RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Andra Kammaren. N:o 43.
Torsdagen den 7 maj.
Kl. 11 f. m.
§ i-
Justerades protokollet för den 30 nästförflutna april.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upp¬
lästes:
»Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammaren herr kapten
Axel Natt och Dag på grund af sjukdom (Pneumonia acuta) är
under närmaste tid hindrad att deltaga i Riksdagens arbete, in¬
tygas härmed.
Stockholm 7 maj 1896.
Tor Hornberg,
leg. läkare.»
§ 3.
Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riks¬
dagens skrifvelser till Konungen, nemligen:
från statsutskottet:
n:o 40, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufyudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slotts-
staterna;
n:o 41, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartemen¬
tet; och
n:o 42, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;
samt
från Riksdagens kansli:
n:o 51, angående tiden för regementsmötena; och
Andra Kammarens Vrot. 1800. N:o 4 3.
1
K:o 43.
2
Torsdagen den 7 Maj.
n:o 52 angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konst¬
gjorda gödningsämnen och beredda foderämnen.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande och memorial n:is 14, 15
och 16;
statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 68, 69, 70, 71
och 72; och
sammansatta stats- och hankoutskottets utlåtande n:o 11.
§ 5.
Föredrogs och lades till handlingarne sammansatta stats- och
lagutskottets memorial, n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande väckt motion om utbytande af folkskolelärares
rätt till kofoder mot kontant ersättning m. m.
§ 6.
Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 18;
bevillningsutskottets betänkande n:o 29;
bankutskottets utlåtande och memorial n:is 14, 15 och 16;
lagutskottets utlåtanden n:is 76, 77 och 78; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24.
§ 7.
Ordet lemnades härefter till
herr vice talmannen Östberg, som yttrade: Jag får hem¬
ställa att å föredragningslistan för morgondagens plenum främst
bland de två gånger bordlagda ärenden uppföres statsutskottets
utlåtande n:o 68, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om anskaffande och framläggande af
upplysningar rörande embets- och tjenstemäns dagliga arbetstid
samt anvisande af anslag för detta ändamål; derefter statsutskottets
utlåtande n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
aflöning åt tjensteman vid Vadstena hospital och asyl; derefter
statsutskottets utlåtande n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts pro-
Torsdagen den 7 Maj. 3 Ni© 43.
position angående utvidgning af Kristinehamns hospitals område,
samt derefter bevillningsutskottets betänkande n:o 29, i anledning
af väckt motion om nedsättning af tullen å kaffe.
Herr Themptander anförde: Då den af herr vice talmannen
föreslagna omflyttningen af ärenden på föredragningslistan torde
bero derpå, att i de af honom omnämnda ärendena gemensam vo¬
tering möjligen kan förekomma, skall äfven jag be att få föreslå,
att bankoutskottets utlåtande n:o 14, med anledning af väckta
motioner om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken,
rörande bvilket ämne en gemensam votering ju också är tänkbar,
må uppföras på föredragningslistan näst efter de af herr vice tal¬
mannen omnämnda ärendena.
Till hvad herrar vice talmannen och Themptander sålunda
hemstält lemnade kammaren sitt bifall.
§ B.
Till behandling företogs härefter
lagutskottets utlåtande, n:o 72, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om hemmansklyfning, ego¬
styckning och jordafsöndring, lag angående ändrad lydelse af 3,
58 och 69 §§ i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november
1866, lag om ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående lag¬
fart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och lag om ändrad
lydelse af 58 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875, dels ock väckt motion angående ändring i för¬
ordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6
augusti 1881.
Genom en den 14 sistlidne februari aflåten proposition, n:o 37,
både Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riks¬
dagen att antaga förslag till
l:o) lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring;
2:o) lag angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan
om skiftesverket i riket den 9 november 1866;
3:o) lag om ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående lag¬
fart å fång till fast egendom den 6 juni 1875; samt
4:o) lag om ändrad lydelse af 58 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.
Under mom. a) homstälde utskottet:
att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Maj:ts ifråga-
N:o 43.
4
Torsdagen den 7 Maj.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego
styckning
och jord-
afsöndring.
varande proposition icke kunnat i oförändradt skick bifallas, ville
för sin del antaga inom utskottet uppgjorda lagförslag i ämnet.
För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
detta ärende, kade ordet begärts af
Herr von Krus en stjerna, som nu i sådant afseende anförde:
Jag skall tillåta mig att i afseende å föredragningssättet hemställa,
att de särskilda lagförslagen föredragas punktvis i den ordning, de
följa på hvarandra, dock så, att 2 och 3 §§ i förslaget till lag
om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring måtte få
föredragas i ett sammanhang.
Vidare tillåter jag mig hemställa, att, för den händelse att
lagförslaget i vissa delar kommer att af den ena eller den andra
kammaren återförvisas, åt lagutskottet må lemnas öppen rätt att
vid ärendets förnyade behandling i afseende på de paragrafer, hvilka
blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemk-
ningar, som af ifrågasatta förändringar i de återförvisade delarne
kunna föranledas.
Hvad herr von Krusenstjerna sålunda hemstält bifölls af
kammaren.
Härefter föredrogs § 1 af det af utskottet i punkten 1
framlagda förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring.
Denna § godkändes.
För §§ 2 och 3, som nu i ett sammanhang föredrogos, hade
utskottet föreslagit följande lydelse:
2 §•
Den, som under enskild eganderätt innehar hemman, som får
ltlyfvas, vare berättigad att i den ordning nedan sägs få hemmanet
styckadt i två eller flera lotter sålunda, att viss till gränserna be¬
stämd egovidd utlägges till hvarje lott och hemmanets mantal der¬
efter mellan lotterna fördelas.
Sådan egostyckning vare dock tillåten allenast å hemman,
hvilket antingen icke legat i samfällighet med annat hemman eller
ock blifvit ur samfällighet utbrutet genom sådan delning, att hem¬
manets egor icke må utan egarens samtycke med annan mark in¬
tagas i skifte i annat fall, än som omförmäles i 3 § 3 mom. af
skiftesstadgan.
3 §.
Har egare af sådant hemman, som i 2 § omförmäles, till annan
upplåtit viss till gränserna bestämd egovidd att såsom hemmansdel
Torsdagen den 7 Maj.
5
N:o 43.
egas, och möter ej uti det rörande upplåtelsen träffade aftal hinder Angående
för egostycknings verkställande i öfverensstämmelse med hvad nedan ta9 om
stadgas, må ock, på begäran af någon af delegarne, egostyckning ske. ^lyfning^go
styckning
Ordet lemnades till och jord-
afsöndring.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt (Forts.)
som anförde: Uti 3 § af det nu föredragna lagförslaget har af
lagutskottet till Kong!. Maj:ts förslag tillagts den bestämmelsen,
att icke blott, såsom den kongl. propositionen innehåller, egare till
hemman och hemmansdel skall vara berättigad att begära egostyck¬
ning, utan att jemväl, om egaren upplåtit en del af sitt hemman
med eganderätt till en annan person, att af honom såsom hem¬
mansdel egas, den, som erhållit hemmansdelen sig upplåten, skall
vara berättigad att begära egostyckning.
bfu har visserligen en sådan anordning sina fördelar i afseende
på lättheten att begära egostyckning; men i civilrättsligt afseende
synes ett dylikt medgifvande mången gång komma att medföra be¬
tänkliga olägenheter. De efterföljande bestämmelserna i lagen in¬
nehålla nemligen vissa föreskrifter, hvilka skola iakttagas, för att
egostyckningen skall beviljas och hemmantalet fördelas. År nu
förhållandet sådant, att den skedda upplåtelsen icke öfverensstäm-
mer med dessa regler, säges det visserligen i förslaget, att då skola
säljare och köpare försöka öfverenskomma om en jemnkning af
upplåtelsen så, att den blifver öfverensstämmande med lagens före¬
skrifter. Men det är gifvet, att, sedan egaren till annan person
upplåtit viss del af sitt hemman samt fått sin betalning, man ej
kan hos honom förutsätta så synnerligen stor ifver att få till stånd
en sådan jemnkning, hvilken visserligen är behöflig, för att skiftes¬
stadgans föreskrifter skola varda uppfylda, men som i allmänhet
icke för säljaren kan medföra någon särskild fördel.
Det heter då i förslaget, att, om en sådan öfverenskommelse
icke kan träffas mellan köpare och säljare, att den styckade jord-
possessionen kommer i öfverensstämmelse med lagens föreskrifter,
må egostyckningen ej beviljas, och lagfart på upplåtelsen får i ty
fall ej ske. Om således från egendomen först blifvit såld en cga,
men egostyckning sedan icke tillätes, blir påföljden den, att köpa¬
ren icke kan få lagfart på sin förvärfvade egendom, och han kom¬
mer då att vara utan möjlighet att kunna inteckna den köpta jor¬
den eller att vid en försäljning deraf kunna skaffa en ny köpare
lagfart derpå. Detta är uppenbarligen ett förhållande af betänklig
art, om det något oftare skulle ifrågakomma.
Nu har i afseende å de gamla jordafsöndringarne den äldre
lagstiftningen innehållit don bestämmelsen, att, derest afsöndringen
icke sker i öfverensstämmelse med lagens föreskrift och afsöndrin¬
gen icke heller sedermera kan bringas i öfverensstämmelse med
lagen, afsöndringen må, emot skälig lösen återgå till den egendom,
hvarifrån afsöndringen skett. Men en sådan bestämmelse eller nå¬
got likartadt förefinnes icke i det af lagutskottet här framlagda för¬
slaget, utan, såvidt jag kan förstå, blcfve af utskottsförslagets an-
N:o 43.
6
Torsdagen den 7 Maj.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego¬
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
tagande följden den, att här i landet skulle komma att finnas ett
antal jordegendomar, på hvilka lagfart icke vore beviljad och icke
kunde beviljas. Men äfven ur en annan synpunkt torde det af ut¬
skottet föreslagna tillägget gifva anledning till vissa betänkligheter.
Vi hafva nu bär i landet under många år med stora kostnader och
många olägenheter för jordegaren genomfört laga skiftet, hvilket
just har till syftemål att sammanföra de spridda egor, hvilka till¬
höra en och samma jordegare, till ett sådant helt, som lämpar sig
för ett rationelt jordbruk. Med den obegränsade rätt till egostyck¬
ning, som nu skulle enligt utskottets förslag uppkomma, finnes det
uppenbarligen icke något hinder, att en person, som förskafiat sig
en mängd spridda delar i ett hemman, långt flera än det antal,
som föreskrifves i skiftesstadgan, derpå begär egostyckning. Han
erhåller visserligen icke fastställelse å egostyckningen för sina delar
i hemmanet i följd deraf, att skiftesstadgans föreskrifter i nämnda
hänseende icke blifvit iakttagna, och han står då visserligen utan
möjlighet att få lagfart derpå eller att kunna inteckna sin egendom
men han är fortfarande egare till dessa delar och lagen innehåller
icke någon möjlighet att undanrödja den söndersplittring af jorden,
som man i skiftesstadgan velat undvika. På detta sätt motverkar
man genom det föreslagna stadgandet i ganska betydlig mån det
syfte, för hvilket laga skiftet har blifvit infördt.
Det förefaller således gifvet, att, om man vill hafva de af ut¬
skottet föreslagna bestämmelserna i 3 § upptagna i lagen, man bör
komplettera utskottets förslag med en bestämmelse, som föreskrif-
ver, att den sålda egendomen i dylikt fall skulle genom egobyte
eller genom andra åtgärder likartade dem, som ega rum vid laga
skifte, bringas till sådan form, att egostyckning kunde medgifvas
och lagfart beviljas. Utskottet har emellertid icke föreslagit något
dylikt stadgande, och vid sådant förhållande föreställer jag mig, att
åtminstone för närvarande lämpligast vore, att, beträffande §§ 2 och
3, Kongl. Maj:ts förslag antoges oförändradt. Genom en efterföljande
lagstiftningsåtgärd kunde i händelse af behof den nya lagstiftnin¬
gen med nödiga modifikationer sedermera blifva tillämpad på så¬
dana äldre hemmansdelningar, som icke öfverensstämma med nu
föreliggande lags föreskrifter. Men om man anser en dylik åtgärd
vara allt för genomgripande, borde väl åtminstone i lagförslaget in¬
tagas någon bestämmelse, som motsvarade hvad som gäller om de
jordafsöndringar, som äro olagliga, nemligen den att, om icke ego¬
styckning kunde erhållas och icke heller lägenheten kunde bi¬
behållas såsom afsöndring, då skulle lösningsrätt inträda.
Herr Olsson i Sörnäs yttrade: Jag vill fästa uppmärksam¬
heten derpå, att inom det län, som jag tillhör, vi hafva haft
storskifte. I de norra delarne af länet hafva vi för icke länge se¬
dan fått landtmäteriförrättningarne afslutade. Och då storskiftet
är så gammalt som alltsedan år 1859 likasom laga skiftet, synes
det mig nödigt att göra ett tillägg till den förevarande § 2 af föl¬
jande lydelse: i Stora Kopparbergs och Gefleborgs län må egostyck-
N:o 43.
Torsdagen den 7 Maj.
ning likväl ega rum ä hemman, som genom storskifte erhållit sitt Angående
egoområde bestämdt. hemmans-
Jag tillåter mig sålunda anhålla om proposition på att denna eg0.
bestämmelse bifogas 2 §:ns sista moment. styckning
och jord-
Herr Tbemptander: Det är nog utan tvifvel så, att denna afsöndring.
lagstiftning kan blifva i behof af att kompletteras i framtiden i (Forts’)
det syfte, som herr chefen för justitiedepartementet bar påpekat,
för den händelse nemligen att det skulle visa sig, att så beskaffade
fall, som han antydt, i någon större utsträckning komme att före¬
ligga, men jag undrar, om det icke kan vara rätt så godt att upp¬
skjuta med kompletteringen, till dess erfarenheten visat behofvet
deraf, och att icke af de befarade olägenheterna i detta fall hemta
anledning att redan nu underkänna den förändring i 3 §, som af
lagutskottet blifvit föreslagen. Det kan väl icke förnekas, att
denna förändring i och för sig innebär en ganska stor fördel, ty
under det att Kongl. Maj:ts proposition icke tillåter någon annan
än egaren till det ursprungligen ostyckade hemmanet att begära
egostyckning, medgifver nemligen § 3 enligt utskottets förslag att
äfven den, som har förvärfvat en del af detta styckade område,
får påkalla tillämpning af detta nya rättsinstitut, och om, såsom
herr chefen för justitiedepartementet nyss antydde, den, soni sålt
bort en del af sitt hemman och fått sin betalning, icke är vidare
intresserad af något, utan är nöjd med hvad han fått, om så är
förhållandet, då måste det komma att inträffa, att just på den, som
har köpt viss egovidd och som derför har intresse åt att få sitt
område satt i mantal, ofta ankommer att begära tillämpning af
egostyckning. Det ligger sålunda en bestämd fördel häri, att ego¬
styckning kan påkallas icke blott af den, som sålt en del af sitt
hemman, utan äfven af den, som köpt detta stycke. Detta är
skilnaden emellan Kongl. Maj:ts och utskottets förslag.
Då säger chefen för justitiedepartementet: ja, men det kan
hända, att upplåtelsen skett under så beskaffade förhållanden, att,
då de komma och begära tillämpning af detta egostyckningsför-
farande, egostyckning icke kan beviljas, derför att upplåtelsen icke
har den form och motsvarar de bestämmelser, som här äro förut¬
satta. Ja, det lian ju visserligen hända, men hvarför behöfver man
antaga, att det skall hända. Det kan ju tänkas ett betydligare
flertal fall, der upplåtelsen är så beskaffad, att den mycket väl låter
inordna sig under lagens bestämmelser. Dessa äro ju icke så de¬
taljerade, att man behöfver befara, att man skall komma i strid
mot dem, och hvarför skall man icke få tillämpa detta förfarande
i alla de fall, der det kan ske? Beträffande åter de fall, då upp¬
låtelse skett med sådana bestämmelser, att egostyckningsförfarandet
icke låter sig tillämpas, ja, då är det visserligen mycket ledsamt,
men hvarför skall man låta sådana, förhållanden verka hindrande
i de fall, då lagen kan få sin fulla tillämpning.
Herr chefen för justitiedepartementet säde vidare, att man
skulle komma att tillskapa ett slags fastigheter, på hvilka lagfart
icke skulle kunna erhållas, derför att de icke äro i laga ordning
>':o 43.
8
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
Torsdagen den 7 Maj.
styckade. Ja, men om de icke kunna styckas, derför att egostyck-
ningsförfarandet icke kunnat tillämpats, så komma de dock icke i
sämre ställning än förut, ty man lärer väl i alla fall icke kafva
fått lagfart på dem, äfven om denna lagstiftning om egostyckning
icke skulle föreligga.
Jag kar utgått derifrån, att det möjligen i framtiden kan visa
sig behöfligt att införa några kestämmelser i det syfte, som kerr
chefen för justitiedepartementet angifvit, men då det icke är an-
tagligt att man kan åstadkomma ett sådant tillägg vid denna riks¬
dag, ock jag i allt fall anser det vara en verklig vinst att få be¬
stämmelsen i den form, utskottet kär föreslagit, så kemställer jag,
om icke kammaren vill bifalla utskottets förslag ock lemna åt eu
framtida erfarenket att komplettera lagen i de delar, kvarom man
då kan kafva vunnit insigt att komplettering keköfves.
Häruti instämde kerrar Redelius ock Olsson i Kyrkebol.
Herr Petersson i Brystorp: Herr grefve ock talman! Om
den kongl. propositionen i denna del skulle antagas, så tror jag,
att ändamålet med denna lag skulle i mångt ock mycket förfelas.
Om en kemmansegare vill sönderstycka sin egendom för att seder¬
mera söka sälja vissa delar af den, så är det derför icke sagdt, att
något köp kommer till stånd, men om deremot säljare ock köpare
få komma öfverens sig emellan om ett visst område, så får köparen
det område, som han vill kafva, och betalar bra för det, ock jord-
egaren får sitt qvar, såsom det bäst passar för honom. Derför
hlefve lagen i mycket förfelad, om man ej antager utskottets för¬
slag i denna paragraf.
Nu invänder man, att sådana kär afhandlingar möjligen skulle
komma att uppgöras så, att de icke kunde fastställas enligt denna
lag. Jag tror icke, att det är så farligt med detta, ty de kafva ju
lagen att gå efter ock kunna i den se efter, huru de skola skrifva
sina afhandlingar, och dessutom skulle det vara kårdt för eu kö¬
pare, som inköpt ett så stort område, att det öfverstiger en femtedel
af hemmanet, om kan icke skulle vara berättigad att erhålla ego¬
styckning. Jag tror icke, att det förekommit så farliga fall af
denna egostyckning, som statsrådet anmärkte, ty oftast hemfalla
sådana kär försäljningar under jordafsöndringslagen, ock derför tror
jag icke, att några svårigheter behöfva förekomma, utan antager,
att det skall gå lätt för sig, om köpare ock säljare få öfverens¬
komma enligt utskottets förslag.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Wester: Såvidt det icke är fråga om att stycka sönder
större egendomar för att sälja de särskilda delarna, ock detta kör
till undantagen, tror jag, att egostyckning i den mening, som kär
afses, ej kommer i fråga i andra fall än då någon del af en
fastighet är af egaren såld. Så går det åtminstone till i Skåne
ock p allmänhet i södra Sverige, ty de flesta så kallade hemmans-
klyfningar der nere äro egentligen egostyckningar, sådana denna
Torsdagen den 7 Maj.
9
Jf:o 43.
lag omtalar. Då de nu icke kunna få mantal satt på en viss jord¬
rymd, hafva de funnit på andra former för att få det inordnadt
under lagen, men i verkligheten är det hvad som genom lagför-
förslaget åsyftas att få. Sålunda synes mig denna lag hafva stort
gagn derutinnan, att man nu skall kunna komma på laglig väg till
en jordbesittning, som man hittills vunnit genom att kringgå lagen.
Men för att lagen skall blifva till verkligt gagn, torde det vara
nödvändigt att, såsom utskottet föreslagit, medgifva rätt att begära
egostyckning äfven åt köpare af en viss egorymd. Min öfvertygelse
är nemligen, att, om detta ej sker, lagen fortfarande kommer att
kringgås på det sätt, att en egare af ett hemman säljer en bit
deraf och gör upp afhandling derom, men, innan denna afhandling
kommer till effektiv verkan, begär egostyckning. Sålunda skulle
ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag i sjelfva verket icke innebära
annat, än att de nödgas använda omvägar för att komma till det
åsyftade målet.
Nu är det sagdt från statsrådsbänken, att lagutskottets förslag
kan medföra åtskilliga olägenheter, som vi hafva hört chefen för
justitiedepartementet omnämna. Det är icke omöjligt att så kan
ske, men min tro är, att de fall, der det kommer att ske, skola
blifva så ytterst sällsynta, att man knappt behöfver tala om dem.
Det ligger nemligen i hvarje parts intresse att upprätta afhand-
lingen så, att han kan få det åsyftade mantalet satt, och genom
ett tillägg här i en efterföljande paragraf är tillfälle lemnadt sak-
egarne att, derest en afhandling skulle innehålla något, som hin¬
drar egostyckningen, detta vid sjelfva styckningsförrättningen ändra,
så att styckningen kan verkställas.
Det är min lifliga öfvertygelse, att det finnes icke en eller två
bland hundra, som icke underkasta sig en sådan uppgörelse i godo
för att få lagfart. Sålunda äro, enligt mitt förmenande, de olägen¬
heter, som möjligen kunna komma af detta förslag, så ojemförligt
mycket mindre och obetydligare än de fördelar, som genom för¬
slaget vinnas, att jag för min del anhåller, att kammaren måtte
bifalla lagutskottets förslag.
Herr Themptander: Min uppmärksamhet har blifvit fästad
derpå, att en ärad ledamot af kammaren, herr Stormats Mathias
Olsson, yrkat ett tillägg till ifrågavarande paragraf af den lydelse,
att »i Störa Kopparbergs och Gefleborgs län må egostyckning lik¬
väl ega rum å hemman, som genom storskifte erhållit sitt område
bestämdt», och det lärer vara meningen, att ett likartadt yrkande
skall framställas i Första Kammaren. Ehuru jag för min enskilda
del icke har någon närmare kännedom om dessa förhållanden, så
har jag — då det blifvit vitsordadt, att ett så beskaffad! tillägg
kan vara behöfligt, och då, så vidt jag kan förstå, någon särskild
våda icke kan vara förenad med ett sådant tillägg — för min
del icke något emot att ändra mitt yrkande till yrkande om bifall
till den här ifrågavarande paragrafen med det af herr Stormats
Mathias Olsson yrkade tillägg.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego¬
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
N:o 43.
10
Torsdagen den 7 Maj.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning. ego¬
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
Herr Wester: Jag skall också be att få ändra mitt yrkande i
enlighet med herr Themptanders.
Herr Petersson i Brystorp: Äfven jag skall be att få in¬
stämma i det sista yrkandet och afstår från mitt eget.
Herr Persson i Tallberg: Jag skall endast be att få fram¬
ställa yrkande derpå, att på alla ställen i lagen, der ordet »man¬
tal» förekommer, detta måtte utbytas mot ordet »skattetal». Ty
förhållandet är hos oss, såsom också förste landtmätaren i Kop¬
parbergs län anmärkt, att jorden visserligen är satt i mantal, men
i mantal för hela socknen och icke uträknadt på hemmanen, och
att de i fastighetsböcker, som finnas hos vederbörande domhafvande
och som äro upprättade af förste landtmätaren i länet, hvarje
hemmansnummer är uppgifvet icke i mantal, utan i ett annat ut¬
tryck för skattetalet, nemligen reduceradt antingen tunnland och
kappland eller snesland och bandland. Det skulle blifva ganska
egendomliga förhållanden, särskildt beträffande afsöndringar, om
man skulle komma med olika naturer i detta fall, och det skulle
möta svårigheter för domhafvanden att utröna, huru stora delar af
hemmanet det afstvckade eller afsöndrade skulle innehålla.
Med anledning häraf skall jag be att få yrka, att ordet »man¬
tal» utbytes mot ordet »skattetal» på alla ställen i lagförslaget.
Herr von Krusenstjerna: Jag hemställer till kammaren,
om det kan vara lämpligt att på rak arm vidtaga en så pass vidt¬
omfattande redaktionsförändring som den nu föreslagna och, att
här nu blott på detta yrkande göra en sådan ändring. För min
del kan jag icke annat än afstyrka detta och hemställer alltså, att
det icke måtte bifallas.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Jemte det att jag till alla delar instämmer i hvad den siste talaren
yttrade, torde det tillåtas mig att med anledning af det föreslagna
tillägget angående Kopparbergs och Gefleborgs län fästa kamma¬
rens uppmärksamhet derpå, att det kommer att helt och hållet
bero på, hvilka anmärkningar i högsta domstolen kunna fram¬
ställas mot ett sådant tillägg till denna paragraf och den der¬
igenom föranledda förändringen i lagens tillämplighet, huruvida
lagen så förändrad kan af Kongl. Maj:t blifva sanktionerad. Jag
vill fästa uppmärksamheten derpå, att vid den föregående gransk¬
ningen af lagförslaget i högsta domstolon särskildt framhölls nöd¬
vändigheten deraf att icke tillåta egostyckning i andra fall, än då
det genom föregånget laga skifte vore uteslutet, att genom en
efterföljande skiftesåtgärd de särskilda afstyekade egornas läge
kunde blifva rubbadt. Jag är icke i tillfälle att nu yttra mig i
frågan hvilka anmärkningar denna förändring skulle föranleda från
högsta domstolens sida, men måste, för att icke missförstånd i
kammaren skall råda, fästa uppmärksamheten uppå, att detta tillägg
möjligen kan medföra hela förslagets fall.
Torsdagen den 7 Maj.
11
N:o 48.
Angående
lag o m
liemmans-
klyfnmg, ego¬
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
§ 5 var af följande lydelse:
»Vid förrättningen skall landtmätaren biträdas af gode män,
derest sakegare sådant påyrkar eller landtmätaren finner det nödigt.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola
tillkallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som dessförinnan
vidtagits.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Nilsson i Skärhus: Bland bestämmelserna i denna
paragrafs första moment förekommer uttrycket: »eller landtmätaren
finner det nödigt». Paragrafen anser jag för öfrigt vara mycket
väl affattad, men jag anser, att detta uttryck borde utgå ur para¬
grafen. Det kan ju förekomma omständigheter, då landtmätaren
kan finna med sin egen fördel förenligt att tillkalla gode män på
sakegarens bekostnad, och detta är öfverflödigt. Paragrafen skulle
i alla fall i sin helhet blifva bättre genom uteslutande af detta
uttryck.
Jag skall derför hos herr talmannen anhålla om proposition
på mitt yrkande, att detta uttryck måtte ur paragrafen utgå, så
att dess första moment skulle få följande lydelse: »Yid förrätt¬
ningen skall landtmätaren biträdas af gode män, derest sakegare
sådant påyrkar». Jag anbåller om proposition på detta mitt
yrkande.
Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Under den provi¬
soriska behandlingen af detta förslag inom utskottet var iag ense
med herr Nilsson i Skärhus i detta afseende, men vid den fort¬
satta behandlingen af lagen och dess bestämmelser ansåg jag det
icke vara klokt att vidhålla ett sådant yrkande, hvarför jag afstod
derifrån.
Jag får hänvisa till hvad 14 § innehåller om laudtmätarens
rätt att skilja från sig en förrättning. Det skulle vara mycket
lätt för honom att, om han påkallade gode män, men sakegaren
icke ville gå in på hans anspråk, skrifva ett protokoll, att han
icke kunde fortsätta med förrättningen. Hvad skulle då följden
blifva? Jo, då hade jordegaren fått kosta på resor och protokoll
utan att hafva något derför.
Jag anser det derför nödigt och nyttigt, att paragrafen får
vara oförändrad och yrkar bifall till densamma.
Härmed var’ öfverläggningen angående ifrågavarande §§ slutad.
Efter det herr talmannen till proposition upptagit de olika yrkan¬
dena, blefvo paragraferna godkända med den lydelse, som af ut¬
skottet föreslagits.
§ *■
Godkändes jemväl.
N:o 43.
12
Torsdagen den 7 Maj.
Angående
lag om
hemmans—
klyfning, ego¬
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
Herr von Krusenstjerna: De ifrågavarande förrättningarna
äro ganska grannlaga, äro nästan ett laga skifte i åtskilliga afse¬
ende^ och såsom synes af de följande paragraferna, kan det finnas
ganska många tillfällen, då landtmätaren kan finna nödigt att
hafva biträde af gode män. Någon fara, att denna rätt skall miss¬
brukas, synes icke förefinnas. Ty jag kan icke inse, hvilka för¬
delar, landtmätaren kan hafva af att tillkalla gode män i onödan.
Någon ekonomisk fördel kan han åtminstone icke hafva. Men
han kan möjligen riskera att väcka missnöje hos den, som anlitat
honom och att således icke erhålla nya, likartade uppdrag.
I likhet med den föregående talaren yrkar jag derför bifall
till lagutskottets förslag.
Herr Nilsson i Skärhus: Det är alldeles rigtigt, som herr
vice ordföranden i lagutskottet anmärkte, att fall förekomma, då
landtmätaren kan finna nödigt att tillkalla gode män. Men jag
anser, att det ligger i sakegarens eget intresse, att denna ^styck¬
ning blir gjord i laga ordning; och när landtmätaren kan göra det
utan att tillkalla gode män, så hör det i alla fall få bero på
sakegaren sjelf och landtmätaren icke ega rätt att tillkalla gode
män utan sakegarens medgifvande. Är det så, att sakegaren är
öfverens med landtmätaren om gode mäns tillkallande, så sker
naturligtvis detta, och säger landtmätaren, att förrättningen icke
kan ske utan gode män, så är det naturligt, att sakegaren, som
är angelägen om sakens afgörande, är med derom, att gode män
tillkallas.
Jag vidhåller mitt yrkande, att orden »eller landtmätaren fin¬
ner det nödigt» måtte utgå.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propo¬
sitioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkan¬
dena, blef paragrafen af kammaren godkänd.
§§ 6-11.
Godkändes.
Efter föredragning dernäst af § 12 anförde
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Enligt
motsvarande paragraf i Kongl. Maj:ts förslag var det tänkt, att vid
egostyckning icke skulle få meddelas någon bestämmelse, som in¬
skränkte någon hemmanslotts rätt till andel i alla de härligheter,
som tillhörde hemmanet, utan att det fortfarande skulle tillkomma
hvarje hemmanslott dess ideella andel i dessa.
Utskottet har visserligen också tänkt sig, att vissa rättigheter
och förmåner äro af den beskaffenhet, att de icke uteslutande
kunna tilläggas någon särskild! utstyckad hemmanslott, och att
således någon inskränkning i afseende å hvarje egolotts ideella
andel i sådana rättigheter och förmåner icke skulle få ske; såsom
Torsdagen den 7 Maj.
13
K:o 43.
sådana förmåner tiar utskottet uppräknat bland andra »nyttjande¬
rätt till väg och grustägt». Deremot, menar utskottet, enligt an¬
dra stycket uti dess ifrågavarande §, att hemmanslotts andel i
lägenhet, som på grund af 4 § skiftesstadgan ej ingått i skifte, så
ock i jord eller lägenhet, som vid skifte eller egostyckning afsatts
såsom för de särskilda hemmanen gemensam, antingen må bibe¬
hållas såsom fortfarande för de särskilda hemmanslotterna. gemen¬
sam eller ock må få tilldelas en af dessa lotter. Nu vet man ju,
att vid skiften ganska ofta afsättes för allmänt behof just rätt till
begagnande af väg och grustägt. Enligt första stycket af para¬
grafen, sådan den af utskottet föreslagits, skulle det icke kunna
ske någon inskränkning med afseende derå. Men enligt andra
stycket skulle en dylik väg kunna få antingen bibehållas såsom
fortfarande för de särskilda hemmanslotterna gemensam eller ock
tilldelas en af dessa lotter. Enahanda blir förhållandet med grus¬
tägt, som är afsatt vid skifte.
Såvidt jag förstår, stå derför 12 paragrafens första och andra
stycken i vissa afseenden i motsägelse med hvarandra. Denna
motsägelse torde icke kunna undvikas på annat sätt, än att i
andra stycket uteslutes den del deraf, som börjar med »så ock i
jord eller lägenhet» och slutar med »hemmanen gemensam»; d. v. s.
följande ord skulle uteslutas: »så ock i jord eller lägenhet, som
vid .skifte eller egostyckning afsatts såsom för de särskilda hem¬
manen gemensam». Då skulle andra stycket komma att lyda:
Deremot må hemmanets andel i lägenhet, som på grund af 4 §
skiftesstadgan ej ingått i skifte, antingen bibehållas såsom fort¬
farande för de särskilda hemmanslotterna gemensam eller ock till¬
delas en af dessa lotter. På det sättet finge man bort den mot¬
sägelse, som förefinnes mellan första och andra stycket och hvilken
torde, i händelse detta blefve lag, komma att vid lagtillämpningen
vålla olägenheter. .Tåg hemställer derför till kammaren, om det
icke vore skäl att, derest icke kammaren vill bifalla Kongl. Maj:ts
förslag, åtminstone utesluta de ord, jag nu påpekat.
Herr von Kr use n s tj er na: Uti det kongl. förslaget finnes
ju redan i dess IG § uttrycken särskilda rättigheter och förmåner»
och sedermera »jord eller lägenhet, som vid skifte eller egostyck¬
ning afsatts såsom för de särskilda hemmanen gemensam». Ut¬
skottet har nu med sitt tillägg i första stycket af 12 § afsett en¬
dast att förtydliga orden »särskilda rättigheter och förmåner»
genom att uppräkna vissa af de vigtigaste af dem. Men med af¬
seende å herr statsrådet och chefens för civildepartementet er¬
inran, att enligt hans åsigt praktiska olägenheter möjligen skulle
kunna uppkomma genom att dessa ord »jord eller lägenhet, som
vid skifte eller egostyckning afsatts såsom för de särskilda hem¬
manen gemensam» inryckas i andra stycket och sålunda andel i
sådan skulle kunna tilldelas uteslutande en af de särskilda lot¬
terna, så, under förutsättning att verkligen praktiska olägenheter
skulle kunna deraf uppstå, kan det ju vara skäl att taga denna
fråga i närmare öfvervägande; och då jag för min del anser det
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego-
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
N:o 48.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego¬
styckning
och jord¬
afsöndring.
(Forts.)
14 Torsdagen den 7 Maj.
vara betänkligt, att vi här i kammaren genast vidtaga en redak-
tionsförändring, hvars räckvidd vi kanske icke kunna fullt öfver¬
skåda, hemställer jag, att denna paragraf må till utskottet åter¬
remitteras. Jag tror, att samma yrkande kommer att framställas i
Första .Kammaren.
Vidare yttrades icke. Paragrafen återremitterades.
§§ M-M.
Godkändes.
För § 21 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Afhandling rörande jordafsöndring för alltid skall innehålla så
noggrann heskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och
gränser, att någon osäkerhet derom ej kan uppstå.
Motsvarande § i Kongl. Maj:ts förslag var så lydande:
Afhandling rörande jordafsöndring för alltid, hvilken handling
skall innehålla så noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens
storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet derom ej kan upp¬
stå, skall ingifvas till Konungens befallningshafvande, som har
att, derest afhandlingen såväl med hänsyn till afsöndringens stor¬
lek som ock i öfriga afseenden är med denna lag öfverensstäm¬
mande, meddela fastställelse å afsöndringen samt åsätta lägenheten
särskildt namn och nummer.
Innan ärendet af Konungens befallningshafvande afgöres, må,
der så nödigt finnes, yttrande af landtmätare inhemtas.
I fråga om lydelsen af denna § hade reservation anmälts
af herrar Hasselrot, von Krusenstjerna, Fröberg, Gustaf Andersson
och Bruzélius.
Ordet begärdes af
Herr von Krusenstjerna, som yttrade: Såsom kammarens
ledamöter behagade finna, hafva åtskilliga af lagutskottets leda¬
möter, deribland jag, reserverat sig vid denna paragraf. Grunden
till vår reservation är, att vi ansett, att det kongl. förslaget i
stället borde vinna Riksdagens godkännande.
Kongl. Maj:t har föreslagit, såsom kammaren ser, att fråga om
jordafsöndring först skulle behandlas af Konungens befallnings¬
hafvande, som hade att tillse, huruvida jordafsöndringen öfverens-
stämde med bestämmelserna särskildt i 20 § om dess förhållande
till hemmanets storlek, och vidare hade den afgjordt kamerala be¬
fattningen med ärendet eller att åsätta afsöndringen namn och
nummer. Sedermera skulle ärendet anmälas hos domstol i van¬
lig ordning för lagfarts vinnande, då domstolen hade att pröfva
Torsdagen den 7 Maj.
15
N:o 43.
åtkomsten af den afsöndrade lägenheten. Utskottet har uteslutit
bestämmelsen, att Konungens befallningshafvande skulle taga be¬
fattning med ärendet, och lagt alltsammans till domstol, och detta,
såsom utskottet säger, för att minska kostnaderna.
Hvad nu kostnaderna beträffar, skulle väl hvad som skulle
besparas vara lösen för Konungens befallniugsbafvandes resolu¬
tion, hvarigenom afsöndringen faststäldes eller icke faststäldes, d.
v. s. 3 kronor. Detta skulle ju besparas. Men det förefaller
mig, att denna besparing icke är af någon synnerlig betydelse, och
jag misstänker, att den i många fall komme mer än väl att mot-
vägas af ökade kostnader vid häradsrätten. Om ärendet uppskju-
tes bos Konungens befallningshafvande, af någon anledning icke
genast afgöres, blir det icke lösen för något protokoll, utan ändock
blott lösen för den slutliga resolutionen. Men om vid häradsrätten
ärendet beböfver uppskjutas, blir det lösen för hvarje sammanträde,
vid bvilket ärendet varder bandlagdt. Om det blir ett uppskof,
är man genast uppe i samma summa, som skulle besparas genom
befrielse från ärendets handläggning bos Konungens befallnings¬
hafvande. Om, såsom är mycket tänkbart, rätten för den eljest
Konungens befallningshafvande tillkommande pröfningen behöfver
böra landtmätare, blir det naturligtvis en kostnad för landtmäta-
rens inkallande. Hos Konungens befallningshafvande deremot kan
i vissa fall denna kostnad bortfalla, om ärendet är sådant, att Ko¬
nungens befallningshafvande muntligen kan böra förste landtmä-
taren, och sålunda tror jag, att kostnaden i många fall blir endast
obetydligt mera och i många fall mer än uppväges af ökade kost¬
nader vid häradsrätten.
Detta är ett skäl, hvarför jag icke velat vara med om förän¬
dringen. Och jag anser den vara princielt icke rigtig. Tv det sy¬
nes mig, att man dermed skulle lägga till häradsrätten ärenden,
som rakt icke tillhöra domstols behandling. Denna pröfning af af-
söndringens storlek är ett ärende, som icke synes mig falla inom
domstols vanliga kompetens, och ännu mindre denna rent kame¬
rala befattning att åsätta namn och nummer å lägenhet. Med
jordeboken har ju häradsrätten eljest alldeles ingenting att göra,
men väl Konungens befallningshafvande.
Det är af dessa skäl, herr talman, som vi ansett det vara rig-
tigare att bibehålla Kongl. Maj:ts förslag, och derför tillåter jag
mig att hemställa om afslag å 21:e paragrafen i utskottets förslag
och yrka, att i stället må antagas 20:de paragrafen i Kongl. Maj:ts
förslag, som då blir § 21.
Herr Petersson i Brystorp anförde: Om det också hittills varit
en nödvändighet att hänskjuta frågor om afsöndringar till Konungens
befallningshafvande i och för afgälders bestämmande, kan jag då
rakt icke förstå, hvad dylika frågor under de nya förhållandena
hafva hos Konungens befallningshafvande att göra. Det har af
den föregående talaren nämnts, att kostnaderna der vore så ringa.
Ja, det är möjligt, att det låter säga sig. Men jag tror, att det
äfven inträffar motsatsen många gånger.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego¬
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
N:o 43.
16
Torsdagen den 7 Maj.
Angående
lag om
hemmans-
klyfning, ego-
styclcning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
Först och främst tänker jag mig, att man vill skicka med till
Konungens befallningshafvande ett bevis af förste landtmätaren.
Yi äro icke okunnige om, att det kostar 5 kronor. Så skola vi
hafva kommissionärer att lemna in handlingarna och att taga ut
dem. Detta allt blir icke så liten kostnad. Säger möjligen förste
landtmätaren, att tillfyllestgörande karta ej finnes på landtmäteri-
kontoret, torde Konungens befallningshafvande behaga skicka ut
landtmätare för att det hela skall komma i föreskrifvet skick.
Jag tror, att det sålunda kan blifva en mycket dryg kostnad.
Men när afhandlingen är upprättad och inlemnad till härads¬
rätt och af häradsrätten fullständigt ordagrant intagits i dess lag-
fartsprotokoll, så synes detta vara lika tillräckligt, som om det
blir särskild! protokoll från Konungens befallningshafvande. Då
afsöndringen skett från hemman, som blifvit genom skifte faststäldt,
blir det ju, om den, som söker lagfart, tager skifteshandlingarna
med sig, lätt för domaren att se, om afsöndringen är större, än lag
föreskrifver. Och så skall ju domaren insända till Konungens be¬
fallningshafvande uppgift om beviljade lagfarter. På samma gång
han lemnar meddelande om andra lagfarter, underrättar domaren
också om lagfarter å afsöndringar, och så får Konungens befall¬
ningshafvande anteckna dem.
Jag anser det alltså ej nödigt att framdeles skicka afhandlin-
gar om afsöndringar till Konungens befallningshafvande, och ber
att derför få yrka bifall till § 21, sådan den blifvit af utskottet
affattad.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol och Andersson i
Löfhult.
Herr Danielson: Jag vill äfven be att få yrka bifall till
lagutskottets förslag.
Jag tror, att lagutskottets vice ordförande icke har fullt reda
på de kostnader, som i vanliga fall förekomma i dessa frågor. Ty
det gäller icke allenast dessa 3 kronor i stämpelafgift, utan det
tillkommer just hvad den andre ledamoten af lagutskottet omnämnt,
att man får i vanliga fall lösa ett särskild! landtmätarebevis och
detta kostar 5, ja, mycket ofta 6 eller 7 kronor. Sedermera får
man särskild! betala häradsskrifvaren för hans utlåtande 2 kronor
50 öre och porto o. s v. Sedan tillkomma äfven andra kostnader.
Dessa äro de vanliga utgifterna. Vill man deremot lemna in en¬
dast en sådan här liten ansökan och vänta ett år eller så omkring,
kan det hända, att Konungens befallningshafvande hör härads¬
skrifvaren utan särskild kostnad. Men då landtmätaren blir hörd,
måste han, om han skall kunna gifva beviset, veta, hvar afsön¬
dringen ligger på kartan — det kan vara inom flera taxerings-
figurer, som herrarne veta — och han måste, för att bedöma ett
eller annat förhållande, hafva full kännedom derom; har han icke
sådan kännedom, måste han företaga närmare undersökning på
stället eller på annat sätt tillvägagå. Kostnaden härför kan vara
rätt betydlig. Jag förstår icke, hvad det skulle tjena till, då det
Torsdagen den 7 Maj.
17
N:o 43.
icke är vidare fråga om att bestämma angående afgäld, utan endast
att pröfva, om afsöndringen är med lagen öfverensstämmande. Det
kan väl en domstol göra lika väl som Konungens befallningshaf¬
vande. Jag hoppas, att kammaren må bifalla utskottets hemställan,
så att man kan undvika denna onödiga omgång, som hittills före-
funnits. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Petersson i Boestad instämde häruti.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Kammaren god¬
kände paragrafen sådan den af utskottet föreslagits.
Efter föredragning af § 22 anförde:
Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Jag är mycket
tveksam om lämpligheten af att behålla denna paragraf i författningen.
Syftet med paragrafen är den, att i vissa fall Konungens befallnings¬
hafvande bör lämpligen kunna meddela tillstånd att afsöndra mera än
hvad eljest författningen tillåter. Och om det syftet icke utsträckts till
helt andra områden än hvad säkerligen med bestämmelsen har
varit afsedt, vore alls ingenting att säga om den saken. Men med
kännedom om det sätt, hvarpå denna bestämmelse har tillämpats,
kan man hafva sina dubier om behöfligheten af hela stadgandet.
Jag tog för några år sedan reda på ett mål i kammarkollegium
rörande en sådan här sak, som verkligen slog mig med förvåning.
Det gälde att egaren af ett hemman i Norrbotten, som hade en
areal af 1,000 tunnland ungefär, af detta hemman afsöndrat öfver
800 tunnland, om jag minnes rätt, och vederbörande köpare hade
begärt Konungens befallningshafvandes tillstånd till denna egen¬
domliga afsöndring. Men Konungens befallningshafvande vägrade
fastställelse. Deröfver anfördes besvär i kammarkollegium. Jag är icke
rätt säker på om kammarkollegium återförvisade ärendet till Konun¬
gens befallningshafvande och Konungens befallningshafvande vidhöll
sin åsigt, och det blef nya besvär, men slutet blef emellertid, attKongl.
Maj:t godkände denna egendomliga afsöndring. Affären bestod i att
hemmanets egare sålde nästan hela sin afrösningsjord, sin skogsmark
till trävarubolag, och sjelf fick han behålla några ängar inrösningsjord
och en ytterst obetydlig del skogsmark. Detta är icke det enda
fall, der författningen har tillämpats i detta syfte, utan det har
pralctiserats oupphörligt, att man med ledning af denna bestäm¬
melse stympat sönder jorden på detta sätt, att skogsmarken gått
till trävarubolag och hemmansegaren har sjelf fått hafva qvar alle¬
nast sin inrösningsjord. När i dessa norra trakter, enligt min
mening, det rentaf är en lifsfråga för landets framtid, att jord-
egarne äfven hafva qvar sin tillbörliga andel af skogsmarken för
att, med hjelp af don afkastning den kan gifva, kunna existera och
uppehålla sig, så vore det, enligt min mening, önskligt, att icke
denna port stode öppen till att göra sådana transaktioner. Nu
torde det hända, att med hjelp af egostyckningslagen samma för¬
faringssätt kan ega rum ändå och att det är mera oskyldigt, om
Andra Kammarens Prof. 1891). K:o ) 2
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego-
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
N:o 43.
18
Torsdagen den 7 Maj.
Angående bestämmelsen står qvar eller ej. Men lag är icke rätt säker på,
lag om huruvida egostyckningslagen skulle medföra så stora faror i den
klyfnina^eqo- riglningcn) att en egare till fastigheten kan bestämma, att ego¬
styckning styckning skall verkställas så, att han sjelf behåller hela inrösnings-
och jord- jorden och lemnar hela afrösningsjorden till en annan. Det är
afsöndring, kanske meningen med lagen, att icke sådana transaktioner skola
(Forts.) kunna ske. Men i hvarje fall har jag velat bringa frågan på tal,
då den nu föreligger till behandling, och jag tror, att den är för¬
tjent af uppmärksamhet. Jag vet mer än väl, att representanterna
för trävarunäringar anse, att just afskiljandet af skogsmarken till
sjelfständig komplexer i trävarubolagens hand skall vara det enda
sättet att för framtiden rationel sköta skogen och få stadigvarande
afkastning. Men jag får för min del säga, att trots den stora ka¬
pitalstyrka och magt, en del af dessa bolag hafva, den magten blir
fördelad på de oerhörda arealer af mark, som fordras för deras
näring, så att den icke alls blir större, utan i allmänhet mindre
än den magt, som en hemmansegare kan hafva öfver sitt lilla om¬
råde att förståndigt och rigtigt kunna sköta det. Det är, vågar
jag säga, kanske en utaf våra vigtigaste frågor att veta, huru man
skall ställa det för att icke i de provinser, der ståndskogen och
den afkastning den kan gifva äro af så utomordentlig vigt, den
må gå åt orätt håll, utan skogsmarken och jordeganderätten må
vara förenade, såvidt möjligt, under en hand. Jag har fåfängt
sökt att bry min hjerna för att utfundera, på hvad sätt man i lag¬
stiftningsväg skulle här kunna komma till det önskade målet. Det
enda jag trott mig finna, att man skulle kunna göra, har varit,
att denna bestämmelse, att Konungens befallningshafvande och
vederbörande myndighet skulle lemna tillåtelse att öfverskrida
gränsen för den i regel tillåtna afsöndringen, skulle kunna borttagas.
Jag vet icke, om det ens är skäl att framställa något yrkande,
att paragrafen måtte borttagas. Det kunde kanske leda till, att
hela förslaget folie. Men jag har emellertid icke kunnat underlåta
att bringa frågan på tal, på det man må fästa uppmärksamheten
vidare dervid. Såvidt jag kan finna, tror jag icke, att det skulle
vara någon olägenhet förenad med att taga bort paragrafen; det
skulle icke blifva någon lucka i lagen derigenom på minsta sätt.
Och vinner jag något understöd för min mening, skall jag göra yr¬
kande på att paragrafen måtte utgå.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.
Återstående §§ 23—31 äfvensom det af utskottet föreslagna
öfver gångs stadgande samt rubriken till lagförslaget godkändes.
Punkten 2.
Det af utskottet i denna punkt framlagda förslag till Lag an¬
gående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866 godkändes.
Torsdagen den 7 Maj.
19
N:o 43.
I punkten 3 hemstälde utskottet om antagande af följande
Lag
om ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875.
Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Är lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan hand¬
ling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr
än det visas, att handlingen blifvit ståndande.
Har egare af hemman till annan upplåtit del deraf med viss
till gränserna bestämd egovidd att såsom hemmansdel egas, må lag¬
fart å sådan upplåtelse ej beviljas förr än egostyckning å hemmanet
blifvit faststäld.
Lag samma vare beträffande upplåtelse af till egovidden be¬
stämd del af lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring.
Lagfart å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat från hemman
eller lägenhet af söndrats, må ej beviljas, der upplåtelsen ej är med
lag öfverensstämmande: skolande vid lagfartens beviljande namn och
nummer genom domstolens försorg det upplåtna åsättas.
Efter uppläsandet häraf anförde:
Chefen för kong! civildepartementet, herr statsrådet Groll:
Uti 4:de stycket af ifrågavarande § 6 förekommer ett stadgande,
som synes icke väl stå i öfverensstämmelse med hvad § 10 i lag¬
fartslagen innehåller. Detta ifrågavarande 4:de stycke lyder så i
utskottets förslag: »Lagfart å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat
från hemman eller lägenhet afsöndrats, må ej beviljas, der upplå¬
telsen ej är med lag öfverensstämmande». Här man läser detta,
skulle man således, i fall upplåtelsen icke vore med lag öfverens¬
stämmande, vänta sig den följd, att den sökta lagfarten skulle af-
slås. Men detta är domstolen förhindrad att göra på grund af
§ 10 i lagfartslagen, hvilken paragraf lyder så: »Kan till följd af
den i 6 §---gifna föreskrifter sökt lagfart ej beviljas----
förklare rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undan¬
rödjande.» Således, enligt denna 10 § skall, i det fallet att af-
söndringen är olaglig, domstolen förklara lagfartsansökningen hvi¬
lande. Men detta kan väl icke vara lämpligt, ty är afsöndringen
olaglig, kommer den väl också att så förbli, hvadan det naturligaste
i sådant fall vore, att lagfartsansökningen afsloges, enär eljest skulle
inträffa åtskilliga invecklade förhållanden i afseende på inteck-
ningsansökningar, som göras senare än lagfartsansökningen. Här
nu detta förhållande skall rättas, tror jag knappast, att det kan gå
för sig på annat sätt, än genom en ändring i 5 § af lagfartslagen,
der det talas om, under hvilka förhållanden en lagfartsansökning
genast skall afslås.
På grund af hvad jag nu nämnt, torde det, föreställer jag mig,
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego¬
styckning
och jord-
afsöndring.
(Ports.)
N:o 43.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego
styckning
och jord-
afsöndring.
(Forts.)
20 Torsdagen den 7 Maj.
för kammaren vara klart, att en ändring bör här vidtagas. Att
göra detta utan någon föregående utredning från utskottets sida,
torde emellertid icke vara möjligt, och derför hemställer jag, huru¬
vida icke lämpligast vore, att förslaget till lydelse af 6 § i lag¬
fartslagen blefve till utskottet återremitteradt,’i hvilken händelse
utskottet äfven kunde få tillfälle att taga i öfvervägande en för¬
ändring af tredje momentet, som väl icke heller står i full öfver¬
ensstämmelse med afsöndringsförfattningarna.
Herr von Krusenstjerna: Jag hemställer dock, huruvida
det verkligen är skäl att återremittera denna paragraf. Herr stats¬
rådet och chefen för civildepartementet yttrade ju sjelf, att det
kunde möta svårigheter, huru saken skulle ordnas, men att det
möjligen kunde ske genom en ändring af 5 §. Men det synes mig
möta svårigheter för utskottet att vidtaga någon ändring i 5 §, då
ju intet förslag derom förut förelegat. Är det icke då häst att nu
bifalla förslaget i sin helhet och att sedermera afvakta om, in
praxi, vid domstolarnes tillämpning af denna §, svårigheter komma
att yppa sig? Derför, och aå det synes mig vara angeläget att
vi antaga denna 6 §, som har ganska stor betydelse, vill jag,
fastän jag, på grund af den reservation jag vid 21 § afgifvit, icke
varit med om sista momentet uti ifrågavarande 6 §, dock tillåta
mig att hemställa om bifall till 6 §.
Herr Larsson i Dole: Syftemålet med denna lag är natur¬
ligtvis att underlätta egostyckningen och att göra det lättare för
dem, som hafva ett litet kapital, att köpa en mindre hemmansdel
och derigenom blifva i tillfälle att få ett mindre jordbruk. Men
jag tror att genom detta stadgande i andra och tredje punkterna i
utskottets förslag, att lagfart icke beviljas förrän egostyckning
har blifvit å hemmanet faststäld, kommer man att väsentligen
hindra sådan egostyckning och hemmansklyfning. Det kan vara
mången, som har en större hemmansdel, af hvilken han är villig
att sälja en mindre del. Men om köparen icke får lagfart, innan
egostyckningen har lagligen skett, så drager sig nog den förre
hemmansegaren för försäljningen. Skall egostyckning ske, så kan
det visserligen hända och är till och med troligt, att det blir något
mindre kostnad dermed förenad än förut med hemmansklyfningen.
Men denna kostnad skall dock betalas efter hemmanets storlek,
och följden kan blifva, att den, som sålt en mindre del, kan få
betala större delen af hemmanets klyfning för att få egostyck¬
ningen faststäld, kanske rent af lika mycket, som han får i köpe¬
skilling för den sålda mindre delen. Han drager sig naturligtvis
för något sådant, och försäljningen kommer derför icke till stånd
genom det att lagfart icke kan beviljas, förr än en egostyckning
skett. Det har förut aldrig varit något hinder för att få lagfart,
om man från sitt hemman sålt större eller mindre hemmansdelar,
utan att hemmansklyfning verkstälts. Sedan man kommit öfverens
om, hvad köparen skulle hafva, har man af tillgängliga handlingar
skaffat sig kännedom om, hvartill den försålda delen var upp-
Torsdagen den 7 Maj.
21 N:o 43.
skattad och derefter bestämt hemmantalet. Derpå har köpebref Angående
uppgjorts och köparen har fått lagfart, utan att hemmansklyfning Ja9 om
har blifvit verkstäld, och sådan egodelning har egt bestånd i mans-
åldrar. Jag tror, som sagdt, att det skulle blifva ett väsentligt styckning
hinder för egostyckningen, om dessa två punkter, såsom lagutskottet och jord-
föreslår , nu skulle införas i lagen. afsöndring.
Det är svårt att afgöra, om det är lämpligast att föreslå (l’°rts.)
punktens återremitterande till utskottet eller att föreslå strykandet
af andra och tredje punkterna. Jag skall emellertid välja det
senare alternativet och hemställer derför, herr talman, att andra
och tredje punkterna af utskottets förslag till lydelse af § 6 af
förordningen angående lagfart å fång till fast egendom må ur för¬
slaget utgå.
Herr Petersson i Brystorp: Hvad den siste talaren nämnde
om, att man sålt egostycken och sedan fått lagfart derå, är ett i
min hemort obekant förfarande. Om man gått till väga så, att
man beräknat, hvad hemmantal af det hela det sålda egostycket
skulle utgöra, så skulle det icke löna sig att komma till härads¬
rätten med ett sådant köpekontrakt, ty det skulle blifva afslaget,
utan man finge ändra det, så att man endast satte hemmantalet
i köpebrefvet. Men om det sedan kommer ett laga skifte, hvad
säkerhet har då köparen att få behålla eganderätten till den hem¬
manslott, som han köpt? Det kan ju lätt hända, att han får den
på ett annat ställe, och det är alldeles icke säkert, att han får
behålla den ega, som han en gång inköpt.
Hvad åter beträffar herr statsrådets yttrande, att svårigheter
skulle uppstå vid lagfarten, tror jag icke att några sådana före¬
finnas. Lagen bestämmer ganska tydligt, huru det skall tillgå vid
afsöndringen, i det den föreskrifver vissa gränser för afsöndringen.
Om denna icke öfverstiger V5 af hela hemmanets egovidd, så kan
jag icke förstå, hvad häradsrätten skall hafva emot att bevilja
lagfart; det kan då icke finnas något laga skäl att vägra sådan.
Är något formfel begånget, är ju saken hjelpt med att ansök¬
ningen får tagas tillbaka och felet rättas till ett annat ting. Om
man löser ett protokoll från häradsrätten, så är det icke förenadt
med så stora kostnader, som när man förut skulle gå till Konungens
befallningshafvande för att få saken afgjord. För öfrigt är det
många domare, som äro så tillmötesgående, att, när de ej kunna
bevilja lagfart på grund af formfel, do upplysa om, hvari formfelet
består och hvad man behöfver förskaffa sig för att erhålla lagfart.
Det är visserligen icke alla, men många domare, som äro så till¬
mötesgående. Jag förstår alltså icke, huru det, såsom det påståtts,
skulle uppkomma något hinder för beviljande af lagfart, men om
det möjligtvis i något enstaka fall skulle inträffa, så är det icke
omöjligt att få rättelse.
Som jag anser det mycket nyttigt, att lagutskottets förslag
antages, så ber jag få yrka bifall till detsamma.
N:o 43.
22
Torsdagen den 7 Maj.
Angående
lag om
hemmans¬
klyfning, ego-
styckning
och jord¬
afsöndring.
(Forts.)
Herr Persson i Tällberg: Den af utskottet i detta fall före¬
tagna förändringen anser jag vara en väsentlig förbättring. Det är
ju alldeles gifvet mycket bättre att få lagfartsansökningen förklarad
hyllande, än att få den afslagen. Ty vi måste tänka oss saken
t. ex. så, att en person har köpt en mindre hemmansdel; och låt
vara, att han kanske icke gjort det precis i den ordning lagen
föreskrifver, så hindrar ju icke detta, att han i alla fall kan ha
erlagt en icke så obetydlig summa. Om lagfarten då genast afslås
vid första tillfälle som den sökes, så är säljaren oförhindrad att
låta inteckna icke allenast den del af hemmanet, som han
icke sålt, utan äfven den del, som skulle afsöndras, och då har
köparen ingen garanti för att få ersättning för den kanske redan
erlagda köpeskillingen. Jag anser det således vara en verklig
fördel om man får lagfartsansökningen förklarad hvilande, i stället
för att den eljest genast skulle afslås, ty det lär väl icke möta
någon svårighet för att i de flesta fall kunna under tiden undan¬
rödja de hinder, som kunna ligga i vägen för lagfarten.
För min del får jag för öfrigt förklara, att jag icke är mycket
förtjust i de lagförslag i detta ämne, som vi nu i dag antagit. Ty
i den ort jag representerar äro så egendomliga förhållanden rådande
i hithörande saker, så att för oss blefve detta nog en mycket dyr
och svår apparat. Förr har man också tagit hänsyn till just dessa
egendomliga förhållanden, som rådt i Dalarne, särskild! med af¬
seende på våra små egolotter. När kongl. förordningen den 19
december 1827 utfärdades, förklarades i samma förordning, att den
icke skulle vinna tillämpning i Stora Kopparbergs län. När denna
förordning sedermera upphäfdes genom kongl. förordningen den 6
augusti 1864 om hemmansklyfning och jordafsöndring, förordnades
på samma gång att icke heller den skulle tillämpas i Störa Koppar¬
bergs län. Först när kongl. förordningen den 6 augusti 1881 an¬
gående hemmansklyfning och jordafsöndring tillkom, försvann
undantagsstadgandet för Dalarne. Men jag har tröstat mig, såväl
i dag som den öfriga tiden jag sökt sätta mig in i detta lagförslag,,
att det med afseende å den här lagen nog kommer att gå på
samma sätt som med 1881 års lag angående hemmansklyfning och
jordafsöndring: denna har icke tillämpats i Dalarne, utan vi ha
der haft egostyckningssystemet. Det har således varit ett slags
jordafsöndring och egostyckning, som tolererats af lagen, utan att
sättet derför har varit i lag beskrifvet. Jag kan ju tillika säga,
att egostyckningen der förekommit oftare och i större utsträckning,
än önskligt varit, och att det är möjligt att den lag vi i dag an¬
tagit kommer att i väsentlig mån neutralisera, för att icke säga
motverka det egostyckningssystem, som der användts under en
lång följd af år.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag
anser mig med hänsyn till hvad jag förut anfört böra påpeka,
hurusom redan nu olika meningar göra sig gällande om rätta tolk¬
ningen af detta fjerde stycke, i det att lagutskottets vice ord¬
förande antagit att, trots 10 paragrafens innehåll, enligt hvilket
Torsdagen den 7 Maj. 23 NlO 48.
lagfarten skall förklaras hyllande, domstolen kommer att afslå lag- Angående
fartsansökningen; under det att en annan talare, som nyss både
ordet, ansåg att domstolen bör i detta fall förklara ansökningen öfning, ego-
hyllande, dervid han har stöd af de uttryckliga ordalagen i 10 §. styckning
Det visar sig således redan här i kammaren, att, såsom fjerde och jord¬
stycket är formuleradt, man anser sig kunna tolka detsamma på afsöndring.
olika sätt. Jag hemställer, om det under sådana förhållanden icke (iorts°
kunde anses vara lämpligt att återremittera punkten till lag¬
utskottet, på det att utskottet sjelft må förklara, hvad det egentligen
menat, och sålunda lemna någon ledning för lagtillämpningen i
förevarande afseende.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt pro¬
positioner af herr talmannen gifvits å hvardera af de olika yr¬
kanden, som derunder förekommit, godkändes utskottets förslag i
oförändradt skick.
Punkten 4.
Utskottets i denna punkt framlagda förslag till lag om ändrad
lydelse af 58 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875 godkändes.
Utskottets i mom. a) gjorda hemställan förklarades härefter
vara genom kammarens vid föredragning af de olika lagförslagen
fattade beslut besvarad.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Härefter föredrogos, hvart för sig, och biföllos konstitutions¬
utskottets utlåtanden:
n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
13, 16, 20 och 22 riksdagsordningen; och
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 6
regeringsformen.
§ 10.
I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 59,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring af vissa
i kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestäm¬
melser beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.
I detta utlåtande hemstälde utskottet:
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att Kiksdagen för sin del beslutar, att de i 5:to och 26:te
punkterna af kungörelsen den 10 november 1882 meddelade be¬
stämmelser angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
skola utbytas mot stadganden i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med dem, som i Kongl. Maj:ts proposition föreslagits.
24
Torsdagen den 7 Maj.
Efter föredragning af detta ärende anförde
Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman, mine herrar!
oåsom herrarne veta, är den kungörelse, som rör förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner, af den natur, att ändringar af densamma
kunna utaf Riksdagen ensamt beslutas. I den nu föreliggande-
kongL propositionen i fråga om kronans jordbruksdomäner har lik¬
väl Kongl. Maj:t hemstält, att Riksdagen måtte »för sin del» med¬
dela beslut i ämnet. Nu anser jag för min del, att det icke är
lämpligt, att orden »för sin del» qvarstå, och då de äfven influtit'
uti utskottets utlåtande, så föreslår jag, att dessa ord måtte strykas,,
hvadan utskottets utlåtande i första punkten skulle få följande
lydelse: Utskottet hemställer derför, att Riksdagen på grund af
Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte besluta, att de i
0:te och 26:te punkterna af kungörelsen don 10 november 1882-
meddelade bestämmelser angående förvaltningen af kronans jord-
bruksdomäner skola utbytas mot följande stadgandeu o. s. v.
Herr talman, jag anhåller om proposition på detta mitt förslag.
Herr Hedin: Jag instämmer för min del helt och hållet med
den föregående talaren. Jag hade hufvudsakligen begärt ordet för
att framställa enahanda yrkande, eller att orden »för sin del» måtte
utgå, såsom varande aldeles stridande mot föreskriften i § 77 rege¬
ringsformen. Jag hade emellertid äfven en annan anledning att
begära ordet vid föredragningen af detta betänkande. Om jag haft
kännedom om den märkliga, under riksdagen inträffade händelse,
hvarom jag skall anhålla att nu få yttra några ord, skulle jag visst
icke hafva försummat att begagna tillfället att vid remitterandet af
den kongl. propositionen hemställa, huruvida icke en ytterligare
ändring borde vidtagas uti kongl. förordningen af år 1882 angående
förvaltningen af kronans domäner. Hen händelse, som jag åsyftar,
skall jag korteligen redogöra för efter den märkliga handling i
målet, som nyligen publicerats i Upsala nya tidning för den 29
april 1896.
Genom ett kongl. bref af den 8 februari 1895 har förordnats
att ett f. d. sergeantsboställe i Upsala län skulle på offentlig auk¬
tion . åt den högstbjudande försäljas. Den 15 januari 1896 hölls
auktion såväl inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande som af
vederbörande kronobetjent i Erentuna socken, der hemmanet är
beläget. Vid auktionen inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande
afgaf kanslisekreteraren Paul, Strandberg anbud af 10,900 kronor,
och vid auktionen i orten bjöd hemmanets arrendator J. E. Gabriels-
son 11,100 kronor. Domänstyrelsen understälde Kongl. Maj:t dessa
anbud och. hade att på samma gång afgifva yttrande öfver en till
Kongl. Maj:t af herr P. Strandberg ingifven skrift, deri han, med
bifogande af eu utaf två personer, hvilkas vederhäftighet blifvit
styrkt, en för begge och begge för en ingången förbindelse att, för
den händelse ny auktion komme att hållas för egendomens för¬
säljning, hålla statsverket skadeslöst för det belopp, hvarmed vid
auktionen erbjuden köpeskilling kunde komma att understiga 13,550
25
Jf:o 43»
Torsdagen den 7 Maj.
kronor, anhöll, att Kongl. Maj:t måtte förordna om ny auktion för
egendomens försäljning. Domänstyrelsen hemstälde emellertid att,
då det högsta vid auktionen afgifna köpeanbudet öfverstege det
egendomen vid saluvärdering år 1894 åsätta värde 10,900 kronor,
Kongl. Maj:t måtte, utan afseende å hvad Strandberg anfört, antaga
det af Gabrielsson afgifna anbudet å 11,100 kronor. Hvad vidare
förekommit inhemtas af det kongl. brefvet af den 20 mars 1896,
der det heter: »Efter det Strandberg till Oss inkommit med en
ytterligare skrift, deruti han förbundit sig att, derest förnyad auk¬
tion å egendomen komme att ega rum, för egendomen vid auktio¬
nen bjuda ett belopp af minst 12,250 kronor, hafve Yi låtit detta
ärende Oss föredragas; och som af hvad i ärendet förekommit
framgår, att för egendomen kan erhållas väsentligt högre köpe¬
skilling än den af Gabrielsson erbjudna, hafve Yi funnit det af
Gahrielsson gjorda köpeanbudet icke böra antagas; egande I att i
vederbörlig ordning föranstalta om ny auktion för egendomens ut¬
bjudande till försäljning på förut bestämda vilkor.»
Härom gör nu tidningen, såsom jag nyss nämnde, åtskilliga
betraktelser, af hvilka det torde tillåtas mig att meddela några
utdrag.
»Kongl. Maj:t», heter det, »har tillförene alltid plägat antaga ett
köpeanbud, som öfverstiger eller uppgår till saluvärderingssumman.
Hemmanet i fråga var saluvärderadt till 10,900 kronor och taxerings-
värderadt till 6,000 kronor.»
Man måste derför fråga sig: förelåge några särskildt ömmande
eller eljest talande skäl för Kongl. Maj:t att nu frångå denna
praxis, som visserligen inte endast är praxis ensamt för Kongl.
Maj:t utan för en hvar, som vill anses handla efter hederliga
affärsprinciper? Svaret härpå kan, så vidt vi förstå, ej bli mer än
ett: ej ens skymten af sådana skäl förelågo. För så vidt man nem¬
ligen ej vill räkna det till ömmande skäl, att den spekulant, som nu
fått auktionen upphäfd, är en storpossessionat, som vill lägga detta
hemman till sin possession, men som det oaktadt ej kunde motstå
frestelsen att vid auktionen underbjuda, då han af vissa anledningar
trodde sig vara ensam spekulant; eller till skäl, som tala, den omstän¬
digheten, att den person, som genom Kongl. Maj:ts beslut blifvit be¬
röfvad sin lagliga rätt att inköpa egendomen, ingen annan är än
kronans mångårige arrendator, som kanske just genom sitt arbete
gifvit hemmanet det mervärde, det vid auktionen fick i förhål¬
lande till taxeringsvärdet. (Af saluvärderingsinstrumentet framgår,
att arrendatorn »uppfört nytt fähus och stall samt fårhus och svin¬
hus, väl underhållit öfriga byggnader, så att de befinna sig, liksom
hägnaderna, i godt skick, samt att han ordentligt häfdat åkerjorden
samt väl vårdat egendomen i öfrig!»)
»Enligt vanligt gällande honnetta affärsprinciper» tillägger tid¬
ningen, »borde väl tvärtom dessa båda omständigheter varit endast
två skäl mer mot bifall till herr Strandbergs ansökan. Det är väl
ändå knappast staten värdigt att låta en person, som underbjudit
vid en auktion på en kronoegendom och dragit kortaste strået, för¬
söka sin lycka vid en ny särskildt för det ändamålet utlyst auktion.
N:o 13.
26
Torsdagen den 7 Maj.
Och det är staten ännu mindre värdigt att underkänna ett i laga
ordning tillkommet anbud, som de sakkunnige förklara fullt accep¬
tabelt, ett anbud dessutom från egendomens mångårige arrendator,
blott derför att en efterspekulant uppträder, för hvilken egendomen
af vissa anledningar kan ha ett större värde.
En enskild person, som så handlade, skulle bli föremål för
allmänt ogillande. Men staten har väl inga särskilda privilegier
att sätta sig öfver vanliga principer för ett juste och hederligt upp¬
trädande.
Men äfven om man bortser från de särskilda skäl, som i detta
speciella fall bort alldeles omöjliggöra ett beslut sådant som det af
Kongl. Maj:t nu fattade, och endast håller sig till det skäl rege¬
ringen sjelf anfört, blir beslutet knappast mindre klandervärdt. Det
är obestridligt, att kronan gör en liten vinst på något öfver 1,000
kronor; men hvad skulle följden blifva, om det blefve gällande praxis
att anbud efter auktionerna upptagas?
Naturligtvis att å auktionerna endast komma att aflemnas
underbud, då hvar och en kommer att resonera som så: försöka
duger ju alltid; skulle någon bjuda öfver, kan jag ju ingifva ett
nytt anbud direkt hos regeringen.
Man behöfver icke vara mycket skarpsinnig eller förtrogen med
vårt auktionsväsende för att förstå, att den nya princip, regeringen
nu gjort gällande, kommer att kosta staten hundrafalt mer än aen
smakar. Men kanske — man får väl hoppas det — detta beslut
endast är att betrakta som en lex in casu — gällande endast då
efterspekulanten är en stor godsegare och en om staten så väl¬
förtjent person som kanslisekreteraren Paul Strandberg!»
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Då
här förekommit en sak, vid hvilken jag kanske borde hänvisa till
regeringsformens § 90, så ber jag kammaren om ursäkt, att jag,
oaktadt denna paragraf finnes, dock upptager frågan till behandling
inom kammaren.
För att man skall få någon klarhet i denna sak, bör jag gå
tillbaka till 1891. Då var den ifrågavarande egendomen saluvär¬
derad till 18,000 kronor. Den utbjöds på auktion i januari månad,
och det bjöds då 12,000 kronor. Detta ansågo vederbörande myn¬
digheter för lågt, hvadan det blef en ny auktion i juni månad
samma år. Då bjöds af samma person, som nu gifvit det lägre
anbudet, 12,550 kronor. Detta ansågs emellertid af domänstyrelsen
då för lågt. Jag ber att särskildt få fästa uppmärksamheten på,
att egendomen i fråga är en skogsegendom, der det finnes en skog,
som är ganska värdefull i förhållande till egendomens lilla areal.
Skogen var 1891 värderad till 10,258 kronor, om jag icke missminner
mig; och efter detta pris på skogen återstod ett mycket för lågt
pris för de öfriga egorna. Det beräknades till icke mera än 105
kronor per hektar. Äfven Kongl. Maj:t ansåg, att detta pris var för
lågt med hänsyn till den goda skogen och det låga pris, som skulle
betingas för de öfriga egorna. Det gjorde, att egendomen arrende¬
rades ut på fem år. Sedan blef det auktion den 15 nästlidne ja-
27
N:o 43.
Torsdagen den 7 Maj.
nuari, och då bjöds verkligen för egendomen på ena stället icke
mer än 10,900 kronor och på det andra icke mer än 11,100 kronor. Det
högre anbudet tillstyrktes af domänstyrelsen. Men Kongl. Maj:t,
som förut hade ansett 12,550 kronor för lågt, hade alls icke något skål
att antaga detta låga bud. Och det synes tydligt af handlingarna,
hvilka ligga till grund för beslutet, som fattades i statsråd den 20
mars, att det vid auktionstillfället förekom förhållanden, som jag
skall anhålla att slippa relatera — men hvem som vill kan få so
handlingarna i departementet — förhållanden, som föranledde mig
att tro, att, i fall det lägre priset hade tagits, kronans bästa icke
blifvit tillgodosedt. Det var naturligtvis alls icke personliga för¬
hållanden, som dervidlag gjorde sig gällande. Jag känner för öfrigt
hvarken den ene eller den andre spekulanten, utan leddes uteslu¬
tande af min åsigt, att man genom ny auktion skulle bäst främja
kronans intressen. Hade arrendatorns bud antagits, så hade enligt
min tanke arrendatorn blifvit särskilt gynnad. Dertill hade jag
ingen rättighet att tillstyrka. Det förhåller sig för öfrigt på det
viset, att det är Kongl. Maj:ts skyldighet att pröfva de anbud, som
komma in och handla efter samvete. Och detta har här skett.
Herr Nilsson i Skärhus: Jemte det jag instämmer med herr
Hans Andersson i det yrkande, han gjorde, om ändring i första
delen af utskottets hemställan, skall jag be att få erinra om några
omständigheter, som jag särskildt kommit att tänka på med anled¬
ning af hvad som förekommit under debatten. I tredje stycket
heter det: »Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten-
eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt, torfmosse eller annan
lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma
hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upp¬
låtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.» Denna domän¬
styrelsens utvidgade rätt anser jag både nödig och nyttig, tv ige¬
nom densamma kan styrelsen vidtaga åtgärder, som kunna blifva
för staten mycket inkomstbringande. Men då nu domänstyrelsens
magt genom antagande af detta statsutskottets utlåtande blifver
utvidgad, så skall lag be att få påpeka en omständighet, som till¬
dragit sig uppmärksamhet i den ort jag tillhör och som står i
samband med en kronopark, der enligt mitt förmenande icke staten
kommer att vinna, utan tvärtom kommer att förlora, om fortsättning
kommer att ega rum. Der finnas åtskilliga torpare och arrenda-
torer, som hafva jordbruk, hvilka varit för staten mycket inbrin¬
gande. Men på initiativ af jägmästaren inom distriktet hafva åt¬
skilliga af dessa jordbruk delvis dragits in från dem, och nu snart
är det åtskilliga innehafvare af sådana jordbruk, som stå på bran¬
ten af att köras bort från dessa jordegendomar, som de med om¬
sorg och stor möda upparbetat, och hvilka skulle blifva inkomst¬
bringande för staten, om dessa jordbrukare finge bruka den i stället
för att, som nu jägmästaren föreslagit, de skulle indragas till skogs¬
planteringar. Vi veta ju, att det är föreslaget att anlägga mindre
jordbruk uppe i Norrland, och att detta är förenad!, med stora
kostnader. När vi nu hafva fördelaktiga jordbruk i Skåne, der
N:o 43.
28
Torsdagen den 7 Maj.
familjer kunna få sin utkomst, så synes det mig vara en klar sak,
att sådana jordbruk böra bibehållas. All indragning af sådana
jordbruk anser jag vara en orättvisa, som jag härmed har velat
påpeka. Jag skall dock icke göra något annat yrkande, utan an¬
hålla om bifall till det föreliggande förslaget med den påyrkade
förändringen i klämmen.
Herr Sjö: Den åtgärd, Kongl. Maj:t i detta fall vidtagit, an¬
ser jag vara fullkomligt rigtig. Det tillgår nemligen på det sätt
vid auktioner — jag har sjelf varit närvarande och sett det — att
en del spekulanter låta köpa sig af den, som verkligen vill köpa
eller arrendera, och derigenom får egendomen till underpris. Så
har åtminstone tillgått vid två auktioner, der jag varit närvarande,
och jag har med ledsnad och grämelse erfarit ett dylikt förhål¬
lande. Personer hafva på detta sätt kunnat betinga sig ganska
stora summor.
När man finner, att det tillgår på detta sätt, tror jag, att
Kongl. Maj:t handlat rätt. Man måste se saken från alla sidor,
hvilket jag hoppas att Kongl. Maj:t i detta fall gjort, och det är
derför jag icke finner det alls klandervärdt, att Kongl Maj:t hand¬
lat så som han gjort.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Utskottets
hemställan bifölls med den af herr Andersson i Nöbbelöf i fråga
om lydelsen af ingressen föreslagna ändring. •
§ 11.
Pöredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedan-
nämnda utlåtanden, nemligen:
n:o 60, i anledning af Kongl. Maj;ts proposition angående
dispositionen af förra militiebostället 11/„ mantal Ede n:o 1 jemte
Skarpåslägden n:o 1, en äng, i Jemtlands län;
n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
dispositionen af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo n:o 1 i
Göteborgs och Bohus län;
n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
öfverlemnande till Stockholms stad af den s. k. Ryssgården i samma
stad; och
n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af nuvarande kyrkoherdebostället i Åmåls stads-o och lands¬
församlingars pastorat samt byggande af en prestgård i Åmåls stad.
§ 12.
Likaledes biföllos bevillningsutskottets härefter, hvart för sig,
föredragna memorial och betänkande:
Torsdagen den 7 Maj.
29
N:o 43.
n:o 27, angående verkstäld granskning af bestämmelserna rö¬
rande tullbevillningen; och
n:o 28, i anledning af väckt motion angående ändring i tull¬
taxan i fråga om paraplyställningar och käppar.
§ 13.
Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 71, i anledning af
väckt motion om tillägg till lagen angående ersättning af allmänna
medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886.
I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 87, hade
herr A. TF. Styrlander föreslagit: »att Riksdagen ville besluta att
fill Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med begäran, att förslag till till¬
tugg till »Lag angående ersättning af allmänna medel till vittnen
i brottmål den 4 juni 1886» i syfte att under vissa vilkor bereda
ersättning af allmänna medel åt vittnen, som af för brott tilltalade
personer åberopats, måtte för Riksdagen framläggas.»
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Beträffande detta ärende anförde:
Herr Styrlander: Då jag icke blifvit öfvertygad af de skäl,
utskottet anfört för sitt afstyrkande af min motion, skall jag an¬
hålla att få säga några ord i frågan.
Det förnämsta skälet, som utskottet anfört för sitt afstyrkande,
är det, att det redan förut skulle finnas bestämmelser meddelade i
detta afseende, så att domstolarne skulle kunna medgifva vittne,
som en tilltalad önskade höra, ersättning, nemligen om domstol
förordnat om vittnets inkallande. Emellertid tillämpas nog detta
i allmänhet på det sätt, att domstol endast meddelar förordnande
om vittnes inkallande, då det gäller sakkunnig person. Om t. ex.
en läkare eller en rättskemist skall höras eller en fackmans utlå¬
tande erfordras, då det gäller att bedöma värdet af en sak, så för¬
ordnar naturligtvis domstolen, att denna person skall inkallas, och
han får då ersättning af allmänna medel. Vidare förordnar dom-
stolen om dylikt inkallande, då det af vissa vittnens berättelser
framgår, att. det kan vara nödvändigt att höra andra vittnen, och
ett sålunda inkalladt vittne får naturligtvis ersättning af allmänna
medel. Deremot tror jag, att det är högst ovanligt — och det torde
kunna ifrågasättas, om detta någon gång har förekommit under de
tio år, som lagen varit gällande att, då någon åberopas såsom vittne
åt en för brott tilltalad och häktad person, en domstol i sådant
fall lemnar förordnande om vittnets inkallande. Det skulle vara
mycket intressant att af de herrar ledamöter af denna kammare,
som tillika äro domare, få höra, om under dessa tio år, som lagen
Angående
isättning af
allmänna
medel till
vittnen i
brottmål.
N:r 43.
30
Torsdagen den 7 Maj.
Angående varit gällande, något enda fall förekommit, då en häktad person
ersättning af begärt att få höra ett vittne och domstolen med anledning deraf
allmänna meddelat förordnande om vittnets inkallande. Jag tror icke heller,
Vittnen i det varit meningen med denna lag af den 4 juni 1886, att de,
brottmål, som åberopas såsom vittnen af tilltalade personer, skola erhålla
(Forts.) ersättning af allmänna medel. Det framgår åtminstone af yttran¬
den till kammarens protokoll, då denna lag af kammaren gillades,
att detta icke var meningen. I protokollet för den 10 februari 1886
yttrar nemligen häradshöfding Lilienberg, som, om jag icke miss¬
tager mig, till och med var vice ordförande i lagutskottet, på ett ställe
följande: »Om då i ett dylikt mål vittnen åberopas både af allmänna
åklagaren och den häktade, så inträffar det märkliga, att det af
allmänna åklagaren åberopade vittnet får ersättning för sin instäl¬
lelse, under det att det vittne, som af den häktade åberopats, icke
får någon sådan ersättning. Detta är ju en upprörande orättvisa.»
Längre fram säger han i ett anförande samma dag: »Jag får vi¬
dare fästa uppmärksamheten på, att i den nu föredragna lagen icke
är beaktadt, hvad Riksdagen begärde, nemligen att det skulle utgå
ersättning af allmänna medel till sådana personer, som äro åbero¬
pade till vittnen af tilltalade, som äro häktade. I denna skrifvelse
ansågs lämpligt, att ersättningsskyldigheten utsträcktes.» Häraf
hnner man, hvilken uppfattning af denna lag en jurist ex professo,
som tillika var ledamot af lagutskottet, hyste, och denna hans
åsigt vederlädes icke af någon under debatten om denna fråga i
Andra Kammaren.
Men äfven om man skulle medgifva, att förordningen af den
4 juni 1886 kan så tolkas, att domstolarne skulle ega att förordna
om att ett af en häktad eller tilltalad person åberopadt vittne
skall inkallas, så är det ju alldeles naturligt, att domstolen icke
meddelar ett sådant förordnande, derest icke domstolen har skäl
att antaga, att den såsom vittne åberopade personen verkligen har
något att upplysa i målet. Lagutskottet synes också vara ense
med mig i denna åsigt, att döma af utskottets uttalande, att dom¬
stolen skall kunna förordna om ett dylikt vittnes inkallande,
»derest det åberopade vittnets afhörande verkligen synes vara af
någon betydelse i målet». Men då framställer sig helt naturligt
den frågan: huru skall domstolen på förhand kunna uträkna, om
det ifrågavarande vittnets hörande är af någon betydelse för saken.
Såvidt jag kan förstå, kan detta icke ske på annat sätt, än att
domstolen sätter sig i förbindelse med vederbörande Konungens
befallningshafvande eller krono- och polisbetjening i den ort, der
vittnet finnes, hvilka myndigheter då anordna s. k. polisförhör,
der vittnet höres, om det har någon upplysning att meddela i saken.
Men det kan då mycket lätt inträffa, mine herrar, att vittnet af
en eller annan anledning undandrager sig att vid ett sådant
polisförhör lemna de upplysningar, som det verkligen har att
meddela.
Man kan tänka sig det fallet, att en person i Norrbotten är
tilltalad för ett gröfre brott. Han vet med sig, att han är oskyl¬
dig och kan bevisa det, om han såsom vittne får höra en person,
Torsdagen den 7 Maj.
31
N:o 43.
som finnes i Stockholm eller annorstädes. Det anställes förhör
med denna person, men det kan då inträffa, att denna förnekar sig
ega någon som helst kännedom om saken, af den anledning t. ex.,
att han med den tilltalade varit delaktig i ett mindre brott, be-
fånget på samma plats. Då nu ett sådant polisförhörsprotokoll in-
ommer till en domstol, skulle jag vilja se, om någon domstol i
vårt land kunde finna anledning att meddela förordnande om vitt¬
nets hörande, sedan detta vid polisförhöret lemnat uppgift om att
det ingenting hade att meddela i saken. Denna vilseledande upp¬
gift anser sig vittnet utan risk kunna lemna, då nemligen vittnet
förmenar sig icke vara underkastadt någon straffpåföljd, derför att
det vid ett polisförhör, der icke ed affordras vittnet, lemnat en
oriktig uppgift. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, om det
höres på ed. Då är det underkastadt lagens straffbestämmelser,
om det begår mened.
Vid ett sådant fall som detta, skulle ovilkorligen en orättvisa
komma att begås gent emot en tilltalad person. Han kan icke få
sitt vittne hördt på detta sätt, utan han tillgriper då naturligtvis
den utväg, som alltid står honom öppen, nemligen att hos domaren,
som ransakar i målet, begära stämning å vittnet. Då nu en sådan
stämning utfärdas, kunna två fall inträffa, antingen att vittnet har
medel att bekosta sin resa till tingsstället, eller att vittnet saknar
medel för sin inställelse. Om nu vittnet har medel att sjelf be¬
kosta sin resa, så kan förhållandet blifva sådant, som i fråga om
det mål, som närmast föranledt mig att framkomma med min mo¬
tion, nemligen det Westermark-Rosénska. Der ha utaf den till¬
talade påkallats vittnen från Eilipstad, Arvika, Karlskrona m. fl.
platser. Ett sådan vittne får då göra en lång resa. Det får an¬
vända 6 dagar på en jern vägsresa, tillbringa 2 å 3 dagar på lands-
vägsresa — kanske, såsom vid det sista rättegångstillfället var hän¬
delsen, uti ett sådant väglag, att man på 14 timmar icke hinner
resa längre än ö mil — och dessutom ytterligare uppehålla sig 1
ä 2 dagar vid sjelfva tingsstaden. På det sättet åtgå 11 å 12 da¬
gar, hvarunder vittnet får kännas vid en kostnad af kanske ett
par hundra kronor. Vi kunna t. ox. tänka oss, att den tilltalade
YVestermark-Rosén skulle falla på den idén — hvilket mycket lätt
kunde inträffa — att såsom vittne inkalla någon af oss eller —
hvarför icke? — någon eller några af lagutskottets ärade ledamöter.
Dessa finge då göra denna långa resa uppåt Horrland, uppoffra
eu tid af 10 ä 12 dagar och kännas vid en kostnad af ett par
hundra kronor utan ringaste utsigt till ersättning. Jag undrar, om
herrar ledamöter af lagutskottet, när de komma tillbaka från en
sådan resa, skulle vidblifva sin åsigt, att allt är väl bcstäldt som
det är?
Om det nu ställer sig svårt för sådana vittnen, som verkligen
ha medel att bekosta sin resa, är det naturligtvis ännu svårare
för sådana, som sakna sådana medel. De domare, som ha be¬
handlat det mål, som jag nyss omnämnde, ha i detta fall gått något
olika till väga. Den rätt, som först behandlade saken, gick så
till väga, då ett vittne bl ef instämdt och vid det första rättegångs-
Angående
rsättning af
allmänna
medel till
vittnen i
brottmål.
(Forts.)
N:r 43.
32
Torsdagen den 7 Maj.
Angående tillfället företedde intyg om att det saknade medel, att domstolen
•ersättning af föreskref, att vittnet skulle genom kronobetjeningens försorg in-
°mede™ttil s^llas inför rätten. Vittnet instäldes då genom en fjerdingsman
vittnen i eller en fångförare och fick under resan åtnjuta det dagtraktamente
brottmål, af 27 å 28 öre, som i sådana fall kan debiteras. Så aflade vittnet
(Forts.) sin vittnesberättelse, men lemnades sedan vid tingsstället. Dom¬
stolen ansåg sig nemligen icke ega befogenhet att lemna någon
föreskrift om vittnets hemförskaffande, och det fattiga vittnet stod
då der långt uppe i Norrbotten utan medel att kunna taga sig
hem igen.
Den andra domstolen, som handlagt detta mål, gick så till
väga, att, om vittnet icke kom tillstädes, domstolen ålade vittnet
att vid nästa rättegångstillfälle inställa sig vid ett vite af 50
kronor. Om vittnet då företer intyg derom, att det icke har me¬
del att sjelf bekosta sin resa, så kan det naturligtvis icke finnas
någon så hänsynslös åklagare, att han skulle yrka vitets tillämpning
i sådant fall, och icke heller någon domstol, som skulle kunna ut¬
döma ett sådant vite. Nu har domstolen helt nyligen försökt med
att ålägga sådana vittnen hemtnings äfventyr. Naturligtvis kom¬
mer icke det fattiga vittnet, och då blir antagligen följden den,
att vittnet får hemtas på vanligt sätt.
Jag är mycket tveksam, huruvida något af dessa olika tillväga¬
gångssätt, som domstolarne använda är fullständigt rigtigt. Ty
först och främst anser jag det vara helt och hållet origtigt att un¬
der bevakning till domstolen föra ett vittne, som till följd af sin
fattigdom icke kan sjelf inställa sig. Lagens stadgande, att dom¬
stolen eger att anlita Konungens befallningshafvande eller krono-
betjeningen för att få vittnen instälda, som icke kommit, sedan
inställelse blifvit dem ålagd genom stämning eller vid vite, kan
enligt mitt förmenande icke syfta på andra än tredskande vittnen,
d. v. s. sådana, som icke vilja ställa sig rättens bud till efterrät¬
telse, men kan deremot icke afse sådana vittnen, som väl vilja,
men icke kunna hörsamma kallelsen. Dessutom synes det mig,
att man i detta fall icke har rättighet att bekosta sådana vittnens
inställelse med allmänna medel, ty af det det femtiotal vittnen,
som af den tilltalade påkallats och som styrkt sig sakna medel
för inställelse, ha endast tre eller fyra haft någon verklig upp¬
lysning att meddela i saken, under det att vittnesmål, som af de
öfriga 46 å 47 afiagts, icke alls varit af någon betydelse vare sig
för den tilltalades friande eller fällande. Redan under nuvarande för¬
hållanden har således en tilltalad, en häktad person, om han vill be¬
gagna sig af detta sätt, i sin magt att låta staten bekosta inställelsen
för alla de vittnen, som han vill höra, och staten får dervidlag be¬
kosta icke allenast vittnets, utan äfven fångförarens resa upp till
tingsstället. Domstolen besluter visserligen, att den tilltalade skall
till statsverket återbära dessa medel, men detta beslut saknar na-
naturligtvis hvarje betydelse, då såväl den tilltalade som vittnet
sakna medel dertill.
Utskottet har vidare anfört såsom ett skäl mot min motion,
att »rätten att vid annan domstol höra vittnen, som äro aflägset
Torsdagen den 7 Maj.
33
>':o 43.
boende, är redan i lag medgifven och lärer väl ej heller sällan Angående
begagnas, der målets eller ransakningens beskaffenhet ej lägger ersättning af
hinder i vägen för ett dylikt förfarande». I detta fall vet jag be- medeFtill
stämdt, att tillämpningen af stadgandet uppe i Norrland är sådan, vittnen i
att vittnens hörande vid annan domstol, än der ransakningen på- brottmål
.går, i allmänhet icke tillätes i brottmål, och i all synnerhet icke i (Förta.)
sådana brottmål, der personer äro häktade och tilltalade för gröfre
brott. Detta har utbildat sig till en praxis, som för öfrigt enligt
min uppfattning är alldeles rigtig. Det skulle ju vara högst
olämpligt att i sådant fall höra ett vittne vid en annan domstol,
då lagen stadgar, att, der detta tillvägagående användes, vittnes¬
förhöret skall ske i närvaro af parterna eller deras befullmägtigade
ombud. Anordnandet af ett dylikt vittnesförhör i närvaro af åkla¬
garen, den häktade och hans fångförare skulle naturligtvis blifva
betydligt dyrare och kostsammare än vittnets resa till det tings¬
ställe, der målet förekommer.
Då utskottet enligt min uppfattning icke alls har vederlagt de
tankar, som jag uttalat i min motion, eller min åsigt om nödvän¬
digheten af en skrifvelse i detta afseende till Kongl. Maj:t, så an¬
ser jag mig, trots det att jag icke har mer än en enda reservant
bakom ryggen, hvilken dertill endast reserverat sig mot motiverin¬
gen, som han tydligen ansett vara mindre tilltalande, likväl kunna
våga, herr talman, att hemställa om bifall till min motion.
Herr von Krusenstjerna: Motionären yttrade, att, om lag¬
utskottets ledamöter hade blifvit kallade att vittna uti ett af honom
omnämndt mål, och såmedelst tvingats att företaga en resa till de
nordligaste delarne af vårt land, på yrkande af den tilltalade,
skulle utskottets ledamöter funnit, att allt icke vore väl bestäldt,
hvilket de nu enligt hans mening lära funnit vara förhållandet.
•Tåg tror, att redan utan en sådan ytterlig påminnelse, lagutskot¬
tets ledamöter kommit till den uppfattningen, att allt icke är väl
bestäldt med den nuvarande lagstiftningen i förevarande afseende.
Ingalunda. Tvärtom kan jag upplysa, att motionen vann inom ut¬
skottet erkännande, då man fann att upprörande fall kunde före¬
komma, der vittnen på detta sätt trakasserades och tvungos att
inställa sig. Svårigheten härvidlag är just, hvad motionären sjelf
också framhållit, att finna en utväg, hvarigenom så väl vittnenas
som den tilltalades rätt skyddas, på samma gång missbruk af
denna rätt förhindras.
Hvad beträffar skyddandet af vittnenas rätt, så är det obe¬
stridligt, att detta är en sak, som förtjenar beaktande, ty det har
visat sig, att rent af upprörande fall kunna inträffa, i det vittnen,
som åberopats af part, i följd af total brist på medel att infinna
sig vid domstolen, slutligen blifvit ditförda genom kronobetjenin-
gens försorg som brottslingar. Ä andra sidan bör man ock söka
tillgodose (lön tilltalades rätt, så att han icke blir urståndsatt att
freda sig genom svårigheten att anskaffa vittnen, när han på annat
•sätt icke kan få bevisning.
Men det är, som motionären erinrat om, äfven andra oinstän-
Andra Kammarens Prof. 1806. N:o 48. ?,
N:o 43.
34
Torsdagen den 7 Maj.
Angående digheter att taga i betraktande; man får nemligen akta sig för och
ersättning af söka förhindra missbruk af denna rätt. Och alldeles uppenbart är,
medelsill högst betänkliga missbruk kunna uppstå derigenom att per-
vittnen i soner åberopas som vittnen utan allt skäl. Och skulle man då in-
brottmål, låta sig på att uppställa såsom regel att staten skall bära kost-
(Forts.) naden i detta fall, tror jag man är inne på en bana, som man bör
betänka sig noga, innan man slår in på. Ty kostnaderna skulle
säkerligen i många fall bli högst betydliga. Jag tillåter mig er¬
inra derom, att skyldigheten att vittna är en allmänt medborgerlig
pligt, och det gäller lika mycket i civila mål som i kriminella;
äfven i civila mål har en person, som åberopats som vittne, lika
skyldighet att infinna sig som i brottmål, och tvångsmedlen äro
dervidlag de samma: domstolen kan ålägga en person inställelse
genom vite, eller om det icke hjelper, genom fängelse. Således
äfven i civila mål kan ett vittne bli utsatt för lika upprörande
saker som i kriminella. Icke kan det då gå för sig, att staten
skall betala kostnaderna för vittnets inställelse under alla om¬
ständigheter.
Hvad angår de utvägar att slippa ifrån de olägenheter, som
motionären föreslagit, så är den ena, eller vittnes hörande vid dom¬
stolen i den ort, der vittnet bor, redan nu, såsom lagutskottet på¬
pekat, i lagen medgifven, och hvad den andra utvägen beträffar,
så kan, om en part, en tilltalad, åberopar ett vittne, som dom¬
stolen finner skäl att höra, domstolen förordna om vittnets instäl¬
lande, och då på allmän bekostnad. Nu frågade motionären, om
fall förekommit, der domstolarne så förfarit, sjelf hade han icke
reda på något sådant fall. Jag vill då meddela, att inom lagut¬
skottet, der två landtdomare sitta, dessa förklarat, att de tillämpat
detta tillvägagående vid flera tillfällen.
Jag är enig med motionären om det önskvärda uti, att man
kunde få en lagstiftning, som afhjelper dylika missförhållanden,
men lagutskottet hade varit motionären tacksam, om motionären
icke endast framstält fråga utan gifvit ett positivt förslag om, huru
missförhållandet skulle afhjelpas. Det synes vara för mycket be-
gärdt af lagutskottet, att det skulle ha afgifvit ett förslag till frå¬
gans lösning.
För min del kan jag i frågans nuvarande läge icke gå längre
än att uttrycka en önskan, att en motionär nästa riksdag måtte
återkomma med ärendet.
Hed anledning af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till lag¬
utskottets förslag.
Herr Hedin: Den mycket ärade vice ordföranden i lagut¬
skottet sade, att det vore för mycket begärdt, att lagutskottet, så
upptaget af mycket vigtigare och kinkigare ärenden som det är,
skulle varit i tillfälle, att blott på ett framstäldt yrkande om en
lagförhättring utarbeta ett lagförslag i en så vansklig sak som
denna, äfven om utarbetandet blott skulle gå derpå ut, att unge¬
färligen anvisa Kong!. Maj:t den rigtning, i hvilken Kong!. Maj:t
Torsdagen den 7 Maj.
35
Jf:o 48.
skulle utarbeta ett formuleradt förslag. Det tror jag den ärade
vice ordföranden i lagutskottet har alldeles rätt uti.
Men om motionären icke tilltrott sig att kunna angifva några
bestämmelser på hvad sätt denna reform bör genomföras, så är
det minst lika god ursäkt för honom, som när Riksdagen skref,
såsom för ett par år sedan, och, utan någon anvisning i hvilken
rigtning man önskade reformen, blott anhöll, att Kongl. Maj:t
.skulle lägga fram ett nytt förslag till ändringar i gällande rätte¬
gångsordning. Riksdagen hade året förut förkastat hvad Kongl.
Maj:t då hemstält, och när motion väcktes om vissa förändringar
uti gällande rättegångsordning, kom Riksdagen icke till någonting
annat än att helt naket anhålla om ett nytt förslag från Kongl.
Maj:t. Kan Riksdagen göra det, kan utan tvifvel en motionär
vara fullt ursäktad, om han icke tilltror sig att i en så pass vansklig
sak som denna begära någonting mera, än att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t anhåller om utredning, sedan han nemligen påvisat det be-
hjertansvärda i saken, och det har motionären alldeles otvifvel¬
aktigt gjort.
Kär så är förhållandet, att å ena sidan ingen kan förneka
det högst behjertansvärda i hvad motionären andragit och det
högst önskvärda uti att de ohyggligheter hli afhulpna, som han
påpekat, men å andra sidan, såsom lagutskottets vice ordförande
framhöll, man icke kan begära af lagutskottet, att det skall vara
färdigt att för Kongl. Maj:t anvisa de vägar, som stå att välja, så
synes sjelfva påpekandet af missförhållandena vara ett alldeles
tillräckligt motiv för Riksdagen att hos Kongl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag, och derför tycker jag motionären har full¬
komligt rätt uti sin anhållan om bifall till motionen.
Den är väl, tänker jag, slopad af Första Kammaren, men det
vore dock för ärendets vidare behandling önskvärd!, om Andra
Kammaren ville ge tillkänna, att den hyllar syftet i motionärens
förslag.
Jag anhåller att få instämma i hans förslag.
Herrar Persson i Tällberg och Gustaf Ericsson från Stockholm
förenade sig med herr Hedin.
Herr Themptander yttrade: Jag är redan förekommen af
den sisto ärade talaren. Jag kan nemligen icke dela min vän och
grannes här bredvid mig herr von Krusenstjernas tankegång.
Han erkände de stora missförhållanden, som i detta fall kunna
och hafva inträffat, och dessa missförhållanden lära väl också omöj¬
ligen kunna förnekas. Det kan nemligen icke, såsom han sjelf
framhöll, vara annat än upprörande, att personer skola tvingas att
såsom vittnen inställa sig uti aflägsna landsdelar, dit de icke ega
tillgång att kunna förflytta sig, och att de sedermera på grund af
sin fattigdom skola behandlas såsom fångar, hvilka forslas genom
land och rike. Då man har sådana missförhållanden för ögonen —
och detta är icke någonting, som är så synnerligen sällsynt, ty det
kan väl vara sällsynt, att distanserna nu äro så långa som de, hvilka
Angående
rsättning af
allmänna
medel till
vittnen i
brottmål.
(Ports.)
Jf:o 43.
36
Torsdagen den 7 Maj.
Angående motionären berörde, men det är tillräckligt, att det är fråga om,
•sättning af att personer skola inställa sig 5, 10, 15 å 20 mil ifrån sin bostad
medjTtUl denna anledning — så får man efter min tanke icke från det
vittnen i allmännas synpunkt undskylla sig med att det möter så stora
brottmål, svårigheter att reglera frågan. Man måste i det afseendet utfinna
(Forts.) någon utväg, och det går icke an att kasta till dessa fattiga per¬
soner, som tillkallas såsom vittnen, den förklaringen: »Ni få vid¬
kännas följderna deraf, att vi icke förmå uttänka något medel att
komma eder till hjelp.» Det är en uppfattning, som jag icke kan
gilla, på samma gång jag säger som den siste talaren, att det icke
alls ifrågasattes, att lagutskottet skulle utarbeta ett förslag, ty detta
är nog ganska svårt, emedan man, som nämndt, äfven måste taga
hänsyn till förhållandena i civila mål. Det är nemligen lika
oegentligt, att det skall kunna inträffa, att man såsom vittne i ett
civilt mål blir skyldig att infinna sig långt ifrån sitt hemvist, för
att sedermera tillerkännas ersättning af en part, som kanske icke
kan betala. Det är derför icke en bit bättre i civila mål;
påföljden är der densamma: komma icke vittnena, hemtas de med
fångskjuts.
Således, förslaget är svårt att utarbeta, men jag förmodar, att
Kongl. Maj:t i lagstiftningsväg ändå löst svårare uppgifter än att
utfinna en lämplig utväg i detta afseende.
Då för närvarande från kammarens sida ingenting annat åter¬
står än att afge en opinionsyttring till förmån för att ett sådant
förslag må kunna bli åstadkommet, kan jag icke annat än in¬
stämma i motionärens förslag.
Häruti instämde herrar Zetterstrand, Petersson i Boestad,
Eriksson i Elgered, Truedsson, Carlsson, Höjer, Norman, Petri,
Wikström, Holm, Sivartling, Hazén, Thestrup, Waldenström, Johans¬
son i Strömsberg, Dahlstedt, Jansson i Taberg och Alsterlund.
Vidare anförde:
Herr John Olsson: Herr talman, mine herrar! Jag kunde
ha inskränkt mig till att instämma med de båda senaste talarne,
men eftersom jag begärt ordet, vill jag påpeka ett par saker gent
emot utskottets ärade vice ordförande.
Jag kunde för min del icke alls följa med den tankegång,
som ledde honom, eller erkänna att den var logiskt bindande.
Han erkände, att allt ingalunda är väl bestäldt, utan att en
brist i lagstiftningen förefinnes. Om utskottet i likhet med dess
vice ordförande erkänner detta, då kan man väl begära, att ut¬
skottet också bort föreslå åtgärder i syfte att råda bot för de miss¬
förhållanden, som obestridligen förefinnas.
Men jag fruktar att utskottets betänkande är ett nytt exempel
till de många föregående på utskottets benägenhet att aflifva lag¬
förslag utan att alls inlåta sig på dem.
Herr vice ordföranden i lagutskottet anmärkte, att samma
missförhållande skulle förekomma i civila mål som i brottmål.
Torsdagen den 7 Maj.
37
N:o 43.
Men det är ju påvisadt af motionären, att i civila mål lagen till¬
låter vittnens hörande vid andra domstolar än der den ifrågava¬
rande saken är anhängig. I kriminella mål deremot, särskildt i
mål angående häktade, är enligt lag och praxis ett sådant hörande
af vittnen icke tillåtet vid annan domstol än der den häktade
ransakas. Det är således en väsentlig skilnad mellan civila och
kriminella mål.
Herr vice ordföranden yttrade också, att det vore för mycket
begärdt, att lagutskottet nu skulle kunnat afgifva något förslag
till frågans lösning, men jag ber att få erinra honom om, att
motionären icke begärt, att utskottet skulle framlägga något förslag
till frågans lösning, utan motionären har endast föreslagit, att
Riksdagen skulle skrifva till Kongl. Maj:t med begäran om en
utredning i saken,
Han har således icke begärt, att lagutskottet skulle komma
fram med lösning af frågan utan helt enkelt att få till stånd en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. För min del kan jag icke inse att
det finnes något enda skäl, hvarför lagutskottet afstyrkt eu så billig
begäran,
Herr talman, jag yrkar bifall till motionen.
Herr Forsell: Det är ju icke att undra på, att, när kam¬
maren får höra en sådan sensationsmålning, som den motionären
framstälde, detta skall väcka kammarens goda hjerta. Detta har
jag visserligen ingenting emot. Ty hvar nöd och elände finnas,
bör man söka lindra dem. Men jag föreställer mig, att man icke
bör taga denna sak så häftigt som en del af herrarne tyckes göra.
Vill man en förändring i det syfte motionären föreslagit, är det
tydligt, såsom också vice ordföranden i lagutskottet anmärkte, att
man måste taga steget fullt ut. Man måste då tillgodose alla
vittnen, både vittnen i civilmål och i kriminella mål. Aro her¬
rarne verkligen beredda på att taga konseqvenserna af ett sådant
beslut? Jag har i egenskap af kronouppbördsman någon erfaren¬
het om hvad det beslut, som Riksdagen fattade, då den bestämde,
att ersättning till vittnen i brottmål skall förskjutas af staten och
om tillgång saknas gäldas af staten, åstadkommit. Det har ådragit
staten stora utgifter och betungat de tjensteman, som hafva att
utbetala vittnesersättning, med väsentligt ökade göromål. Vill
man nu taga steget fullt ut och låta staten i första hand betala
alla vittnen, så ledes man in på en väg, som både hvad statens
utgifter och ökadt arbete för dess tjensteman vidkommer, kan
medföra afsevärda utgifter och svårigheter. Nu kan man visser¬
ligen säga, att, då det är fråga om att afhjelpa en sådan olägenhet
som den förevarande, man icke bör taga hänsyn till ökade utgifter
och göromål. Detta vill jag icke heller göra, för så vidt behofvet
verkligen är trängande. Men jag håller före, att så icke är förhål¬
landet, och hemtar stöd härför deruti, att jag under min långa
tjenstemannatid aldrig funnit någon klaga öfver att staten icke
betalar sådan vittnesersättning, som här ifrågasattes. Det är vis¬
serligen ett säreget fall — jag medgifver det, — att, såsom här om-
Angående
isättning af
allmänna
medel till
vittnen i
brottmål.
(Torts.)
N:o 43.
38
Torsdagen den 7 Maj.
Angående talats, en för närvarande i Norrland häktad person låtit inkalla en 50
ersättning af & 60 vittnen, af hvilka endast 3 å 4 haft något af vigt att omtala.
medelsill ^en bör man häraf förleda sig till en lagstiftningsåtgärd,
vittnen i hvars följder äro oberäkneliga? Är det rim och reson i, att en
brottmål, sådan person skall, på statens bekostnad, få kalla in tjogtals vitt-
(Forts.) nen från alla håll i landet, hvilka, då de komma, ingenting ha
att i saken omtala. Om motionärens förslag vinner bifall, skall
detta ofog . taga oberäknelig utsträckning, då ju kostnaden drabbade
staten. Är det då icke bättre, att i dylika fall följa den vägen,
som juristerna inom lagutskottet anvisat, eller att, när domaren,
som för öfrigt är lika angelägen att få fram sanningen som den
anklagade, af den anklagade fått uppgift om hvilka vittnen han
vill höra och hvarom de skola höras, — att dessa vittnen, om skäl
derför finnes, inkallas på grund af domstolens beslut, då de få
ersättning af staten, eller, hvilket äfven lärer ske, man skickar den
anklagade till den domstol, der vittnena finnas och låter der höra
vittnena? Så tillgår det nu efter hvad inom lagutskottet vitsordats
och detta sätt har hittills visat sig icke medföra några olägen¬
heter. Då förebyggas sådana oskick i afseende på vittnens inkal¬
lande, som vi här hört omtalas.
Jag ömmar, lika mycket för den fattige och betryckte som
någon här i kammaren. Jag tror dock, att de olägenheter, som
man framhållit vara förenade med de nuvarande bestämmelserna
i fråga om vittnesersättning, och som visserligen kunna i fall så¬
dana som här omtalats vara ganska svåra, i stort sett icke exi¬
stera. Hvarför då framkalla en lagstiftning, som icke är afbehofvet
påkallad?
Af dessa skäl anhåller jag, herr talman, om bifall till utskot¬
tets hemställan.
Herr Petersson i Brystorp: Jag tror icke, att det mycket
lönar sig att tala för utskottets förslag, emedan känslan här spelar
en för stor roll.
Det är ju ett säreget fall med Westermark-Rosén, men jag
fruktar för, att, om staten skall vara skyldig att betala vittnes¬
ersättning åt alla vittnen, en häktad påkallar, sådana flyktiga herrar
som Westermark-Rosén, hvilka äro bekanta öfver hela Sveriges
rike, kunna påkalla folk från hela landet; och hvarvid skulle då
till sist kostnaderna stanna.
Inom utskottet fingo vi den upplysningen, som dess vice ord¬
förande här omnämnt, att, om en häktad uppgifver något vittne,
som han vill höra, och domaren finner, att vittnet har något i sak
att upplysa, domstolen har rättighet att påkalla vittnet, och att
det då erhåller ersättning af staten. Således är ju detta ett sätt
att få ett vittne hördt. Ett annat sätt är, att, om vittnet icke bor
alltför långt från ransakningsstället, den häktade föres till vittnets
närmaste domstol.
Motionären har upplyst att af de utaf Westermark-Rosén in¬
kallade 50 vittnena hade 46 ä 47 ingenting att i saken upplysa.
Jag hemställer då, om det kan vara klokt att ingå på ett sådant
39
N:o 43.
Torsdagen den 7 Maj.
förslag, att staten skall betala vittnesersättning åt alla vittnen,
som en häktad påkallar? Jag tror, att vi få taga hänsyn till kost¬
naderna.
Då jag icke före det omnämnda fallet med AVestermark-Rosen
hört omtalas att det förekommit några olägenheter af nuvarande
bestämmelser i förevarande hänseende, och då jag fruktar för att,
om vi nu bifalla motionärens framställning, många komma att taga
exempel efter AVestermark-Rosén, hvarigenom orimligt långa ran-
sakuingar skulle uppstå, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr Anderson i Tenhult: Man bör betänka sig, innan man
beslutar en sådan lagförändring som den motionären föreslagit.
Det kan ligga nära till hands att antaga, att, om motionärens
framställning bifalles, en häktad, för att bereda inkomster i form
af dagtraktamente och reseersättning, kan såsom vittnen inkalla
såväl gamla bekanta och gynnare som äfven personer, som varit
honom vid andra tillfällen behjelplig. I hvilken omfattning ett
sådant missbruk kan ske, det ha vi färskt exempel på i den ransak¬
ning om groft brott, som för närvarande pågår i Norrland med AVester-
mark-Rosén. Denne har, enligt hvad tidningarne förmäla, för om¬
kring en månad sedan begärt få höra icke mindre än 23 vittnen
och vid ett följande rättegångstillfälle ända till 37 stycken. Vid
ett föregående tillfälle hade han uppgifvit 20 stycken. När det
kan gå till väga på så sätt nu, då kan man föreställa sig hvilka
följder ett antagande af motionärens förslag skulle kunna få.
Jag kan för närvarande icke obetingadt tillstyrka motionärens
förslag, utan jag tror, att denna sak tål att vidare tänka på. Jag tager
för alldeles gifvet, att utskottets hemställan kommer att bifallas
af Första Kammaren, och då har ju frågan för denna riksdag fallit.
Då jag således anser att man åtminstone för närvarande icke bör
åtgöra något i saken, anhåller jag om bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Styrlander: Af de yttranden, som flere af lagutskot¬
tets ledamöter här haft, tyckes det mig, som om de icke så all¬
deles noggrant genomläst motionen. Jag har icke framstält något
förslag om, att alla vittnen, som af en anklagad åberopas, skulle
få ersättning af allmänna medel, utan jag har i min motion tyd¬
ligt sagt, att jag icke vill vara med om, att andra vittnen skola
få ersättning än de, som enligt domstolens förordnande inkallats,
■derför att de hafva verkliga upplysningar att i saken meddela.
Det har vidare påståtts, att jag i min motion skulle hafva
begärt, att lagutskottet skulle komma med något förslag i detta
afseende. Men det har jag icke gjort. Jag har endast begärt, att
en skrifvelse måtte aflåtas till Kong!. Maj:t, i ändamål att få en
lag, som kunde afhjelpa det missförhållande, som jag i min mo¬
tion påpekat.
Slutligen skall jag bo att få stryka under, hvad herr John
Olsson nyss yttrade — hvithet jag tror att icke alla hörde —
Angående
isättning af
allmämma
medel till
vittnen i
brottmål.
(Forts.)
>':o 43.
40
Torsdagen den 7 Maj.
Angående emot den invändning, som gjorts af lagutskottets vice ordförande.
€rSaVmiimmaf att. förslaget afven borde gälla vittnen i civilmål, i afseende på
medel till hvilka, samma olyckliga förhållande skulle vara rådande. Så är
vittnen i dock icke fallet, ty vittnen i civilmål, om de äro boende utom den
brottmål domstols domvärjo, der saken handlägges, kunna och få i regel
(Forts.) höras vid domstolen i den ort, der de äro bosatte, hvarigenom ut¬
gifterna och kostnaderna naturligtvis blifva ytterst ringa.
Jag skall derför fortfarande be att få yrka bifall till min motion.
Herr Forsell: Är det motionärens mening, att endast de
vittnen, som af den tilltalade åberopas i brottmål, och som verk¬
ligen hafva något i. sak att upplysa, skulle erhålla ersättning, då
anser jag. att häri ligger en ytterligare anledning att afslå motio¬
nen. Motionären har. sjelf upplyst, att i det omhandlade brott¬
målet den anklagade inkallat 50 ä 60 vittnen, men att blott några
af dem haft några verkliga upplysningar att lemna. Det skulle
således enligt motionärens åsigt blott vara dessa senare, som skulle
få ersättning, men alla de andra, af hvilka många säkert äro i
lika behof åt. ersättning som de, hvilka haft upplysningar att med¬
dela, skulle, icke få någon ersättning. Detta gifver mig, herr tal¬
man, ytterligare anledning att yrka afslag å motionen och bifall
till utskottets hemställan.
Herr John Olsson: Jag skall be att få erinra, att motio¬
nären endast föreslår aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran, att förslag, till tillägg till 'Lag angående ersättning
af allmänna medel .till vittnen i brottmål den 4 juni 1886’ i syfte
att under vissa vilkor bereda ersättning af allmänna medel åt
vittnen, som af för brott tilltalade personer åberopats, måtte för
Riksdagen framläggas». Det spörsmål, som motionären och den
siste talaren berört, skulle det således tillkomma Kongl. Maj:t att
utreda; och genom antagandet af skrifvelseförslaget binder man
sig icke på förhand i fråga om, huru den frågan skulle komma
att lösas. Då. det således här endast är fråga om en skrifvelse af
det allmänna innehåll jag nyss nämnt, tillåter jag mig fortfarande
att yrka bifall till motionen.'
Herr von Krusenstjerna: Endast ett par ord. Då här
tvckes vara tvist om motionens rätta betydelse, och olika tolkningar
af dess innebörd äro gifna af motionären och den talare, som sist
hade ordet, hvilken vill gifva motionen en mera vidsträckt bety¬
delse, förmodar jag att motionärens åsigt i detta fallet bör ega
vitsord. Då han nu förklarat, att han endast afsett, att ersättning-
skulle gifvas åt sådana vittnen, som hafva några verkliga upplys¬
ningar att lemna, men att deremot alla andra, som äro olyckliga
nog att icke hafva några upplysningar att gifva, skulle fortfarande
få vara. utsatta för behandlingen att nödgas resa långa vägar utan
ersättning, så anser jag, att han dermed gifvit ett bra starkt skäl
mot sin motion, och jag skall derför be att få vidhålla mitt förra
yrkande.
41
N:o 43.
Torsdagen den 7 Maj.
Hen' Petersson i Runtorp: Jag tror, att den fråga, som nu
föreligger, är ganska vigtig, ja till ock med alltför vigtig, för att É
man nu genast skulle fatta beslut rörande densamma. Man har
här talat om, att man med förtroende vill lemna åt Kongl. Maj:t
att utreda denna sak, och detta har yttrats af personer, som an¬
nars i många afseenden icke hysa stort förtroende för Kongl. Makt.
Ja, det kan nog vara bra, men jag tror, att det är något i sjelfva
motionen, som fattas. Det är nemligen en förändring i vår straff¬
lag, som erfordras, och icke något sådant som här föreslagits. Ty
jag anser det icke vara rätt, att staten skall betala alla de trakas¬
serier, som sådana bofvar som den, vi nu hört omtalas, kunna be¬
haga ställa till; titan vi borde hafva en ändring i strafflagen, så
att sådana bofvar kunde få en liten ersättning för den oreda, de
ställa till. Jag tror, att vi sakna prygelstraffet; ty om vi hade det
qvar, så att man kunde gifva dem 25 par prygel, tror jag, att de
icke skulle vara så rappa att ställa till sådant. Det är någonting
i den vägen jag anser, att man bör göra.
Herr Hedin: Jag skall be att få tillägga blott ett par ord
till den långa debatten om denna fråga, och gör det på fullt all¬
var, — jag finner icke ämnet egnadt för skämt.
Om Riksdagen skulle skrifva till Kongl. Maj:t i det syfte, som
motionären föreslagit, är ju Kongl. Maj:t i afseende på det förslag
han kan komma att för Riksdagen framlägga icke bunden af nå¬
gonting annat än hvad den af honom vidtagna^ utredningen kan
gifva vid handen. Efter den kommer Kongl. Maj:t naturligtvis att
formulera sitt förslag och är ju icke i ringaste män förbunden att
taga hänsyn till det yttrande, som fäldes af motionären, då han
onekligen på ett mindre lyckligt sätt sökte begränsa omfånget af
sin motion. Kongl. Maj:t har att taga hänsyn till syftet med skrif-
velsen, men är icke bunden ens af densamma och ännu mindre af
ett tillfälligt yttrande af motionären.
Herr Styrlander: Jag skall blott be att få påpeka, att jag
i min motion" eller i sjelfva motiveringen för densamma uttalat som
min åsigt, att alla de vittnen, som af en för brott tilltalad person
åberopas, borde höras förberedelsevis vid domstolen i den ort, der
vittnena bo; och de borde enligt min tanke höras på ed. Proto¬
kollet rörande vittnesförhöret skulle derefter öfversändas till den
rätt, som ransakar i målet, hvarefter denna rätt, om den funne,
att några af vittnena kunde hafva några upplysningar i sak att
lemna, skulle meddela förordnande om, att dessa vittnen skulle på
bekostnad af allmänna medel inkallas och höras. Så har jag tänkt
mig saken. Jag har hvarken föreslagit det ena eller det andra,
utan jag har endast påpekat de missförhållanden, som nu ega rum,
och hemställer om cn skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran att
få en lag, som kunde afhjelpa dessa missförhållanden. Det är ju
möjligt, att det härför kan bohöfvas ändringar och tillägg i äfven
andra lagar än i den af mig i min hemställan nämnda, t. ex. i
rättegångsbalken o. s. v. Derom har jag emellertid hvarken velat
Angående
isättning af
allmänna
medel till
vittnen i
brottmål.
(Forts.)
Jf:o 43.
42
Torsdagen den 7 Maj.
Angående eller kunnat uttala mig, utan jag har, som sagdt, helt enkelt på-
'allmänna Pelcat missförhållandena för att kunna få dem afhjelpta.
medel till „ , .
vittnen i Utverläggnmgen var slutad.
brottmål.
(Forts.) I enlighet med de yrkanden som derunder förekommit gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall till den i ämnet väckta motio¬
nen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositio¬
nen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl be¬
gärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 71, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen visade 81 ja men 110 nej, och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den ifrågavarande
motionen.
§ 14.
Herr talmannen tillkännagaf, under åberopande af i sådant af¬
seende mellan herrar talmän träffad öfverenskommelse, att gemen¬
samma omröstningar öfver de voteringspropositioner, som derförin-
nan kunde vara af båda kamrarne godkända, komme att anställas
nästa lördag den 9 dennes.
§ 15.
Efter föredragning, hvart för sig, af lagutskottets utlåtanden:
n:o 73, i anledning af väckt motion angående ändring af för¬
ordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862; och
n:o 74, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1
§ i lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891;
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.
§ 16.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:
n:o 73, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka höra in-
förSs i det nya reglementet för riksgäldskontoret;
Torsdagen den 7 Maj. 43 Nso 43*
n:o 74, med förslag till voteringspropositioner m. m., i anled- Angående
ning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående statsutskottets ut-
låtanden n:is 54 och 56 samt memorial n:o 67; och medel till
n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kong! Maj:ts proposition om beviljande af ett räntefritt lån för (port».)'
uppförande af ny läroverksbyggnad i Östersund;
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande:
n:o 1, rörande herr M. Dahns motion angående förändringar
och tillägg i lagen om Rikets Ständers Bank af den 31 mars 1830;
samt
sammansatta banko- och lagutskottets memorial:
n:o 2, angående ersättning åt sammansatta banko- och lagut¬
skottets sekreterare.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.
§ 17.
Justerades protokollsutdrag.
§ 18.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr H. Amnéus
under den 12 maj.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,85 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
>':o 43.
44
Fredagen den 8 Maj.
Fredagen den 8 maj.
Kl. 1 e. m.
§ 1-
Justerades det i kammarens sammanträde den 1 innevarande
maj förda protokoll.
‘ § 2.
Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets me¬
morial n:o 73.
§ 3.
Till behandling företogs statsutskottets memorial n:o 74, med
förslag till voteringspropositioner m. m., i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut angående statsutskottets utlåtanden n:is 54 och
56 samt memorial n:o 67.
Punkterna I och II.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Punkten III.
De af utskottet i moment A föreslagna voteringspropositioner
blefvo jemväl af kammaren godkända.
Mom. B och C.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
§ 4.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 75,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts
proposition om beviljande af ett räntefritt lån för uppförande af
ny läroverksbyggnad i Östersund, blef den af utskottet i nämnda
memorial föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.
§ B.
Föredrogs och bordlädes ånyo sammansatta banko- och lag¬
utskottets utlåtande n:o 1.
§ 6.
Föredrogs och bifölls sammansatta banko- och lagutskottets
memorial n:o 2, angående ersättning åt sammansatta banko- och
lagutskottets sekreterare.
Fredagen den 8 Maj.
45
N:o 43.
§ 7.
Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 68, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om anskaffande och framläggande af upplysningar
rörande embets- och tjensteman dagliga arbetstid samt anvisande
af anslag för detta ändamål.
§ 8.
Till afgörande förekom härefter statsutskottets utlåtande n:o Angående
69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående aflöning åt aflöning åt
tjensteman vid Vadstena hospital och asyl. tjensteman
Uti en den 28 sistlidne mars till Riksdagen aflåten, till stats- ”hospital och
utskottet remitterad proposition (n:o 42) hade Kongl. Maj:t, under asyl.
åberopande af propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen bland
annat att, beträffande Vadstena hospital och asyl, förenade till en
anstalt, godkänna följande aflöningsstat för nedannämnde tjenste¬
man nemligen:
öfverläkaren .............................................................. kr. 7,500: —
jemte hoställsvåning, ved och elektrisk belysning,
dock med skyldighet för öfverläkaren att, intill dess
annorlunda bestämmes, i stället för boställsvåning åt-
nöjas med en hyresersättning af 1,200 kronor årligen;
två biträdande läkare, hvardera 2,500 kronor,...... » 5,000: —
jemte för hvardera bostad med möbler och säng¬
kläder, lyse, ved, tvätt och första klassens kost;
sysslomannen............................................................ » 4,000: —
jemte boställsvåning och ved;
Under mom. a) hemstälde emellertid utskottet:
att Riksdagen måtte godkänna följande aflöningsstat för nedan¬
nämnde tjensteman vid Vadstena hospital och asyl:
öfverläkaren ...................................................................... kr. 7,000: —
jemte boställsvåning, ved och elektrisk belysning,
dock med skyldighet för öfverläkaren att, intill dess
annorlunda bestämmes, i stället för boställsvåning åt-
nöjas med en hyresersättning af 1,200 kronor årligen;
två biträdande läkare, hvardera 2,500 kronor...... » 5,000: —
jemte för hvardera bostad med möbler och säng¬
kläder, lyse, ved, tvätt och första klassens kost;
sysslomannen............................................................ » 3,600: —
jemte boställsvåning och ved;
Häremot hade reservation anmälts:
af herrar C. Lundeberg, I. Kerfstedt, A. G. L. Billing, K. Bohn-
stedt, friherre F. W. v. Offer, J. Wijk, G. D. IL Tornerhjelm, E. Fräne-
N:o 43.
46
Fredagen den 8 Maj.
Angående Jcel, F. E. Pettersson, C. U. S. Lybeclc, T. Nyström och S. Tham
aflöning åt hvilka hemstält, att de af Kongl. Maj:t för ifrågavarande tjenste-
vul^Vadstena män föreslagna aflöningsbelopp måtte af Riksdagen godkännas.
hospital och
asyl. Efter uppläsande af utskottets hemställan lemnades ordet till
(Forts.)
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gf i 11 j a m,
som yttrade: Jag kan icke neka till, att det var med öfverraskning
och det med en icke behaglig öfverraskning, som jag tog känne¬
dom om statsutskottets nu föreliggande utlåtande n:o 69. Då jag
tillstyrkte Kongl. Maj:t att till Riksdagen aflåta proposition i detta
ärende, var jag så. öfvertygad om, att icke någon invändning skulle
göras emot dess innehåll, att jag icke kunde föreställa mig, att
det skulle påkalla någon min särskilda ansträngning för att få
Kongl. Maj:ts proposition i detta fall att blifva Riksdagens beslut.
Statsutskottet har emellertid nu förklarat, att »de af Kongl. Maj:t
föreslagna aflöningsförmånerna för öfverläkaren och sysslomannen
vid Vadstena hospital och asyl hafva synts utskottet vara väl högt
tilltagna i förhållande till de aflöningar, som bestås motsvarande
tjensteman vid andra anstalter af detta slag».
För min del tror jag dock, att de af Kongl. Maj:t föreslagna
lönebeloppen hvarken äro för höga i och för sig eller i förhållande
till andra aflöningar af samma slag. Det har beträffande Vadstena
hospital varit ett alldeles exeptionelt lyckligt förhållande, som gjort,
att _ Riksdagen har kunnat tillgodose ett så stort antal som 400
patienter med en byggnad för ett så ovanligt godt pris, att jag vå¬
gar påstå, att Riksdagen knappast kan påräkna, att ett motsvarande
tillfälle någonsin skall erbjuda sig. Vidare påstår jag, att genom
sammanslagningen af Vadstena förutvarande hospital och den ny¬
inrättade asylen derstädes till en anstalt såväl läkarevården som
förvaltningen derstädes kommer att blifva ovanligt billig. Den
förutvarande öfverläkaren vid Vadstena hospital hade i denna egen¬
skap en aflöning af 6,500 kr. Kongl. Maj:t har nu föreslagit, att,
enär han vid asylen skulle få 400 patienter till, han derför skulle
få en ökning i aflöningen med 1,000 kronor och således tillhopa
7,500 kronor i kontant lön. Jag frågar, om någon med skäl kan
påstå, att denna ökning är obehörigt hög, när man får den hufvud-
sakligaste delen af sjukvården för 400 personer bestridd för 1,000
kronor?
Jag vill nu söka göra en jemförelse mellan den ifrågasatta af¬
löningen och andra hospitalsläkares aflöning. I Kongl. Maj:ts pro¬
position och efter den i statsutskottets utlåtande läsa vi på sidan
6, att vid Göteborgs, Vexiö, Hernösands, Kristinehamns och Piteå
hospital, inrymmande resp. 175, 222, 225, 300 och 300 sjukplatser,
hafva öfverläkarnes aflöningar med Riksdagens bifall genom sär¬
skilda kongl. bref bestämts till 6,000 kronor. När en öfverläkare,
som har att vårda ett antal patienter, uppgående till mellan 175
och 300, har en aflöning af 6,000 kronor, skall det då vara för
mycket, att den, som har 800 patienter, får 7 500 kronor?
Vidare har utskottet omnämnt, att öfverläkaren vid Upsala
Fredagen den 8 Maj.
47
N:o 43.
hospital, der sjukplatserna under senare åren ökats till omkring
450, aflönas med 6,000 kronor. Men denne är tillika extra ordi¬
narie professor i psykiatri vid Upsala universitet och uppbär såsom
sådan en lön af 2,500 kronor. Han. har sålunda tillhopa 8,500
kronor vid ett patientantal af 450. Ofverläkaren vid Stockholms
hospital, med beräknade 270 sjukplatser, aflönas visserligen med
endast 4,000 kronor, men han är tillika extra ordinarie professor i
psykiatri vid karolinska institutet och uppbär derför en lön af
4,000 kronor med ett ålderstillägg af 500 kronor, det vill säga han
åtnjuter 8,000 resp. 8,500 kronor för 270 sjukplatser. Är det då
för mycket att ofverläkaren i Yadstena får 7 500 kronor för 800
patienter, frågar jag ånyo.
Ofverläkaren vid Lunds hospital och asyl med tillsammans om¬
kring 1,200 sjukplatser, är aflönad med 6,500 kronor såsom öfverläkare
vid hospitalet, hvarjemte han åtnjuter ett arfvode af 1,200 kronor så¬
som öfverläkare vid Lunds och Malmö asyler. Slutligen uppbär han
såsom lärare för de vid Lunds hospital tjenstgörande medicine
kandidaterna af universitetets medel ett arfvode af 1,500 kronor,
d. v. s. han, har tillsammans 9,200 kronor för vården af 1,200
patienter. Är icke då 7,500 kronor för 800 patienter en väl af-
passad summa?
I detta sammanhang kan jag ej underlåta att påpeka, att ut¬
skottet beträffande ofverläkaren vid Lunds hospital har sagt, att
man ej får taga med i beräkningen det särskilda arfvode, han upp¬
bär för undervisning af medicine kandidater. Jag kan icke neka
till, att det äfven var med öfverraskning, jag såg denna anmärk¬
ning af samma statsutskott, som annars har en så stor förmåga att
taga reda på alla särskilda inkomster, som en embetsman uppbär.
Jag anser för min del, att dessa 1,500 kronor skola tagas med i be¬
räkningen.
Efter min uppfattning anser jag mig således i afseende å den
nu ifrågavarande ofverläkaren hafva till evidens ådagalagt, att det
af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet hvarken i och för sig eller i
jemförelse med de aflöningar, som tillkomma andra hospitalsöfver-
läkare, är för högt tilltaget.
Derefter vill jag öfvergå till sysslomannen. Denne har förut
i Yadstena haft en aflöning af 3,200 kronor, då han endast haft
att sköta en inrättning, nemligen hospitalet med 400 patienter. Nu
skall han få 2 inrättningar med hvardera 400 patienter, och dessa
inrättningar ligga på ett afstånd af mer än 1,800 fot från hvar¬
andra. För detta ökade arbete skulle han nu enligt Kongl. Maj:ts
proposition erhålla ett lönetillägg af 800 kronor.
Jag påstår att äfven detta belopp i och för sig likaväl som i
jemförelse med andra sysslomans aflöning måste anses vara mycket
väl afpassadt.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna, hvilka skäl
statsutskottet kunnat hafva att här föreslå en nedsättning i det af
Kongl. Maj:t begärda beloppet. Man får lof att taga billigheten i
betraktande; man får lof att komma ihåg, att man måste hafva
dugligt och pålitligt folk på dessa platser, och man får lof att se
Angående
aflöning åt
tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.
(Forts.)
U:o 43.
48
Fredagen den 8 Maj.
Angående
aflöning åt
tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.
(Forts.)
till, att rättvisa skipas emellan särskilda tjensteman af samma art
på olika platser inom landet.
På grund af hvad jag nu har anfört hemställer jag, att kam¬
maren måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition oförändrad i af¬
seende på såväl öfverläkarens som sysslomannens aflöning.
Herr Jonssoni Hof anförde: Det är' naturligt, att herr statsrådet,
med den uppfattning han nu uttalat, skall anse den af utskottet
föreslagna aflöningen såväl för öfverläkaren som för sysslomannen
vara alldeles för låg. Jag för min del tror dock, att redan af de
skäl, som utskottet har angifvit, bör man kunna finna, att den
ståndpunkt, utskottet intagit, är lika god som den motsatta me¬
ningen.
Nu sökte herr statsrådet göra den meningen gällande, att, när
man för vården af 400 patienter får en summa af 1,000 kronor,
detta ju är ett mycket godt pris för denna nya befattning, som öfver¬
läkaren i Vadstena fått. Men om man anser, att det antal patien¬
ter, som en öfverläkare har under sin vård, skall vara helt och
hållet bestämmande för den aflöning, han bör hafva, skall man,
om man drager ut konseqvensen af detta och anställer jemförelse
med t. ex. rektorerna vid våra läroverk, komma alldeles på sned.
Ty der har en rektor alldeles enahanda lön, om han har 100 eller
700 lärjungar under sig; och om man derför sade, att vid ett läro¬
verk med 100 lärjungar rektors lön är väl afpassad på det stället,
skulle man då komma och säga, att vid det läroverk, der det är
700 lärjungar rektorn handleder de 600 för intet? Det är ju all¬
deles omöjligt att påstå. Här är frågan, om icke en lön af 7,000
kronor för öfverläkaren både i och för sig och jemförd med andra
öfverläkares löneförmåner bör vara temligen väl afpassad och till¬
räcklig. 7,000 kronor jemte fri bostad, vedbrand och lyse, det är
ju i sjelfva verket eu afsevärd inkomst, som bör kunna tillfredsställa
rimliga anspråk, hurudana än läkarens utbildning och skicklighet
kunna vara. Och hvad utskottet sagt till jemförelse med öfver¬
läkaren vid Lunds hospital och andra dylika inrättningar tror jag
är fullt rigtigt. Ty man bör icke taga hänsyn till, att en sådan
person har inkomst för helt andra saker, som han har att hand¬
lägga. Hvart skulle det bära hän, om man skulle följa statsrådets
mening, som han nyss sökte göra gällande, när han sade, att stats¬
utskottet brukar så väl taga reda på de inkomster, som eu embets¬
man har, när det skall bestämma hans lön? Skulle vi då t. ex.,
när presidenten i ett af våra kollegier har inkomster på 6- å 8,000
kronor från andra håll, taga hänsyn till detta, när vi hafva att
bestämma hans lön såsom president och så undan för undan hela
raden utefter? Det är ju omöjligt att göra så, utan man bör se på
lönen för den befattning som är i fråga, och det hafva vi gjort.
Hvad vidare beträffar sysslomannens lön, 3,600 kronor jemte
öfriga förmåner, så bör äfven den både i och för sig och jemförd
med sysslomannens i Lund vara mycket tillräcklig och väl afpassad
för sitt ändamål. Jag ber att äfven få säga herr statsrådet det,
att äfven våra motståndare inom utskottet erkände, att dessa 3,600
Fredagen den 8 Maj.
49
j*:o 43.
kronor voro tillräckliga, och det ifrågasattes, att man direkt der
skulle göra en samman]emkning på det sättet, att sysslomannens lön
skulle sättas till 3,600 kronor, under det öfverläkaren skulle få sina
7,500 kronor. Om nu denna kammare bifaller utskottets förslag,
men Första Kammaren tager Kong!. Maj:ts och reservanternas, så
blir det att lösa frågan antingen genom en gemensam omröstning
mellan de olika beslut kamrarne fattat, eller också genom att ut¬
skottet kan komma in till kamrarne med ett sammanjemknings-
förslag. Huru än besluten falla mellan kamrarne, tror jag icke,
att de komma att fördröja riksdagens afslutande, och att det myc¬
ket lätt bör låta sig göra att sammanjemka de olika meningarna
och undvika en gemensam omröstning, derom är jag förvissad.
På dessa i korthet antydda skäl ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Zotterman: Efter den utredning rörande löneförhål¬
landena vid Vadstena hospital och asyl, jemförda med förhållan¬
dena på andra orter, som herr statsrådet och chefen för ecklesia¬
stikdepartementet nyss framlagt, är det ju alldeles gifvet, att jag
icke behöfver ingå i något resonnement i denna fråga.
För min del skall jag endast be, att kammaren ville fästa sig
vid hvad det egentligen här är fråga om. Det är här icke fråga
om, huruvida den eller den lönen, som här nämnes, är såsom
sådan lämplig eller tillräcklig. Riksdagen har redan år 1885 af-
gjort den frågan med afseende å öfverläkarnes och sysslomännens
löner vid våra hospital. Det är här frågan om, hvad Riksdagen
kan anse vara lämpligt såsom ersättning för öfverläkaren i Vad¬
stena, derför att han fått dubbelt sä stort antal patienter att vårda,
som han förut haft, och för sysslomannen, derför att han fått dub¬
belt så stor ekonomisk förvaltning, som han förut haft. Kongl.
Maj:t anser, att öfverläkaren för den dubbla honom tillkommande
tjenstgöringen bör få 1,000 kronor och sysslomannen åter 800 kro¬
nor. Nu har statsutskottet för sin del bjudit hälften, under det
att samtliga ledamöter i utskottet från Första Kammaren hafva till¬
styrkt Kongl. Maj:ts förslag, hvilket också Första Kammaren utan
votering bifallit.
Jag vill icke så mycket hålla mig vid frågan om öfverläkaren.
Han har gått in på att taga sin befattning och vårda begge an¬
stalterna för den ersättning, som han möjligen kan få. Men det
synes mig icke vara samma förhållande med sysslomannen. Sysslo¬
mannen har blifvit antagen, tror jag, 1881 och fått fullmagt på sin
tjenst såsom syssloman vid hospitalet, som då icke var mer än
hälften så stort mot hvad det nu blifvit. Det synes mig derför
icke ligga utom det tänkbaras gränser, att, derest vi erbjuda honom
endast 400 kronor i ersättning för att han fått dubbelt sä stor
ekonomisk förvaltning som han förut haft, han kanske icke befin-
nes villig att mot denna lilla ersättning åtaga sig detta stora ar¬
bete, som han icke enligt sin fullmagt är skyldig att utföra. Då
skulle man komma inför den situationen, att man antingen Unge
komma in till Riksdagen med begäran om ett särskildt tillägg för
Andra Kammarens Vrot. 18VG. N:o 43. 4
Angående
aflöning åt
tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.
(Forts.)
X:o 48.
50
Fredagen den 8 Maj.
Angående
aflöning åt
tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.
(Forts.)
honom, då måhända i enlighet med Kongl. Mai:ts förslag, eller
också begära ett särskildt anslag för en särskild syssloman vid
asylen.
Det är för Riksdagen och statskassan en bagatell det här gäl¬
ler, mine herrar! Det är 900 kronor, hvaraf 500 kronor skulle
utgå till öfverläkaren och 400 kronor till sysslomannen, som det
här gäller att spara. Detta är, säger jag, från Riksdagens synpunkt
sedt, en ringa penning, men för de enskilde personerna äro dessa
500 och 400 kronor af stor betydelse. Jag anhåller derför hos,
kammaren, att kammaren ville välvilligt tillmötesgå det billiga
anspråk, som här genom Kongl. Maj:ts proposition är framstäldt
med hänsyn till nu ifrågavarande personer. Jag får verkligen
säga, att om man skulle fästa sig vid den personliga förtjensten i
detta fall, jag är öfvertygad, att den, som kände Vadstena hospital
vid den tid, då den nuvarande sysslomannen mottog sin befattning,
och som känner, hurudana förhållandena nu äro, villigt skall er¬
känna, att det arbete, som denne tjensteman der nedlagt till statens
fromma och förmån, är af så stor omfattning och ledt till så väsent-
4igt förbättrade förhållanden, att han ur denna synpunkt synes mig
vara väl förtjent af den ringa ersättning, som af Kongl. Maj:t före¬
slagits.
Nar man är stöld att verka för dem, som höra till de mest
olyckliga bland de olyckliga och då man skall ha denna tunga
börda och denna ständiga omsorg år ut och år in, så kan det väl
icke betviflas, att man med gladare känslor skall fullgöra sitt ålig¬
gande, då man anser sig ha fått full ersättning för arbetet. Det är
för att bidraga till en dylik lättnad i arbetet för de personer, det
här gäller, som jag ännu en gång anhåller, att kammaren måtte
för denna gång bifalla hvad Kongl. Maj:t har föreslagit. Jag skulle
således vilja göra den hemställan till statsutskottets ledamöter, att
de för denna gång ville låta något jemka med sig och icke så
hårdt hålla på sitt förslag.
Jag yrkar, herr talman, afslag å utskottets hemställan och bi¬
fall till reservationen.
Häruti instämde herrar Odhner, Rydberg och Ericsson i Norrby.
Herr Persson i Stallerhult: Om man i enlighet med den
senaste talarens önskan för denna gång bifaller hvad Kongl. Maj:t
här har föreslagit, så är det klart, att man måste göra så äfven vid
andra tillfällen. Ty hvarje gång en särskild fråga är före, finnes
det alltid någon, som yrkar, att kammaren skall för denna gång
bifalla hvad som är föreslaget. Men om man det gör för hvarje
gång, är det klart, att alla äskanden skola bifallas, så snart det
är fråga om löneförhöjning, pensioner och dylikt.
Den ifrågavarande öfverläkaren har för närvarande en lön af
0,500 kronor, och utskottet har tillstyrkt 500 kronors höjning af
densamma. Nu säges det, att dessa 500 kronor icke motsvara den
ökning, som inträdt i hans arbete. Han får nemligen, säges det
hädanefter dubbelt så mycket arbete som hittills. Men då kan
"Fredagen den 8 Maj. 51
man med skäl framställa den frågan, om öfverläkaren verkligen
haft tillräckligt med arbete förut och om icke den lön på 6,500
kronor, som han hittills åtnjutit, varit för hög, då han hädanefter
skall kunna hinna med dubbelt arbete. På det sättet får man icke
resonnera, ty då kan ju omöjligen någon summa anses tillräcklig.
Jag tror för öfrigt, att, om man granskar den nya lönereglering,
som statsutskottet här föreslagit, man skall finna, att den föreslagna
lönetillökniugen verkligen är större än 500 kronor om året. Här
är nemligen i hufvudbestämmelserna angående öfverläkarens löne¬
förmåner inflickad eu punkt angående fri elektrisk belysning, under
det att efter den gamla aflöningsstaten öfverläkaren sjelf fick be¬
kosta lyse. Man kan väl icke beräkna, att denna elektriska belys¬
ning, som skall inledas i hela boställsvåningen, erhålles helt och
hållet för intet af den, som skall betala densamma. Vi hade här
för två år sedan en fråga före angående elektrisk belysning åt en
annan öfverläkare, och efter den beräkning, som då var uppgjord,
erfordrades för inledandet af denna elektriska belysning i boställs¬
våningen icke mindre än 41 lampor. Efter de upplysningar jag
erhållit skulle kostnaden per år uppgå till omkring 10 kronor för
hvarje lampa. d. v. s. för 41 lampor 410 kronor. I händelse nu
öfverläkaren i Vadstena icke är belåten med mindre belysning än
den då ifrågavarande öfverläkaren, skulle man på detta sätt få en
ytterligare lönetillökning af omkring 400 kronor om året. Då man
tager detta i beräkning, tror jag, att äfven herr Zotterman skall
för sin del kunna finna, att lönetillökningen är tillräcklig.
Det har äfven förefallit mig underligt, då det här ifrågasatts
att upplysa öfverläkarens våning, att man velat, att sysslomannen
hädanefter skall sitta i mörkret. Hvarför skall icke denne, lika
väl som ‘öfverläkaren, få åtnjuta förmånen af elektrisk belysning?
Jag kan icke finna hvarför, men nog synes det underligt, att icke
tillfälle lemnas äfven honom att tillgodogöra sig denna nutida upp¬
finning, hvilket ju annars alltid är händelsen, då det är fråga om
att bereda statens embetsman fördelar.
Inom utskottet yrkade jag, att denna punkt om elektrisk be¬
lysning skulle ur lönestaten utgå, ty jag anser det vara en farlig
väg att slå iu på att hädanefter upplysa embetsmännens boställs-
våningar. Vi ha ju, som bekant, ganska många embetsman, som
staten består med boställsvåningar, och det kommer nog icke att
stanna vid, att endast denne får belysning på statsverkets be¬
kostnad.
Jag tror, att kammaren gör klokt i att understödja statsut¬
skottets förslag i denna del och dermed ådagalägga, att kammaren
åtminstone i detta fall anser den ifrågasatta löneförhöjningen af 500
och 400 kronor resp. vara tillräcklig. Jag yrkar bifall till utskot¬
tets hemställan.
Herr Zotterman: Då jag tror, att denna fråga vid ett bifall
till utskottets hemställan skall blifva föremål för gemensam be¬
handling, skall jag anhålla att få återtaga min begäran om vo¬
tering.
N:o 43.
Angående
aflöning åt
tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.
(Ports.)
jr.-o 43.
52
Fredagen den 8 Maj.
Angående
aflöning åt
tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.
(Forte.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt proposi¬
tioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkan¬
dena, biföll kammaren utskottets hemställan.
Mom. 1)—d.
Bifölls.
§ 9-
Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande, n:o 70,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning af
Kristinehamns hospitals område, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält.
§ 10.
Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna be¬
tänkande, n:o 29, i anledning af väckt motion om nedsättning af
tullen å kaffe.
§ 11.
Slutligen föredrogs och bifölls bankoutskottets utlåtande n:o
14, med anledning af väckta motioner om inrättande af nya afdel-
ningskontor af riksbanken.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 25,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om utredning angående fångarbetets lämpligaste anordning.
Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,55 e. m.
In fidem
E. Nathorst JBöös.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1896.