RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Andra Kammaren. M:o 45.
Lördagen den 9 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Anmäldes och godkändes nedannämnda inkomna förslag till Riks¬
dagens skrifvelser till Konungen, nemligen
från statsutskottet:
n:o 44, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret; och
från bevillningsutskottet:
n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.
§ 2.
Efter föredragning till en början af sammansatta bevillnings- och
lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om förbud
mot utlemning af spirituösa mot efterkraf, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
§ 3.
Till kammarens afgörande förelåg vidare
sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande n:o 2, i an¬
ledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande om hushåll¬
ningen med enskildes skogar.
I fem särskilda motioner hade föreslagits:
af herr Wallin, motion n:o 4 i Första Kammaren,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ut¬
arbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande
af ett förslag till lag om skyldighet för skogsegare att inom vissa år
Andra Kammarens Trot. 1896. N:o 1^5. 1
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
N:0 45.
2
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
efter afverkningen af skog styrka, det återväxt finnes å den del af
den afverkade marken, som ej under tiden odlats till åker eller äng;
af herr A. H. Hammarskjöld, motion n:o 85 inom Andra Kam¬
maren,
att Riksdagen, med hufvudsakligt godkännande af de utaf honom
i motionen uttalade grunder för lagstiftning rörande vården af enskildes
skogar, ville hos Kongl. Maj:t begära framläggande af ett lagförslag i
sådant syfte;
af herr af Buren:
dels i motion n:o 17 i Första Kammaren,
att Riksdagen ville för sin del antaga eu i motionen formulerad
skogslag beträffande länsallmänningar;
och dels i motion n:o 18,
att Riksdagen ville besluta, för att genast träda i kraft, en ut-
förselsafgift jemväl till Norge af 30 öre per kubikmeter dels för trä¬
varor, oarbetade, sågade eller tillhuggna, dels för virkesåtgången till
exporterad trämassa, beräknad efter 8 kubikmeter ved fast mått per
ton för torr kemisk massa och till 4,5 kubikmeter ved fast mått per
ton för torr mekanisk massa,
samt af herr J. Johnsson i Bollnäs motion, n:o 159 i Andra
Kammaren,
att Riksdagen för sin del måtte antaga en i motionen föreslagen
lag angående åtgärder till åstadkommande af en förbättrad skogsvård.
För den händelse, att denna motionärens hemställan icke skulle-
vinna Riksdagens bifall, föreslog han alternativt,
att Riksdagen måtte för sin del antaga förslaget att gälla för
Kopparbergs, Gefieborgs, Vesternorrlands och Jemtlands län.
Utskottet hemstälde:
“l:ö) att herr af Buréns i ämnet väckta motion, n:o 17, samt
herr J. Johnssons motion, i hvad den afser bildande af länsallmänningar,
icke må af Riksdagen bifallas;
2:o) att herr af Buréns motion, n:o 18, samt herr Johnssons mo¬
tion i hvad den afser exportafgift å trävaror icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda; samt
3:o) att, i anledning af herr Johnssons motion i öfrigt samt herrar
Wallins och Hammarskjölds i ämnet väckta motioner, Riksdagen må
besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville efter verkstäld
utredning i fråga om lagstiftning rörande vården af enskildes skogar
i de delar af vårt land, der sådan lagstiftning ännu icke kommit till
stånd, framlägga de förslag, hvartill, med hänsyn till de inom olika
landsdelar rådande särskilda förhållanden, utredningen gifver anledning.lL
I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
af Burén, Bruselius och Fredholm från Stockholm:
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, att Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige män för
att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunna vidtagas för vinnande af
en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne och derefter fram¬
lägga de förslag, hvartill denna utredning gifver anledning.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
3
N o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Herr Hammarskjöld: Då utskottet på ett synnerligen välvilligt
sätt behandlat min motion, så skulle det naturligtvis under vanliga
förhållanden icke falla mig in att begära ordet, så länge icke någon
gjort invändning mot utskottets hemställan. Men nu har Första Kam¬
maren, som på förmiddagens plenum behandlat dessa skogsfrågor, fattat
ett beslut, som icke är fullt lika med hvad utskottet föreslagit. Första
Kammarens beslut går i hufvudsak ut på detsamma, som reservanterna,
herrar af Buren, Bruzelius och Fredholm föreslagit, dock med någon
liten ändring. Jag skall be att få läsa upp det beslut, som Första
Kammaren fattat. Det lyder så: “Att herr af Buréns motion, n:o 18,
samt herr Johnssons motion i hvad de afse exportafgift å trävaror icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda, samt att, i anledning af
hvad herrar af Buren och Johnsson i öfrigt föreslagit äfvensom af
herrar Wallins och Hammarskjölds i ämnet väckta motioner, Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att utreda, hvilka
åtgärder lämpligen kunna vidtagas för vinnande af en tillfredsställande
vård af de enskilda skogarne och derefter framlägga de förslag, hvartill
denna utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande
förhållanden, gifver anledning." Som kammaren behagade finna, är
detta beslut i hufvudsaklig öfverensstämmelse med reservationen och
pekar till samma mål som utskottets kläm, om också ordalagen äro
något olika. Då det för mig är fullkomligt likgiltigt, hvilketdera be¬
slutet, som fattas — antingen man antager utskottets kläm eller re¬
servationen — blott att det mål, som jag syftar till, måtte bli vunnet,
så anser jag klokheten bjuda, att denna kammares ledamöter nu ville
förena sig om att antaga det beslut, som redan fattats af medkammaren.
Ty om Andra Kammaren skulle stanna vid utskottets beslut, skulle
det kanhända möta svårigheter att sammanjemka de olika besluten —
om detta ens låter sig göra — och då jag lifligt önskar framgång åt
saken, skall jag, herr talman, nu anhålla att få yrka bifall till det
skrifvelseförslag, som Första Kammaren redan beslutat och hvilket jag
nyss uppläst.
Häruti instämde herrar Petersson i Runtorp, friherre von Knorring,
Poignant, Carlsson och Andersson i Lysvik.
Herr Fredholm från Stockholm yttrade: Såsom herrarne torde
hafva funnit, åtföljes detta utskottsbetänkande af en bilaga, uti hvilken
redogöres dels för domänstyrelsens utlåtande angående åtgärder till den
enskilda skogshushållningens främjande och dels för landshöfdinge-
embetenas och landstingens yttranden öfver detta domänstyrelsens ut¬
låtande. Af hvad i det fallet blifvit anfördt framgår, att alla eller
åtminstone de allra flesta anse det nödvändigt, att något göres på lag¬
stiftningen^ väg för vården af de skogar, som befinna sig i enskildes ego.
Men det framhålles också, att detta ändamål icke kan vinnas genom en
skogslag, som i alla sina bestämmelser gäller för hela riket eller för större
delen deraf, utan att det i denna måste inrymmas rätt åt de olika lands-
delarne att träffa särskilda bestämmelser med afseende på de säregna
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
N:0 45.
4
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Om åtgärder förhållanden, som äro rådande på de olika orterna. Utskottet har äfven
till befräm- stält sig på samma ståndpunkt sorn de flesta af landstingen och lands-
^hålbn&ngen' höfdingeembetena, då det i sin motivering säger, att det anser lämpligt,
med enskildes att för hela riket stiftas en gemensam skogslag, som innehåller vissa
skogar. hufvudgrunder, hvilka kunna vara gemensamma, och på hvilka lagen
(Forts.) hvilade, men till hvilka komma särskilda bestämmelsei’, olika för de
olika orterna med hänsyn till der förefintliga olika förhållanden.
Nu vill det synas mig, som om utskottet icke hade fullföljt denna
tankegång ända till slutet, då det gör sin hemställan till Riksdagen,
emedan det i denna visserligen förordar en utredning i fråga om lag¬
stiftning rörande vården af enskildes skogar, men endast för de delar
af vårt land, der sådan lagstiftning ännu icke kommit till stånd. Detta
är icke ett konseqvent fullföljande af den tanke, som utskottet uttalat
i sin motivering, emedan utskottet der anser det nödigt att erhålla
en gemensam lag, gällande för hela riket, visserligen endast med af¬
seende på hufvudgrunderna för skogshushållningen, men dock gemen¬
sam för rikets alla olika delar. Det är denna omständighet, som delvis
föranledt mig jemte ett par andra af utskottets ledamöter att vid
utskottets betänkande foga en reservation, eftersom vi vilja utsträcka
lagens hufvudgrunder till att blifva gällande för hela riket.
Men det är icke blott i detta afseende, som utskottet gjort sig
skyldigt till en viss halfhet i sitt betänkande, utan detta gäller äfven
i ett annat afseende. Utskottet uttalar nemligen önskvärdheten och
nödvändigheten af att vissa hufvudgrunder fastställas i lagen, gällande
för hela riket, men när man sedermera ser efter, hvilka hufvudgrunder
det är, som utskottet förnämligast prononcerar, så är det endast och
allenast en lag om återväxt. Alla veta vi dock, att sträfvandena att
få till stånd en skogslagstiftning för vårt land förnämligast äro för¬
anledda af den öfverafverkning, som egt rum. Medlen att stäfja denna
öfverafverkning utesluter dock utskottet fullständigt ur sin motivering.
Man har dock, som bekant, sökt stäfja densamma genom en dimeusions-
lag, gällande för Norr- och Vesterbotten. Det vill derför synas mig,
som om man mycket väl kunnat icke blott omnämna detta förhållande,
utan äfven i den blifvande lagen bort upptaga grunderna för eu di¬
mensionslag, allra helst som Jemtlands, Aesternorrlands och Gefleborgs
läns landsting äfven synas benägna att på detta sätt bevara skogarne.
Nu nämnda brister i utskottets betänkande äro två ganska väsent¬
liga svagheter, som vidlåda detsamma och som förmått tre af utskottets
ledamöter att afgifva en gemensam reservation.
Emellertid är det åtminstone för mig glädjande att finna, att ut¬
skottet varit temligen enigt om att tillstyrka en gemensam lag för
riket, ty som kammaren känner, finnes en annan reservant, som ställer
sig. om jag så må säga, på en rent individualistisk ståndpunkt, och
som visserligen vill få skogslagar till stånd, men skogslagar, föreslagna
och stiftade af de särskilda landsdelarne hvar lör sig, hvilket naturligtvis
är detsamma som att skjuta lösningen af denna fråga långt in i fram¬
tiden, ty i sådant fall skulle det ju blifva beroende på initiativ från
de särskilda landsdelarne, om en särskild skogslagsstiftning skulle komma
till stånd. Men då, såsom jag och, som jag vågar tro, för öfrigt alla
5
N:o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
medlemmar af utskottet utom nu nämnde reservant äro ense om, det Om åtgärder
är nödvändigt att snarast möjligt vidtaga någon åtgärd för att skydda
skogens bestånd, så hafva vi naturligtvis icke kunnat vara med om att] \dllningen "
på det sättet öfverlemna frågan åt de särskilda landstingen och der- med enskilda
igenom undanskjuta frågans lösning. skogar.
Det skulle kunna vara ganska mycket att säga om utskottets (Forts.)
ganska knapphändiga motivering, men att utskottet i en så vigtig fråga
som denna icke lemnat kammaren en bättre utredning, torde hafva sin
förklaring och sin ursäkt deruti, att utskottet saknar, som det säger,
“erforderlig sakkunskap för bedömandet af de bestämmelser, som böra
i de ifrågasatta lagförslagen inrymmas1'.
Det är just för att få ett förslag till skogslag i hela sin utsträck¬
ning understäldt sakkunniges bedömande, som jag och medreservanterna
här framstält vårt förslag. Det bör icke afskräcka kammaren, att för
det ändamålet blir nödigt att tillsätta en komité, emedan detta blir
en nödvändig följd, äfven om man antager utskottets mindre vidt ut¬
sträckta förslag, då ju utskottets förslag också förutsätter en föregående
verkstäld utredning.
För öfrigt torde icke den omständigheten, att här är ifrågasatt
en komité, kunna afskräcka kammaren, då det nu är 40 år, sedan en
komité här i landet var tillsatt för att sysselsätta sig med skogshus¬
hållningen, nemligen 1856 års komité. Visserljgen har en sådan komité
varit tillsatt äfven 1870, men det var då alldeles specielt för de norr¬
ländska landsdelarne. Det synes mig derför, att, när man har — om
jag så får säga — under 40 år försummat att sysselsätta sig med
denna fråga, man då borde vara angelägen om att nu få till stånd en
verkligen sakkunnig utredning, efter hvilken man kunde bedöma dessa
förhållanden och taga igen den försuttna tiden.
Den föregående talaren anförde, att Första Kammaren redan fattat
sitt beslut. Detta beslut är, så vidt jag kan förstå, i allt väsentligt
öfverensstämmande med det af oss reservanter framlagda, men skiljer
sig derutinnan, att det alldeles bestämdt borttager hvarje utsigt att
få en exportafgift på trävaror till stånd. För min del anser jag det
ledsamt, att Första Kammaren gjort en sådan restriktion, emedan jag
tror, att de för frågans lösning nödiga medlen icke kunna erhållas på
annat sätt. Af samma mening är äfven utskottet, då det på sid. 23
säger, att utskottet icke kan “tillstyrka Riksdagen att godkänna de
väckta förslagen om exportafgift å trävaror; och då utskottet icke
heller ser någon annan utväg att bereda medel för bildande af läns-
allmänningar, så anser sig utskottet böra afstyrka bifall till" äfven de
derom framstälda förslagen. Här talar utskottet visserligen endast om
bildandet af länsallmänningar; men det finnes ju många andra åtgärder,
som äro nödiga att vidtaga för att för framtiden bevara skogen och
som äro förenade med kostnader, och med afseende på dessa är jag
urståndsatt att finna, huru de skola kunna täckas, i icke mindre grad
än utskottet i fråga om kostnaderna för markinköp.
Nu må det emellertid förhålla sig huru som helst med den saken;
är det så, att man får till stånd en utredning, som visar nödvändig¬
heten af att lagstiftningsåtgärder med afseende å skogsvården vidtagas,
N:o 45.
6
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
samt om det vidare ådagalägges, att dessa åtgärder icke kunna vid¬
tagas utan att man tillika anskaffar medel för att betäcka kostnaderna
för dem, så är det min lifiiga öfvertygelse, det Riksdagen då nog skall
finna någon utväg att anskaffa medlen härför. Om detta nu skall ske
genom att åsätta exportafgifter eller på annat sätt, det blir en fråga,
som vi då få tillfälle att afgöra. Men på det att någonting nu skall
göras, och jag anser verkligen det vara fara å färde med ett dröjsmål,
— skall jag förena mig med förste talaren i hans yrkande och till¬
styrka kammaren att omfatta Första Kammarens beslut i frågan, på
det att Riksdagen bär måtte fatta ett enigt beslut om att en skrifvelse
måtte aflåtas till Kongl. Maj:t för att få denna fråga utredd.
Herr talman, jag skall förena mig med den förre talaren i hans
yrkande på bifall till Första Kammarens beslut.
I detta yttrande instämde herrar Bromée, Nordin i Flammerdal,
Kardell, Lilliehöök och Svensson från Karlskrona.
Vidare anförde:
Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrar! I)å jag
instämmer i utskottets hemställan om afslag på motionerna i denna
fråga, så skulle jag också kunnat vara med om utskottets skrifvelse-
förslag, i den form Första Kammaren nu under förmiddagens debatt
godkänt detsamma. Men jag har ej kunnat gilla utskottets motivering
i följande punkter, der det heter:
“Utskottet vill derjemte framhålla, att såsom en åtgärd i förut¬
nämnda syfte äfven kan ifrågasättas, att staten skulle tillerkännas rätt
i vissa fall att expropriera afverkad skogsmark, der jordegaren under¬
låtit hvad honom med afseende å skogens återväxt ålegat“. Och vidare:
“Då emellertid föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten
i flera fall icke skulle medföra den åsyftade verkan, om ej den upp¬
växande ungskogen, åtminstone under någon tid, skyddades, så anser
utskottet, att stadganden i detta syfte böra meddelas vare sig genom
begränsning af betesrätten eller på annat sätt11.
Slutligen säger utskottet:
“Såsom en allmän bestämmelse bör ock ingå ett stadgande om
kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot förslaget om kommunalnämnden
såsom kontrollerande i detta fall hafva af många utaf de myndigheter,
som uttalat sig i frågau, invändningar gjorts, under det att å andra
sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt gifva före¬
trädet åt den ena eller andra af dessa meningar, anser utskottet dock,
att ifrågavarande kontroll icke bör öfverlemnas uteslutande åt kommunal¬
nämnden, utan i sista hand åligga skogsstatens tjenstemän.“
Hvad utskottet här framhållit skulle, derest det blefve lag, vara
ett alltför stort ingrepp i den enskildes rätt, om staten under vissa
förhållanden tillerkändes rätt såväl att expropriera afverkad skogsmark
som att kunna inskränka betesrätten. Då man vet, att den bästa
skogen är den, som uppkommer medelst sjelfsådd, genom frön från
den växande skogen och genom lemnade fröträd, samt att det ligger
7
N:o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
i hvarje skogsegares intresse att vårda och skydda återväxten, så anser
jag, att man här bör gå grannlaga och betänksamt fram i lagstiftningsväg.
Hvad åter kontrollen öfver den nyblifvande skogslagens efterlefnad
angår, bör enligt min åsigt kommunalnämnderna och koramunalstyrelserna
ega det förtroende och den sakkunskap, att denna kontroll tryggt kan
öfverlemnas åt dem. Att, såsom utskottet anser, skogsstatens tjenste¬
man skulle ställas såsom öfverkontrollanter öfver kommunalstyrelserna,
vore en inskränkning i vår urgamla frihet, som jag icke kan vara med
om. Hör öfrigt har domänstyrelsen och skogsstatens tjensteman till¬
räckligt att göra med statens skogar, och mången gång vore det kanske
icke obehöfiigt, att kommunalstyrelserna vore bemyndigade att tillse,
det skogsstatens tjenstemän så vårdade och skyddade statens dyrbara
egendom, kronoparkerna och boställsskogarne, att dessa ej för mycket
decimerades eller sköflades.
Hvad slutligen beträffar de ifrågasatta exportafgifterna, så anser
jag för min del icke lämpligt, att sådana åsättas.
Herr Näslund: För min del skulle jag önskat, att utskottet i
tredje punkten kommit till samma resultat, hvartill det kommit i den
första och den andra, nemligen att utskottet afstyrkt hela förslaget.
Jag hyser stora betänkligheter mot att få till stånd en skogslag —
hvarmed åtskilliga försök redan gjorts inom flera län — hvilken skulle
i någon nämnvärd mån inkräkta på den enskildes och i all synnerhet
på de mindre bemedlades och de fattiges rätt. Nog kan man lagstifta,
då åtgärderna hufvudsakligen rigtas endast mot de mera bemedlade
och mot de kapitalstarka bolagen, men då man skall tänka sig en lag,
som skall gälla för de fattige också, har det sig alltid svårare att
lagstifta. Ty hvarifrån skola dessa senare skaffa medel till de utgifter,
som kunna för dem tid efter annan förekomma, såsom utskylder till
stat och kommun, löner, räntor på gjorda skulder, och dylikt, om de
icke få anlita den, snart sagdt, enda tillgång, som de ega, nemligen
skogen ?
Man talar så mycket om skogsförödelse. Ja, det är nog sant,
och sorgligt att erkänna, att sådan å vissa orter förekommer, men
hvarifrån har denna stora ifver, som nu är rådande för att få en
skogslag till stånd, kommit? Icke är det från den stora allmänheten,
utan jag tror tvärtom, att den hufvudsakligast förefinnes hos dem, som
hafva intresse af att så mycket som möjligt inskränka den sjelfegande
bondens fria rätt till hvad han mången gång med svett och möda
förvärfvat.
Då jag anser mig icke hafva någon utsigt att vinna bifall till ett
afstyrkande af denna punkt, livilket enligt min tanke vore åtminstone
för närvarande det bästa, skall jag icke taga mig friheten att fram¬
ställa något sådant yrkande, men jag kan likväl icke underlåta att
vid detta tillfälle uttala den önskan, att regeringen, då en skogslag i
sinom tid framlägges för Riksdagen, framför allt måtto tillse, att de
ännu sjelfegande hemmansegarnes intressen icke allt för mycket om¬
gärdas af skrankor, som, om än så småningom, men dock oaflåtligt
öfverflyttar våra hemman och skogar i sågverksindustriens uteslutande ego.
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
N:0 45.
8
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Den siste ärade talaren
nämnde, att det klagas så mycket öfver att skogssköfling eger rum
och tdlade, att det vore sant, att sådan förekommer, men då så är
förhållandet, är det väl den lagstiftande magtens rätt och skyldighet
att göra något för att om möjligt hämma denna skogssköfling. Innan
jag begärde ordet, var min afsigt att yrka utslag på reservationen
med anledning deraf, att jag då icke visste, att Första Kammaren af-
slagit herr af Burens motion rörande exportafgift å trävaror. Om
icke Första Kammaren fattat detta beslut, skulle jag för min personliga
del icke velat vara med om ett bifall till reservationen med den af
herr Hammarskjöld föreslagna ändring, men då nu Första Kammaren
afslagit motionen och det uti skrifvelseförslaget icke alls talas om
någon tull å trävaror, så synes det mig mycket välbetänkt att bifalla
nämnda skrifvelseförslag. Det kan deruti icke ligga någon som helst
fara, för att icke de mindre hemmansegarne i alla fall skola få an¬
vända den skog, de ega, ty en skogslagstiftning kan aldrig komma att
utsträckas så långt, att den lägger hinder i vägen för de mindre
hemmansegarne att afverka skog för att erhålla t. ex. bete eller odling
af sin mark. Jag tror således, att det icke är någon risk att antaga
nu föreliggande skrifvelseförslag, till hvilket jag på det ifrigaste an¬
håller att få yrka bifall.
Skulle man komma in på denna exportfråga, så må jag säga, att
detta är en fråga, som jag anser alldeles orimlig, ty man konsumerar
mera skog inom landet, än man exporterar. Skulle man då taga sig
före att lägga exporttull på hvad som exporteras och deraf bilda eu
fond för inköp af skogsmark för bildande af kommun- och härads-
allmänningar, då deremot de, som använda sin skog för eget behof,
vid hyttor och dylikt, icke skulle få betala ett enda öre, men få
samma nytta af denna exporttull? Det förefinnes så många oegentlig-
heter och så stora svårigheter att i lagstiftningen reglera dessa för¬
hållanden, att jag tror, att det i all framtid kommer att blifva omöjligt
att erhålla en lagstiftning, baserad på exporttull, som något så när
motsvarar billighet och rättvisa.
Jag har redan framstäf mitt yrkande.
Herr Lundström: Det föreliggande utskottsbetänkandet vittnar
om att det sammansatta bevillnings- och lagutskottet varit angeläget
att komma till ett sådant slut, att något måtte blifva gjordt i denna
vigtiga fråga. Men under utskottets arbete har det uppdagats, att det
förefinnes stora svårigheter att sammanjemka de olika meningar, som
de väckta motionerna innehålla, och dessa olika meningar härröra
säkerligen från de vidt skilda förhållanden, som förekomma i de olika
landsdelarne. Utskottet har derför sökt att skrifva eu sådan motivering,
att den lemnar rum åt den blifvande utredningen af frågan att röra
sig, snart sagdt, på alla möjliga områden, som röra skogshushållning.
Dock har utskottet icke gått så långt, som jag för min del önskat,
att det hade gjort, särskilt i den del, som rör förekommandet af
öfverafverkning eller, med andra ord, inrättandet af en lämplig dimensions¬
lag i sådana landsdelar, der en sådan lag kan vara lämplig.
9
N:o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Såsom vi veta, kan man vårda skogen dels på sådant sätt, att
man hindrar all öfverafverkning eller vid afverkning af skog hindrar
borthuggning af fröträd, som kunna verkställa naturlig sjelfsådd och
fylla luckorna, der skogen är borthuggen, dels kan skogsplantering
verkställas, och der sådan skett, måste man äfven vårda och skydda
ungskogen, så att den får växa upp och mogna. Jag anser, att utskottet
bort nämna mera om det första sättet eller stiftandet, der så lämpligt
är, af dimensionslag. De lagar, som redan finnas, åtminstone i Norr-
och Yesterbotten, äro grundade på detta system.
I fråga om påföljden af underlåtenhet att sörja för återväxt efter
verkstäld afverkning har jag jemte en ledamot af Första Kammaren
ansett, att det varit nog, om utskottet i sin motivering hade stannat
vid att omtala de bestämmelser, som Gotlandslagen stadgar, nemligen
fastställande af den påföljd, att, när skogsegaren försummar att verk¬
ställa återplantering och icke vidtager de för återväxten erforderliga
åtgärder, han icke vidare skulle få använda sin skog för annat än
husbehof.
Här har talats om viten och om vidtagande af för återväxten
erforderliga åtgärder på jordegarens bekostnad. För min del tänker
jag, att det skulle komma att visa sig ganska vanskligt att verkställa
återplantering på skogsegarens bekostnad. Första akten skulle då
blifva, att staten skulle förskjuta medel för bekostandet af återplan¬
tering, och sedan detta blifvit gjordt, skulle andra akten i många fall
blifva den att göra just den upptäckt, att skogsegaren intet egde till
ersättande af de utaf statsverket gjorda förskotten. Derefter blefve
det väl Riksdagen, som finge afskrifva kostnaderna.
Vidare har här talats om att staten skulle expropiera kalhuggen
skogsmark. Jag tänker, att ett sådant till vägagående skulle komma
att medföra storartade spekulationer på skogsmark, om sågverksegare
eller andra, som drifva afverkning, finge köpa stora skogar och, sedan
dessa blifvit nedhuggna, icke behöfde bry sig om någon som helst
återväxt. Sedan återstode det för staten att expropriera denna mark.
Om detta skulle börja att tillämpas och förslag framlades för
Riksdagen att anslå stora summor för expropriation af sådan afhuggen
skogsmark, undrar jag, om det icke vid Riksdagen skulle blifva skarpa
motsägelser mot ett dylikt förfärande.
Det är i dessa afseenden, som jag velat uttala mitt ogillande af
utskottets motivering. För öfrigt tror jag, att, då Norr- och Vester-
botten, Lappland och Gotland redan hafva skogslagar, som äro lämpade
efter dervarande ortförhållanden, det äfven är nödigt, att öfriga delar
af vårt land erhålla lämpliga skogslagar. Då nu Första Kammaren
fattat ett beslut, som i det närmaste ansluter sig till utskottets för¬
slag, ehuru deri saknas det uttryck, som jag gerna skulle velat hafva
med, nemligen att denna utredning icke borde omfatta de delar af
vårt land, som redan hafva skogslagar — jag tänker, att utredningen
blir mycket vidlyftig ändå — och då jag anser, att fattande af olika
beslut skulle medföra frågans fäll, vill jag för min del förena mig med
dem, som yrkat bifall till det förslag, som först framstälts af herr
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
N:o 45. 10 Lördagen den 9 Maj, e. m.
Om åtgärder Hammarskjöld, hvilket är samma förslag, som Första Kammaren antagit.
jande^Tms anhåller således om bifall till detta förslag.
hållningen
med enskildes Herr Hammarskjöld: Jag begärde ordet med anledning af hvad
skogar. herr Näslund yttrade. Han uttalade betänkligheter mot all skogslag-
(Forts.) stiftning på den grund, att man derigenom skulle skada de mindre
skogsegarne, och jag kunde af hans ord icke förstå annat, än att han
uppfattat syftet med motionerna vara sådant, att man skulle kunna
förhindra skogsegarne att använda sin skog, såsom de vilja. Detta är
ett fullkomligt misstag. Något sådant har jag i min motion icke yttrat,
utan tvärt om har jag såväl i fjolårets som detta års motion påpekat,
att meningen är, att skogsegarne skola få bruka sina skogar på för
dem lämpligaste sätt, realisera dem till hvilka dimensioner, de behaga,
och att intet intrång skall ske i deras eganderätt. Alldeles detsamma
har utskottet upptagit i sin motivering, då det på sid. 25 säger:
“Af den vid detta utlåtande fogade bilaga framgår, att i de flesta
af de yttranden, som afgifvits i anledning af domänstyrelsens förslag,
betonats lämpligheten af en lagstiftning, som, utan att ingripa i den
enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast ålade honom att efter
afverkning af skog sörja för dess återväxt.“ Och detta gillar också
utskottet. Det är således icke på något sätt meningen, att man skulle
ingripa i den enskildes eganderätt, utan meningen är endast att en
gång komma derhän, att icke sköflad mark skulle få ligga för fäfot,
om jag så får säga, utan åtgärder vidtagas, för att den åter skulle
blifva beklädd med skog.
För min del har jag vid förra årets diskussion i denna fråga
tydligt uttalat, att jag icke vill vara med om en dimensionslag eller
en ålderslag eller något sådant, utan endast önskar, att man måtte
sörja för återväxten. Nu har utskottet kommit med ett, såsom mig
synes, mycket godt, mycket fogligt och mycket litet fordrande förslag,
hvilket i hufvudsak blifvit antaget af Första Kammaren. Man måste
dock erkänna, sedan man läst alla de betänkanden, som inkommit från
landsting och länsstyrelser, att det i hela landet är en allmän fordran,
att något göres för att förbättra vården af de enskildes skogar. Och
något mindre och blygsammare kan man väl icke fordra än det, som
här föreslagits, eller att Kong!. Maj:t skulle tillsätta eu komité af
sakkunnige män, som skulle utreda frågan på sätt dem för godt synes
och sedan framlägga förslag till lag, icke till en enda gemensam skogs¬
lag för hela landet, hvilket alla, som hörts i frågan, anse omöjligt, utan
till särskilda lagar, som skulle vara lämpade efter de särskilda orternas
förhållanden. När nu detta är så allmänt erkändt, så kan jag icke
tro, att denna kammare, som i fjor med mycket liten meningsskilj¬
aktighet för sin del antog ett förslag i detta syfte, nu skulle hafva
något mot att gå med på det beslut, som Första Kammaren fattat.
Och jag anhåller derför att få yrka bifall till det af mig framstälda
förslaget.
Herr Johnsson i Bollnäs: Då meningarne nu tyckas kunna ena
sig om det förslag, som är af den förste talaren framstäidt och af
11
N:o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Första Kammaren redan antagits, skall jag icke hålla på det af mig
i min motion framstälda förslag. Jag ber dock att redan nu få ut¬
tala den önskan, att, huru skilda skogslagar för olika delar af landet än
kunna komma att afiattas, dessa lagar böra gå i den rigtning, att den
enskildes rätt icke inskränkes, der uppenbara missbruk ej ega rum,
samt att de personer, som sjelfva sköta sina skogar, lemnas frihet att
på bästa sätt tillgodogöra sig desamma. Jag tror nemligen, att målet,
en bättre skogsvård, bäst vinnes derigenom, att man söker intressera
allmänheten för skogarnes betydelse, och att den åsigten vinner insteg,
att det just är skogsegarnes intresse att sköta sina skogar på rationel
sätt. Yinner denna öfvertygelse insteg, skall missbruk säkerligen icke
så ofta förekomma och någon skogslag icke heller vara erforderlig.
Men just för spridningen af' insigten i praktisk skogsskötsel och, för
så vidt den skall blifva verksam, lemna understöd, t. ex. tillhanda¬
hålla skogsfrö och undervisare, tror jag, att medel blifva nödvändiga.
Och jag föreställer mig, att, äfven om Riksdagen nu stannar vid den
skrifvelse, som här är i fråga, man dock snart skall nödgas, för att
skaffa medel till dessa understöd, pålägga en mindre exportafgift.
Det kan nemligen enligt min tanke icke vara rigtigt att betunga stats¬
kassan med utgifter för vården af enskildes skogar, emedan dessa
företrädesvis torde böra bestridas af dem, som hafva fördel af skogar¬
nes ökade afkastning.
Jag har endast velat i korthet uttala, att det är min öfvertygelse,
att man förr eller senare nödgas uttaga en mindre afgift för att kunna
verksamt främja det aDgifna syftet, nemligen en bättre skogsvård.
Jag förenar mig med den förste talaren i hans yrkande. .
Herr Näslund: Herr grefve och talman, mine herrar! Mina be¬
tänkligheter härledde sig icke från det yttrande, herr Hammarskjöld
hade, icke heller från det förslag, som han uppläste, utan hufvudsak¬
ligen från herr Fredholms reservation och till en del från hans ytt¬
rande, då han hade ordet, i det han nemligen ansåg, att lagen icke
borde omfatta landet i dess helhet, utan att hvarje ört borde få upp¬
göra de närmare bestämmelserna.
För min del har jag ett ganska färskt exempel på, huru det kan
förhålla sig med ortsmyndigheternas åsigter i skogslagstiftningen, åsigter,
som helt och hållet strida mot den stora allmänhetens uttalade önsk¬
ningar. Inom Vesternorrlands län tillsattes nemligen år 1893 eu komité
på grund af en vid landstinget väckt motion för att utreda frågan,
huruvida en skogslag behöfdes eller icke, och, derest den ansågs be¬
höflig, äfven uppgöra ett förslag dertill. Tre af denna komités leda¬
möter ansågo en lag icke behöflig, och detta efter eu ganska noggrann
och sakrik utredning. Två deremot ansågo, att en lag var af behofvet
påkallad. Vid 1894 års landsting, då komitébeslutet föredrogs, fann
sig sågverksindustriens målsmän inom landstinget dermed icke belåtne,
utan tillsatte landstinget en ny komité. Vid tillsättande af denna
komité sökte man så mycket som möjligt att få in personer, som voro
för en skogslag. Dessa komiterade upprättade då ett förslag till lag,
som under sommaren 1895 utsändes till landskommunerna för att in-
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus-
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
N:0 45.
12
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
hemta deras åsigt om saken. Resultatet deraf blef, att 44 kommuner
förklarade sig på inga vilkor kunna vara med åtminstone om ett sådant
lagförslag, som komiterade uppgjort; 13 ansågo, att en lag vore be¬
höflig, men 8 af dem gjorde mot komiterades förslag ganska väsent¬
liga anmärkningar.
Det är till följd af dessa omständigheter, som jag fått ganska
stora betänkligheter mot att öfverlåta bestämmanderätt åt landstingen.
Det är visserligen sant, att landstingen väl böra anses representera
folkopinionen inom landet. Men att döma af de förhållanden, som
inträffat inom Vesternorrlands län, tyckes detta icke alltid öfverens¬
stämma med verkligheten.
Vid omröstningen inom landstinget vid det tillfälle, jag nyss nämnde,
antogs förslaget med 31 röster mot 20. Men då är att märka, att
bland dessa 31 röster voro 10 afgifna af stadsrepresentanter, deraf
de fleste sannolikt icke voro egare till någon enskild skog.
Då jag har den öfvertygelsen, att ett förslag till lag i förevarande
fall icke är för de mindre bemedlade till något gagn, utan tvärtom
medför eu inskränkning i deras rätt att få tillgodogöra sig de enda
tillgångar, de hafva, så skall jag nu, herr talman, taga mig friheten
att yrka afslag såväl å utskottets hemställan i tredje punkten som
herr Hammarskjölds nu föredragna skrifvelseförslag.
Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning af de betänkligheter, som uttalades af den siste talaren,
såväl då han nu yttrade sig som då han förra gången hade ordet.
Jag misstänker nemligen, att dessa betänkligheter delas af många af
kammarens ledamöter. Men om man något närmare betraktar de be¬
tänkligheter, som af honom uttalades, så tror jag icke, att de kunna
vara afskräckande. Han har missförstått mig, då jag talade om, att
jag icke ville vara med om att lemna hvarje särskilt landsting ute¬
slutande rättighet att lagstifta i denna fråga, och detta icke endast
på den grund, han anförde, nemligen att detta möjligen skulle kunna
vara stridande mot flertalets bästa, utan också derför att jag anser,
att det är en i högsta grad origtig och vådlig princip, att Riksdagen
öfverlemna!’ sin lagstiftningsmagt åt särskilda landsdelar. Må så vara,
att man i fråga om sådana lagar, som icke i sin helhet kunna till-
lämpas i den ena landsdelen likaväl som i den andra, måste inrymma
något slags beslutanderätt åt de landsdelar, som bäst kunna bedöma
saken. Det har jag ingenting emot. Men deremot vill jag, att lagens
hufvudgrunder skola fastställas af Riksdagen, så att derigenom icke
blott uppdragas de gränser, inom hvilka de olika landsdelarna få del¬
taga i lagstiftningen, utan tillika bestämmes sättet, hvarpå de få utöfva
denna lagstiftningsrätt, på det att Riksdagen i hvarje ögonblick må
hafva i sin hand att genom ändring i lagen fråntaga eller utsträcka
den lagstiftningsrätt, som den har tilldelat de särskilda landsdelarna.
Hvad nu beträffar, att en lag, sådan som denna, skulle komma
att inkräkta på de små skogsegarnas rätt, så är jag lika angelägen
att bevaka deras rätt som den siste talaren. Men jag föreställer mig,
att det aldrig någonsin blir nödvändigt att vidtaga något slags lag-
Lördagen den 9 Maj, e. m.
13
N:0 45.
stiftningsåtgärd beträffande egarne till små skogslotter, som äro så Om åtgärder
belägna, att de icke ligga i samband med stora skogar, för Indika .til1, befra™-
tekniska förhållanden göra det nödvändigt att lagstifta. Om en person jahållningen*'
har en liten fristående skog, så kan jag icke föreställa mig, att lagen med enskildes
skall ingripa och vilja tvinga honom att afstå från att sköta den på skogar.
sätt han anser lämpligt, enär detta icke är nödvändigt för att vinna (Forts.)
det mål, man eftersträfvar, nemligen att bevara kulturmöjligheten i
detta land, för så vidt denna beror på rationel skogsvård.
Talaren sade också, att han icke förstod den stora ifver, som nu
rådde för att få en skogslag till stånd. Och det förvånar mig. Ty
han borde dock veta, att det är en mycket stark strömning i hela
vårt land för den saken. Landsting och landshöfdingeembeten och
andra myndigheter, som yttrat sig i frågan, hafva framhållit nödvän¬
digheten att vidtaga åtgärder och att göra det i tid, på det att icke
faran skall blifva oss öfvermägtig.
Herr Sjö: Jag har verkligen mina betänkligheter mot att antaga
föreliggande af herr Hammarskjöld framstälda skrifvelseförslag. Han
yrkar detsamma, som nu blifvit beslutadt af Första Kammaren, nem¬
ligen att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t skulle tillsätta en komité, som skulle utreda ifrågavarande
sak för vinnande af en tillfredsställande lösning af frågan om de en¬
skilda skogarnes vård. Jag tror icke, att en sådan komité skulle
kunna framlägga ett förslag, som i allo kunde tillfredsställa alla i
vårt land.
Jag tror för den skull, att dét vore lyckligare, om man ginge till
väga på samma sätt, som några landsting i vårt land redan gjort.
Dessa landsting ha nemligen tagit frågan om hand på det sätt, att
de tillsatt komitéer, som framlagt förslag för landstingen, och dessa
ha sedan ingått till Kongl. Maj:t med begäran, att dylika förslag skulle
upphöjas till lag.
Detta tillvägagående har, som sagdt, tillämpats af en del lands¬
ting, och jag tror, att man på den vägen kan komma till en mera
tillfredsställande lösning af frågan än genom att tillsätta en komité,
som skulle få ta hand om frågan i dess helhet för hela landet med
undantag af de län, som redan ha en lag rörande skogsodlingen.
Jag befarar verkligen, att man i det förslag, som man under
sådana förhållanden hade att förvänta ifrån regeringen, skulle få se
föreskrifter, som icke så litet komme att trakassera den enskilde på
ett eller annat sätt, särskilt derutinnan, att man icke finge hand¬
hafva sin egendom, som man önskade.
Det är ett slagord, som jag hört, så länge jag kan minnas, att
våra skogar uthuggas och förstöras utan att man sörjer för återväxten
så mycket som erfordras. Jag erkänner villigt och gerna, att man
går fram för fort med afverkningen af skogarne, men jag vill ändå
icke vara med om att på detta sätt hänskjuta frågan till Kongl. Maj:t,
då man kan vänta att få tillbaka ett förslag, som man icke vill kännas
vid, när det kommer fram en gång.
N o 45.
14
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
•med enskildes
skogar.
(Forts.)
Då jag har en sådan uppfattning, vill jag förena mig i herr
Näslunds yrkande om afslag.
Herr Jönsson i Gammelstorp förenade sig med herr Sjö.
Herr Eriksson i Qväcklingen: Herr talman, mine herrar! Då
denna fråga kommit så på tapeten, att man troligen icke kan komma
ifrån den med mindre än en lösning på ett eller annat sätt sker, och då
nu Första Kammaren antagit det af herr Hammarskjöld framstälda
förslaget, hvilket afslår tanken på exportafgiften, kan äfven jag gå
med på en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning och
förslag till lag om skydd mot sköfling af ungskog. Men jag skulle
vilja på samma gång uttala den önskan, att, om denna lag kommer
att byggas på dimensionsprincipen, den äfven måtte medgifva enskilda
skogsegare rätt att få fri utsyning af gammal undermålig och skadad
skog, helst traktsvis verkstäld af statens skogstjenstemän.
Jag yrkar bifall till det af herr Hammarskjöld framstälda skrifvelse-
förslaget.
Herr Petersson i Boestad: Herr talman! Som jag förra gången,
då jag hade ordet, icke framstälde något yrkande, skall jag nu be att
få förena mig med herrar Näslund och Sjö i deras yrkande om afslag
å skrifvelseförslaget.
Plerr Persson i Tällberg: Som herrarne väl erinra sig, uppträdde
jag förliden riksdag emot det förslag i denna fråga, som då var fram-
lagdt. Men jag gjorde det icke derför, att jag hade antipati mot att
något göres i detta afseende, utan derför, att det förslag, som då
framlagts, var af sådan beskaffenhet, att jag icke kunde vara med
om det. Jag tror, att frågan är af så stor vigt och betydelse, så att
jag beträffande densamma skulle kunna tillämpa det gamla ordspråket:
“bättre sent än aldrig", och jag tror vidare, att det är utan skäl,
som en del talare varit så rädda för att någon större fara skulle kunna
drabba de mindre skogsegarne. Tvärtom är det min åsigt, att om
dessa för en 50 år tillbaka haft en sådan lag, skulle de vara i en
mycket lyckligare ställning, än hvad de nu i allmänhet äro.
Hvad beträffar den anmärkning, som blifvit gjord, eller att ut¬
skottet icke tillräckligt tydligt uttalat, i hvilken rigtning denna lag
borde gå, så tror jag för min del, att det är en ren förtjenst, att
utskottet uttalat sig så litet som möjligt, så att den komité, som till¬
sättes, må ha fria händer att taga hänsyn till de särskilda ortsför-
hållandena och lämpa lagen derefter.
Komiterade torde för öfrigt icke ha så obetydlig ledning i de
yttranden, som afgifvits af Konungens befallningshafvande i de sär¬
skilda länen. Och Kongl. Maj:t lärer val finna sig oförhindrad att
rangera det så, att särskilda komiterade eller personer kunna tillsättas
i de respektive länen för att yttra sig i frågan. Vi veta t. ex., att
år 1838, då fråga var om verkställande af förändring i 1827 års
förordning om hemmansklyfning och jordafsöndring, Kongl. Maj:t äfven
Lördagen den 9 Maj, e. m.
15
N:0 45.
då fick i uppdrag att verkställa en utredning af frågan. Då vidtog Om åtgärder
Kongl. Maj:t den praktiska åtgärden att uppdraga åt Konungens
befallningshafvande i samtliga län att sammankalla personer ur olikajarhdHning<m
stånd och klasser för att såmedelst skaffa material för frågans ut- med enskildes
redning. skogar.
Och jag tänker, att om Kongl. Maj:t vidtoge samma åtgärd äfven (Forts.)
i detta fall, skulle det icke möta svårigheter att få en lag af sådan
beskaffenhet, att den kunde tillfredsställa olika orters intressen.
Med de åsigter, jag hyser i denna fråga, är det alldeles gifvet, att
jag för min del icke kan tro, att det är möjligt att få en sådan lag
till stånd, som skulle vara gemensam för hela landet. Men jag tror
dock, att med det material, hvaröfver Kongl. Maj:t förfogar, det skall
låta sig göra att få en lösning af denna vigtiga fråga, och jag tror
vidare, att vi funnit en lycklig väg till frågans lösning i det skrifvelse-
förslag, som af den förste talaren framlades, hvartill jag för min del
skall be att få yrka bifall.
Herr Bergendahl: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
har å min sida begärt ordet för att yrka bifall till 3:dje punkten i
utskottets betänkande. Jag vet visserligen, att ett yrkande i samma
väg blifvit gjordt af herr Hammarskjöld, med det tillägg dock, att
man skulle begära af Kongl. Maj:t, att han skulle utse eu komité för
frågans utredning. Men jag tycker, att när vi ha en domänstyrelse,
bör denna kunna utreda förhållandet och genom sina underordnade
sätta sig in uti huru det står till i de olika delarne af landet samt
sedan inkomma till Kongl. Maj:t med ett förslag, som han kunde
framlägga för Riksdagen.
För min del tycker jag således, att det är olämpligt att tillsätta
en komité. Och huru stor skulle för öfrigt icke en sådan komité bli!
I den skulle väl sitta en eller ett par personer ifrån hvart län, hvadan
det blefve en kolossal apparat, som derigenom skulle sättas i gång,
och dyrbar blefve den också.
Jag ser gerna, att saken får en utredning — jag hyser visserligen
stora tvifvel derom, huruvida en sådan lag skall kunna åstadkommas,
som med skrifvelsen afses — men kan en sådan erhållas, som på ett
tillfredsställande sätt motsvarar de önskningar, som från åtskilliga håll
i den vägen hysas, så är det icke mig emot.
Jag ber, på grund af hvad jag nu haft äran säga, att få yrka
bifall till utskottets hemställan i 3:dje punkten.
Herr Pehrson i Törneryd: Jag vet väl, att, med de sympatier,
som denna fråga för närvarande har inom Riksdagen, det är fåfängt
att förfäkta eu annan mening i densamma än den, som för närvarande
gör sig gällande hos flertalet. Jag kan dock icke låta detta tillfälle
gå förbi utan att säga några ord såsom min mening.
Jag delar icke utskottets uppfattning, att en skogslag skulle vara
lika nyttig och passande för hela landet. Utskottet säger på sid. 25
i sitt betänkande, att efter utskottets mening “ett stadgande om sådan
skyldighet" — att sörja för återväxten — “för skogsegare är af den
N:0 45.
16
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
art, att det lämpar sig för hela landet med undantag möjligen för de
allra nordligaste delarne deraf11. Ingalunda är detta i allmänhet för¬
hållandet i den provins, som jag tillhör. Länets landsting har derför
också, för såvidt Blekinge angår, afstyrkt förslaget om en skogslag.
Konungens befallningshafvande i länet har gjort detsamma. De skäl,
som för detta afstyrkande anförts, äro i utskottets betänkande åter-
gifna, och herrarne ha der haft tillfälle att om desamma taga känne¬
dom. Jag skall derför icke vidare uppehålla mig vid dessa af dem
anförda skäl, utan i stället, men med anslutning till desamma, anföra
något såsom min egen ytterligare mening i frågan.
Det är ofta fallet — det känna åtminstone alla till, som äro
landtmän — att det finnes s. k. skogsmark, som efter skogens utverk¬
ning gifver en betydligt högre inkomst, då på densamma växer gräs,
vare sig till bete eller slåtter, än om marken å nyo skulle bära skog.
Om man nu på sådan mark afverkar t. ex. ek- eller bokskog, som i
allmänhet icke växer annat än på bördig jord, så blir i de flesta fall
efter en sådan utverkning en gräsväxt, som är mycket riklig. Är det
nu meningen, att man icke skall få afverka sådan skog på sådan mark
utan att jemväl sörja för skogsåterväxt genom plantering? Jag håller
före, att om det är en fördel för den enskilde, att han kan taga högre
inkomst af denna mark, då på densamma växer gräs till bete åt djuren
och till slåtter, så är det väl äfven en fördel för det hela.
Jag vill vidare betona omöjligheten af att få till stånd en skogs-
lagstiftning, som är passande för hela landet. Med de olika förhållan¬
den, som i vårt land göra sig gällande, är det alldeles visst, att en
skogslagstiftning, som är lämplig för öfra Sverige, icke passar för mel¬
lersta Sverige, och att en dylik lagstiftning för mellersta Sverige icke
lämpar sig för de södra delarne af landet. Jag förstår sannerligen
icke, huru man skall komma till rätta med denna fråga, om man med
den skogslagstiftning, som här är begärd, afser, att den skall tillämpas
lika öfver hela vårt land.
Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten på de kostnader,
som äro förenade med den kontroll, hvarom här är fråga. Den fås
icke för intet, hvem som än skall utöfva densamma. Alldeles säkert
är, att om kontrollen skall utöfvas af statens tjensteman, så måste
antalet skogstjenstemän ökas, och jag tror, att denna ökning måste
blifva mycket stor, ty i annat fall vore det omöjligt för dem att ut¬
öfva kontrollen. Och skulle det möta svårigheter att utöfva en nöj¬
aktig kontroll och lagen således icke komme att efterlefvas, så håller
jag före, att det är bättre, att man ingen lag har.
Jag skulle kunna och vilja säga ännu mycket mer, men jag tror,
att i hvad jag redan anfört några synpunkter äro gifna, som äro
värda att tagas i betraktande. Jag vet mycket väl, att, såsom frågan
nu föreligger, kammaren kommer att godkänna något af de framlagda
förslagen, och jag har derför vid detta tillfälle velat uttala den önskan
och den förhoppning, att man vid verkställandet af den begärda ut¬
redningen och vid utarbetandet af det lagförslag, som på densamma
skall byggas, måtte taga hänsyn till de förhållanden, som jag här på¬
pekat, nemligen att man icke får gå för långt i fråga om bestäm-
17
N.o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
ruelser angående återväxt af skog å mark, som bättre lämpar sig för
.gräsväxt, att den lagstiftning, hvarom nu är fråga, icke kan tillämpas
lika öfver hela landet, samt att kostnaden för den kontroll, som en
sådan lagstiftning skall göra nödvändig, icke får blifva öfver köfvan
stor.
Jag har icke något yrkande att göra.
Herr Bergendahl: Som jag i mitt föregående yrkande endast
•hemstälde om bifall till hvad utskottet föreslagit i tredje punkten, ber
jag få nämna, att jag dermed afsåg äfven ett bifall till utskottets
hemställan i första och andra punkterna.
Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Ingen lärer väl
kunna förneka, att något måste göras i det ämne, som här behandlas,
såvida icke skogarne i vårt land skola blifva en saga blott, Skilnaden
mellan utskottets och reservanternas förslag är den, att enligt det
senare uti skrifvelsen skulle inrymmas vissa motioner, som innehålla
högst beaktansvärda saker, men hvilka af utskottet uti tredje momentet
af dess hemställan blifvit uteslutne. Då nu såväl utskottets som
reservanternas förslag åsyftar en utredning i frågan, tror jag, att det
skulle vara ganska nyttigt, att alla dessa beaktansvärda motioner
komme under utredning och bedömande af de sakkunnige, som skulle
få frågan om hand.
Herr Bergendahl ansåg, att det vore lämpligast, att den ifråga¬
varande utredningen verkstäldes af domänstyrelsen. Det må så vara.
men jag tror dock att det vore bäst att i första hand öfverlemna
frågan åt en komité, emedan i denna säkert komme att insättas personer
från olika orter, hvilka egde noggrannare kännedom om orts förhållan¬
dena och bättre vore i stånd att bedöma, hvilka allmängiltiga bestäm¬
melser i den blifvande lagen borde innehållas.
Jag har aldrig tänkt mig annat än att denna lag skulle hållas i.
stora drag och endast upptaga bestämmelser som vore lämpliga för
hela vårt land, från Norrland ända ned till Skåne, såsom t. ex. stad-
ganden om skyldighet att sörja för återväxt o. d. Deremot synes det
mig, att alla detaljfrågor böra underställas landstingens pröfning och
att sedermera för hvarje ort särskilda bestämmelser böra blifva gäl¬
lande.
Jag anhåller derför att få hemställa om bifall till det af herr
Hammarskjöld framstälda yrkandet.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner: Do) på bifall till utskottets hem¬
ställan; 2:o) på bifall till herr Hammarskjölds under öfverläggningen
framstälda förslag; och 3:o) på afslag å samtliga i ämnet väckta för¬
slag; och fann herr talmannen propositionen på bifall till herr Hammar¬
skjölds förslag vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef
likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits yrkan-
Andra Kammarens Frat. 1896. N:o 45,
Om åtgärder
till befräm¬
jande af hus¬
hållningen
med enskildes
skogar.
(Forts.)
e>
N.t 45.
18 Lördagen den 9 Maj, e. m.
det på afslag, enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända,
omröstningsproposition:
Den, som beträffande sammansatta bevillnings- och lagutskottets
hemställan i förevarande utlåtande n:o 2 bifaller det af herr Hammar¬
skjöld under öfverläggningen framstälda förslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan,
som de i ämnet väckta motionerna.
Omröstningen utföll med 155 ja och 49 nej; och hade kammaren,
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 4.
Föredrogs och bifölls] konstitutisnsutskottets utlåtande n:o 14, i
anledning af väckt^ motion om ändrad lydelse af § 17 regeringsformen.
§ 5.
Om samman- Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets memorial:
jemkning af n:o 15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af
kamrames första punkten i utskottets utlåtande n:o 7 angående Kongl. Maj:ts
ang°ändrad proposition med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o
lydelse af s $ tryckfrihetsförordningen äfvensom väckt motion om ändring af 3 §,
4:o och 3 $ io:o 10:o tryckfrihetsförordningen.
tryckfrihets- \ afgifvet utlåtande n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposi-
foror mogen. ^on me(j förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfri¬
hetsförordningen äfvensom väckt motion om ändring af 3 § 10:o
tryckfrihetsförordningen, hade konstitutionsutskottet, under punkten 1,
hemstält, att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition
i den del, hvarom i denna punkt vore fråga, icke kunde oförändrad
bifallas, ville antaga att hvila till grundlagsenlig behandling följande,
förslag till förändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen:
§ 2.
4:o) — — — — —---------— — —
Att ej några ministeriella handlingar----------
----— —--— — — — — — — femtio riksdaler.
Att sådana kartor, ritningar, planer, beskrifningar och andra handlin¬
gar, rörande krigsmagtens ställande på krigsfot och användning till
19
N:0 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
rikets försvar samt militära positioner, kommunikationsleder eller upp¬
finningar, hvilkas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet
och om hvilka Konungen i statsrådet förordnat, att de skola hållas
hemliga, icke må utlemnas. Den, som i tryck offentliggör sådan hand¬
ling, straffes, der honom veterligt är, att den bör hemlig hållas, med
fängelse från och med en månad till och med två år eller i ringare
fall med böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till
och med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar, och skriften
konfiskeras.
Uti en vid utskottets omförmälda utlåtande fogad reservation
hade herrar Dahn, Bengtsson, Boström och Gyllensvärd föreslagit, att
ifrågavarande grundlagsstadgande måtte erhålla följande lydelse:
§ 2-
4:o) — — — — — — — — — — — — — —---
Att ej några ministeriella handlingar —--— -—----
----------— —--— femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner för hären och flottan och planer för deras
sammandragning eller samverkan äfvensom kartor och beskrifningar
öfver rikets fästningsverk, minförsvar och militära farleder i rikets
skärgårdar ej må, sedan Konungen i statsrådet fattat beslut om deras
hemlighållande och detta beslut blifvit vederbörligen kungjordt, utan
Konungens särskilda tillstånd utlemnas; dock att härigenom konstitu¬
tionsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes. Den, som i
tryck offentliggör sådan handling, som här ofvan sägs, straffes, der
honom veterligt är, att den bör hållas hemlig, med fängelse från och
med en månad till och med två år eller i ringare fall med böter från
och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundra¬
trettiotre riksdaler sexton skillingar, och skriften konfiskeras.
Enligt protokollsutdrag, som till utskottet ankommit, hade Riks¬
dagens kamrar vid behandlingen af nämnda fråga fattat olika beslut.
Första Kammaren hade bifallit hvad utskottet hemstält, under det
Andra Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, bifallit ofvan-
berörda reservation med den ändring, att meningen “dock att här¬
igenom konstitutionsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes"
skulle erhålla följande förändrade lydelse: “dock att härigenom kon¬
stitutionsutskottets, statsutskottets och statsrevisorernas rätt ej in-
skränkes11.
I syfte af sammanjemkning af dessa kamrarnes olika beslut hem-
stälde utskottet i nu föreliggande memorial:
att kamrarne, hvar för sig med frånträdande af sitt ifrågavarande
besiui, ville antaga att hvila till grundlagsenlig behandling följande
förslag till förändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen:
Om samman¬
jemkning af
kamrarnes
olika beslut
ana• ändrad
lydelse af 2 £
j:o och 3 § 10:o.
tryckfrihets¬
förordningen*
(Forts.)
N o 45.
20
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Om samman-
jemkning af
kamrar nes
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:o och 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
§ 2.
4:o. — — — •—----- —---—--
Att ej några ministerieiia handlingar — — — — -— — — — —
___ _ _ _ _ _ — — — — —• — — — femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner för hären och flottan samt planer för deras
sammandragning eller samverkan äfvensom sådana kartor, ritningar och
beskrifningar angående rikets fästningsverk, minförsvar, militära posi¬
tioner, kommunikationsleder och uppfinningar, hvilkas offentliggörande
kan medföra våda för rikets säkerhet, ej må, utan Konungens särskilda
tillstånd, utlemnas, sedan Konungen i statsrådet fattat beslut, att dessa
handlingar skola hållas hemliga; dock att härigenom konstitutions¬
utskottets, statsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes. Den,
som i tryck offentliggör sådan handling, strafies, der honom veterlig!
är, att den bör hemlig hållas, med fängelse från och med en månad
till och med två år eller i ringare fall med böter från och med trettio¬
tre riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre riks¬
daler sexton skillingar, och skriften konfiskeras.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan, begärdes ordet af
Herr Elowson, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu yttrade: Herr talman! För fjorton dagar sedan tillbakavisade
Andra Kammaren med stor majoritet konstitutionsutskottets hemställan
om ändringar i tryckfrihetsförordningen, hvilka gingo ut derpå, att
Kongl. Maj:t skulle bemyndigas att genom sitt beslut från offentlighet
enligt de bestämmelser, som äro gifna i tryckfrihetsförordningen, undan¬
draga vissa handlingar rörande krigsväsendet. Angående denna ut¬
skottets hemställan gjorde sig under debatten här i kammaren hufvud¬
sakligen två uppfattningar gällande. Den ena afsåg omfånget af de
handlingar, som skulle kunna hemlighållas, och den andra garantier
mot de missbruk, som möjligen kunde befaras, om ett sådant bemyn¬
digande gåfves åt regeringen.
Vidkommande först omfånget af de handlingar, som skulle kunna
hemlighållas, så synes mig det förslag, som utskottet nu framlagt, icke
i egentlig mening kunna kallas ett förmedlings- eller ett sammanjemk-
ningsförslag. Kongl. Maj:t hade, såsom af handlingarna framgick, på
framställning af chefen för generalstaben framlagt proposition i ärea-
det för Riksdagen. Man ansåg emellertid, att denna proposition var
allt för sväfvande och att omfånget af de handlingar, som skulle kunna
hemlighållas, enligt densamma var allt för stort. Konstitutionsutskottets
Ursprungliga hemställan afsåg derför en begränsning af dessa hand¬
lingars omfång. Andra Kammarens beslut gick än vidare i den rigt-
ningen, att omfånget skulle ytterligare begränsas. Det förslag åter,
som konstitutionsutskottet nu uppgjort och som föreligger till kamma¬
rens förnyade pröfning, synes mig icke vara ett förmedlingsförslag
21
N o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. ra.
emellan utskottets ursprungliga förslag, som bifölls af Första Kamma¬
ren, och Andra Kammarens formulering af förslaget, utan det synes
mig snarare i afseende på omfånget af de handlingar, som skulle
kunna hemlighållas, skjuta öfver utskottets ursprungliga hemställan,
hvilken, som sagdt, blifvit af Första Kammaren bifallen. I stället för
att vara en sammanjemkning mellan Första Kammarens formulering
och den affattning af förslaget, som Andra Kammaren beslutat, synes
mig det nu föreliggande förslaget utgöra en sammanjemkning mellan
Första Kammarens beslut och Kong!. Maj:ts proposition. Såsom bevis
för detta mitt påstående vill jag framhålla den bestämmelse, som före¬
kommer i utskottets ursprungliga hemställan, att de handlingar, som
skulle kunna hemlighållas, skulle röra krigsmagtens ställande på krigsfot
och användning till rikets försvar. Det göres således ett undantag med af¬
seende på krigsmagtens användning, i det man skiljer mellan anfallskrig och
försvarskrig. Det borde då här hafva blifvit fråga endast om mobiliserings-
planer och andra handlingar af viss art rörande försvarskrig. Detta synes
mig också vara i full öfverensstämmelse med den politik, som Sverige
och Norge äro hänvisade att föra. Våra mobiliseringsplaner böra icke
hafva något annat ändamål än att vi må vara rustade till rikets för¬
svar, om vi blifva öfverfallna. — Nu har emellertid utskottet uteslutit
denna vigtiga bestämmelse, att handlingarna i fråga skola afse krigs¬
magtens användande till rikets försvar. Ingen skilnad finnes således
i utskottets nu föreliggande förslag mellan de åtgärder, som företagas
till försvars- och till anfallskrig. Sammanjemkningsförslaget innefattar
således, som jag nyss yttrade, ett mycket vidsträcktare omfång med
afseende på de handlingar, som skulle kunna hemlighållas, än hvad
som ingår i Första Kammarens beslut.
En annan omständighet synes mig också vara af synnerligen stor
vigt, nemligen garantierna mot missbruk. I detta afseende innehöll
Andra Kammarens beslut den synnerligen vigtiga bestämmelsen, att
om Konungen fann lämpligt att besluta hemlighållandet af mobilise-
ringsplanen eller andra handlingar och aktstycken rörande krigsväsen¬
det, skulle det derom fattade beslutet vederbörligen kungöras. Denna
vigtiga bestämmelse, som jag för min del åtminstone vill tillmäta stor
betydelse, har i sammanjemkningsförslaget alldeles utelemnats. Ut¬
skottet inlåter sig jemväl på eu motivering, hvarför denna bestämmelse
har uteslutits, och om jag ser på nämnda motivering, sådan den före¬
kommer på sid. 3 i betänkandet, så synes det mig som om utskottet
just icke bemödat sig att välja sina ord. Enligt denna motivering
finner utskottet först och främst att det af Andra Kammaren i detta
afseende fattade beslutet är olämpligt. Nä, detta må så vara, men
vidare säger utskottet, att beslutet äfven skulle i vissa fall medföra
vådliga följder. Äfven om detta vore sannt, så är det dock ett mycket
skarpt uttalande. Enligt min uppfattning är det dock just motsatsen,
som är vådlig. Om jag nemligen tänker mig, att det skulle vara fråga
om att hemlighålla ett område omkring en fästning, skulle det väl
vara vådligt att icke på något sätt tillkännagifva detta, och det måste
väl anses vara med god ordning öfverensstämmande, att något kun¬
görande eller tillkännagifvande eger rum, genom hvilket de hemliga
Om samman-
jemkning af
kamrarnes
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
j:o och 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen»
(Forts.)
N:0 45. 22 Lördagen den 9 Maj, e. m.
Om samman■ vägarne till detta område skyddas. Detsamma auser jag böra ega rum
^kamrarncs^ me^ afseeQde & mobiliseringsplaner och andra handlingar, hvilka äro
olika beslut den beskaffenhet, att Konungen pröfvar dem böra hållas hemliga.
ang. ändrad Skall detta kunna ske, måste det väl på något sätt beteckna, att
lydelse aj z § handlingarna skola hållas hemliga, ty det kan ju icke vara meningen,
^tryckfrihet^0 att Konungen skall i statsrådet fatta beslut om att mobiliseringsplanen
förordningen. eder andra handlingar skola hållas hemliga, utan att detta gifves till-
(Forts.) känna och handlingarne på något sätt betecknas, så att lojala med¬
borgare må veta, hvilka dessa handlingar äro, på det att de må
kunna bevara dem hemliga. Huru ett sådant kungörande skall ega
rum, behöfver naturligtvis icke här blifva föremål för någon debatt;
regeringen skall tvifvelsutan veta göra detta på ett lämpligt sätt.
Det synes mig således, herr talman, som om det förslag konstitu¬
tionsutskottet här framlagt och hvilket kammaren nu har att behandla,
icke utgör någon sammanjemkning mellan Första och Andra Kamma¬
rens beslut och att det lider af den bristen, att det icke upptager de
garantibestämmelser mot möjliga missbruk, som ligga i den af Andra
Kammaren beslutade bestämmelsen angående kungörande af de beslut,
hvarigenom Konungen kan finna lämpligt förordna, att vissa handlingar
skola hållas hemliga.
Då jag för min del anser, att de anmärkningar jag sålunda haft
äran framställa, göra sammanjemkningsförslaget från Andra Kamma¬
rens sida oantagligt, ber jag att få anhålla om proposition på afslag
å det i konstitutionsutskottets memorial n:o 15 framlagda samman¬
jemkningsförslaget.
Herr Ljungman anförde: Gent emot den föregående talaren
skall jag be att få påpeka först och främst, att hans påstående, att
utskottets föreliggande förslag icke skulle vara något verkligt samman-
jemkningsförslag, svårligen torde vara rigtigt. Det är visserligen sannt,
att utskottet i nära nog allt väsentligt följt Andra Kammarens beslut
och tagit mycket litet från Första Kammarens, men detta både har
man full rätt till att göra, och det ansågs jemväl för sakens framgång
vara lämpligast att så gå till väga.
Hvad vidare angår samma talares anmärkning deremot, att de
garantier mot missbruk, som funnos i Andra Kammarens beslut, skulle
hafva blifvit utelemnade i sammanjemkningsförslaget, tror jag sanner¬
ligen, att hans omdöme i det fallet är obefogadt, ty kungörandet, om
det skall ske i den form, han antagit, kan verkligen medföra eu viss
våda i militäriskt afseende. Det kan nemligen icke vara lämpligt att
låta våra möjligen befintliga fiender veta, hvilka handlingar af ifråga¬
varande slag man på sista tiden tillskapat rörande rikets försvarsväsen,
och med den affattning af förslaget, som här är gjord, då det ju en¬
dast kan vara frågan om “mobiliseringsplaner för hären och flottan
samt planer för deras sammandragning och samverkan äfvensom kartor,
ritningar och beskrifningar angående rikets fästningsverk, militära po¬
sitioner, kommunikationsleder och uppfinningar1-' tycker jag, att man
har alla garantier mot missbruk, man kan önska sig. Kungörandet
skulle dessutom för pressen medföra stor olägenhet. I så fall skulle
23
N:a 45.
Lördagen den 9 Maj, e. in.
^nemligen hvarje tidningsredaktör nödgas taga noggrann kännedom om
■hvithet handlingar, som vore hemliga, ty derest han icke kände till
»detta, skulle han lätt blifva utsatt för att begå en öfverträdelse af
förbudet mot desammas kungörande och då jemväl blifva straffad här¬
för. Det är derför som utskottet, särskild! med hänsyn till tidnings¬
pressen, tagit bort bestämmelserna om kungörandet såsom varande för
tidningsmännen synnerligen olämpliga.
Hvad vidare angår herr Elowsons anmärkning, att man icke bi¬
behållit utskottets uttryck v-handlingar rörande krigsmagtens ställande
•på krigsfot och användning till rikets försvar“, utan i stället tagit den
formulering, som Andra Kammaren förut antagit, så är denna anmärk¬
ning så mycket mer förvånande, som herr Elowson både inom utskottet
motsatt sig det förstnämnda uttrycket och äfven, då frågan förra gån¬
gen behandlades här i kammaren, hade en helt annan mening, såsom
man kan finna om man genomläser herr Elowsons reservation vid kon¬
stitutionsutskottets förra betänkande rörande frågan. För min del
kämpade jag visserligen här i kammaren för det af konstitutions¬
utskottet förra gången föreslagna uttrycket, såsom enligt min åsigt
varande det lämpligaste, men kammaren ville då icke lyssna till mig,
utan föredrog ett annat uttryck, och nu har utskottet gått kammaren
till mötes och användt just det uttryck, som kammaren förra gången
önskade.
Herr talman! Jag yrkar bifall till det nu föreliggande förslaget.
Herr Restadius: Jag är i väsentliga delar förekommen af hvad
vice ordföranden i konstitutionsutskottet anfört, och jag skall deri in¬
stämma. Jag vill dock tillägga några ord.
Hufvudsyftemålet med det förslag, som nu blifvit utarbetadt af
konstitutionsutskottet, är att inga andra handlingar skola hemlighållas
än de, hvilkas hemlighållande rikets väl kräfver, äfvensom att hufvud-
vigten af ansvaret för öfverträdelse af det ifrågasatta lagbudet skulle
ligga hos de embets- och tjensteman, som blifva betrodda att om-
händerhafva handlingar af ifrågavarande slag, under det att endast
ett sekundärt straff skulle träffa de enskilda personer, som offentlig¬
gjorde dylika handlingar. Straffet skulle sålunda åläggas enskilda per¬
soner endast i den händelse de hade sig bekant, att handlingar^
skulle hemlighållas, och att detta kunde bevisas.
Nu har emellertid herr Elowson alldeles vändt upp och ned på
den sista saken, i det att han uppstält det krafvel att alla sådana
handlingar, om hvilka Konungen fattade beslut, att de skulle hemlig¬
hållas, skulle kungöras och förmodligen införas i Svensk författnings¬
samling. Hvad blefve deraf följden? Jo uppenbarligen, att, i motsats
mot hvad utskottets förslag afser, en tidningsman t. ex., derest han
får handlingar af ifrågavarande slag och icke vet att de skola hemlig-
ihålias, straffas, om han i tryck kungör desamma. För undvikande
deraf skulle sålunda en utgifvare af en tidning blifva tvungen att nog¬
grant följa med författningssamlingarne för att erhålla kännedom om
ej mindre de påbud Konungen meddelat om handlingars hemlighål¬
lande, än äfven de särskilda föreskrifter, hvarigenom samma påbud
Om samman-
jemkning af
kamirames
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
J+:o och 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 45.
24
Om samman-
jemkning af
kamrarnes
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:0 och S §10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts,)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
tid efter annan kunna varda förändrade eller återkallade. Mig synes;
som pressens män då skulle komma i en mycket svårare ställning, än.
de genom antagandet af det utaf utskottet nu framlagda förslaget
skulle komma i. Jag förstår icke hvad sådant skall tjena till. Det
syftemål, som man vill vinna, det vinner man ju genom utskottets
förslag, utan att man då, såsom herr Elowson vill, behöfver inskränka
pressens fria rätt.
Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att omnämna, att
jag af tidningarne erfarit, att ett af pressens män tillsatt utskott för
granskning af det förslag, som ursprungligen blifvit af konstitutions¬
utskottet framlagdt, icke funnit några anmärkningar deremot. Af denna
anledning finner jag ytterligare ett skäl, hvarför kammaren bör bifalla
förevarande förslag, hvartill jag tillåter mig att yrka bifall.
Herr Petersson i Boestad: Jag skall endast be att få yrka bi¬
fall till utskottets hemställan. För öfrigt instämmer jag i de yttran¬
den, som afgifvits af herrar Ljungman och Restadius.
Herr Hedin: Herr talman! Jag skall i likhet med den förste
talaren, reservanten mot det förevarande utlåtandet, anhålla att kam¬
maren måtte afslå det s. k. sammanjemkningsförslaget.
Kammaren har för 14 dagar sedan med 149 röster mot 63 ut¬
talat den mening, att det vore af den största vigt att bibehålla be¬
stämmelsen om, att Kongl. Maj:ts beslut, om att de och de handlingar
eller grupper af handlingar rörande försvarsväsendet skola hemlighållas,,
blefve på behörigt sätt kungjordt. Skälen, hvarför en sådan bestäm¬
melse i den förändrade paragrafen i tryckfrihetsförordningen vore så
vigtig, har jag vid ett föregående tillfälle utvecklat, och jag skall icke
återkomma till dem. Jag förmodar, att bland de 149 ledamöterna af
Andra Kammaren, som då godkände den meningen, befann sig fler¬
talet af Andra Kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet. Detta
har emellertid icke hindrat, att de nu, med ett enda undantag, för¬
klarat, att det icke rimligen kunde ifrågasättas, att hvarje gång beslut
af Konungen komme att fattas angående en eller annan! handlings
hemlighållande, kungörelse härom skulle utfärdas. Således, det beslut,,
i hvilket de för 14 dagar sedan deltogo, hafva de numera förklarat
icke vara rimligt. Den omständigheten, att detta dåliga betyg ut¬
sträckts till dem sjelfva, kan naturligtvis icke förpligta oss andra att
underkasta oss ett omdöme, som sannerligen icke ursäktas genom den
utomordentliga snabbhet, hvarmed de värda herrarne ha hunnit att
på två veckor ändra åsigt och öfvertygelse.
Det är så mycket mera förvånande, att de kunnat förklara Andra
Kammarens nämnda beslut för att vara icke rimligt, när man ser på
skälen, som anförts, hvarför det skulle vara så beskaffadt. Det heter
nemligen: att detta skulle motverka sjelfva ändamålet med stadgandet
om hemlighållandet. Hvad är ändamålet med hemlighållandet? Ända¬
målet är ju, att i rikets försvars intresse, således i statens intresse,
innehållet af det slags handlingar, som nämnas i den omredigerade
paragrafen i tryckfrihetsförordningen, icke skulle få komma till all-
25
N:o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
mänhetens kännedom. Derigenom, att Kongl. Maj:t kungör, att de
och de handlingarna eller slagen af handlingar icke få offentliggöras,
blifver ju icke handlingarnas innehåll bekant och kan följaktligen icke
heller det afsedda ändamålet motverkas. Det måtte väl dock icke för¬
hålla sig så, att det svenska försvarsväsendet till den grad skiljer sig
från försvarsväsendet i andra länder, att blotta nämnandet af en hand¬
ling rörande försvarsväsendet är af beskaffenhet att röja handlingens
innehåll och derigenom blotta en hemlighet, som i rikets försvars in¬
tresse bör skyddas. Det är väl icke tänkbart. Det är nemligen icke
meningen att, såsom en talare yttrade — jag förmodar att det var
en lapsus linguse — handlingar^ skola offentliggöras i Svensk För¬
fattningssamling. Nej, det är beslutet om, att sådana handlingar icke
få komma till allmänhetens kännedom, icke få publiceras, som der
skall kungöras. Det är således icke möjligt, att genom kungörandet
af att Kongl. Maj:t nu fattat ett sådant beslut, hvartill han skulle
genom den ifrågasatta grundlagsändringen bemyndigas, något som bör
hemlighållas röjes för våra eventuella fiender. Deremot skall jag vil¬
ligt medgifva, att, om man utsträcker tillämpningen af denna paragraf
utöfver det uppgifna ändamålet för att hemlighålla handlingar, som
icke böra i rikets försvars intresse hemlighållas, men möjligen i vissa
förvaltningars och embetsmäns intresse, då kan det vara alldeles till¬
räckligt, att endast handlingarnes namn blifva nämnda. Då kan det
vara obehagligt, förstås, om det skulle blifva bekant, att leverans¬
kontrakt med hänsyn till en förestående mobilisering blifvit afslutade.
Men det är i föi’svarets intresse, att sådant icke får hemlighållas. Det
är svenske medborgares rätt, som man dermed till skada för rikets
försvar, till skada för statens säkerhet vill kringskära, men man röjer
dermed icke några hemligheter, som kunna komma rikets fiender till
gagn.
När det sedermera heter, att Andra Kammarens ursprungliga be¬
slut skulle medföra afsevärda olägenheter för dem, som hafva att ställa
sig stadgandet till efterrättelse och att det skulle innebära ett hinder
för utöfning af tryckfriheten, så säger jag, att detta är ett hyckleri,
som är af den beskaffenhet, att jag aldrig förut sett något sådant i
ett utskottsbetänkande. Kamrarnes herrar ledamöter kunna säkerligen
vara alldeles obekymrade rörande möjligheten för tidningsutgifvare att
följa med Kongl. Maj:ts påbud i Svensk Författningssamling och ställa
sig dem till efterrättelse. Äfven om man skulle anse det vara för
mycket begärdt af en tidningsman att efter registret till Svensk för¬
fattningssamling följa med dessa Kongl. Maj:ts påbud, kan man vara
förvissad om, att de komma att på ett beqvämare sätt till tidnings-
utgifvares tjenst publiceras, t. ex. i hvarje grundlagsedition, som
derefter komme att utgifvas. Detta är således ett talesätt, som san¬
nerligen icke länder konstitutionsutskottets betänkande till någon pryd¬
nad. Det förefaller mig icke tänkbart, att någon kan mena allvar
med hvad der står.
Jag anhåller, herr talman, om afslag å det s. k. sammanjemknings-
förslaget.
Om samman-
jemkning af
kamrarnes
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
j:o och 8 §10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 45.
•Om samman*
jemkning af
kamrames
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
4'-0 och 8 # 10:o
tryckfinhets-
Jörordningen.
(Forts.)
26
Lördagen den 9 Maj. e. m.
Herr Dahn: När kamrarnes ursprungliga beslut i denna fråga
återkommo till konstitutionsutskottet och der blefvo föremål för be¬
handling, så bordlädes ärendet icke mindre än fem gånger. Under
tiden framkommo olika förslag och äfven jag tog mig friheten fram¬
ställa några sådana.
Då det är fråga om att sammanjemka olika beslut af kamrarne,
försökes naturligtvis att af hvarje kammares beslut få igenom något;
och särskildt föreslog jag för ordföranden, att tvisten möjligen skulle
kunna slitas på det sätt, att man i det nya förslaget införde ett stycke
som detta: “dock att handlingar angående beställningar och leveranser
framdeles som hittills skola vara tillgängliga för allmänheten1-'. Men
detta accepterades icke. Jag försökte sedan att få igenom ett annat
förslag, hvari det med afseende på handlingars offentliggörande hette:
“sedan Konungen i statsrådet fattat beslut om att dessa handlingar
skola hållas hemliga och det blifvit vederbörligen kungjordt att sådana
handlingar ej må offentliggöras.11 Till en början var man temligen
ense om detta förslag, men slutligen föll äfven det. Då framstäldes,
icke af Första Kammarens ledamöter, utan af två ledamöter från
denna kammare ett annat förslag — ja det var till och med framkommet
innan det af mig nyss nämnda förslaget — men det var af den be¬
skaffenhet, att jag icke kunde vara med derom, emedan jag ansåg
det ligga närmare Kongl. Maj:ts förslag än utskottets. Det hette der:
“sådana kartor, ritningar, beskrifningar och dertill hörande handlingar11,
eller alldeles samma sväfvande och obestämda uttryck som förefunnits
i Kongl. Maj:ts och utskottets förslag. Då det vidare uttalades, att
detta förslag hade mera utsigt att gå igenom i Andra Kammaren, än
det förslag jag nyss påpekade, ansåg jag, att det föreliggande förslaget
var det bästa och mest öfverensstämmande med Andra Kammarens
förut fattade beslut. Men jag vill likväl säga det, att jag inom ut¬
skottet offentligt tillkännagifvit, att jag icke gillade detta förslag. Jag
ansåg dock att jag ej behöfde reservera mig, ehuru jag ej gillar det
ännu i denna stund, och kammaren må nu sjelf afgöra denna fråga
som den för godt finner.
Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Genom hvad som
nu nämts af en ledamot i konstitutionsutskottet, hör man, att ut¬
skottet haft mycket arbete med denna fråga; och man märker af hans
anförande, att der ha förelegat förslag i vissa rigtningar åt annat håll.
Jag beklagar, att de förslagen ej vunnit utskottets bifall, och får säga,
att jag för min del skulle gerna se, att man kunde göra någonting i
denna fråga, men nu tror jag verkligen, att det är omöjligt att bifalla
utskottets sammanjemkningsförslag. Jag kunde aldrig tro, att man
skulle ta bort de i denna kammares beslut förekommande orden, att
Konungens beslut skulle vara vederbörligen kungjordt. Ty när man
det gör, mine herrar, hvad har man då qvar af hela denna vår lag¬
stiftningsåtgärd? Här säges, att man ej borde ha någon sådan bestäm¬
melse, derför att det blir besvärligt för vederbörande att följa svensk
författningssamling, men kan man ha lagar, kan man ha påbud, utan
att de göras allmänt bekanta? Av det icke alldeles nödvändigt att ha
Lördagen den 9 Maj, e. m.
27
N:o 45.
strafflagen kungjord, är det icke nödvändigt att ha civillagen kungjord Om samman-
på samma sätt? Och så är det i alla förhållanden. Man kan val icke
begära, att landets invånare skola kunna lyda en lag, förrän de få M^besha
kännedom om dess tillvaro. Det är en så gifven sak, att jag icke kan ang, ändrad
förstå, att man kan tvista om det; och jag kunde aldrig tro, att ett lydelse af s §
sammanjemkningsförslag skulle komma fram, der dessa ord vore strukna. P'0 achi§io:o
När dessa ord äro borta, är det dä möjligt att ta förslaget? Jag hem- förordningen
ställer till herrarne, om vi med godt samvete kunna göra så, ty der- (Forts.)
igenom skulle man främja en sak, som är alldeles omöjlig att försvara.
Hvarför skulle man ej i svensk författningssamling få läsa t. ex., att
Kongl. Maj:t tillkännagifvit eller beslutat, att en mobiliseringsplan vid
förestående krigsutbrott ej får offentliggöras? Det, tycker jag, man
borde få veta genom ett lagbud, som kungöres på vanligt sätt, såsom
med alla lagbud bör göras, ty skall man straffa en medborgare, bör
han åtminstone haft tillfälle att undvika detta straff.
Jag tycker, att detta är en så vådlig väg att ge sig in på, att
jag icke kan förstå, att kammaren skulle vilja vara med på det, helst
denna kammare i vissa fall brukat vara så försigtig just i det hänseendet.
Nu vill jag tillägga, att derest Konungen nu skall ega någon sådan
rätt att förklara, att vissa handlingar i detta fall skola hållas hemliga,
blir det på sätt och vis en civillag, som Konungen då har rätt att
tillämpa. Men skall man icke få en sådan civillag, om jag så får kalla
den, kungjord — det förefaller mig märkvärdigt.
Hvad vidare angår det der tillägget, hvarom förslag här gjordes
•och som äfven af Andra Kammaren beslutades, nemligen, att stats¬
utskottets, konstitutionsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes,
kan jag ej inse, hvad det har i denna lag att göra. På det sättet
söker man ju inskränka Riksdagens rättigheter, ty det är alldeles klart,
-att, om man stadgar något sådant, skall det väl ha en viss betydelse,
nemligen att inga andra få under några förhållanden komma och titta
i dessa planer än just dessa tre. Det är en inskränkning i Riksdagens
rättigheter, som jag tycker vara alldeles obehöflig; och att på det sät¬
tet stifta andra lagar för att kringskära riksdagsordningen, kan jag
ej vara med om. •
Det är dessa betänkligheter, som fortfarande hos mig qvarstå. Jag
tror icke, att denna sak är så synnerligen farlig, ty ännu har jag ej
någonsin märkt, att några mobiliseringsplaner eller några hemliga be¬
räkningar eller förslag, som gjorts med afseende på försvaret, blifvit
•offentliggjorda. Derför tror jag, att man godt kan vänta ännu tre år,
så finge vi ett bättre förslag till bestämmelser i detta fall.
Jag tror, att här hade bort tilläggas, hvad herr Dahn antydde,
nemligen att i detta uttryck ej innefattades någon inskränkning i de
•rättigheter, som nu äro gällande rörande offentliggörande af leveranser
eller uppköp för flottan eller hären och dessas räkenskaper och dylikt,
ty det är nödvändigt, att man derutinnan har samma möjligheter till
kontroll öppna som hittills. Nu säger man, att detta ej alls beröres
af det föreliggande förslaget. Men kan det månne icke beröras, om
sådana handlingar genom beslut på beslut förklaras hemliga, så att de
•ej få offentliggöras? Först om de offentliggöras, kan allmänheten kon-
N:o 45.
28
Om samman-
jemkning af
kamrarnes
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:o och S§10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
trollera, att denna åtgärd ej leder till annat syfte, än som är afsedt
eller att man ej gör större inskränkningar i rätten att ta del af hand¬
lingar, än som är af behofvet påkalladt.
Dessa äro mina betänkligheter, herr talman; och jag försäkrar
eder, mine herrar, att jag gerna vill vara med om en lagstiftning för
att trygga, hvad som behöfver tryggas, men jag vill ej vara med om
att stifta en lag, som kan leda till misstydningar och medföra sådana
uppfattningar och sådana slitningar emellan Konungen och Riksdagen
och hela nationen, att man dervid kommer att ångra och djupt ångra,
hvad man beslutat.
Det är af dessa skäl, herr talman, som jag ber att få förena mig
i det yrkande, som blifvit framstäldt om afslag å utskottets förslag.
Jag tror icke, att vi dervid riskera något af synnerligt värde; och vi
kunna godt låta frågan ligga och se tiden an ännu några år.
Herr Selling förklarade sig instämma med herr Danielson.
Herr Ljungman: För att begagna eu talares på stockholms¬
bänken ord, så må jag bekänna, att jag aldrig förut i denna kammare
hört något dylikt, som hvad här i qväll yttrats af motståndarne till
det föreliggande förslaget. Jag tror knappast, att det kan vara all¬
varligt menadt, hvad de sagt om samma förslag, ty hur är det möjligt
att misstyda detsamma derhän, att leveranser eller köp eller räken¬
skaper skulle kunna innefattas bland de handlingar, som här afses?
De kunna ju hvarken räknas till mobiliseringsplaner för hären eller
flottan eller till planer rörande härens sammandragning eller härens
och flottans samverkan under krig; ej heller kunna de räknas till kartor,
ritningar och beskrifningar. Här finnes alltså intet utrymme för varu
sig leveranser eller köp eller räkenskaper. För öfrigt innehåller ju
39 § 1 mom. riksdagsordningen fullt tydligt, att statsutskottet skall
“ega tillgång till alla statsverkets räkenskaper och handlingar", och
derifrån ges alls intet undantag här i detta förslag, då ju i enlighet med
Andra Kammarens beslut här uttryckligen är intaget, att utskottens och
revisorernas rätt icke genom denna bestämmelse i någon mån inskränkes.
Hvad åter kungörandet beträffar, så kan jag ej finna annat än,
att det skulle innebära olägenheter för pressen utan att medföra det
allra minsta gagn för allmänheten. Man säger, att kungörandet icke
kan vara vådligt. Jag antar t. ex., att man vid uppgörande af förslag
till försvar för hufvudstaden har funnit, att eu plats under krig kan
göras användbar för försvaret, och att man deraf kan bilda en fäst
punkt eller ett befästadt läger eller något dylikt. Innebär det icke
då en våda, att man kungör, att man gjort upp handlingar angående
den punkten — fienden får ju då veta. hvar denna punkt ligger. Icke
får man tala om sådant, det skall hållas hemligt i det allra längsta.
År derför kungörelsen så detaljerad, skulle den enligt min mening inne¬
bära en orimlighet, och något gagn skulle den absolut icke medföra
hvarken för allmänheten eller för tidningspressen; för den senare skulle
den till och med bli till synnerlig olägenhet.
Ej heller blir det till den ringaste fördel med hänseende till kon-
29
N o 45
Lördagen den 9 Maj, e. m.
trollen öfver arméförvaltningen, ty icke är det arméförvaltningsband- Om samman-
lingar, det här gäller, utan det är planer öfver krigsmagtens mobili-
sering, sammandragning och samverkan, således blott planer, och vidare oU]ca
kartor, ritningar och beskrifning ar öfver fasta militära platser och ang. ändrad
kommunikationsleder samt öfver uppfinningar. Men det är ju alldeles lydelse af s §
icke den ringaste fråga om något, som i sjelfva verket är eller bör vara L'° oc!lef.§10:o
tillgängligt för allmänhetens kontroll. Sjelfva det af Kongl. Maj:t
fattade beslutet expedieras naturligtvis till dessa embetsman som skola (Forts.)
ha reda på, att dessa handlingar ej få utlemnas; och när så någon
kommer och begär att få del af sådana handlingar, så visas honom natur¬
ligtvis det kungliga brefvet om, att man ej har rätt att utlemna dem.
Det gör, att förslaget icke innebär någon som helst våda ur kon¬
trollens synpunkt, och det afser ej alls att undandraga Riksdagen någon
dess rätt. Jag kan för min del icke finna anuat än, att man ej vill ha
någon sådan skyddsbestämmelse alls som den ifrågavarande. Ty här har
utskottet gått så långt i eftergift som det möjligen har kunnat gå, utan att
göra förslaget rent af odugligt. Man skulle snarare kunna klandra
utskottet, att det gått alldeles för långt i eftergifter gent emot Andra
Kammarens beslut. Men man har velat gå så långt som möjligt för
att vinna något i en sak, som är så vigtig som denna, och det skulle
ådraga denna kammare mycket stort ansvar, om den förkastade ett
förslag sådant som detta i en så vigtig fråga. Det är nemligen ej
lämpligt, att det äfven för framtiden skall tillgå som hittills eller med
andra ord, att grundlagen i sjelfva verket ej skall innehålla någon fullt
tydlig bestämmelse i detta ämne, utan att man nödgas använda det
stadgande, som bestämmer, att kommandomål äro hemliga; ty alla
dessa handlingar hafva hittills allt sedan den tiden, då chefen för
generalstaben tillika var Konungens rådgifvare i kommandomål, betrak¬
tats såsom handlingar rörande kommandomål, och jag förmodar, att
det är skälet, hvarför de alltid ansetts kunna hemlighållas. Jag ber
derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Rydberg, Eklund från Norrköping, Sjöberg,
Larsson från Upsala, Mallmin, Érickson i Bjersby och friherre von
Knorring.
Herr Temptander: För några dagar sedan tillhörde jag den
betydande majoritet i denna kammare, som då bestämde denna kam¬
mares beslut i förevarande fråga, och jag får väl då äfven anses ha
varit med om denna bestämmelse, att kungörelse skall utfärdas i hvarje
särskildt fall rörande ett af Konungen fattadt beslut om, att vissa
handlingar skola hemlighållas. Men jag får upprigtigt erkänna, att,
när detta boslut fattades, jag redan då var mycket fundersam rörande
hvad man åsyftade med den der bestämmelsen; och jag kunde för min
enskilda del alldeles icke förstå, att det låg någon synnerlig vigt uppå
den. Jag trodde redan då, såsom jag fortfarande vågar tro, att be¬
stämmelsen i fråga alldeles icke kan tillmätas den stora betydelse, som
några af talarne här ha velat tillägga den samma. Ty, mina herrar,
granska vi något närmare arten af de handlingar, hvilka det här är
fråga om att hemlighålla, så ber jag att få uttryckligen betona, att
N:0 45.
30
Lördagen den 9 Maj, e. ra.
°:Tmbi’nma7 m*Q ^ mest ^s^er vid arten af dessa handlingar, sådana.
je/camrarnes ^nnas bestämda i den ifrågavarande paragrafen. Och jag vågar
olika beslut påstå, att med stöd af den paragrafen lär det aldrig kunna ifråga-
ang. ändrad komma att låta hemlighålla handlingar rörande de administrativa för-
tydeUe af t § hållandena inom krigsförvaltningen, hvilka ligga utom området för
tryckfrihets-0 ifrågavarande lagbud. Ser jag närmare på handlingarne i fråga, så
förordningen. förefaller det mig som — hvad först beträffar t. ex. mobiliserings-
(Forts.) planer, hvilka Konungen naturligen måste se till att de hemlighållas —
det ej, efter fattande af beslut om dessas hemlighållande, hade någon
betydelse, att Kongl. Maj:t i en kungörelse helt generel förklarar, att
alla mobiiiseringsplaner skola hemlighållas. Blir allmänheten en smula
slugare på det än om den läser igenom denna paragraf, der det stål',,
att mobiiiseringsplaner skola hållas hemliga, sedan Konungen derom
fattat beslut i statsrådet? Det kan ju aldrig komma i fråga, mina
herrar, att i dessa kungörelser, som Kongl. Maj:t utfärdar, skulle nå¬
got närmare detaljeras, hvad det är för sorts planer, som det vore
fråga om. Detta vore alldeles orimligt. Om t. ex. här vore fråga om
en befästningslinie eller dylikt, lär väl Kongl. Maj:t icke kunna detal¬
jera detta, utan han kommer endast att utfärda eu generell kungörelse,
att alla mobiiiseringsplaner, vissa kartor och beskrifningar rörande
fästningar och befästningslinier och dylikt skola hållas hemliga. Ome¬
delbart efter det att denna grundlagsbestämmelse kommit till stånd,
blefve säkerligen en så beskaffad generell kungörelse utfärdad, och jag
vågar hemställa till herrarne, om allmänheten får veta mera genom
dm kungörelsen, än genom att taga del af ifrågavarande grundlags-
paragraf. Aldrig må herrarne tro, att det skall i regel komma att gå
till på det sättet, att Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall kommer att
detaljeradt beskrifva de handlingar, som skola hemlighållas. Hvart
skulle det taga vägen? Skall denna bestämmelse få någon betydelse,
måste den väl affattas så, att man med dess hjelp verkligen lian hem¬
lighålla ifrågavarande handlingar. Om jag t. ex. tänker mig, att det
är fråga om att upprätta eu ny befästningslinie eller att upprätta
kartor öfver en ny farled, hvilken man vill hemlighålla, skulle det då
vara rimligt, att Kongl. Maj:t i den kungörelse, som han utfärdar,
säger: nu skola vi anlägga en befästningslinie der och der eller an¬
ordna en hemlig farled der och der, och om den saken komma hand¬
lingarne att hemlighållas. Nej, Kongl. Maj:t lär väl ha den urskilj¬
ningen, att han ej låter allmänheten veta livar den befästningslinien
ligger, eller hvar den leden skall gå, om nemligen det skulle vara för
rikets försvar vådligt att yppa det. Jag kan således ej tro, att all¬
mänheten blir mycket klokare på den kungörelse, som Kongl. Maj:t
skulle komma att utfärda.
Nu kan jag visserligen förstå, att, om man fruktar, att tillämp¬
ningen af denna bestämmelse skulle utsträckas till ett område, för
hvilket den ej är afsedd att gälla, man är motståndare till förslaget.
Man befarar, att det skulle komma att gå så till, att man, då man
begärde handlingarne rörande t. ex. en leverans, finge till svar, att
dessa handlingar för tillfället ej vore tillgängliga, samt att man, vid
Lördagen den 9 Maj, e. m. 31 N-.o 45.
förnyad förfrågan om några dagar, finge det meddelandet, att Kong!. °m tamman-
Maj:t fattat beslut om deras hemlighållande. Ja, vore det fråga om
att tillämpa lagen på det sättet, kan jag förstå motståndet mot den- oUka besiut
samma. Men det vågar jag påstå, att detta kan ej vara och är uppen- ang. ändrad
barligen ej heller grundlagens mening, och såsom väktare öfver, att lydelse af z §
lagen ej får någon annan tillämpning än den, som är afsedd, tjeuar
ju den bestämmelsen, att konstitutionsutskottets granskningsrätt i före- förordningen.
varande paragraf är häfdad. Sålunda vågar jag för min del påstå, (Forts.)
att man alldeles öfverskattat betydelsen af den der särskilda kungörelsen,
och att kammaren med största lugn kan antaga till hvilande detta
förslag, fastän den enligt min tanke betydelselösa bestämmelsen om
den särskilda kungörelsen bortfallit.
För öfrigt må jag säga, att jag ej kan instämma i det klander,
som blifvit rigtadt mot konstitutionsutskottet, derför att det icke an¬
setts hafva i sitt sammanjemkningsförslag tillbörligt respekterat denna
kammares beslut. Ty mig synes, att Andra Kammarens mening fått
ett så pass fullgiltigt uttryck i det föreliggande förslaget, att — så,
vida man nemligen öfver hufvud taget skall, när kamrarne stannat i
olika beslut, söka åstadkomma en sammanjemkning, hvilken ju alltid
förutsätter, att någon jemkning skall ske — det företrädesvis är denna,
kammare, som i sammanjemkningsförslaget fått sin mening gällande.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med herr Themptander förenade sig herrar Rcdelius, Peterson i
Hasselstad, Ivar Månsson, Swartling, Zetterstrand, Ohlsson från
Yexiö, von Kruscnstjerna, Larsson i Mörtlösa, Petri, Hammarskjöld,
Arhusiander, Ericsson i Norrby, Johansson i Berga, Svanberg, Ny¬
ström, Höglund, Nilsson i Grafva, Åkesson, Jönsson i Gammalstorp,
Odhner, Falk, Wikström, Eklundli från Lund, Skytte och Amnéus.
Herr Restadius: yttrade: Det finnes intet civiliseradt land i verl-
den, som har så snäfva bestämmelser om de handlingar rörande försvars¬
verket, som böra hemliga hållas, som de bestämmelser, hvilka finnas
i det föreliggande förslaget. Det tinnes vidare intet civiliseradt land
i verlden, som har en bestämmelse derom, att en offentlig kungörelse
skall utfärdas om de handlingar, som böra hemliga hållas. Hvarför ?
Jo, naturligtvis derför, att det ej låter sig lämpligen göra. Man kan
tänka sig två sätt för detta kungörande, antingen att kungörelse om
hvarenda särskild handling skall utfärdas, eller ock, såsom en före¬
gående talare syntes ifrågasätta, att kungörelsen skall gälla endast
vissa klasser af handlingarna i fråga.
Hvad det första alternativet angår, skall jag be att få tillämpa
det på t. ex. eu mobiliseringsplan. Dylika planer uppgöras af hundra¬
tals personer och ändras dag från dag. Icke är det väl då tänkbart,
att en kungörelse om hvarje sådan ändring skall komma att utfärdas.
Skulle kungörelsen åter blott komma att gälla vissa klasser af
handlingar, så behöfves ej någon dylik särskild kungörelse, ty dessa
klasser af handlingar finnas redan uppräknade i lagen. Det har blifvit
antydt, att man lättare skulle kunna kontrollera Kong!. Maj:ts åtgärder
N o 45.
32
Om samman-
jemkning af
kamrames
olika beslut
ang. ändrad
lydelse af 2 §
4:o och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
^Forts.)
Bär. samman-
jernknings-
förslag i fråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
Lördagen den 9 Maj. e. m.
härvidlag, derest alltid dylik kungörelse skulle utfärdas. Ja, går man
derhän, att man fordrar kungörelse rörande hvarje särskild handling,
vore detta påstående befogadt, men ett dylikt kungörande blefve ett
så ofantligt arbete, att ingen menniska kunde gå i land dermed. Är
det åter fråga om vissa arter eller klasser af" handlingar, vore dylik
kontroll möjlig, men man vet ej, hvilka speciella handlingar ingå i
dessa klasser, och då blefve en dylik kontroll af ingen betydelse. Nej,
här liksom på så många andra vigtiga områden, är det konstitutions¬
utskottet, som har att utöfva kontrollen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad.
1 enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag derå; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes,
skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande om-
röstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i förevarande
memorial n:o 15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 145 ja mot
62 nej; varande sålunda utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 6.
I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets memorial n:o
16, i anledning af kamrames skiljaktiga beslut vid behandling af ut¬
skottets utlåtande n:o 9 angående Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regerings¬
formen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom
väckt motion om ändringar i samma grundlagsparagrafer med undantag
af § 111 regeringsformen.
Uti sitt ofvan omförmälda utlåtande n:o 9 hade utskottet hemstält,
under punkten l:o), att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke
måtte af Riksdagen bifallas, samt, under punkten 2:o), att den väckta
motionen ej måtte föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.
Vid behandlingen af denna fråga hade båda kamrarne bifallit
utskottets hemställan i andra punkten, men deremot beträffande första
punkten fattat olika beslut. Första Kammaren hade nemligen, med
afslag å hvad utskottet deruti hemstält, beslutit att till hvilande för
33
N:0 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
"vidare grundlagsenlig behandling antaga Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, under det att Andra Kammaren, med afslag å utskottets hem¬
ställan, bifallit en af herr friherre Barnekow m. fl. afgifven, utskottets
betänkande vidfogad reservation.
De sålunda fattade olika besluten afsågo §§ 70 och 72 regerings¬
formen samt §§ 65 och 71 riksdagsordningen. Utskottet, som jemlikt
-§ 68 riksdagsordningen tagit i öfvervägande, huruvida en samman-
jemkning af dessa skiljaktigheter vore möjlig, hemstälde nu i sådant
afseende:
att kamrarne, hvar för sig, med frånträdande af sitt ifrågavarande
beslut, ville antaga att hvila till grundlagsenlig behandling följande
förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regerings¬
formen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen:
Regeringsformen.
§ 50.
Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall,
då fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder
göra det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I
dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen
valde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, annan
riksdagsort utsätta och kungöra.
§ 70.
När, i fråga om reglementariska föreskrifter för riksbanken eller
om riksbankens inkomster och utgifter eller om ansvarsfrihet för full¬
mägtige i riksbanken, kamrarne stanna i stridiga beslut, skola kamrarne
derom hvar för sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.
§ 72.
Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas af
dertill förordnade fullmägtige, efter af Konungen och Riksdagen gemen¬
samt stiftad lag.
Fullmägtige för riksbanken skola vara sju, af hvilka Konungen
för tre år i sänder förordnar en jemte en suppleant och de öfriga sex
jemte tre suppleanter väljas af Riksdagen för tid och på sätt i riksdags¬
ordningen sägs. Den af Konungen förordnade ordinarie ledamoten
vare fullmägtiges ordförande, men må ej utöfva annan befattning inom
riksbankens styrelse. Fullmägtig, som af Riksdagen vägrats ansvars¬
frihet, skall afgå från sin befattning. De af Konungen för fullmägtig
eller suppleant meddelade förordnanden må återkallas, när Konungen
så pröfvar skäligt.
Riksbanken allena eger rätt att utgifva sedlar, som för mynt i
riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas af
banken med guld efter deras lydelse.
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 1,6. 3
Rör. samman-
jemknings-
förslag i fråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks-
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
N:0 45.
34
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Rör. samman-
jemknings-
förslag i fråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
§ 98.
I händelse justieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riks¬
dagen i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efter¬
trädare utsedd. Skulle justitieombudsmannens utsedde efterträdare,
under riksdag, afsåga sig det erhållna förtroendet eller i justitie-
ombudsmansembetet insättas eller med döden afgå, utväljes på ofvan
stadgade sätt en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något
af dessa fall emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan
genom de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige
i riksgäldskontoret utöfvas.
§ 109.
Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den
varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdags¬
ordningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarne eller den
ena af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin
egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från
det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej
vidare af Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det
senare sammanträdets början.
Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja,
och vare urtima Riksdag alltid upplöst, innan tid för lagtima Riksdags
sammanträde infaller.
Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas,
icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp
sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen intill
nästa riksdag. Är åter bevillningens hela belopp bestämdt, men kam¬
rarne icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda
bevillningssummans förhållande till den, som vid föregående riksdag
blifvit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar
jemlikt ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen
valde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret att
en ny bevillningsförordning på sådan grund uppgöra och utfärda.
§ in.
Beskylles riksdagsman för grof missgerning, må han ej i häkte
kunna inmanas, förr än, efter anstäld ransakning, domaren sådant
skäligt pröfvat, så vida han ej å bar gerning funnen varder; dock
gälle, om han, efter domstols kallelse, sig ej inställer, hvad allmänna
lagen i thy fall stadgar. Ej må riksdagsman i andra fall, än som i
denna och nästföregående § sagda äro, sin frihet beröfvas.
Fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan
35
N o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej eller till redo RSr . samman-
och ansvar ställas, utan efter Riksdagens beslut. jemkning»-
förslag i fråga
om 7:amrames
Riksdagsordningen. olika beslut
om ändring
o 32 i gällande
** u' bestämmelser
1- Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången "taffel ?ty-
han efter valet till Riksdag sig inställer, inför chefen för justitie- reise och
departementet, eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmagt förvaltning.
till granskning uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder, eller, om (Forts-)
riksdagsman senare sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna
granskning, som skall ske i närvaro af tre bland de af Riksdagen
valde fullmägtige i riksbanken och tre bland fullmägtige i riksgälds-
kontoret, har till föremål att undersöka huruvida fullmagterne blifvit
i föreskrifven form utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken
nya val af begge kamrarnes eller enderas samtliga ledamöter egt
rum, vara inom tre dagar fulländad, men vid andra riksdagar samma
dag, då fullmagterne uppvisas.
2. Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörig¬
heten till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana dess
medlemmar, hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för dem,
emot hvilka eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning före¬
kommer. Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos kammare
väckt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot i kammaren,
intill dess han blifvit dertill obehörig förklarad.
§ 65.
När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller om reglemen-
tariska föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller
om ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken, eller om riksgälds-
kontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne
fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de olika
beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som
dervid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan omröst¬
ning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas
och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfriga sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan
vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
§ 68.
Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag
förordna en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva
tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af domare och embetsmän samt att
inför den riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning
N:0 45.
36
Rör. samman-
jemknings-
förslag i fråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga
ordning tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld,
mannamån eller annan orsak hafva någon olaglighet begått eller under¬
låtit att sina embetspligter behörigen fullgöra.
Denne Riksdagens justitieombudsman, hvilkens rättigheter och
åligganden ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild
instruktion utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän,
af hvilka hvardera kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse val¬
män, hvilka böra till valförrättningen sammanträda samma dag, då
de blifvit utsedde, och ej må åtskiljas förr än valet är fulländadt,
skola först samfäldt, medelst slutna sedlar, hvar för sig föreslå den
man, som de anse böra komma under omröstning. Falla dervid
rösterna till mer än hälften på en man, är han behörigen vald. Aro
åter rösterna så delade mellan flera, att sådan pluralitet för någon
icke eger rum, anställe3 ny omröstning med slutna sedlar till antagande
af den, som de tiesta rösterna erhållit, eller’, om han icke antages, af
den, som näst honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan
alla omröstningarna sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit den
här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla dem, som
vid den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den, som
erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.
Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman utses,
och på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne
embetsman erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa
lagtima Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med
döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid justitieombuds¬
mannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån
hindrad.
I händelse justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter Riksdagen genast
i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle
justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsåga sig
det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas eller
med döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan behörig
man i hans ställe.
Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarne, skall Riksdagens
rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret utöfvas.
§ 71.
1. De sex fullmägtige i riksbanken, hvilka enligt 72 § regerings¬
formen skola utses af Riksdagen, väljas å lagtima riksdag för tiden
från valet, till dess sådant val under tredje året derefter försiggått.
Två af de utaf Riksdagen utsedde fullmägtige skola årligen afgå. Här¬
af Riksdagen utsedd fullmägtig före utgången af den bestämda tjenst-
göringstiden afgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val
för den tid, som för honom återstått.
2. Riksdagen skall jemväl välja fullmägtige att, jemlikt särskilt
Lördagen den 9 Maj, e. m.
37
N:o 45.
reglemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Desse TJoV. samman-
fullmägtige skola vara sju och väljas å lagtima riksdag för tiden från
valet, till dess sådant val under tredje året derefter försiggått. Ord - om kamrarnes
förande bland fullmägtige väljes särskilda Af de öfriga sex skola två olika beslut
årligen afgå. Har fullmägtig före utgången af den bestämda tjenst- om ändring
göringstiden afgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val * gällande
tor den tid, som tor honom återstått. Då val åt ordförande eger rum, angående riks-
utses denne före öfrige fullmägtige. bankens sty-
3. Val af fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret verk- rcise och
ställas genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera kammaren inom förvaltning.
sig utser tjugofyra. Valen ske med slutna sedlar. Val för längre ^ or 8 '
tjenstgöringstid verkställes före val för kortare. Afgående fullmägtig
kan återväljas.
4. Fullmägtige välje sjelfve bland sig vice ordförande; egande
den, som bland fullmägtige förer ordet, afgörande röst, derest i frågor,
som hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna för två skilj¬
aktiga meningar utfalla lika.
§ 73.
På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och revisorer
enligt föregående två paragrafer af Riksdagen utses, tillsättas jemväl
suppleanter, att, vid inträffande förfall för dem, träda i deras ställe,
nemligen för de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken tre, för
fullmägtige i riksgäldskontoret likaledes tre och för hvarje års re¬
visorer sex.
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:
af herr Elowson och
af herr Johnsson i Bollnäs.
Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af
Herr Ljungman som yttrade: Då förslaget är ganska långt, men
ändringar endast förekomma uti 4 paragrafer, nemligen §§ 70 och
72 i regeringsformen samt § 65 och § 71 mom. 4 i riksdagsordningen,
skall jag anhålla, att endast dessa paragrafer måtte fullständigt upp¬
läsas, och att vid de öfriga endast paragrafens nummer nämnes.
Vidare anförde:
Herr Elowson: Ehuru det beslutats, att vissa paragrafer icke
skola uppläsas, får jag dock föreslå, att diskussionen får omfatta för¬
slaget i dess helhet.
De af herrar Ljungman och Elowson sålunda gjorda hemställanden
biföllos af kammaren.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
N:o 45.
Rör. samman-
jemknings-
förslag ifråga
om kamrar nes
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
38
Utskottets förslag till lydelse af § 50 regeringsformen.
Godkändes.
Beträffande derefter § 70 af samma grundlag anförde:
Herr Elowson: Innan kammaren går att fatta beslut angående
det nu framlagda förslaget, anser jag det vara synnerligen lämpligt,
att man gör sig reda för följderna af denna ytterst vigtiga grundlags¬
ändring.
Jag skall derför be att få framhålla en mycket vigtig bestäm¬
melse uti det af konstitutionsutskottets majoritet framlagda samman-
jemkningsförslaget. På grund af nu gällande bestämmelser skall riks¬
banken styras enligt reglementen, som utaf Riksdagen göras; detta
stadgas uttryckligen i 72 § regeringsformen. Utskottet bar uti sitt
sammanjemkningsförslag vidtagit den åtgärden att helt enkelt utstryka
bestämmelsen om, att reglementen angående riksbankens styrelse skola
af Riksdagen utfärdas. Utskottet hänvisar till ett uttalande uti § 111
regeringsformen, enligt hvilket fullmägtige i riksbanken och riksgälds-
kontoret icke i och för sina befattningar kunna emottaga befallningar
af någon annan än Riksdagen. Det är likväl, mine herrar, en väsentlig
skilnad emellan detta att emottaga befallningar af någon och att handla
enligt ett reglemente. Uti nu gällande grundlag har man ansett, att
båda dessa bestämmelser äro behöfliga och att den ena ej gör den
andra öfverflödig. Vidare föreslås det, att en lag, normerande riks¬
bankens verksamhet, skall stiftas utaf Konung och Riksdag gemensamt.
Tager man då, såsom utskottet föreslagit, bort bestämmelserna ur
§ 72 angående de ‘‘stadgar och reglementen, hvilka redan gjorda äro
eller vidare af Riksdagen göras kunna", så har man att göra sig den
frågan, huruvida riksbanken kan styras och förvaltas utan några sär¬
skilda reglementen. Jag tror att den frågan måste hvar och en genast
besvara med nej. Jemte den lag, som Konung och Riksdag kunna
gemensamt förena sig om, erfordras äfven reglementen. Men bär man
detta klart för sig, då uppstår den frågan: hvem eget att utfärda
dessa reglementen? Följden af den föreslagna förändringen synes mig
blifva, att, om man ur grundlagen tager bort Riksdagens rätt att ut¬
färda reglementen för riksbanken, denna rätt på grund af 89 § regerings¬
formen kommer att tillfalla Kongl. Maj:t. Det vill säga Konung och
Riksdag skola gemensamt stifta lagar angående riksbanken; erfordras
derutöfver något reglemente, faller dess utfärdande inom området för
Konungens ekonomiska lagstiftning. Detta synes mig också vara förut¬
satt uti den motivering, som är hemtad ur statsrådsprotokollet. Det
heter nemligen der, att Konungen har eu stor magt på det ekonomiska
området, och derför bör han också hafva magt öfver riksbanken.
Om således följden af en dylik förändring, som den ifrågasatta,
blefve, att en lag angående riksbanken stiftades af Konung och Riksdag
gemensamt, men att ett reglemente för riksbanken, om ett sådant
erfordrades, skulle utfärdas af Konungen enligt § 89 regeringsformen,
sä kan jag för min del ej vara med om, att Riksdagen afsäger sig sina
Lördagen den 9 Maj, e. m.
39
N:o 45.
nuvarande rättigheter. Ty skulle en tvist angående rätten att antaga
och fastställa erforderligt reglemente för riksbanken uppstå mellan
Konung och Riksdag, skulle densamma helt visst utfalla till konunga-
magtens fördel. Jag hänvisar härvidlag till de grundlagstolkningar,
som hittills gjorts gällande. Är det fråga om Riksdagens rättigheter,
anses de vanligen alltid begränsade, men är det deremot fråga om
konungamagtens rättigheter, tolkas de i allmänhet såsom obegränsade.
Detta är det vanliga, och följden af den förändring, som enligt det
föreliggande sammanjemkningsförslaget ifrågasattes, skulle naturligtvis
blifva den, att Konungen skulle komma att utfärda erforderligt regle¬
mente för riksbanken.
Uti 72 § 3 mom. förekommer en annan synnerligen vigtig bestäm¬
melse angående tvångskurs för riksbankens sedlar. Står man i bered¬
skap att ändra den hittills gällande bestämmelsen, att Riksdagen allena
har att besluta öfver riksbankens angelägenheter och inrymma åt
Konungen befogenhet att deltaga i dessa, synes det mig vara naturligt,
att detta skall väcka uppmärksamhet hos utlandet. Riksbankens för¬
nämsta uppgift är att upprätthålla myntvärdet. I följd derutaf kommer
riksbanken i en synnerligen liflig förbindelse med den finansiella verlden
i Europa. Man kan visserligen hafva olika meningar angående lämplig¬
heten eller olämpligheten af tvångskurs i och för sig. Men säkert
är, att om den utländska finansverlden får kännedom derom, att man
nu har i Sverige ansett lämpligt att samtidigt med tvångskursens
bibehållande inrymma åt Kongl. Maj:t magt öfver riksbankens styrelse,
den uppfattningen i utlandet kommer att göra sig gällande, att riks¬
banken icke fungerat väl, eftersom konungamagtens medverkan nu
anses erforderlig. Bibehåller man på samma gång ovilkorlig tvångskurs
på riksbankens sedlar, synes det mig, som om detta kommer att göra
ett mindre fördelaktigt intryck på den utländska penningemarknaden.
Företages åter ingen förändring i grundlagen, finner man af naturliga
skäl det mindre underligt, om äfven tvångskursen qvarstår.
Enligt hvad allmänt kändt är, fungerar riksbankens styrelse synner¬
ligen väl. Under sådana förhållanden anser jag det icke vara skäl i
att göra ändring uti den bestämmelse, hvarom här är fråga.
Genom den föreslagna förändringen skulle eu väsentlig olikhet i
framtiden komma att ega rum mellan å ena sidan fullmägtige i riks¬
banken och fullmägtige i riksgäldskontoret. För de senare skulle
Riksdagen få välja ordförande såsom hittills, men uti riksbankens
styrelse skulle Konungen välja ordförande. Ser jag på detta val i och
för sig, kan jag ej finna någon anledning, hvarför Riksdagen skulle
afstå från sin nu egande rättighet. Valet försiggår enligt gällande
bestämmelser genom 48 af Riksdagen utsedde valmän, och jag anser,
att dessa valmän hafva full kompetens att till ordförande i riksbankens
styrelse utse en lämplig person. Skulle Konungen utnämna ordföranden
i riksbankens styrelse, komme detta naturligtvis att ske på förslag af
statsrådet och chefen för finansdepartementet. I realiteten skulle således
denna rätt komma att öfverfiyttas från Riksdagens bestämning till den
tillstyrkan, som herr finansministern gör för Hans Maj:t Konungen.
Rör. samman-
jemknings-
förslag i fråga
om kamrarnes
olika beslut
om ändring
, \i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forta.)
N;o 45.
40
Slör. samman-
jemknings-
Jörslag i fråga
om kamrarnes
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Det synes mig, som om denna förändring icke är synnerligen nyttig
och ej heller är den behöflig.
Uti 65 § riksdagsordningen föreslås i sammanjemkningsförslaget
äfvenledes en synnerligen vigtig förändring. Enligt nu gällande be¬
stämmelser kan Riksdagen besluta om riksbankens styrelse, förvaltning
och reglementen genom gemensam omröstning. Men enligt det förslag,
som är af utskottet framlagdt, skulle den gemensamma omröstningen
varm begränsad till “reglementariska föreskrifter En ytterligare olikhet
emellan fullrnägtige i riksgäldskontoret och fullmägtige i riksbanken skulle
äfven uppstå genom den ifrågasatta förändringen. Det heter nemligen
här särskild^ att frågan om ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken
skulle, derest kamrarne fatta stridiga beslut, afgöras genom gemensam
omröstning, men angående fullmägtige i riksgäldskontoret stadgas ej
något sådant. Såsom det nu är föreskrifvet, kan Riksdagen besluta
angående riksbankens styrelse och förvaltning i dess helhet, men enligt
sammanjemkningsförslaget blir Riksdagen beröfvad denna sin rättighet.
Beträffande den faktiska följden af denna förändring inom penninge-
verlden, så anser jag den ej heller vara synnerligen ändamålsenlig och
nyttig för landet. I det förslag till banklag, som är framlagdt för
Riksdagen, för att Riksdagen skall derom taga kännedom, är det
framhållet, hurusom Riksbankens verksamhet skulle begränsas. Yigtiga
rörelsegrenar skulle frångå riksbanken, hvarigenom dess inkomster helt
naturligt skulle förminskas, och riksbanken skulle då få till hufvud¬
saklig uppgift att upprätthålla penningevärdet i landet.
Den förändring, som är ifrågasatt, får naturligtvis ett betydligt
inflytande på de nu fungerande, sedelutgifvande enskilda bankerna i
vårt land. Dessa skulle enligt den nya lagen upphöra med sin sedel-
utgifningsrätt. Jag har redan förut härvidlag uttalat såsom min åsigt,
att denna förändring är rigtig, men jag har också framhållit, att den
kan genomföras utan någon grundlagsändring. Tänker jag emellertid
på, hvad följden skulle blifva i vår penningeverld, om denna grundlags¬
förändring genomföres och denna banklag antages, så måste deraf
framgå såsom resultat, att de privata, sedelutgifvande bankerna komma
att upphöra i sin nuvarande form, och den solidariska ansvarigheten,
som jag anser vara synnerligen betryggande, försvinner. Derefter
komme att upprättas aktiebanker. Riksbanken har då för sin del att
sörja för, att de sedlar, som riksbanken utfärdar, skola infrias med
guldmynt. Dessa sedlar komma att af aktiebankerna användas såsom
cirkulationsmedel. De nya aktiebankerna komma att bedrifva bank¬
rörelse utan egna sedlar och hafva då naturligtvis ingen förpligtelse
att inlösa några sådana. Men på sin verksamhet utan sedelutgifning
komma dessa banker likväl att skörda en rätt stor vinst.
Följderna af denna förändring blefve således enligt min åsigt,
att Riksdagen komme att förlora väsentliga delar af sina konstitutionella
rättigheter, att riksbankens verksamhet komme att begränsas och att
än större vinst af bankverksamheten komme att beredas de enskilda
hankinstituten, sedan de utvecklats och omskapats till aktiebanker.
På grund af dessa skäl, herr grefve och talman, anhåller jag om
afslag på de nu föredragna grundlagsparagraferna, och att kammaren
41
N:o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
måtte afstå det af utskottet med anledning af kamrarnes förut fattade Hör. samman-
olika beslut i denna fråga uppgjorda sammanjemkningsförslag. JrsT^Tfräga
om kamrames
Herrar Nordström och Carlsson instämde häruti. olika beslut
om ändring
Herr Ljung man: Gent emot hvad herr Elowson anfört, skall
jag be att få påpeka, att de farhågor, som han uttalat i afseende på angdende riks-
detta förslag, äro alldeles ogrundade. Andra Kammaren har, som jag bankens sty-
skall visa, vid denna sammanjemkning fått sin vilja igenom i ungefär relse och
allting, och intet af väsentligt värde i Andra Kammarens ursprungliga ^^ortsT'
beslut har blifvit utelemnadt.
Ser man efter i regeringsformens § 66, der bestämmelser om
riksgäldskontoret äro intagna, finner man, att ej ett enda ord om
något reglemente der förekommer. Går jag vidare till motsvarande
paragraf i riksdagsordningen, § 71, som handlar om val af fullmägtige,
finner man visserligen der hänvisningar till ett reglemente, men der
står alldeles ingenting om, hvem som skall stifta det. Samma är för¬
hållandet med den paragraf, som handlar om val af revisorer. Be¬
stämmelserna om, huru de för riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning nödiga reglementariska föreskrifterna och revisorernas in¬
struktion af Riksdagen allena stiftas, förefinnas i § 111 regeringsformen,
der det, enligt den nu föreslagna lydelsen, heter: “Fullmägtige i riks¬
banken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens revisorer kunna ej, i
och för sin befattning, emottaga befallningar utan af Riksdagen allena,
och enligt dess instruktioner, ej eller till redo och ansvar ställas, utan
efter Riksdagens beslut."
Sålunda, Riksdagen allena gifver befallningar, och all fruktan för,
att Kongl. Maj:t skulle kunna gifva några befallningar och instruktioner
eller föreskrifter af något som helst slag för fullmägtige är fullständigt
utestängd, så fullständigt utestängd som möjligt är, ty tydligare än
denna 11 i § kan man knappast tänka sig en paragraf i detta fall.
Att de af herr Elowson åsyftade orden vid sammanjemkningen blifvit
utelemnade, bar, må jag säga, hufvudsakligen skett af rent språkliga
skäl. Det skulle sett besynnerligt ut, om det stått såsom det ursprung¬
ligen stod i Andra Kammarens beslut: “efter af Konungen och Riks¬
dagen gemensamt stiftad lag samt de stadgar och reglementen, livilka
redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras kunna", ty det skulle
då sett ut alldeles som om dessa olika slag af föreskrifter skulle haft
lika gällande kraft. Men naturligt är ju, att, när det finnes en
gemensam lag, antagen af Konung och Riksdag gemensamt, den måste
gälla framför reglementariska föreskrifter af hvad slag de vara må.
Det ligger ju i sakens natur. Och ser man efter i den nu gällande
lagen för riksbanken af år 1830, finner man i 7 § en dylik bestäm¬
melse. Jag skall läsa upp denna paragraf; den lyder sålunda: “Alla
stadgar och reglementen, angående bankens rörelse och förvaltning,
skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna lag
faststälda grunder." Det är ju icke heller något annat som kommer
att ske, men konstitutionsutskottet har ansett det vara lämpligare, att
denna bestämmelse fortfarande står i banklagen, än att den intages i
N:a 45. 42 Lördagen den 9 Maj, e. m.
Rör. samman■ regeringsformens § 72. I det föreliggande grundlagsförslaget före-
miagTfråqa skrifves endast, att riksbanken skall förvaltas “efter af Konungen och
om klmrarnes Riksdagen gemensamt stiftad lag'". Men deremot skola alla regle-
olika beslut menten och instruktioner beträffande riksbanken enligt 111 § regerings-
om. ändring formen utfärdas af Riksdagen allena.
bestämmelser Hvad vidare beträffar frågan om den gemensamma voteringen, som
angående riks- lierr Hlowson omnämnde, så blir förhållandet i detta fall sådant, att i
bankens sty- afseende å den af Konung och Riksdag gemensamt stiftade lagen kommer
reise och icke att voteras gemensamt, men beträffande alla andra frågor rörande
(ForfsT' riksbanken kan gemensam votering ega rum. Dessa frågor uppräknas
också i § 70, der det talas om reglementariska föreskrifter för riks¬
banken, om riksbankens inkomster eller utgifter och om ansvarsfrihet
för bankofullmägtige. Detta är allt som kan förekomma.
Jag anser sålunda, att man icke har det ringaste att befara genom
antagande af detta sammanjemkningsförslag.
Hvad nu den blifvande banklagen beträffar, så torde man icke
behöfva diskutera om densamma i qväll. Det blir nästa Riksdag, som
får taga den frågan om hand. Men banklagen bör naturligtvis fram¬
läggas och afgöras, innan denna grundlagsändring förekommer, så att
grundlagsförslagets antagande blir beroende af, huruvida banklagen
blir af Riksdagen antagen eller icke. Vinner banklagen icke Riks¬
dagens bifall, då förfaller naturligtvis grundlagsförslaget af sig sjelft.
Banklagen bör derför också omarbetas i de punkter, der den, såsom
vid ett föregående sammanträde påvisats, varit mindre tillfredsställande.
Jag tager för alldeles gifvet, att detta också kommer att ske, och jag
skall derför nu icke vidare yttra mig om denna lag.
Jag hemställer alltså om bifall till utskottets sammanjemknings¬
förslag, hvilket i sjelfva verket innefattar alldeles detsamma, som
Andra Kammaren förut beslutat. Det skulle väl också vara bra be¬
synnerligt, om Andra Kammaren, hvilken sjelf framkallat denna reform,
nu skulle afvisa densamma, när den bjudes i så förmånligt skick, som
här är fallet.
Herr Dahn yttrade: Det är ju gifvet, att den blifvande banklagens
antagande är ett vilkor för bifall till den här ifrågavarande grundlags¬
förändringen, så att, om banklagen icke antages nästa år, grundlags¬
förslaget fäller af sig sjelft.
Ser man nu på det föreliggande sammanjemkningsförslaget, så
inser ju hvar och en, att det just är Andra Kammaren, som vunnit
på sammanjemkningen. Så heter det t. ex. i mellersta mom. af 72 §,
att den af Konungen utsedde ordföranden för bankofullmägtige ej må
utöfva annan befattning inom i*iksbankens styrelse. Detta måtte väl
vara en mycket mera positiv bestämmelse än Andra Kammaren förut
beslutat i detta hänseende.
Herr Elowson sade, att, om Ivongl. Maj:t finge tillsätta en ledamot
af bankstyrelsen, det icke skulle gå an att hafva tvångskurs på sedlar.
Jag vill då fästa hans uppmärksamhet derpå, att vid två af de bästa
banker i verlden, den franska och den danska, der tillsätter regeringen,
beträffande franska nationalbanken, guvernör och två vice guvernörer,
43
N:0 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
och beträffande danska banken en ledamot af de fem, hvaraf bank¬
styrelsen eller bankdirektionen består, och i begge dessa länder finnes
tvångskurs på sedlar; der äro sedlarne lagligt betalningsmedel. För
ett land, som är fattigt på hårdt mynt, är det också mycket bättre
att i regel hafva sedlar som lagligt betalningsmedel än att pålägga
tvångskurs vid sådana tillfällen, när dessa sedlar sjunkit till ett värde
af nästan ingenting.
Det har också framhållits, att tyska riksbankens sedlar icke vore
lagligt betalningsmedel, och detta är sant. Men härvidlag förhåller
det sig dock på det sättet, att tyska riket ulgifver sedlar på 5, 20
och 50 riksmark, och dessa sedlar äro icke blott lagligt betalnings¬
medel, utan de utgöra till och med en del af tyska riksbankens guld¬
kassa, så att den tyska riksbanken har rätt att på dessa tyska stats-
pappersmynt utgifva sedlar. Dessa tyska rikets sedlar stå sålunda i
paritet med svenska riksbankens sedlar, hvilka ju också de äro stats-
pappersmynt.
Herr Elowson yttrade vidare, att Riksdagen skulle beröfvas sin
rätt att besluta öfver riksbankens styrelse i dess helhet. Detta kan
jag icke förstå. Här blir ju ingen annan skilnad än den, att man i
den lag, som redan finnes, angående rikets ständers bank, får in. en
hel del paragrafer, hvilka, äfven om detta förslag nu skulle falla,
Andra Kammaren väl ändå vill vara med om att få in i banklagen,
åtminstone de paragrafer, som röra sedelutgifningen och guldkassan.
Beträffande den lag, som redan finnes, och de paragrafer, som den
kommer att ökas med, kan naturligtvis icke gemensam votering komma
att ega rum. Deremot kan såsom hittills gemensam votering ske be¬
träffande reglementena, instruktionerna och ansvarsfriheten. Banko-
fullmägtige handla efter både lag och reglemente, och man kan icke
tänka sig, att den nya lagen blir sådan, att icke något reglemente
skulle behöfvas. Tvärtom föreställer jag mig, att mycket af hvad
som står i det såsom skåderätt framlagda lagförslaget, icke kommer
in i den nya banklagen, t. ex. sådana saker som att riksbanken skall
mottaga smycken, obligationer och aktier och dylikt af enskilda personer
till förvar. Detta torde icke vara lämpligt att införa i lagen. Jag
föreställer mig också, att beträffande sådana saker, som röra inlåningen,
skulle det få bero på fullmägtige att bestämma, när det kunde vara
lämpligt att riksbanken betalade ränta på inlånta medel. Riksbanken
torde icke behöfva drifva depositionsrörelse, ty banken får på grund
af ensam sedelutgifvande tillräckligt med medel. Men om riksbanken
skulle blifva något annat än eu förlagsman för de enskilda bank¬
instituten, och t. ex. vill drifva vexeldiskonteringsrörelse, så måste den
äfven taga emot penningar på upp- och afskrifning, ty eu affärsman
går icke på två ställen med sin affär; får lian icke anlita riks¬
banken i så väl ett som annat afseende, så går han till en enskild
bank. Denna fråga föreligger emellertid icke nu; den förekommer
först nästa år. Men det är af vigt, att denna sak då blir fullstän¬
digt utredd, och att för det ändamålet tillsättes ett särskild! utskott,
bestående af personer, som äro väl förfarna i dessa saker, så att det
kan blifva ett godt resultat häraf.
Rör. samman*
jemkning s-
förslag i fråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
N:o 45.
44
Rör. samman-
jemkning s-
förslag ifråga
om kamrarnes
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Jag har icke något vidare att tillägga, utan yrkar endast bifall
till utskottets förslag.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman! Mine herrar! Då denna
fråga behandlades i kammaren den 25 april, tog jag mig friheten
uttala, att jag icke hade några betänkligheter emot att sådana än¬
dringar i regeringsformen och riksdagsordningen vidtoges, att det in¬
rymdes rätt för Kongl. Maj:t att förordna en fullmägtig i riksbanken
och att jemväl denne skulle vara ordförande, likasom att Kongl. Maj:t
egde att utse en suppleant för denne. Jag uttalade tillika såsom min
åsigt, att de vigtigaste bestämmelserna med afseende å riksbankens
organisation, såsom grunderna för sedelutgifningen och riksbankens
skyldighet att tillhandahålla allmänheten nödigt rörelsekapital m. m.,
borde fastslås genom en lag, antagen af Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt, men att deremot förvaltningen och sådana bestämmelser,
som ofta påkalla ändringar, borde inrymmas i ett reglemente, som
skulle utfärdas af Riksdagen allena. Jag ansåg nemligen att jemväl
från praktisk synpunkt det vore nödvändigt, att sådana bestämmelser,
som ofta kunna utgöra föremål för ändringar, icke böra fastslås genom
lag. Om man skall i lagen intaga de bestämmelser, som nu äro in¬
rymda i det af Kongl. Maj:t vid propositionen fogade förslag till lag
för riksbanken, nemligen räntesatsers åsättande för utlåningen, om
penningar skola utlånas under den ena eller andra formen och be¬
skaffenheten af hypotek m. m. och om banken skall mottaga deposi¬
tioner i en eller annan form, om dessa bestämmelser skola fastslås
genom en lag, tror jag att det blir ganska svårt att kunna förvalta
banken på ändamålsenligt sätt. Då för ändring i sådan lag fordras icke
blott båda kamrarnes, utan äfven Kongl. Maj:ts medgifvande, så kån
ju icke blott den ena kammaren hindra en förändring, som är högst
nödvändig, utan om också båda kamrarne blifva eniga, så kan Kongl.
Maj:t anse förändringen obehöflig, och då strandar den på Kongl.
Maj:ts vägran. Af dessa rent praktiska skäl ansåg jag högst nödigt,
att Riksdagen uteslutande bör besluta om reglementet och att i detta
reglemente skulle inrymmas de hufvudsakliga förvaltningsreglerna.
Just med hänsyn till denna min uppfattning kunde jag sluta mig
till den reservation, som jag jemväl undertecknat, hvilken reservation
dels i 70 § regeringsformen stadgade, att bestämmelserna om regle¬
mentet skulle kunna afgöras genom gemensam votering, dels upptog
följande tillägg till 72 §: “samt de stadgar och reglementen, hvilka
redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras kunna'1, hvilket
tillägg följde omedelbart efter bestämmelsen, att riksbanken förvaltas
efter af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag.
Om vi nu se till, huru konstitutionsutskottet har sammanjemkat
dessa bestämmelser, så finna vi, hvad först angår 70 § regerings¬
formen, att konstitutionsutskottet har föreslagit, att, då Kongl. Maj:t,
Första Kammaren och Andra Kammaren varit eniga om att i 70 §
skulle inflyta ordet “reglemente", utskottet strukit detta uttryck och
insatt ordet “reglementariska föreskrifter". Att ordet reglementariska
föreskrifter icke är detsamma som reglemente, är klart. Emellertid
45
N:o 45,
Lördagen don 9 Maj, e. m.
framgår af förslaget till 72 § tydligt, hvad utskottet afsett med nämnda -Rör. samman-
förändring, då det strukit ordet “reglemente" — trots det att, såsom .-^^gTiråna
jag nyss nämnde, äfven Ivongl. Maj:t upptagit detta ord i paragrafen Jom ulmrarnes
— och i stället insatt “reglementariska föreskrifterolika beslut
Ehuru jag är öfvertygad, att det icke finnes någon i kammaren, om ändring
som icke läst igenom utskottets motivering, så är den likväl af den
beskaffenhet, att den förtjenar läsas mer än en gång. För att åskåd- angående riks-
liggöra innebörden af utskottets tankegång, skall jag be att få upp- bankens sty¬
lta några rader af utskottets motiv. Sedan utskottet anfört de skäl, relse och
hvarför det afstyrkt det af Första Kammaren intagna uttrycket ‘•lag
stiftad i den ordning 87 § 1 inom. stadgar11, nemligen att utskottet ^
ansåg, att högsta domstolens utlåtande icke behöfde inhemtas öfver en
lag, som blott rörde riksbanken, så fortsätter utskottet: A andra sidan
föreställer sig utskottet, att Andra Kammaren må kunna medgifva ute¬
slutandet af den uti dess förslag förekommande fortsättningen: “samt
de stadgar och reglementen, Indika redan gjorda äro eller vidare af
Riksdagen göras kunna". Ett sådant tillägg, hvilket med hänsyn till
den antagna lydelsen af sista stycket i § 111 regeringsformen icke
lärer vara behöflig!, skulle kunna gifva anledning till ovisshet och
tvister om, huruvida de reglementariska föreskrifterna borde ega gäl¬
lande kraft, äfven om de vore stridande mot lagen. Det synes utskottet
derför vara lämpligast, att i förevarande grundlagsstadgande endast i
allmänhet hänvisas till en af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad lag, men att denna åter i sill ordning bör innehålla bestämmelse
om, att sådana föreskrifter, som utöfver lagen erfordras angående riks¬
bankens förvaltning, meddelas af Riksdagen i särskild! reglemente och
derjemte behöfiiga instruktioner. Utskottet anser således, att bestäm¬
melserna att Riksdagen skulle besluta om de reglementariska före¬
skrifter, som det omnämnt i 70 § regeringsformen, men som det i sin
motivering kallar instruktion, icke böra inrymmas i regeringsformen, i
hvilket fall det kunde blifva fråga om misstolkning, huruvida icke denna
instruktion skulle gälla framför lagen och Riksdagens rätt att antaga
dessa instruktioner icke inrymmas i grundlagen, utan i en särskild
lag, som skall stiftas i och för riksbanken. Följden af detta skulle
blifva, att då Riksdagen beslutar om instruktion för riksbanken, så
fattar Riksdagen detta beslut, icke på grund af någon bestämmelse i
grundlagen — ty 72 § säger tydligen, att riksbanken skall förvaltas
enligt en af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag — utan,
på grund af en särskild lag. Utskottet förmenar, att om denna lag
skulle vara uppenbart stridande mot 72 § regeringsformen, sådan den
är affattad, så skulle Riksdagen ändock kunna besluta om ett regle¬
mente icke enligt grundlag, utan på grund af sådan civillag. Jag kan
icke se att det finnes någon logik i ett sådant resonnement. Är det
meningen att Riksdagen skall fortfarande hafva rättighet att stifta in¬
struktioner eller reglementen, eller hvad man vill kalla det, för riks¬
bankens förvaltning — utan Kongl. Maj:ts medverkan — ja, då bör
väl den bestämmelsen intagas i grundlagen, nemligen i regeringsformens
72 § såsom hittills och icke i en särskild lag. Ty icke kan Riksdagen
fatta beslut efter en civillag, som uppenbart strider emot grundlagen?
N:0 45. 46 Lördagen den 9 Maj, e. m.
Rör. samman- En talare har som skäl för denna åtgärd anfört, att då det i
ftkdagTfråqa sista momentet af 111 § regeringsformen tydligen bestämmes, att full¬
om kamrarnes mägtige icke äro skyldige att mottaga befallningar uran af Riksdagen
olika beslut allena, så skulle Riksdagen på grund deraf vara berättigad att ensam
om ändring besluta om riksbankens förvaltning. Skulle detta påstående vara rigtigt,
bestämmelser s^u^e fullmägtige fortfarande icke vara skyldige att mottaga befall¬
ande »de rikt- flinga af andra än Riksdagen allena, och följaktligen icke heller vara
bankens stp- skyldige att rätta sig efter lag, som stiftats icke af Riksdagen allena
relse och utan af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt. Icke vill väl herr
'^(FortsT ^jungman påstå, att fullmägtige i riksbanken icke skulle vara skyldige
' att ställa sig till efterrättelse en lag, som kan stiftas af Kongl. Maj:t
och Riksdagen? Att 111 § regeringsformen, sådan den nu är affattad,
kommer att strida mot bestämmelsen i 72 § regeringsformen, är ju helt
naturligt, när man ändrat den ena paragrafen och icke den andra.
Hittills hafva fullmägtige icke kunnat mottaga befallningar af någon
annan än Riksdagen, derför att Riksdagen ensam haft att bestämma
öfver riksbanken, men bestämmes i 72 § regeringsformen, att Kongl.
Maj:t och Riksdagen gemensamt skola stifta lag för riksbankens för¬
valtning, då blir det helt annorlunda, och då kommer 72 § att strida
emot 111 § regeringsformen.
Jag skall icke upptaga kammarens tid längre med ett förslag, som
jag hoppas icke skall antagas af denna kammare efter den förändring,
som det fått i utskottets sammanjemkningsförslag. I och med det¬
samma som man stryker tillägget i 72 § regeringsformen, som be¬
rättigat Riksdagen att ensam utfärda instruktion för riksbankens för¬
valtning, har Riksdagen afhändt sig en rätt, som denna kammare icke
bör afhända sig, en rätt som jemväl chefen för finansdepartementet
vid ärendets behandling den 25 april ansåg böra Riksdagen förbehållas.
Jag skall, herr talman, på dessa skäl hemställa, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, måtte vidblifva sitt förra beslut,
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman! Mine herrar! De anmärkningar mot sam-
manjemkningsförslaget, som här af två talare blifvit framstälda, hafva
hufvudsakligen utgått från två synpunkter. Den ena af dessa är den,
att genom uteslutandet i 72 § af orden “samt de stadgar och regle¬
menten, hvilka redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras kunna'1
skulle dels blifva icke tydligt, att Riksdagen allena skulle hafva be¬
slutanderätt öfver reglementet för riksbanken, dels ock vid en jem¬
förelse emellan 72 § och 111 § vore otydligt, huruvida riksbanks-
fullmägtige vore skyldige att rätta sig efter den civillag, som kunde
komma att stiftas för riksbanken. Nu har emot en sådan anmärk¬
ning af utskottet blifvit med rätta framhållet, att så länge lydelsen af
111 § är sådan som den af utskottet föreslagits och blifvit i samman-
jemkningsförslaget intagen, kan icke någon tvekan uppkomma derom,
att reglementet för riksbanken skall stiftas af Riksdagen allena. Det
står nemligen i detta senare stycke af 111 § icke blott, att fullmägtige
i riksbanken icke kunna mottaga befallningar utan af Riksdagen allena,
utan i detta moment förekommer derjemte “och enligt dess instruk-
Lördagen den 9 Maj, e. m. 47 N:o 45.
tioner", d. v. s. Riksdagens instruktioner. Detta uttrycker, såsom hvar R8r. samman-
och en kan inse, detsamma som “reglemente1' för riksbanken; det är
ett annat ord för samma sak, och det kan icke uttrycka något annat omkamrarnes
än hvad som i 72 § betecknas med “reglemente". Ty reglemente för olika beslut
riksbanken är icke något annat än instruktion för dem, som styra om ändring
banken. Derjemte framgår det temligen tydligt af den föreslagna 1 sållande
lydelsen af 70 §, att det är Riksdagen, som utfärdar reglemente för angående riks-
riksbanken, då det i denna § föreskrifves, att reglementariska före- bankens sty-
skrifter för riksbanken kunna blifva föremål för gemensam votering, relse och
Att uppdraga en skilnad mellan orden reglemente och reglementariska forvoltning.
föreskrifter, tror jag icke att man rätteligen kan göra. Reglemen- ' ’
tariska föreskrifter är ett annat uttryck för samma sak, som i den
andra redaktionen benämnes reglemente, och användandet af först¬
nämnda uttryck föranledes endast af redaktionella skäl, då man i sam¬
ma mening ville uttryckligen omnämna ansvarsfrihet för fullmägtige,
hvilket ord icke förekom i den förra redaktionen.
Således synes man icke kunna af den lydelse, som 72 § har
fått i sammanjemkningsförslaget, hemta något grundadt skäl för att
afslå sammanjemkningen.
Hvad beträffar anmärkningen, att det icke skulle vara klart af
111 §, att fullmägtige äro skyldige att rätta sig efter civillagen för
riksbanken, så torde denna skyldighet klart framgå af första stycket
af 72 §, der det heter, att riksbanken förvaltas efter af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftad lag, och dermed synes den siste tala¬
rens farhågor i detta afseende böra vara häfda.
Hvad slutligen angår det andra hufvudskälet, som mot samman¬
jemkningsförslaget blifvit särskildt af den förste talaren framhållet,
nemligen att lydelsen i detta förslag af sista stycket af 72 § skulle
innebära en giltig anledning för Andra Kammaren att afstå samman¬
jemkningsförslaget, så förefaller det besynnerligt att, då denna lydelse
är precis densamma, som den Andra Kammaren förra gången antog,
den omständigheten, att Första Kammarens mening i detta stycke icke
gjort sig gällande, skulle vara en anledning för Andra Kammaren att
afslå sammanjemkningen. Då förra gången denna lydelse här ansågs
vara tillfredsställande, bör den också nu kunna så betraktas; och följ¬
aktligen den lydelse sammanjemkningsförslaget gifvit åt sistå stycket
af 72 § icke kunna innebära något skäl, hvarför 72 § i dag skulle
vara mindre acceptabel än för fjorton dagar sedan.
Herr Va hlin: Jag har i den nu föreliggande frågan liksom i
den, som nyss af kammaren afgjordes, icke haft del i eller godkänt
någotdera af de föregående beslut, hvilka jag såsom ledamot af kon¬
stitutionsutskottet haft att sammanjemka. Då emellertid de skilda
parternas målsmän inom konstitutionsutskottet efter ganska stora
svårigheter lyckats ena sig om en gemensam hemställan, så har jag
icke ansett mig, derför att jag naturligtvis icke kunnat få in i denna
hemställan min särskilda åsigt, böra reservera mig mot utskottets
hemställan. Detta har varit fallet vid båda dessa betänkanden; men
jag anser mig deremot fullkomligt oförhindrad att här i kammaren
N:o 45.
48
Rör. sämre an-
jemknings-
Jörslag ifråga
om kamrarnes
olika heshet
om ändring
i gällande
bestämmelser
omgående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
yrka afslag och skall derför göra det på detta utskottets samman-
j emk ningsförslag.
Jag skall icke besvära kammaren med mer än några få ord för
att framlägga de ytterligare skäl, som jag anser mig nu hafva utom
dem, jag uttalade förra gången frågan här var före. Jag nämnde då,
att jag ansåg kammaren stå i begrepp att taga ett steg på en ny
väg, som jag åtminstone ansåg skadlig, men jag trodde icke, att ännu
ett steg till på samma väg skulle så snart ifrågasättas; men, om vi
godkänna detta betänkande, hafva vi tagit ännu ett steg i samma
rigtning.
Det är icke sant, såsom man åtminstone trodde sig fatta en före¬
gående talares ord, att Kongl. Maj:t skulle erhålla rätt att utaf egen
magtfullkomlighet utfärda reglementen och stadgar för riksbanken
genom detta beslut, men det är deremot sant, att bestämmelserna om
Riksdagens allena beslutanderätt i detta fall har flyttats från grund¬
lagen och till den vida lätthandterligare banklagen. Det låter tänka
sig under någon gynsam period inom Riksdagen, att denna bestämmelse
kan undergå lämplig förändring och att deidgenom just betydelsen af
det sista momentet af 111 §, hvarom vi nyss hörde talas från stats-
rådsbänken, blir än mer illusorisk. Jag kan icke hjelpa, att jag anser,
att detta moments innehåll redan står illa tillsammans med att en
konungavald ledamot finnes i riksbankens styrelse.
Herr grefve och talman! Jag skall icke besvära kammaren längre,
utan yrkar afslag å utskottets hemställan.
Herr Höglund: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag skall
blott be att få nämna några ord med anledning af hvad den förste
talaren yttrade i fråga om tvångskursen. Det är visserligen sant, att
denna tvångskurs är någonting ur rent teoretisk bankmannasynpunkt
fullkomligt origtigt, och derför skulle jag helst också hafva sett, att
ifrågavarande stadgande blifvit antaget i den af Kongl. Maj:t ursprung¬
ligen föreslagna formen. Men då så icke är förhållandet, så få vi se,
huru den lydelse, som nu föreligger, kan komma att ställa sig i prak¬
tiken, och göra vi det, tror jag att vi skola nödgas erkänna, att denna
tvångskurs icke gerna kan vålla några afsevärda olägenheter. Under
goda och lugna tider, då gör det detsamma om man har tvångskurs
eller icke. Sedlarna användas i hvilket fall som helst såsom mynt i
riket. Men se vi efter, huru det går till under oroliga tider, så kunna
vi erinra oss, att Nordamerikas förenta stater under inbördeskriget blefve
tvungna att låta sina sedlar löpa med tvångskurs, och att Frankrike,
då 1870 års krig började gå olyckligt för detta land, blef nödgadt att
påbjuda tvångskurs. Jag föreställer mig, att denna erfarenhet lärer
oss, att, om vi råka ut för liknande olyckor, det blir nödvändigt äfven
för oss att dekretera tvångskurs. Jag ber herrarne betänka, att det
icke vållar synnerlig olägenhet att hafva tvångskurs under goda tider,
och komma olyckliga tider med faror för riket, så blifva vi nog tvungna
att dekretera en dylik. Hvad gör det då för skada, om denna tvångs¬
kurs, fast origtig ur teoretisk synpunkt, finnes bestämd i riksbank¬
lagen ?
49
N:0 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Uet har vidare talats om den magtutvidgning, som Kongl. Maj:t
skulle vinna genom den nya grundlagsändringen, och det har då först
nämnts, att Kongl. Maj:t skulle få sätta in en ordförande i bankstyrelsen.
Denne ordförande skulle dock komma att stå ensam mot sex af Riks¬
dagen valde ledamöter. Jag tror icke, att Riksdagen hittills har valt
sådana fullmägtige, att de skulle låta topprida sig af en enda, äfven
om denne vore vald af Konungen, och jag föreställer mig, att Riksdagen
icke heller hädanefter kommer att välja sådana fullmägtige. Den
magt, som Kongl. Maj:t derigenom skulle vinna öfver riksbanken, anser
jag sålunda vara helt och hållet illusorisk. Man kan då fråga, hvad
skall denne konungavälde ledamot hafva i bankstyrelse natt göra? Jo,
han skall sitta der för att, såsom det står i statsrådsprotokollet, öfver-
vaka att lag och författningar följas. Huru skall det då ske? Jo,
helt enkelt derigenom, att han såsom hvarje annan fullmägtig har rätt
att reservera sig till protokollet, och att sålunda ingenting, om jag så
får säga, kan ske i smyg, utan att protokollet skall bära vittne derom.
Ja, det är allt, men det är ock en ganska vigtig sak.
Det har också sagts, att Riksdagens magt öfver riksbanken skulle
förminskas derigenom, att den egentliga banklagen skulle blifva före¬
mål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning. Ja, det
anses väl såsom ett nödvändigt och oeftergifligt vilkor för att riksbanken
skall få öfvertaga uteslutande sedelutgifningsrätt, och utan att Riks¬
dagen går in derpå, finnes ingen utsigt för att få eu ny banklagstiftning
till stånd.
Den förste talaren anmärkte derjemte, att genom denna anordning
skulle riksbankens verksamhet begränsas och dess vinst förminskas.
Men det skäl, som han anförde derför, visade endast, att riksbanken
genom denna nya förändring icke skulle kunna uteslutande slå under
sig all bankverksamhet i landet, utan fortfarande såsom hittills få dela
den med de enskilda bankerna och aktiebankerna. Samma förhållande
blefve det med vinsten. Under sådana förhållanden tycker jag, att vi
icke alls hafva någon anledning att tala om att riksbankens verksam¬
het och vinst skulle begränsas, utan blott derom att den icke skulle
uppsluka alla de andra.
Jag ber att få yrka bifall utskottets föreliggande förslag.
Herr Daniel son: Jag skall icke uppehålla herrarne länge, ty
herrarne känna min ståndpunkt i denna fråga, och jag vidhåller hvad
jag sade förra gången, då frågan var före, men jag ber att nu få till-
lägga något om en sak, som för mig åtminstone synes vara af verk¬
ligen stor vigt. I 72 § stadgas, att ■ Konungen skall hafva rätt att
förordna ordförande hos fullmägtige och eu suppleant för honom, men
jag har icke kunnat finna, att denna ordförande är ansvarig för sina
åtgärder på något håll.
Huru skall denne ordförande ställas till ansvar, om han icke full¬
gör hvad vi mena, att han skall fullgöra? Finnes det någon bestäm¬
melse för detta fall? Här finnes ej annat än cn bestämmelse, att, om
det vägras fullmägtig ansvarsfrihet, lian skall afgå. Ja, cn som Riks¬
dagen valt. Men den, Konungen utsett, kan sitta huru länge som helst.
Andra Kammarens Prof. ISO'i. N:o 4r’- ^
Kör. samman-
jemknings-
förslag ifråga
om leamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
N:0 45.
50
Rör. samman-
jemknings-
förslag i fråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Han behöfver ej afgå, förr än Konungen återkallat hans förordnande.
Kan det vara lämpligt att stifta en lag, der vi första gången säga, att
en person får hafva stort förtroende, omhänderkafva vigtiga uppdrag,
utan att vara ansvarsskyldig på något håll. Ett statsråd är ju ansvars-
skyldigt efter en lag, som förefinnes, ehuru, det veta vi ju, den aldrig
tillämpas — ty om det sker något, afgår vederbörande statsråd, innan
man hinner vidtaga någon åtgärd mot detsamma. Men det finnes
dock en lag i det fallet, om den ju än är omöjlig att tillämpa, då
Första Kammaren som bekant aldrig går med på en anmärkning, och
vid sådant förhållande denna kammare naturligtvis aldrig kommer
någonstädes. Nu skulle man törsta gången stifta en lag, som sätter
en person i ett sådant förtroende, utan att han har minsta ansvar för
hvad han gör, annat än han i värsta fall måste afgå. Så är han ord¬
förande till, och herrarne kunna ju tänka sig, att mången gång af-
görandet beror på honom, på hans utslagsröst. Jag tror, att detta
är en så vigtig omständighet, att man icke kan vara med derom för
än denna sak blir fullt klar. Det må ju vara mina enskilda betänklig¬
heter, men jag har icke kunnat underlåta att uttala dem, tv för mig
är det alldeles afgjordt, att jag icke kan vara med om detta förslag,
och att det skulle verkligen vara mycket, mycket beklagansvärdt, om
denna kammare skulle släppa en rättighet ifrån sig, som den hittills
haft öfver riksbankens förvaltning. Om det sedan bär på tok, kunna
herrarne ändå aldrig tänka sig, att Riksdagen får denna rättighet igen;
ty det är ej möjligt att få Första Kammaren och Kongl. Maj:t med
om en ändring i sådan rigtning. Det må vara huru tokigt stäldt som
helst, det går sedan i alla fall som det går. Det är dessa skäl jas
velat anföra.
För öfrigt må jag ock säga, att jag finner, att herr Ljungman
nu har verklig tur med sig. Han har ju haft mycken otur förr i grund¬
lagsfrågor, men nu går det verkligen som en dans. Och jag förundrar
mig ej öfver att han håller i sig. Det bör ju hvar och en göra. Och
han bör det nu så mycket mera, som han får hjelp från sådant håll,
som vi hört att han fått i denna fråga i qväll.
Emellertid har jag icke kunnat underlåta att säga detta. Det må
vara min mening. Det må få stå för min räkning i protokollet. Men
jag tror, att det för framtiden kan vara godt att hafva denna mening
förvarad. Jag är öfvertygad, att herrarne skola bifalla paragrafen,
men jag har ej kunnat underlåta att såga hvad jag nu sagt. Och jag
må säga, att herrarne få ursäkta, om vi nödgas fresta en votering till.
Ty då kammaren förra gången fattade sitt beslut, voro ju omkring 60
ledamöter borta, och derför tycker jag att man nu bör ha ett sannare
uttryck af hvad kammaren vill och tänker i detta ämne.
På anförda grunder vill jag hos herr talmannen anhålla om afslag
å sammanjemkningsförslaget.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Jag
skall vara ytterst fåordig. Jag blott ber att få med anledning af hvad
den siste ärade talaren nämnde angående Riksdagens magt öfver den
af Kongl. Maj:t utsedde fullmägtigen erinra, att Riksdagen har rätt
Lördagen den 9 Maj, e. m.
51
att vägra ansvarsfrihet äfven för denne, och att han i så fall måste
afgå. Det står nemligen i 72 §: “Fullmägtig, som af Riksdagen
vägrats ansvarsfrihet, skall afgå från sin befattning". Detta gäller
äfven för den af Kong!. Maj:t utsedde. Dessutom finnes en bestäm¬
melse, som tillerkänner Konungen magt att, då han så pröfvar skäligt,
återkalla förordnandet för den af honom utsedde.
Herr Ljungman: Jag skall endast be att få yttra några få ord
gent emot herr Danielson.
Det är icke allenast fallet, som påpekats från statsrådsbänken,
att den af Konungen nämnde ledamoten är ansvarig inför Riksdagen,
utan han är ansvarig inför Riksdagen allena. Här är en bestämmelse,
att Konungen må kunna återkalla förordnandet, beroende derpå, att
man kan tänka sig, att den af honom utsedde af sjukdom blir olämplig
att fungera, innan tiden af 3 år gått ut, och ju för sådant fall en
bestämmelse bör finnas, att Konungen kan återkalla förordnandet och
nämna en annan person, som förmår fylla platsen. Detta var nu ett
fall, för hvilket den ifrågavarande bestämmelsen är afsedd.
Hvad beträffar påståendet, att Riksdagens magt att utfärda re¬
glementen och instruktioner för riksbanken efter vidtagande af den
föreslagna ändringen skulle vara illusorisk, så är detta alldeles misstag.
Man har ju 111 § regeringsformen qvar. Den är fullt tydlig och be¬
stämd i detta fall. Och när den räcker till för riksgäldskontoret och
statsrevisorerna, bör den väl räcka för riksbanken och bankofullmägtige
också. För öfrigt är det ju en gifven sak, att alla dessa fullmägtige
lika väl som revisorerna få ställa sig grundlagens och allmänna lagens
bud till efterrättelse i fall, der det kan inträffa, att de hafva att
göra det.
Hvad slutligen beträffar pratet om att Konungen skulle kunna
utfärda någon slags instruktion för riksbanken eller för dess fullmägtige
eller för den särskilde ordföranden, är det fullständigt stridande mot
111 § regeringsformen och kan således icke ega rum.
Derför kan jag icke förstå, huru man kan yrka afslag å utskottets
sammanjemkningsförslag ur annan synpunkten den, att man icke vill
veta af något nytt förslag alls, utan vill behålla det gamla. Men jag
förmodar, att det är en stor del af kammaren, som önskar en bank¬
reform, och att den delen af kammaren då också tager detta, som
leder till målet. Vill man icke målet, då ställer sig saken annorlunda.
Men vill man det, är detta förslag så godt man gerna kan önska.
Jag får hemställa om bifall till sammanjemkningsförslaget.
N:0 45.
Rör. samman-
jemknings-
förslag ifråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
lierr Eriksson i Elgered: Här ropas på proposition, men jag
skall icke bli mångordig. Tillåten mig blott att mot en talare här nämna
något! Herrarne kunna väl icke neka till, att kamrarne börja allt
mer och mer få olika skaplynne, och det kommer troligtvis att fort¬
sätta, så att det blir allt skarpare och skarpare kontrast och dis¬
harmoni mellan Riksdagens Första och Andra Kammare. Under sådant
förhållande är det uppenbart, att, då det gäller tillsättande af dessa
sex fullmägtige i riksbanken och det nu efter ändring i grundlagen
N o 45.
52
För. samman-
jemkning*-
förslag i fråga
om kamramcs
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Fort?.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
blifvit så, att man tillsätter två årligen, desse 24 respektive valmän
från hvardera kammaren, för att de icke skola komma att förlora vid
valet, naturligtvis ingå kompromiss med hvarandra, och det så, att
Första Kammaren får in en och Andra Kammaren får in en af sina
märkesmän — för att nu icke säga till partibelöning sina chefer —
som också verkligen kunna vara deraf förtjente genom begåfning och
speciel kunskap på detta område. När det så reglerats i tre år, följer
deraf, att riksbankens styrelse består af tre, som hafva Första Kam¬
marens färg, och tre, som hafva Andra Kammarens färg. Nu är det
uppenbart, att stridiga frågor nog kunna komma att uppstå — jag vill
icke säga alldeles bestämdt och afgjordt, som taga den färg, som det
här kan vara fråga om, mellan konungamagten och Riksdagen. Det
är gifvet bland annat, då det gäller tillsättande af direktör, och det
kan ju vara andra sådana frågor. Då stridiga intressen sålunda upp¬
stå, är det ju alldeles uppenbart, att Kong!. Maj:ts ledamot, d. v. s.
ordföranden bland fullmägtige, dervidlag komme att fälla utslaget.
Nå, då frågas: huru blir detta utslag? Ja, det tror jag att herrarne
litet hvar äro ense om, att Kongl. Maj:ts ordförande har samma färg
som Första Kammarens män inom riksbanken, men icke samma färg
som Andra Kammarens män. Hellre skulle jag då tro, att han är
något medlande. Ty så fullständigt äro Första Kammarens ledamöter
i närvarande stund vänner af konungamagten, att jag knappt någon
gång funnit, att de hyst betänklighet vid att öfverlåta väldet åt
Konungen. Under sådant förhållande är det uppenbart, att han skulle
fälla utslaget till första kammarledamöternas förmån, d. v. s. skulle
inom styrelsen ställa sig så, att fyra vore gent emot tre. Dessa tre
blefve Andra Kammarens män, som således stannade i minoriteten i
de stridiga frågorna. Jag vill ej säga, att Riksdagen dermed förlorade
sitt inflytande i riksbanken — det vore högst oegentligt; ty till Riks¬
dagen höra ju såväl Första Kammaren som Andra Kammaren. Men
säkert är i alla händelser, att Andra Kammarens inflytande på riks¬
banken för framtiden blefve af noll och intet värde i ett och annat fall.
På grund häraf ber jag att få yrka afslag å sammanjemknings-
förslaget.
Herr Themptander: Jag kan börja som den ärade talaren på
ölandsbänken, som nyss hade ordet, med, att min ställning till denna
fråga ju är kammaren på förhand bekant. Jag har haft synnerligen
många tillfällen att uttala mina varma sympatier för den bankreform,
som det här är fråga om att inleda. Men hvad som är vigtigare:
jag känner också de varma sympatier denna kammare sedan länge
haft just för en sådan bankreform. Och det är derför det förefaller
mig i så hög grad anmärkningsvärdt, om denna kammare skulle svika
sina gamla traditionel’, gifva till spillo det mångåriga arbete, som denna
kammare nedlagt på att föra denna fråga framåt just när vi stå
dess lösning närmare, än vi kunnat vänta. Det är väl bekant, att
motståndet i denna fråga förut kommit från helt annat håll. Men
äfven der har numera insigten om betydelsen af denna bankreform
och hvad den innebär i afseende på trygghet för hela vårt ekonomiska
N o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. in. 53
lif gjort sig gällande derhän, att, jag må säga till min öfverraskning, Rör. samman-
frågan nu avancerat dit, att, såvidt det beror af den förberedande a
grundlagsändringen, och Andra Kammaren nu vill vara sina tradi- Jom j;amrarnes
tioner trogen, en möjlighet förefinnes att snart se hela denna fråga olika beslut
lyckligt lÖSt. ändring
Jag vill icke vid detta tillfälle upptaga diskussionen rörande * S“llan,*e
hufvudprinciperna i förslaget, ty dst är en fråga, som icke nu bör ang<'jcn(ic r;[:s.
diskuteras. Denna diskussion undangjordes här om aftonen. Men jag bankens sty-
vill säga blott några ord. Jag kan förstå, att man kan framkalla för- relse och
skickelse för denna reform, om man gör sådana målningar, som ett )or^tr^l3-
par talare här gjort, då den ene sökt visa, att denna reform innebär, ' or s'
att rättighet att utfärda reglementariska föreskrifter utöfver den gemen¬
samma civillagen hädanefter skulle tillkomma Konungen, och då en
annan talare i sin fantasi uppgjorde, att här skulle varda af Konun¬
gen tillsatt en funktionär, en ordförande, som icke skulle vara an¬
svarig för någon menniska, och hvilken icke skulle erhålla decharge
af någon myndighet. Kan man af föreliggande förslag draga sådana
slutsatser, då kunna, vågar jag påstå, deraf dragas snart sagdt hvilka
slutsatser som helst; ty orimligare slutledningar än de båda kan jag icke
finna att man kan uppgöra. Det är för öfrigt redan närmare be-
svaradt och utveckiadt såväl från statsrådsbänken af de båda ärade
ledamöter af statsrådet, som haft ordet här, som äfven af herr Ljung¬
man, hurusom dessa båda lagtolkningar sakna minsta skymt af befogenhet.
Kammaren kan vara fullkomligt lugn för att Riksdagen framgent som
hittills kommer att bibehålla rättigheten att för Riksbanken utfärda de
reglementen eller reglementariska föreskrifter eller instruktioner eller
hvad man nu vill kalla dem — det innebär alltsammans samma be¬
grepp — som äro nödiga utöfver den af Konung och Riksdag gemen¬
samt stiftade lagen. Och hvad särskildt denna lag angår, så ligger
ju på den en synnerlig vigt. För min del anser jag mig icke såsom
representant hafva till uppgift att på ett ängsligt sätt öfvervaka, att
icke en tumsbredd af det magtområde, öfver hvilket Riksdagen hittills
förfogat, blir den beröfvad. Jag anser mig hafva eu högre uppgift,
eller att se till, hvad svenska folkets intressen och hela vårt ekono¬
miska lits välfärd kräfva. Det är för att i det afseende införa tryg¬
gande bestämmelser, som man sedan länge på alla håll, vågar jag
påstå, der man med någon sakkunskap kan bedöma dessa förhållan¬
den, har påyrkat, att de vigtigare bestämmelserna för riksbanken
skulle ställas under skyddet af en af Konung och Riksdag gemensamt
stiftad lag.
Här har talats om, att detta förslag skulle i utlandet kunna
väcka en oangenäm uppmärksamhet. Men om öfver hufvud taget ut¬
landet skulle egna några reflexioner åt denna sak — hvilket jag för
min del anser vara mycket osäkert — så ber jag få nämna, att då
utländiugar hittills tagit kännedom om organisationen af vår riksbank,
och jag har talat med åtskilliga sådana, de i allmänhet icke kunnat
nog uttrycka sin förvåning öfver de synnerligen lösa grunder, på hvilka
hela vår riksbanksorganisation är stäld. Det finnes näppeligen något
motstycke dertill i hela den öfriga verlden.
N o 45.
54
Lördagen den 9 Maj, e. m.
jKör. samman- En talare, som nyss före mig hade ordet, sade, att det skulle
jemkmngs- kunna tänkas, att det blefve en stark dissonans och skarpa kontro-
omkamrarncs verser mellan de båda kamrarne. Jag ber då få säga till den ärade
olika beslut talaren, att skulle de kontroverserna komma att röra sig på det om-
om ändring råde, som berör riksbanken, kunde ingenting under nuvarande för-
bestämmeiser hållanden blifva beklagligare, ty då kunde det blifva den förseglade
angående riks- se(leln i en gemensam omröstning, som blefve afgörande för lydelsen
bankens sty- af någon kardinalpunkt i det nuvarande bankoreglementet, hvari vi
reise och nu allena hafva att söka de bestämmelser, som angifva riksbankens
förvaltning, lmfvuclsakliga uppgift. Det är deri oefterrättligbeten i det nuvarande
v or 3’' systemet ligger, att man i bankoreglementet, som kan ställas under
gemensam omröstning mellan kamrarna, bar antagit sådana vigtiga lag¬
bestämmelser, angående hvilka svenska folkets intressen och hela vårt
ekonomiska lifs intressen fordra, att de kringgärdas med större garantier.
Såsom ärendet nu föreligger, och då jag icke vill inlåta mig när¬
mare på sjelfva hufvudfrågan, skall jag endast upprepa hvad jag nyss
både tillfälle att säga angående ett annat betänkande, nemligen att
jag tror, att Andra Kammaren bör vara sina representanter inom
konstitutionsutskottet tack skyldig, derför att de vetat att göra denna
kammares mening gällande vid sammanjemkningen på det sätt som
här skett. Ty jag vågar påstå, att ingen skall kunna med fog säga,
att i någon punkt af verklig betydelse denna kammare bar fått gifva
efter vid denna sammanjemkning. De tolkningar i motsatt rigtning,
som man bär sökt göra gällande, hafva, såsom jag nyss yttrade, icke
varat af den beskaffenhet, att jag kan tillerkänna dem något vitsord i
detta fall.
Det kunde nog vara åtskilligt annat att säga. Men då denna
kammare redan för några dagar sedan godkänt hufvudgrunderna i
föreliggande förslag, då denna kammare vid sammanjemkningen haft
den tillfredsställelsen att se sin mening genomförd och i de hufvud-
sakligaste delarne tillämpad i det föreliggande sammanjemkningsförslaget,
och då slutligen antagandet af detta sammanjemkningsförslag, såsom
det nu föreligger, är vilkoret för att vi under en beräknelig framtid
skola kunna se realiseradt denna kammares gamla önskningsmål, finner
jag deri de starkaste skäl att yrka bifall till det föreliggande för¬
slaget.
I detta yttrande instämde herrar Falk, W(illmarig Alsterlund,
Rydberg, Gustaf Ericsson från Stockholm, Hansson i Solberga, friherre
Bonde, Erickson i Bjersby, Jakobson, Larsson i Mörtlösa, friherre
Lagerbring, Ramstedt, Nyström, Åkerlund och Ericson i Ransta.
Herr Danielson anförde: Jag måste taga till ordet för att in¬
lägga min gensaga, min allvarsamma gensaga mot den siste talarens
yttrande. lian har icke sagt, hvad frågan här verkligen gäller. Han
åberopade sig på, att denna kammare skulle följa sina gamla tradi¬
tioner. Hvad har då denna kammare att göra annat än att afslå be¬
tänkandet? Ty våra traditioner hafva gått ut på att utestänga Konun¬
gens inflytande på riksbanken. Det hafva vi häfdat. Och det vill
Lördagen den 9 Maj, e. m.
55
jag häfda fortfarande. Det är derpå det hänger, herr Themptander,
och på ingenting annat. Vi hafva de traditioner såsom allmogemän
att söka bevara Riksdagens intressen emot Övergrepp och icke gifva
bort dem för skenbara fördelar. Det är derpå det hänger. Det är
visserligen sant, att här varit sympatier för en ändrad lagstiftning.
Men dessa sympatier hafva aldrig gått åt det hållet, att vi skalle af¬
såga oss våra rättigheter och medgifva, att Konungen skulle utse eu
ledamot. Det är derför jag vill inlägga min allvarsamma protest mot
att förvrida en sådan tradition, såsom herr Themptander vill göra,
och tillägga kammaren en helt annan uppfattning än den uttalat.
Jag kan icke heller gilla hvad herr Themptander antydde, nem¬
ligen att jag skulle hafva misstagit mig och många med mig deruti,
att denne person, som Konungen skulle utse, icke skulle vara under¬
kastad ansvarsskyldighet; ty det är ingenting bestämdt derom, utan
endast lösa uttalanden, som icke komma att betyda så mycket, när
det en gång gäller.
Den värde talaren har lagt mycken vigt vid, att han nu handlade
i svenska folkets intresse och såsom svenska folket fordrade. Ja, min
gode herr Themptander, det gör herr Themptander efter sin åsigt; det
vill jag erkänna. Men herr Themptander har handlat i stora frågor
på helt annat sätt, som icke varit i svenska folkets intresse. Det tror
jag icke vi behöfva talas vid om. Vi handla efter våra åsigter lika
ärligt på båda håll; men man skall icke komma och gorå sina på¬
ståenden mera vidtomfattande än de böra vara. Om man tänker till¬
baka på hvilka åsigter den ärade talaren förfäktat, så har ingenting
skadligare framhållits i vårt land, ingenting som burit sä sorgliga frukter
som just de frön, hvilka utsätts från det hållet. _ s
Jag vet väl, att jag icke kan inverka på kammarens uppfattning,
ty jag finner nog att kammaren vill antaga förslaget. . Men då herr
Themptander talat så varmt om kammarens gamla traditioner, så måste
jag deremot inlägga min allvarsamma protest. An en gång vill jag
säga, att kammarens traditioner varit att -uppehålla Riksdagens rätt
och värdighet och icke tillåta Konungen att hafva någon medlem med
i riksbankens styrelse. Det är derför, herr talman, jag fortfarande
yrkar afslag på utskottets sammanjemkningsförslag.
N:0 45.
Rör. samman-
jemknings-
förslag i fråga
om kamrarnes
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
Herr Elowson: I likhet med herr Themptander bär jag känt
eu liflig öfverraskning öfver gången af detta ärendes behandling under
innevarande riksdag. Och jag vet, att herr Themptander och jag icke
äro ensamma om denna öfverraskning, utan jag vet, att den delas af
ganska många, och denna öfverraskning består deri, att man har funnit,
att Andra Kammaren är färdig att öfvergifva sina hittills följda göda
traditioner. Dessa traditioner hafva beträffande riksbanken hittills varit,
att Riksdagen skulle hålla på sin rätt att uteslutande styra öfver riks¬
banken; i synnerhet har Andra Kammaren betraktat riksbanken såsom
sitt särskilda skötebarn. Sådan är dess tradition. Önskemålet, som
Andra Kammaren och Riksdagen uttalat, är, att de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt skall upphöra. Ja, detta önskar jag ock, och jag
hyser den lifliga öfvertygelsen, att vi kunna nå detta önskemål utan
N o 45.
56
Hör. samma»-
jemknings-
Jörslag ifråga
om kamrames
olika beslut
om ändring
i gällande
bestämmelser
angående riks¬
bankens sty¬
relse och
förvaltning.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj, e. m.
att uppoffra eu konstitutionel rättighet. Jag vill icke vara med om att
utbyta en konstitutionel rättighet mot några tiokronorssedlar. Derför
anhåller jag med största vördsamhet ännu en gång, att kammaren be¬
hagade afslå sammanjemkningsförslaget.
Herr Johnsson i Bollnäs: Två talare hafva i mycket högstämda
ordalag uttalat ett ogillande af yttranden, som skulle fälts här, nem¬
ligen att Kongl. Maj:t skulle kunna komma att utfärda instruktion
för riksbanken. Jag vet icke om detta yttrande syftade på mig. Men
är det så, ber jag att få erinra herrarne derom, att jag icke har
yttrat, att Kongl. Maj:t skulle komma att upprätta något reglemente
för riksbanken. Jag har framhållit, att efter den formulering, som
72 § regeringsformen fått, är det alldeles oförtydbart, att banken skall
förvaltas efter lag, stiftad af Konungen och Riksdagen gemensamt. Det
finnes icke ett ord i nämnda § taladt om, att det skall finnas ett
reglemente. Skall det oaktadt ett reglemente finnas, så kommer detta
åtminstone icke att stå i öfverensstämmelse med 72 §. Då det är
uppenbart, att en lag, stiftad åt Kongl. Maj:t och Riksdag gemensamt,
naturligtvis icke kan ändras utan att Riksdagen först är ense och att
sedan Kongl. Maj:t godkänner denna lag, vill jag framhålla svårigheten
af att ett bankinstitut skall förvaltas efter sådana grunder. Nog går
det i tider sådana vi upplefvat de sista åren, men låt det komma en
kris på det finansiella området, och det kan blifva nödvändigt — förr
än kanske någon anar — att bankofullmägtige få vända sig till Riks¬
dagen för att få ändring i ett reglemente, som kanske under då in¬
trädda förhållanden är olämpligt. Då kan ju den ena kammaren neka
eu ändring, eller, om kamrarne äro eniga, kan naturligtvis Kongl. Maj:t
motsätta sig en ändring. Talaren på stockholmsbänken sade: Är det
bättre nu, då detta reglemente skall kunna göras till föremål för ge¬
mensam omröstning? Ja, jag anser att det är mycket bättre, att Riks¬
dagens pluralitet afgör en sådan fråga, än att en pluralitet i den ena
kammaren skall kunna hindra framgången af en nödig ändring. Ty
så snart det är fråga om en lag, kan den ena kammarens pluralitet
hindra hvarje förslag till ändring, huru nödig för banken den än vore.
Nu kan man åtminstone få frågan afgjord genom Riksdagens majoritet
och icke förhindrad genom den ena kammarens majoritet.
För öfrigt ber jag att få erinra mot talaren på stockholmsbänken,
att det är icke alls förvånande, att han håller på detta förslag och
anser det vara utomordentligt bra. Ty den talaren har ju som ord¬
förande i den s. k. bankkomitén utarbetat det komitébetänkande, som
låg till grund för Kong], Maj:ts proposition vid 1890 års riksdag. Men
Riksdagens Andra Kammare har redan förkastat detta förslag. Och
om än det förslag, som Kongl. Maj:t nu framlagt, är något moderatare
i viss mån, så hör det dock till denna kammares traditioner att afslå
förslag, som gå i den rigtning utskottet anvisar och som ställa Riks¬
dagen i bakgrunden i fråga om riksbankens förvaltning. Det är detta,
som jag^ icke kunnat vara med om, och jag hoppas, att icke heller
Andra Kammaren skall antaga detta förslag.
57
N:0 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Häruti instämde herrar Norberg, Walter och Bromée. Rör- samman-
jemkning*-
Herr Göransson: Då jag, i motsats till eu talare på stockholms- ^nfkamJarles
bänken, anser, att Andra Kammaren genom att bifalla föreliggande olika beslut,
förslag skulle komma att svika sina traditioner, och då jag icke vill om ändring
medverka dertill, ber jag att få yrka afslag å detta sammanjemknings-
förslag. angående riks¬
bankens sty-
Herrar Olsson i Mårdäng, Henricson i Karlslund och John Olsson reUe och
instämde häruti. ^(Forts')?'
Herr Sjö: Jag begärde ordet med anledning af talarens på ölands-
bänken anförande, då han yttrade de orden: “Vi landtmän stå fast
vid våra traditioner och beslut deruti, att icke någon konungavald
ledamot skall komma in i riksbankens styrelse." Jag får då säga, att
jag icke gör gemensam sak med honom i detta hänseende, utan jag
vill gerna taga detta föreliggande förslag, då jag anser, att det är
sådant, att man kan vara tillfredsstäld med detsamma. Herrarne
veta litet hvar, huru det har gått till under en lång följd af år.
Man har såväl inom som utom Riksdagen hört allt högljuddare och
högljuddare uttalanden derom, att riksbanken borde bringas i den
ställning, att den kunde öfvertaga all sedelutgifning i landet. Kongl.
Maj:t har med anledning af Riksdagens skrifvelser också tillsatt
komitéer, och dessa hafva afgifvit sina utlåtanden, och Kongl. Maj:t
har inkommit till Riksdagen med förslag. Men man har — såsom
talaren på ölandsbänken mycket rigtigt framhöll — afslagit dessa
förslag till följd deraf, att det gält ett stadgande i grundlagen. Nu
hemställer jag dock, om vi skola motsätta oss detta förslag längre?
Jag tror icke, att det är ringaste fara uti att taga det före¬
liggande grundlagsändringsförslaget i den form, hvari det nu före¬
ligger. Jag vill för den skull sluta mig till detsamma och hoppas,
att herrarne äfven skola göra det. Vi böra i lugna och goda tider
fatta beslut i så vigtiga frågor som dessa, ty det kan komma tider,
då det icke är så lätt att fatta beslut i en dylik fråga som det nu är.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, propositioner
dels på godkännande af ifrågavarande § med den af utskottet före¬
slagna lydelse, och dels på ogillande deraf. Herr talmannen fann
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den förra
propositionen, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner den af konstitutionsutskottet i dess före¬
varande memorial n:o 16 föreslagna lydelsen af § 70 i regerings¬
formen, röstar
58 Lördagen den 9 Maj, -e. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren förklarat sig icke kunna godkänna
nämnda lydelse af sagda §.
Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 122 ja
och 86 nej, i följd hvaraf paragrafen blifvit af kammaren godkänd.
Öfriga §§ godkändes jemväl sådana de' af utskottet föreslagits;
hvarefter utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
,, „ , , Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 71, i anledning af
°JSmaMait- ai väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande af
penningarna, mantalspenningarna.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr J. Mankell gifna motion, n:o 76, icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Ordet begärdes af
Herr Mankell, som yttrade: Jag skall inskränka mig till att
helt enkelt yrka bifall till min motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående utredning och förslag om mantalspenningarnes afskaffande.
Mycket vore visserligen att säga om det sätt, på hvilket frågan
om de fyra personliga afgifternas upphäfvande, under innevarande
riksdag, liksom vid föregående riksmöten, blifvit behandlad, äfvensom
angående det högst märkliga betänkande af statsutskottet, hvarigenom
detsamma afstyrkt min motion, och hvilket ej torde kunna tåla ens
den allra lindrigaste kritik.
Jag tror mig likvisst gorå kammaren en tjenst och bäst mot¬
svara dess önskningar, om jag i denna riksdagens och aftonens sena
timma icke för min del gifver anledning till någon vidare diskussion
i en fråga, som så många gånger blifvit debatterad, och genom hvilken
man näppeligen torde kunna påräkna att ändra någons öfvertygelse.
Deremot vågar jag hoppas att kammaren icke måtte misstycka, om
jag besvärar med en votering.
Jag ber derför, herr talman, att helt kort och godt få yrka bifall
till min motion,
^Vidare anförde:’ | T;~ £jg|3*
.< •’ i • ms
Herr Erickson i Bjersby: Jag får deremot yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
Herr von Friesen: Jag ber att få för kammaren tillkännagifva,
att jag icke deltagit i statsutskottets behandling af denna fråga. Om
N o 45.
Angående
59
N:o 45.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
jag det hade gjort, så skulle jag i hufvudsak hafva biträdt herr
Mankells motion.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag har visserligen icke anfört någon
reservation mot förevarande utskottsbetänkande, men inom den af¬
delning af utskottet, hvilken först behandlat frågan, hade såväl jag
som mina kamrater från denna kammare den uppfattning, att vi borde
bifalla herr Mankells motion. Jag har nemligen icke kunnat finna
någon rimlighet i att bibehålla en skatt, som man egentligen icke har
behof af. Skatten i och för sig sjelf är, såsom jag redan eu gång
förut haft tillfälle att uttala, icke vidare af någon egentlig betydelse,
den har betydelse endast derigenom att den finnes qvar, ty skatter,
som äro onödiga och som statsverket icke behöfver, anser jag icke
vara ett spår skäl i att bära.
Inom afdelningen hade vi ett annat yrkande än motionärens för¬
slag: man kunde nemligen icke bifalla ett sådant skrifvelseförslag, som
motionären påyrkat, derför att mantalspengarne beröra andra för¬
hållanden tillika, såsom frågan om folkskoleafgiften och den personliga
skyddsafgiften, hvilka äfven de skulle försvinna i fall man biträdde
motionärens förslag. Då nu Riksdagen fattat beslut om bibehållandet
af dessa skatter, hade vi tänkt oss, att skrifvelsen skulle i sill kläm
hafva följande lydelse: “att Riksdagen må, med anledning af herr
Mankells föreliggande motion, besluta att i skrifvelse till Kong! Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t, efter skedd utredning, täcktes för Riksdagen
framlägga förslag till mantalspengarnas afskaffande samt de förändrade
bestämmelser i afseende å grunden för andra utgifters utgörande, som
deraf må kunna föranledas." Detta var vårt förslag inom afdelningen
såväl som inom utskottet. Men då detta förslag icke kunde vinna
bifall, och förslaget i och för sig är fallet genom Första Kammarens
beslut, ansågo vi oss egentligen icke böjda för en reservation, och
derför vågar jag icke heller, herr talman, göra något yrkande, då
frågan är förfallen genom det beslut, som Första Kammaren i saken
fattat. Jag har således genom detta mitt yttrande endast velat till¬
kännagifva vår åsigt inom afdelningen.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de
gjorda yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till
den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. V otering blef likväl
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så ly¬
dande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande ut¬
låtande n:o 71, röstar
Ja;
Angående
afskaffande af
rn intals-
penningarna.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 45.
Angående
sammanjemk-
ningsförslag i
fråga om kärn-
råmes olika
beslut rörande
remonterings-
väsendels ord¬
nande m. m.
60 Lördagen den 9 Maj, e. m.
Vinner Nej, har kammaren, med afsteg å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 108 ja mot 76 nej; varande alltså ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 8.
Slutligen föredrogs statsutskottets memorial n:o 72, med anledning
af kamrarnes olika beslut i afseende å två punkter i statsutskottets
utlåtande i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.
Punkten 1.
I § 5 af statsutskottets utlåtande (n:o 41), i anledning af Riks¬
dagens år 1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1894, hade utskottet hemstält, att, med an¬
ledning af revisorernas framställning angående sättet för uppköp af
remonter för arméns behof och anordningarna vid Ottenby m. m.
samt den af herr C. Rydberg i ämnet väckta motion, Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes taga i
betraktande, huruvida icke dels en sådan förändring i remonterings-
väsendet måtte vidtagas, att detsammas ombesörjande öfverlemnades åt
en af tre personer sammansatt kommission, samt dels förändring måtte
åvägabringas såväl i afseende å anordningarna och förvaltningen vid
Ottenby remontdepot som beträffande inseendet öfver densamma, der¬
vid Kongl. Maj:t tillika täcktes taga i öfvervägande, huruvida antalet
vid Ottenby uppstäda remonter kunde inskränkas.
Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade Första
Kammaren bifallit hvad utskottet sålunda hemstält, hvaremot Andra
Kammaren, med afsteg å utskottets hemställan, bifallit eu vid denna
paragraf af herr A. P. Danielson m. fl. afgifven, utskottets betänkande
vidfogad reservation, deri yrkats, att, med anledning af revisorernas
ifrågavarande framställning och herr Rydbergs ofvan omförmälda motion,
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i betraktande, huruvida icke dels en sådan förändring i
remonteringsväsendet måtte vidtagas, att hästinköpen öfverlemnades åt
en remonteringsnämnd, bestående af en militär, såsom ordförande, en
veterinär och en af landsting eller hushållningssällskaps förvaltnings¬
utskott vald ledamot, och dels att remontdepoten å Ottenby indroges.
För sammanjemkning af dessa kamrarnes skiljaktiga beslut hem-
stälde nu utskottet:
“att kamrarne, hvar och en med frånträdande af sitt i ämnet
fattade beslut, må besluta, att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, dels huru¬
vida en sådan förändring i remonteringsväsendet må vidtagas, att det-
Lördagen den 9 Maj, e. m.
61
N:o 45.
sammas ombesörjande öfverlemnas åt en remonteringsnämnd bestående Angående
af tre personer, deraf en militär såsom ordförande, en veterinär och \
en särskilt för bevakande jemväl af hästuppfödarnes intresse utsedd fråga om kärn-
person, och dels huruvida remontdepoten å Ottenby må kunna in- rarnes olika
dragas tt beslut rörande
Häremot hade reservation anmälts af herr Danielson.
I fråga härom anförde
remonterings-
väsendets ord*
nande m. m.
(Forts.)
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr grefve och talman, mine herrar! Genom det beslut,
som Första Kammaren fattat i denna fråga, har densamma för denna
riksdag förfallit. Men jag anser mig ändock böra för denna kam¬
mare tillkännagifva, att jag ämnar så snart som möjligt för Kongl.
Maj:t framlägga ett förslag, genom hvilket en sådan kommission komme
till stånd, som Riksdagens begge kamrar nu satt i fråga, och lika¬
ledes med afseende på depoten de organisatoriska förändringar vid¬
tagas, hvilka erfarenheten från det gångna året gifvit vid handen så¬
som nödvändiga. Dock vill jag på samma gång fästa kammarens
uppmärksamhet på, att dessa förändringar icke lära kunna utföras,
utan att kostnaderna för remonteringsväsendet i någon mån ökas. Det
är påtagligt, att om i stället för en chef för remonteringsväsendet det
blir en kommission af tre personer, så komma resekostnaderna i för¬
hållande derefter att ökas. Om man vill pålägga remonteringskommis-
sionen öfvervakandet af depoten och borttaga detta från arméförvalt-
ningeD, så kan man icke göra det, utan att kommissionen eller den
ledamot, som specielt får med depoten att göra, får någon ersättning
för detta. Och det är klart, att om i stället för en depot man får
möjligen två eller flere, så komma förvaltningskostnaderna att ökas i
samma mån.
Jag har velat nämna detta på förhand, men är öfvertygad om
att Riksdagen framför allt vill, att remonteringsväsendet skall blifva
ordnadt på ett tillfredsställande sätt, äfven om derigenom i någon mån
de kostnader öfverskridas, som hittills för detta ändamål tagits i
anspråk.
Herr Danielson: Det var ju glädjande att från statsrådsbänken
få höra ett sådant uttalande; och man kan ju nu hoppas, att
Riksdagens uppfattning i detta fall kommer att göras gällande. Med
afseende på herr statsrådets tanke att ställa depoterna under remonterings-
kommissionens öfverinseende, tror jag emellertid att både ett och annat
skulle kunna sägas. Detta är emellertid en detaljfråga, som jag icke
vidare skall tala om, blott någon rättelse i det hela kommer till stånd.
Om en annan sak vill jag emellertid bedja herr statsrådet, nem¬
ligen om att den inom utskottet mycket omfattade tanken möjligen
kunde komma att förverkligas, att man ville inköpa 3 eller 4 års
remonter och så mycket som möjligt inskränka depoterna. Derigenom
N.o 45.
62
Lördagen den 9 Maj, e. m.
Angående skulle mycket vara vunnet, och större sparsamhet skulle också på detta
sammanjemk- sätt kunna åvägabringas.
fråga om kärn- Emellertid ligger frågan nu i goda händer, och det kan derför
rames olika vara af mindre vigt, hvilket beslut kammaren kommer att fatta. Men
beslut rörande för att kammaren icke må anses hafva öfvergifvit sin uppfattning,
remontering!- y^gar jag hemställa om afslag å utskottets förslag, och att kammaren
nonde m °m~ m&tte vidhålla sitt förra beslut.
(Forts.)
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag bör kanske tillägga hvad jag nyss glömde att säga, nem¬
ligen att det är klart, att man vid ordnandet af det nya remonterings-
väsendet bör vidtaga erforderliga åtgärder, hvarigenom äfven äldre
remonter till så stort antal som möjligt må kunna inköpas.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Med den utgång frågan fått i
Första Kammaren, har densamma nu förfallit. Jag skulle dock önska,
att kammaren ville biträda det sarnmanjemkningsförslag, som här före¬
ligger. Detta förslag innebär dock ett uttalande, att Ottenby måtte
så snart som möjligt indragas, och det är ju egentligen detta herrarne
vilja, ty det var ju der, som dessa mest uppseendeväckande tilldragel¬
serna inträffade. Vidare har det också satts i fråga, att i remon-
teringskommissionen skulle insättas en person, som särskildt skulle hafva
till* uppgift att så mycket som möjligt bevaka hästuppfödarnes in¬
tressen, och äfven detta är ju bestämdt uttaladt i det föreliggande
sammanjemkningsförslaget. Nu har visserligen herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet sagt, att förslag vore å bane,
att remonteringsväsendet skulle helt och hållet ombildas, men jag an¬
ser likväl, att kammaren bör antaga det nu föreliggande förslaget, och
jag får derför yrka bifall till detsamma.
Herr Ivar Månsson: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag ber
endast att få till herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvars¬
departementet uttala min tacksamhet för det uttalande, som här blifvit
gjordt. Jag anser, att kammaren i följd deraf kan ha de allra största
och bästa förväntningar i denna sak, och att vi äro komna ett godt
stycke på väg för att på bästa sätt ordna denna angelägenhet. Och
efter detta anförande anser jag, att hvad här gjorts i dessa båda
vigtiga frågor ju i alla fall ländt till godt resultat. Ty åtminstone
jag för min del betviflar icke, att chefen för landtförsvarsdepartementet
sätter i scen och verkställer hvad han här tydligen lofvat. Och då
gör det enligt mitt förmenande nära nog detsamma hvad kammaren
beslutar. Men i alla fall yrkar jag i likhet med herr Hans Andersson,
att det förslag som här föreligger må af kammaren bifallas.
Häruti instämde herrar Lnndell och Anderson i Hasselbol.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
Lördagen den 9 Maj, e. m.
63
N:0 45.
Punkten 2.
Lades till handlingar.
Angående
sammanjcmk-
ningsförslag i
fråga om kam-
rarnes olika
§ 9.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 11,43 e. m.
beslut rörande
remonterings-
väsendets ord¬
nande rrv. 7/1.
(Forts.)
In fidem
E. Nålborst Böös.