maj:ts
förslag; hvar den Andra Kammaren komme att stå, vet jag icke.
Jag har med det anförda velat häfda, att statsutskottet i fråga
om lånemotionerna vid innevarande års riksdag stått på alldeles
samma ståndpunkt, som det gjorde vid förra riksdagen, och jag vill
i detta afseende ytterligare endast erinra om hvad statsutskottet ytt¬
rar i sitt betänkande rörande 4:e hufvudtiteln, der lånemotionen
förekommer. Utskottet yttrar: »Enär, på sätt till statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 2 januari innevarande år anförts, 1894 års
statsreglering lemnat ett öfverskott, som väsentligt öfverstigit det be¬
räknade, så att för den nu förestående statsregleringen finnes att i
öfverskottsmedel från föregående statsregleringar disponera ett belopp
af mer än SVi millioner kronor, och med visshet antagas kan, att på
1895 års statsreglering uppstått ett öfverskott, som öfverstiger det för
år 1894 uppkomna, samt således afsevärda belopp kunna blifva för
försvaret tillgängliga utan att lån för detta ändamål behöfver ifråga¬
sättas, har utskottet, i öfverensstämmelse med den mening, som till
nämnda statsrådsprotokoll uttalats, ansett denna utväg för anskaffande
af medel för försvarsändamål ej nu böra tillgripas, hvarför utskottet
hemställer» etc. Utskottet betonar ju alldeles tydligt nu, dermed haf¬
vande sagt, att i hvad män denna utväg framdeles kan behöfva an¬
litas, det får bero på förhållandena då, men att utskottet vid denna
riksdag anser, att utskottet icke kunnat i vidare mån understödja
lånemotionerna, än som kunde betingas af hvad Kongl. Maj:t i frågan
gjort. Jag har naturligtvis intet annat yrkande än på bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Reuterswärd: Herr vice talman! Mine herrar! Jag skulle
kunna inskränka mitt anförande till att i allo instämma i de varma,
fosterländska yttranden, som herr Moberg m. fl. afgifvit; men då den
siste talaren vändt sig särskildt mot honom med den förebråelsen, att
han skulle hafva yttrat, att försvarsfrågan vore Första Kammarens och
icke den Andras, tror jag detta är en missuppfattning ä den ärade
talarens sida. Om jag fattade herr Moberg rätt, gick hans yttrande
ut på att Första Kammaren skall stå i spetsen och främsta ledet, då
det gäller fosterlandets vigtigaste intressen. Dessutom hörde jag,
Torsdagen den 26 Mars.
29 N:o 14.
att herr Moberg begärt ordet, och jag är förvissad, att han sjelf skall Anslag
tolka sin mening.
Med anledning af den omtvistade lånefrågan, så, då på den punkt,
frågan nu står, ingen hittills begärt proposition på bifall till motio¬
nen eller återremiss af den föredragna punkten, skall jag också för
denna gång låta vid hvad utskottet föreslagit bero, men önskar dock
att fa fästa uppmärksamheten på några omständigheter, som jag icke
kunnat märka att hittills någon talare berört. Jag anser nemligen,
att ett inhemskt låns upptagande på det sätt, som motionärerna före¬
slagit, eller att årligen i bestämda serier utsläppa en, relativt till det
hela, mindre summa, eller med andra ord upplåna så mycket som
oundgängligen erfordras för att fylla den brist i försvarsanslaget, som
uppstår för det kommande året, sedan i främsta rummet befintliga
öfverskotts- eller skattemedel blifvit frånräknade. På detta sätt och
endast på detta sätt kan icke allenast en bättre hushållning och en
säkrare kontroll iakttagas, utan äfven visshet beredas för att vårt
försvar kan inom en ej för långt aflägsen framtid blifva betryggande.
Jag vågar påstå, att det har en djup betydelse äfven i socialt afse¬
ende. Ty, miue herrar, det är icke utan sin stora vigt, om, när vi
se, att kapitalbildningen pågår i vårt land, vi hafva ett inhemskt
lånesystem med obligationer på låga valörer, på det hvar och en ar¬
betsam, duglig och nykter arbetare må kunna blifva fordringsegare
hos staten. Detta har den stora fördelen med sig, att en person, som
innehar en fordran af staten, den revolterar icke gerna i samhället.
Derför har denna fråga enligt mitt förmenande en dubbel betydelse,
och det skulle icke skada att snarast börja med en sådan operation.
Att den idé, som ligger till grund för motionen, är rigtig, det vågar
jag påstå, och att den är framsynt, visar sig deruti, att den omfattar
frågan till dess hela vidd och betydelse. Med all aktning för den
kungliga propositionen och det goda ändamål man der velat söka att
vinna, sträcka sig likvisst vyerna icke längre än för nästa år och
litet på 1898, då deremot motionens framgång — om statsutskottet
egnat den något mera uppmärksamhet än som skett — skulle hafva
tillgodosett försvaret i hela dess vidd; och derför hoppas jag, att mo¬
tionen måtte återkomma. Och jag vill säga eder, mine herrar, ni må
streta emot huru mycket som helst och äfven taga regeringen till
hjelp, så om vi vilja hafva ett säkert och betryggande försvar, så
måste vi förr eller senare beträda den väg, som motionen omfattar.
Ty vi stå icke ut med att skatta för att samla öfverskottsmedel, hvil-
kas befintlighet skola vara vilkoret för att vi skola få tillräckliga an¬
slag, i annat fall få vi ingenting. Detta tillvägagående vill jag som
varm fosterlandsvän icke vara med om.
För denna gång må frågan fälla, men den faller framåt; och jag
hoppas, att, då den återkommer ett annat år, statsutskottets ledamöter
skola göra sig litet mera besvär att tänka sig in i densamma, än som
nu skett. För öfrigt må herrar statsutskottsledamöter af denna kam-
till
fartygs-
materiel.
(Forts.)
N:0 14. 30
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs
materiel.
(Forts.)
ny mare icke tro, att jag är afvogt sinnad mot dem, ty de hafva skött
sig i öfrigt tillfredsställande väl, och jag ber att derför få gifva dem
min komplimang.
Jag gör icke annat yrkande än på bifall till utskottets hemställan
i den föredragna punkten.
Herr Berg, Lars: Jag skall endast med några ord söka bemöta
de få skäl, utskottet anfört för sitt afstyrkande af den väckta motio¬
nen om upptagande af ett försvarslån för afhjelpande af bristerna i
vårt försvarsväsen.
Utskottet anför såsom hufvudskäl, att för närvarande betydliga
statsöfverskott äro tillgängliga, hvarigenom utsigt förefinnes att af
statsregleringsmedel kunna fylla de anslag, Kongl. Maj:t i år äskat.
Och slutligen förklarar statsutskottet, att det är öfvertygadt om att
medel till flottans utveckling och nybyggnad för framtiden komma att
anvisas genom direkta årliga anslag. Dessa skäl skulle möjligen hafva
varit giltiga, om de gält ett fredsbehof, t. ex. materiel till stambanor
eller dylikt, men då det gäller försvarsändamål af sådan art, att möj¬
ligheten att med utsigt till framgång försvara land och rike derpå är
beroende, säger mig både min öfvertygelse och min känsla, att man
icke bör grunda och icke har rätt att grunda dessa åtgärder på tillfälliga
öfverskott i statsbudgeten, eller på förhoppning om årliga anslag af
Riksdagen. Behofvet af stora offer för försvarsändamål är i statsverks¬
propositionen med stor öppenhet uttaladt, och detsamma framgår de-
taljeradt af den utredning, som lemnats af herrar statsråd och chefer
för landt- och sjöförsvarsdepartementen. Det visas nemligen deri, att
det för närvarande icke finnes någon svensk flotta, som är mägtig att
försvara våra kuster eller i afsevärd grad lemna understöd åt härens
operationer eller att gifva eftertryck åt en neutralitetsförklaring, och
likaså att fästningarna befinna sig i ett dåligt skick, i följd hvaraf
det är sannolikt, att exempelvis en fiendtlig flotta efter en lätt och
kort strid skall kunna ankra på Stockholms ström, eller att hvar som
helst vid vårt lands gränser en inmarsch eller ett fiendtligt anfall icke
skall möta något motstånd, som kan grundas på det nödvändiga stö¬
det af ett fast försvar. Dessa uttalanden, ehuru sorgliga, måste hos
alla försvarsvänner och särskilt för motionärerna, som just på dessa
grunder framlagt sitt förslag, framkalla en djup tacksamhet; ty kän¬
nedomen om dessa beklagliga förhållanden, om denna försvarslöshet,
-—- denna, jag vågar säga, nesliga försvarslöshet — är icke allmän
bland värt folk och knappt inom dess representation. Det är på
samma gång ett sanningens och ett varningens ord, som måste väcka
hvarje svensk man till insigt om hvad hans och landets frid tillhör
och till ansträngningar att i hvad på honom beror söka afhjelpa
bristerna.
Härigenom äro de för detta ändamål behöfliga åtgärderna kon¬
staterade såsom fullkomligt oundgängliga för landets trygghet. Jag
Torsdagen den 26 Mars.
SI Nio 14.
skall icke ingå i någon pröfning af dem sins emellan, hvilket de före- Anslag till ny
gående talarne dessutom gjort. Det är således ett faktum, att vi /ar%s'
förr eller senare måste afhjelpa bristerna och betala kostnaderna
derför, hvilka äro i statsverkspropositionen beräknade, i rundt tal, 1 °r '
till 86 millioner kronor. Yi stå således, huru vi än tänka i denna
sak, inför de två allvarliga alternativen, att antingen, såsom ett pligt-
troget folk, anskaffa hela summan genast, d. v. s. så fort som leve¬
ranserna och arbetena kunna utföras, eller också att fortgå på samma
sätt som hittills och som statsutskottet tyckes hafva åsyftat, nemligen
att af de ärliga äskandena af det nödvändigaste endast lyckas upp¬
drifva en och annan million på extra stat, så att man genom de år¬
liga anslagen blott får en half pånsarbåt då och den andra hälften
då, några tusen eldhandvapen ett år och några tusen 10 år derefter.
För ett folk, som icke glömt hvad krigets fasor innebära, och som
minnes, att af hvarje folk kräfvas stora uppoffringar för att bevara
en sjelfständig och trygg framtid, torde valet icke vara svårt. Väl¬
jer man det förra, så måste man öfvergå till motionärernas förslag,
såsom det enda tänkbara. Vill man deremot fortgå på samma sätt
som hittills, så följer man statsutskottet, men att då hoppas på att
någon gång få en flotta eller fästningar, dertill saknas allt stöd i hit¬
tills vunnen erfarenhet och till och med all sannolikhet. Erfarenhe¬
ten har ju visat, att vi behöft 80 år för att bygga eu enda fästning,
och den är ännu icke färdig. Hvad tro herrarne att vi nu skulle
behöfva för tidslängd för att bygga 4 nya och fullborda de gamla?
Och då vi, beräknande enligt 1882 års sjöförsvarskomités förslag, som
började tillämpas för 12 å 13 år sedan, ännu icke fått mer än halfva
den deri förutsatta styrkan af vår flotta, så frågar jag: har »någon
tänkande man» — jag tillåter mig använda en talares citat -—- rätt
att hädanefter förutsätta och basera afhjelpande af vår försvarslöshet
på förhoppningen om årliga anslag? Huru länge dröjer det att an¬
skaffa en hel flotta, då det behöfdes 12 ä 14 år att skaffa 372 pan¬
sarbåtar? Och hvem garanterar vårt oberoende under tiden? I det
fallet ber jag få bemöta den siste ärade talaren, ledamot af stats¬
utskottet, då han yttrade, att det vore orättvist och orimligt att klan¬
dra statsutskottet, för att det icke tillstyrkt mera, än hvad de sak¬
kunniga myndigheterna och Kongl. Maj:t nu begärt. Han stödde sig
derpå, att 1882 års komités förslag hade åberopats och af myndighe¬
terna följts, men han glömde dervid det väsentliga, att dessa förslag
till anskaffning åt vissa qvantiteter af sjökrigsmateriel och andra för¬
svarsmedel äro uppstäda såsom ett yttersta minimum i afseeude ä
beloppen, men såsom maximum i afseende å anskaffningstiden. Denna
Affånga anskaffningstid är hardt nära orimlig, då det gäller skapande
af en flotta, och 1882 års komité uppstälde också den tiden endast
som den längsta möjliga, under förutsättning och uttalad förhoppning,
att, så fort våra tillgångar och vår industri hunne utvecklas, anslaget
skulle ökas till större rimlighet med hänsyn till ändamålet och till
H:0 14. 32
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs
materiel.
(Forts.)
ny större enlighet med folkets förmåga att bära det. Det är således icke
för mycket, som här i motionen begäres, då der förutsattes användning
af öfverskotten och resten lånemedel.
Man hade hoppats, att denna kammares förtroendemän i stats¬
utskottet skulle se frågan ifrån denna rigtigare och högre synpunkt och
icke endast såsom vederbörande myndigheter måst göra. Det har
nemligen blifvit en slentrian, en dogm att åberopa 1882 års komités
30-åriga anskaffa i ngsplan, men den citeras härutinnan orätt. Myn¬
digheterna åter hafva måst följa dess förslag slafviskt för att dock
försöka att fa något af en Riksdag, som ständigt prutat eller afsla-
git allt.
Likaså vill jag bemöta den ärade talarens påstående, att motio
närerna skulle varit mera optimistiska, än hvad statsutskottet klandrats
för att vara, då äfven de hänvisat till de årliga anslagen för flottans
underhåll i framtiden. Jag vill då erinra, att han dervid förbisåg
den vigtiga saken, att vi visserligen hafva att fullgöra det försummade
i afseende på vårt försvarsväsende både för föregående generationer
och för den närvarande. Men hvad som derutöfver sträcker sig, hvad
kommande generationer böra göra, dithän kunna vi ej, liksom ingen död¬
lig, sträcka vår magt. Vi kunna hvarken profetera eller bestämma
hvad våra efterkommande skola göra. Men vår skyldighet är att
bota de brister, som föregående generationer öfverlemnat åt oss. Ut¬
går man derifrån, och anskaffar man nu på eu gång så fort som möj¬
ligt den bristande krigsmaterielen, så kan man för öfrigt vara trygg
och viss, att en kommande tid icke löper någon fara i försvars-
hänseende, så vidt på oss beror, och att »ingen tänkande man» behöfver
betvifla rigtigheten af den förutsättningen, att en kommande genera¬
tion skall göra allt hvad den kan för att underhålla sin ärfda och
för värfvade dyrbara krigsmateriel. Jag kan i detta afseende alldeles
icke jemföra vår ställning med den år 1809. Stympadt till '/s af sin
kropp, som landet då blef, måste fordringarne på rustningar för för¬
svaret nedsättas, ty der intet finnes att taga, der hafva till och med
konung och fädernesland förlorat sin rätt. Då kunde ingen hjelpa,
att man icke förmådde underhålla de qvarvarande 26 linieskeppen.
Men om det framdeles icke går oss så illa som då, utan vi fä be¬
räkna en normal utveckling, så åligger det oss nu att skaffa den ma¬
teriel vi kunna, och sedan hafva vi gjort vår skyldighet. Det öfriga
få vi lemna åt Gud och våra efterkommande.
Det är på denna grund, motionärerna vågat upptaga sin motion,
hvilken innehåller den enda tänkbara utvägen att lösa frågan. Denna
väg är snabb, gen och minst betungande och, om man verkligen ser
saken rätt, sannolikt den enda möjliga att kunna genomdrifva inom
representationen. Det är icke underligt, att så är förhållandet. Skä¬
len dertill äro ytterst närliggande och naturliga. Då det gäller ett
alldeles odisputabelt försvarsändamål, hvars behöflighet alla erkänna,
som således ändock en gång skall betalas och utföras, så är det nem-
Torsdagen den 26 Mars.
33 N:0 14.
ligen icke någon annan ekonomisk skilnad emellan de två här före¬
slagna sätten, lån eller anslag, än att försvarsåtgärderna blifva i förra
fallet betalda med förutbestämda annuiteter och i senare fallet med
de ovissa årliga anslagen. Men på den förra vägen vinner man huf-
vudsaken. Och hufvudsaken är, att man på en gång genast och för unge¬
fär samma kostnad når målet, och fyller behofven, så fort leveranserna
äro möjliga. På det förra sättet står fäderneslandets tillvaro snart
tryggad, och vår försvarslöshet är försvunnen som en elak dröm.
Men går man den andra vägen, så lemnar man allt till en oviss fram¬
tid, dä det måhända är för sent, och fäderneslandet förloradt, alltid
äfventyradt.
Jag skall icke upptaga herrarnes tid längre. Jag tillåter mig
blott en ytterligare anmärkning i afseende på landets försvarslöshet.
Det gäller för nationerna samma oblidkeliga lag som för individerna:
den, som icke kan eller icke mägtar värna om sitt egna hem, icke
upprätthålla en sjelfständig tillvaro genom eget arbete och egna offer,
utan låter allt gå vind för våg och litar på slumpen och goda med-
menniskor, varnas enligt de flesta länders lagar för lösdrifveri, beröf-
vas sin frihet och dömes till tvångsarbete. Han är naturligtvis sedan
i de flesta fall eu ekonomiskt och moraliskt sjunken och förlorad man.
På samma sätt är det i viss mån med eu nation, som beträffande
sitt försvar drifver en sådan politik, att den litar på goda grannars
nåd och lemnar det öfriga vind för våg. Den ökar icke derigenom
sin kredit, såsom en talare före mig alldeles rigtigt anmärkte, den
ökar icke derigenom möjligheten att i nödens dagar försvara sitt land
med lånta pengar, utan tvärtom. Anseende är bland nationerna lika
vigtigt för ett folk som bland individerna för en individ.
Det är, med ett ord, med tanke på, att det verkligen gäller vår
politiska tillvaro, som är af ett sådant värde, att utan densamma
ingenting annat egentligen återstår och eger någon betydelse, som
lånefrågan väckts och skall anlitas. Det är för att freda vårt land,
i det läge i hvilket det nu är, från att utsättas för kränkningar och
våld, som vi återkommit med motionen. Den har, såsom många an¬
dra talare redan framhållit, vunnit mer och mer sympati och terräng.
Omständigheterna hafva gjort, att jag stått i en mycket liflig beröring
med landets försvarsvänner i alla dess delar och af alla klasser, och
derför anser jag mig kunna och böra här uttala, att den tanken, att
detta sätt att fylla behofvet är det enda och det hvartill, vi slutligen
böra komma, det har vunnit allt större anslutning från talrika håll.
Statsutskottets ledamöter från Första Kammaren och denna kammare
sjelf omfattade redan i fjol denna tanke med stora sympatier, och hans
excellens herr statsministern har jemväl uttalat sig, under vissa förhål¬
landen, gynsamt om förslaget, likasom äfven herr sjöministern, ehuru
dessa senare ansett saken i år icke vara lämplig eller nödvändig.
Då härtill lägges understödet från en del af pressen, är jag på grund
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 14.
Anslag till
fartygs-
materiel.
(Forts.)
3
N:0 14. 34
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till ny häraf förvissad om, att detta förslag slutligen skall komma att vinna
fartyg»- bifall från båda kamrarne, i trots af att det i dag faller.
matene. J)å jag nu jcbGj på bär förut anförda skäl, vill göra något yr-
(JTorts.) bände, skall jag inskränka mig till att beklaga det slut, hvartill stats¬
utskottet kommit, och att uttala den lifliga förhoppning, att regeringen
måtte vidtaga sådana åtgärder, att vi snart kunna få emotse en kongl.
proposition i samma rigtning som den nu föreliggande lånemotionen
såsom det enda och slutliga medlet att lösa denna återstående vigtiga
del af försvarsfrågan.
Herr Törnebladh: Vid behandlingen af en så vigtig fråga
som denna, torde det vara synnerligen angeläget, att man gör klart
för sig skilnaden mellan det mål, hvartill man sträfvar, och de medel,
med hvilka man vill vinna detsamma. Det kan hända, att de, som
vilja målet på ett annat sätt än det, som åtskilliga af herrarne i dag
funnit vara det rätta, äro lika goda försvarsvänner som de, och det
kan också hända, att de kunna vara färdiga till lika stora uppoffrin¬
gar som de, om också på ett annat sätt, ja, kanske till och med till
den så afskydda och fruktade tilläggsbevillningen. Ty äfven det offret
kan ju vara skäl att göra, om man tror sig dermed kunna vinna ett
verkligt och stort mål. Det kan ock lätt hända, att man skiljer sig i
afseende å medlen både för ögonblicket och för framtiden.
För tillfället är det egentligen icke fråga om någonting aunat än
den regeringens proposition, som föreligger, och den motion, som,
med anledning af densamma, har framkommit. Denna motion upp¬
tager en sådan ifrån i fjol, om hvilken både statsutskottet och Första
Kammaren har uttalat sig. Statsutskottets majoritet, representerad af
Första Kammarens ledamöter, hade kommit till det resultat, att Riks¬
dagen borde hos regeringen anhålla om att regeringen ville utreda
behofven och sättet för deras tillgodoseende. Hvad har sedan dess
inträffat? Oaktadt detta statsutskottets hemställande föll i Andra
Kammaren med en högst betydlig pluralitet, har dock målet med samma
hemställan i sjelfva verket vunnits, ty regeringen har framlagt en
fullständig utredning af hvad den anser, att vi behöfva för vårt för¬
svar. Regeringen har också tagit hänsyn till medlen och sättet för
åstadkommande af anslag dertill, nemligen så till vida, att deu har
utgått frän de förhållanden, som nu förefinnas, och hvilka förhållanden
icke förefunnos förra året, nemligen ett stort öfverskott för 1894 och
1895, tillsammans uppgående till öfver 20 millioner kronor. Om dä,
i samma ögonblick som en fullständig utredning om våra behof, i
afseende å försvaret, framlägges, regeringen har funnit lämpligt vara
att tillgodose behofven först och främst med användande af hvad vi
nu ega, hvad vi veta oss ega, så torde detta icke vara någon ovis
politik.
Man skulle möjligen kunna fråga sig, om icke det vore en illu¬
sion att tro, att man, äfven med ett fortsatt upprepande af samma
Torsdagen den 26 Mars.
35 N:0 14.
påstående, skulle kunna öfvervinna motståndet ifrån medkammaren,
ett motstånd, som tyckes, för närvarande åtminstone, finnas äfven
inom regeringen och, som alldeles bestämdt finnes hos en del af denna
kammare. Jag vet icke, med hvilka faktorer man i detta fall bör
med säkerhet räkna, men så mycket vet jag, att hvad jag nu fram-
stält är saker att tänka på, ty medverkan af dessa tre faktorer, om
hvilka jag nyss talade, kan ej, i närvarande ögonblick åtminstone,
vinnas, och kan äfven för nästa år vara tvifvelaktig, om än, såsom
naturligt är, förhållandena både på den ena och den andra sidan
kunna blifva något olika.
Kommer jag sedan till frågan om hvad det föreslagna sättet be¬
tyder, torde äfven den saken förtjena ett allvarligt begrundande. Det
liar mycket flitigt i dag talats om betydelsen af lån för försvarsända¬
mål. Gerna erkänner jag, att försvarsändamål äro stora och vigtiga,
men jag kan icke kalla dem produktiva, i den mening nemligen, att
det mål, för hvilket man lånar, skall i framtiden ränta af sig, så att
annuiteterua komma att betäckas just genom vinnande af målet. Det
•skulle ju kunna hända, att tidpunkten är sådan, att man finner det
nödvändigt att underkasta sig äfven den uppoffringen att göra ett
så beskaffadt improduktivt lån — om jag får begagna detta uttryck
— men om man bör göra det i det ögonblick, då man har rikliga
öfverskott, lemnar jag derhän. Jag vet icke, om det stärker krediten
— dermed må dock vara huru som helst, men om man föreställer
sig, att begreppet inhemskt lån är konstant, så misstager man sig
fullkomligt. Lyckligtvis hafva senare års erfarenheter visat, hurule¬
des våra utländska lån i icke ringa del så småningom öfvergått och
alltjemt öfvergå till att blifva inhemska. Det är icke små belopp,
som kommit in och alltjemt föras in till landet, allt under det kom¬
munernas skuldsättning fortgår ganska starkt, för att nu icke tala
om hypoteksbanken och hypoteksföreningarna. Det oaktadt har det
kommit in till landet afsevärda belopp, och de förr i utlandet upptagna
lånen äro för närvarande till uågen del inhemska. Deremot är det
icke något hinder, att, under ogynsamma finansiella omständigheter,
det som säges vara ett inhemskt lån, äfven om det är förskrifvet
uteslutande i kronor, går icke blott öfver »Sundet», hvilket icke är
ovanligt, utan äfven öfver Östersjön. Man kan således icke med full
trygghet öfverlemna sig åt den förhoppning, att inhemska lån skola
fortfarande vara inhemska, likasom man å andra sidan kan hysa den
förhoppning, att ett utländskt län i större eller mindre mån blir
inhemskt.
Det är dock ingen småsak att i närvarande stund besluta sig för
upptagande af ett lån på 6fi millioner kronor äfven för försvars¬
ändamål, då man betänker, att val- statsskuld, med afdrag af hvad
vi hafva att fordra af jernvägar och annat, går upp till omkring 210
millioner kronor. Detta var ätmisntone förhållandet vid 1895 års
slut. Det är således nära V» af denna summa, som vi nu skulle
Anslag till
Jartygs-
materiel.
(Forts.)
N:0 14. 36
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs-
materiel.
(Forts.)
ny låna upp. Men, säger man, målet är så stort, att det blir nödvändigt
att söka vinna det. Det har ock i motionen blifvit ifrågasatt, att
detta lån skulle utgå under 30 år med 6,600,000 kronor om året, så
det icke skulle blifva så mycket för hvarje år. Men kan man verk¬
ligen kalla detta ett snabbt och skyndsamt sätt att befordra vårt för¬
svar, så snabbt och skyndsamt, att det kan råda bot på, hvad i mo¬
tionen omtalas, nemligen den fara som hotar oss hvarje stund, hvarje
vecka och hvarje dag.
Redan detta kan ju vara tvifvelaktigt; och tänker man vidare
på uppkomsten och utvecklingen af den inhemska industri, som skulle
befordras genom lånet, och hvilket jag för min del räknar som det
bästa och vigtigaste vid ett sådant lån, så frågas: kan man verkligen
vara säker på, att denna skulle komma till stånd och fa utveckla sig
på önskligt sätt?
Det är icke utan att, då man ser på förhandliugarne under detta
år och förra året och ger akt på hvad som är uttaladt i den kongl.
propositionen, man kan hysa någon tvekan, huruvida den svenska in¬
dustri kan få någon stor och effektiv nytta af det lån, som skulle
komma att upptagas. Jag vill dermed icke uttala någonting bestämdt,
jag säger endast, att anledning till tvekan tyvärr kan förefinnas.
Men hvad som är säkert det är, att de annuiteter, som vi nu
skulle vara benägna att binda oss vid, skulle komma att för en lång
framtid tynga på budgeten, medan det dock är eu naturnödvändighet
i alla civiliserade samhällen, att budgeten måste å ena och andra
hållet svälla ut genom utvecklingens egen lag, och det icke blott på
andra områden, utan äfven i försvarsväg, fast man har tillgodosett
hvad som för ögonblicket anses vara det mest vigtiga.
Det har talats om, att, om Riksens Ständer skulle tillräckligt
sörjt för vårt försvar, skulle vi icke stå, der vi nu stå. Det är icke
förhållandet. Hade ständerua dä beviljat så stora medel till vårt
försvar, hvilket kanske kunde varit deras skyldighet, så hade de
fästningar och fartyg, som de byggde, länge sedan varit för gamla
och oanvändbara. Och det kan hända, kanske icke på 10 år, men
på amorteringstiden, 30 år, att hvad som vi trott oss kunna verka
med dessa kraftiga medel, visat sig under eu lång tid icke vara till¬
räckligt, undet det nya kraf komma och under det anuuiteterna hänga
såsom en black om benet. Då inträffar hvad en ärad talare sade
skola blifva följden af afslag på ett och annat i år begärdt belopp,
nemligen att det endast skjutes öfver till ett annat år. Men hvad
är det, i fall lån upptages, som skjutes öfver till ett annat år, om
icke betydande annuiteter, vid hvilka vi äro bundna? I det afseendet
behof ver jag icke hänvisa till annat än hypoteksbanken. Och eu
annan sak. Har man en gång börjat med länevägen, då blir det sä
lätt med lånemedel bestrida hvad som egentligen skulle höra till lö¬
pande utgifter och således borde bekostas inom riksstaten, och sam¬
manblandningen blir sådan, att, när staten lånar, vet man knappast
Torsdagen den 26 Mars.
37 N:o 14.
till hvad den lånar, såsom förhållandet nyligen synes hafva varit Anslag till ny
i Argentina. Det kan ju ligga en frestelse i att tycka, att det kostar fariV<!*-
så litet för tillfället, och då inträder det rätta slöseriet, ett slöseri matene ■
med sådant, som framtiden sedan får bära på sina skuldror. *■ or s
Jag kan således, för min del, i betraktande af dessa omständig¬
heter, icke finna det — åtminstone under närvarande förhållanden —
lämpligt eller ändamålsenligt, att vi binda oss vid något större lån,
då vi verkligen hafva tillgångar, som vi kunna tillgodogöra.
Hvad beträffar fruktan för öfverskott på budgeten, delar jag den
lika väl som den ärade talaren, som yttrade sig härom, men det är
oändligt lätt att förekomma sådana öfverskott i budgeten, nemligen
genom att beräkna inkomsterna noggrant och rigtigt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Moberg: Jag ber om ursäkt derför, att jag ännu en gång
tager till ordet, men jag hoppas att herrarne finna det förlåtligt, att jag
går att besvara den anmärkning, som rigtats mot mitt anförande af en
ärad ledamot i statsutskottet. Jag beklagar så mycket mera, att jag så
illa uttryckt mig, att han, på sätt som skett, kunnat tyda mina ord,
ty med den tolkning han deråt gifvit, skulle jag förvisso icke vara
en fosterlandsvänligt sinnad man. Ej kan jag vara detta med ett
sådant yttrande han tillvitat mig, nemligen att jag skulle påstått, att
fosterlandskänslan blott här i kammaren skulle vårdas. Nej, jag har
icke så yttrat mig, som den ärade statsutskottsiedamoten påstod, och
jag tror, att det stenografiska referatet af mitt anförande häri skall
gifva mig rätt. Jag sade nemligen, att det blifvit saf/(it, att försvars¬
frågan är företrädesvis en Första Kammarens angelägenhet, och jag
vågade tillägga, att kammaren borde betrakta det som en stolthet, att
så säges Dermed menade jag, såsom jag tror en hvar kan förstå,
att det bör vara en stolthet för Första Kammaren, att man håller före,
att här inom kammaren är det altare rest, på hvithet den fosterländ¬
ska elden näres och underhålles och derifrån sprider sina välgörande
verkningar ut öfver hela värt älskade fosterland; och liksom den ärade
statsutskottsiedamoten skall jag helsa den dag såsom den bästa, då
det kännes som en hela landets, såväl Första som Andra Kammarens,
den högstes som den lägstes, dyrbaraste pligt att först af allt värna
om sitt fosterland.
Herr Larsson: Hade jag icke redan begärt ordet, då herr Tör-
nebladh yttrade sig, skulle jag ej nu gjort det, ty han har sagt så myc¬
ket af hvad jag ämnade säga, och på ett mycket bättre sätt. Men
då jag nu fått ordet, skall jag be att få tillägga några ord öfver hvad
han sagt. Jag intager i denna fråga den ställning, att när jag läste
utskottets betänkande, höll jag på att uttala ett klander mot utskot¬
tet derför, att det ej kompromissat mera med Andra Kammaren och
sålunda kommit till det belopp, som man kunde beräkna gå i gemen-
N:o 14. 38
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs-
materiel.
(Forts.)
ny sam votering, hvilket jag ej anser vara så alldeles säkert, när nu af-
ståndet mellan båda kamrarna är så stort Jag skall emellertid nu
icke uttala ett sådant klander, men här bär uttalats så mycket och,
som mig synes, obefogadt sådant mot utskottets ledamöter just i fråga
om den motion, som föreligger, att jag för min del vill i det fallet
uttala mitt lifligaste tack ej blott till utskottets ledamöter utan ock
till Kong!. Maj-.ts regering, som icke lyssnat till de här mycket energiska
ansträngningarna att få oss in på länebanan för vårt försvar och detta
midt under den djupaste fred och den tid, då vår statsreglering står
så briljant som näppeligen någonsin förut. Det ser nemligen ut, som
om man, åtminstone friherre Klinckovvström, ville låna blott för att
låna, icke för försvaret, utan blott för att låna. Han klandrade nem¬
ligen utskottet för att det ej omhuldat lånefrågan, men slutade med
att yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till reservanternas
förslag, hvilka ej vilja gifva mera än hälften mot utskottet. Han hade
äfven ett annat yttrande om det der lånet, nemligen att man skulle
släppa ut ett belopp om året, men om man efter några år hade nå¬
got öfver af lånet, skulle man släppa ut återstoden af lånet för att
betala det förut utsläppta. Det vore ett besynnerligt sätt, och jag
hoppas, att jag hörde miste i det fallet, ehuru jag tyckte att hans ord
folio så.
En annan talare har sagt, att han hoppades, att vi skulle komma
derhän, att man baserade hela vårt försvar på lån. Jag hoppas der¬
emot, att vi aldrig skola behöfva basera vårt försvar på län ta medel.
Det kan ju hända, att vi kunna komma dit, men det skall ej vara,
då staten har en så lysande ställning som nu. Olyckan kan ju kom¬
ma, då man nödgas tillgripa denna utväg — hvarifrån Gud bevare
oss! — att anlita utlandet för att få medel att skydda vår frihet och
sjelfständighet. Jag har varit förvånad öfver dessa motionärer, som
ifra för att man skall låna, och anse detta vara enda rätta sättet att
komma till rätta med vårt försvar. Om jag ej kände dessa motio¬
närer, skulle min förvåning blifvit än större. Jag vågar påstå, att
deras fosterlandskärlek ej är större än min, ehuru jag väl vet, att de¬
ras statsmannainsigter äro större än mina, och det är derför jag kan
uttala min förvåning öfver ihärdigheten i detta fall, utan att jag vågar
uttala ett klander deremot. Hvad skulle herrar motionärer sjelfva säga,
som nu äro så ifriga att låna medel för att bygga fästningar, om vi
för en 25—40 år sedan för i utlandet lånta medel byggt fästningar,
af hvilka lån häften eller mer nu vore obetald och fästningarna i det
närmaste värdelösa för nutiden ? Eller tro herrarne, att dessa i när¬
varande stund skulle vara dugliga? Vi hafva ju en fästning färdig,
t. ex. i Marstrand, icke så värst gammal, men den begagnas nu ej
för försvaret, utan användes till snickeriverkstad. Det är således bort¬
kastade penningar, men man kan vara glad, att vi ej äro skuldsatta
för hvad den kostat. Om vi se på våra andra fästningar, t. ex. på
Vaxholm och på Rindön, så hafva de kostat mycket penningar. Jag
Torsdagen den 26 Mars.
89 N:0 14.
klandrar visst icke, att man gifvit medel dertill, men nog böra vi vara Anslag till ny
glada öfver, att man ej är skuldsatt för de medel, som utbetalts der- materiel
för, och således ej nu behöfver hålla på och betala dem. Jag kommer (^orts)
så väl i håg för några år sedan, då från Amerika kom den nya upp¬
finningen med monitorerna, hvilken ifver det då var — och man var
ej heller då främmande för att låna —- för att bygga en mängd så¬
dana, för att få ett starkt och fullt betryggande försvar. Det invän¬
des då af somliga, och jag minnes väl, att äfven jag hade den me¬
ningen: hvad garanterar oss, att de äro de enda dugliga om en 10—
15 år? Derför blef det ej bygdt mera än med de medel, man ansåg
sig kunna af tillgängliga statsmedel anvisa. Skulle det nu ha varit ange¬
nämt, om man då lånat upp några tiotals millioner för att köpa mo¬
nitorer från utlandet, ty man hade ju ej hunnit bygga alla här hem¬
ma. Då hade man nu kanske hunnit amortera eu tredjedel eller så,
och fått hålla på med att betala dessa, som nu af alla erkännes vara
odugliga för vårt sjöförsvar och ej kunna tagas med i beräkningen
såsom egande något värde. Jag tror det är godt att veta, att om
man varit med om att gifva anslag till de monitorer vi ha, vi icke
lagt det på de efterkommande att betala dem, sedan de blifvit vär¬
delösa för försvaret Om vi nu taga upp ett så stort lån, som här
ifrågasättes, och bygga en mängd fartyg med lånta medel, hvem af
herrarne garanterar oss att om 10—12 är dessa fartygstyper just äro
de bästa och för vårt försvar mest betryggande? Hafva verkligen upp¬
finningarna nu nått sin höjdpunkt, sä att ingå vidare framsteg och
uppfinningar äro att beräkna? Jag tror, att huru vi än bygga nya
fartyg, skall det om 10—12 år, kanske förr, bli behof af nya förbätt¬
ringar, nya typer och nya saker, som komina att ställa kraf på dem,
som då sitta i Riksdagen och skola bevilja anslag. Då skall det vara
bra, om vi ej ha gamla skulder att betala, åsamkade under den mest
lysande statsregleringsperiod jag varit med om. Då skulle man kan¬
ske behöfva låna för att betala dessa skulder, eller får taga tilläggs-
bevillning och alla möjliga medel och kanske ändå ej få det att gå
ihop. Man säger att om man ej lånar utan blott gifver hvad man
kan, blir det så ojemt med anslagen. Huru gör annars klokt folk?
Är det klokt, att i de goda tiderna lefva upp allt hvad man har för
att ej ega något att tillgripa, då de onda dagarna möjligen komma?
Anser man ej den klok, som under den goda tiden spar för att hafva
att använda under den onda, då det kan vara godt att hafva något
att tillgripa? Ingen kan veta, om vi ha öfverskott i statskassan om
2—4 år härefter. Men huru det än är, fins det ej öfverskott, så att
vi kunna använda några större belopp till försvaret, då måtte det väl
också vara stor svårighet, att vid sådant tillfälle betala lån, som man
upptagit under den goda tiden. Man talar om upptagande af ett in¬
hemskt lån, och detta med så färskt exempel som det i fjor beslutade nor¬
ska inhemska försvarslånet, deraf icke en enda obligation stannade i
Norge. Man behöfver icke vara stor financier för att inse det få-
N:o 14.
40
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs-
materiel.
(Forts,)
ny fånga uti att söka binda obligationer så, att de ej gå ut öfver landets
gränser.
Icke ens för de medel, Kongl. Maj:t äskat till fartygsbyggnader
och nya handvapen, kan tillverkningen ske inom landet, utan mycket
köpes från utlandet; kan det då vara klokt och för vår industri nyt¬
tigt att derutöfver låna medel och öka inköpet från främmande land af
materiel, som vi sjelfva kunna åstadkomma, bara man icke bråd¬
störtad
Jag har icke något annat yrkande att göra än bifall till det mo¬
ment af punkten, som hemställer, att herr Almströms m. fl. motion
ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Man kan ju icke säga
annat än att om motionen nu faller, såsom jag hoppas, har den fått
eu hederlig begrafning, och jag önskar, att den varit så hederlig, att
motinen icke vidare uppstår.
Herr Tam m, Hugo: Jag kan icke underlåta att först uttala min
tacksamhet till en af de föregående talarne, nemligen ålderspresidenten,
då han förklarat sig nöjd med statsutskottets faktiska beteende, men jag
är honom ändå mera tacksam för ett annat yttrande han fälde, nem¬
ligen att »svenska folket ej häfver råd att skatta så, att det framde¬
les uppstår öfverskott i budgeten » Jag hyser derför hopp om, att
vi frihandelsvänner således få hans kraftiga medverkan till att detta
hans uttalande måtte blifva sanning och realiseras.
Jag fattar allt för väl, att i fjol en sådan motion som denna lå¬
nemotion framkom, men i år ligger frågan, som mycket rigtigt herr
Törnebladh sagt, helt och hållet annorlunda. I denna punkt har man
klandrat utskottet, men här talas så mycket, att jag befarar, att man
förgäter hvad utskottet hade att göra, hvilket helt enkelt var att gifva
svar på en realitetsfråga — försvarslånet. Nu förelågo således Kongl.
Maj:ts proposition om stora anslag för 1897 och 1898 och motionä¬
rernas begäran om upptagande af ett försvarslån, hvarmed skulle ske
början 1897.
Hvad vill man att utskottet skulle gjort? Skulle utskottet ka¬
stat öfver bord Kongl. Maj:ts förslag och bifallit motionärernas eller
kanske antagit begge förslagen? Tror man ett grand på det prakti¬
ska och möjliga i dessa alternativ. Nej, utskottet har ej kunnat göra
annorlunda än det gjort. Men, säger man: Eu mer eller mindre hög¬
stämd kraftig motivering trots afslag! Hvad hade det tjenat till; den
hade aldrig antagits af Andra Kammaren — som tycker att Första
Kammaren är alltför efterlåten — och hade aldrig kommit in i någon
skrifvelse, då motionerna äro afslagna. Som sagdt, jag förstår icke
hvad man vill, att statsutskottet skulle under nuvarande omständighe¬
ter göra annat, och jag vet heller icke, hvarför i dag det talas så myc¬
ket om denna fråga. Jag kan förstå att, då man icke har medel till
sina utgifter, tid kan vara betänka, om man ej måste anlita lånevägen
att taga fram frågan. Men hvad det tjeuar till att nu vare sig fatta
Torsdagen den 26 Mars.
41 No 14.
beslut eller så mycket diskutera denna fråga, kan jag icke fatta. Jag Anväg till
har blott velat framhålla denna helt praktiska ståndpunkt, som ut- frrtygt-
skottet enligt min åsigt måst intaga, och herrarne veta, att statsut- '
skottet icke är något ideelt utskott. Af de skäl, som förelegat, kan or“s''
jag ej se, att utskottet praktiskt taget kunnat göra något annat än
hvad det gjort, och jag yrkar bifall till dess hemställan.
Herr Alin: Om det nu vore så, att flottans tekniska myndigheter
eller regeringen kunde garantera oss fred under den tid vi behöfva för
att sätta vår försvarsmateriel i nödigt skick med mindre årliga anslag
och medelst anvisning på tillfälliga öfverskott, då skulle jag icke sätta i
fråga någon annan väg till målets uppnående än denna. Men såsom
klart och tydligt är och såsom här också blifvit af den ene talaren
efter den andre framhållet, sä är det osäkerheten i afseende på fram¬
tiden, som gör, att man är skyldig att se till, att hvad som kaD göras
för att möta ovissa eventualiteter också göres så snart som möjligt
är. Denna skyldighet framträder med så mycket större styrka i samma
mån som utsigterna att fa behålla det tillstånd af fred, som vi under
så ovanligt lång tid åtnjutit, blifva mindre säkra. Här yttrades af
en talare på kronobergsbänken, att vi belinna oss i »djupaste fred».
Jag anser mig icke med anledning af detta yttrande behöfva erinra
honom om hvad verldshänclelserna hafva att svara på den saken för
hvarje vecka, snart sagdt .hvarje dag. Häutydningar härpå finnas
nemligen i ett par handlingar, som vi alla äro skyldiga att känna —
häutydningar af den beskaffenhet, att de äro mer än tillräckliga att
fästa äfven dens uppmärksamhet derpå, som ej förut haft den derpå
rigtad. Det fins i statsministerns anförande till statsrådsprotokollet
den 2 januari angående framställning om ökade försvarsanslag ett
yttrande, som lyder så: »Jag har så mycket större anledning att för¬
orda en sådan framställning till Riksdagen, som just den senaste tidens
erfarenhet gifvit oss förnyadt vittnesbörd om huru hastigt och ovän-
tadt, så inom som utom Europa, förvecklingar kunna uppstå.» Jag
erinrar på samma gång om Kongl. Maj:ts tal på rikssalen den 18
januari, der det heter: »Men verldsfreden, ehuru icke ännu verkligt
störd, synes dock lätt kunna blifva det. I betraktande häraf anser
jag det af särskild vigt, att vi må fortskynda stärkandet af vår för¬
svarsmateriel samt af våra fästningar, så att vi må sättas i stånd att
kunna bevara vår neutralitet, i händelse de frön till förvecklingar,
hvilka nu så ymnigt tyckas uppspira, skulle — hvad Gud afvände
— mogna till blodiga skördar.» Eu situation, som kan gifva anled¬
ning till ett sådant yttrande vid ett sådant tillfälle, är egnadt att väcka
oro — oro för fäderneslandets framtida öde. Och det är denna oro,
som förmått några af dem, som inom denna kammare hafva den äran
att vara sitt folks representanter, att inkomma med ett förslag till
åtgärder för att — icke ögonblickligen, ty det är omöjligt — men
så skyndsamt, som det vore möjligt, vidtaga de åtgärder, som äro
N:0 14. 42
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
J ar tygs
materiel.
(Forts.)
oundgängligen nödvändiga för värnande af landets trygghet, Det är
ett ändamål, som enligt min mening och, jag är öfvertygad derom,
äfven enligt herrar Törnehladhs och Diss Olof Larssons, är det mest
»produktiva» åt alla ändamål, om vi taga ordet »produktiv» i samma
betydelse.
Det har här yttrats, att äfven om man besluter sig för en sådan
åtgärd, som innefattas i motionärernas förslag, skulle dermed icke så
mycket vara vunnet, då förslaget innebär endast ett anslag å 6,600,000
kr. om året. Dertill ber jag få erinra, att enligt motionen skulle den
ifrågavarande summan under de båda första åren läggas till det belopp,
som Kongl. Maj:t i sin nu förevarande statsverksproposition begärt,
och det tredje och det fjerde året skulle kunna anslås två gåuger
6,600,000 kr. Hvad för öfrigt här anförts af den siste talaren vill
jag med hänsyn till den långt framskridna tiden ej bemöta på annat
sätt än med hänsyn till hvad motionen verkligen innehåller. Jag vill
endast med anledning af ett hans yttrande säga, att det skulle vara
väl, om våra efterkommande om 20—30 år kunde hänvisa till att
den åtgärd, som nu är i fråga, varit onödig, lika väl som han hän¬
visat till, att hade Riksens Ständer för 50 år sedan gjort det eller det
i samma rigtning, så hade vi nu funnit, att saken varit onödig och
alltsammans förgäfves. Ja, det kunde de ej veta, att en sådan åtgärd
skulle varit onödig, lika litet som vi nu veta, att den är det. Hvar¬
ken regeringen eller motionärerna eller statsutskottet känna den stund,
då vår försvarsmateriel kan behöfvas. Men allas vår skyldighet är
att förena oss om att den, så snart som möjligt är, blir satt i stånd
att, när den behöfves, fylla sin stora uppgift.
Hvad nu angår utskottets hemställan om motionen, skall jag lika
litet som någon annan här med anledning af densamma göra något
yrkande. Jag vet nemligen full väl, att på bifall till motionen är,
i synnerhet efter dess behandling i statsutskottet, icke att vid denna
riksdag räkna, och då ett yrkande på bifall dertill således icke kan
göra någon nytta, skall jag icke heller framställa det. Jag har såle¬
des med afseende på mom. c) icke något yrkande att göra, men an¬
håller att fa förena mig i yrkandet på bifall till utskottets hemställan
i mom. a).
Friherre Åkerhielm, Gustaf: I motsats till den siste ta¬
laren och flere före honom, har jag, som just tänkt bedja att få sys¬
selsätta mig något med den föredragna punkten c), ett yrkande att
göra, nemligen om bifall till punkten, och det är detta yrkande, jag
vill motivera.
Om denna punkt har varit mycket taladt; man kan gerna säga,
att dagens öfverläggningar hafva mest rört sig om motionärernas för¬
såg-
Jag vill då till en början villigt erkänna, att jag högaktar den
varma fosterlandskänsla, som dikterat motionen, och att jag gifver allt
Torsdagen den 26 Mars.
43 N:0 14.
erkännande åt de känslor och den ifver, hvarmed motionärerna för- Anslag till
svarat densamma utan att dock under denna öfverläggning hafva gjort "atericl
något yrkande. Jag vill endast belysa de svårigheter, hvilka skulle
uppstå vid genomförandet af motionärernas plan för att anskaffa me- ' or
del till försvarsväsendets ordnande under en lång följd af år.
Upptagande af ett lån på öfver 66 millioner inom landet torde
redan vara svårt nog, och hvad beträffar benämningen inhemskt lån,
anser jag detta endast vara en benämning; ty gifvet är, att för ett
land, som saknar guldgrufvor och guldtillförande kolonier, spelar guld¬
frågan en stor roll, och det blir förhållandet emellan vår och den
stora europeiska penningmarknaden, som blifver för oss bestämman¬
de. De värdepapper, vi utsläppa i endast svenskt mynt och på sven¬
ska språket, fä mycket svårt att slippa ut till den stora utländska
marknaden, dä vi deraf hafva behof — och erfarenheten har visat
att vi haft behof deraf. Det har varit ganska svårt att introducera
sådana papper. Svenska statspapper böra vara stälda på de stora
utländska folkens språk och i deras mynt samt vara erkända på de
utländska börserna, alltså vara guldvaluta\ och kunna i ett gifvet ögon¬
blick, då Sverige behöfver guld, draga till oss detta, men åter, då ka¬
pital samlats inom landet, draga obligationerna tillbaka till Sverige.
Det är endast på sådana papper, en sund riksgäldskontorsverksamhet
kan grundas, och eu rubbning i denna verksamhet eller förändring i
materialierna för densamma tror jag icke vore rådlig. Jag har här¬
med icke velat säga, att man icke möjligen en gång skulle kunna be¬
höfva upplåna medel för landets försvar, men jag åberopar i det fal¬
let en föregående talare på stockholmsbänken och i viss mån de åsig-
ter, som uttalats af en talare på dalabänken. Jag hoppas, att det
måtte dröja länge, innan Sverige behöfver skuldsätta barn och barn¬
barn under en oviss framtid för att ordna landets betryggande för¬
svar och bevara dess neutralitet. Man har icke rätt att binda kom¬
mande generationer för en så lång tid som 30 år för något, som ej
skänker afkastning, vore det än för ett så vackert ändamål som fo¬
sterlandets försvar. Dermed har jag icke sagt, att jag icke erkänner
det varma och fosterländska i motionärernas tankegång, men jag har
ödmjukast velat anhålla, att de benäget ville tillse, huruvida icke den
af dem föreslagna lånevägen skulle kunna komma att rubba riksgälds-
kontorets ställning och kosta eu framtid mer, än de dermed afsedda
fördelarne vore värda då.
Sedan jag sagt detta, yrkar jag bifall till punkten.
Herr Benedicks: Då herr Alin redan bemött de talare, mot
hvilka jag tänkt vända mig, behöfver jag icke vidare för den skull
taga kammarens tid i anspråk. Jag vill endast ytterligare framhålla
för de talare, hvilka sagt, att vi genast skulle börja att låna, att om
de närmare genomläsa motionen, skola de finna, att detta icke är för¬
hållandet; ty der står alldeles tydligt och klart, att Kongl. Maj:t
N:0 14. 44
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till ny skulle ega rätt att i mån af behof utsläppa obligationer. Således för-
matcrUl sv*nner allt detta tal om, att vi nu, då tiderna äro goda, skulle vilja
(Fort ) låna- utan meningen är naturligtvis endast den, att, när i en framtid
° ' medlen icke räcka till, man då skulle upptaga län. Att motionen
måste så affattas, som den är affattad, beror på det datum, som står
under motionen, nemligen den 28 januari; vid den tidpunkten visste
vi icke, att öfverskottet var så storartadt, som man sedan dess fått
reda på.
I likhet med mina medmotionärer har jag icke något yrkande
att göra.
Herr Philipson: Det är ingalunda min afsigt att på något sätt
vilja klandra statsutskottet för motiveringen af denna del af dess nu
föreliggande betänkande; jag är fullkomligt öfvertygad om, och behof-
ver icke uttala denna min öfvertygelse, att utskottsledamöterna från
denna kammare äro lika varma forsvarsvänner som vi motionärer.
Det var således icke för att härom yttra mig, eller af den anlednin¬
gen, som jag begärde ordet, utan har jag anhållit få säga några få
ord angående den principiella frågan i denna så vigtiga angelägenhet,
sådan den blifvit framstäf genom motionärerna, då de föreslagit upp¬
tagande af ett lån för vårt försvars ordnande. Då vi nästan alla äro
lika varmt och lifligt öfvertygade om nödvändigheten deraf, att vårt
försvar starkes, att det stärkes betydligt, och hvad mera är, redan un¬
der den närmaste tiden, måste vid sådant förhållande den tanken tränga
sig på oss eller den frågan uppställas: huru skall detta kunna åstad¬
kommas? Redan vid förra riksdagen kom man på den tanken, en
tanke, som icke varit främmande för äfven föregående Riksdagar, att
enda sättet att skyndsamt ordna vårt försvarsväsen vore att inslå på
lånevägen, en väg, hvilken andra stater, både större och rikare, både
mindre och fattigare än vår, för länge sedan nödgats beträda. Då
jag gör mig denna fråga och om jag äfven tager de öfverskott, Indika
nu så lyckligt förefinnas, liksom äfven dem, hvilka man äfven för nä¬
sta statsreglering hoppas skola uppstå, med i räkningen, så kan jag
likväl icke tänka mig annat, än att tiden för fullbordandet af vårt för¬
svar måste blifva allt för långt aflägsen, så vida ej åtgärder vidtagas
för att på annat sätt anskaffa behöfliga medel till att bestrida kostna¬
derna härför. Ett upptagande af lån skulle deremot, på samma gång-
man nu faststälde och derefter fullföljde den i motionen förordade,
af vederbörande komitéer och departement tillstyrkta planen för för¬
svarets ordnande, medföra det enligt mitt förmenande högst lyckliga
resultat, att man inom några fä år hade yppnått målet, det mål, hvar¬
efter vi alla sträfva: ett för vår sjelfständighet och oberoende betryg¬
gande försvar.
Detta har varit anledningen till mitt deltagande i motionen, och
ehuru jag icke i dag — då sådant ej anses lämpligt nu — kommer
att yrka bifall till densamma, anhåller jag likväl att emot det klan-
Torsdagen den 26 Mars.
45 N:0 14.
der, som här rigtats mot den finansiella delen af motionen, få göra Anslag till
några erinringar. måleri l
En ärad talare på stockholmsbänken har framhållit vissa svång- *'
heter, hvilka skulle möta vid placerandet inom landet af ett sådant ' 0 '
lån som detta, uppgående till 66 å 67 millioner kronor, men han har
dervid icke beräknat, att hela detta lån ej upptages nu, utau under
loppet af 10, eventuelt 8 år, och att således den summa, som erfor¬
drades, icke öfverstege 6 å 7, eventuelt i fall Kongl. Maj:t så funne för
godt, under 2 år 12 millioner kronor årligen. Då han ordade om svårig¬
heterna att på detta sätt erhålla ett inhemskt lån eller placera obli¬
gationer till detta belopp inom landet, kunde jag icke undgå att på¬
minna mig hans uttalande vid förra årets riksdag i fråga om lagför¬
slaget angående försäkring för beredande af pensioner vid uppstående
oförmåga till arbete. Herr Törnebladh uttalade då sina betänklighe¬
ter mot den stora kapitalbildning, som skulle blifva eu följd af att
Kongl. Maj:ts eller rättare utskottets förslag komrne till stånd. Enligt
hans förmeuaude vore denna stora fondbildning det svåraste hindret
för genomförande af denna mycket vigtiga fråga. Han ansåg nemli¬
gen, att genom en sådan stor kapitalbildning, uppgående till omkring
9 millioner kronor årligen, skulle det vara omöjligt att qvarhålla rän¬
tefoten vid 3 V* %, utan måste denna sjunka allt lägre och lägre.
Om man, såsom han då tyckes göra, å ena sidan anser, att kapital¬
bildningen i vårt land är så stor, att en räntefot af 3 1/s % icke
längre är möjlig att upprätthålla vid en ytterligare kapitalbildning af
9 millioner kronor årligen, då bör man, å andra sidan, icke kunna
hysa några betänkligheter eller anse det för staten vara svårt att år¬
ligen upplåna 6 6/io millioner samt kunna placera obligationer för detta
belopp inom landet.
Eu annan högt ärad talare har sedermera såsom en med detta
län förknippad svårighet å andra sidan framhållit, att obligationer,
lydande endast å kronor, ej skulle kunna placeras i utlandet, att, dä
de skola betalas med guld, sådant kunde inverka på guldmyntfoten
eller på vårt lands guldförråd, då man vid behof ej för dem kunde
få guld från utlandet hit infördt, samt der störa våra kreditförhållan¬
den. Jag vågar bestrida detta. Vårt förhållande till utlandet kommer
icke att rubbas och kan icke komma att rubbas deraf, att årligen un¬
der c:a 10 år 6 (i/io millioner af staten upplånas i kronor och ej nå¬
gon utländsk valör å obligationerna utsattes. Tvärt om är min öfver¬
tygelse, att upptagandet af ett sådant inhemskt lån, stäldt i kronor,
skulle stärka vår kredit, och icke heller är guldmyntfoten och förmå¬
gan att skaffa guld till värt land numera uteslutande beroende på de
iänesummor, vi upptaga, utan fast hellre på vår export och densam¬
mas stora öfverskott i värde öfver importen. Det är valutan för denna
export, som ligger till grund för sådant förhållande — våra utländska
fordringar och våra vexlar på utlandet är det, som kunna anses vara
N:0 14. 46
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
fartygs
materiel.
(Forts.)
ny eqvivalenter för guldkassan, lika fullt, som om i den läge samma be¬
lopp pregladt guld.
Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, ej heller har jag nå¬
got yrkande att göra.
Efter detta anförande hördes rop på proposition.
Herr Fränekel': Ehuru jag deltagit i utskottets behandling af
denna fråga, skulle jag icke haft skäl att begära ordet, då denna redan
är så genomdebatterad, derest icke alla motionärerna sammanstämmande
yttrat sig på det sätt, att, ehuru de för sin del förklarat, att de icke
ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i utskottets förslag, de det
oaktadt i alla sina yttranden anfört ganska skarpt klander mot utskottet.
Då jag deltog i ärendets behandling inom utskottet, hade jag ett annat
skäl för att ställa mig på den ståndpunkt, utskottet för närvarande
antager, ett annat än den ursäkt, hvilken herrar motionärer gifvit oss
för det slut, hvartill vi kommit. Jag vill nemligen fästa uppmärk¬
samheten på hvad motionärerna faktiskt begära i sin motion. De be¬
gära ingenting mer och ingenting mindre, än att Riksdagen nu skall
fatta beslut om att anmoda riksgäldskontor^ att upptaga ett lån på
66 millioner kronor för att dermed bestrida kostnaderna för en för-
svarsplan, hvilken motionärerna sjelfva delvis uppgjort. Jag hemstäl¬
ler, huruvida utskottets beslut då kunnat blifva annat, än det blef.
Jag vill icke tvista med motionärerna eller någon, huruvida lånevägen
är den enda rätta vägen för att bereda oss medel till stärkande af
vårt försvar; men jag vågar påstå, att frågan uti den form, hvaruti
den i år förelåg, omöjligen kunde på annat sätt blifva af utskottet
behandlad. Den skiljer sig från förra årets derigenom, att man förra
året endast begärde en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
framläggande af en plan för försvaret i dess helhet och ett yttrande
om huru erforderliga medel dertill lämpligast skulle kunna anskaffas.
I år deremot begära motionärerna af Riksdagen ett definitivt beslut,
oberoende af en sådan utredning. Utom de skäl, Indika flera af kam¬
raterna inom utskottet redan framdragit för det slut, hvartill utskottet
kommit, har jag ansett mig böra nämna detta såsom ett ytterligare
skäl för afslag ä motionen. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Törnebladh: Jag hade icke tänkt besvära kammaren med
att ännu eu gång begära ordet, men jag är tvungen dertill i följd af
ett yttrande af en talare på öotgötabäuken. Hans erinran om hvad
jag sade i fjol var fullkomligt rigtig, men hans återgifvande af mina
ord från i dag var fullständigt origtigt — jag har aldrig yttrat något
sådant, som han påstod. Jag talade icke om svårigheten att låna upp
66 millioner, endast om svårigheten att sedermera släpa på de betyd¬
liga annuiteterna.
Herr Almström: Herr Fränekel sade, att motionärerna begärt,
Torsdagen den 26 Mars.
47 N:0 14.
att man skulle upptaga ett lan på 66 millioner till bestridande afAnslag till
kostnaderna för en forsvarsplan, hvilken motionärerna sjelfva uppgjort. ^Uriél
Jag vill påminna honom, att den plan, som innehålles i motionen, är
just densamma, som regeringen framlagt för Riksdagen. '
Herr Sandberg: Äfven den ljufva harmoni, som i denna och
likartade frågor är rådande inom den stora majoriteten i Första Kam¬
maren, kan blifva enformig och i viss mån tröttande, om icke någon
omvexling förekommer. Jag vågar derför hoppas, att kammaren un¬
der några minuter med tålamod skall lyssna till en korps kraxande.
Jag är sannerligen en lika varm fosterlandsvän som någon i denna
kammare, men jag hyser den orubbliga öfvertygelsen, att våra för-
svarskrafter höjas och stärkas i vida högre grad och på ett långt
bättre och säkrare sätt genom att understödja och befrämja vårt folks
ekonomiska välstånd än genom att bevilja större anslag till militära
ändamål, än som någonsin förut under fredstid gifvits. Jag nämnde
med afsigt under fredstid. Vi hafva ju från statsrådsbänken under
remissdebatten hört yttras, att vi icke hafva några fiender. Så myc¬
ket torde väl deraf kunna slutas, att vi under den närmaste framti¬
den icke hafva något att frukta. Om vi än med oerhörda uppoffrin¬
gar lyckas förskaffa oss en stor flotta, starka fästningar, en väldig
armé och utmärkt krigsmateriel, så, om vi en gång nödgas ensamma
försvara vårt sjelfbestånd mot en öfvermägtig fiende, uträttas dermed
föga, om vi på samma gäng äro ekonomiskt ruinerade. Vår nu så
mycket prisade utländska kredit torde då reducera sig till ganska
ringa dimensioner. För öfrigt synes det mig, och jag tror, att jag
icke är ensam om den meningen, att det icke kan vara rättvist och
billigt eller med gifna löften öfverensstämmande, att vi nu till mili¬
tära ändamål använda allt, nästan allt åtminstone, af det öfverskott,
som finnes på budgeten. Här hafva löften gifvits åt våra arbetare,
löften, Indika på detta sätt icke inlösas.
För min del yrkar jag bifall till reservationen.
Jag vill sanuerligen ingalunda ofta besvära kammaren med mina
olycksprofetior, hvilka naturligtvis icke kunna vara annat än föga
angenäma för dem, hvilka nu sola sig i besittning af magtens fullhet;
men medan jag nu har ordet, vill jag begagna mig af tillfallet att ut¬
tala några tankar om den allmänna ställningen, hvilka tankar nog
kunna innehålla sanning, äfven om de föga öfverensstämma med hvad
som nu för tiden anses vara statsmannavishet och politisk klokhet.
Om herrar protektionister jemte det så mycket hånade uttrycket
»Sverige åt svenskarna» äfven hade på sin fana skrifvit »sparsamhet
med statens medel», eller, med andra ord, om protektionisterna hade
förenat Hattarnes omsorger om Sveriges näringar med Mössornas
sparsamma statshushållning, så hade detta parti i närvarande stund
icke endast varit herskande inom Riksdagen, utan äfven uppburits af
en så stark och allmän opinion inom hela vårt land, att dess ställ-
N;0 14. 48
Torsdagen den 26 Mars.
Anslag till
Jartygs-
materiel.
(Forts.)
ny ning varit tryggad under årtionden. Så, som förhållandena nu gestal¬
tat sig, har sannerligen det goda, hvilket utan tvifvel uträttats genom
det åt våra näringar under de senare åren gifna skyddet, i väsent¬
lig mån paralyserats af den hvarje år med millioner växande budgeten
och den ständigt ökade skuldsättningen. För min del fruktar jag
högeligen, att just denna mindre goda hushållning med statens medel
skall blifva den stötesten, på hvilken protektionisternas magtställning
kommer att falla, och det kanske långt förr, än någon nu föreställer
sig. Ingen, som icke med afsigt tillsluter sina ögon för verkliga för¬
hållandet, torde kunna undgå att inse, att missnöjet med det sätt,
hvarpå man nu hushållar med statens medel, är långt starkare och
allmännare samt har långt djupare rötter äu de hufvudsakligen genom
en hänsynslös, för att icke säga oärlig och samvetslös agitation åstad¬
komna klagomålen öfver frånvaron af allmän rösträtt och tillvaron af
de orättvist s. k. svält-tullarna.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, förklarade herr tal¬
mannen, att, enär olika yrkanden framstälts i fråga om mom. a) i före¬
varande punkt, propositioner komme att göras beträffande hvarje mo¬
ment för sig.
Derefter yttrade herr talmannen, att i afseende på mom. a) yr¬
kats, dels att utskottets hemställan skulle bifallas dels ock att kam¬
maren, med afslag ä utskottets hemställan, måtte antaga det förslag,
som innefattades i mom. a) i den vid punkten afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.
Vidare biföll kammaren, på gjorda propositioner, hvad utskottet
i mom. b)—d) hemstält.
Punkterna 6—-12.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Anslag till
förrådshus för
bomullskrut
m. m. i Karls¬
krona.
Punkten 13.
Friherre v. Otter: Kammaren behagade finna, att skiljaktighe¬
terna mellan de båda statsutskottshalfvorna icke äro uttryck för någon
olika mening angående behöfligheten af det här ifrågavarande förråds¬
huset, men Andra Kammarens utskottsledamöter ansägo en ytterligare
utredning vara erforderlig, då deremot denna kammares ledamöter an-
sågo eu dylik öfverflödig, helst då man trott, att anslaget skulle kunna
något nedsättas. Då jag för min del är alldeles öfvertygad om, att
någon vidare utredning icke kan lemnas, egnad att gifva några vidare
upplysningar i denna sak, och jag finner det ifrågavarande huset vara
Torsdagen den 26 Mars.
49 No 14.
af yttersta behof påkalladt, hemställer jag om bifall till reservationen, Anslag till
som är af följande lydelse: »att Riksdagen må, till förrådshus för förrådshus för
bomullskrut m. m. i Karlskrona, på extra stat för 1897 anvisa 45,000 hoMut,l,^rul
* L 1 m. m. t Karls-
kronor»' krona.
(Forts.)
Friherre Klinckowström: Jag vill endast helt kort yrka bifall
till statsutskottets förslag i denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder före¬
komna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå, att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, ville antaga det förslag, som innefatta¬
des i herr Lundebergs med fleres vid punkten afgifna reservation;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Punkterna 14—16.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
_ Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 21 och
24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckta
motioner dels om ändring af §§ 7, 11, 12, 28 och 105 regerings¬
formen samt § 38 riksdagsordningen äfvensom upphäfvande af § 32
regeringsformen, dels om upphäfvande af § 15 regeringsformen och
ändring af §§ 4, 7, 38, 105 och 106 regeringsformen samt § 38
riksdagsordningen, dels om ändring af § 13 regeringsformen, dels ock
om ändrad lydelse af § 15 regeringsformen, biföll kammaren hvad utskot¬
tet i nämnda utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande banko-
utskottets den 21 och 24 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 7,
angående användande af riksbankens vinst för år 1895.
Punkten 1. An9- använ-
dandet af riks
bankens \)%n8t
Grefve Spens: Då jag icke kunnat finna, att riksbanken, med för år 1895.
dess nuvarande goda och starka ställning, har något behof att af
vinstmedlen för sistlidne år fa behålla mera än Kongl. Maj:t afsett,
så har jag biträdt en vid betänkandet fogad reservation samt tager
jag mig friheten yrka afslag å den nu föredragna punkten och bifall
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 14.
i
N:0 14. 50
Torsdagen den 29 Mars.
Ang. annan- till reservationen, hvilken till alla delar öfverensstämmer med Kougl.
dandet af riks- ]yjaj;ts förslag.
hnnletxna tvinat. ** °
för år 1895.
(Forts.)
Herr Sandberg: För att om möjligt förekomma de olidliga tvi¬
sterna om bankvinstens användande och fördelning, i hvilka jag mer
än tio år deltagit, föreslog jag sistlidet år, då jag ännu hade äran att
vara medlem af bankoutskottet, att, i enlighet med hvad som före-
skrifves i fråga om enskilda banker, af riksbankens vinst för år 1894
ungefär tio procent skulle bibehållas åt riksbanken och återstoden
öfverlemnas till statsverket. Detta mitt förslag vann märkvärdigt nog
bifall både af utskottets och Riksdagens pluralitet samt har till och
med upptagits i statsverkspropositionen innevarande år. Så mycket
besynnerligare är då att nu finna, det pluraliteten af bankoutskottet,
bestående af Andra Kammarens män och min efterträdare i utskottet,
har velat taga sig för att låta riksbanken behålla ungefär en tredjedel
af vinstmedlen, utan att bankofullmägtige, som väl bäst förstå att
bedöma frågan, yrkat sådant. Det är endast farhågan för inrättande
af för många afdelningskontor samt den tillfälliga rikedomen i stats¬
kassan, som förmått utskottet att afvika från Kougl. Maj:ts proposi¬
tion. För min del tror jag, liksom jag förut trott, att lyckligt vore
om den principen kunde fastslås att låta riksbanken behålla tio pro¬
cent och öfverlemna återstoden till statsverket. Jag yrkar bifall till
reservationen.
Friherre Klinckowström: Jag ber att få förena mig med den
förste talaren och således yrka afslag å bankoutskottets förslag samt
bifall till reservationen.
Herr Larsson: För min del skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag, och detta oaktadt jag inser, att detsamma icke i
denna kammare har stor utsigt till framgång. Jag behöfver icke åbe¬
ropa många skäl utöfver dem som utskottet anfört. För mig synas
nemligen de skälen mer än tillräckligt tala för bifall till det slut, hvar¬
till utskottet kommit. Jag har inom utskottet biträdt den mening,
som omfattats af majoriteten. Jag gjorde detta också derför att, sedan
Andra Kammarens ledamöter inom utskottet yrkat att halfva banko¬
vinsten skulle behållas för riksbankens behof och endast andra hälften
lemnas till statsverket, jag trodde, att för ett sådant bemedlingsför-
slag, som afsåg att lemna statsverket 2 millioner och låta banken be¬
hålla återstoden, enighet skulle kunna vinnas inom utskottet. Det
befans emellertid, att ingen af Första Kammarens ledamöter var med
om ett sådant bemedlingsforslag. Det har talats om att bankens
ställning är tillräckligt stark, och många gånger hafva vi här hört-
upprepas, att bankens ställning icke stärkes derigenom att den får
behålla större delar af sin vinst. Men sedan nu efter många år
bankens grundfond har nått upp till 50 millioner, får man från pre-
Torsdagen den 26 Mars.
Öl N:0 14.
ds samma håll höra sägas, att nu är bankens ställning så stark, att
banken icke vidai’e behöfver behålla någon del af sin vinst. Huru
har ställningen blifvit så stark? Icke har man tagit upp några stats¬
lån för att stärka ställningen, utan den styrka, banken vunnit, har
just uppkommit derigenom att banken fått behålla en del af sin vinst.
Under hela den tid, jag varit med i Riksdagen, derunder grundfon¬
den ökats från 25 till 50 millioner, har meningsskiljaktighet nästan
ständigt rådt mellan Första och Andra Kammaren. Genom den gemen¬
samma voteringen har ibland banken fått behålla mer än Första Kam¬
maren velat gifva, ibland har Första Kammarens åsigt segrat. Nu äro
de som alltid förfäktat den åsigten, att banken icke kan stärkas me¬
dels bibehållande af större eller mindre del af bankovinsten, så att
säga stolta öfver att vi kommit upp till denna siffra, 50 millioner,
men tron I, mine herrar, att vi skulle hafva varit vid denna siffra
om Första Kammarens åsigt under föregående riksdagar hvarje gång
blifvit den segrande? Nej, i sådant fall hade allt ett godt stycke
fattats i de 50 millionerna. Jag har också varit med om att tillstyrka
användningen för statens behof af en större del af bankovinsten, ja,
till och med det mesta deraf, men det har varit under sådana tider,
då svårighet förefunnits att få statsregleringen att gå i hop, då man
stått i valet mellan att öka skatten eller ock taga upp lån för att
betäcka bristen. Vid sådana tillfallen har jag ansett mig kunna vara
med om att taga hela eller större delen af bankovinsten till statens
behof. Men ett dylikt förhållande förefinnes icke nu, då ställningen
är så lysande, som den för närvarande är.
Jag har här en tablå, utvisande huru mycket riksbanken hvarje
år fått behålla och huru mycket staten fatt. Dock skall jag ej besvära
kammaren med att uppläsa densamma. Jag har förskaffat mig dessa
siffror endast för att visa, att om Första Kammarens åsigt städse fått
göra sig gällande, hade man icke på långt när varit uppe i de 50
millioner, som anses vara nödiga för banken och som man nu också
är så stolt öfver att de nu finnas.
Talet om att man icke kan stärka bankens fonder genom att
låta densamma behålla vinsten har jag aldrig kunnat förstå. Huru
bedömer man t ex. de enskilda bankerna? Anser man, att den bank
är mera solid och sköter sig bättre, som delar ut hela årsvinsten till
aktieegarne, eller den som visserligen delar ut eu skälig vinst, men
som tillika årligen afsätter af vinstmedlen för framtida behof? Jag
tror, att svaret icke kan blifva mer än ett, nemligen att den bank,
som icke delar ut hela sin vinst utan söker att under de goda tiderna
stärka sin ställning, är bättre skött än den, som delar ut allt. Det
är väl också alldeles gifvet, att, om riksbanken nu får behålla något
öfver eu million, dess ställning dermed är starkare. Ty om man
lemnar ut denna million till statsverket, och statsverket i sin ordning
lemnar ut sedlarne kunna iunehafvarne af dessa hvilket ögonblick som
helst komma till riksbanken och kräfva ut guldvaluta för sedlarne,
Ang. använ¬
dandet af riks¬
bankens vinst
för år 1895.
(Forts.)
»:0 14. 52
Torsdagen den 26 Mars.
Ang. använ¬
dandet af riks¬
bankens vinst
för år 1895.
(Fort*.)
och då har bankens ställning blifvit jemnt så mycket sämre. Der¬
emot om banken får behålla denna million, kan denna visserligen
också gå ut i banksedlar, men dermed har banken fått en motsva¬
rande fordran och derigenom har den, så vidt jag förstår, blifvit star¬
kare, lika väl som om den köper sig stats- eller hypoteksbanksobliga-
tioner för de vinstmedel, den far behålla. Det måtte väl stärka
banken att få behålla dessa obligationer, för hvilka den vid behof
kan skaffa guldvaluta. Ett sådant tillvägagående är väl klokare än
att lemna ut sedlarne utan någon valuta, hvilket sker genom att lemna
hela vinsten till statsverkets behof. — Någon bestämd princip i af¬
seende å huru stor del af vinsten banken borde få behålla har icke
gjort sig gällande. Nu talas om att »tio procent» skulle blifva eu
princip för framtiden. Denna princip har varit tillämpad en gång,
men ibland har banken fått behålla hälften, ibland tredjedelen, ibland
hela vinsten, och ibland har statsverket fått hela vinsten.
Räknar man efter till huru stort belopp bankovinsten under samt¬
liga åren af nya statsskicket sammanlagdt nppgått, och hvad banken
deraf fått, skall man finna att banken fått behålla icke precis på siffran,
men helt nära hälften, medan statsverket fått emottaga andra hälften.
Jag tror, att nu, då statens ställning är sådan, att det låter sig göra,
nödvändigt är att i någon mån åtminstone stärka bankens ställning.
Vi hafva förslag till en ny banklag att vänta, ehuru icke i år, och vi
hafva fått se, att enligt detta skulle riksbanken ensamt ega rätt att gifva
ut sedlar, hvilka skulle gälla såsom mynt och lagligt betalningsmedel,
så länge banken kunde inlösa dem med guld. Men om banken komme
i eu sådan ställning, att den icke kunde göra detta, vore vi alldeles
utan betalningsmedel i landet, ty de enskilda bankernas sedlar skulle
icke finnas till, och då stode vi der vackert. Då skulle det befinnas
hafva varit väl, om man sökt stärka banken under de tider, då man
haft tillfälle dertill. Det kan hända, att om två å tre år statsregle-
ringen visar sådana svårigheter, att man åter måste tillgripa hela
vinsten, men derför får man ej lemna ur sigte att just vid de till¬
fällen, då ställningen är god, söka bevara något åt banken och stärka
den för de kommande tiderna, hvarigenom den blifver allt bättre i
tillfälle att fullgöra de kraf, som ställas på en riksbank. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets betänkande. Jag var icke inne i kam¬
maren, då de två förste talarne yttrade sig, och vet således icke hvad
de sagt, hvadan jag icke kan bemöta dem.
Herr Törnebladh: Jag torde icke behöfva upplysa derom, att
då fullmägtige hafva yttrat sig i denna fråga, hafva de sett den ute¬
slutande ur bankens synpunkt. Fullmägtige hafva naturligtvis icke
någon rättighet att betrakta frågan ur mera allmänt politisk eller stats-
finansiel synpunkt, utan endast att pröfva hvad bankens bästa kräf-
ver. De hafva i detta fall yttrat, att, om, såsom de föreslagit, blott
ett afdelningskontor komme att år 1897 inrättas, riksbanken icke hade
Torsdagen den 26 Mars.
53 N:o 14.
behof af att få större andel åt bankovinsten än som af Kong!. Maj:t Ang. anvön-
föreslagits, eller omkring tio procent, och det är ett yttrande, somdarule aJ
jag tror att fullmäktige lugnt kunna stå för. Likaså hafva fullmäg- jÖT °r 2895.
tige, på förnyad remiss från bankoutskottet, sagt, att, om, såsom för- -portB y
utsattes i bankoutskottets remiss, under år 1897 två afdelningskontor
skulle komma att inrättas, något oafvisligt behof för riksbanken att
fa större andel i vinsten, än Kongl. Maj:t föreslagit, icke förefunnes
i betraktande af den nuvarande goda ställningen, nemligen den stora
sedelreserven. Det är ock temligen klart, att nog kunna dessa afdel¬
ningskontor, hvar de inrättas, grundläggas med de tillgångar, banken
nu bär, så mycket mer som vid nästa års slut bankens tillgångar all¬
tid blifva ökade med bankoviusten, ty huru än Riksdagen nästa år
kommer att bestämma angående bankovinsten för 1896, så kommer,
enligt hvad som brukas, utbetalning icke att ske förr än två år efter
1896, eller 1898, hvarigenom för riksbanken är en möjlighet att be¬
gagna det nästförflutna årets bankovinst såsom tillgång under det
löpande året. Det är således temligen lätt att beräkna, det något be¬
stämdt behof i berörda hänseende icke förefinnes. Men fullmägtige
hafva tillika sagt, att, om anordningen af nya afdelningskontor kom-
me att ytterligare påskyndas, det kunde vara skäl att för banken taga
i anspråk större del af bankovinsten. Jag vill icke säga, att detta
är absolut nödvändigt, ej heller huru stor denna andel skulle behöfva
vara, men påtagligt är, att, om man forcerar anläggandet af nya kon¬
tor, innan sedelutgifningsrätten tillhör riksbanken ensam, anspråk
kunna ställas på förstärkning till kontoren, hvilket under en mindre
gynsam ställning än den nuvarande skulle kunna, om icke välla svå¬
righeter, åtminstone bidraga dertill, att sedelreserven blefve väl liten.
Det är således en nödig försigtighet, som dervid gjort sig gällande, en
försigtighet, som endast innebär att om man påskyndar öppnandet af
nya afdelningskontor, det icke är säkert, att proportionen en tionde¬
del för framtiden bör vara den gällande. Såsom stöd derför kan jag
nämna, att afdelningskontoren under året vunnit en så lycklig ut¬
veckling, att, äfven om man icke tager i beräkning det nya kontoret
i Umeå, för hvilket 1,250,000 kronor tillsvidare anslagits, kontoren
under månaderna januari, februari och mars i förstärkning hafva fått
i rundt tal 2,200,000 kronor eller således icke så mycket under den
andel af bankovinsten, hvilken skulle tillfalla statsverket. Med en
sådan utveckling af kontoren för ögonen, hav det varit fullmägtiges
skyldighet att för Riksdagen framhålla, att det icke säkert kan påräk¬
nas för närmaste framtiden, att blott eu tiondedel är nog för riksban¬
ken. Huru förhållandena komma att gestalta sin nästa år, fa vi till-
fälle att då se.
Hväd beträffar förstärkningen af riksbanken, är ju temligen på¬
tagligt, att ju större fond, banken får, i viss mån kan den anses star¬
kare. Jag säger i viss mån, ty det finnes dock en gräns, vid hvil¬
ken man gerna stannar, helst derför, att ju större fonden är, desto
N:0 14. 54
Torsdagen den 26 Mars.
Ang. annan- mer har Riksdagen och kanske också allmänheten förväntningar på att
1 bankens^vinst v^ns^en skall ökas. Nu förhåller det sig alldeles tvärtom, ty ju större
för år 1895. fonden är, dess mindre blir i viss mån, nemligen i proportion till
(Ports.) fonden, bankens vinst. Det är nemligen lättare att, såsom Norges
bank, förränta 12 millioners än, såsom vår bank, 50 millioners grund¬
fond. Franska banken har 180 millioner francs, men dess sedelutgif-
ning går upp till öfver 3 milliarder, och dess metalliska kassa har till
och med stundom öfverstigit sedelutgifningen. Det beror således på
de papper, öfver hvilka banken kan på grund af sin utlåning dispo¬
nera. Och ju mer flytande dessa papper äro, dess lättare har ban¬
ken att reda sig. Hos oss är att märka det särskilda förhållande, att
vi måste röra oss med äfven s. k. långa papper, afbetalningslån, som
äro anslagna till 12 millioner, och det för oss så godt som egendomliga
bruket af årskreditiv. Det gör rörelsen tyngre. Skulle emellertid en
större del af bankovinsten komma att tillflyta statsverket, komnie kan¬
ske denna del helt enkelt att öfverflyttas till statskontorets folioräk-
ning, hvilken under sista tiden gått upp till 14 å 15 millioner. I
finnen, mine herrar, att när staten kan hafva anspråk på att hvilket
ögonblick som helst få 14 å 15 millioner utbetalda i sedlar, spelar
bankens större eller mindre andel i vinsten en mycket liten roll, utan
beror bankens styrka på hvilka papper man kan hafva till att täcka
sedelutgifningen med. Således den förstärkning, som vinnes i och
med öfverlemnandet af några hundra tusen, kronor är mycket liten.
Enligt det nya förslaget skulle grundfonden utgöra 50 millioner kro¬
nor, (dertill uppgår den redan nu) och reservfonden slutligen 12Va
millioner kronor. Äfven om nu hvad af Kong], Maj:t föreslagits
skulle öfverlemnas till statsverket, skulle det fattas endast omkring 5
millioner i de 6272 millioner, som på visst sätt af Kongl. Maj:t i
banklagen hafva blifvit satta såsom maximum, då nemligen der före-
skrifves, att, om reservfonden uppgått till 25 procent af grundfonden
eller till 1272 millioner, vidare afsättning icke behöfde ske. Således
högre än till 6272 millioner kronor anser man sig icke behöfva gå.
Och dessa 5 millioner är icke nödigt att taga på ett eller två år.
År det så, att statens behof nu fordrar mer än hvad Kongl. Maj:t
begärt, så tror jag icke att bankens behof dertill säger nej.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att utskot¬
tets hemställan skulle bifallas, dels ock, af grefve Spens, att kamma¬
ren måtte antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservation.
Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på godkännande af grefve Spens’ förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.
Torsdagen den 26 Mars.
55 N:0 14.
Punlden 2.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskot¬
tets den 19 och 20 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 31, i
anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af lagen angående
byggnad och underhåll af kyrka m. m. den 12 juni 1885 samt af lagen
angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och under¬
håll af prestgård den 1 maj 1885.
Punkten 1. IfragasaU lag.
jorananng
Herr Båss el rot: Jag skall tillåta mig att yrka afslag å det “7 JÄS
föredragna lagförslaget. Såsom kammaren är bekant, hafva de nu af kyrka m.m.
gällande bestämmelserna af år 1885 rörande sättet för byggnad och (Forts.)
underhåll af kyrka åstadkommits efter mångåriga, långvariga öfver-
läggningar och tillmötesgåenden å ömse sidor. Att dessa bestämmel¬
ser, nemligen att egare af fastighet skall härutinnan bidraga efter hela
och egare till annat beskattningsföremål efter endast en fjerdedel af
fyrktalet, möjligen icke äro de absolut rätta, kan jag medgifva. Alen
det skulle enligt min uppfattning vara orimligt och obilligt att, såsom
utskottet nu föreslår, fullständigt likställa fastigheter och öfriga be¬
skattningsföremål i ifrågavarande afseende. Man måste väl medgifva,
såsom uttryckligen sades då lagen af år 1885 godkändes, att egare af
fastighet har ett helt annat och mer stadigvarande intresse af något
sådant som byggnad af kyrka än den, som skattar för inkomst af
handel eller industri. Således synes vara billigt och rigtigt, att
egare af fastighet dertill bidrager mera än den, som innehar annat
beskattningsföremål.
Jag tillåter mig att i detta sammanhang hänvisa på, att äfven
rättigheterna äro mindre för dem, som skatta för annat beskattnings¬
föremål än fastighet, än för dem, som skatta för fastighet. Sålunda
hafva vid val af prest de, som skatta för inkomst,. endast femtedelen
så stort röstetal som de, hvilka skatta för fastighet. — Utan att
göra någon ändring i afseende på rättigheter, vill utskottet nu göra
skyldigheterna lika för fastighetsegare och dem, som skatta för inkomst.
Ett annat hufvudskäl för mig att yrka afslag å förslaget är, att
<lå man i en fråga sådan som denna efter mångåriga underhandlingar
kommit till ett resultat, bör man hålla fast dervid så länge som möj¬
ligt och icke medgifva den ena rättelsen deri efter den andra.. Man
bör betänka, att det icke finnes något, som så försvårar en blifvande
uppgörelse i andra frågor, som medvetandet att överenskommelser af
sådant slag utan väsentliga skäl rubbats. Skall man i andra frågor
No 14. 56
Torsdagen den 26 ilars.
Ifrågasatt lag. kunna taga något steg framåt, får man allt se till, att man kan lita
dambyggnad ^lvac^ som öfverenskommits icke har en alltför prekär tillvaro.
och underhåll ~ Jag yrkar afslag å utskottets förslag.
af kyrka m. m.
(Forts.) Herr Andersson, Gustaf: Då jag inom utskottet biträdt det
slut, hvartill utskottet kommit, skall jag be att få angifva skälen
dertill. År 1885 beslöt Riksdagen, att alla, hvilka inom församlin¬
gen erlägga kommunalutskylder, skola deltaga i byggandet och under¬
hållet af kyrka, fastighetsegare för hela och de som skatta för
inkomst af kapital eller arbete för en fjerdedel af sitt fyrktal. — Jag
anser, att det var ett fel af Riksdagen att, sedan grundprinciperna
voro godkända, icke taga steget fullt ut och göra alla i detta hän¬
seende likstälda. Jag förmodar att Riksdagen då ansåg, att lagförän¬
dringen skedde i enlighet med billighet och rättvisa. Men då rätt¬
visa skipas, bör den skipas fullt och icke endast till en fjerdedel. —
Om man tänker på t. ex. sågverksbolagen i Norrland, som för några
tiotal år sedan för en ringa penning köpte skogar af hemmansegarne
och som nu gjort goda affärer derpå, så, i händelse af byggnad
eller reparation af kyrka skall företagas, skola dessa rika bolag del¬
taga med endast en fjerdedel af sitt fyrktal, medan deremot hemmans¬
egarne, som nu kanske äro i annan ställning än förut, fa bidraga med
hela sitt fyrktal.
_ Såsom ett ytterligare skäl för att den föreslagna lagförändringen
är i enlighet med billighet och rättvisa vill jag nämna, att redan nu
finnas flere kommuner inom landet, hvilka beslutat, att i fråga om
sådana skyldigheter som byggande och underhåll af kyrka m. m.
skola alla deltaga med lika belopp, utan afseende på att lagen säger
ett annat. Detta upplystes i utskottet af flere ledamöter från Andra
Kammaren.
Ordföranden i kyrkostämman har i nyssnämnda kommuner upplyst
stämmorna om att beslutet vore olagligt och skulle blifva upphäfdt, i fåll
det öfverklagades, meu det oaktadt vank det enhälligt fattadt, Ingen är
val angelägen om utgifter och vill åtaga sig mer, än han är skyldig
till, men då det nu visat sig, att man i många kommuner gör det,
så är det väl det bästa beviset på, att den ifrågasatta lagförändringen
bör ske.
Såsom herrarne finna, äro vid utlåtandet fogade tre reservationer,
bland dem eu af herr Pettersson och en af herr Andersson. De skäl,
som den förstnämnde reservanten åberopar, äro desamma som vid
1892 års riksdag åberopades af andra ledamöter i lagutskottet, men
dessa skål förefalla mig mycket svaga. I slutet säges memligen, att
»om man än icke kan med bestämdhet påstå, att just denna fördel¬
ning är den principielt rätta, synas dock skäl tala för deusammas
bibehållande.» Med andra ord säger man här, att nog vore det rätt¬
vist, att alla deltoge lika, men ändå skola vi behålla det såsom det
är. Det förefaller mig vara ett besynnerligt resonnement.
Torsdagen den 26 Mars.
57 N:0 14.
Den andre reservanten har endast yrkat på, att andra beskatt-
ningsföremål skola bidraga till ifrågavarande afgift med hälften mot
fastighetsfyrken. Skälet var, att han trodde att Första Kammaren icke
skulle ingå på lagförslaget såsom det var, med full likställighet mel¬
lan fastighet och andra beskattuingsforemål, och att man derför borde
taga steg för steg. Jag anser det vara alldeles origtigt, ty skall något
göras, så bör man taga steget fullt ut på en gång, så att icke sådana
här motioner komma åter gång på gång och afslås i denna kammare,
men antagas i den andra. Sådant kan icke verka godt kamrarne
emellan, och denna fråga är så obetydlig, att den alls icke bör få inverka
på förhållandet mellan kamrarne. Jag anser derför, att den bör så
snart som möjligt rödjas ur vägen.
Åtskilliga andra ledamöter af lagutskottet hafva ock reserverat
sig, bland dem utskottets ordförande, men äfven han erkände nyss,
att det vore principielt rigtigt, att alla fyrkar skulle deltaga lika.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr von Ehrenheim: Jag instämmer med den förste talaren
och yrkar utslag å den nu föredragna punkten. Det förhåller sig så,
som denne talare erinrade, att det var efter långvariga underhand¬
lingar, som den nuvarande lagstiftningen tillkom, och denna lagstift¬
ning har på ett efter mitt förmenande särdeles förtjenstfull sätt er¬
känt den väsentliga skilnad, som ligger i den rörliga förmögenhetens
intresse af ifrågavarande byggnader och fastighetsförmögenhetens.
Den ena har ett stadigvarande intresse, som den andra icke kan hafva,
och likställighet dem emellan i det ifrågavarande afseendet kan derför,
såsom äfven af lagutskottets ordförande erinrats, framkalla ett högst
ojemnt deltagande för dem, som hafva en och samma inkomst. Jag
är för min del öfvertygad om, att man icke bör utsträcka deltagandet
i detta allmänna besvär längre, än som redan skett för inkomst af
kapital eller arbete, och jag är tillika öfvertygad, att vilkoret för
hvarje förändring af grunderna för bevillningen till staten är, att man
far varsamt fram med kommunalutskylderna.
Jag anhåller om afslag å utskottets förslag.
Herr Bill ing: Dä såväl lagutskottets ordförande som den siste
ärade talaren anfört, såvidt jag förstår, tillräckligt talande grunder
för afslag å utskottets betänkande, så anser jag mig icke, särskildt
vid denna tid på dagen, böra upptaga kammarens tid med att anföra
ännu ytterligare skäl för ett sådant afslagsyrkande, ehuru jag anser,
att sådana kunde andragas gent emot den, som talat för lagutskottets
betänkande. Jag vill dock såsom min bestämda mening säga, att, om
ock i något enstaka fall någon orättvisa kan blifva följden af nu gäl¬
lande lag, jag är öfvertygad, att mycket större orättvisa i många fall
skulle blifva följden, om hvad lagutskottet föreslagit blefvc gällande lag.
Ifrågasatt lag-
förändring
ang. byggnad
och underhåll
af kyrka m. m.
(Forts.)
N:o 14. 58
Torsdagen den 26 Mars.
J}rpa»aii lag- Jag yrkar afslag å utskottets förslag.
och underhåll Herr An der sso n, Gustaf: Jag väntade åtminstone, att icke från ett
af kyrka m. m. sådant håll, som den siste talaren, skulle komma ett motstånd i detta
(Forts.) afseende. Jag trodde, att det för oss litet hvar skulle kännas kärt
att uppehålla kyrkan och dylika inrättningar samt att dervid vara
likstälda, så att icke en del skulle vara i en undantagsställning.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlig¬
het med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarade den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Herr Andersson, Gustaf, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 1 af sitt
utlåtande n:o 37, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja...................... 21
Nej .................. 73.
Ifrågasatt lag- Punkten 2.
förändring
ang. deltagan-
de i kostnad Herr Hasselrot: På de skäl, som vid näst föregående punkt
för byggnad blifvit anförda, tillåter jag mig att yrka afslag jemväl på denna punkt.
och underhåll
af prestgård.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende på förevarande punkt endast yrkats, att hvad
utskottet hemstält skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan samt vidare på afslag derå, och förklarades den senare pro¬
positionen vara med ja besvarad.
Torsdagen den 26 Mars.
59 N:0 14.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 19
•och 20 innevarande månad bordlagda memorial och utlåtande:
n:o 38, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
viss del af lagutskottets hemställan i utlåtande n:o 5 i anledning af
Kong! Maj:ts proposition med förslag till lag angående allmänt tings-
sammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting, lag angående
ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning å lagfarter,
lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken och lag an¬
gående ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken, och
n:o 39, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 69
och 71 §§ konkurslagen,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 19 och 20 i denna månad Om ändring i
bordlagda utlåtande n:o 40, i anledning af väckta motioner om ändring galande be-
i gällande bestämmelser angående utöfvande åt uppfinning, hvarå ang utöjvandr
patent erhållits. af palenterad.
uppfinning.
Herr Unger: Jag har för min del ingenting emot den ifråga¬
varande skrifvelsen i syfte att bereda lättnad i det utöfningstvång,
som nu åligger en patentinnehafvare, genom att ersätta det eventuelt
med licenstväng, och jag har så mycket mindre deremot att anmärka,
som utskottet synes vilja tillgodose, som det säger, »samhällets in¬
tresse» genom att betaga uppfinnaren »möjlighet att hindra uppfinnin¬
gens tillgodogörande inom den inhemska industrien». Men sedan ut¬
skottet har yttrat sig så och anfört åtskilligt annat, hvaremot icke nå¬
gon anmärkning kan vara att göra, så säger utskottet på sid. 13:
»Äfvenså håller utskottet före, att den person, som med användande
af licenstvång tillöser sig patenträtten till en uppfinning, bör för pa¬
tenträttens bibehållande underkastas samma vilkor som den föregå¬
ende innehafvaren, och att han sålunda förpligtas, derest han ej brin¬
gar den tillösta uppfinningen till utöfning inom viss tid, i sin tur af¬
stå densamma till annan person, som vill derför gifva ersättning».
Denna del af motiveringen häntyder på, att utskottet skulle hafva
tänkt sig frågan så, att den, som en gång genom användande af licens¬
tvång har kommit i åtnjutande af patenträtten, skulle i sin ordning
få öfverlåta den genom licenstvång på en annan och så denne åter
på en annan o. s. v. i oändlighet. På sådant sätt skulle dock sam¬
hällets intresse af att få uppfinningen tillgodogjord för den inhemska
industrien alldeles eluderas. Men om det skulle gå till på det sät¬
tet, vore det bättre att upphäfva allt, både utöfningstvång och licens¬
tvång. Jag antager emellertid, att det icke varit utskottets mening,
att dess yttrande skulle så tolkas, men jag har dock velat fästa upp¬
märksamheten på, att en sådan tolkning kan deri inläggas, hvilket
N:o 14. 60
Torsdagen den 26 Mars.
* icke bör få passera oanmärkt. Jag har icke något yrkande att gorå, men
9stämmeker' llar blott vela* t‘rinra om> att denna utskottets motivering icke bör
ang. utöfvande tydas på det sätt, hvartill ordalagen föranleda.
af patenterad
uppfinning. Herr Hasselrot: Jag ber att få erkänna befogenheten af den
(Forts.) föregående talarens anmärkning. Det hade varit önskvärdt, om utskot¬
tets motivering i den af honom anmärkta punkten hade varit full¬
ständigare, så att den icke kunnat leda till missförstånd. Men om
man läser utskottets motivering i öfrigt, tror jag dock att icke nå¬
gon tvekan om rätta meningen skall kunna ega rum, och då nu sa¬
ken påpekats af herr Unger, lärer så mycket mindre någon sådan
kunna ifrågakomma. Utskottet har i detta fall, som i många andra,
då man ifrågasatt en skrifvelse till Kongl. Maj:t, uttalat sig i hufvud¬
sak för hvad man önskat, utan några närmare detaljer, och utan att
försöka affatta några specifika bestämmelser. Detta har varit an¬
ledningen, att denna punkt blifvit något allmänt hållen. Sedan detta
nu blifvit påpekadt, tillåter jag mig emellertid att yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskot¬
tet i det nu föredragna utlåtandet hemstält.
Om behand¬
ling genom
särskilda full-
mägtige af
vissa kyrko-
stämmoären-
den i större
städer.
I1 öredrogs å nyo lagutskottets den 19 och 20 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 41, i anledning af väckta motioner angående
ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol¬
råd den 21 mars 1862 m. m.
Herr Billing: Lagutskottet har haft att behandla två motioner
angående ändringar i sättet att besluta rörande folkskoleärenden. Herr
Eklund har föreslagit, att kyrkostämma skulle i de större städerna
ega rätt att utse särskilda kyrkofullmägtige, som skulle handlägga
bland annat folkskoleärenden. Mot denna framställning har jag icke
något att erinra, utan anser, att detta af herr Eklund gjorda förslag
är ganska välbetänkt.
Herr Hammarlund deremot har föreslagit, att kyrkostämma skulle
ega rätt att till stadsf ull mägtige öfverlemna frågor om folkskolebudge-
ten. Detta förslag anser jag mig icke kunna förorda, utan vill för
min del afstyrka detsamma. Utskottet har om herr Hammarlunds
motion yttrat sig mycket litet och mycket obestämdt. Jag vet icke
rigtigt, hvad utskottet har velat såga angående denna motion i sill
motivering. Men utskottet har emellertid i sin kläm föreslagit eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anledning af både herr Eklunds och
herr Hammarlunds motioner, och jag antager, att denna kläm, efter
vanligt sätt att tolka klämmar, betyder ett förord äfven åt herr
Torsdagen den 26 Mars.
61 N:0 14.
Hammarlunds motion. Sådant anser jag dock att Riksdagen icke bör
lemna, och vill jag åtminstone för min del icke vara med derom. Jag
skall också bedja att få anföra några ord till stöd för denna min upp¬
fattning.
Våra kommunallagar hafva gjort skilnad mellan kyrkostämma å
ena sidan samt kommunalstämma eller stadsfullmägtige å den andra,
och hafva fördelat mellan dessa två myndigheter ärenden af olika na¬
tur, likasom också rätten att deltaga i kyrkostämma samt i kommu¬
nalstämma och stadsfullmägtige icke är alldeles densamma, ty det fin¬
nes sådana, som hafva rätt att deltaga i kommunalstämmas och stads-
fullmägtiges förhandlingar, men som icke hafva rätt att deltaga i kyrko¬
stämmas förhandlingar. För min del tror jag, att de nuvarande kom-
munallagarue i nu antydda hänseende hafva gått mycket rigtigt till
väga, och att vårt folk har haft godt af, att ärendena blifvit så för¬
delade mellan kommunalstämma eller stadsfullmägtige å ena och kyrko¬
stämma å andra sidan.
Nu går emellertid herr Hammarlunds motion ut på, att i detta
hänseende, i de bestämmelser, som hittills gält, och hvaraf vårt folk
mig veterlig!, icke haft annat än fördel, skall göras en mycket vigtig
förändring, eller att åtminstone skall öppnas dörren för en synnerligen
vigtig förändring; ty det inse herrarne lätt, att om afgörandet öfver
folkskolebudgeten skall öfverlemnas åt stadsfullmägtige, så är i och
med detsamma också hela folkskolesaken öfverlemnad till stadsfullmäg¬
tige, enär den, som besluter om budgeten, naturligen också besluter
om institutionen i det hela. Derför är här genom den föreslagna
skrifvelsen tillrådt ett synnerligen vigtigt steg, hvilket jag anhåller,
att kammaren icke måtte taga utan att hafva noga satt sig in i dess
konseqvenser.
Mig förekommer det, som om man icke borde förorda något slags
bifall till herr Hammarlunds motion redan på den grund, att, mig ve¬
terligen, icke något faktiskt behof visat sig föreligga för en så ge¬
nomgripande förändring, och ännu mindre skulle ett sådant behof fö¬
religga, om herr Eklunds motion vinner bifall, och sålunda kyrko¬
stämman får rätt att öfverlemna de här ifrågavarande ärendena åt
kyrkofullmägtige. Ty, äro kyrkofullmägtige valde, så finnes väl icke
någon anledning alls att icke låta desse behandla folkskoleärendena,
utan öfverlemna dem åt stadsfullmägtige.
Ett annat skäl mot herr Hammarlunds motion är det, att det är
minst sagdt principielt besynnerligt, att en myndighet, kyrkostämman,
som dock alltjemt skulle hafva skyldighet och rättighet att handlägga
folkskoleärenden, skulle ega rätt att öfverlemna desamma, icke åt en inom
kyrkostämman eller af denna vald korporation, utan åt en helt och
hållet annan institution, stadsfullmägtige.
Och slutligen, något som jag ber att för min del få betona, är
här en anvisning gjord till att skilja folkskolan frän de kyrkliga myn¬
digheterna och ställa den, till en början under stadfullmägtige och
Om behand¬
ling genom
särskilda full
mägtige af
vissa kyrko-
stämmoären-
den i större
städer.
(Forts.)
No 14. 62
Torsdagen den 26 Mars.
Om behand- sedan val äfven under kommunalstämman. Den, som känner till vår
krig gen°m svenslja folkskolas historia, vet, att hon har blifvit hvad hon blifvit
80mägtige af ^er^ri hon har varit nära förenad med den svenska kyrkan och
Dissa kyrko- de kyrkliga institutionerna. Han är mycket rädd för att i detta hän-
stämmoären- seende tillråda ett principielt afsteg, såsom ett förordande af herr Ham-
da'städe'mar^un(^s m°t>on skulle innebära. Jag anhåller derför att få yrka
dels en förändring i utskottets motivering i sista stycket, och dels en
( orts ) förändring i utskottets kläm. I motiveringen skulle således det sista
stycket lyda så: »Riksdagen, som icke har att ingå i bedömande af
detta förslag, anser deremot det af herr Hammarlund väckta försla¬
get, att åt stadsfullmägtige må kunna öfverlåtas beslutanderätt i alla
sådana ärenden, som röra folkskolebudgeten, vara af alltför genom¬
gripande natur och kunna leda till allt för stora rubbningar i nuva¬
rande förhållanden, för att böra af Riksdagen bifallas, och beslutar
alltså att, med afslag å herr Hammarlunds och i anledning af herr
Eklunds motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, etc. (såsom lag¬
utskottet föreslagit). Jag anhåller om proposition å detta mitt yrkande.
Herr Hasselrot: Såsom den förre ärade talaren omnämnde,
förelåg i utskottet, förutom eu motion af herr Eklund, afseende att
till kyrkofullmägtige hänskjuta en del frågor, som nu höra till kyrko¬
stämma, jemväl en motion af herr Hammarlund, hvari han påpekade,
att det kunde vara skäl att taga i betraktande, huruvida det icke
också kunde sättas i fråga, att folkskoleärendena hänvisades till stads¬
fullmägtige, såsom det redan är stadgadt i Göteborg. Under frågans
behandling i utskottet upplystes jemväl, att den komité, som tillsatts
för att ordna folkskoleväsendet i de större städerna, hade aflemnat
ett förslag till Kongl. Maj:t, hvari föreslagits särskilda skolfullmägtige.
Nu var det icke för utskottet godt att bedöma, till hvilketdera slaget
af fullmägtige dessa ärenden helst borde öfverlemnas, om de borde
öfverlemnas till kyrkofullmägtige, till stadsfullmägtige eller till skol¬
fullmägtige. Utskottet har icke ingått i något bedömande af företrä¬
det af det ena eller andra af dessa slag, utan har endast helt enkelt
påpekat, att förslag i dessa tre rigtningar äro väckta, och hemstält i
skrifvelseförslaget, att Kongl. Maj:t i sammanhang med den pröfning,
som han gifver åt det förslag, hvilket redan ligger inne, om skol¬
fullmägtige, äfven måtte pröfva, huruvida dessa ärenden lämpligen kunna
hänvisas till kyrkofullmägtige eller stadsfullmägtige. Utskottet har,
såvidt jag förstår, icke på ringaste sätt förordat det ena eller andra
af dessa förslag, utan har stält dem alla tre i paritet med hvarandra
och med fullt förtroende öfverlemnat åt Kongl. Maj:t att bedöma,
hvilket som är det bästa.
Mitt yrkande skulle således vara att vidhålla utskottets förslag,
men det har väckt en viss oro, att, såsom utskottet formulerat för¬
slaget, man skulle kunna tolka detta som om man gåfve ett visst
företräde åt ett af ofvannämnda tre förslag, och jag skall erkänna, att
Torsdagen den 26 Mars.
63 N:0 14.
med deu formulering, utskottets förslag fått, ser det ut, som skulle Om behand-
stadsfullmägtige vara satta så godt som i sista rummet. ärMldT°Ml
I samråd med flere af utskottets ledamöter och med motionärerna mägtige af
har derför öfverenskommits att gifva förslaget eu annan formulering, vissa kyrko-
hvilken dock i sak innehåller detsamma, som utskottets, och det vore, stämmoären-
»att Riksdagen i anledning af herrar Ekelunds och Hammarlunds före- de™(^frre
liggande motioner ville i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, att i '
sammanhang med den pröfning, Kongl. Maj:t lärer underkasta det '
hos Kongl. Maj:t nu hvilande förslaget af komiterade för ordnande
af folkundervisningen i vissa städer, Kong], Maj:t äfven ville taga i
ompröfning, huruvida skäl förefinnes att inom större städer öfverlåta
vissa till kyrkostämmas behandling nu hörande ärenden åt andra full-
mägtige, än de af nämnda komiterade föreslagna, samt derefter för Riks¬
dagen framlägga det förslag, hvartill en sådan ompröfning kan gifva
anledning.»
Jag tillåter mig ännu en gång påpeka, att, såvidt jag förstår
att läsa, har lagutskottet icke på något sätt gifvit förord eller före¬
träde åt något af de väckta förslagen, utan endast hemstält, att Kongl.
Maj:t i sammanhang med den pröfning, som ovilkorligen måste ske i
fråga om skolfullmägtige, måtte taga i betraktande, om möjligen några
till kyrkostämmas behandling nu hörande ärenden kunna böra öfver-
lemnas åt stadsfullmägtige eller kyrkofullmägtige.
Herr Nyström, Carl: Lagutskottets ordförande har visserligen
försäkrat, att det förslag, som vi här hafva tryckt, eller kanske rättare
det förslag, han nyss uppläste, icke innefattade något förord för de
väckta motionerna. Jag vill dock till herrarne hemställa, huruvida
icke den formulering, som vi här hört, dock innefattar ett visst för¬
ord. När lagutskottet förhåller sig mera onådigt, eller icke vill veta
af ett förslag, då låter det på helt annat sätt, då säges det, att mo¬
tionen icke bör föranleda till någon åtgärd, eller något dylikt. Men går
lagutskottet så långt, som här, så betyder det, att lagutskottet an¬
ser det väckta förslaget förtjent af allt möjligt afseende, och sålunda
att utskottet förordar detsamma. För min del vill jag icke vara med
om ett sådant förord, emedan jag anser, att det vore att gå händel¬
serna i förväg. Det komiterades förslag, som här omnämnts, har icke
kommit öfver det allra första stadiet, har icke varit under ompröf¬
ning hos myndigheter, som först skola sysselsätta sig dermed, åtmin¬
stone har det icke varit föremål för pröfning af öfverstyrelsen för
Stockholms folkskolor. Vi veta således icke alls, huru det kommer
att gå med förslaget, och att då till ett förslag, om hvars öde man
sväfvar i okunnighet, vilja skarfva till ytterligare beståndsdelar, der¬
till finnas icke några skäl. Så länge komiténs förslag icke på något
ställe är behandladt, åtminstone icke i öfverstyrelsen, och så länge
man således icke alls vet, huru dessa nyheter med skolfullmägtige m.
in. komma att upptagas, är det, enligt min åsigt, för mycket att be-
N:0 14. 64
Torsdagen den 26 Mars.
Om behand¬
ling genom
särskilda full-
mägiige af
vissa kyrko-
stämmoären-
dtn i större
städer.
(Forts.)
gara, att Kongl. Maj:t, utöfver dessa opröfvade reformer, ville taga i
betraktande ännu ett par, tre andra opröfvade reformer. Jag anser,
att dessa senare kunna mycket väl vänta, till dess komiténs förslag
blifvit vederbörligen pröfvadt. Men i väntan derpå tror jag det är
klokast att antaga herr Billings förslag, till hvilket jag alltså yrkar
bifall. Jag skulle helst sett, att herr Billing yrkat afslag å alltsam¬
mans, men då jag icke vill göra ett särskildt yrkande, inskränker jag
mig till att instämma med honom.
Herr Wieselgren: Då jag representerar ett samhälle, som re¬
dan sedan många år tillbaka haft en anordning, sådan som den här
af lagutskottet ifrågasatta, bör jag kanske meddela, att man der icke
alls rönt någon erfarenhet af de skadliga följder, som en föregående
talare ansett vara att af samma anordning befara. Jag nämner detta
till den kraft och verkan det hafva kan. Med den erfarenhet jag har
af förhållandena i Göteborg, hyser jag heller icke den minsta betänk¬
lighet vid att rösta för bifall till det af lagutskottet framlagda för¬
slaget med den ändring i formuleringen, som utskottets ordförande
nyss föreslog.
Herr Hasselrot: Endast ett par ord. Jag skulle icke haft
något egentligt att anmärka mot den af herr Billing föreslagna skrif-
velsen, om jag icke trodde mig veta, att en sådan formulering är det¬
samma som afslag å det hela, och då det synes mig icke vara lämp¬
ligt att, när man vill den af herr Eklund föreslagna saken, utsätta
sig för att hela frågan faller, tror jag att det är mindre farligt att,
äfven om man icke önskar att Kongl. Maj:t måtte öfverlemna en del
af skolväsendet åt stadsfullmägtige, låta frågorna följas åt, väl ve¬
tande, att Kongl. Maj:t nog sofrar saken, och väl vetande, att Riks¬
dagen i hvarje fåll har sin beslutanderätt öppen.
Herr Billing: Det var icke någon nyhet för mig, som herr
Wieselgren omtalade, att man i Göteborg har en anordning, sådan
som den här af herr Hammarlund förordade, och att man icke der
haft skäl att beklaga sig deröfver. Men derför, att en sak har kun¬
nat gå väl i Göteborg, är det icke sagdt, att den på andra ställen
kan gestalta sig lika väl, i synnerhet som vi veta, att förhållandet i
sådana frågor som denna är i Göteborg ganska olikt förhållandet
på åtskilliga andra ställen. Här är dock fråga om en mycket vigtig
princip i afseende på våra folkskolor; och då tror jag icke man skall
lägga synnerlig vigt på, att man icke haft skäl till några klagomål i
Göteborg.
Med anledning af hvad lagutskottets ordförande anförde ber
jag få fasta uppmärksamheten derpå, att om ock Riksdagen är gan¬
ska snabb, mycket snabbare äu jag tror att den borde vara, med att
aflåta skrifvelser till Kongl. Maj:t, så bör man väl ändock icke vara
så hastig att skrifva med anledning af herr Hammarlunds motion,
Torsdagen den 26 Mara. 66
om man alls icke vill förorda densamma, hvilket äfven lagutskottets ord¬
förande sade sig ej vilja. Det vore väl ändock att gå allt för ha¬
stigt till väga, och om Riksdagen skrifver till Kong], Maj:t med an¬
ledning af herr Hammarlunds motion och begär, att Kongl. Maj:t
måtte taga densamma i öfvervägande, kan det omöjligen, enligt Riks¬
dagens coutume, förnekas, att Riksdagen derigenom har understrukit
motionen och gifvit den ett förord. Om vi icke vilja detta, skola vi
väl icke skrifva med anledning af herr Hammarlunds motion, och äf¬
ven om jag önskar framgång åt herr Eklunds motion, anser jag det
mycket bättre, att hela saken faller för denna riksdag, ty dermed är
icke mycket förloradt. Herr Eklund kan nästa år återkomma med
sin motion, som då kan gå igenom utan att sammanbindas med herr
Hammarlunds. Jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal
mannen, att beträffande förevarande utlåtande, om hvars godkännande
i enlighet med utskottets hfmställan ingen af kammarens ledamöter
gjort framställning, yrkats, dels, af herr Billirig, att kammaren, med
afslag . å herr Hammarlunds motion, skulle besluta, att Riksdagen i
anledning af herr Eklunds motion skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla o. s. v. (lika med hvad utskottet hemstält) äfvensom att kam¬
maren i afseende på motiveringen ville besluta att, i stället för sista
stycket af utskottets yttrande, göra följande uttalande: »Riksdagen,
som ej har att ingå i bedömande af detta förslag, anser deremot det
af herr Hammarlund väckta förslaget, att åt stadsfullmägtige må
kunna Öfverlåtas beslutanderätt i alla sådana ärenden, som röra
folkskolebudgeten, vara af alltför genomgripande natur och kunna leda
till alltför stora rubbningar i nuvarande förhållanden för att böra af
Riksdagen förordas», dels ock af herr Hasselrot, att Riksdagen i an¬
ledning af herrar Eklunds och Hammarlunds föreliggande motioner,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att, i sammanhang med den
pröfning, Kongl. Maj:t lärer underkasta det hos Kongl. Maj:t nu hyl¬
lande förslaget af komiterade för ordnandet af folkundervisningen i
vissa städer, Kongl. Maj:t äfven ville taga i ompröfning, huruvida
skäl förefinnes att inom större städer öfverlåta vissa till kyrkostäm¬
mas behandling nu hörande ärenden åt andra fullmäktige än de af
nämnde komiterade föreslagna, samt derefter för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill en sådan ompröfning kan gifva anledning.
Härefter gjordes först proposition på bifall till utskottets hem¬
ställan samt vidare propositioner i enlighet med nyssnämnda yrkanden;
och förklarades propositionen på godkännande af herr Billings förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
18 och 10 i denna månad bordlagda utlåtanden:
Första Kammarens Prof. 1896, N:o 14.
N.o 14.
Om behand¬
ling genom
särskilda full-
mägtigc af
vissa kyrko-
stämmoären-
den i större
städer.
(Forts.)
5
N:0 14. 66
Torsdagen den 26 Mars.
n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af yiss del af kronans rätt till danaarf efter snickaren Per
Gustaf Rilén,
n:o 36, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående fördelning af lindring i roteringsbesväret, och
n:o 37, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående statens öfvertagande af rustnings- och roteringsbe-
svären,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 18 och 19
innevarande mars bordlagda betänkande n:o 14, i anledning af väckt
motion angående ändring i 5 § af underrättelserna om hvad vid tull¬
taxans tillämpning iakttagas bör, biföll kammaren hvad utskottet i
detta betänkande hemstält.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 17 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om till-
lägg till kongl. förordningen angående förbud för barn att nattetid
idka viss försäljning m. m. den 10 juli 1891, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angå¬
ende tillsyn å vissa så kallade folkbanker m. m. den 29 juli 1892;
n:o 43, i anledning af väckt motion angående ändrade bestäm¬
melser i fråga om den kommunala beskattningen i stad;
n:o 44. i anledning af väckt motion angåeende ändring af 47 g
i förordningen om landsting den 21 mars 1862;
n:o 45, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
1 § i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889;
n:o 46, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
5 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862;
n:o 47, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rätts¬
ordning beträffande personnamn;
n:o 48, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af vissa
undantagsbestämmelser rörande tiden för anförande af besvär öfver
kommunal- och kyrkostämmobeslut i Jemtlauds, Vesterbottens och
Norrbottens län;
Torsdagen den 26 Mars.
67 N:0 14.
n:o 49, i anledning af väckt motion angående ändring af den uti
förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgade beräkning af kom¬
munalbeskattning å jordbruksfastighet;
n:o 50, i anledning af väckta motioner angående ändrad lydelse
af 56 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862;
n:o 51, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
41 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, och
n:o 52, i anledning af väckt motion om lagstiftning mot det
s. k. trucksystemet.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
uuder dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 4,22 e. m.
In fidem:
A. v. Krusenstjema.