RIKSDAGENS PROTOKOLL
1896. Första Kammaren. N:o 12.
Onsdagen den 18 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 11 i denna manad.
Herr statsrådet friherre Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen,angående upplåtelse till Jemtlands fältjägare-
regementes mötesplats af mark, tillhörig f. d. militiebostället Kungs¬
gården n:o 1 i Jemtlands län.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af viss del af kronans rätt till danaarf efter snickaien
Per Gustaf Rilén,
n:o 36, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående fördelning af lindring i roteringsbesväret, och
n:o 37, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående statens öfvertagande af rustnings- och roterings-
besvären, samt
bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i anledning af väckt
motion angående ändring i 5 § af underrättelserna om hvad vid
tulltaxans tillämpning iakttagas bör.
Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 34, i anledning af remiss med öfver¬
lemnande af uppgift å förändringar år 1895 i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar m. m.
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 12.
1
N:o 12. 2
Onsdagen den 18 Mars.
Föredrogs, men bordlädes å uyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 5.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 13 och 14 i denna
månad bordlagda betänkande n:o 13, angående vissa delar af tull—
bevillningen.
Herr C a vall i: Jag hemställer, att detta betänkande måtte få
punktvis föredragas, dock så, att 1 och 2 punkterna föredragas i
ett sammanhang, derefter 3 och 4 punkterna i ett sammanhang
samt 7 och 8 punkterna likaledes i ett sammanhang.
Denna hemställan bifölls.
Punkterna 1 och 2.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Höjning af Punkterna 3 och 4.
tullen å fläsk.
Herr Anderson, Albert: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Vid granskning af de skäl, bevillningsutskottet anfört för
förhöjning af fläsktullen, kan man icke undgå att finna, att dessa
skäl äro synnerligen svaga; och jemför man dem med kommers-
kollegii berättelser om utrikes handel och sjöfart samt med den ut¬
redning i frågan, som en reservant, herr Fredholm, lemnat, framgår
detta förhållande ännu tydligare. Utskottet säger visserligen, att
utförseln af fläsk under de senare åren ökats och att denna utförsel
vida öfverstiger importen af samma vara; men utskottet framhåller
tillika, att importen har ökats och anför såsom bevis derpå, att
densamma år 1893 uppgick till endast 3,654,576 kg., under det
importen 1895 utgjorde 6,469,000 kg. Det har väckt min för¬
undran, att utskottet icke i detta fall liksom i andra, då liknande
frågor förekommit, har meddelat statistiska uppgifter för de senaste
fem åren. Hade utskottet gjort detta, så skulle man kommit till
ett annat resultat, och jag skall med mycket intresse afvakta hvad
bevillningsutskottets herrar ledamöter kunna hafva att andraga till
försvar för sitt tillvägagående i detta fall.
Ser man nu på de siffror, som angifva importen af fläsk under
de senast förflutna fem åren, finner man, enligt kommerskollegii be¬
rättelse, att år 1891 uppgick införseln till 6,327,162 leg., 1892 till
7,313,155 kg., 1894 till 6,014,222 kg. och 1895, såsom utskottet
uPPo'fvit, till 6,469,000 kg. Utskottet har till sin jemförelse tagit
a ena sidan år 1893 och å andra 1895. Men det är att märka,
att 1893 var i fråga om införseln ett undantagsår, och densamma
uppgick då till icke mer än omkring hälften af hvad som under
Onsdagen den 18 Mars.
3 N:o 12.
hvart och ett af de öfriga åren i femårsperioden införts. Utskottets Höjning af
bevisning för att fläskimporten stigit är således lika med noll ochtullen & fläsk.
har intet värde. Utskottet har tillika upplyst, att utförseln af fläsk (Forts.)
går till vida högre belopp än införseln. När så är förhållandet, kan
jag för min del icke förstå, huruledes eu tullförhöjning på införseln
skall bereda något förhöjdt pris för den som har att exportera fläsk.
Ty icke lär någon kunna inbilla sig, att man i England, Danmark
eller Tyskland betalar det svenska fläsket det ringaste högre derför,
att vi sätta en importtull på det fläsk, som införes hit. Att en
förhöjd importtull skall verka förhöjning i exportpriset å fläsk tror
jag således att man icke ens från protektionistiskt håll kan med
något sken af sanning påstå.
Jag beklagar för min del, att priset på fläsk för närvarande fli¬
sa lågt, att det, såsom utskottet uppgifvit, icke ens täcker produk¬
tionskostnaden. Men, på sätt jag har visat, afhjelpes icke denna
olägenhet dermed, att man höjer tullen på införseln af fläsk.
Utskottet antager, att en förhöjning i tullen otvifvelaktigt skulle vara
till stort gagn »för den betydliga del af landsbygdens befolkning,
som icke idkar jordbruk i sådan omfattning, att den kan draga
någon väsentlig nytta af spannmålstullarne», men utskottet om¬
nämner icke, att kroppsarbetarne i Norrland, i Dalarne och i Verm-
land, hvilka använda det amerikanska fläsket såsom födoämne, icke
heller draga någon fördel af spanmålstullarne. Dessa arbetare hafva
daglön af sina arbetsgifvare och få sjelfva skaffa sig födan; och om
man nu höjer tullen på fläsk, är det alldeles visst, att dessa arbetare
få betala mera för fläsket än hittills. De få, enligt hvad af herr
Fredholms reservation inhemtas, för det amerikanska fläsket redan
nu erlägga en tull af omkring 430,000 kr. Höjer man den nu till
dubbla beloppet, kommer man att taga ur dessa arbetares fickor
omkring 860,000 kr. såsom fläsktull. Det är en hård skatt; och
om man tillika betänker, att denna skatt icke träffar dem, som
befinna sig i god ekonomisk ställning eller som äro penningmän,
utan måste försörja sig och de sina med sitt arbete, då är det
nästan grymt att åsätta den. Om utskottet velat bereda en verk¬
sam hjelp åt dem, som idka svin afvel, så borde utskottet hafva före¬
slagit, att de 430,000 kr., som konsumenterna af amerikanskt fläsk
nu få betala i tull, skulle användas för att utdelas bland dem, som
idka svinafvel; då hade dessa senare verkligen fått en hjelp. Men
en sådan åtgärd hade varit lika orättvis och lika obillig som be¬
villningsutskottets nu föreliggande förslag.
För min del skulle jag gerna instämma med dem, som yrkat
borttagande af tullen å fläsk, andra slag, men då jag fruktar, att
ett sådant yrkande icke kan hafva någon framgång, så får jag för
tillfället inskränka mig till att yrka bifall till herr Fredholms re¬
servation, som lyder sålunda:
»att Riksdagen, med afslag å hvad bevillningsutskottet i före¬
liggande punkter 3 och 4 hemstält, måtte bibehålla tullen å fläsk,
N:o 12. 4
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af såväl rökt som andra slag, vid nu faststälda belopp, eller 25 öre per
(Porto* kg' ^ d6t fÖ1Ta °Ch 10 Ö1'e Per kg' fÖr d6t senare5K
Herr Dahlberg: Jag har i viss mån blifvit förekommen af den
föregående talaren, men då jag är motionär i frågan, anser jag det
vara min skyldighet att yttra några ord.
Vid genomläsande af betänkandet i dess helhet har jag sär-
skildt fäst min uppmärksamhet derpå, att då bevillningsutskottet så¬
som ett afstyrkande af herrar Styrlanders, Olssons och Nordins mo¬
tioner rörande nedsättning af spanmålstullarne talar om att sådant
skulle inverka ofördelaktigt på vårt lands näringslif, så har utskottet
deremot, när det gäller fläsktullen, icke i ringaste mån berört just
denna fråga. Jag föreställer mig dock, att just denna, jag vågar
begagna uttrycket, mycket grannlaga och delikata fråga angående
fläsktullen måhända skulle utöfva större rubbning på vårt lands
näringslif än frågan om höjning eller minskning i tullen på span-
mål. Det kan icke vara herrarne obekant — eftersom det särskilt
omnämnes i utskottets betänkande — att eu stor del af Norrlands
arbetarebefolkning har till sin hufvudsakliga sofvelföda det ameri¬
kanska fläsket. Naturligtvis måste en förhöjning i tullen på den¬
samma medföra motsvarande ökning i salupriset derå, hvilket i sin
män gifvetvis återverkar på åtskilliga andra förhållanden. Det är
visserligen mycket beqvämt att säga, att tullförhöjningen i sista
hand drabbar arbetsgifvaren och att följaktligen något missnöje hos
de på detta sätt så tungt beskattade icke uppstår. Men jag före¬
ställer mig, att flertalet af kammarens ledamöter hafva någon er¬
farenhet af, att äfven om eu näring för tillfället är aldrig så väl
gynnad, måste i fråga om arbetslönerna alltid en viss gräns, en viss
moderation iakttagas. En producent kan icke alltid öka arbetslö¬
nerna så mycket som hans goda hjerta måhända önskar eller tull¬
förhållandena skulle från arbetarnes synpunkt göra nödigt. Han
maste naturligtvis, och detta icke endast för sin egen, utan äfven
för arbetarnes skull, se till, att han kan föra en någorlunda lugn
och tryggad tillvaro. Den norrländska trävaruhandteringens stånd¬
punkt för närvarande är visserligen ganska tillfredsställande, men
dock icke så tillfredsställande, att den ensam kan ersätta en höjning
i tullbeskattningen, som man tror kommer södra Sveriges jord¬
brukare till godo. Och det må ihågkommas, att ett af de två
måste inträffa, antingen att en förhöjning i tullen på denna för den
norrländske arbetaren så nödvändiga förbrukningsartikel — hvilken
tull för närvarande inbringar till statskassan ett belopp af, om jag
icke ° misstager mig, 700,000 kr. — får af arbetaren betalas, eller
också maste den utgå i form af förhöjda arbetslöner af arbetsgif¬
varen. Och jag hemställer till friherre Klinkowström, som jag ser
i närheten, huruvida han för sin del såsom stor arbetsgifvare vore
benägen att utbetala ett så jemförelsevis stort belopp för det nöjet,
att andra landets jordbrukare finge ett skydd, som på det hela taget
Onsdagen den 18 Mars.
5 N:o 12.
icke är något skydd; ty den vara, som södra Sveriges mindre jord- Höjning af
brukare producera, kan i allmänhet till följd af sina egenskaper icke tullen a fiask-
användas vid långa transporter och det dryga arbetet i skogarna. (Forts.)
Detta i fråga om vårt lands näringslif.
Då friherre Klinckowström anmärker, »att som numera i Sverige
produceras ett synnerligen fetthaltigt fläsk, jemförligt med det ameri¬
kanska, detta senare kunde undvaras, samt att de personer, som huf¬
vudsakligen använde amerikanskt fläsk, nemligen de norrländske
arbetarne, i allmänhet vore så väl aflönade», så förefaller det, som
om friherre Klinckowström begått en inkonseqvens i sin bevisföring.
Om vi exportera en dyr vara, som betingar ett högre pris på verlds-
marknaden, och derigenom införa i landet ett större penningbelopp,
men importera en billigare vara, för hvilken vi utbetala ett mindre
penningbelopp, så måste väl i all rimlighets namn detta af rent
statsekonomiskt intresse vara för landet det allra fördelaktigaste.
Af hela den redogörelse för export och import, som blifvit oss lem-
nad, framgår, att införseln af fläsk under de senaste 5 åren, 1891
—1895, varit ungefär densamma för hvarje år. Det inträder visser¬
ligen en liten rubbning 1893, men detta hade sin orsak dels i export-
öfverskott, som förefans 1892, och dels i den dåliga vinter, som sist¬
nämnda år rådde i Norrland och föranledde en minskad afverkning
af skog. Huru som helst, måste man väl få draga den slutsatsen,
att den importerade varan är en nödvändighetsvara. Ty hvarför
har väl just importen af denna vara blifvit, så att säga, konstant
under flera år å rad, om den icke afsett att fylla ett alldeles sär-
skildt behof just för arbetarebefolkningen, hvilket behof icke kan
på annat sätt tillfredsställas.
Då jag genomläser utskottets betänkande, kan jag icke värja
mig för den tanken, att den bevisföring, eller rättare den brist på
bevisföring, som finnes deri, utmynnar uti ett gammalt ordspråk,
som jag beder herrarne om ursäkt att jag begagnar, hvilket säger:
»När jag dricker, så är det rätt».
Öfvergår jag till reservationerna, i synnerhet herr Fredholms
ytterst sakrika utredning, som jag beder herrarne att noga genom¬
läsa, kan man, om man vill ställa sig opartisk i frågan, icke erhålla
annat intryck, än att en förhöjning af tullen kommer att verka
som eu ren konsumtionsskatt, hvilken dertill icke drabbar alla lika,
utan träffar eu särskild samhällsklass, och icke denna såsom sådan,
utan endast en del, bosatt i några få provinser. Nu frågar man:
kan det vara rimligt och rättvist, att på en sådan nödvändighets¬
vara lägga en dylik skatt?
Min motion går ut på yrkande om tullfrihet på fläsk, men i
frågans nuvarande läge inser jag till fullo, att sadant icke lönar sig,
hvarför jag beder att få yrka bifall till reservanternas förslag, eller
att tullen på fläsk måtte förblifva sådan den är.
Nso 12. 6
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af Friherre Klinckowström: Jag hade icke trott, att herrar
tullen a flas*, fröhandlare i denna för dem så vigtiga fråga skulle uppträda så föga
( orts ) talrikt, som nu varit händelsen, eller summa två. Jag hade väntat
mig mycket mera motstånd, men då jag hörde, att det var fråga
om att afsluta diskussionen, kunde jag verkligen icke neka mig nöjet
att upptaga kammarens dyrbara tid, som för öfrigt i dag ju icke är
mycket dyrbar, med att besvara de anmärkningar, som af de två
föregående talarne hafva blifvit anförda uti denna vigtiga fråga.
Man har talat så mycket om, att en ökad tull på fläsk ”skulle
vara både orättvis och obillig. Ja, mine herrar, den, som följt med
prisförhållandena i hela landet på denna vara under de senast för¬
flutna åren, har med stor ledsnad funnit, att nedgången i priset, syn¬
nerligast der det bäst visat sig, nemligen beträffande jordbrukarne,
är af en så sorglig beskaffenhet, att jag måste här angifva några
prisförhållanden, som jag hemtat ur de allmänna tidningarna i lan¬
det. Sålunda finna vi, att, enligt Svenska Dagbladet för den 3
februari detta år, der det uppgifves under rubriken: Behofvet af höjda
fläsktullar, »för närvarande uppgår i Småland priset å slagtade svin
till blott 38 öre kg.» Enligt uppgift i samma dagblad för den 15
sistlidne februari var priset å svin ytterst lågt i Vestergötland. Så
veta vi, att i dagarne, den 10—13, der betalats 36, ja, ända ned till
32 öre pr kilo lefvande vigt för svin om 90 kg., hvilken är den
största vigt, hvartill slagtarne i Stockholm vilja köpa dessa djur.
Ännu ytterligare fans en uppgift af den 29 februari, att slagtfeta
grisar betalades i Halland med endast 30 — säger 30 — öre pr kg.
Det kan vara sådana herrar frihandlare, som icke sett andra
svin än de, som gå på två fötter och ragla på gatorna i Stock¬
holm, som kunna tro det vara möjligt för den jordbrukande befolk¬
ningen och hvilken svinuppfödare som helst att få sina ganska
dryga utgifter för den afveln betäckt med 30 öre pr kg. Jo, det
finnes ett sätt, som dock börjat förderfva vår export af svin på Eng¬
land, och det är det sätt för svinafvel och uppfödande af svin, som
i stor skala idkas vid Riddersvik och Löfsta, der ett bolag under
hägn och skydd af öfverståthallareembetet i Stockholm, som närmast
bör hafva tillsyn öfver denna rörelse, tillätes drifva en svinafvel af
den mest sorgliga beskaffenhet. Likaså har vår kommissionär för
svinhandeln i London, hans namn är Wedin, enligt Nya Dagligt
Allehanda af den 23 sistlidne februari, skrifvit hem till Sverige°och
nämner följande med afseende på svinuppfödningen vid Löfsta,°i fall
dessa djur exporteras utomlands. Han säger: »Att döma af de be-
skrifningar rörande svinuppfödningen vid Löfsta svingård, hvilka kom¬
mit mig till banda, lider knappast tvifvel, att fläsk, produceradt på
deri omnämndt sätt, kan bli af allvarlig skada för vårt fläsks an¬
seende i engelska marknaden, om det exporteras. För export är
endast bästa qvalitet god nog. Vår sträfvan måste gå ut på att för¬
bättra, qvaliteten af vårt fläsk — något, som är mycket af nöden —
och ej att försämra densamma.» Så mycket har, mine herrar, under
7 N:o 12.
Onsdagen den 18 Mars.
hela föregående år skrifvits i tidningarna om det sätt, hvarpå denna böjning af
svinafvel bedrifves vid Riddersvik och Löfsta, att det äfven föi dem, „ •>
som ifra för djurens skydd och djurens bättre behandling, vore en
bjudande pligt att söka åstadkomma en rättelse härutinnan. Det för¬
vånar mig, att icke regeringen behagat taga denna fråga om band, då
icke öfverståthållareembetet i Stockholm gjort något dervid. Det är
både grymt och verkligen svinaktigt att på det viset, som der sker,
göda upp svin, det är icke den rätta svinafveln. Der finnas 2,300 svin,
utom de 600, som årligen do och begrafvas på ett sätt, som gör,
att vi troligtvis nästa sommar få sjukdomar i hela denna trakt,
hvilka göra det till en bjudande nödvändighet äfven för helsovårds-
nämnden att ingripa.
Hvad nu beträffar denna fråga i sin helhet, vill jag nämna,
att reservanten, herr Fredholm, som framstält sin reservation med
mycket braskande siffror och uppgifter, gjort sig skyldig till ett
stort misstag, då han säger: »redan nu drabbar denna fläsktull de
norrländska arbetarue med en skatt af omkring 430,000 kr. om
året». Det är en ganska stor läckerbit för den förste talaren att
omnämna denna summa — nu vill man fördubbla den. För det
första träffar icke tullen på de lifsmedel, som kunna produceras inom
det egna landet, nemligen Sverige, konsumenten, utan den träffar
den, som skickar på oss varan. Jag har så många gånger pa detta
rum, i anföranden rörande tullfrågor, framstält och gifvit exempel
på, att så är förhållandet, och tack vare min envishet i denna fråga,
har det till och med sluppit ur frihandelspartiet i de s. k. extra¬
kt, som det låter flyga kring landet, att vid vissa tillfällen är
det den, som exporterar fläsket till oss, som får betala tullen.
Och jag vågar säga, att detta är i allmänhet fallet med de vaior,
som vi kunna producera inom landet.
Det är att beklaga, att icke regeringen, som tillsatt komitéer
för ofta ganska underordnade och obehöfliga saker, som mycket väl
kunnat utredas af vederbörande embetsverk, icke tänkt på att till¬
sätta en komité af ojäfviga, kunskapsrika och patriotiska män, som
utredde den frågan: hvem hetalar tullen på de lifsmedel, som kunna
produceras i landet? Det vore att beröfva frihandlarne ett af deras
vigtigaste argument emot oss tullskyddsvänner och nedslå deras prat
om hvem som betalar denna tull, på ett fruktansvärdt och för oss
segrande sätt. Men regeringen går sin egen väg, som jag icke
förstår.
Hvad nu särskilt Norrland beträffar, om hvars fördel man talar
så mycket, så veta herrarne litet hvar, att Riksdagen, under eu följd
af många år gjort mer än nog för Norrland. Ofantliga summor
hafva kastats ut på dess jernvägar, som åt stateii rapportera mycket
mindre, än hvad de kostat staten. Nu vill man till och med för¬
störa hela vårt skyddssystem, som dock är vida vigtigare än hela
Norrland, endast för dessa lösa arbetares skull, som der arbeta. Och
för hvilka arbeta de? Jo, för de stora bolagen och millionärerna,
N:o 12. 8
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af som äro bosätta i London, Göteborg och Stockholm, men hafva sitt
tullen ä fläsk. finger med j Spe]et för att genom skogssköfling rent af förderfva
( orts.) denna stora del af Sverige. Detta har så många gånger bevisats
och så mycket har i den vägen blifvit tryckt, att ingen af dem,
som intressera sig för fäderneslandets angelägenheter, kan vara obe¬
kant med huru trävaruhandeln bedrifves i Norrland. Inom kort blir
denna provins totalt förderfvad och obeboelig. Men hvad värre är,
dessa rika bolag och mägtiga träpatroner köpa in hemmansdelar i
sådan omfattning, att de förstöra våra fria och besutne allmogemän
och göra dem till hvita slafvar. Nu vilja dessa, att vi, för deras
skull, skola neka att skydda en näring, som icke kan sägas hafva
någon fördel af det allmänna skyddet i landet, nemligen uppfödande
af svin, som här i landet bedrifves af den minsta arbetare, torpare
och undantagsman på landet.
Under sådana förhållanden och då jag nyss visat, att priset på
fläsk så orimligt nedgått som från 40 öre, som det utgjorde för omkring
1 Va å sedan, till 30 öre, som det nu utgör, är det obilligt att säga,
att det amerikanska fläsket är för arbetarne i Norrland, med den
der pågående skogssköflingen, deras bästa, billigaste och nästan enda
födoämne. För det första finner jag icke, att det amerikanska fläsket
är så synnerligen billigt. Herrarne kunna sjelfva öfvertyga sig derom
från eu prisuppgift på lifsmedel i Stockholm för den 25 sistlidne
februari. Det står der angifvet till ungefär 66 å 67 öre pr kg., då
vi få 30, 35 och 38 öre pr kg. Nu säga försvararne af det ameri¬
kanska fläsket, att dels kommer det af djur, uppfödda på ett allt
annat än mönstergilt sätt och dels är det amerikanska fläsket
benfritt. Ja, det är sant. Men ingen har kunnat säga, huru de
undantagna benen kunnat föranleda, att priset fördubblats. Vi
komma alltid att sälja på England och Danmark, som vi nu göra.
Löfstabolaget, som äfven skickar sitt fläsk till England och Dan¬
mark, har redan, för att pudra på stockholmarne sitt fläsk, skickat
det till Skåne, derifrån det kommer igen som skånskt fläsk. Det
har naturligtvis förargat skåningarne, och härvarande representanter
för Skåne torde kanske kunna lemna upplysningar i detta fall. Det
är bara en fras, en frihandelsfras, att det amerikanska fläsket skulle
vara så nödvändigt för de norrländska arbetarne, i synnerhet då det
visat sig, att vår svinafvel hunnit den fulländning, att det blifvit
möjligt för oss att exportera åtskilliga millioner kg. fläsk. Det vore
då mycket enklare att exportera dem till Norrland, då arbetarne
der finge ett mycket helsosamt fläsk. Jag tror icke derpå, att varan
genom denna tull skulle blifva dyrare, och om den äfven blefve det,
hafva dessa träpatroner mer än tillräckligt af millioner samlade
ifrån de norrländska skogarne för att öka arbetarnes dagspenning;
så att i det fallet har jag ingen barmhertighet med dem.
Det vore för mycket att här sysselsätta mig med de anmärk¬
ningar, som från frihandelssidan blifvit af de två föregående talarne
framhållna. De äro i allmänhet tagna ur frihandlarnes gamla katekes,
9 N:o 12
Onsdagen den 18 Mars.
som redan blifvit afhyst af de bättre ledande inom partiet. Det
lönar icke mödan att än mera beslå dem i afseende a det origtiga ^ortg ^
i deras anföranden.
Jag hade visserligen ännu ganska mycket att tillägga i denna
Mera, bland annat att fläsktullen alls icke är någonting obekant i främ¬
mande länder; tvärtom finna vi af ett utländskt arbete, som jag
särskildt ber att få rekommendera herrar frihandlare, nemligen
Holtzen: General-Zolltariff, Wien 1889, att både i Tyskland, Frank¬
rike, England, Nederländerna och Spanien m. fl. länder har man
en betydlig tull på fläsk. Det är också faktiskt bevisadt af dem,
som sysselsätta sig med denna näring, att fa vi icke den ökning i
tullen, som nu är föreslagen af bevillningsutskottet — och jag tac¬
kar utskottet hjertligt derför — så fruktar jag, att de störa ut¬
gifter, som landtbrukarne gjort för att få ett godt och verkligen
ätbart fläsk, ty värr varit förgäfves, och de nödgas nedlägga hela
denna näring, till stor fröjd för herrar frihandlare, men till stort
bekymmer och afsaknad för alla jordbrukare, som hafva någon
svinafvel. _ .
En anmärkning måste jag dock göra emot utskottets betän¬
kande. När utskottet talar om alla de motioner, som blifvit inlem-
nade i denna fråga, säger utskottet, sedan det först omnämnt heir
Peterssons i Boestad motion, att herr O. Erickson i Bjersby m. fl.
äfven väckt en motion angående höjning af tullen å fläsk. Det
hade dock varit skäl, att utskottet omtalat, att det var dock 38
medintressenter i denna motion i Andra Kammaren. Jag skulle nu
icke fästa mig vid denna siffra, som dock är ganska betydlig, men
motionen har uuderskrifvits af personer, väl förtrogna med frågan i
dess helhet och dess vigt i synnerhet för jordbruket. Det hade
derför varit önskligt, om utskottet, i stället för orden in. fl.,, omtalat,
att det varit 38 personer, som instämt i herr Ericksons i Bjersby
motion.
Jag vill icke uppehålla kammarens tid längre i denna tor mig
så kära°fråga; jag talar, såsom herrarne veta, mycket gerna i tull¬
frågor, om jag också icke alltid fuunit kammaren så villig som nu
att åhöra mitt långa tal.
Jag slutar med en vördsam anhållan, att kammaren ville bi¬
falla utskottets förslag i denna punkt.
Herr Almqvist: Då jag under utöfvande i 18 års tid af nu
innehafvande tjenstebefattning haft tillfälle att bättre än de fleste
lära känna jordbruksförhållandena i det län, jag har äran represen¬
tera, anser jag mig med afseende pa nu förevarande fråga böra med¬
dela det kanhända förut kända törhallandet, att den jordbi ukande
befolkningen inom detta län, liksom inom eu stor del andra likartade
län, hvilken till stor del består af små hemmansegare äfvensom af en
mängd torpare, backstugusittare och andra dylika, är uteslutande
hänvisad till uppfödning och försäljning af svin för att kunna er-
N:o 12. 10
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af hålla den kontanta penninginkomst, som är nödvändig för gäldande
u en ^ fas ■. af skatter, räntor m. m. sådant, samt för anskaffande af åtskilliga
äfven för deras små förhallanden oundgängliga nödvändighetsvaror,
samt att detta varit möjligt under den tid, fläsket stod i någorlunda
högt pris, men att det med nuvarande ruinerande pris å denna
vara är en omöjlighet. Man må då icke förvåna sig öfver, att oron
bland dessa är stor och att klagomålen äro högljudda. Man kan ej
heller förvåna sig öfver, om de tro, att anledningen till detta sorg¬
liga förhållande ligger deri, att fläsktullen icke blifvit återförd till
det belopp, den hade före 1892; och de äro fullt öfvertygade, att en
sådan åtgärd skulle kunna föra dem ur deras brydsamma ställning.
Denna tro är hos dem så fast, att den icke af några skäl från mot¬
sidan kau rubbas. Af dessa skäl mot en höjning af fläsktullen
framträder för mig i detta sammanhang företrädesvis det så ofta
upprepade, att man skulle begå en stor orättvisa mot de norrländ¬
ske arbetarne genom att höja fläsktullen. Ja, låt så vara. Men
mot denna orättvisa ställer jag med lika stor rätt den orättvisa,
man skulle begå mot alla dem, hvilkas talan jag här för, genom
att icke fästa afseende vid eller taga hänsyn till deras billiga for-
dringar, helst deras ekonomiska ställning, äfven om de skulle komma
i..åtnjutande åt fördelen af en förhöjd tull, är så ojemförligt mycket
sämre än de norrländska arbetarnes, äfven om dessa skulle få be¬
tala ett eller annat öre mera pr kilogram för fläsket.
Nu invänder man, att den ifrågasatta tullförhöjningen icke
skulle hafva inflytande på priset på det inom landet producerade
fläsket. Men jag är öfvertygad derom, att om man pålägger denna
tull och söker — hvilket icke är någon omöjlighet — att inom
landet producera äfven sådan vara, som är smaklig för de norr¬
ländska arbetarne, skall man åtminstone för den inhemska produk¬
tionen finna marknad inom hela landet, och importen kommer sanno¬
likt att upphöra, något som i och för sig vore en ganska stor vinst.
Men innan sa kommer att ske, skall en tullförhöjning åtminstone
hafva det goda med sig, att den oro och det bekymmer, som är
rådande bland en stor del af landtbefolkningen öfver Riksdagens
upprepade afslag å den nu ifrågasatta tullförhöjningen, skall efter¬
trädas åt lugn i sinnena, af återväcka förhoppningar om och tro
på framtiden, och detta är ej af ringa betydelse. Jag tror, att det
är hufvudsakligen på dessa skäl, utskottet grundat det slut, till
hvilket det kommit; och hvad särskildt beträffar den ifrågasatta för¬
höjningen af tullen på rökt fläsk, har utskottet ansett detta vara
hufvudsakligen en lyxartikel, som äfven borde drabbas af någon tull-
förhöjning.
På grund af hvad jag haft äran anföra, anhåller jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Öländer: Herr grefve och talman! Mine herrar! Det
är verkligen icke behagligt att år efter år upptaga denna ojemna
Onsdagen den 18 Mars.
11 N:o 12.
strid emot öfvermagten för att af densamma städse besegras. Men Höjning af
då det, åtminstone enligt vår öfvertygelse, gäller en rättvis sak, så (allen å fläsk.
får man icke förtröttas, utan fortsätta striden i den förhoppning, att (Forts.)
det önskade målet en gång, om också sent, måtte vinnas.
Vi frihandlare hafva fyrfaldiga gånger sagt, vi hafva visat, ja,
vi hafva till och med fullständigt ådagalagt, att den tull, om hvilken
nu är fråga, icke är eu skyddstull, utan en finanstull, som icke med¬
för nytta för någon, men skada för mången, och erfarenheten har
gifvit oss rätt. Men hvarken vår bevisföring eller erfarenheten har
kunnat öfvertyga våra motståndare, som, döfva för alla argument,
fortfarande framgå på den tullsystems-baua, de en gång beträdt. Det
finnes då icke något annat medel för oss än att upprepa och åter
upprepa, hvad som aldrig kan sägas för många gånger, till dess att
lierrar protektionister icke kunna undvika att sjelfva inse sanningen
deraf.
Hvad vill man nu med denna tull? Jo, man vill utestänga det
amerikanska fläsket och bereda marknad inom Sverige för den in¬
hemska varan. Man vill minska importen af det utländska fläsket
och öka exporten af det inhemska. Nå, har detta eller något af
detta lyckats genom den nu ifrågavarande tullen? Nej, det har det
icke, och det kommer heller aldrig att lyckas, och hvarför? Jo,
emedan tullen icke träffar den vara, som den är afsedd att skydda.
Man kan lika gerna sätta tull på sulläder eller hvilken annan vara
som helst, effekten skall dock blifva densamma.
Jag sade, att erfarenheten i detta afseende gifvit oss rätt, och
jag vidhåller det. Man behöfver blott se på de statistiska upp¬
gifterna angående importen och exporten af fläsk under dels den
sista frihaudelstiden och dels den tid, tullsystemet varit tillämpad^
och man skall då finna, att importen, som man velat minska, alls
icke minskats, utan tvärtom ökats. År 1884 var importen af fläsk
5,922 tons, år 1891 6,338 och år 1892 7,321 tons. Exporten åter
har under de sista frihandelsåren ökats från 323 tons år 1884 till
3,125 tons 1887. Men denna ökning fortfor ingalunda under 1888
års höga fläsktullar, den minskades och höll nästan på att afstanna
för att, egendomligt nog, sedan fläsktullen blifvit nedsatt till 10
öre, åter igen tilltaga.
Det språk, dessa siffror tala, är icke till tullens fördel. Jag
vill dock ingalunda påstå, att tullen ensam åstadkommit detta re¬
sultat. Andra, deraf alldeles oberoende faktorer hafva nog verkat
nu nämnda förändringar. Men en vigt hafva dock dessa statistiska
uppgifter, och det är, att de bestyrka vårt påstående, att tullen å
fläsk icke är af den ringaste betydelse för den svenska svinafveln.
Skada deremot kan den göra, och det ej obetydligt. Hvart går
nemligen det importerade amerikanska fläsket, som man genom
tullen fördyrat och genom den nu ifrågasatta förhöjningen än ytter¬
ligare söker att fördyra ända till 30 å 40 % af varans värde? Jo,
det går till hufvudsaklig del till Norrland, der det förtäres inga-
N:o 12. 12
Onsdagen den 18 Mars.
Böjning af lunda af de der patronerna, om hvilka friherre Klinckowström ta-
tU fP t *'lsk' la(lei icke af de rike och burgne, hvilka kunna betala denna tull,
( ors.) utan a£ cjen fattigagte befolkningen, det vill med andra ord säga:
att det är Norrlands fattigaste befolkning, som ensam betalar
största delen af denna finans-tull. — I sanning ett beskattnings-
system, som icke kan anses öfverensstämma med de vanliga beskattnings-
priuciperna.
Men, fråga protektionisterna, hvarför kunna icke de norrländske
arbetarne förtära det svenska fläsket i stället för det amerikanska?
Om herrar protektionister kände de vilkor, under hvilka den norr¬
ländske arbetaren lefver, skulle de icke göra denna fråga. Hän¬
visad under vintern och våren till arbetet i skogarne och vid flott-
ningarna, kan den norrländske arbetaren icke, såsom arbetarne i
andra delar af riket, efter dagens arbete återvända till sitt hem
och sin familj samt der erhålla den, om också enkla, dock alltid
tillagade maten. Han är hänvisad till den i skogen provisoriskt
uppförda timmerkojan, som lemnar föga skydd mot kölden, och han
har der ingen annan föda att tillgå än den, han sjelf kan tillreda
åt sig. Vid flottningarna är han till och med i saknad af denna
primitiva tillflyktsort, och han får då ofta söka ett tillfälligt skydd
under någon kullstjelpt båt eller under några träd i skogen. Hvad
är da naturligare, än att han under sådana förhållanden är i behof
af ett födoämne, som i främsta rummet besitter en mycket stark
fetthalt och i andra rummet redan på förhand är så beredt, att det
utan vidare tillagning kan förtäras? Och just dessa egenskaper be¬
sitter det amerikanska fläsket. Hvar och eu vet, att den, som lefver
i hårda klimatiska förhållanden, har svårt att undvara fett; det är
värmande, skyddar mot kölden samt gör kroppen mera härdig att
stå emot de med ett hårdt klimat förenade strapatser och olägen¬
heter. Det amerikanska fläsket har omkring 50 % högre fetthalt
än det svenska, det är benfritt och kan sålunda utan att vara mycket
skrymmande medföras på de långa färderna i skogarne och utefter
vattendragen, och det är slutligen genom torrsaltning så beredt, att
det genast utan vidare tillredning kan förtäras, hvartill kommer, att
det håller sig eu mycket lång tid, ja, ända till två år.
Tro nu herrar protektionister, att dessa norrländske arbetare
skola kunna undvara ett för deras förhållanden så lämpligt födo¬
ämne? Tron I, att de skulle vilja eller kunna utbyta det mot det
svenska fläsket, som icke har någon af nu uppgifna egenskaper?
Nej, ingalunda. I mån åsätta detsamma hvilken tull som helst, I
skolen dock aldrig kunna tvinga den norrländske arbetaren att öfver¬
gifva det amerikanska fläsket, — men ni kunna tvinga honom att
betala det högre, än det är värdt, ni kunna fördyra varan för ho¬
nom, och sålunda beröfva honom en del af hans redan förut knappa
arbetsförtjenst, ni kunna pålägga honom denna beskattning under
antagande, att den skall komma den småländske landtbrukaren till
godo. Om också detta antagande vore rigtigt, vore en dylik åtgärd
13 N:o 12.
Onsdagen den 18 Mars.
obillig. Men när antagandet nu, såsom jag tror mig hafva visat, Höjning af
är origtigt, i ty att den småländske landtbrukaren deraf icke har l" “ • U6 '
något att vinna, så är åtgärden jemväl onödig och obehöflig, och or 8-
det är, herr grefve och talman, af dessa skäl, jag yrkar afslag pa
bevillningsutskottets betänkande och bifall till herr Fredholms re¬
servation.
Herr Tamm, Hugo: Jag hade verkligen hoppats, att va åt¬
minstone under denna riksdag skulle sluppit fn upp dessa tullfrågor
samt att den inom Rikdagen rådande majoriteten icke skulle å nyo
kasta in denna fråga, hvilken allt sedan den urtima riksdagen föranledt
så mycken splittring här och inom landet. Emellertid har nu denna
fråga, en af de mest svåra för oss, å nyo blifvit framdragen till af¬
görande, oaktadt den flera gånger tillbakavisats. Att finna några
nya argument i en så genomdiskuterad fråga torde vara svart.
Det har blifvit vederlagdt så många gånger, så vidt vi fatta saken,
det påståendet, att genom denna tull någon som helst höjning i det
svenska produktionspriset på fläsk skulle ega rum, och detta helt
enkelt af de tvenne skäl, att den import, som skulle trycka ned det
svenska fläsket, existerar nästan icke, och vidare att exporten är sa
stor, att priset, på svenskt fläsk måste komma att bestämmas af
priset på verldsmarknaden. Således kunna vi för vår del ingalunda
fatta, att det skulle på något sätt verka höjande af det svenska fläsk¬
priset. Jag vet allt för väl, såsom en talare här bakom mig nyss
yttrade, att den föreställningen existerar på många håll, att genom
denna tullförhöjning eu förhöjning i priset på svenskt fläsk verkligen
skulle ega rum, men jag vågar betvifla, att inom denna kammare en
majoritet verkligen hyser en dylik föreställning. Hvad som hit im¬
porteras är uteslutande det amerikanska fläsket och för de norrländske
arbetarnes behof. Hvarför importeras det nu? Helt enkelt derför, att
det lönar sig icke för den svenske fläskproducenten att med de
näringsmedel, hvarmed han uppföder sina svin, uppföda dem sa, att
fläsket blir det amerikanska likt. Vi uppföda våra svin hufvud¬
sakligen med mejeriaffall och annat affall, men vi sakna det hufvud-
sakligaste ämne, som producerar det amerikanska fläsket, nemligen
majs; jag kan nemligen icke hit räkna det fläsk, som skulle ersätta
det amerikanska, och hvilket faller efter vara genom sin ålder och
talrika afföda, om jag så får säga, vördnadsbjudande suggor. Det
måste vara ungt, kraftigt och fett fläsk, och det kunna vi icke
producera.
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke fatta, att
det skulle vara till någon verklig fördel för svenska svinproducen¬
ter att höja denna fläsktull. Den skulle ofelbart träffa Norrland
allra mest, och det förråder enligt min uppfattning en fullständig
obekantskap med de norrländska förhållandena, när man påstår, att
det svenska fläsket skall ersätta det amerikanska. Man ma säga
aldrig så mycket, att det smakar illa: tycke och smak höra till de
Xto 12. 14
Onsdagen den 18 Mara.
Höjning af ting, om hvilka icke kan disputeras, och detta den norrländske
u en a as ■. arbetarens envisa fasthållande af det amerikanska fläsket visar att
orta.; det för honom är ett behof, och ett behof, hvilket han icke vill
släppa.
Dessutom vill jag framhålla ett argument, hvilket enligt min
uppfattning eger en stor betydelse. Kongl. Maj:t har i dessa dagar
eller vid denna riksdag för oss framlagt förslag af mycken vigt an¬
gående ökade utgifter under 4:de och 5:te hufvudtitlarne, hvartill
medel skulle tagas af de på budgeten uppkommande öfverskott. Ge-
nom höjning af fläsktullen komtne uti dessa öfverskott att ingå den
höjda flåsktullens belopp, det vill med andra ord säga, att man af
den norrländske arbetaren fordrar, att han skall på ett särskildt ,
sätt bidraga till just dessa militära utgifter. Det är min bestämda
öfvertygelse, att det inom Norrland finnes lika många försvarsvänner
och för försvaret offervillige som inom det öfriga Sverige. Men
om man nu, på samma gång man fordrar dessa utgifter, bestämmer,
att en del af de erforderliga medlen skola tagas ytterligare från
Norrland i form af en så svår bevillning som denna, då får man,
mina herrar, icke undra pa, i fall man i och med detsamma betyd¬
ligt reducerar den försvarsvänlighet, som der kan finnas, och jag
be^r kammarens ledamöter att, innan de lägga sitt votum i denna
fråga, besinna, att i fall denna tullförhöjning blifver beslutad, kom¬
mer den ovilkorligen att kännas som ett styng i hvarje norrländings
sinne, och den kan blifva en politisk dödsstöt åt de konservativa
och försvarsvänliga elementen inom Norrland, i fall man på detta
sätt särskildt beskattar den kroppsarbetande och fattigaste delen af
den norrländska befolkningen — och detta är, enligt min åsigt, denna
fläsktull icke värd.
Jag anhåller om bifall till herr Fredholms reservation.
Herr Alm én: Jag hade föresatt mig, att icke yttra mig i denna
fråga, hvilken är så genomdebatterad, att det bör" vara lätt för en
hvar att decidera sig, om han skall rösta ja eller nej. Hvad som,
oaktadt den stora aktning jag hyser för kammarens dyrbara tid,
dock föranledt mig att begära ordet äro de upplysningar, hvilka
friherre Klinckowström lemnade i sitt anförande, och hvilka jag an¬
ser böra bemötas.
I förbigående far jag såga, att det förundrar mig, att han önskar
tillsättandet af en komité för att utreda, hvem som betalar tullen,
importören eller konsumenten. Han sade ja, att denna fråga var
utredd i tidningarna och att han gjort sitt bästa att utreda den.
Att han då begär en komité, förefaller mig något oväntadt, helst
^a ja8 erinrar mig, att han nyligen förklarat sig hafva utredt frå¬
gor, hvilka^tvenne komitéer icke gått i land med. Jag hoppas, att
han utan någon komité utreder frågan.
Heträffande det andra, han omnämnde, var det egentligen derför
jag begärde ordet. Han kallade det nemligen för en olycka det
Onsdagen den 18 Mars.
15 N:o 12.
sätt, hvarpå uppfödande af svin tillgår vid Löfsta och Riddersvik, Höjning af
hvilket sätt, såsom det hittills praktiserats, han benämnde oefter- tullen ° flask'
rättligt, och till bevis hvarför han åberopade åtskilliga meddelanden (Forts.)
i tidningarna. Men detta var också mycket oväntadt att höra, ty
i allmänhet plägar friherre Klinckowström ganska skarpt nagelfara
med tidningarna, men denna gången passade det väl att använda
hvad de sagt. Emellertid är det rätt beklagligt, att han icke sjelf
har bättre reda på saken.
I förbigående uttalade friherre Klinckowström klander mot öfver-
ståthållareembetet, hvilket ock bevisar hans obekantskap med för¬
hållandena. Det ifrågavarande stället tillhör Stockholms län, och
öfverståthållareembetet har dermed intet att skaffa.
Beträffande sjelfva saken får jag säga, att det förvånar mig, att
han fästat sig vid tidningarnas uppgifter, hvilka i denna fråga visat
sig allt utom sanningsenliga. Med förbigående af en hop småsaker,
hvilka jag ej vill relatera, skall jag blott anföra ett enda exempel
på huru lättvindigt tidningarna behandlat denna fråga. Man läste
en dag om att alla de plakat angående iakttagande af vissa för¬
sigtighetsmått, som på medicinalstyrelsens befallning spikats å lämp¬
liga ställen, voro nedrifna. Besigtning hölls på stället, och det upp¬
lystes att af 6 plakat, hvilka varit anslagna, funnos 5 qvar, det
6:te var förstördt af regn, och man höll på att renskrifva det för
att sedermera anslå detsamma.
För mig var denna tidningsnotis ingalunda oväntad, ty allt hvad
jag läst i den vägen synes blott haft till syfte att nedsätta den
handtering, som der bedrifves. Icke nog med att man utsprider
sanningslösa rykten om sjukdomar, man har äfven velat påstå, att
fläsket skulle vara mycket dåligt. Jag har skaffat mig upplysningar
från sakkunnigt håll, af personer, hvilkas sanningsenlighet jag icke
bör betvifla, och de hafva sagt, att man skickat till Skåne lefvande
svin, hvilka betingat 5 till 7 öre mera pr kilo än det vanliga pri¬
set. Skåningarne måtte visst icke förstå sig på svin, efter som de
så dyrt betala en så usel vara. Icke nog härmed, man har anfört
artiklar ur engelska tidningar, gående ut på att visa, att fläsket vore
så dåligt, att det rent af skulle förstöra vår marknad i England.
Nu tror jag icke, att en enda fläskbit gått härifrån till England,
utan att allt, allt fläsk från Riddersvik hamnat i Tyskland. Jag vet
icke om deri, som skrifvit från England, haft sig bekant den saken.
Att vidare uppehålla sig härvid tjenar till intet. På mig har
allt detta gjort det intryck, att här förefinnes en bestämd och oaf¬
låtlig sträfvan att utrota denna handtering. Än äro lokalerna osunda,
än är det affall och sopor, som icke ens duga till att lägga på åkern.
Om man vill fortsätta med den taktiken att medelst origtiga och
vilseledande uppgifter söka döda denna handtering, så kan det nog
också lyckas till slut.
Att de, som äro ifriga tullvänner, vilja skydda sina näringar,
begriper jag. Så gör man i Tyskland, men tyskarne försvara sina
N:o 12. 16
Onsdagen den 18 Mars.
Böjning af produkter, då man hos oss gör allt hvad man kan för att nedsätta,
tullen å fläsk. })va(} man bär at.t skicka ut. Tack vare de beskyllningar, man fram-
(Forts.) stält mot svenska veterinärer och helsotillståndet hos våra nötkrea¬
tur, har förbud utfärdats mot införande till England af svensk lef¬
vande nötboskap. Ett dylikt förbud hotar från Tyskland, men Tysk¬
land lär icke komma att nöja sig med förbud af införsel af lefvande
djur, det kommer nog äfven att utsträckas till höttet af de slagtade
djuren. Om I landtbrukare fån denna olyckan öfver er, skylien då
er sjelfva, skylien icke på myndigheterna, men tänken er för, innan
I nedsätten förhållandena i ett land, som kanske i afseende å ett
ändamålsenligt ordnadt veterinärväsende har rätt till mera aktning
än något annat land. Genom att förderfva utförseln af fläsk skolen
I förlora 10 gånger mer än hvad som är att vinna på en förhöjd
fläsktull. Nedsätten icke, hvad som icke behöfver klandras, och för¬
derfva icke en för oss välbehöflig marknad. Jag hade trott, att man
inom Riksdagen skulle visa så mycken respekt för en för vårt landt¬
bruk mycket vigtig fråga, att man gjorde sig noga underrättad om
dermed sammanhängande förhållanden, innan man uttalar sitt klander.
Jag har sagt min mening efter att hafva varit på platsen, och jag
står för mina ord.
Hvartill tjenar det att yttra sig i hufvudfrågan. De, som tro,
att vår svinhandterings räddning består i att pina de norrländska
arbetarne, de må votera höjda fläsktullar; den, som vill skipa rätt¬
visa, kommer aldrig att sätta tull på fläsk. Jag kommer aldrig att
vara med derom.
Herr Wsern: Jag hade knappt tänkt att yttra mig i frågan,
men friherre Klinckowström hade så många orättvisa beskyllningar
och gjorde så många enligt mitt förmenande alldeles falska slutled¬
ningar, att jag icke kunnat underlåta att begära ordet.
Han började med att åter upptaga sitt gamla påstående, att det
icke är konsumenten, som betalar tullen på eu vara, utan den ut¬
ländske exportören, och han påstod sig hafva flera gånger segerrikt
bevisat detta. Men hvarför då i all verlden klandra regeringen för
att den icke tillsätter någon komité till utredande af en sak, som
friherre Klinckowström flera gånger segerrikt bevisat? Herr Tamm
upptog till besvarande, hvad friherre Klinckowström yftrat i detta
afseende, och jag hörde då friherre Klinckowström göra den anmärk¬
ningen, att det var särskilt om fläsktullen han yttrade sig. Detta
gifver mig _ anledning att litet ingå på förhållandet just med denna
fläsktull. År det nu verkligen så, att, om vi helt och hållet skulle
kunna förbjuda införseln eller högst betydligt inverka derpå genom
en tullförhöjning, priset på fläsk derigenom skulle nedgå? Skulle
denna tullförhöjning kunna hafva eu sådan inverkan, att den ameri¬
kanske exportören funne sig föranlåten att taga så mycket mindre
betaldt för sin vara? Nog hafva vi väl så mycket reda på statisti¬
ken öfver vår handel med andra länder och deras med hvarandra,
Onsdagen den 18 Mars.
17 N:o 12.
att vi veta, att icke är det Sverige, som är liufvudimportlandet för Höjning af
det amerikanska fläsket. Det går öfver hela verlden, särskildt tilltullen ä fläsk.
alla de nordiska länderna, och huru skulle då denna tullförhöjning (Forts.)
kunna förmå amerikanarne att nedsätta fläskpriset? Jag påstår, att
den satsen, att den utländske exportören får betala tullen, är just i
detta fall mera orimlig än i de flesta andra.
Efter den beskyllning, hvilken friherre Klinckowström rigtade
mot regeringen, kom han till norrländingarne. Hvarför skulle icke
de betala, de hade fått så mycket godt af staten? De hade i all
synnerhet fått så mycket jernvägar och hade så rika sågverkspatro-
ner, hvilka borde betala sina arbetare deras ökade lefnadskostnader.
Hvad nu angår de anslag, hvilka gifvits till Norrland, hafva de i
allmänhet afsett förbättrade kommunikationer och befrämjande af
större uppodling af denna provins. Icke har detta skett till förmån
för något särskildt inskränkt samhälle, så att man kan säga: »Du
skall betala hvad du får.» Jag tror, att det öfriga Sverige ansett
det som en pligt och derjemte såsom en stor fördel att få det vid¬
sträckta Norrland uppodladt och förbättradt. Och hvilka äro de,
som deraf komma i åtnjutande? Är det de infödda eller de, som
komma dit, eller hvilka äro de? Det har varit en stor sak för hela
Sverige, och jag hoppas, att hela landet derutaf skall draga nytta.
Sedan kom friherre Klinckowström till jernvägarne i Norrland.
Med dessa förhåller det sig emellertid så, att Norrland i många år
fick betala i likhet med hela det öfriga Sverige för jernvägsanlägg-
ningar i mellersta och södra Sverige. Först sent kom turen till
Norrland, och huru? Jo, så, att det skulle betala betydliga summor
för att få, hvad södra och mellersta Sverige fått till skänks. Så
blef Norrland behandladt i afseende på jernvägsförhållandena, och
mig förefaller det, som om man verkligen här icke skulle hafva nå¬
got att fordra från denna provins.
Derefter korn friherre Klinckowström till de store norrländska
sågverksegarne, om hvilka han yttrade, att de voro så rika, så att
de gerna kunde betala sina arbetare så mycket mera. Sjelf har jag
icke haft förmånen att draga inkomster af skogsaffärer i Norrland,
men väl är jag bekant med många, som haft denna fördel, hvarför
jag kan säga, hvad som för fiffigt hela verlden vet, att den stora
förtjenst, som härflyter från denna industri, till största delen beror
derpå, att de större sågverksegarne på den tid, då skogarne voro i
mycket lågt pris, afslöto särdeles fördelaktiga skogsafverkningskon-
trakt, gällande för många år. Detta är väl ett temligen allmänt
kiindt faktum. Men huru skulle nu förhållandet blifva, om man
kunde tvinga de norrländska sågverksegarne betala sina arbetare så
betydligt ökade arbetslöner, att de motsvarade de för arbetarne ökade
lefnadsomkostnaderna, under förmenande att det icke vore mer än
billigt, då dessa sågverksegare blifvit så rika? Vill man då, att skogs-
handteringen i Norrland skall blifva inskränkt uteslutande till dem,
hvilka i forna tider, då skogarne voro billiga, lyckades uppgöra för-
Första Kammarens Frat. 1896. N:o 12. 2
Sto 12. 18
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af delaktiga kontrakt? Har icke en högst betydande del af denna in-
tuilcn a fläsk, dustri uppstått på senare tider, och hvad veta vi om dess inkomster?
( oits.) Här som på andra områden existerar en ganska liflig konkurrens,
och i all synnerhet måtte det väl förefalla en hvar orimligt att vilja
skada eller fördyra denna näring, hvilken dock hufvudsakligen är
den, som skaflar oss medel att betala den stora import, hvilken för
oss är oundviklig.
Jag vill nu vända mig mot herr Almqvist. Han sade, att det
ej var möjligt att drifva svinafvel i Småland, derför att prisen voro
så låga, och att man der väntade förhöjning i prisen, i förhoppning
att tullen sattes högre och möjlighet derigenom kunde åstadkommas
att täfla med det amerikanska fläsket. Om vi ej kunde göra annat,
skulle vi åtminstone lugna oron i denna provins. Det är naturligt¬
vis fullt rigtigt och berättigadt, att en hvar talar för sin provins
och dess intressen, men någon moderation bör det väl ändå vara.
Man gör det, emedan man bäst känner förhållandena der och tyd¬
ligt inser nyttan af det ena eller andra. Men om det går derhän,
att vi förorda, hvad som kan vara bra för en provins på bekostnad
af en annan, och det ganska dryg sådan, inträder ett bellum om-
nium inter omnes — ett ömsesidigt krig, som icke kan vara nyttigt.
Vi äro alla hela svenska folkets representanter, ej representanter för
olika provinser af Sverige. Att den ena skulle lefva på den andras
bekostnad, vore förderfligt. Men låtom oss antaga, att det gälde
att taga hänsyn till en eller annan provins. Af de tabeller, herr
Fredholm uppgjort från officiella uppgifter, framgår, att till Norr¬
land införts fläsk — enligt det sista medeltalet — af årligen 4,267
ton, men till det öfriga Sverige 1,060 ton. Nu vill man lugna oron
i en provins af mellersta Sverige. Man kan väl då ej komma längre,
än att all import af amerikanskt fläsk upphörde till mellersta och
södra Sverige och blott egde rum till Norrland, som, efter hvad så
många talare sagt och som är rigtigt, ej kan undvara det. Följden
blef då, att för att en provins möjligen skulle få den fördel, som
kan vinnas genom fördyrande af 1,060 ton, skulle en annan få be¬
tala fördyrandet af 4,267 ton, d. v. s. att för hvarje 25 öre, som
kunde tillkomma Småland, skulle Norrland betala en krona. Är ej,
detta en lokalpatriotism, som blir orättvis? Talaren slutade med
att om man ej kunde göra annat, skulle man åtminstone lugna far¬
hågorna. Men är det något att sätta mot hvarandra: att lugna
farhågorna å ena sidan och å den andra den känbara förlust, som
uppstår genom flera hundra tusen kronors beskattning. Ligger ej
häri en lokalpatriotism, som går öfver alla rimliga gränser?
Jag skall ej längre upptaga kammarens tid, utan yrkar bifall
till reservationen.
Herr Fagerholm: Jag har begärt ordet endast för att infria
ett i hemorten gifvit löfte att meddela denna kammare landtbrukar-
nes tankar i frågan. Då skall jag med detsamma säga äfven mina,
Onsdagen den 18 Mars.
19 >':o 12.
och dessa äro, att af fläsktullen kan man icke beräkna några större
inkomster efter 20 öre, ty minskningen i importen blir i proportion
derefter. Dessutom vill jag äfven nämna, att jernvägsfrakten från
sydliga Sverige till Norrland spelar en ganska stor rol. Frakten å
mindre partier kostar 5 öre pr kg. på 1,000 km. Det är ett ganska
väsentligt afbräck, då man vet, att frakt å amerikanskt fläsk från
Chicago till Göteborg, Stockholm eller Sundsvall är betydligt lägre
än för svenskt från Småland till Norrland.
Behandlingssättet af det amerikanska fläsket är följande. För
att blifva hållbarare och fastare uppvärmes och pressas fläsket. Göra
vi detsamma med vårt svenska, är det naturligt, ätt vi kunna få
precis lika fläsk i Sverige som i Amerika. Som en hvar vet, bestå
de norrländska skogsarbetarne nästan till hälften af småländingar.
När dessa resa dit upp, ha de fläsk med sig och förtära det der
uppe. Dessutom skickas stora qvantiteter svenskt fläsk upp till
Norrland, och der kunna de lefva och föda sig på detta svenska
fläsk lika bra som norrländingarne på det amerikanska. Eu före¬
gående talare sade, att de protektionistiska tidningarna förderfvade
vår marknad. Men 1894 eller 1893 sade han sjelf i Riksdagen, att
det svenska fläsket innehöll mer trikiner än det amerikanska. Då
begick han samma fel. Jag har intet mer att tillägga, utan in¬
stämmer i utskottets förslag.
Friherre Klinckowström: Jag ber om ursäkt för att jag ännu
en gång besvärar med ett yttrande, men här har marscherat upp
hela det tunga artilleriet af Norrlands frihandlare och velat, om de
kunnat — hvilket jag hoppas skall vara omöjligt — bryta sönder
bevillningsutskottets förslag i dessa punkter, hvarför jag anser det
för mig vara en moralisk pligt att söka, så godt jag förmår, besvara
dessa herrars fraser. Det talas om, att i Kina är kejsaren så för¬
näm, att när han var omyndig och hade gjort något ondt, fick man
ej slå honom, utan det fans en strykkar], som skulle mottaga kor¬
rektionen. Jag spelar samma rol inför det protektionistiska partiet,
och jag gör det med glädje, ty jag har en bred rygg att mottaga
de slag, fribandlarne möjligen kunna utdela åt mig, och som i rikt
mått skett under dagens diskussion.
Hvad nu beträffar de frihandlare, som talat mot ökning af
fläsktullen, sedan jag uppträdde, ha vi först herr Öländer — natur¬
ligtvis norrländing. Han säger, att tullen å fläsk ej har den ringa¬
ste betydelse för svinafveln. Deri har han fullkomligt rätt, ty det
bidrager icke i stor skala, men dock såsom eu binäring till landtbru-
ket, hvilket är högst nödvändigt. Och jag kan försäkra herrarne,
att jag har sjelf försökt det på det samvetsgrannaste sätt. Jag har
från England införskrifvit Yorksliiresvin, som till den grad skilja sig
från våra gamla svenska, att det är som natt och dag. De äro
snygga, lättfödda och lättgödda, och de hafva redan efter 10 måna¬
der den högsta vigt, som slagterierna vilja hafva. Jag skall vidare,
Höjning af
tullen ä fläsk.
(Forts.)
1*80 12. 20
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af när jag kommer till herr Almén, yttra mig något om Löfsta och
tullen a fläsk. Riddersvik. Herr Öländer sade äfven, om jag rätt uppfattade ho-
(Forts.) nom! att den fattigaste befolkningen i Norrland betalar större delen
af fläsktullen. Det är, såsom jag nyss nämnde, en fras, som tillhör
frihandlarnes evangeliiböcker. Jag har sökt bevisa, att det ej är vi,
som få betala denna tull. Men nu måste jag komma in på en af
herr Alméns anmärkningar, som äfven gjorts af eu annan norr-
landsfrihandlare. De säga, att när friherre Klinckowström lyckats
till full evidens bevisa denna sin sats, hvad behöfs det då någon
regeringskomité i frågan? Dessa herrar måste hafva på skämt sagt
detta, ty på allvar är det omöjligt. De hafva för mycket förstånd
— åtminstone tilldelar jag dem denna goda Guds gåfva — för att
de skulle kunna tro, att en enskild riksdagsman, han må bevisa
hvad som helst, kan i någon mån uppväga en kongl. komité, i syn¬
nerhet i denna kammare, der royautén varit till sista datum i så
stor majoritet adorerad. En kong!, komité, med de bevismedel, den
kan förskaffa sig från alla jordens delar, har en pondus, som jag
modestement erkänner mig ej i någon mån besitta. Herr Öländer
gaf oss en sorglig beskrifning på norrlandsarbetarnes mödosamma
lif och dåliga bostäder tidtals under bar himmel i skogarne. Det är
sant. Han, som är från Norrland, bör känna det bättre än jag.
Men jag känner det tillräckligt bra af de upplysningar, som lemnats
af tidningar, hvilka jag i mångt och mycket — det erkänner jag
högt — respekterar såsom en tredje statsmagt. Ty numera äro tid¬
ningarna det. Och att yttra sig så litet rekommenderande för dem,
som herr Almén gjort, det är, lindrigast sagdt, oförsigtigt. Det val¬
en gång ett statsråd, högstsalig i åminnelse, som ansåg sig så säker
på sin taburett, att han här i kammaren sade, att han aldrig läste
tidningar. Men icke många månader derefter var han skild från sin
statsrådsbefattning. Jag vet nu ej, om herr Almén är förtroende¬
man, men jag tror, att han kan lugnt sitta qvar, der han sitter,
fast han ringaktar tidningarna, hvilka jag i mångt och mycket an¬
ser vara en välgerning för hela samhället. — Ja, jag hade gjort
några anteckningar här, men jag skrifver så dåligt med högra han¬
den, att jag ej kan läsa dem sjelf. Således slipper herr Öländer
lindrigt undan.
Nu till herr Tamm! Jag har alltid ansett honom för en ut¬
märkt man på förståndets vägnar, för att nu ej tala om annat.
Men jag bekänner, att det anförande, han nyss hade rörande fläsk¬
tullen, nedsatte i min opinion hans förståndsförmögenheter betydligt,
Han säger nemligen, att priset på vårt fläsk beror på verldsmark-
nadens fläskpris. Han måtte icke rigtigt i detalj studerat denna
fråga, hvilket jag gjort. Han är sysselsatt med så mycket diffe-
renta frågor i humanitetens tjenst m. in., att han säkert ej haft tid
att i detalj sätta sig in i denna. Och jag skulle derför rekommen¬
dera honom, om han har någon ledighet efter middagen och kaffe¬
koppen och kanske absintken, att läsa »Deutsche Handelsarchiv,
Onsdagen den 18 Mars.
21 N:o 12.
Zeitschrift fiir Handel und Gewerbe», utgifvet i Preussiska »Reichs- Höjning af
amt des Innern», som officiel! gifves ut i Berlin och innehåller sålullen a. fläsk.
många upplysningar i frågan, att jag hoppas, att han efter genom- (forts.)
läsningen af en eller annan årgång skall blifva en fullödig protek¬
tionist och således bli återvald för Uplands län i stället för att nu
sitta längst bort i hörnet vid kammarens ingångar. Herr Tamm
säger, att vi ej kunna producera amerikanskt fläsk. En talare, som
har speciel kännedom i frågan, har upplyst, huru amerikanskt fläsk
tillredes i Chicago, som är den förnämsta exportorten för detta fläsk,
och han tviflar ej på att vi skulle kunna komma derhän. Jag har
sjelf ej stor svinafvel, men dock några hundra svin — på fyra ben
nemligen — och kan intyga, att det är ett i alla hänseenden myc¬
ket helsosammare och mera fetthaltigt fläsk, som lenmas af den nya
rasen, införd från England till Sverige, som utbredt sig till en stor
del af mellersta Sverige. Den har en ofantligt mycket större fett-
halt än de svenska svinen och kan snart nog täfla med det ameri¬
kanska fläsket, som benfritt kostar pr kg. dubbelt mot nuvarande
pris på äfven det bästa svenska fläsk. Om nu den orimliga hän¬
delse skulle inträffa — jag befarar det ej i denna kammare, men
frågan kommer under gemensam votering — att denna ökning af
fläsktullen folie i Riksdagen, skulle jag på det djupaste beklaga det
— icke för min skull, ty jag har rygg att draga mig fram ändå
såsom jordbrukare, men för den stora allmänhet, som idkar svin¬
uppfödning och hvarom jag förut talat. Äfven af de större egen¬
domarna skulle många nedlägga sina dyrbara inrättningar för svin-
afveln, när man kunde motse förlust och ej vinst.
Man talar så mycket om de norrländska arbetarne och deras
dryga utgifter. Jag har äfven nyss talat om dessa arbetare och är
öfvertygad om, att ville de rika norrländska patronerna och träbolagen
verkligen sina arbetares väl, skulle det kunna ske på ett ofantligt
mycket mera tillfredsställande sätt än genom att motsätta sig fläsk¬
tullen. Det är ett sätt, som jag äfven här flera gånger framstält
och som jag vidhåller, ty jag har erfarenhet derom. Det enda sät¬
tet att låta arbetarne vederfaras rättvisa och att skilja den stora
arbetarefrågan från socialismen är att låta arbetarne få andel i ar-
betsvinsten jemte kapitalisten eller arbetsgifvaren. Denna fråga har
eu så djup och stor betydelse i hela den civiliserade verldeu, den
har blifvit tillämpad i 100-tals fabriker och inrättningar af alla slag
i Europa, sedermera i Amerika, Frankrike, England, Tyskland, Ita¬
lien m. m., så att det lins ej tvifvel derom, att denna åsigt är den
enda rätta, rättvisa och billiga för arbetaren. I jemförelse härmed
är tullfrågan en bagatell. Jag har sjelf tillämpat det, och icke blott
ha arbetarne utom stat och lön fått sin goda vinst på denna åsigts
etablerande, utan äfven jag har fått vinst deraf, att arbetarne ha
med dubbelt större intelligens och nit öfvervakat mina rättigheter i
de afseenden, der de visste, att de voro delegare, och sedan jag delat
ut åt arbetarne deras del i vinsten, har jag sjelf haft större inkom-
Nso 12. 22
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af sfer i dessa afseende!:, än jag haft förut. Herr Tamm har kommit
tuUe" a fläsk. vj]ge j de norrländska skogarna i taktiskt och strategiskt hänseende.
( ort8--) Jag kan försäkra, att den skogssköfling, som beröfvar Norrland dess
skogar, är en välsignad sak för våra fiender. Intet annat! Jag
tror mig förstå de militära frågorna bättre än han, ty jag har i
trettio år tjensthjon i svenska armén och mycket studerat militära
frågor. Skola vi en gång segerrikt försvara Norrland mot påträn¬
gande fiender, kan det aldrig ske på annat sätt, än att vi låta sko-
garne vara i fred, men ingalunda genom att med nedhuggning af
skogarne jemna vägen för fienden till Norge.
Herr Almén har klandrat mig för att jag tog mig friheten att
skylla på öfverståthållareembetet i Stockholm för den inrättning,
som blifvit etablerad vid Riddersvik och Löfsta. Jag tror, att han
dervid skjutit öfver målet, ty säkert är, att det är Stockholms magi¬
strat, som lyder under öfverståthållareembetet, som gjort upp kon¬
trakt först med renhållningsbolaget, hvilket sedermera öfverlåtit det
på ett särskildt Löfsta- och Riddersviksbolag för att på ett fördel¬
aktigt sätt tillgodogöra sig den spillning, som måste bortföras från
hufvudstaden. Men detta bolag förtjena:- ingalunda de goda vitsord,
generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen behagat lemna
det. Äfven andra än han har sett, huru der tillgår, och om jag
vore nog värdig att någon gång få se honom som gäst på mitt landt¬
gods, skulle jag visa honom, huru svinafvel skulle gå till för att
vara helsosam för menskligheteu. Derefter skulle vi besöka Löfsta,
der det är skändligt — det står jag för — huru de behandla djuren
och söka utkolportera ett ohelsosamt fläsk. Det är rigtigt skamligt !
Slutligen har herr Wsern, en af de största koryféerna af fri-
handlarnes fatal i denna kammare, talat om att en regeringskomité
vore onödig, då friherre Klinckowström bevisat, att tullen å de va¬
ror, som i Sverige konsumeras, betalas af dem, som skicka varorna
på oss. Jag har redan besvarat detta. Han önskar — och det kan
jag förstå, ty han är för det första göteborgare och för det andra
vald till ledamot från samma stad — att vi skola fortfara med
skogssköflingen. Men jag har suttit för några år sedan i ett till¬
fälligt utskott — ty högre kommer jag ej såsom förtroendeman i
denna kammare — jemte en af de personer, som kanske närmast
känner Norrland, nemligen numera generaldirektören och chefen för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Berg, och de upplysningar, vi fingo
der, oaktadt der sutto 2 eller 3 träpatroner (så att vi kommo i
minoriteten), voro af den ruskiga beskaffenhet, att det förvånar mig,
att regeringen ej tagit strängt i tu med att rädda hemmansegarne i
Norrland. Ty de äro, tack vare bolagen och träpatronerna, snart
sagdt gjorda till hvita slafvar, hafva sålt sina hemman och sitta
der som arrendatorer eller undantagsmän; och hemmanen gå till
bolagen i 100-tals antal i hela Norrland. Och de, som ega bolagen,
sitta i Englaud och fråga ej det minsta efter den norrländska be¬
folkningens eländiga tillstånd till följd af dessa inköp. Jag kommer
23 Jf:o 12.
Onsdagen den 18 Mars.
i denna fråga igen till tidningarna, och det med skäl. För några Höjning af
år sedan sände en tidning här, Aftonbladet, ett särskilt ombud,tulIe™ a “
som reste i Norrland från socken till socken, och denne har uttalat 0It~'
sina reseintryck rörande just skogssköflingen och inköpet af hem¬
manen till bolagen. Och hans berättelse, som jag har all anledning
tro vara sann, fastän herr Almén ej bryr sig om den, har visat, att
•det är hög tid, såvida den sjelfständige bonden i Norrland skall
räddas från” förderf. — Vidare talade herr Wffirn mycket rapsodisk
om jernvägarne, att det var mycket sent Norrland tick dem. Ja,
•derför att det är en utgift som staten underkastat sig och som är
ganska onerös och utan den minsta lilla reveny, om man jemför
■den med de ofantliga kostnader, som derför utbetalats. Derför tve¬
kade man länge; men det var naturligtvis en bytesfråga, som skulle
regleras, och så fingo de sina jernvägar. Dock blefvo de ej derige¬
nom nöjda. Det föreligger motion om att föra fram jernvägen
ända till Haparanda; och det är två reservanter i denna kammare,
herr Reuterswärd och jag, som gifvit anledning till att ej mera
några stambanor i Norrland få anläggas, förrän Riksdagen pa för¬
hand tillfrågats derom. Och väl var verkligen det. Träpatronernas
förtjenst har också rapsodiskt blifvit berörd af herr Weern, men han
kan icke neka, att på få händer samlats millioner till följd af skogs¬
sköflingen eller skogsnäringen eller skogsindustrin, såsom han så
vackert behagat titulera denna handel. Han är sjelf göteborgare
och vald för Norrland samt bör känna till det der. . . . (Jaså, ja då
borde han vara det.) Herr Wsern säger, att det att betala arbetarne
i Norrland bättre vore orimligt. Nej, det är ej orimligt; det är
både nödigt och nyttigt och vore intet annat än en rättvisa åt de
arbetare, som för en ringa dagspenning och kroppslidande och um¬
bäranden rigta bolagen med millioner. Och det kuude de mycket
väl. Jag tycker, att det är synd om arbetaren, men jag vill, att
hans ersättning för sin stora möda skall komma från det rätta
hållet och ej från hela Sverige. Skall en stor landtmannanäring,
som är allmänt spridd i landet, förstöras och störtas blott för att
lösa arbetare i Norrland skola förtjena in millioner till trämillionärer?!
Jag uppträder nu ej mera, äfven om jag blir attackerad. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson, Per Johan: Då föreliggande fråga vant
före och debatterats många gånger och grundligt, vill jag nu in¬
skränka mig till att endast yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.
Friherre Alströmer: Jag skall icke länge uppehålla diskussionen;
men då jag har den äran att representera samma län som den
siste talaren, ber äfven jag att fa konstatera, att inom detta län
svinuppfödning utgör de små jordbrukarnes förnämsta näringsfång
och ett nödvändigt vilkor för deras existens. Försäljningen af fläsk
?i:o 12. 24
Onsdagen den 18 Mars.
Höjning af är enda möjligheten för de små jordbrukarne på många orter i vårt
(F \ ^an<^ a^,i såsom en ärad ledamot af bevillningsutskottet redan på-
01 8 pekat, skaffa sig medel till betalning af arrenden, skatter och rän¬
tor; och ^sådant är förhållandet särskildt i Elfsborgs län. När nu
fläsket står så lågt i pris, att det icke utan förlust kan till detta
pris produceras, är det gifvet, att i synnerhet dessa mindre hemmans-
egare och småbrukare med stort bekymmer skola se ett sådant för¬
hållande och med oro afvakta Riksdagens beslut i denna fråga.
Här har talats så mycket om de norrländske arbetarne, och man
har sagt, att om tullen höjes med tio öre per kilogram, skall fläsk¬
priset komma att ställa sig för dem lika mycket högre och att,.
för sådant fall, det skulle blifva nödvändigt att höja deras aflöning!
Jag vet visserligen icke, huru mycket fläsk en norrländsk arbetare
kan konsumera, men om jag också antager, att han skulle kunna
förtära ett hälft kilogram om dagen, så skulle den nu föreslagna
tullförhöjuingen icke komma att öka kaus dagliga utgifter med mer
än 5 öre, och säkert är, att de redan förut förekommande fluktua¬
tionerna i fläskpriset inverkat minst lika mycket på vexlin^arne i
hans dagliga utgifter.
Då man från frihandelshåll alltid kallar de norrländske arbe¬
te™0 de fattige arbetarne, skall jag be att till herrar frihandlares
behjertande fa hemställa, huruvida icke de små jordbrukarne, tor-
parne och backstugusittarne, som, för att skaffa sig medel till sina
oundgängligaste lefnadsbehof och nödvändigaste utgifter, uppföda svin,
med större skäl kunna kallas fattiga arbetare, då de icke ens hafva
rad att äta af det fläsk, som de sjelfva producera.
Jag känner dessa förhållanden mycket väl; ty jag har att göra
med ett hundral sådana små jordbrukare, som på hela året icke hafva
råd att hafva eu fläskbit på sitt bord, under det att den norrländske
arbetaren, som förtjenar en i allmänhet mycket stor dagspenning
dagligen njuter af sitt amerikanska fläsk.
Till följd af det nu orimligt låga fläskpriset måste de små svin-
uppfödarne i mellersta och södra delarne af vårt land föda upp två
svin för att få samma inkomst, som de förut erhöllo af ett svin,
men de hafva i de flesta fall ända icke råd att sjelfva fortära något
deraf. Mine herrar! Jag vågar påstå, att de äro fattigare än°de
norrländske arbetarne.
Här har äfven talats om den oro, den fruktan, som den norr¬
ländske arbetaren hyser med afseende på det beslut, som Riksdagen
kommer att fatta. Jag tror, i likhet med en föregående ärad ta¬
lare, att de förhoppningar, som från andra håll nu ställas på Riks¬
dagen derom, att en rättvis tull å fläsk måtte beslutas, äro lika
behjertansvärda.
Jag vill icke tvista om, huruvida i vårt land skall kunna åstad¬
kommas ett för de norrländske arbetarne smakligt fläsk; men jag
tror för min ringa del, att om det lönade sig att här i landet göda
svin så, att de blefve lika feta som de amerikanska, och att med
25 N:o 12.
Onsdagen den 18 Mars.
afseende på saltning och fläskets beredning i öfrigt vidtaga derför W**g>'tf
nödiga åtgärder, så skulle också här kunna åstadkommas ett fläsk Fort
lika näringsrikt som det amerikanska, och som de norrländske arbe-
tarne så småningom skulle vänja sig att äta med lika god smak.
Jac skulle kunna hafva mera att anföra till bemötande åt det,
som här yttrats af motståndarne till fläsktullen, men da tiden är
så långt framskriden, ber jag endast att få yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
Herr Reuterswärd: Jag fruktar, att man af denna fråga gjort
ett långt större nummer, än den verkligen förtjenar. Man ^aj'^ar
upprifvit den gamla tullstriden, och frihandlarne hafva sökt öfver-
tyga protektionisterna, att deras system är origtigt, liksom pro¬
tektionisterna gjort enahanda försök gent emot ^frihandlarne. Jag
tror för min del, att frågan icke är förtjent af så mycken uppmärk¬
samhet. Men den är dock eu partifråga i så måtto, att den tillhör
det system, som valdes, när vi öfvergingo från frihandel till pro¬
tektionism. Bevillningsutskottet har nu föreslagit återinförande åt
samma tullsatser, som till en början åsattes såväl det rökta som det
salta fläsket, och, enligt min mening, är det icke mer an en skyldig
gärd af rättvisa, att fläsktullen, som följt spanmålstullen åt, ma,
när nu den senare blifvit så betydligt höjd, återföras till samma
belopp, som åsattes 1888. Ett faktum är i alla händelser, efter
hvad erfarenheten visat, att den tullsats, som da bestämdes, var
väl af vägd och icke för hög, och vid sadant förhållande anser jag
mig med godt samvete kunna rösta för bevillningsutskottets ifråga¬
varande betänkande.
Herr Anderson, Albert: Jag skall icke tillåta mig att i
denna diskussion uppträda på ett sadant sätt, som friherre Klinckow-
ström funnit anständigheten medgifva. Jag fruktår, att, om hvarje
talare yttrade sig i samma stil som han, kammaren skulle förlora
sin värdighet och talaren kanske understundom^komma i kollision
med grundlagens stadganden. Hvad jag nu vill säga^är, att år 1888,
då den högre tullen, om hvars införande nu är fråga, antogs, var
införseln af fläsk större än utförseln. Och jag fann ganska natur¬
ligt, just ur protektionistisk synpunkt, att denna högre tull da ön¬
skades, derför att då kunde densamma verka prisförhöjning å vårt
svenska fläsk. Men situationen är helt annan nu. Nu är utförseln
större än införseln, och följaktligen kan, såsom jag och flere talare
med mig förut hafva visat, en tullförhöjning icke medföra en för¬
höjning af priset å det svenska fläsket.
Herr Sandberg: Riksdagens beslut om skyddstullar synes mig
lemna icke så litet öfrigt att önska i fråga om konseqvens. Den
ena näringen skyddas, den andra icke. Åt den ena näringen gifves
högre skydd, än nödigt är, åt den andra för litet. Hvad nu före¬
dragna fråga angår, så borde det icke kunna bestridas, att fläsk-
N:o 12. 26
Onsdagen den 18 Mars.
Ä redau „länge varit ruinerande för producenterna, och då så är,
(Fcrts) S]<U 6 ,m'n dtd ^e^s*; hafva önskat högre tullsatser, än ut¬
skottet föreslagit, men då jag icke för närvarande kan hoppas på
framgång härutinnan, måste jag nöja mig med att yrka bifall till
utskottets förslag.
... Herr Cederberg: Jag ber den ärade talaren på elfsborgs-
banken liksom kammaren om ursäkt för att det yttras ännu nåtn-a
ord från ännu en bland dem, som hafva sin plats på bänken längst
bort vid salens dörr. Jag ämnar icke vända mig mot hvad friherre
Klinckowström i^ detalj yttrat, endast mot den synpunkt, som ut¬
gjorde totalinnehallet i hans föredrag. Mig påminner denna om en
anekdot, ° so in jag ber att helt kort få referera. Man berättar, huru¬
ledes två personer disputerade om huruvida det borde heta »skära
till» eller »klippa till» en rock. Den ene yttrade: Alla menniskor
säga. »skåta till en rock». Det var således eu majoritetens repre¬
sentant denne. Den andre svarade: »Ja, men ni måste erkänna, att
ni begagnar ju alltid sax, med hvilken ni klipper, ej skär, och följ¬
aktligen bör det heta klippa till en rock, och om jag så skulle stå
alldeles ensam, säger jag ändock klippa till eu rock». Denne var
således en minoritetens representant. Men majoritetens representant
var den starkare, och när skälen icke längre räckte, berättas, huru¬
ledes han tryckte den andre, minoritetens representant, under vatt¬
net och med ett segerstolt löje, som vi i dag sett upprepas från ta¬
larestolen, yttrade: »säg nu också 'klippa’, om du kan.» Ja, sådan
är nu ställningen i tullfrågan mellan majoriteten och minoriteten.
Men historien säger vidare, att den under vattnet tryckte dock
kunde höja upp sin arm och göra ett tecken med handen, härmande
en klippning, dermed tillkännagifvande, att han vidhöll sin åsigt.
Ännu är kanske icke tiden inne för minoriteten inom denna kam¬
mare att göra sitt tecken, men den tiden skall komma, när majo¬
riteten har hunnit drifva igenom flera beslut af den natur, hvarom
nu är fråga. Jag yrkar bifall till reservationen.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i en¬
lighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bi¬
fall till hvad utskottet i de nu föredragna punkterna hemstält samt
vidare på bifall till herr Fredholms vid dessa punkter afgifna reser¬
vation, och förklarade sig finna den förra propositionen, hvilken upp¬
repades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Reuterswärd begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en sa lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkterna
3 och 4 af sitt betänkande n:o 13, röstar
Ja
Nej;
Den, det ej vill, röstar
27
N:o 12.
Onsdagen den 18 Mars-
Vinner Nej, bifalles herr Fredbolms vid dessa punkter afgifna
reservation, att Riksdagen, med afslag a hvad utskottet i förelig¬
gande punkter 3 och 4 hemstält, måtte bibehålla tullen a fläsk, så¬
väl rökt som andra slag, vid nu faststälda belopp, eller 25 öre per
kg. för det förra och 10 öre per kg. för det senare.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—99;
Nej—34.
Punkterna 5 och 6.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkterna 7 och 8.
Ifrågasatt
tull å potatis.
Herr af Buren: Förliden lördag kämpade jag för det svagare
jordbrukets potatisodling. Jag nödgas nu å nyo upptaga denna strid,
och det beror på Eder, mina herrar, huruvida jag äfven i dag skall
förlora densamma. Utskottet har öfvergifvit den ståndpunkt, som
det förra året intog i denna fråga, och har nu användt frihandlar-
nes argument för att afslå den motion, som har väckts om höjning
af tullsatsen å ifrågavarande artikel, och detta har jag° icke kunnat
vara med om, utan har nödgats att äfven i denna fråga reservera
mig. Det säges, att tullsatsen icke betyder något, och såsom bevis
derför anföres, att produktionen inom landet är mycket stor och
att både importen och exporten är mycket liten. Här gäller dock
icke endast detta. Här gäller ett vida större intresse, nemligen att
få bort det missnöje och den missbelåtenhet, °som gör sig gällande
hos den mindre jordbrukaren, som icke har någon brödsäd, mellan
eller annan tunna potatis att afyttra, en missbelåtenhet, som vara
motståndare hafva i tal och skrift gjort till ett stort nummer, och
som kan blifva ödesdiger för det system, som jag älskar och som
jag tillhör, en missbelåtenhet, som tagit sig uttryck i frågor sadana
som den, då torpareu frågar sin husbonde, »hvarför skola vi icke fa
skydd för den potatis, som vi hafva att aflata, da ni fatt skydd för
den brödsäd, ni får sälja». Det hjelper icke, att det svaras honom,
att denna tull ingenting betyder, ty han har af våra motståndare
fått klart för sig, att varans värde stiger med tullens belopp. Det
är i systemets eget intresse, som jag anser det vara af vigt att be¬
vilja denna obetydliga tull, som jag tagit mig friheten föreslå, och
till hvilken jag, herr talman, anhåller att få yrka bifall.
Friherre Klinckowström: Jag vet ganska väl, att opinionen
hos kammarens majoritet är, att denna tull icke bör åsättas. Jag
!V:o 12. 28
Onsdagen den 18 Mars.
JlfpoZu.t™ i16’16" fiCr b!eSVära kan\maren med näg°n voteriug 1 frågan,
(Forts 1 de[emf' far kammaren benäget ursäkta mig, om jag begär
rättighet att under nagra minuter få hålla liktal öfver min motion.
Hvad beträffar sjelfva artikeln potatis, veta vi litet hvar, soin
lefva pa landet, att det icke finnes någon näring i Sverige, som är
sa utbredd öfver hela landet som potatisodling, och det finnes buren
näring, hvilken de mindre bemedlade klasserna så talrikt sysselsätta
sig med som denna. Sättet, hvarpå potatisen odlas och skördas,
gifver svaret på frågan om anledningen härtill: potatisen behöfver
hvarken dyrbara maskiner eller dragare för att odlas och torgföras
till forsaljnmg. Man säger, att man genom den ifrågasatta tullen
skulle fördyra potatisen för konsumenterna, men, mina herrar, det
ar icke sant, ty större delen af svenska folket odlar verkligen'sjelf
potatis, det går så långt ned som till statkarlar, torpare och arbe¬
tare i allmänhet. Det är derjemte dessa enkla menniskor, som få
mycket mera potatis genom sin odling, än de sjelfva kunna äta upp,
och derför hafva de den till försäljning. Jag har kanske den största
erfarenheten i kammaren om, hvad potatisen inbringar i hufvudsta-
den, ty jag skickar från början af juli till slutet af oktober hit till
staden dagligen åtskilliga tunnor till försäljning. Det gick så långt,
att den 28 augusti förra aret fick jag för en ganska betydlig qvan¬
titet 1 krona 48 öre tunnan, och det begriper hvar och en, som
något sysselsatt sig med denna näring, att för det priset är det fak¬
tiskt omöjligt att odla potatis. Både förut och efteråt steg priset
till 2 å 3 kronor per tunna, men vinterpotatisen, den s. k.
magmun bonum, kunde vi icke få upp till mer än 4 kronor och
4 kronor 50 öre, och äfven detta pris är verkligen icke till¬
räckligt. 50 öre per tunna i tull, det är i det hela eu obetyd¬
lighet. Nu säger man, att potatisodlingen går ju ändå, den har
ökat sig från 1890, då den uppgick till 12 millioner hektoliter,
till 1894, det sista år, som statistiken omfattar, då den är upp¬
tagen till 15,888,000 hektoliter. En hektoliter är, som herrarne
litet hvar veta, lika med 38l/4 kanna, det är således något öfver
eu half tunna.
Man säger, att det finnes icke tull på potatis i allmänhet i
det civiliserade ^Europa. Men deri har man orätt: det finnes icke
mycken tull på potatis, och det finnes ej inånga länder, som
hafva den, men jag har antecknat här, efter officiella upplys¬
ningar, att det är fyra länder, som hafva tull på potatis, der¬
ibland Ryssland, som dock endast har tull på så kalladt potatis¬
mjöl. Jag vill också nämna åtskilliga siffror, som äro märkliga
och visa, hvad vi hafva att frukta af det tyska riket i detta
fall. Hela jordens potatisproduktion 1889 var 90,503 millioner
kilogram, och häraf producerade tyska riket ensamt 26,604 mil¬
lioner kilogram, således nära en tredjedel af hela jordens produk¬
tion. De länder, som derefter producera mest, äro Ryssland och
Polen med 14 milliarder och några hundra millioner kilogram,
29 N:o 12.
Onsdagen den 18 Mars.
Österrike med 12,888 millioner kilogram och sedan Frankrike med Ifrågasatt
10,700 millioner kilogram. Alla öfriga länder inom hela verldeu tu “ “ 14
producera tillsammans icke ens så mycket som tyska riket, nemligen
26,272 millioner kilogram. Faran för oss att omgifvas af de tva
länder, som producera den mesta potatis i hela verlden, och till¬
sammans nära nog hälften af all verldens potatis, är naturligen
stor. Det är dessa länder, som kasta på oss sin potatis redan från
den tidiga våren. Tyskland har sin potatis färdig fjorton dagar ti¬
digare, än vi svenskar kunna producera den, och deras potatis går i
barlast med de handelsfartyg, som hafva aflastat sina dyrbara varor
i de preussiska kuststäderna. Potatisen skottas ned i fartygens last¬
rum och kommer sålunda för billigaste pris hit pa marknaden och
trycker ned vår potatis på det orimligaste sätt. Jag skulle här
kunna ingå i åtskilliga detaljer, som visa, huru dessa importörer be¬
handla vår marknad och göra det till eu tvingande nödvändighet
för de försäljare, som finnas öfverallt pa torgen, att ovilkorligen
taga deras potatis, om ock motvilligt. Men det blefve för vidlyf¬
tigt i denna sena stund. Säkert är, att det vore ett korrektiv, som
öfverallt i hela Sverige skulle helsas med glädje, om äfven den låga
tullen af 50 öre blefve satt på denna vara.
Att icke bevillningsutskottet velat ens besvara min fråga om
eu dubbel tull på denna vara, med särskild tullsats för den tidiga
våren och sommaren, hvilken tullsats da blott skulle gälla den ti¬
diga potatisen, som bestämdt är en mycket stor och verklig lyx-
•vara här i hufvudstaden, det förvånar mig. Om bevillningsutskot¬
tet tror, att det ej finnes i det öfriga Europa flera tullar å samma
vara under olika delar af året, så bedrager sig utskottet storligen,
ty det finnes verkligen sådana, särskildt i följd af tulltraktater,
hvarigenom två å tre tullar satts på samma vara. Det borde så¬
ledes icke vara något hinder för att här åsätta olika tullar. Men
säkert är, att utskottet varit skyldigt att besvara denna min fråga
om den tidiga potatisen.
Jag vet mycket väl, att denna tullfråga röner icke någon fram¬
gång här i kammaren, och jag skall icke begära votering, men
jag har ansett mig skyldig att, så godt jag kunnat, försvara min
motion.
Herr Philipsou: På grund af de skäl, hvilka finnas anförda
i bevillningsutskottets nu föreliggande betänkande, anhåller jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr tal¬
mannen jemlikt de yrkanden, som derunder förekommit, propositio¬
ner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande två punkter hem¬
stält samt vidare derpå, att kammaren, med utslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla herrar af Burdus och Söderbergs vid dessa
punkter afgifua reservation; och förklarade herr talmannen sig finna
N:o 12. 30
Onsdagen den 18 Mars.
den förra
besvarad.
propositionen, som förnyades, vara med öfvervägande ja
Herr Nyström, Thomas, begärde votering, i anledning hvaraf
jande lydelse^6™*168 ^ anslogs en omröstningsproposition af föl-
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i
terna 7 och 8 af sitt betänkande n:o 13, röstar
punk-
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles herrar
åt Murens och Söderbergs vid dessa punkter afgifna reservation.
, , Vic!/!^et »f d,en häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 79;
Nej — 25.
Om rätt att ut¬
träda ur
svenska stats¬
kyrkan.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 i denna månad bord-
3 u,tände n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring
åt gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska
statskyrkan.
Herr Rodhe: Jag har redan förut både i Riksdagen och i
kyrkomötet uttalat mig rörande den föreliggande frågan, och hvad
jag har att säga, blir sålunda i hufvudsak ett upprepande af hvad
jag då andragit och som gått ut på afstyrkande af ett förslag så¬
dant som^ det nu föreliggande. Jag har mycket svårt att förstå
att ett sadant förslag kunnat vinna understöd af så många, som
dock icke sakna intresse för kyrka och kristendom. Jag fruktar,
att äfven liär yttrar sig den språkets magt öfver tanken, som så
otta ar att iakttaga, jag fruktar, att det är det missförstådda ordet
frihet, det falska frihetsbegreppet, som förvillat dem och kommit
dem att förbise, att förslaget innebär ett misskännande af kristen¬
domen såsom den absoluta religionen, såsom den religion, hvilken
hvar och en oundgängligen behöfver för att kunna fylla sin be¬
stämmelse, och att förbise, att ett antagande af förslaget skulle inne¬
bära ett legaliserande af hedendomen i det kristliga samhället. Ut¬
skottet har sagt, att det kan inträffa, att flera, som önska utträda
31 Nso 12.
Onsdagen den 18 Mars.
ur den svenska kyrkan, icke kunna finna sitt samvete tillfreds- Om rätt att ut-
stäldt af att sluta sig till något af de bestående, af staten erkända Zts-
religionssamfunden. Men, miue herrar, hvad är detta för ett sam- kyrkan.
vete, är det icke ett vilsefördt, ett irrande samvete? Och för ett (Forts.)
sådant skulle man göra eftergifter till den grad, att man skulle
uppoffra samhällets karakter af att vara ett kristet samhälle!
Utskottet säger vidare, att det är till kyrkans skada, att så¬
dana personer hållas qvar inom kyrkans område, som förkasta dess
lära. Ja, det kan hända, att den skada, de vålla, är större, om de
hållas qvar inom kyrkan, än om de släppas ut. Men jag frågar:
är det icke kyrkan mera värdigt, är det icke mera öfverensstäm¬
mande med den kärlek, som är kyrkans högsta lag, att den hellre
lider den skadan och söker hålla dem qvar och sålunda om möjligt
hindra dem från att rusa åstad in i hedendomens mörka natt? Men
de rusa åstad i alla fall, säger man. Ja, det kan hända, att de gorå
det, men det kan också hända, att de låta hejda, sig, det kan hända,
att de vakna till besinning, det kan hända att deras förvillelse blir
häfd, och då skola de sjelfva inse, att det varit eu välsignelse för
dem, att icke det band blifvit slitet, som knutit dem till de kyrk¬
liga anstalterna. Jag ber att fa betona, att det är endast om ett
sådant band det här är fråga, det band, som knyter till den yttre
kristliga anstalten; det är sålunda icke fråga om religionstvång, icke
fråga om att tvinga någon att antaga den eller den religiösa upp¬
fattningen. Ett sådant tvång är visserligen oberättigadt; man kan
icke heller tvinga någon till att blifva religiös i den eller den rigt-
ningen. Men att tvinga någon att böja sig under yttre ordning och
anstalter, det är ett tvång, som kau vara nyttigt och helsosamt,
Man har sagt, att det skulle vara blott att draga ut konseqvenserna
af den åskådning, som gifvit sig uttryck i dissenterlagen, att nu bi¬
falla den väckta motionen. Det är alldeles origtigt, Dissenterlagen
hvilar helt och hållet på den förutsättningen, att den kristna reli¬
gionen skall vara den ensam herskaude; endast åt mosaismen, såsom
eu för kristendomen förberedande religion, äro vissa medgifvanden
gjorda. Det är också på grund af denna förutsättning^ som man
stadgat i 7 § af lagen, att alla barn inom landet skola erhålla under¬
visning i kristendomskunskap. Huru vill man upprätthålla ett så¬
dant 'stadgande, om man tillåter personer att utträda ur kyrkan
utan att uppgifva något kristet samfund, hvartill de ämna öfvergå?
Men släpper man efter denna föreskrift, ja, huru går det da med
det stora missionsbud, i hvilket kyrkans Herre har bjudit, att alla
skola läras att hålla det han har befallt. Emedan jag° anser, att
den föreliggande motionen innebär ett farligt angrepp på den allra
dyrbaraste förmån, vårt folk eger, den att vara ett kristet folk, der¬
för, herr talman, yrkar jag afslag å motionen och atslag å utskot¬
tets betänkande.
N:o 12. 32
Onsdagen den 18 Mars.
Herr Pettersson, Carl: År ut och år in återkommer denna
svenska stats- niotion’ men i år är han försedd med ett par förbättringar, hvar-
kyrkan. meningen säkert är att bereda förslaget framgång, särskildt i
(Forts.) denna kammare, som hittills varit omedgörlig i frågan. Motionären
har nemligen fått kaution af två personer, herrar Themptander och
Ekman. Den förres namn har en god klang i denna kammare, och
det är väl bekant, att svenska kyrkan står i förbindelse till herr
Ekman för hans vänliga uppförande mot henne. Men icke nog der¬
med, utan i år har motionären visat sin hofsamhet, så att, i stället
för att han de föregående åren önskat, att utträdet ur kyrkan skulle
ega rum för dem, som fyllt 18 år, har han i år utsträckt åldern
till 21 år. Men jag upprepar hvad eu talare i Andra Kammaren
yttrade, när fragan var före härom dageu: »det tror jag icke, att
Första Kammaren går in på, ty den frågar icke efter is°år eller 21
år, icke ens 50 eller 100 år». Deri hade den talaren alldeles rätt,
enligt mitt förmenande, ty här gäller det icke åldern, utan en stor
princip, nemligen den, om det anstar ett kristet samhälle att släppa
från sig sina medlemmar ut på hedendomens vildmarker. Denna
fråga kan betraktas saväl från kyrkans synpunkt, som från statens.
Jag skall icke uppehålla mig mycket vid den förra. Jag känner ett
af motståndarnes förnämsta skäl, och det är, att om denna motion
bifölles, så skulle presterskapet vinna betydligt genom att kyrkan
blefve befriad från eu hel hop personer, som nu hemligen hata henne,
men efter utträdet skulle blidkas. Derpå vill jag korteligen svara,
atf om Riksdagen ville gifva kyrkan eu kyrkotuktslag, så blefve
ställningen vida förbättrad, ty derigenom skulle en hel hop ogräs
afsöndra^ från kyrkan; och det obetydliga antal, som i vårt Tand
är hedniskt eller ateistiskt sinuadt, ökar icke särdeles bördan för oss
piester, den tunga bördan af de manga likgiltiga och separatister.
Jag vill nu icke vidare yttra mig om förhållandena inom kyr¬
kan. Det må lekmännen göra. Jag, presten, skall i stället be att
få betrakta saken från den kristna statens synpunkt. Jag hade an¬
ledning att häromdagen yttra några ord med anledning af Benja¬
min Kidds bok om den sociala utvecklingen, då jag i korhet an¬
tydde den rika välsignelse, som tillfallit de kristna samhällena. Jag
skall nu icke tala om de andliga förmåner, den lijertefrid och sech
liga höghet, ^som kommit Kristi lärjungar till del, men jag ber att
få hänvisa pa de kristna folkens stora företräden i andra afseenden,
i fråga om konster, industri, handel, kommunikationer m. m. Som
den förste talaren nyss nämnde, är kristendomen den absoluta
religionen. Nu är fråga om att tillåta dem, som bekänt sig till
denna religion, att derifrån affalla. Jag tror att, om Riksdagen
skulle fatta ett sådant beslut, detta blefve ödesdigert för hela vårt
land. Då skulle medlemmar af vår kristna stat få affalla till buddha-
isnien eller muhamedanisinen eller hvilken hednisk -ism det nu må
vara. I afseende härå erinrar jag, att till och med ett så frisinnadt
folk som det amerikanska har tagit sig före att hindra öfverväldet
Onsdagen den 18 Mars.
33 N:o 12.
af en religionslära, som befans vara skadlig för staten. Vi komma Om rätt att ut-
ju mycket väl ihåg, huru det gick med mormonismen i Amerika. tru^a ur
Kongressen vägrade att upphöja Utah från territorium till stat, så ^^yrkan^'
länge mormonismen der var förherskande, men när mormonernas (Forts)
antal blef underlägset, medgafs denna upphöjelse. Folket hade sett
att det var ett ogräsfrö, som inrotat sig i det amerikanska sam¬
hället. Nu säger man: det är icke så farligt, det kan icke blifva
så särdeles många, som komma att affalla i vårt land. Ja, detta
kan ju vara sant — till eu början. Härvid påminner jag mig, att
härom dagen den så kallade totalisatorn försvarades af en talare
dermed, att saken vore en obetydlighet och att vi icke behöfde fästa
så mycket afseende dervid. Men då svarades från motsidan, att ur
detta lilla frö kunde uppspira ett svårt ogräs, och om än totalisatorn
nu icke gjorde stor skada, så kunde den, derest bruket deraf finge
utveckla sig i frihet, varda till stort förderf. Och detta var nog
ett af skälen, hvarför kammaren biföll motionen om totalisatorns
afskaffande. Så kan också komma att gå med denna fråga. Det
kan till en början måhända blott blifva en ringa hop, som begagnar
sig af tillåtelsen till utträde ur statskyrkan utan att öfvergå till
annat trossamfund, men vi veta icke, huru det kan komma att ge¬
stalta sig längre fram. Jag ber att få fästa kammarens synnerliga
uppmärksamhet vid den omständigheten, att under öfverläggningen
i denna fråga i lördags i Andra Kammaren två i kyrklig liberalism
mycket avancerade talare och framstående män yttrade stora be¬
tänkligheter mot den föreslagna förändringen, särskilt då i betrak¬
tande tages uppfostran af barn till personer, som begagnat sig af
tillåtelsen till utträde ur statskyrkan utan öfvergång till annat tros¬
samfund. Ja, detta ogräsfrö kommer nog icke allenast att sprida sin
smitta till åtskilliga vuxne, utan i första rummet angripa de barn,
som skola uppfostras i sådana hem, der föräldrarne begagnat sagde
tillåtelse. Väl kan det hända, att i vårt land äfven nu finnes en och
annan, som hyser förkärlek för buddhaistiska och kanske äfven —
man kan icke så noga veta det — för muhamedanska läror, men såsom
förhållandet nu är, tolereras detta endast. Skulle åter lagutskottets
betänkande bifallas äfven af denna kammare, och förslaget, när Kongl.
Maj:t satt sitt insegel derpå, blir upphöjdt till lag, då har förhållan¬
det ändrats, och hvad som förut tolererats, blir då medgifvet, med
andra ord, staten har förklarat att det är densamma likgiltigt, om
dess medlemmar äro kristna eller öfvergått till hedendomen.
Under öfverläggningarne i lördags i Andra Kammaren framhölls
det — och jag har hört detsamma i lagutskottet — att man skulle
kunna, såsom ett motiv för beviljandet af hvad som föreslagits,
framdraga det, att åtskilliga kyrkans män uttalat åsigter till förmån
för detsamma. Det har härvid nämnts namn sådana som Fehr,
Norrby och Rudin. Men då man åberopat dessa namn, skall jag be
att få å andra sidan meddela ett anförande, som i denna kammare
hölls den 11 mars 1891 af eu person, hvilken i pondus nog upp-
Första Kammarens Vrot. 1890. N:o 12. 3
N:o 12. 34
Onsdagen den 18 Mars.
Om rätt att ut- väger de nämnda talarne och åtskilliga dertill. Den man jag åsyftar
svenska stats- är erkebiskoP Sundberg; och den tid jag antydde förkorn frågan i
kyrkan. Aldeles samma läge som nu: lagutskottet hade tillstyrkt motionen,
(Forts.) “eu reservanter afstyrka Efter att hafva anfört hvad utskottet
föreslagit, yttrade erkebiskopen: »Häraf dragés den slutsatsen, att
om lagen i förevarande fall vill vara hvad den bör vara, måste den
alltså tillerkänna svensk medborgare rättigheten att stå utanför alla
trossamfund, enär det kan hända, att han icke känner sig fullständigt
harmoniera med något enda af dem. Detta skall således nu vara den
trosfrihetsförmån, som vi för närvarande sakna men böra åtnjuta. Ja,
mine herrar, längre i individualism, än hvad denna teori gifver an¬
visning på, kan man knappt komma, och en mera ensidig och mera
skef uppfattning af förhållandet mellan individerna och samfunden,
och särskildt dessa senares betydelse för de förra, är knappt tänk¬
bar. Hvarthän skulle det bära med tillämpningen af den här teo¬
rien? Huru skulle tillämpningen af denna förträffliga grundsats med
sin harmonilära taga sig ut på åtskilliga andra samfundsområden,
t. ex. äktenskapets, familjens?
»Men man må nu i allmänhet härom tänka huru man vill, så
lärer väl staten svårligen kunna finna sig vid den af utskottet för¬
ordade isolerade ställningen. Staten hvarken kan eller vill, lika litet
som kyrkan det kan eller vill, undertrycka någon menniskas tros¬
frihet eller göra våld på någon menniskas samvete, men eftersom
staten icke är blott en rättsanstalt utan tillika en anstalt, som har
de allra vigtigaste andliga, sociala och sedliga uppgifter att lösa,
kan han omöjligen vara likgiltig med hänsyn till vissa friheter,
som kunna se mycket naturliga och enkla ut, men som dock kunna
innebära allt för mycket af vådlig art med hänsyn till statens eget
bestånd. Han kan med andra ord icke vara likgiltig med hänsyn till
sådana friheter som till lärofrihet, bekännelsefrihet, uppfostringsfrihet
m. fl., utan måste uppställa vissa skrankor, lämpade olika efter olika
förhållanden, skrankor nemligen som icke kunna undvaras. Derför
hvarken kan eller åtminstone bör han icke här i Sverige medgifva
medborgare rättighet att stå utan förbindelse med alla slags tros¬
samfund, emedan det ju uppenbarligen skulle förr eller senare få till
sin nödvändiga konseqvens, att eu sådan isolerad person har rättig¬
het att uppfostra sina barn huru han vill, rätt att uppfostra dem
till ateister, hedningar, muhamedaner eller hvad han behagar.»
Så yttrade sig för fem år sedan i denna fråga den man, som,
om jag undantager kyrkans summus episcopus, säkert är den af nu
lefvande svenske män, som bäst känner både vår stats och vår
kyrkas faror och behof. Jag är öfvertygad, att denne talare nu
afvaktar med djupaste intresse, hvad beslut Första Kammaren skall
fatta i denna sak, och jag hoppas, att detta beslut skall kännas till¬
fredsställande för den åldrige patriarken.
För min ringa del yrkar jag afslag å utskottets föreliggande
hemställan.
Onsdagen den 18 Mars.
35 N:o 12.
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
Herr Hasselrot: Den föreliggande frågan har, såsom förut på-Om rtat om««■
pekats, flera gånger varit å bane i denna kammare. Utgången har
hittills varit afslag å en sådan hemställan som lagutskottet här
gjort, och sannolikt är att förhållandet skall blifva detsamma äfven
nu. Jag skall emellertid tillåta mig att i korthet framställa de
skäl, hvilka jag tror kunna anföras till försvar för lagutskottets
förslag.
Frågan är enligt min åsigt af ringa praktisk betydelse, dess
egentliga innebörd är principiel. Såsom kammaren har sig väl be¬
kant, stadgades i förordningen den 23 oktober 1860, att någon ej
skulle anses från svenska kyrkan skild, utan att han uppgifvit det
främmande trossamfund, till hvilket han önskade öfvergå, äfvensom
visat, att han blifvit upptagen i ett här i riket tillåtet religions¬
samfund. Det var en principenlig och, jag tror, rigtig grundsats.
Staten prononserade dermed att staten icke ville tillåta att andra
samhällsmedlemmar funnes än sådana, som tillhörde något trossam¬
fund, antingen statskyrkan eller något inom landet tillätet trossam¬
fund! Men° förhållandena äro nu annorlunda. År 1873 borttogs
sistnämnda villkor, och i stället föreslrrefs, att man endast, skulle
behöfva uppgifva till hvilket trossamfund man ämnade öfvergå, utan
att staten på något sätt kontrollerade, om en sådan öfvergång verk¬
ligen egt rum. Faktiskt tolkades detta så hos Kongl. Maj:t, att
man icke behöfver uppgifva något visst här i riket befintligt tros¬
samfund, utan endast hvilket historiskt befintligt kristet trossamfund
som helst. Häraf följde, att den, som uppgåfve sig skola öfvergå
till ett sådant, kunde, om han omfattade buddhaismen eller muha-
medanismen eller hvilket annat äfventyrlig^ trossamfund som helst,
dit öfvergå, utan att staten försökte hindra eller kontrollera detta.
För att så göra fordrades blott den omgången, att man uppgaf, att
man skulle öfvergå till kristet trossamfund. Man kan således säga,
att staten genom en sådan bestämmelse stält dörren på vid gafvel
för utträde ur statskyrkan. Men det är dock icke alldeles så. För¬
hållandet är nemligen — och det har också visat sig — att det
finnes personer, som icke godkänna statskyrkans läror, men hvilka
ändock äro förhindrade att uppgifva något kristet samfund, med
hvilket deras tro öfverensstämmer. Detta samvetsgranna fatal,
hvilket icke kan uppgifva något trossamfund, detta håller man qvar,
detta och icke några andra. Nu säger man, att det väl måste vara
en fördel för kyrkan att blifva af med detta fåtal, emedan detta
gör mer ondt än godt, men att det för dessa personers egen skull
är lämpligt att hålla dem qvar, ty de kunna ångra sig och detta
går lättare, om de äro qvar, än om de stå utom kyrkan. Samma
grundsats har man ju icke tillämpat på andra, som man släppt ut
ur kyrkan, blott derför att den uppgifvit ett trossamfund, och kan det
då vara lämpligt att hålla qvar just dem, som af samvetsömhet
hindrats från utträde.
Nu har man sagt, att det icke vore för kyrkans skull, utan för
N:o 12. 36
kyrkan.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Mars.
Son, man behöfde bibehålla detta lilla hinder för utträde,
svenska stats- °cn dr åt den förste arade talaren sagdt, att om personer ei
funne _ sit samvete tillåta dem att öfvergå ”till annat trossamfund!
ch ej heller att vara qvar inom kyrkan, så vore detta ett irrande
och vilsefordt samvete. Jag är dock för min del icke öfvertygad
om att dessa härda ord äro öfverensstämmande med verkliga för-
k?nnel«et' l w’ 8°™, liar en verkliS uPPngtighet med sin trosbe¬
kännelse, behofver icke vara hvarken irrande eller vilseförd derför
samfund ““ k3U öfverensstamma med något bestående religions-
Har bär uttalats oro för huru det skall gå med barnen i så-
dfna „ der foraldrarne på detta sätt utträdt ur statskyrkan utan
f,.!11; annat trossamfund. Det blir med dessa barn samma
förhållande som med de barn, hvilkas föräldrar tillhöra andra sam-
tund. Det finnes nemligen i vår svenska lag bestämmelser derom,
„der.est toraldrarne icke skaffa sina barn religiös undervisning
skolrådet i församlingen kan på det allmännas bekostnad föranstalta
om att de erhålla sådan. Och det är att märka, att här icke före-
skntves kristen religionsundervisning, ty äfven judarnes afses, utan
blott religiös undervisning. Förhållandet blir detsamma med deras
barn, som icke ingått i uppgifvet religionssamfund.
ftt en stor del af vårt folk bär den uppfattning, hvaraf lag¬
utskottets hemställan ar ett uttryck, framgår af de upprepade beslut
i denna fråga, som af Andra Kammaren fattats. Man behöfver
visserligen icke i den ena kammaren allt för mycket fästa afseende
vid den andras beslut, men i eu sådan fråga som denna lärer upp¬
fattningen åt dem, som närmast representera de djupa leden, hafva
ej ringa vigt, och man måste erkänna, att i detta flera gåno-er med
stor majoritet upprepade beslut af Andra Kammaren ligger något
beaktansvärdt. Då man här har till stöd för sin mot lagutskottets
af vi kan tle åsigt aberopat åtskilliga auktoriteter bland kyrkans män
skalf jag tillåta mig å min sida erinra, att frågan varit före måium
gånger icke blott i Riksdagen, utan äfven vid kyrkomötet och att
saval i Riksdagen som vid kyrkomötet många framstående män
varmt forordat densamma. Eu gång har till och med kyrkomötets
utskott forordat ett sådant förslag som detta. Det har förut här
äfven nämnts åtskilliga namn, dervid man erkänt, att för lag¬
utskottets uppfattning uttalat sig professor Norrby, som tillhör de
mest högkyrkliga i vårt land, äfvensom Grafström, Fehr och Rudin.
ag skall bedja få tillägga, att till stöd för samma åsigt uppträdt
äfven biskoparne Beckman och Cbarleville, hvilka alla icke kunna
förnekas vara varma vänner af vår kyrka. Bland dem, som vid
sista kyrkomötet talade mot ett mötets beslut i nu ifrågasatta rigt-
luuo’ yttrades för öfrigt, att de icke hade något egentligt att in-
vanda mot en sådan reform, men att de icke tyckte det vara lämp-
iigt att kyrkomötet toge initiativ i eu fråga, som tillhörde civil-
lagsstittmngen.
37 N:o 12.
Onsdagen den 18 Mars.
Jag tror, att detta är hvad som kan i hufvudsak sägas i denna Om rätt att ut-
fråga till försvar för lagutskottets förslag, hvilket enligt min me-
ning endast är en utveckling af ett faktiskt bestående förhållande, kyrkan.
eu ren konseqvens af den ståndpunkt, Riksdagen intagit år 1873, (Forts.)
då den nya bestämmelsen om utträde ur statskyrkan infördes, och
att det derför icke kan vara lämpligt att bibehålla detta återstående
hinder för utträde ur densamma. Genom ett bifall till denna motion
vrider man också ur radikalernas händer ett agitationsinedel, som
de begagnat både i tid och i otid. Jag tror äfven derför, att det
vore skäl att denna fråga löstes på sätt föreslagits ju förr desto hellre.
Herr vice talmannen: Då lagutskottet här tillstyrkt att
legalisera religionslöshetens princip, och då denna kammare fler-
faldiga gånger förut afslagit en dylik framställning, så hade man
haft skäl att vänta och kanske äfven rätt att fordra, att utskottet
nu skulle hafva framkommit med några nya skäl. Så är emellertid
icke förhållandet. Lagutskottet har inskränkt sig till att upprepa
samma skäl, som det framburit 1886 och 1891. Endast en ny om¬
ständighet har tillkommit — förslaget till förändrad bestämmelse
rörande åldersgränsen. Utskottet erkänner att vid 1894 års riks¬
dag den då ifrågasatta åldersgränsen alstrat åtskilliga betänkligheter,
och det säger, att dessa betänkligheter »nog torde hafva sitt fulla
berättigande». Det kan ju hända att, om lagutskottet vidare får
tänka på saken, det kan komma till den uppfattningen, att äfven
andra betänkligheter kunna »hafva sitt fulla berättigande».
Vid min ålder kan man blicka tillbaka på en hemligen lång
tidrymd, och ser jag nu tillbaka på tiden för femtio år sedan, vill
jag visst icke påstå, att den tiden var bättre än den nuvarande,
den var kanske i flera afseenden sämre, men det vill jag påstå, att
det religiösa lifvet då var sundare än det är nu. Skulle man då
hafva sagt åt en person, att han saknade all religion, så skulle ett
sådant uttalande hafva känts som en bitter anklagelse äfven af per¬
soner, som i allmänhet voro hemligen tanklösa och lättsinniga; och
den afart af slägtet homo sapiens, som nu kallas »hädareynglingar»,
var då alldeles okänd. Jag tror icke det kan vara skäl att genom
lagstiftningen uppmuntra dylika afarter.
Hvad beträffar åldersgränsen, har utskottet nu satt densamma
till 121 år. Då skulle man enligt utskottets förmenande vara »fullt
kompetent ätt sköta sig sjelf», då skall eu person »hafva ernått en
sådan utveckling, att han sjelfständigt kan bedöma den ställning,
han skall intaga i religiösa ting». Först vid den tidpunkten, säger
utskottet, kan eu person anses »hafva vunnit den stadga i karak-
teren och mogenhet i förståndsutvecklingen, att mindre spelrum lem-
nas för ungdomligt lättsinne vid fattande af beslut i dessa frågor».
Utskottet har här föreslagit tre respit-år. Vid 18 års ålder har
man rättighet att utträda ur statskyrkan under vilkor att man
uppgifver det trossamfund, hvartill man vill öfvergå, men vid 21
års ålder har man rättighet att förklara, att man icke har någon
N:o 12. 38
Onsdagen den 18 Mars.
°mträda'111 "l'religion alls: 0m 1111 eu P^son vil1 utträda ur statskyrkan och han,
svenska stats- ^°r utvända utskottets egna uttryck, »oaktadt den brokiga mång-
kyrkan. tald af olika trossamfund, som vår tids religiösa lif framkallat», »icke
(Forts.) känner sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till något af dessa
samfund», då tror jag att den kristna staten har full rättighet och
fullt skäl att säga: »Är du så olycklig, att du icke vet hvad du
troV eller hvart du vill, så utbasuna åtminstone icke för all verlden
denna din andliga ovederhäftighet. Qvarstå tills vidare inom den
kyrka, i hvilken du är född och uppfödd, till dess du blifver mera
viss i ditt sinne! För kyrkan vore det visserligen lugnare och
beqvämare att fa från sig afsöndra dig och dina likar, men den
kristna kyrkan bör ihågkomma sin Herres och Mästares maning:
’Föd mina lam!’, och om du visserligen icke är i andlig mening
precis .ett lam, sa är du dock, bildlikt taladt, ett får, som ännu be-
höfver kyrkans omvårdnad. Kommer du sedan till en bestämd tro
och öfvertygelse, har du funnit en säker ankargrund för din tro och
ditt hopp, då qvarhåller staten dig icke längre i statskyrkan, då har
du full frihet att derifrån utgå». Jag tror icke, att ett sådan re-
sonnement är, såsom utskottet påstår, stridande mot religionsfrihetens
grundsats. Icke heller tror jag, att den af lagutskottet förordade
bestämmelsen innebär ett följdrigtigt genomförande af samvets- och
trosfrihetens, stora grundsats, ty jag anser icke att dess yttersta mål
är frihet från all religiös tro och öfvertygelse, lika litet som frihet
från alla band och lagar kan vara den borgerliga och politiska fri¬
hetens yttersta mål. Jag anser tvärtom, att den frihet, motionären
yrkat och lagutskottet tillstyrkt, är en vrångbild och en vanbörding af
den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, för hvilken Luther
kämpade och Gustaf Adolf dog, och derför, herr grefve och talman,
yrkar jag afslag å utskottets hemställan.
Herr Fehrman: Jag skall be att få ansluta mig till hvad
den „ förste ärade talaren anfört i sak och skall derutöfver endast
anhålla att med några ord få påpeka den besynnerliga löslighet, för
hvilken lagutskottets betänkande enligt min uppfattning utmärker sig.
Vi hafva nu en lag, på grund af hvilken den, som så önskar, kan
få öfvergå från den svenska statskyrkan till ett främmande trossamfund.
Hvarför kan man då icke begagna sig af denna utväg och på sätt,
som vår nuvarande dissenterlag anvisar, med uppgifvande af det sam¬
fund, till hvilket man vill öfvergå, utträda ur denna kyrka? Jo,
säger utskottet, »det kan icke förnekas, att, oaktadt den brokiga
mångfald af olika trossamfund, som vår tids religiösa lif framkallat,
mången kan finnas, som icke känner sitt samvete tillfredsstäldt med
att öfvergå till något af dessa samfund.»
Ja, rent abstrakt sed t kan detta sägas, men man måste med¬
gifva: om eu person omfattar eu religion, hvaruti han icke kan
finna någon enda liktänkande — ty funne han om också blott en
enda liktänkande, kunde de ju slå sig tillsammans och bilda ett sam-
39 N:o 12.
Onsdagen den 18 Mars.
fund, hvilket då kunde uppgifvas, ocli då vore saken klar — måtte Om ratt att ut-
man’väl få anse hans religion vara af bra besynnerlig beskaffenhet; trada “r
och det vore för mycket begärdt, att staten skulle för sådana be- ^kyrkan* *
synnerligbeter etablera en helt ny lagstiftning. (Forts.)
Vidare anför utskottet anmärkningar, som blifvit framstälda mot
antagande af motionen, bvilka anmärkningar utskottet sjelf be¬
tecknar såsom beaktansvärda. En af dem är, att staten derigenom
skulle uppgifva sin ställning såsom kristen stat. Besynnerligt nog
har utskottet icke ens gjort ett försök att visa, huru staten skulle
rättfärdiga för sig sjelf, att den, genom att tillstädja en så be¬
skaffad öfvergång, skulle uppgifva sin ställning såsom kristen stat.
Det har utskottet icke ens försökt att gifva antydning om, men
ändock är utskottet färdigt med att tillstyrka motionen.
En annan anmärkning, som utskottet omnämnt, är, att »då
kärleken vore kyrkans högsta lag och innersta drifkraften för all
hennes verksamhet, kyrkan icke borde upphöra att upplysande och
förädlande inverka på dem af hennes medlemmar, som i religiöst hän¬
seende affallit derhän, att de antingen omfattade trosläror, för hvilka
kristendomens grundsanningar voro främmande eller ock intogo den
rena gudsförnekelsens ståndpunkt».
Icke heller der gör utskottet ett försök att visa, huru kyrkan
skall kunna försvara, att hon underlåter att inverka på sina med¬
lemmar i öfverensstämmelse med den kärlek, som utskottet har sagt
vara kyrkans högsta lag. I stället resonnerar ustkottet sig till en
rättighet för kyrkan, som jag för min del finner mycket tvifvel¬
aktig, nemligen att för sina egna intressens skull sjelf fa från sin
gemenskap skilja olika tänkande. Kyrkans förhållande till dessa
skulle bestå deri, att hon skulle kunna säga: bort med eder, I ären
icke annat än till besvär, jag sköter mig: sköten I er, farväl med
eder! Skulle detta vara att handla i kärlek, får jag erkänna, att
jag icke har någon aning om hvad kärlek vill säga.
Utskottet framdrager äfven ett annat skäl, att »vår tids skif¬
tande mångfald af trosläror hade att framvisa mer än en dylik lära,
hvars beskaffenhet att vara kristen eller icke kunde vara tvifvel
underkastad, och vid sådant förhållande torde det mången gång vara
en vansklig sak för en samvetsgrann själasörjare att efter ett, låt
vara äfven grundligt, förhör med den församlingsmedlem, som an¬
mält sig vilja utträda ur statskyrkan, afgöra, om den lära, denne
sade sig hafva omfattat, kunde anses vara kristen, och det begärda
utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser finge beviljas».
Men utskottet måtte väl icke tro, att det är den enskilde presten
ensamt, som skall företaga ett sådant bedömande. Presten må döma
huru som helst, hans bedömande kan ju dragas under ompröfning
af högre instans, och jag kan icke föreställa mig, att utskottet vill
frånkänna Kongl. Maj:t förmåga att bedöma, huruvida eu religion
skall anses kristen eller icke.
Slutligen siiger utskottet, att »med fog torde äfven kunna sättas
N;o 12. 40
Onsdagen den 18 Mars.
Om ratt att ut-i fråga, om kyrkan kunde på något mera verksamt sätt öfva in-
svenska stats- flytand® Pa dera af. dess medlemmar, som i sin religiösa uppfattning
kyrkan. stält sig utom kristendomens råmärken eller till och med afsvurit
(Forts.) a^ leligion, men livilka mot sin vilja liölles qvar inom kyrkans
murar och sålunda påtvingades ett visst sken af religiositet, som de
i sjelfva verket maste förakta». Är det fråga om utöfvande i dju¬
pare mening af inflytande, fruktar jag visst för att det, som kyrkan
kan göra i detta fall, långt ifrån blir hvad kyrkan skulle önska
gorå, men deraf^följer icke, att kyrkans inflytande är alls intet. Jag
har just i fångvårdsstyrelsens senaste berättelse läst några sanna och
tänkvärda ord angående det inflytande, den kristna seden kan åstad¬
komma, äfven om det icke kommer till hvad som är det förnämsta
och nödvändigaste, =och jag begagnar tillfället att till chefen för
fångvårdsstyrelsen få frambära mitt tack derför. Detta inflytande
sätter jag för min del högt, men utskottet synes ej för detsamma
hafva något sinne. En föregående talare medgaf, att den föreslagna
förändringen har betydelse i principielt afseende, men är af föga
vigt i praktiskt. För min del vill jag ej vara med om att för
abstrakta principers skull skrifva lagar, som ej äro af praktiska och
faktiska behof påkallade.
Under alla omständigheter önskar jag bättre skäl och bättre
sammanhang i ett utskottsbetänkande, om jag skall rösta för det¬
samma, och då jag i det nu föreliggande ej finner hvad jag önskar,
så måste jag, herr grefve och talman, å detsamma yrka afslag.
Herr Billing: Ehuru jag förmodar, att Första Kammaren kom¬
mer att i denna fråga vidblifva samma beslut, som den flerfaldiga
gånger förut fattat, och att jag således icke för att inverka på kam-
maiens beslut behöft begära ordet, har jag dock ansett mig skyldig
att göra det, i synnerhet som frågan icke blifvit betrak t ad^från alla
de synpunkter, från livilka jag anser den kunna och böra ses. Först
vill jag erkänna, att det alldeles icke förvånar mig, att många per¬
soner och äfven ledamöter af Riksdagen kunna känna sig tilltalade
af det förslag, som lagutskottet framstäldt. Att förorda detta be¬
visar icke i och för sig något slags ovilja mot eller likgiltighet för
var svenska kyrka. Jag medgifver till och med, att det kunnat
finnas tillfällen, da jag sjelf undrat på, om man icke möjligen borde
bevilja, hvad här föreslagits. Det ligger så nära till hands att akta
pa tva sadana skäl som dessa: man skall icke tvinga någon men¬
niska att tillhöra ett religionssamfund, som hon icke vilf tillhöra,
och det kan icke lända kyrken till annat än skada att bibehålla
inom sig sådana medlemmar, som äro hennes fiender. Men jag tror
att, sa nära till hands dessa grunder ligga och så tilltalande de
kunna vara för många, man måste komma till ett annat resultat,
om man undersöker frågan litet grundligare och betraktar henne
något allsidigare.
I denna fråga är det icke så, att eu oberättigad grundsats står
41 Nso 12.
Onsdagen den 18 Mars.
emot eu berättigad, utan i stället så, att berättigade grundsatser Om rätt att ut¬
stå emot hvarandra. Det gäller att väga dem mot hvarandra. _ JZka stuts-
Det förslag, som lagutskottet här behandlat, har förelegat många kyrkan.
gånger. Om och om igen hafva samma eller liknande motioner (Forts.)
blifvit väckta. Deraf skulle man kunna draga den slutsatsen, att
för den motion, som här föreligger, skulle finnas ett allmännare
intresse, eller att hvad här föreslås skulle för rätt många vara af
en synnerlig vigt. För min del tror jag icke, att sa är förhållandet.
Jag har sjelf icke ringa erfarenhet om de religiösa rörelserna i lan¬
de” och vet, huru litet oro och bekymmer den ifrågavarande lag¬
bestämmelsen väckt i vårt land. Jag tror, att för den reform),
som här är föreslagen, finnes otroligt litet intresse i synnerhet på
landsbygden, och jag tillägger: ofantligt litet intresse äfven i de stora
städerna. Här är alldeles icke fråga om ett stort behof, för hvilket
man skulle böja sig, utan här är, såsom ordföranden i lagutskottet
sade, icke så mycket fråga om ett praktiskt vigtigt förslag i den
af mig nu antydda mening, utan om en principfråga. Men j*xg hem¬
ställer till herrarne, huruvida man, då så är förhållandet, bör för¬
ändra sin lagstiftning. Jag tror, att herrarne i allmänhet anse, att
så icke bör ske.
Den påyrkade förändringen begäres i religionsfrihetens och i
samvetsfrihetens namn, och, så snart man använder så heliga ter¬
mer, är hvar och en skyldig att med respekt lyssna till hvad som
säges. Jag för min del har dock svårt att tro, att i religionsfrihe¬
tens namn, praktiskt sedt — och vi lagstifta väl icke blott för att
tillgodose abstrakta grundsatser — eu sådan förändring som den af
lagutskottet förordade kräfves. Mig synes det, som vore religions¬
friheten ganska väl tillgodosedd, då, sa vidt pa denna lag beror, in¬
gen menniska tvingas till att deltaga i någon religionsöfning, i någon
religiös akt, och då icke heller genom den någon hindras från att
utöfva sin religiösa tro sa fritt, så fullständigt, sa allsidigt som möj¬
ligt. Är icke religionsfriheten tillräckligt tillgodosedd, da jag icke
tvingas att deltaga i någon religiös gerning, men har frihet att ut¬
öfva hvilken religiös gerning jag vill?
Enligt min åsigt trädes icke heller samvetsfriheten för när ge¬
nom det här kritiserade lagförslaget. Jag har svårt att föreställa
mig, huru eu menniska verkligen skulle blifva lidande i sin samvets¬
frihet, känna samvetssmärta af att, på det sätt som här är i fråga,
tillhöra vår svenska kyrka, likasom jag har svårt att föreställa mig,
att någon verklig samvetssmärta skulle kunna uppkomma häraf, då
man icke har så mycket positivt intresse, att man kan säga, att det
finnes något religionssamfund i verlden, som x-epresenterar detta, åt¬
minstone i så hög grad, att man hellre vill tillhöra det än den
svenska kyrkan.
Men, om jag också icke kan föreställa mig detta — och, mine
herrar, jag talar här icke blott konstruktionsvis, utan jag tänker
äfven på den erfarenhet jag gjort, att jag icke hört talas om någon
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 12. 4
Jf:o 12. 42
(Dusdagen den 18 Mars.
Om rätt att nt- sådan form af samvetssmärta, om jag också kan medgifva, att det är
svenska stats- att en eller annan kanske kan komma i denna samvetsställ-
kyrkan. DinJ?' då jag vet, att man kan komma i den mest besynnerliga saruvets-
(Forts.) ställning, som icke kan förklaras af något objektivt förhållande,,
utan är beroende af rent subjektiva förhållanden — vill jag dock
ej säga, att man ieke är skyldig att taga hänsyn till den enskilde
gent emot samhället. Men jag vill icke låta den enskilde vara be¬
stämmande öfver samhället, utan ett sådant fall bör behandlas indi¬
viduel!. Om det visar sig, att det är behörigt, bör lagstiftningen
i detta ärende icke gå i den här föreslagna rigtuingen, utan i stället
gå ut på att bereda möjlighet för ett enskild^ individuel fall efter
individuel pröfning, möjlighet för den enskilde att få utgå ur svenska
statskyrkan, men man bör icke, derför att det finnes en eller annan
person i landet, som skulle kunna få gagn deraf, af denna orsak
stifta en lag för alla eller stryka ut en allmän lag. Vi hafva på
många områden sådana fall, der en lag visserligen gäller såsom re¬
gel, me* der i individuella fall möjlighet gifves att dispensera från
lagen. »Konungen gifver lof dertill» efter viss föregående pröfning.
Detta tror jag är den väg man bör gå, om man tvingas af fakta.
Men då nu icke sådana fakta, sådant behof, sådana intressen före¬
ligga, anser jag, att de grundsatser, på hvilka den nu här behand¬
lade lagen hvilar, ära af en så allvarlig och vigtig betydelse, att
man icke bör upprifva en lag, som gifver uttryck åt dessa grund¬
satser.
Jag har flera gånger förut här i kammaren framlagt dem,
derför vill jag icke nu utveckla, utan endast upprepa dem.
En grundsats är den. att den svenska staten vill i så måtto
vara en kristen stat, att. den fordrar, att alla dess medlemmar skola
få någon religiös omvårdnad. Svenska staten anser, att den luther¬
ska kyrkan är den, som skänker den bästa omvårdnad. Derför vill
han, att dess medlemmar skola tillhöra henne utom i undantagsfall.
Han tror nemligen, att äfven religiös omvårdnad kan skänkas men-
niskor af något annat religiöst samfund. Derför tillåter han öfver¬
gång till ett sådant.
En annan grundsats är den, att den lutherska kyrkan väl hål¬
ler, menskligt att tala, på sin ära, så att hon kunde önska att blifva
af med sina fiender, men att hon å andra sidan anser eu högre evan¬
gelisk ära ligga i att såsom »syndares vän» behålla dem, på det att
hon möjligen må kunna vara dem till något gagn.
En tredje grundsats är den, att, om också religiositeten är det
djupast individuella af allt individuel i verlden, är den dock något,
som behöfver samfundslifvets stöd. Derför har lagen föreskrifvit,
att, om man skall utträda ur statskyrkan, man skall öfvergå till
något annat samfund. Nu är det sant, att man dervidlag afpru-
tat betydligt, då det icke behöfver vara något i vårt land existerande
samfund, till hvilket man öfvergår, men dermed faller dock icke
denna grundsats, ty det står qvar att, om man öfvergår till ett sam-
Onsdagen den 18 Mars.
43 N:o 12.
fund, som dock existerar, ett andligt samband eger rum mellan med- Om rättatt nt-
lemmar af samma samfund, äfven om de icke vistas inom samma trada “r
n 7 svenska stats-
stad eller samma land. kyrkan.
En fjerde grundsats är, att det är en för allvarlig sak att gå (Forts.)
öfver från ett religionssamfund till ett annat, att icke staten bör
kräfva, att den, som gör detta, bör kafva gjort klart reda för sig
hvad han vill. Han får icke hasta i väg utan eftertanke, han skall
hafva besinnat sig, och derför fordras en viss procedur vid öfver-
gången. Äfven derför fordras, att vederbörande skall uppgifva till
hvilket samfund han vill öfvergå.
Nu hemställer jag, huruvida dessa grundsatser icke äro värda
att hålla på, om vi icke böra hålla på dem, så länge vi kunna?
Det kan komma en tid, då vi icke längre kunna hålla på dem. Det
kan komma en tid, då de, som falla af från kyrkan, blifva så många,
och så starka, att 'vi måste bryta sönder den lag, som på dessa
grundsatser baseras. Men finnas sådana fakta nu? Jag är viss om
att de icke finnas, att dessa motioner basera sig icke på fakta utan
på spekulation.
Är det någon risk att bifalla dem? Ja, det har redan en risk
med sig att bryta med goda grundsatser, men det har äfven sin di¬
rekt praktiska risk att göra såsom här föreslagits.
Här har upprepade gånger erinrats om barnens undervisning.
Så länge personerna i fråga dock i det yttre stå qvar i vår kyrka,
måste deras barn få undervisning i vår kyrkas tro. Gå föräldrar
ut, heter det, att de skola hafva rättighet till att sjelfva meddela
sina barn religionsundervisning'under vederbörande skolråds kontroll.
Det är svårt att säga, hurudan denna undervisning skall vara, för
att skolrådet skall kunna pröfva, om den är tillfredsställande, då
det icke vet, hvilken religion föräldrarna tillhöra. Men antag att
man kunde göra detta, så inse herrarne lätt, huru svårt det t. ex.
i en stad sådan som Stockholm skulle vara för skolrådet att kunna
följa sättet för de här i fråga varande barnens undervisning i en icke
nämnd religion. Då kommer ett slägte att uppväxa, som icke får
någon religionsundervisning alls.
Så vidt jag kan förstå, är det äfven eu hjelp för dem, som vilja
utgå, att göra vägen för dem svår, ty, mine herrar, man kan obe-
rättigadt vilja utgå af tre orsaker; eller, rättare sagdt, på tre vägar
kan man komma till eu sådan önskan, då det dock är godt, att det
finnes något som hejdar. Jag har hört exempel på, att man velat
utträda ur kyrkan på rent trots. Vice talmannen nämnde ett slägte
af menniskor, som handla på det sättet. Skall man göra vägen lätt för
ett sådant okyunestrots? Vidare kan det ske af lättsinnig obetänk¬
samhet. Bör man göra det för personer, som så litet tänka sig för
i denna fråga, så lätt att utgå? Vidare kan det ske af tuugsinne.
Det kan hända, att samvetsskrupler uppkomma, der det icke behöfde
finnas sådana. Gör man icke personer, som af sådana skrupler be¬
sväras, eu tjenst genom att vid proceduren bereda dem en tid att
NiO 12. 44 Onsdagen den 18 Mars.
Om rätt att ut- tänka på saken? Det är icke någon småsak att gå ut ur en kyrka.
svenska stats- ^ar Ja8 invärtes brutit med henne, är det dock ett ödesdigert steg,
kyrkan. det definitiva, då jag utgår. Jag kan såsom barn lefva i ett hem
och vara missnöjd med mycket der, men det är dock en annan ställ¬
ning jag intager, då jag rymmer från hemmet.
Jag har anfört de grunder, som äro bestämmande för mig, och
de synpunkter, hvarifrån jag tror, att frågan bör ses. Det kan möj¬
ligen finnas flera, men jag har redan tagit herrarnes tid för mycket
i anspråk. Jag yrkar afslag å utskottets betänkande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i en¬
lighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bi¬
fall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarade sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
Votering' begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 32, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
i
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—16;
Nej—95.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under dagen
aflemnade kongl. propositionen.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3,5 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET 1896.