RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Andra Kammaren. N:o 34.
Fredagen den 24 april.
Kl. \ 3 e. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 16 innevarande april.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
l:o) Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Johan
Nilsson i Skrafvelsjö lider af akut bröstkatarr och derigenom är under
de närmaste dagarne hindrad att närvara vid kammarens sammanträden,
intygar,
Stockholm den 24 april 1896,
P. J. Wising,
Med. dr.
2:o) Att herr riksdagsmannen S. Bromée på grund af sjukdom
{Influensa) är förhindrad att under de närmaste dagarne bevista riksdags¬
förhandlingarna, intygar
Stockholm d. 24/4 96
John C:son Sutthoff,
leg. läkare.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången;
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 9 och 10; samt
statsutskottets utlåtanden n:is 41, 42, 43 och 44.
Andra Kammarens Trot. 1896. N:o S.',.
1
N o 34.
2
Fredagen den 24 April.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. Waldenström
under två dagar från och med denna dag.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes:
sammansatta stats-, banko- och lagutskottets memorial, n:o 4,.
angående ersättning åt sammansatta stats-, banko- och lagutskottets-
sekreterare;
bevillningutskottets memorial, n:o 24, i anledning af kamrarnea
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets memorial, n:o 18, an¬
gående afgörandet af frågan om tillämpning redan under innevarande¬
år af de lörhöjda tullsatserna å fläsk.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.
§ 6.
Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:
från Riksdagens kansli:
n:o 25, angående tillägg till kongl. förordningen angående förbud
för barn att nattetid idka viss försäljning m. m. den 10 juli 1891; och
n:o 26, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur minsta
möjliga lidande måtte tillfogas djuren; samt
från statsutskottet:
n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispo¬
sition af ett jordområde i Djeknehytteroten i Avesta socken af Koppar¬
bergs län,
n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispo¬
sition af länsmansbostället \ mantal Galtabäck n:o 1 Fösingsgård i
Kronobergs län,
n:o 30, angående ersättning till länsmannen N. M. H. Sunding
för mistad åklagareandel,
n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispo¬
sition af förra hospitalslägenheten “en tomt vid Säbygatan i Lands-
krona“,
n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse:
af jord till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö,
n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde från förra militie-
bestället Berg n:o 1 i Örebro län,
n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af förra komministerbostället i Åls församling af Kopparbergs län,
n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
N:o 34.
Lördagen den 25 April. 3
till tomt för skolhus af ett område å Tierps södra häradsallmänning i
Upsala län, samt
n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af viss del af kronans rätt till danaarf efter snickaren Per
Gustaf Rilén.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,45 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
Lördagen den 25 april.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 18 i denna månad.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr kapten Axel
Natt och Dag af sjukdom är hindrad att i dag och närmaste dagar
deltaga i Riksdagens arbete, intygas härmed.
Stockholm 25 april 1896.
Tor Lamberg,
leg. läkare.
§ 3.
Anmäldes och godkändes sammansatta stats-, banko- och lag¬
utskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 38, till Konungen, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 21, angående ett tillägg till
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
§ 4.
Efter föredragning af sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
memorial, n:o 4, angående ersättning åt sammansatta stats-, banko-
N:o 34.
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
4 Lördagen den 25 April.
och lagutskottets sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
memorial hemstält.
§ 5.
Föredrogs och lades till handlingarne bevillningsutskottets memo¬
rial, n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevill¬
ningsutskottets memorial n:o 18 angående afgörandet af frågan om
tillämpning redan under innevarande år af de förhöjda tullsatserna
å fläsk.
§ 6.
Till behandling företogs härefter konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af 2 § 4:o och 8 § 10:o tryckfrihetsförordningen äfvensom
väckt motion om ändring af 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarne hän¬
visat Kongl Maj:ts till Riksdagen afiåtna proposition n:o 23, deruti
Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt
förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförord¬
ningen.
Under punkten I af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet:
“att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition i
den del, hvarom i denna punkt är fråga, icke kan oförändrad bifallas,
ville antaga att hvila till grundlagsenlig behandling följande förslag till
förändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen:
§ 2.
4; 0)------------------
Att ej några ministeriella handlingar__________
— — — — — — —--------femtio riksdaler.
Att sådana kartor, ritningar, planer, beskrifningar och andra handlingar,
rörande krigsmagtens ställande på krigsfot och användning till rikets
försvar samt militära positioner, kommunikationsleder eller uppfinningar,
hvilkas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet och om
hvilka Konungen i statsrådet förordnat, att de skola hållas hemliga,
icke må utlemnas. Den, som i tryck offentliggör sådan handling,
straffes, der honom veterligt är, att den bör hemlig hållas, med fängelse
från och med en månad till och med två år eller i ringare fall med
böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med
trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar, och skriften konfiskeras.
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
5
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
dels af herrar Dalin, Bengtsson i Gullåkra, Boström och Oyllen-
svärd, hvilka hemstält:
“att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition i
den del, hvarom i denna punkt är fråga, icke kan oförändrad bifallas,
• ville antaga att hvila till grundlagsenlig behandling följande förslag till
förändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen:
8 2.
4:o) —--— — —-----— — —----
Att ej några ministeriella handlingar----—-----
— — — — —----------femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner för hären och flottan och planer för deras
sammandragning eller samverkan äfvensom kartor och beskrifningar
öfver rikets fästningsverk, minförsvar och militära farleder i rikets
skärgårdar ej må, sedan Konungen 1 statsrådet fattat beslut om deras
hemlighållande och detta beslut blifvit vederbörligen kungjordt, utan
Konungens särskilda tillstånd utlemnas; dock att härigenom konstitu¬
tionsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes. Ren, som i
tryck offentliggör sådan handling, som här ofvan sägs, straffes, der
honom veterligt är, att den bör hållas hemlig, med fängelse från och
med en månad till och med två år eller i ringare fall med böter från
och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundra-
trettiotre riksdaler sexton skillingar, och skriften konfiskeras.
_ _ _ _ _ _ ___ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _«
dels och af herrar Elowson och Vahlin, som ansett, det utskottet
bort hemställa:
“att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition i
den del, hvarom i denna punkt är fråga, icke kan oförändrad bifallas,
ville antaga att hvila till grundlagsenlig behandling följande förslag till
förändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen:
§ 2.
4:o) —-----------------
Att ej några ministeriella handlingar —--— — —---—
— — — — — —» — — — — —--— — femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner eller till grund för dem liggande hand¬
lingar, hvilkas offentliggörande, såsom för rikets säkerhet vådligt, blifvit
af Konungen genom i statsrådet fattadt och behörigen kungjordt beslut
förbjudet, ej må utlemnas. Den, som i tryck offentliggör sådan mobi-
liseringsplan eller sådan handling, straffes, der honom veterligt är,
att den bör hemlig hållas, med fängelse från och med en månad till
och med två år eller i ringare fall med böter från och med trettiotre
riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre riksdaler
sexton skillingar, och skriften konfiskeras.
_ ____ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _u
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:0 34.
6
Angående
ändrad lydelse
af 2 § J,:o
och 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Lördagen den 25 April.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Elowson: Då den kongl. proposition om förändring i tryck¬
frihetsförordningen, som nu till afgörande föreligger, först föredrogs
till behandling i konstitutionsutskottet, sökte man der från ett visst
håll göra den meningen gällande, att den kongl. propositionen borde
med eu viss jemkning eller ändring bifallas. Denna ändring afsåg, att
den bestämmelsen skulle inryckas i tryckfrihetsförordningen, att Konungen
skulle fatta sitt beslut om vissa handlingars hemlighållande i statsrådet
till förebyggande af att det möjligen skulle kunna ske i kommando-
väg. Under den fortsatta behandlingen af propositionen inom utskottet
gjordes emellertid eu annan anmärkning, ursprungligen af formel art,
men tillika innebärande någonting väsentligen reelt, nemligen mot
sammanställningen i slutet af första punkten af orden: “icke må ut-
lemnas eller i tryck offentliggöras". Det anmärktes, att här äro på
samma linie sammaustälda två förseelser af väsentligen olika art; den
ena att utlemna vissa handlingar, som skola hemlighållas, och den
andra att i tryck offentliggöra sådana handlingar. Angående den första
af dessa förseelser finnas stadganden i allmän strafflag; och derför
ansågs det icke lämpligt, att någon bestämmelse derom intogs i tryck¬
frihetsförordningen. Denna åsigt vann äfven genklang inom utskottet,
i följd hvaraf ock utskottet företog sig att omarbeta den kongl. pro¬
positionen. Vid denna omarbetning synes mig emellertid, att det be-
greppsomfång, som inrymmer de handlingar och aktstycken, hvilka
skulle kunna på grund af Kongl. Maj:ts beslut hållas hemliga, är
alltför vidsträckt. Ty sedan utskottet uppräknat vissa sådana akt¬
stycken, slutar utskottet med orden: “och andra handlingar, rörande
krigsmagtens ställande på krigsfot och användning till rikets försvar"
etc. Det förefaller mig, som oro med eu sådan formulering regeringen
skulle kunna lägga hemlighetens slöja öfver alla åtgärder rörande
krigsväsendet. “Andra handlingar rörande krigsmagtens användning",
heter det i utskottets förslag. Men granskar man räckvidden af detta
uttryck, tror jag, att man skall finna, att det är att gå för långt. Ty
man lär väl få svårt att komma ifrån den uppfattningen, att alla akt¬
stycken, som finnas i landtförsvarsdepartementets, sjöförsvarsdeparte¬
mentets, armeförvaltningens och marinförvaltningens arkiv, äro hand¬
lingar, som röra krigsmagtens användning; och således skulle alla
handlingar, som innehållas i dessa arkiv, kunna — om Kongl. Maj:t
funne så lämpligt — hemlighållas och följaktligen undandragas offentlig¬
heten. Eör min del har jag icke kunnat gå med på en så vidsträckt
begränsning af tryckfriheten, och jag tror icke heller, att den är af
några skäl påkallad eller för rikets säkerhet nödvändig. Jag har derför
tillika med en kamrat inom utskottet afgifvit en reservation, som
återfinnes i betänkandet på sidan 18. Af densamma framgår, att vi
hufvudsakligen fäst oss vid mobiliseringsplaner, såsom företrädesvis
varande af den natur, att de böra hemlighållas. Om jag finge begagna
uttrycket “krigsministerium", synes det enligt min uppfattning, att hemlig¬
hållas borde sådana handlingar, som förvaras inom krigsministeriet
d. v. s. mobiliseringsplaner, som hufvudsakligen äro afsedda för eu
7
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
eventuel öfverbefälhafvare och röra de dispositioner, han har att träffa,
<då det är fråga om sammandragning af en större truppstyrka. Men
■det tinnes ju äfven mobiliseringsplaner, som afse samling af mindre
truppafdelningar, och hvilka väl rimligtvis icke kunna vara föremål för
något hemlighållande. Om t. ex. en kompanichef skall samla sina
soldater vid en trossbod eller en jernvägsstation, lär det väl icke vara
behörigt att tillvägagångssättet dervid på något sätt hemlighålles. En
mobilisering är ju något, som förekommer i hela den civiliserade verlden;
och de yttre anordningarne dervid kunna icke för någon vara obekanta.
Deremot tror jag det vara af vigt, att de mobiliseringsplaner, som afse
en eventuel rörelse af hären i dess helhet, hållas hemliga och icke
utlemnas eller i tryck offentliggöras. Men att längre utsträcka om¬
fånget af de aktstycken, som borde hållas hemliga, det skulle enligt
min mening kunna" vara förenadt med en viss fara. Ty skulle man
kunna besluta att hemlighålla icke endast sådana handlingar, som finnas
i central verken i hufvudstaden, utan äfven sådana som öfverlemnas
till myndigheter i landsorten, såsom länsstyrelserna, kronofogdar m. in.
— med ett ord alla myndigheter, som hafva någonting att beställa
med truppers mobilisering — så torde den faran vara för handen, att
hemligheten icke kunde bevaras; och det vore en stor olägenhet.
Om jag gör mig den frågan: hvilket är från krigshistorisk synpunkt
fördelaktigast, att i förevarande afseende gifva bestämmelserna rörande
hemlighållandet af mobiliseringsplaner ett vidsträckt eller ett begränsadt
omfång, måste jag svara, att det är fördelaktigast, att gifva dem ett
begränsadt. Då en befälhafvare för sin armé i fiendens åsyn, är det
alldeles klart, att planen för ett fortsatt opererande dag för dag under¬
går förändring, beroende derpå, att öfverbefälhafvaren icke på förhand
kan beräkna fiendens rörelser. Om det är för mycket detaljerade
bestämmelser angående truppens rörelser, kan den faran ligga nära
till hands, att det blifver någonting, som binder det fria beslutet hos
öfverbefälhafvaren. Om fienden t. ex. gör en rörelse, hvilken framkallar
en förändring af planen, då synes det mig, som öfverbefälhafvaren bör
hafva fria händer att ändra densamma. Jag tror derför, att det i detta
afseende är af vigt, att eu mobiliseringsplan icke innehåller för många
detaljer.
Nu skulle man kunna säga, att mobiliseringsplaner, om hvilka
Ivongl. Maj:t fattat beslut i statsrådet, redan förut äro skyddade genom
tryckfrihetsförordningen. Men jag och min medreservant hafva gjort
ett tillägg, som afser att tillföra några nya bestämmelser till skydd för
handlingar, på hvilka mobiliseringsplaner kunna vara grundade. Om
det funnes några af underordnade militärmyndigheter utarbetade förslag,
som sedermera skulle af Konungen i statsrådet pröfvas, kunde det ju
mycket väl hända, att dessa förslag icke hade det skydd i grundlagen,
som man skulle anse önskligt. Af denna anledning ha vi i vår reserva¬
tion tillagt den bestämmelsen: “eller till grund för dem liggande
handlingar". Dessa handlingar böra enligt min tanke skyddas genom
tryckfrihetsförordningen.
lieträffande de hufvudbestämmelser, som böra i tryckfrihetsförord¬
ningen vara gifna angående hemlighållandet af handlingar rörande
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 34.
8
Angående
andrad lydelse
af 2 § 4:o
och S § 10:o
tryckfrihets-
föi'ordning en.
(Forte.)
Lördagen den 25 April.
krigsväsendet, bör en skilnad finnas mellan förhållandena i fredstid
och i krigstid. De som nu i första afdelningen af betänkandet äro i
fråga afse förhållandena i fredstid. Sedermera kommer i ett följande
stycke de bestämmelser, som böra gälla för förhållandena i krigstid.
Dessa äro, såsom herrarne behagade finna, mycket strängare. I det af-
seendet har inom utskottet icke rådt någon meningsskiljaktighet. Der¬
emot har i fråga om de handlingar, som böra hemlighållas i fredstid,
rådt en rätt^stor meningsskiljaktighet. För min del har jag trott, att
det förslag Kongl. Maj:t afgifvit, oafsedt den formella anmärkning, som
blifvit gjord mot detsamma, har ett för stort omfång; och detta fel vid¬
låder enligt min tanke äfven utskottets förslag. Det är för många
handlingar, som kunna inrymmas under de bestämmelser, utskottet vill
intaga uti ifrågavarande mom. i tryckfrihetsförordningen. Skulle således
utskottets förslag upphöjas till lag, synes det mig som regeringen, om
den ville, skulle kunna trycka hemlighetens stämpel på alla handlingar
rörande krigsväsendet och dymedelst undanhålla dem offentligheten.
Detta kan jag för min del icke anse ändamålsenligt.
På dessa grunder anhåller jag derför, herr talman, om proposition
på afslag^ å utskottets hemställan i den första punkten och bifall till
den af mig och herr Vahlin afgifna reservationen.
Herr Dahn: Herr talman, mine herrar! I likhet med utskottets
flertal hafva äfven jag och mina medreservanter ansett, att vissa be¬
stämmelser rörande såväl härens som flottans mobilisering böra hållas
hemliga. Men de i detta afseende sväfvande uttryckssätten i den
kongl. propwsitionen hafva gjort, att vi anse, att i dem kan ligga något
mera, än hvad förslaget vill gifva sig ut för. Detta har också gjort,
att såväl vi reservanter som äfven utskottet många gånger omformu¬
lerade våra förslag, innan vi kommo till slutliga resultat.
Såsom bevis för att man kan ha skäl till sådan misstanke, vill
jag endast påpeka, att ända sedan år 1S87 något dylikt förslag ej
framkommit från regeringen. \i hafva sedan dess haft urtimaförslaget,
och vid ett sådant tillfälle kunde man trott, att äfven regeringen skulle
hafva varit betänkt på att framlägga något förslag med afseende å
föreliggande fråga — men ingenting kom. Vi hafva vidare haft för¬
slaget om reqvisitionslagarne, som ansågos vara så nödvändiga för
härens mobilisering, men ej heller då framkom något förslag i denna
rigtning angående mobiliseringsplaners hemlighållande. Först i år har
det kommit fram. Man kommer då lätt att tänka på hvad som passerat
under denna riksdag — det är för det första, hvad hela landet känner,
dessa egendomligheter eller oegentligheter, eller hvad man nu vill kalla
det, från arméförvaltningens sida med afseende å leveranser och be¬
ställningar, vidare med afseende å hyresbidragen till underoflicerarne
vid Oskar-h redriksborg, med afseende å dagtraktamenten till under¬
officerare, med afseende å etyleter och bomullskrut m. m. Detta är
allt sådana saker, som väckt ett oerhördt uppseende i landet, då det
kommit till folkets kännedom, huru det har tillgått i dessa hänseenden.
Att då komma fram med en proposition som denna med ett så sväf¬
vande innehål], som att “sådana handlingar rörande försvarsverket,
9
N:o 34.
Lördagen den 25 April.
Lvilkas kungörande kan medföra våda för rikets säkerhet", skola undan- An9^c,n^e,
dragas offentliggörande, kan ju lätt väcka misstankar just i följd af g
det allt för sväfvande och obestämda uttryckssättet. _ och 3 § io.-o
För att få en formulering, som vi kunde vara med om, hafva vi tryckfMhets-
afgifvit en reservation, jag och tre andra medlemmar af utskottet. Yi förordningen^
anse nemligen, att äfven i utskottets förslag, som dock är betydligt !L,°rts';
bestämdare än Kongl. Maj:ts förslag, finnes ett betänkligt uttryck,
nemligen de efter uppräknande af vissa handlingar, som böra hemlig¬
hållas, tillagda orden: “och andra handlingar11. Det är ungefär samma
uttryck, som återfinnes i friherre Leijonhufvuds motion år 1893: “dit¬
hörande handlingar", i Kongl. Maj:ts proposition: “sådana handlingar",
och äfven i den föregående talarens reservation: “till grund derför lig¬
gande handlingar'1. Hvad menas egentligen med dessa uttryck, hvad
menas med “till grund derför liggande handlingar"? ålan kan väl ej
mobilisera, utan att man har ammunition, födoförråd, klädespersedlar
in. m. Allt detta skall ju då beställas och anskaffas, och således
ligga väl dessa beställningar och leveranser till grund för mobiliseringen;
och liandlingarne härom äro väl de handlingar, hvarpå mobiliseringen
ytterst grundar sig, och utan hvilka man icke kan åstadkomma den¬
samma. Detta är något, som måste anskaffas förut; det är något, som
icke följer af mobiliseringen utan ligger till grund för densamma.
Derför hafva vi ej kunnat vara med om att här taga in något af dessa
uttryck. Jag medger, att från första början, innan vi inom utskottet
hunnit studera oss in i frågan närmare, det var flera uttryck, som vi
tänkte på och specielt det, som den nästföregående talaren användt i
sin reservation; det tilltalade oss mest och syntes oss närmast bestämma,
hvad som hörde till en mobiliseringsplan. Men sedermera hafva vi
ansett, att vi borde utelemna äfven detta uttryck; vi kommo nemligen
till den uppfattningen, att ordet “mobiliseringsplaner11 inbegriper i sig
alla handlingar med afseende å mobiliseringen, som böra hemlighållas,
och detta ansåg äfven en sådan auktoritet som friherre Leijonhufvud;
han säger nemligen i sin nämnda motion:
“Jag kommer sedan till det, som upptages i den egentliga mobili-
seringsplanen, och vill påminna om ett och annat dithörande. Yi hafva
då först personalens fördelning, så att hvar och en kommer på sitt
ställe. Vid eu fullständig mobilisering måste hvarje man, som är att
påräkna i krigstid, veta hvar han skall användas första dagen, och
detta gäller ej endast den fäst anstälde utan ock beväringsmannen, till
hvilken åldersklass han än hör, liksom ock hvar och en, som under en
eller annan rubrik är krigsskyIdig. lian måste veta, hvar han skall
infinna sig vid första kallelsen, under hvems befäl han skall stå och
till hvilken corps han skall höra. 11 varje officer har sitt bestämda
ställe antingen i ledet vid de stridande trupperna eller vid staben eller
såsom kommenderad utom den truppenhet, han i fredstid tillhör.
Depoterna skola vara organiserade med sin tillhörande personal och
deras förläggning bestämd och beredd; manskapets utrustning med vapen,
ammunition, beklädnad och utredning, tross och sjukbehör fullt be¬
räknad och alla behof förutsedda och beredda; behofvet åt hästar och
fordon noga beriiknadt och sättet för deras hastiga anskaffning bestämdt.
N:o 34. 10 Lördagen den 25 April.
Angående Vidare må nämnas samlingsorter, marschvägar, utrustning med vapen
imdradiydche och ammLmiti0n, beslagläggning af jernvägar, särskilda kolonner för
och s § I0:o ammunition, för skanstyg, för proviant, för kläder, för sjuktransport och
tryckfrihets- fältsjukhus, fästningarnes besättningar och förråd, fartygens utrustning
förordningen, och varfvens förstärkning till full kraft m. m. Allt detta är sådant,
(Forts') som tillhör mobiliseringen och som måste vara på förhand väl beredt
och i detalj uppgjordt.u Och han säger vidare med afseende å mobili-
seringsplaner, som äro under utarbetande, och som böra skyddas af
lagen: “I den vägen vill jag svara, att under utarbetande varande mål
icke äro tillgängliga för någon. Ett koncept eller ett protokoll, som
icke är justeradt, kan icke och får icke offentliggöras, det må röra
hvad ärende som helst, utan först sedan det efter föredragning är
färdigt, blir det tillgängligt för allmänheten, och detta gäller i än
högre grad allt, som rörer mobiliseringen, och de delar deraf, som ej
få offentliggöras, innefattas dessutom under det förbud, Konungen fattat
rörande hela den kategori, hvartill de räknas. “
Af hvad jag nu uppläst, synes mig, som om i begreppet ''mobiliserings-
plan" ligger inbegripet just allt det, som behöfver hållas hemligt
med afseende på härens sättande på krigsfot.
För min del skulle jag således hafva kunnat vara med om att ej
gå längre än till detta uttryck och utesluta allt uppräknande af
hit hörande handlingar. Men då vi från publicistföreningen fått en
skrifvelse med uttalad önskan att få närmare detaljeradt hvad här
åsyftas, hafva vi äfven sökt göra detta; och som herrarne veta, talar
vårt förslag derför ej blott om mobiliseringsplaner för hären och flottan
utan äfven om planer för deras sammandragning eller samverkan äfven¬
som kartor och beskrifningar öfver rikets fästningsverk, minförsvar och
militära farleder i rikets skärgårdar. Vår flotta är ju af den beskaffen¬
het, att man mest tänker sig densamma operera inomskärs för att i
samverkan med hären afvärja landstigningar och dylikt, och derför
hafva vi äfven tagit in detta. Deremot hafva vi ej yttrat oss om
kommunikationslederna i allmänhet, och det derför, att, såsom jag här
uppläst, en så framstående militär som generallöjtnanten Leijonhufvud
anser, att marschvägar äro inbegripna i mobiliseringsplanen eller i
planerna för härens sammandragning och uppmarsch, samt att man
således, för att närmare bestämma om kommunikationsleder och jern¬
vägar i sin helhet och den attiralj eller de leveranser och beställningar,
som kräfdes för dessa jernvägar med afseende å den rörliga materielen,
alls icke behöfde röra dervid, och således ej heller här något miss¬
förstånd skulle behöfva uppkomma med afseende å huru mycket som
skulle undandragas såväl statsrevisorerna som andra personer, som vilja
göra sig underrättade just med afseende å dylika leveranser.
Det är naturligtvis icke möjligt att närmare specificera allt, som
här skulle kunna tagas in. Utskottet har t. ex. tagit in något sådant
som uppfinningar. Naturligtvis kunde vi ej ha något emot, att detta
kom in, men vi resonnerade som så, att vigtiga uppfinningar inom det
militärtekniska området ju äro uppfinnarens egendom, och han säljer
dem vanligen till alla, som vilja köpa dem. Vi hafva ju sjelfva köpt
den mauserska uppfinningen med afseende å gevären och betala 2 kronor
Lördagen den 25 April.
11
N:o 34.
50 öre för hvarje gevär, som göres efter den modellen. Derför ansågo vi,
att dessa uppfinningar äfven kunde inbegripas under raobiliseringspianen. ^ g § ^;o
Nu säger man, att om man ej tager detta Kongl. Maj:ts torsdag, ocjl g § 20:0
så faller frågan, tv någon sammanjemkning kan det ej blifva tal om. iryckfrihets-
Ja, det vill jag då säga på förhand, att förr vill jag, att hela denna fsrordvw*».
frå<*a skall falla, än att en sammanjemkning skall komma till stånd, '•
gående derpå ut, att vi skulle komma att skänka något efter med af¬
seende å innehållet i den reservation, som jag och mina meningsfränder
framlagt. Ty håller man så strängt på det kungliga förslaget, att man
ej kan jemka med sig och gå in på hvad vi reservanter här föreslagit,
anser jag detta vara ett ytterligare bevis derpå, att den kongl. propo¬
sitionen just innehåller något annat och mera, än hvad den ger sig
Herr grefve och talman! Jag ber att få yrka bifall till den af mig
samt herrar Bengtsson, Boström och Gyllensvärd atiemnade reservation.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman! Mine herrar! Då konstitutionsutskottet
närmare utvecklat den grundtanke, som återfinnes i det åt Kongl.
Maj:t framlagda förslaget till lydelse af ifrågavarande moment i
§ 2 tryckfrihetsförordningen, synes man från regeringens sida höra
uttala dess uppfattning angående denna närmare utveckling. Enligt
min uppfattning har detta konstitutionsutskottets förslag erhållit en
sådan lydelse, att det dermed åsyftade ändamålet vinnes, och att följ¬
aktligen regeringen mot det från konstitutionsutskottets sida framlagda
förslaget ej bör hafva något att erinra. .
Nu har den siste talaren framhållit åtskilliga punkter, i hvilka
den reservation, hvari han instämt, skiljer sig från det åt utskottet fram¬
lagda förslaget. Till en början har han dervid anfört åtskilliga om¬
ständigheter, som skulle utvisa, att reservationen, ehuru den i sak icke
skilde sig från utskottets förslag, i fråga om redaktionen i vissa af-
seenden vore att föredraga framför utskottets. Nu är enligt min upp¬
fattning förhållandet det motsatta i fråga om den första delen af ut¬
skottets och reservanternas förslag; utskottets redaktionsförslag, fastän
det icke i sak går längre än reservanternas, synes dock medföra den
fördelen, att det är tydligare och klarare hvad utskottet har menat
och hvad den blifvande lagen kommer att i detta afseende innehålla.
Det är naturligtvis i denna punkt af största vigt, att de bestä.m-
melser, som nu af Riksdagen antagas och sedermera i behörig ordning
blifva grundlag, äro så affattade, att icke från början skiljaktiga me¬
ningar om hvad deri iunehålles uppstå af den anledning, att lydelsen
af stadgandet ej kan anses lemna tillräcklig ledning för frågan, huru
detsamma rätteligen skall tolkas. Det förefaller mig, som i det af-
seendet konstitutionsutskottets pluralitets förslag är väsentligt tydligare
än reservanternas. Vi hörde nyss en af reservanterna tyda sitt förslag
på ett sätt, som, efter hvad jag tror, äfven skall komma att följas,
men i redaktionen ligger ej tillräcklig säkerhet derför, att icke en
annan tolkning, åtminstone från några personers sida, kommer att söka
göra sig gällande; tvister och stridigheter kunna följaktligen lätt upp-
N:o 34.
12
Lördagen den 25 April.
ändradTydehe lagb?d. Terkl.*fn innehåller samt påståenden fram-
of 2 § 4-o s alla > att K°ngk MaJ:t lcke tillämpat lagbudet rätt. Detta bör då
ochsJ iu.-o sä vidt ske kan, förebyggas genom affattningen af ifrågavarande grund-
tryckfnhets- lagsbestammelse. b
/0,(FortsOf"’ utsknUe^hr/ fT- Slt|an affij.ttr'in"en af lagbestämmelsen, sådan den af
utskottet blifvit föreslagen, fordelen att vara tydligare än reservanter-
nas forsiag synes å andra sidan den af utskottet valda lydelsen vara
tillräckligt tydlig för att förekomma den misstolkning af lagbudet som
reservanterna anfört såsom möjlig. De säga, att de frukta för “att an¬
tagandet af någotdera af namnda förslag kan leda derhän, att ej blott
den ratt att taga kännedom om handlingar rörande beställningar och
leveranser for statens behof, hvilken för närvarande tillkommer hvem
det önskar, mer än nödigt inskränkes, utan att äfven konstitutions¬
utskottets och statsrevisorernas rätt kan komma att kringskäras."
. JaS vadjar till dem af herrarne, som sysselsatt sig med lagtolk¬
ning, huruvida icke den lydelse, som utskottet gifvit åt ifrågavarande
moment, ar tillräckligt tydlig för att förebygga eu sådan misstydning,
som att kontrakt om leveranser och beställningar skulle vara undan¬
dragna den fria granskningen. Det heter ju i lagtexten: “Att sådana
kartor, ritningar, planer, beskrifningar och andra handlingar, rörande
kngsmagtens stallande på krigsfot och användning till rikets försvar
samt nnlitara positioner, kommunikationsleder eller uppfinningar, hvilkas
offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet och om Indika
vdlemnas^* StatSrådet förordnat> att de skola hållas hemliga, icke må
Dermed föreställer jag mig, att en tillräckligt tydlig karakteristik
nf]d-r ban,dl‘nSar’ hvdka lcke lä utlemnas, är gifven, för att man icke
behofver befara, att Kong!. Majd i statsrådet skall förklara, att kontrak¬
ten om leveranser och dylikt skola vara undandragna den granskning
som någon vare sig publicist, riksdagsman eller annan skulle kunna
önska att egna desamma.
Ett tillägg, som reservanterna gjort - nemligen det att beslutet
skaU vara vederbör igen kungjordt — synes dessutom vara tvetydigt
och medföra osäkerhet i uppfattningen om hvad dermed skall menas.
Det naturliga ar, att, sedan Kong!. Maj:t funnit, att en viss handling
uppfyller de vilkor, som i detta moment äro angifna, Kongl. Makt i
statsrådet förklarar, att handlingen icke får publiceras, och att seder¬
mera till vederbörande embetsverk utfärdas ett kongligt bref derom
att denna handling är af beskaffenhet att ej få offentliggöras, samt att
derefter, då någon kommer och begär att få se denna handling, embets-
mannen framvisar det kongl. bref, som med stöd af detta lagbud
förbjuder handlingens offentliggörande. Detta är, förmodar jag, allt
det kungörande, som i det speciella fallet är behörigt för att icke
någon tvekan skall uppstå, huruvida vederbörande är befogad att vägra,
utlemna en handling, hvarom man begär att få taga kännedom,
i åter konstitutionsutskottets och statsrevisorernas rätt vid-
kommer, så synes det mig ligga i öppen dag, att den af utskottet före¬
slagna lydelsen af ifrågavarande moment icke i någon mån gör något
intrång på konstitutionsutskottets rätt att erhålla kännedom om alla
Lördagen den 25 April.
13
N:0 34.
de handlingar, utskottet behöfver för att fullgöra den utskottet åliggande
granskning af statsrådsprotokollen, eller på statsrevisorernas rätt att
taga kännedom om de handlingar, som äro nödvändiga för granskning
af statsverkets räkenskaper. Det står i strid mot de regler, som till-
lämpas vid redigering af lagar att — såsom här skett — utan behof
intaga en bestämmelse derom, att genom ifrågavarande stadgande konsti¬
tutionsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes. Ty en sådan
inskränkning lian icke vara åsyftad och följer icke heller af den af
utskottet föreslagna lydelsen.
Det förefaller mig vara uppenbart att — då nu Riksdagen an¬
visat betydande medel till landets försvar — lika nödvändigt som
det är att användningen af dessa medel undergår granskning ur syn¬
punkterna af behörigheten utaf medlens användning och rigtigheten
utaf deröfver förda räkenskaper af statsrevisorerna och Riksdagen, lika
nödvändigt är det äfven, att sådana delar af försvarsverket, hvilkas
hemlighållande för fienden i ett eventuel krig är af största vigt, icke
genom en bristfällig lagstiftning blifva röjda.
Den af utskottet föreslagna lydelsen af ifrågavarande lagbud synes
vara afpassad på ett sådant sätt, att den å ena sidan tager tillräcklig
hänsyn till nödvändigheten att hemlighålla vissa delar af försvarsverket,
under det att den å andra sidan icke sträcker detta hemlighållande
så långt, att derigenom något missbruk skulle kunna skyddas eller den
allmänna meningen sakna tillfälle att erhålla tillräckligt tillförlitliga
och noggranna uppgifter om de delar af försvarsväsendet, som böra
falla under dess domvärjo.
På dessa skäl vågar jag hoppas, att andra kammaren kommer att
godkänna det af konstitutionsutskottet framlagda förslaget.
Herr Ljungman: Då herr Dahn slutade sitt anförande med den
upplysningen, att han fäste så synnerlig vigt vid sin reservation, att han
icke kunde gå in på någon som helst sammanjemkning, i händelse att
kamrarne stannade i olika beslut, utan att han hellre såge, att frågan för
denna gång förfölle, skall jag be att något få granska hans reservation.
Hvad som genast faller i ögonen, när man jemför utskottets och
herr Dahns förslag, är, att utskottet utgått från att vissa handlingar
af angifvet slag skall Konungen ega rätt förklara böra hemliga hållas,
medan herr Dahns och hans medreservanters förslag deremot inne¬
håller, att alla handlingar af ett visst slag skola vara hemliga, men
att Kongl. Maj:t eger att derifrån göra undantag. Detta gör, att de
ord, som finnas i herr Dahns reservation, och som innehålla, att
Konungens beslut skall fattas i statsrådet, och att detta beslut skall
vara kungjordt, äro utom i fråga om tidningspressen alldeles betydelse¬
lösa. Ty det är sjelfklart, att Konungens beslut om hvarje lag skall
fattas i statsrådet, och att hvarje lag skall på vanligt sätt kungöras
i svensk författningssamling samt uppläsas från predikstolen, och
reservationens bestämmelse innebär i verkligheten blott, att lagens i
fråga föreskrifter skola tillämpas, sedan kungörelse derom utfärdats.
Deremot har herr Dahn ej sagt något om huru Kongl. Maj:t skall
fatta sitt beslut om medgifvande af undantag, utan lian vill utan
Angående
ändrad lydelse
af 2 § b:o
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen,
(Forts.)
N:o 34. 14 Lördagen den 25 April.
_ Angående vidare åt Kocgl. Maj:t öfverlåta denna rätt. — Jag anser det således
ändrad lydelse fgr gifvet, att dervidlag utskottets förslag både i allmänhet och för
och s | io:o tidningspressen är bättre än reservationen, ty tydligt är, att bland
tryckfrihets- dessa handlingar är det många, som alldeles icke behöfva hållas
förordningen, hemliga. Och då är det i synnerhet för tidningspressen bättre, att
(Forts.) Kong). Maj:t får fatta beslut om och specificera hvilka som skola
vara hemliga, än att grundlagen skall förklara alla hemliga och Kongl.
Maj:t sedan skall ega bevilja särskilda undantag från den allmänna regeln.
Slutligen står i reservationen taladt om konstitutionsutskottets och
statsrevisorernas rätt att utfå de för deras granskning behöfliga hand¬
lingar. Den saken är redan bemött från statsrådsbänken, men jag
skall ändock be att få lemna några upplysningar. Här föreligger
synbarligen en felskrifning, ty konstitutionsutskottet har alldeles icke
med arméförvaltningens och generalstabens handlingar och verksamhet
att beställa, utan det är statsrevisorerna och statsutskottet, som granska
denna del af förvaltningen. Konstitutionsutskottet har som bekant
blott att granska de inför Konungen i statsrådet förda protokoll och
i vissa fall äfven protokollen i ministeriella och kommandomål. Nu
finnes i grundlagen alldeles tydligt bestämdt, hvilka handlingar som
konstitutionsutskottet har att utfå, lika väl som hvilka handlingar
statsutskottet har rätt att fordra. Man behöfver då ej vara ängslig
för att några inskränkningar genom ifrågavarande stadgande härvidlag
skola göras, ty det är alldeles uppenbart, att de undantag, som 4:de
punkten innehåller, blott afse utlemnande till allmänheten, men icke
utlemnande till Riksdagen. Derför har äfven konstitutionsutskottet
hvarje år utbekommit alla de protokoll, som det behöfver för sin
granskning, liksom äfven statsutskottet och statsrevisorerne utfått de
handlingar, som de behöft för fullgörande af sitt uppdrag. Skulle
man införa något om denna sak i tryckfrihetsförordningen, finge man
göra detta i en generel bestämmelse, som icke afsåg dessa blott mili¬
tära handlingar, utan äfven andra handlingar, som behöfvas för Riks¬
dagens granskning, ty eljest kunde man misstyda saken så, att t. ex.
hvad som omtalas i tryckfrihetsförordningen uti de två näst föregående
styckena vore undantaget från vederbörande utskotts granskning.
Hvad slutligen beträffar frågan i dess helhet, tror jag, att af
alla de förslag, som föreligga, är utskottets det bästa. Någon absolut
tydlighet och fullständighet kan man naturligtvis aldrig vinna, ty man
blir alltid tvungen att utesluta något och blott hänvisa till hvad som
ej står uppräknadt genom inskjutande t. ex. af orden “andra handlingar11,
men detta gäller i ännu högre grad om reservanternas förslag. Ty
herr Dahn förklarade sjelf två gånger, att ordet umobiliseringsplaner“
vore så vidsträckt, att det inbegrepe allt det, som bör hemlighållas.
Då återstår ju ej något, men det är väl bättre att hafva en upp¬
räkning, som åskådliggör hvad man åsyftar, än att använda ett ord,,
som är så tänjbart, att det kan betyda allt möjligt.
Hvad nu beträffar orden “andra handlingar1*, så afse dessa
hufvudsakligen sådana skrivelser, som aflåtas från generalstaben till
officerare och embetsverk samt röra den enventuella mobiliseringen,
i händelse att sådan skulle ega rum. Jag finner icke, att uttrycket
15
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
gerna kan misstydas derhän, att det skulle kunna syfta på armé¬
förvaltningens räkenskaper och de handlingar, som dermed samman¬
hänga och som man finner uppräknade i allmänna ordalag i instruk¬
tionen för statsrevisorerue.
Till slut ber jag att få uttala, att det måste ligga synnerligen
stor vigt på att icke de betydande uppoffringar, som riket gör för
sitt försvarsväsen, må äfventyras genom förkastandet af lagbestäm¬
melser, som äro afsedda att skydda sådana handlingar, som till följd
af sin natur böra hållas hemliga, och att man icke derigenom för¬
minskar eller rent af tillintetgör resultatet af allt det arbete och alla
de ansträngningar, som på försvarsverket äro nedlagda. Jag ber der¬
för att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Restadius: Det är en i vår nu gällande tryckfrihetslag
fullkomligt enastående bestämmelse, att alla offentliga handlingar med
vissa få uppgifna undantag skola vid anfordran hållas för allmänheten
tillgängliga och kunna i tryck offentliggöras. Söker man den historiska
grunden och upprinnelsen till ett sådant lagstadgande, torde dessa
återfinnas i 17G6 års tryckfrihetsförordning. Det uppräknande af en
mängd handlingar, som der förekommer, har antagligen föranledts af
de missbruk, som under frihetstiden gjordes af censorerne, då dessa
på förhand skulle genomgå de handlingar, som man önskade få till
trycket befordrade, men sedan i allmänhet vägrade att medgifva rätt
att trycka dem utan väsentliga ändringar eller förändringar.
Denna i 1766 års tryckfrihetsförordning förekommande upp¬
räkning återkommer sedan i nu gällande tryckfrihetsförordning med
något ytterligare fullständigande. De undantag, som härifrån med-
gifvas, afse egentligen diplomatiska handlingar och handlingar rörande
banko- och riksgäldsverken. Men för mig är det tydligt, att handlingar
angående försvarsverket äfven borde inrymmas bland dem, som icke
vid anfordran kunde uttagas och publiceras af hvem som helst. Att
under gångna tider någon skada icke genom saknaden af en bestäm¬
melse derom försports, torde bero derpå, att det då ej behöfdes så
långvariga förberedelser för krig som nu, och att man icke förr hade
till allierad elektriciteten, med tillhjelp af hvilken man nu kan öfver
land och Imf sända underrättelser samtidigt med händelserna sjelfva
och någon gång kanske äfven dessförinnan.
Det har äfven inom andra länder än vårt varit en oaflåtlig sträfvan
att tillse, att de mångåriga förarbeten, som för kriget erfordras, må
kunna hemlighållas, på det att icke verkningarna af desamma må
omintetgöras genom ett otidigt kungörande af samma handlingar. Då
det torde kunna tjena Riksdagen till någon vägledning för dess till-
vägagående i förevarande fall att få någon kännedom om den utländska
lagstiftningen härvidlag, skall jag i så korta drag som möjligt derom
lemna några antydningar.
Jag vänder mig då i första hand till Norge, der väl folkets kraf
på frihet blifvit så vidt uppflöda, som möjligt är. I den norska lagen
finnes alldeles intet medgifvande för pressen att få del af offentliga
handlingar; och det är i kap. 24 af den norska strafflagen förbjudet
Angående
ändrad lydelse:
af 2 § 4:o
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen^
(Forts.)
N:o 34. 16 Lördagen den 25 April.
Angående embets- och tjensteman att utlemna hemliga handlingar. Emellertid
■andrad lydelse finnes ej någon speciel föreskrift — såvidt jag kunnat finna —
och ~s $ lo.-o 0111 den embetsmyndighet, som kan meddela bestämmelser om hvilka
tryckfrihets- handlingar som skola hemlighållas och hvilka icke, utan detta synes
förordningen, vara allenast en rent administrativ åtgärd. Om emellertid pressen
(Fortsd genom indiskretion eller annorlunda erhåller kännedom om sådana
handlingar, så kan, om de kungöras, pressen möjligen blifva betraffad,
men detta torde dock vara tvifvel underkastadt. Hithörande bestäm¬
melser i kap. 9 norska strafflagen äro nemligen för mig icke rätt
tydliga.
Ofvergår jag åter till Frankrike, der man också tager synnerlig
hänsyn till att icke i onödan inskränkningar i friheten göras, finner
jag i en fransk lag af 18 april 1886 stadgadt ett straff af fängelse
från och med 2 till och med 5 år och böter från 1,000 till 5,000
francs för en hvar embets- eller tjensteman, som uppenbarar hemliga
planer, handlingar och dokument rörande rikets försvarsverk eller
statens yttre säkerhet emot främmande magter. — Hvad England
angår, har man ju äfven der under århundraden varit synnerligen
angelägen om att några onödiga inskränkningar i friheten ej ske.
Der finnes emellertid genom en parlamentsakt af 26 augusti 1889
föreskrifvet straff för den, som uppsåtligen delgifver för obehörig
person handlingar rörande sjö- och landtförsvaret, der han visste, att
desammas kungörande vid tidpunkten i fråga ej vore lämpligt. Vidare
finnes straff stadgadt för embets- eller tjensteman, som förbryter sig
i sådant hänseende, och detta straff är mycket strängt. Man känner
i England alldeles icke någon rättighet för pressen att utfå handlingar
af livilket slag som helst, och enligt den i England gällande sedvane-
rätten har regeringen full magt att när som helst förklara, att en
handling ej får utlemnas, emedan ett sådant utlemnande ej vore lämpligt.
Ifrån denna regel gifves det blott ett enda undantag, nemligen för
domstol. Men om domaren fordrar att utfå en slik handling, då kan
regeringen å sin sida fordra, att domaren skall sammanträda med
regeringen till en hemlig rådplägning. Regeringen framlägger härvid
sina skäl för att handlingen bör hemlighållas. Godkänner domaren
dessa skäl, får handlingen ej utlemnas; godkänner han dem icke, då
måste handlingen utlemnas.
I Tyskland stadgar en lag af 3 juli 1893 straff i förevarande
hänseende, och någon annan inskränkning i fråga om hvilka handlingar,
som skola hemlighållas, finnes icke än den, att deras offentliggörande
icke skulle vara lämpligt för försvarsverket. Enahanda stadganden
förekomma i Nederländerna, i Österrike, i Schweiz och i Danmark.
Ingenstädes finner man några sådana inskränkande bestämmelser, som
utskottet här föreslagit, utan i allmänhet meddelas endast den före¬
skriften, att handlingarna skola hemlighållas, om deras offentliggörande
ej är för försvarsverket gagneligt.
Det är på sådant sätt, mine herrar, som man i främmande länder
sökt skydda sig för offentliggörande af sådana handlingar, hvilkas
kungörande skulle komma att tillintetgöra verkan af mångårigt arbete
i och för fäderneslandets försvar och värjande.
17
N:0 34.
Lör dagen den 25 April.
Då utskottet företog sig att granska Kongl. Maj:ts förslag, voro
icke några meningsskiljaktigheter derom rådande, att en lag i hithörande
ämne erfordrades. Meningsskiljaktigheterna inom utskottet rörde sig
hufvudsakligen om det omfång eller den begränsning, stadgandet i
fråga borde erhålla. Visserligen var det för konstitutionsutskottets
pluralitet fullt klart, att hvarje uppräknande och detaljerande i en lag
är ytterst svårt och bör, så vidt möjligt är, undvikas. Men samma
majoritet hade den föreställningen, att ett sådant generel stadgande,
som förekommer i Kongl. Maj:ts proposition, icke skulle komma att
antagas, och då konstitutionsutskottet ej ville riskera en sådan even¬
tualitet, vågade sig denna majoritet på att detaljera bestämmelserna
sålunda, som de nu förekomma i utskottets utlåtande. Nu har jag
med glädje hört herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
här förklara, att ifrån hans sida hinder ej möter för att tillstyrka ett
bifall till denna utskottets affattning. Jag vill äfven i detta samman¬
hang nämna, att utskottet, då det företog sig detta grannlaga värf,
rådfrågade sakkunniga personer såväl inom generalstaben som inom
Riksdagen, och fick derigenom underrättelse om att utskottets förslag
erbjöde sådan säkerhet, som med nödvändighet erfordras. Emellertid
tillkommer det icke mig att bedöma, om och i hvad mån utskottet
lyckats i denna sin verksamhet; det tillkommer allenast Riksdagen
sjelf att bedöma.
Det må nu tillåtas mig att öfvergå till granskning af de reserva¬
tioner, som fogats till utskottets förslag, och jag skall då be att få
kalla den första för herr Dahns och den andra för herr Elowsons.
Den grundväsentligaste skilnaden emellan herr Dahns förslag och
utskottets synes mig i första rummet vara den af herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet redan framhållna omständigheten, att
herr Dahns förslag icke är så exakt affattadt, att det lämpligen bör
läggas till grund för eu grundlagsbestämmelse i detta ämne. Det synes
mig, som om herr Dalin vid affattande! af detta förslag sökt att nära
ansluta sig till vissa militärtekniska begrepp, hvilka nu förefinnas i
det militära språket. Genom hans förslag skulle nu kunna åstad¬
kommas, att man icke finge offentliggöra handlingar rörande arméns
mobilisering, dess strategiska uppmarsch och dess koncentrering. Jag
skall be att med några ord få redogöra för hvad som menas med
dessa båda sistnämnda uttryck. Om t. ex. krigsstyrelsen får veta, att
en främmande magt synes vilja rigta ett anfall emot Mälaredalen, då
utfärdas order om att regementena skola samlas till arméfördelningar
på någon viss punkt inom Mälaredalen. Detta är arméns strategiska
uppmarsch. Sedan kommer emellertid underrättelse om att anfallet
t. ex. rigtas emot Norrtelje, och en ny order utfärdas då, att armé¬
fördelningarna skola samlas omkring Norrtelje. Detta är en koncen¬
trering. Med dessa uttryck skulle man väl kunna hjelpa sig fram,
tv man kan ju i allmänhet ungefär veta, hvad som menas dermed.
Men skall en rätt tolkning i tveksamma fall ega rum, blir det nöd¬
vändigt att anlita den högsta militärmagten för att få underrättelse
om hvad som dermed afses. Det synes mig dock icke vara lämpligt,
Andra Kammarene Prål. 1396. N:o 31,. 2
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 34.
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
18 Lördagen den 25 April.
att ett lagbud affattas så, att icke allmänheten kan förstå det, utan
att tekniskt bildade personer måste klargöra författningens innebörd.
Om detta nu gäller om dessa två uttryck, gäller det i ännu högre
grad om det, som afses med ordet mobilisering splaner. Det bar visser¬
ligen förut inom utskottet anförts, att en nyckel dertill skulle kunna
finnas i det anförande, friherre Leijonkufvud höll vid 1898 års riksdag.
Men om man granskar detta anförande närmare, stannar man i den
yttersta tvekan om hvad som med ordet mobiliseringsplan uti före¬
varande fall egentligen afses. Friherre Leijonhufvud nämnde, att uti
ordet mobiliseringsplan kunna innefattas tre särskilda saker. Först höra
dit handlingar, hvilka icke kunna hemlighållas, nemligen frågor om
stammens organisation, som återfinnas i arméns rullor, om dess styrka,,
som är känd genom statistiska uppgifter, om beväringens indelning i
olika klasser och fördelning på olika vapen, tillgången på befäl och
reservbefäl etc. Allt detta hör till mobiliseringsplanen, men är sådant,
som icke kan hemlighållas. Vidare uppräknar friherre Leijonhufvud
sådana handlingar, som höra till mobiliseringsplanen, hvilka böra hemlig¬
hållas, men ej kunna det. Dertill räknar han tillgång på vapen och
ammunition, underhåll af armén i fält, jernvägarnes trafikförmåga,,
fästningarnas och krigsfartygens beskaffenhet m. m. Slutligen kommer
han då i tredje rummet till de handlingar, som både böra och kunna
hemlighållas.
Om nu denna friherre Leijonhufvuds uppfattning är rigtig, hvad
menas då med uttrycket mobilisering splaner, som herr Dahn anfört?
Herr Dahn går i sitt förslag vida längre, än konstitutionsutskottet
funnit lämpligt, i det att i utskottets förslag det föreskrifves såsom
vilkor för att Kongl. Maj:t skall kunna förklara en handling böra
hemlighållas, att dess offentliggörande kan medföra våda för rikets-
säkerhet. Denna bestämmelse har herr Dahn ej upptagit, och följ¬
aktligen kan det för konstitutionsutskottet — enligt hans förslag —
icke blifva möjligt att vidtaga någon åtgärd, derest Kongl. Maj:t skulle
finnas i något fall hafva förklarat en handling böra hemlighållas, an¬
gående hvilken ett sådant förordnande icke bort ske. Antager man
deremot konstitutionsutskottets förslag, får konstitutionsutskottet objek¬
tiva grunder att gå efter vid bedömande, om åtgärden öfverensstämmer
med grundlagen eller icke, ty utskottet skall då hafva rätt att tillse,.
om offentliggörandet af en handling kan medföra våda för rikets säker¬
het eller ej. Någon bestämmelse derom finnes, som sagdt, icke i herr
Dahns förslag.
Utur den uppräkning af handlingar, som böra hemlighållas, har
herr Dahn, så vidt jag kan förstå, med orätt uteslutit militära posi¬
tioner, Jconimunilcationsleder eller uppfinningar. Det är alldeles gifvet
af den yttersta vigt, att äfven sådana i militärväsendet djupt ingripande
angelägenheter hemlighållas, ty der så ej sker, kan nyttan af dem
väsentligen förringas.
Vidare har herr Dahn ansett, att särskild kungörelse borde ut¬
färdas angående hvilka handlingar skola hemlighållas. Jag tror, att
detta är olämpligt derför, att derigenom uppmärksamheten fästes på
en sak, som i och för sig bör hemlighållas.
19
N-.o 34.
Lördagen den 25 April.
Jag tror för öfrigt, att det är fullkomligt öfverflödigt att bestämma
något sådant, och detta kan med lätthet bevisas derigenom, att hufvud-
straffet ju skall ligga på den embetsman, som utlemnar handlingarna,
och hvilken naturligtvis skall veta, om den skall hemlighållas eller ej;
deremot är den, som på ett eller annat sätt kommer i besittning af
en dylik handling, och offentliggör den, straffri, derest det icke kan
bevisas, att han egt kännedom om att handlingen borde hemlighållas.
Sålunda är det ansvar, som i ty fall kan ådragas pressen, nästan
lika med noll, om icke pressen har reda på att handlingen borde
hemlighållas. Men om man har kännedom derom och man detta
oaktadt kungör handlingen, så synes mig den enklaste rättsgrundsats
fordra, att ett straff derför pålägges, ehuru detta straff, såsom herrarne
finna af förslaget, torde inskränka sig till ett minimum i jemförelse
med främmande länders stadganden i detta afseende.
Herr Ljungman har redan bemött herr Dahns yttrande beträffande
konstitutionsutskottets och statsrevisorernas rätt i förevarande fall, och
jag ber derför endast att i allo få ansluta mig till herr Ljungmans
anförande i denna del.
Öfvergår jag nu till det af herr Elowson framstälda förslaget, så
får jag för min del säga, att hellre än jag antager detta förslag, låter-
jag det vara såsom det nu är, ty herr Elowsons förslag innebär absolut
ingenting. i)er talas först om “mobiliseringsplaner". Ja, mot detta
uttryck kan naturligtvis göras samma anmärkningar, som i detta fall
gjorts mot herr Dahns reservation, nemligen att det är så obestämdt
och tänjbart, att det icke i lagstiftningsväg gerna kan användas. Men
nu kommer jag till något annat, hvilket fullständigt förtager verkan
af hvad herr Elowson i detta fäll möjligen vill åstadkomma. 1 hans
förslag heter det nemligen: “mobiliseringsplaner eller till grund för
dem liggande handlingar11, hvilkas offentliggörande hlifvit af Konungen
förbjudet. Huru går det då till att uppgöra en mobiliseringsplan?
Jo, uppgifter infordras från vederbörande underordnade myndigheter,
och dessa uppgifter samlas sedermera så småningom på en hand, nem¬
ligen generalstabschefens. Med ledning af dessa uppgifter utarbetas
en plan, hvilken sedan underställes Kongl. Maj:ts pröfning, och först
efter det Kongl. Maj:t fäststält denna plan, kan en föreskrift meddelas
derom, att de till grund för mobiliseringsplanen liggande handlingar
skola hemlighållas. Men innan ett sådant beslut blifvit af Kongl. Maj:t
kungjordt, kan eu hvar person gå dels till generalstabschefen och dels
till underordnade myndigheter och taga reda på alla dessa handlingar.
Hvad tjenar det då till att sedermera förklara, att dessa handlingar
skola hemlighållas? Jag antager exempelvis, att generalstabschefen
har uppgjort ett dylikt förslag den 1 april i är och inlemnat förslaget
till Kdngl. Maj:t, som emellertid icke fastställer detsamma förrän den
30 april. Under tiden från den 1 till den 30 april kan då hvar och
en taga afskrifter af generalstabschefens förslag och offentliggöra det¬
samma i mångtusende exemplar. Hvad tjenar det då till att seder¬
mera föreskrifva, att denna handling skall hemlighållas?
Såvidt jag kunnat uppfatta herrar Elowsons och Dahns anföranden,
hafva de hufvudsakligen stöd t sig på att deras förslag skulle inne-
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:o
och S § 10:o
tryckfrihets-
föror dniv gen,
(Forts.;
N:o 34.
20
Lördagen den 25 April.
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och 3 $ 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
fatta en inskränkning i förhållande till utskottets. Ja, hvad herr
Elowsons förslag beträfiar, är detta fullkomligt rigtigt, ty om hans för¬
slag skulle antagas, är hela detta stadgande öfverflödigt. Hvad åter
herr Dahns författningsförslag angår, så vågar jag påstå, att det är
otydligt affattadt. Det kan nemligen komma att inträffa, att många
flera handlingar, än dem konstitutionsutskottets förslag afser, på grund
af den lydelse, herr Dahn vill gifva paragrafen, varda offentliggjorda.
Jag är naturligtvis af den åsigt, att så mycket som möjligt af detta
bör hemlighållas, och jag skulle derför önskat, att jag kunnat ansluta
mig till herr Dahns förslag, då det till följd af sin otydliga affattning
kan ge anledning till att derunder hänföra mångt och mycket, men
såsom jurist anser jag det vara min ovilkorliga pligt att tillse, att
hvarje förslag till lagbud är så klart och tydligt affattadt, att dess
tillämpning icke skall möta alltför stora svårigheter. Och när jag ut¬
går från ett sådant åskådningssätt, kan jag alls icke ansluta mig till
herr Dahns förslag.
Herr talman! Då det synes mig vara af alldeles oundgänglig vigt,
att åtgärder så skyndsamt som möjligt varda vidtagna för att det
arbete, som under årtionden pågått hos oss i syfte att vi må vara
beredda att försvara oss, då vårt land varder anfallet, ej skall genom
otidigt kungörande af försvarsverket rörande handlingar varda tillintet-
gjordt eller gagnlöst, skall jag tillåta mig att yrka bifall till konstitu¬
tionsutskottets förslag, viss som jag är, att antagandet af detsamma
skall lända till sann båtnad för vårt land.
Herr Odhner: Man skulle möjligen kunna föreställa sig, att den,
som har vården om riksarkivet sig anförtrodd, skulle hafva någon
erfarenhet att åberopa beträffande sådana handlingar, som det här är
fråga om. Så är dock endast i ringa grad förhållandet. Visserligen
förvarar riksarkivet åtskilliga sådana handlingar, men de äro till största
delen af äldre datum, de tillhöra historien och hafva sålunda icke
något aktuelt intresse. Det finnes likväl en eller annan handling af
ifrågavarande beskaffenhet, äfven från senare tider, införd i eller
bilagd vederbörande statsrådsprotokoll från landt- eller sjöförsvars¬
departementet. Men om dessa enstaka handlingar gäller naturligtvis
samma regel som om statsrådsprotokollen, att de icke få offentliggöras,
förrän öO år förflutit efter deras data. Denna utväg att införa en
handling i statsrådsprotokollet eller bilägga den detsamma är således,
såsom herr justitieministern också i sitt anförande till statsrådsproto¬
kollet anfört, den enda, som regeringen för närvarande eger, om den
vill undandraga dylika handlingar offentligheten. Det är dock klart,
att detta sätt endast i mycket ringa grad kan komma till användning,
och äfven om det användes i vida större mån än hittills skett —
hviiket jag likväl icke anser kunna eller böra ske — vore saken der¬
med icke bjelpt. Det återstår nemligen i alla fall åtskilliga handlingar,
som likaledes behöfva lagligen skyddas, t. ex. vissa kongl. skrifvelser,
som grunda sig på en mobiliseringsplan eller en eventuell försvarsplan.
Om nu sådana kongl. skrifvelser och dylika handlingar blefve till¬
gängliga för hvem som helst, vore dermed ju äfven sjelfva planen, som
Lördagen den 25 April.
21
N:o 34.
ligger till grund för dessa skrifvelser, bekantgjord, och deraf skulle
följa, att snart sagdt ingenting af större vigt skulle kunna hållas
hemligt. Jag tror derför, äfven jag, att de bestämmelser, som reser¬
vanterna här velat göra, måste utsträckas, så att de blifva i ungefärlig
öfverensstämmelse med utskottets förslag.
Ser man t. ex. på herr Dahns m. fl. reservation, så saknas
der, vid uppräknandet af sådana handlingar, som skulle hemlighållas,
de handlingar, hvilka ligga till grund för försvars- eller mobiliserings-
planer, och äfven sådana, som utgöra en följd af dessa planer. Nu har
visserligen herr Dalin i sitt anförande velat göra gällande den mening,
att i ordet “mobiliseringsplaner“ innefattas sådana dithörande hand¬
lingar, som likaledes böra hemliga hållas. Men det är redan påpekadt
af föregående talare, att detta kan i hvarje fall blifva föremål för olika
tolkning, och det är sålunda en afgjord fördel, att bestämmelserna i
detta hänseende äro så noggranna och fullständiga som möjligt.
I herrar Elowsons och Vahlins reservation äro visserligen intagna
“de till grund för mobiliseringsplaner liggande handlingar". Men
detta uttryck förekommer likväl, såsom herr Restadius redan har fram¬
hållit, i ett sådant sammanhang, att dessa handlingar hunna blifva
tillgängliga för hvem som helst, innan de blifvit af Kong!. Maj:t till
offentliggörande förbjudna. I denna reservation talas för öfrigt icke
heller om sådana handlingar, som utgöra en följd af en mobiliserings-
plan eller en försvarsplan. Båda dessa slags handlingar, de som ligga
till grund för eller utgöra eu följd af en mobiliserings- eller försvars¬
plan, behöfva naturligtvis skyddas af lag, såvidt ändamålet med allt¬
sammans skall kunna vinnas. Detta har konstitutionsutskottet åsyftat
och, såvidt jag kan finna, äfven i hufvudsak vunnit med sitt förslag.
Det har visserligen anmärkts, att uttrycket “andra handlingar,
rörande krigsmagtens ställande på krigsfot" o. s. v. vore allt för vid¬
sträckt samt kunde leda till missbruk. Ja, hade det lyckats för
utskottet eller reservanterna att ändå närmare och på fullt tillfreds¬
ställande sätt specificera alla dessa handlingar, skulle jag icke vara
emot ett sådant förslag. Men jag tror icke, att dylikt låter sig göra
bättre eller närmare, än som skett i utskottets förslag.
Reservanterna hafva uttalat vissa farhågor med afseende å kon-
seqvenserna af utskottets förslag i vissa hänseenden. Dessa farhågor
hafva emellertid redan blifvit skärskådade af ett par föregående talare,
och jag har dertill ingenting att tillägga, utan inskränker mig till att
instämma i hvad dessa talare derutinnan anfört.
På grund af hvad jag nu anfört, och då jag anser det vara af
största vigt, att några lagbestämmelser komma till stånd, på det icke
många års arbeten för vårt försvarsväsen och de betydande anslag,
som derpå blifvit nedlagda, må kunna delvis förspillas genom missbruk
i förevarande hänseende, ber äfven jag att få yrka bifall till kon¬
stitutionsutskottets förslag.
Herr Hedin: Den näst siste talaren anmärkte i sitt försök till
kritik af herr Dahns m. fl. reservation, att man borde, för att
kunna åstadkomma en tillfredsställande redaktion af denna §, handlande
Angående
ändrad lydelse
af 2 § J+:o
och 3 £ 10:o
tryckfrihets¬
förordningen,
(Forts.)
N:o 34.
22
Angående
Undrad lydelse
af 2 # 4:0
och 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Lördagen den 25 April.
om militära ämnen, vädja till eller anlita — tror jag ordet var —
den högsta militära magten. Ja, ungefär något sådant har ju skett,
då man har anlitat generalstabschefen för att få en grundlagsparagraf
lämplig att framläggas för den svenska Riksdagen, och detta med den
effekt, att nu först konstitutionsutskottet i dess helhet och sedan chefen
för justitiedepartementet underkänt resultatet af den militära magtens
uppträdande såsom grundlagsredaktör.
Samme talare sökte äfven inverka på kammarens omdöme genom
att hastigt referera åtskilligt, som han ansåg hit höra, af den utländska
lagstiftningen. Men jag befarar, herr talman, att hans studier i det
ämnet hafva varit något hastiga och derför också blifvit något ytliga.
Hans åberopande t. ex. af 1886 års franska lag betyder i detta sam¬
manhang och emot herr Dahns reservation absolut ingenting, derför
att den lagens bestämmelser falla inför den första parlamentariska
kommission, som af ena eller andra kammaren tillsättes för att verk¬
ställa en undersökning af några militära förhållanden. Så är äfven
förhållandet i England. Der bände det för några veckor eller kanske
månader sedan, att krigsministern svarade på en framställning af en
underhus-ledamot om framläggande för underhuset af mobiliserings-
planer och åtskilligt annat försvaret angående, att han svarade, säger
jag, på regeringens vägnar, att regeringen icke ville för underhuset
meddela mobiliseringsplanerna och planerna för samverkan mellan landt-
och sjöförsvaret; detta var det enda, som krigsministern ville undan¬
draga underhuset. Men han kan icke göra något sådant undantag i
det ögonblick, då en parlamentarisk kommission tillsättes och fordrar
att få kännedom om allt detta.
Chefen för justitiedepartementet har kallat utskottets hemställan
för en närmare “utveckling" af Kongl. Maj:ts proposition. Jag accepterar
med nöje denna benämning. Vi finna, att den högst väsentliga
reduktion eller åtminstone rätt betydliga reduktion, som utskottet vid¬
tagit i det obegränsade godtycke, som genom antagandet af Kongl.
Maj:ts proposition skulle blifva svensk grundlag, kunnat af chefen för
justitiedepartementet betecknas såsom en närmare utveckling. Som
sagd!, jag accepterar med nöje denna benämning och uppmanar kammaren
att gå litet vidare och ytterligare begränsa detta godtycke genom att
acceptera herr Dahns reservation. Chefen för justitiedepartementet
har sagt, att utskottets redaktion är klarare än reservanternas. Då
han till stöd för detta påstående icke anfört någonting, som ens
kan utgifvas för att vara ett skäl, så kan jag lemna detta påstående
derhän, för att deremot sätta mitt motsatta påstående, att den re¬
servation, som jag nyss nämnde, är klarare redigerad än utskottets
förslag.
Han vädjade till dera, som sysselsätta sig med lagtolkning, huru¬
vida det icke skulle vara klart, att genom antagande af utskottets
redaktion intet intrång skedde i någons rätt att erhålla de handlingar,
som icke kunna af Kongl. Maj:t undantagas, på den grund att deras
offentliggörande icke kan vara skadligt för rikets säkerhet, och huru¬
vida det icke vore klart, att konstitutionsutskottet och statsrevisorerna
skulle bibehållas vid sin nuvarande rätt. Dertill svarar jag, att jag
23
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
skulle känna mig högst olycklig, om jag någon gång i brist på bättre
skäl skulle vara tvungen att tillgripa ett så intetsägande som detta.
Ty, herr talman, hvad de, som sysselsätta sig med lagtolkning, hafva
-i denna sak att säga, betyder absolut ingenting; ty hvarken konstitu¬
tionsutskott eller statsrevisorer eller någon annan kan gent emot
Kongl. Maj:ts påbud, att de och de handlingarna, den och den gruppen
af handlingar hädanefter skola hemlighållas, processa sig till någon
kränkt rätt genom några juristers hjelp — och då är det alldeles det¬
samma, om jag har alla dessa juristers mening på min sida, hvilket
för öfrigt är högst otroligt, då deras åsigter som bekant äro af mycket
skiftande och vexlande beskaffenhet, i synnerhet i grundlagsfrågor.
Vi anvisa, sade chefen för justitiedepartementet slutligen, betydliga
summor till landets försvar. Ja, deraf drager jag den slutsatsen, herr
talman, att det är mycket angeläget, att Riksdagen icke skänker bort
sin och öfrige svenske medborgares goda rätt att kontrollera, huru
dessa betydliga summor blifva använda.
Det, som mest faller i ögonen i denna kongl. proposition — och
det gäller äfven om konstitutionsutskottets modifierade förslag ■— det,
som gifver hela den nu uppkomna frågan dess karakter, det är den
frappanta oemotsvarigheten emellan det uppgillra, det föreburna ända¬
målet och de för detta ändamåls uppnående anlitade medel. Med
andra ord, det mest i ögonen fallande är, att man föreslagit en sådan
inskränkning af den nu gällande offentlighetsregeln i vår tryckfrihets¬
förordning, som icke i någon mån försvaras eller förklaras genom det
uppgifna ändamålet: tryggandet af rikets säkerhet, utan tvärtom är
sådan, att antagandet af detta kongl. förslag vore ett hugg mot rikets
säkerhet, derför att derigenom skulle man komma derhän, att det i
ännu högre grad, än hittills alltför många gånger varit fallet, blefve
möjligt att lemna försvarets angelägenheter i vårdslösa och odugliga
händer. Det är innebörden af Kongl. Maj:ts förslag!
När frågan väcktes 1893, var motionären en högre militär, som
förestått ett af våra försvarsdepartement. Det går då väl icke för
sig att påstå, att han skulle alldeles sakna omdöme om hvilka hand¬
lingar i rikets säkerhets intresse till äfventyrs böra undantagas från
tryckfrihetsförordningens offentlighetsregel. Nå väl, hvad är det nu,
som chefen för generalstaben haft att invända mot friherre Leijonhufvuds
förslag ? Han har haft ingenting annat att invända, än att det finnes
åtskilliga handlingar, som strängt taget icke kunde hänföras under
“mobiliseringsplaner11 eller “dithörande handlingar14, men som likväl
vore af den beskaffenhet, att de i likhet med “dithörande handlingar11
också borde från offentligheten undantagas. Detta är allt, hvad han
anmärkt. Nå väl, det fel, som man borde afhjelpa — såvida det var
ett fel — i friherre Leijonhufvuds förslag, det vore således detta, att
ändra uttrycket så, att dessa af generalstabschefen påpekade handlingar
äfven komme in under hemlighetspåbudet, såvida man nemligen med
förslaget till en inskränkning i den sedan år 1810 af vår grundlag
hägnade offentligheten icke haft andra och vidare gående syftemål, än
man sjelf vågar vidkännas. I stället — hvad gör man? Man skritver
ett bemyndigande för Kongl. Maj:t att från offentligheten undantaga alla,
Angående
ändrad lydelse
of 2 ? 4:0
och 3 $ 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 34. 24 Lördagen den 25 April.
Angående utan undantag alla landets försvar rörande handlingar, för så vidt
an^aflgjd4el0se Kong!. Maj:t finner för godt att hysa eller åtminstone uttala den
och s § io:o meningen, att deras offentliggörande kan vara för rikets säkerhet men¬
tryckfrihets- ligt, d. v. s. man föreslår icke ett efter det uppgifna ändamålet, rikets
förordningen, säkerhet, afpassadt undantag från offentlighetsregeln, utan man föreslår
(Forts.) upphäfvandet af denna ofientlighetsregel, och det till den grad full¬
ständigt, att hvar enda papperslapp, som på något sätt kan anses
angå rikets försvarsverk, och som någon vederbörande af någon an¬
ledning, äfven den mest inavouabla, kan anse önskligt att hemlighålla,
också kan blifva offentligheten undanryckt. När man går till väga på
sådant sätt, så utmanar man rent af misstanken om vidare gående
ändamål, än man sjelf vidkännes.
Om nu åtskilliga ledamöter af denna kammare anse sig icke
hafva anledning att af den nuvarande regeringen befara ett sådant
missbruk, så är det dock deras ovilkorliga pligt såsom lagstiftare att
göra sig den frågan: hvilken verkan, hvilken tillämpning kan detta
påbud framdeles och när den nuvarande regeringen, till hvilken de
sätta full tillit, har betalt sin tribut till den politiska förgängelsens
lag — det är deras pligt att göra sig den frågan, huru obegränsad
tillit de än må sätta till den nuvarande regeringen — hvilken verkan
kan en sådan paragraf som den af Kongl. Maj:t föreslagna leda till
beträffande kontrollen öfver statens stora affärstransaktioner? Det
torde icke vara ur vägen att här något besinna detta, och jag skall
tillåta mig att belysa det, dels med åberopande af en paragraf i det
förslag till en helt ny presslag, som af Kongl. Maj:t framlades år 1887,
dels med åberopande af ett nytt, mycket märkvärdigt och för veder¬
börande mycket besvärligt officielt dokument.
I det förslag till en helt ny presslag, som Kongl. Maj:t aflat till
1887 års Riksdag, förekom bland annat en helt ny paragraf, den
sjunde, som stadgar: “Angående utlemnande af handlingar rörande
patent, så ock om utlemnande från post- eller telegrafverket af för¬
sändelse eller telegram, eller från postverket, tullverket eller statens
jernvägstrafikförvaltning eller beskattningsmyndigheter af handlingar,
hvilka röra enskildes affärsförhållanden, gälle hvad särskildt är eller
varder stadgadt. “ Jag skall be, att kammaren behagade fästa upp¬
märksamheten vid hvad jag läste upp: “från postverket, tullverket
eller statens jernvägstrafikförvaltning af handlingar, hvilka röra en¬
skildes affärsförhållanden1'. I motiveringen af denna del af lagen
heter det: “Det är nödigt, att, när staten uppträder såsom idkare af
industriel verksamhet, dess kunder behandlas med den diskretion och
grannlagenhet, hvarpå man hos enskilde i dylika förhållanden anser
sig hafva ovilkorligt anspråk"---Paragrafen innehåller intet
annat än hvad som redan nu tillämpas, ehuru behörigheten af denna
tillämpning kan vara tvifvel underkastad.
Jag skall här i förbigående och endast med ett par ord göra
några reflexioner, hvartill denna paragraf med dess motivering gifver
anledning, nemligen att man under skenet af omsorg om hemlighållan¬
det af enskildes affärsförhållanden fördöljer, att man på samma gång
hemlighåller statens affärsförhållanden, för så vidt de tillvaratagas af
25
N:o 34.
Lördagen den 25 April.
tullverket, postverket eller statens jernvagstrafikförvältning. Ty det Angående
är alldeles tydligt, att en affärstransaktion mellan eu enskild å ena ändradlydelse
sidan och post- eller tullverket eller jernvägstrafikförvaltningen å andra 0°j[ ~s |
sidan är icke blott den enskildes affärstransaktion med staten, utan tryckfrihets-
äfven en statens affärstransaktion med den enskilde, och vore det ute- forordningen.
slutande en enskild affärstransaktion, så funnes det icke ett enda ord (Forts.)
derom i postverkets, tullverkets eller jernvägstrafikförvaltningens hand¬
lingar, och då behöfdes det icke att stadga i tryckfrihetsförordningen
om diskretion i förhållandet till den enskilde. Det är således under
sken af omsorg om de enskildes affärer, som man söker undandölja,
att man vill förhemliga sättet, på hvilket statens affärer skötas af de
tre nämnda verken. I förbigående anmärkt — denna paragraf talar
icke om, hvem det skulle vara, som egae att bestämma, hvad som
skulle vara föremål för diskretion i dessa verk, utan synes lemna öppet
åt Kongl. Maj:t att derom förordna. MeD det märkligaste och hufvud-
sakligast belysande för nu föreliggande fråga, det är, att i denna 7 §,
der man vidtagit nödiga åtgärder för att hemlighålla postverkets, tele¬
grafverkets och jernvägstrafikförvaltningens transaktioner, der namnes
ingenting om ett par andra administrationer, hvilkas affärer äro vid¬
lyftigare och större än till och med sjelfva jeruvägstraffkstyrelsens, ja,
större till och med än de tre nämnda statslörvaltningsinstitutionernas
tillsammans — nemligen landi- och sjöförsvarsförvaltningarna. Skulle
det således icke vara nödvändigt, torde någon fråga, att beträffande
enskildes affärstransaktioner med landt- och sjöförsvarsförvaltningarna
iakttaga den diskretion, som man anser sig pligtig att iakttaga i af¬
seende å enskildes affärer med posten, telegrafen och jernvägsförvait-
ningen? Jo bevars, svaret är helt enkelt detta, att man behöfde icke
tala om landt- och sjöförsvarets administration i 7 §. Nej, man hade
en bättre utväg att, utau att på förhand låtsa om något, utan att på
förhand väcka sofvande björn, vinna samma ändamål med afseende på
landt- och sjöförsvaret, nemligen genom 8 § 8 mom. af 1887 års för¬
slag, hvilket medgifver åt Kongl. Maj:t att utfärda ett absolut och
oinskränkt förbud rörande alla handlingar, som angå försvarsverket.
Detta är en bestämmelse alldeles likartad med den af Kongl. Maj:t i
år framlagda. Det är således icke värdt, det tjenar icke till något,
herr talman, att söka slå blå dunster i ögonen på en, det tjenar till
intet att söka dölja, att hvad man med den framlagda paragrafen
åsyftat är icke blott att undandraga från offentligheten sådana hand¬
lingar, som kunna med mer eller mindre skäl anses farliga för rikets
säkerhet, utan äfven att absolut undandraga från offentligheten alla
försvarsverkets, alla landt- och sjöförsvarets affärstransaktioner rörande
handlingar. Det är effekten af denna paragraf, likasom det skulle
hafva blifvit effekten af ett antagande af 1887 års förslags 8 § 3
moment.
Nu säger man naturligtvis, att Kongl. Maj:t icke enligt det af-
gifna förslaget har befogenhet att från offentlighet undantaga några
andra handlingar än dem, hvilkas offentliggörande skulle vara för rikets
säkerhet menliga. Ja, deröfver är Kongl. Maj:t allena domare! Det
är svaret på den anmärkniugen, och intet annat behöfves. Om jag
N:o 34. 26 Lördagen den 25 April.
Angående tycker, om Riksdagen tycker, om statsutskottet tycker och om stats-
anaraa Lydelse revisorerna tycka, att publicerandet af de och de handlingarna icke
och s § I0:o kan vara vådligt för rikets säkerhet, så hafva de sin mening, men
tryckfrihets. Kongl. Maj:t har en annan mening, och den meningen blir den gällande
förordningen, enligt den föreslagna grundlagsparagrafen, och deremot finnes icke
( ) något remedium. Det är farligt att föreställa sig, att i ömtåliga fall,
der det icke gäller rikets säkerhet, men väl åtskilliga Hans Majestät
Konungens högt uppsatta tjenares säkerhet, han skulle sjelf onödigtvis
lägga band på den oinskränkta magt, som Riksdagen genom den före¬
slagna lagförändringen skulle komma att lägga i Hans händer. Vi
skola litet närmare se på hvad det betyder, att Kongl. Maj:t blott
skulle ega rätt att förbjuda offentliggörandet af sådana handlingar,
hvilkas offentliggörande är för rikets säkerhet menligt. Det är för¬
modligen för de flesta bekant, att det icke så sällan torde inträffa,
att offentliga handlingar, handlingar, som obestridligen äro offentliga
enligt nu gällande lag, icke, på sätt tryckfrihetsförordningen före¬
skriiver, genast och utan tidsutdrägt stå till buds för den, som infin¬
ner sig i vederbörande verk för att om dem taga kännedom. Det
händer, att han får det svaret, att handlingarna icke för närvarande
äro tillgängliga, tv de äro hemtagna till den eller den embetsmannen
och dylikt. Ja, det händer, att man svarar — det har händt mig, och då
misstänker jag, att värre saker kunna hända andra — att man icke
kan få reda på handlingarna. Det var t. ex. händelsen med en
berättelse af en person, som af Kongl. Maj:t skickades till utlandet
för ett visst ändamål; berättelsen var af den beskaffenhet, att höga
vederböraude hade all anledning att frukta för att folk skulle få läsa
ett sådant elände.
Jag ^skulle också kunna berätta om hvad som vederfors en leda¬
mot af Första Kammaren — han är nu bortgången — som en gång
uppehölls mycket länge, om jag minnes rätt, i sex veckors tid. Det
gälde den gången handlingar rörande den mest bedröfligt beryktade
af alla svenska jernvägskoncessioner. Han uppehölls, det var i civil¬
departementet, så länge, ty han var en beskedlig man, att, då hand¬
lingarna ändtligen stodo honom till buds, det var för sent för att han
skulle af dem kunna draga den åsyftade nyttan. Nå väl, efter anta¬
gande af den af Kongl. Maj:t nu framlagda paragrafen inträffar föl¬
jande. En riksdagsman eller en tidningsman får kännedom om
sådana förhållanden som t. ex. de numera mycket namnkunniga
leveranserna i fjol. Han begär att få se handlingarna, men får till
svar: för närvarande äro de icke tillgängliga, ty chefen har dem
hemma, eller något dylikt, men om två eller tre dagar skola de finnas,
om monsieur då vill komma igen. På den sålunda utsatta tiden kom¬
mer monsieur igen, och då får han följande svar af registratorn: “Det
var mycket ledsamt, att jag icke visste, att de handlingar, som ni be¬
gärde, redan af Kongl. Maj:t förklarats för hemliga.“ Det har man
nu hunnit arrangera under de dagar, han gick och väntade.
Nu vill man säga: Ja, men det är ju icke möjligt, att Kongl.
Maj:t kan falla på den idén att förklara för hemligt ett leverans¬
kontrakt. Man skall icke gifva mig det svaret. När jag i armé-
Lördagen den 25 April.
27
N:o 34.
förvaltningens intendentsdepartements skrifvelse af den 4 februari A.nrjä,e.nf,^
1896 till Kongl. Maj:t läser: “Härtill kommer, att, med hänsyn till nJ“ ^.o
den vid tiden för persedlarnas beställning rådande önskvärdheten af ocjl g ^ iq:o
deras snara fullbordande, arméförvaltningen fann sådana särskilda tryckfriheu-
omständigheter föreligga, som icke tillstadde, att arbetet gjordes till före- /**>£«?»?«*•
mål för allmän täflan, hvarför arméförvaltningen1-' etc. När jag vi- t ’
dåre läser, att arméförvaltningens tillvägagående måste bedömas med
hänsyn till de förhållanden, under hvilka åtgärden vidtogs och att
“det* är just med hänsyn till dessa, som arméförvaltningen pröfvat
olämpligt att till anskaffning eif hela det antal persedlar, som borde
på en gång anskaffas, anlita allmän kungörelse för anbuds infordrande
eller auktioneller vidare: “Arméförvaltningen kan likväl af derå skäl
ej här ingå i närmare redogörelse för de orsaker, som nödvändiggjorde
anskaffningens skyndsamma bedrifvande, utan måste arméförvaltningen
inskränka sig till att underdånigst framhålla, att en rigtig pröfning af
förenämnda handlingssätt kau företagas blott af den, som eger full¬
ständig kännedom om ställningens beskaffenhet, om arten och omfatt¬
ningen af den uppgift, som skulle af arméförvaltningen lösas, och om
de svårigheter, med hvilka en hastig persedelanskaffning, i synnerhet
då offentlig kungörelse icke anses böra anlitas, här i landet är för¬
knippad"; när jag läser allt detta, då frågar jag: hvem tvifiar uppå
att, om man haft eu grundlagsparagraf, sådan som den Kongl. Maj:t
nu framlagt till Riksdagens påseende, och om man ansett sig hotad
med upptäckter angående dessa leveranser och dessa leveransers ända¬
mål, hvem, säger jag, skulle då tvida på att det skulle hafva gått i
en handvändning att af Kongl. Maj:t utverka så många hemlighets-
förbud, som man kunnat önska till skydd, icke för riket, utan till
skydd för vissa mer eller mindre högt uppsatta personer.
Kongl. Maj:ts proposition syftar längre än det uppgifna ända¬
målet. Detta är, ehuru i mindre grad, förhållandet äfven med utskottets
hemställan. Jag vill nu öfvergå till reservationerna. Båda reservant¬
grupperna hafva i ett hänseende på enahanda sätt icke oväsentligen
förbättrat förslaget, i det afseendet nemligen att de fordra, att ett
Kongl. Maj:ts beslut om hemlighållande af vissa handlingar, för att
kunna mot någon göras gällande, skall vara behörigen kungjordt.
Detta är i två hänseenden af mycket stor vigt dels derför, att om ett
af Kongl. Maj:t fattadt beslut om hemlighållande af vissa handlin¬
gar eller en grupp af sådana befinnes tydligen gripa utöfver det upp¬
giga ändamålet, skyddandet af rikets säkerhet, eller hafva tillkommit
för andra ändamål, så fiunes det, när detta beslut blilvit tillkäuna-
gifvet, en möjlighet för den offentliga kritiken och den allmänna opi¬
nionen att resa sig upp och möjligen få detsamma återkalladt eller i
allt fall hindra en dylik åtgärd för framtiden, dels ock för det andra
derför, att genom skyldigheten att behörigen kungöra detta hemlighets-
påbud man i någon mån kan förebygga sådana manövrer som dem jag
nyss talat om såsom möjliga genom antagande af Kongl. Maj:ts eller
utskottets förslag, nemligen att, då man finner någon hotad med upp¬
täckt af en mindre behörig handläggning af sina embetsåligganden,
man hastigt utverkar ett kongl. påbud om att de eller de handlingarna
N:0 34.
28
Lördagen den 25 April.
ändradhidelse aro undandragna offentligheten. Man hindrar derigenom
af 2 §4:o en sådan der.. oupphörlig lagstiftning in casu, som afser att skydda
och s § io:o lc^e_ statens säkerhet, men kanske en departementschef, armé- eller
tryckfrihets- marinförvaltningens eller någon annan militärförvaltnings vederbörande.
^ Emellertid är denna ändring icke i mina ögon på långt när till-
'■> räcklig. Herr Dahns m. fl. reservation innehåller ett annat tillägg,
som jag anser icke mindre betydande, nemligen det tillägget, hvar¬
igenom Riksdagens konstitutionsutskotts och revisorers rätt blifvit för¬
behållen. Jag bär nu väl hört sägas, att detta skulle vara öfverflödigt,
men derför har icke anförts något annat skäl än en vädjan till de
med lagtolkning sysselsatta personer, hvilket, såsom jag redan förut
haft äran att anmärka, icke betyder någonting, emedan jag icke har
någon lagklok, inför hvilken jag kan processa mig till min rätt, sedan
Kong]. Maj:t förklarat en handling hemlig. Då ar det för mig det-
samma både hvad chefen för justitiedepartementet eller hvilken jurist
som helst tänker om denna sak. Detta torde vara klart. Att be¬
stämmelsen skulle vara öfverflödig, är en ren löjlighet att påstå. Om
man med den begränsade och vilkorliga tillåtelse, som i 105 § regerings¬
formen är gifven åt konstitutionsutskottet att få taga kännedom om
protokollen i ministeriella och kommandomål, jemför det absoluta och
oinskränkta förbud, som Kongl. Maj:t genom denna redaktion skulle
bemyndigas att utlärda angående hemlighållande af alla till försvars¬
verket hörande handlingar, som han — icke någon annan — må pröfva
böra för rikets säkerhets skull hemlighållas, så lärer det väl vara all¬
deles fullt klart, att man blott behöfver, i fall man verkligen skulle
gorå sig den mödan att motivera ett nej, hänvisa konstitutionsutskottet
att jemföra den rätt, som det har i följd af uttryckligt medgifvande i
105 § regeringsformen, och den rätt, som är utskottet alldeles tydligt
afklippt genom den redaktion, som Kongl. Maj:t framlagt. Man skulle
blott antaga denna paragraf, och man finge sedermera se, att hvad
chefen för justitiedepartementet förklarat sjelfklart är det i en alldeles
motsatt rigtning mot hvad han sagt.
Man torde nu fråga: men kanske är det farligt att låta Riks¬
dagens konstitutionsutskott och Riksdagens revisorer behålla den rätt,
som de lör närvarande ega. Jag vill för min del hoppas, att ingen
skall våga sig fram med ett sådant påstående, och visst är, att ett
sådant icke bör komma från den regering, till hvars främsta märkes¬
dagar hör den 15 november 1895, då det bekanta Gillingebeslutet
fattades. Nämn ända från det nuvarande statsskickets grundläggande
och till denna tid ett enda exempel på att konstitutionsutskottet eller
statsrevisionen beslutat något offentliggörande, som, jag säger natur¬
ligtvis icke kan jemföras med Gillingebeslutet, men som i någon den
allra ringaste mån har varit för rikets säkerhet menligt! Och hvad
pressen angår, nämn mig, att den har på sitt samvete något sådant
som Gillingebeslutet! Den har det icke. Men den kan räkna sig till
heder, att den, i den mån sådant nu har varit möjligt, kraftigt med¬
verkat till att undanrödja de onda verkningarna af detta regeringens
beslut. Således: att garantier skulle behöfvas mot konstitutionsutskottet,
mot statsrevisionen, mot pressen, derom hafva vi ingen erfarenhet.
29
N:o 34.
Lördagen den 25 April
Deremot finns det erfarenhet nog af att garantier behöfvas, rigtade
mot ett helt annat håll.
För den händelse, att kammaren icke skulle finna lämpligast att
för närvarande låta hela frågan falla, så skall jag för min del anhålla,
att kammaren behagade bifalla den af herr Dahn afgifna reservation,
och önskar jag, att i sådant fall kammarens votum måtte blifva ut¬
tryckt med eu så hög grad af samstämmighet som möjligt, för att det
utom kammaren måtte blifva uppenbart, att kammaren med antagande
af denna reservation har uttalat sitt ultimatum, och att, om man icke
vill acceptera hvad kammaren i och med den reservationen har för¬
klarat sig beredd till, de som tro, att frågans uppskjutande till längre
fram är vådligt, må vara visse om att ansvaret fäller på dem och
endast på dem, som hafva längre gående syften, än de hafva velat
offentligen uttala.
Jag anhåller om bifall till herr Dahns reservation.
Angående
ändrad lydelse
af 2 § J,:o
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Hans exellens herr ministern för utrikes ärenden, grefve Douglas:
Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag ber att få inlägga den
bestämdaste gensaga mot den uppfattning, som den siste ärade talaren
har sökt göra gällande, som om med den kongl. propositionen afsetts
vare sig införande af ett obegränsadt godtycke eller ett klafbindande af
den grundlagsstadgade kontrollen öfver statens medel eller en inskränk¬
ning af statsrevisorernas rättigheter eller något som helst annat syfte
än just det, som är angifvet i den kongl. propositionen. Den lagstift¬
ning, som här föreslås, är en naturlig följd utaf den under de senare
decennierna oerhörda utvecklingen af den periodiska pressen i förening
med de stora internationella telegrambyråerna, genom hvilka nu för
tiden den allra minsta småsak redan på några timmar kan vara spridd
öfver snart sagdt hela Europa. Under sådana förhållanden och var¬
nade för öfrigt af en ofta dyrköpt erfarenhet, hafva de öfriga europeiska
staterna ansett det vara nödvändigt att genom lagstiftning skydda sig
mot offentliggörande genom pressen af sådana militäriska meddelanden,
som det kunde vara skäl att få behålla för sig sjelfva. Att Sverige
nu äfven söker tillgripa sådana skyddsåtgärder, är så mycket nödvän¬
digare, som vår tryckfrihetslag tillerkänner hvar och en rättighet att
ej blott utfå, utan äfven offentliggöra officiella handlingar. Som det
redan blifvit påpekadt, återfinnes denna rättighet icke i något annat
lands lagstiftning. Det har äfven inom de rättslärdes krets väckt upp¬
seende, att en sådan rättighet finnes. Jag kan såsom exempel anföra,
att den bekante norske statsrättsläraren professor Aschehoug i Nor¬
disk Retsencyclopedi anfört den som en karakteristisk rättighet för
Sverige.
Oaktadt således faran för ett offentliggörande genom pressen af
sådana handlingar, hvilka böra hemliga hållas, ej torde vara på långt
när så stor i utlandet som i Sverige, ha ändock på senaste tider de
allra flesta stater ansett det vara nödvändigt att genom stränga straff¬
bestämmelser skydda sig mot dylikt offentliggörande. — Jag är i denna
punkt till stor del förekommen af den ärade ledamot af konstitutions-
N:o 34. 30 Lördagen den 25 April.
Angående utskottet, som bär lemnat en framställning af den utländska lagstift—
andrad lydelse niDgen_
och ~s § lo.-o Frankrike har härvidlag redan för tio år sedan gått i spetsen.
tryckfrihets- Och jag tror icke, att den värde siste talaren kunnat afväpna det argu-
Srordmvngen. ment, som ligger i ett sådant faktum, att andra europeiska stater till¬
it orts.) gripit dylik lagstiftning, genom hänvisning till några parlamentariska
kommissioner. Att Frankrike gick i spetsen, är nn ej så underligt)
ty intet annat land har gjort så sorgliga erfarenheter i afseende å den
oerhörda skada, som kan inträffa genom att militäriska nyheter kring¬
spridas såväl före krig vid mobilisering som äfven under krigets fort¬
gång. Det mest eklatanta och derför äfven mest kända exempel derpå
torde vara det, som fältmarskalken Moltke sjelf berättar i sina efter-
lemnade skrifter, hurusom efter slaget vid Metz i medio af augusti
1870, då tyska armén skulle fortsätta sin frammarsch mot Paris, den
tyska generalstaben under två dagar befann sig i fullkomlig ovisshet
om hvart den stora franska armén, som man visste under marskalk
Mac Mahons befäl hafva varit samlad mellan Metz och Paris, i trakten
af Chålons, hade tagit vägen. Till och med de längst gående kavalleri¬
patrullerna kunde ej lemna någon som helst upplysning derom. Då
inträffade just i rätta ögonblicket — timmarne voro dyrbara — ett
telegram från London till tyska generalstaben (antagligen från tyska
beskickningen, det vet jag emellertid icke). Det meddelade, att Paris¬
tidningarna samma morgon innehållit en notis om att marskalk Mac
Mahons armé aftågat mot den belgiska gränsen i ändamål att genom
en kringgående rörelse söka återuppnå förbindelse med Metz. Saken
föreföll otrolig till följd af den stora risk, som låg i en sådan rörelse.
Men telegrammet föranledde dock, att en hel tysk kavalleridivision
skickades åstad för att skaffa visshet; och mycket rigtigt, efter två
dagar lyckades man upphinna den franska armén, och detta hade åter
till följd, att hela tyska arméns frammarsch ögonblickligen ändrades,
så att den i stället för rigtningen mot Paris fick rigtningen mot den
belgiska gränsen och mot — Sedan.
Man kan vara alldeles öfv.ertygad, mine herrar, att de franska
tidningsmän, hvilka införde den ödesdigra notisen i sina tidningar,
aldrig ett ögonblick tänkte på att de derigenom kunde skada sitt land,
utan denna hade naturligtvis sin grund i begäret att förse allmänheten
med så många nyheter som möjligt. I liknande fall kan naturligtvis
något liknande komma att inträffa om igen. Den stora allmänhetens
nyfikenhet och hunger efter nyheter äro vid sådana tillfällen uppdrifna
till det yttersta, och en tidningsman kan då ej hvarje gång fråga sig:
får jag eller får jag icke offentliggöra den eller den nyheten? Det
ligger således i pressens eget intresse, att något bestämdt härvidlag är
stadgadt. Det är detta, som hufvudsakligast afses med ifrågavarande
lagstiftning. Men dessutom måste till följd af den för Sverige rådande
egendomlighet, som jag nyss påpekade, äfven andra bestämmelser
gifvas.
Efter Frankrike följde England med sin lagstiftning af år 1889.
Officia! secret act, som parlamentet då antog, är, motsvarande den
engelska nationens praktiska förstånd, affattad i mycket allmänna orda-
31
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
lag, så att den kan tillämpas såväl i krigstid som i fred ock öfver
hufvud alltid, då rikets säkerhet kan det kräfva. Men särskilda straff
äro dessutom stadgade för embetsman, hvilka offentliggöra handlingar,
som böra hemliga hållas.
Tyskland har ju redan sedan gammalt varit rätt väl försedt med
liknande lagar. Men betecknande är dock, att så sent som år 1893
man ansåg sig böra tillgripa ytterligare försigtighetsmått i detta af¬
seende. Man ansåg sig tydligen icke kunna lemna en fullt tillfreds¬
ställande förklaring eller kunna på fullt tillfredsställande sätt upp¬
räkna allt hvad som skulle afses med hemliga handlingar. Derför säger
också redan första paragrafen i lagen i fråga, att dermed skall för¬
stås: alla saker, alla föremål — “Gegenstand“ är ett ord, som kan
tydas på mångfaldigt sätt —, hvilkas hemlighållande på ett eller annat
sätt kan vara nödigt för landets försvar, och detta alldeles oafsedt,
huruvida vederbörande myndigheter förut afgifvit förklaring om att en
sådan sak bör hänföras till sådana, som böra hemlighållas. Mine herrar,
jag anför detta ej alls såsom något exempel, som bör efterföljas, utan
endast för jemförelse. Skulle jag peka på någon nation såsom exempel,
så vore det på den engelska, ett folk, så fritt som något annat
i verlden, men ett folk, der frasen, äfven om den aldrig så mycket
har klädt sig i häftiga och lidelsefulla uttryck, dock aldrig förmått
förhindra sundt förnuft att pålägga den nationella friheten sådana band,
som behöfvas för landets inre lugn och yttre säkerhet.
Hvad jag för egen del ville här hafva sagdt och hvad jag sätter
värde på att hafva fått uttala till Andra Kammarens protokoll vid
riksdagen år 1896, det är, att jag anser den här ifrågavarande lag¬
stiftningen vara af allra största betydelse för landets försvarsväsen,
och vidare, att jag anser det vara af allra största vigt, att den kom¬
mer till stånd så snart som möjligt. Om någonting är betecknande
för de politiska förhållandena under de senare decennierna, så är det
den ofantliga hastighet, med hvilken krigsfaran har visat sig kunna
utveckla sig och liksom frambryta midt under djupaste fred. Äfven
det sist gångna året kan i detta afseende uppvisa åtskilliga tillbud,
som böra kunna tjena såsom varnande exempel i detta afseende. Men
deraf följer också, att de nationer, hvilkas försvarsväsen står jem¬
förelsevis efter, böra, då de vidtaga några åtgärder för sitt försvars
förbättrande och allt hvad som dermed sammanhänger, sätta detta i
verket så fort som möjligt. Den här föreslagna lagstiftningen är en
grundlagsändring och tarfvar således redan i denna egenskap en tid
af flera år. Det vore derför till obotlig skada för landets försvars¬
väsen, om icke redan nu detta första steg till de här öfverklagade
olägenheternas afhjelpande kunde tagas. Af denna anledning tager
jag mig friheten att hemställa till herrar reservanter, huruvida de
icke kunde låta de betänkligheter, de uttalat i afseende å en och annan
detalj i lagen, falla med hänsyn till det så ofantligt mycket större
värde och den stora betydelse, som ligger deruti, att detta första steg
till dylik lagstiftning nu tages och lagen sjelf ej uppskjutes till obe¬
stämd framtid.
Avgående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 34.
32
Lördagen den 25 April.
ändZdT^i •• Friherre Läge röring: Jag ber att få uttala min tillfredsställelse
af 2 /\-o 0 ^t såväl utskottet som reservanterna ansett någonting böra
och s § io:o "öras för att komplettera vår tryckfrihetsförordning i detta afseende,
tryckfrihets- och jag skall derför också uttala den förhoppning, att Riksdagen icke
förordningen, må låta denna fråga falla. Ty här gäller ju egentligen endast att i
störts.) lag stadfästa, hvad som i allt fall i viss mån i verkligheten inäste ske.
Mobiliseringshandlingar i inskränkt mening åtminstone äro nemligen
ovilkorligen hemliga papper, och ingen befälhafvare kan utlemna sådana
handlingar — jag talar nu icke om leveranskontrakt och dylikt, utan
om verkliga mobiliseringshandlingar — derför att vår tryckfrihets¬
förordning råkar att vara ofullständig. Det är klart för öfrigt, att tryck¬
frihetsförordningen skall vara i detta fall ofullständig. Ty den är ju,
som bekant, ursprungligen af gammalt datum, nemligen sedan år 1812*
under det att mobiliseringsväsendet i modern mening är en mycket ny
institution. Här i landet började man först på 1870-talet efter det
stora fransk-tyska kriget att utarbeta detaljerade mobiliseringsplaner.
Under sådana förhållanden är det också klart, att man icke kan ur
krigshistorien hemta många exempel på att olycka inträffat, derför att
dylika handlingar blifvit offentliggjorda, men hans excellens herr ut¬
rikesministern har emellertid nyss angifvit åtminstone ett fall, då
meddelande i krigstid — visserligen icke af mobiliseringshandlingar —
men af krigsrörelser haft en ganska ödesdiger verkan.
För mig synes det derför klart, att någonting nu bör göras, och
frågan är då, hvilken redaktion af förslaget man bör antaga: utskottets
eller reservanternas hemställan. Jag måste säga, att jag tycker ingen¬
dera vara helt och hållet anmärkningsfri. Hvad herr Dahns reserva¬
tion beträffar, innehåller den ett par meningar, som torde vara uttryck
för den misstro mot den militära förvaltningen, som på senare tider
gjort sig gällande, och jag kan för min egen del ju icke uttala någon
förundran öfver att sådan misstro verkligen har unpstått, ehuru jag
tror, att den på ett och annat håll är mycket öfverdrifven. Skulle
nu emellertid herr Dahns förslag verkligen kunna aflägsna denna miss¬
tro och tillfredsställa kammaren, får jag upprigtigt säga för min del,
att jag skulle kunna vara med äfven om herr Dahns reservation, på
det någonting måtte göras i denna fråga för närvarande. Herr Dahn
sade, att hellre skulle han låta hela frågan falla, än han gåfve sitt
bifall till någonting annat än sin reservation. Jag skulle vilja vända
om det yttrandet och säga: hellre skall jag taga herr Dahns reserva¬
tion, än jag låter hela frågan falla. Då emellertid Första Kammaren
redan fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med utskottets förslag och
det derför förefaller mig, som man lättast skulle komma till ett resul¬
tat genom att bifalla utskottets förslag, och det dessutom torde få
erkännas, att detta är mera utarbetadt, än hvad kanske herr Dahns
reservation är, vill jag åtminstone för närvarande yrka bifall till ut¬
skottets förslag, men med den förklaring, att, om herr Dahns reserva¬
tion skulle komma att ställas upp som kontraproposition mot ett möj¬
ligt afslagsyrkande, jag äfven skulle kunna gifva min röst för bifall
till herr Dahns reservation.
Lördagen den 25 April. 33
Herr Dahn: Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
yttrade, att mitt och mina meningsfränders förslag vore i sak det¬
samma som utskottets förslag. Men det är den skilnaden dock, att
vi nämna uttryckligen hvad som må hänföras till handlingar, som böra
hemlighållas. Utskottet har också eu längre detaljering öfver hvad
som bör hemlighållas, men derjemte ett annat uttryck nemligen orden:
och andra handlingar. Och det är detta, som efter min uppfattning
gör dess förslag så sväfvande.
Man har sagt derjemte mot vårt förslag, att uttrycket “dock att
härigenom konstitutionsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes“
är alldeles öfverflödigt. Min tanke var verkligen också att icke låta
det komma in i klämmen, utan endast i motiveringen. Men på grund
af åtskilliga yttranden, som gingo i den riktning — hvilket äfven här
i dag blifvit påstådt — att möjligtvis äfven ett sådant förslag, som
det af mig och medreservanterna uppgjorda, skulle kunna förtolkas,
och för att icke detta måtte ske, ansåg jag, att det vore godt taga
in äfven dessa ord i klämmen, och just på denna grund togos de in.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har äfven
•sagt, att utskottets förslag är i formelt hänseende bättre. Jag vågar
verkligen bestrida detta. Kan detta vara prof på formel skönhet, då
man läser: kartor, ritningar -— det måtte väl vara ungefär detsamma
— planer, beskrifningar — likaså. Och då man vidare läser: “rörande
krigsmagtens ställande på krigsfot och användning till rikets försvar “;
kan man icke då underförstå: huru skall det då gå, när krigsmagten
ställes på krigsfot, men icke till användning för rikets försvar, utan
till användning för andra ändamål? Jag tycker verkligen, att denna
form. som utskottet valt för sitt förslag, icke är synnerligen lyckad.
För öfrigt yttrades äfven något om huru förhållandet är i Norge,
att nemligen der är förbjudet utlemna hemliga handlingar, men att
det dock är obestämdt, hvad med hemliga handlingar bör förstås.
Men, mina herrar, vi skola tänka på, att Norges konstitution dock är
eu helt annan än vår, hvarför missbruk i detta fall der icke gerna
kommer i fråga.
Hvad beträffar herr statsrådets påstående, att vi sagt, att alla
handlingar skulle vara hemliga, så är det verkligen vår mening, att
alla de handlingar, som vi uppräknat, böra hemlighållas, men de äro
också detaljerade. Och detta anser jag innebära större trygghet än
utskottets förslag, att Kongl. Maj:t skulle vid hvarje tillfälle förordna,
att den och den handlingen borde hemlighållas på grund af att dess
offentliggörande vore vådligt för rikets säkerhet. Det kan då lätt in¬
träffa — hvad som ock framhållits från stockholmsbänken — att, då
man vill taga kännedom af en handling, man mötes af anhållan om
uppskof, emedan vederbörande vilja känna sig för och betänka sig,
huruvida det kan gå an att utlemna handlingen, och så blir den för¬
klarad hemlig. Men i vårt förslag uppräknas de handlingar, hvilka
må, om Kongl. Maj:t anser nödigt, förklaras hemliga, och dermed äro
de hemliga, utom försåvidt Kongl. Maj:t medgifver en eller annan att
få taga del af dem. Det tycker jag är en förtjenst i vårt förslag.
Det yttrades vidare från något håll, att jag uteslutit orden: “Mili-
Andra Kammarens Prot, 1896. JV.-o 3/,. 3
N:o 34.
Angående
ändrad lydelse
af 2 # 4:0
och 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N: 0 34.
34
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och 8 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Lördagen den 25 April.
tära positioner". Men det ligger naturligtvis i begreppen “rikets fäst¬
ningsverk ock minförsvar “. Är det fråga om minpositioner, så inbegripas
de i uttrycket: “minförsvarÅr det fråga om militära förskansningar
för öfrigt, så inbegripas de i “fästningsverk". De militära positionerna
äro således icke uteslutna i vårt förslag.
Jag yrkar fortfarande bifall till vår reservation.
Herr Ljungman: Hvad herr Hedin anmärkte mot föreliggande
förslag var sådant, att jag må beklaga detsamma. Delvis var det han
anförde sådant, som icke nu föreligger till behandling. Hvad hafva
vi nu att göra med 1887 års förslag eller med jernvägsstyrelsens,
telegrafstyrelsens, poststyrelsens och andra verks affärstransaktioner?
Det föreligger icke något sådant förslag nu. Icke heller kan jag finna
att det förslag, som föreligger, afser arméförvaltningens affärstransak¬
tioner. Det är icke fråga derom, utan om generalstabens handlingar;
och det är något helt annat. Icke kan jag heller förstå, hvad konstitu¬
tionsutskottet skall ha med dessa generalstabshandlingar att göra. Äfven
om konstitutionsutskottet finge granska dem aldrig så mycket, har det
icke rätt att ställa generalstabens chef inför riksrätt, icke heller har
det rätt att hemställa till Riksdagen om aflåtande af någon skrifvelse
i ämnet.
Hela vårt riksdagsarbete baserar sig på att man fördelar för¬
arbetena mellan olika utskott. Statsutskottet har sitt område, kon¬
stitutionsutskottet sitt. Jag kan icke finna det lämpligt på något sätt.
att genom ändring i tryckfrihetsförordningen skapa ett gemensamt
område för statsutskott och konstitutionsutskott och låta konstitutions¬
utskottet lägga sig i statsutskottets granskning. Med afseende på stats¬
utskottets granskning, både hvad arméförvaltningen och generalstaben
beträffar, innehåller 39 § 1 mom. af riksdagsordningen alldeles tyd¬
ligt, att statsutskottet skall ega tillgång till alla statsverkets räken¬
skaper och handlingar absolut utan undantag. Om statsutskottet har
skäl att misstänka, att någonting icke hänger rätt ihop, infordrar det
naturligtvis dithörande handlingar. Och skulle sådant vägras, anvisar
57 § riksdagsordningen, huru statsutskottet då skall bete sig. Då
skall frågan hänvisas till konstitutionsutskottet, som får ställa det
statsråd, som nekat att utlemna ifrågavarande handlingar, under riks¬
rätt. Saken är i det fallet fullkomligt tydlig och klar, och man vinner
alls icke det, som åsyftas med reservationen, genom införande af be¬
stämmelser om ifrågavarande rätt för konstitutionsutskottet och stats¬
revisorerna.
Det är ock så mycket egendomligare att detta kommit in i för¬
slaget, som inom utskottet aldrig var tal derom. Hade herr Dalin
önskat att få in i 72 § riksdagsordningen ett tillägg om statsreviso¬
rernas rätt, motsvarande de bestämmelser, som stå i 38 och 39 para¬
graferna om konstitutions- och statsutskottens rätt att utfå handlingar,,
tror jag visst icke, att det skulle hafva rönt något motstånd. Men
då icke något yrkande gjorts derom, fäns det icke skäl att föreslå
något dylikt, i synnerhet som den af Riksdagen antagna instruktionen
för revisorerne är fullt tydlig och grundlagarna hänvisa till befintlig-
35
N:o 34.
Lördagen den 25 April.
heten af en sådan instruktion och denna instruktion således har grund¬
lagsenlig helgd och icke kan ändras utan att Riksdagen sjelf vill
ändra den.
Jag ser derför verkligen icke, hvad man skall hafva för fruktan
i detta fall för utskottets förslag. Än mindre kan jag gilla, att man
för att göra detta förslag misstänkt utmålar Konungens rådgifvare
och de högre embetsmännen, såsom vore de personer, hvilka blott och
bart rufvade på och hade i sinnet att göra allt möjligt förkastligt.
Jag tror tvärtom, att vi hafva skäl att vänta godt från det hållet,
och i alla händelser hyllar jag den åsigten, som jag förut sökt göra
gällande, att hvar och en bör hållas för god, till dess motsatsen blifvit
lagligen bevisad. Jag tror, att det är alldeles onödigt att afslå ett
behöfiigt stadgande blott för misstankar, som sakna all grund. Der¬
för skall jag fortfarande yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hedin: Då utrikesministern gifvit till känna för kammaren,
att han anser, att förevarande fråga är särdeles vigtig, förvånar det
mig icke utan skäl, att han tagit så ringa kännedom om detta för¬
slag. Hvad han nyss anförde mot mig, då han åberopade en anekdot
ur fältmarskalken Moltkes memoarer, har nemligen icke det allra
ringaste att göra med den fråga, med hvilken jag sysselsatte mig,
nemligen frågan om rättigheten att utbekomma handlingar i våra arkiv,
utan med en annan del af förslaget, der reservanterna alldeles icke
skilja sig från utskottet, utan vilja medgifva alla de säkerhetsåtgärder
man någonsin kan påyrka.
Hvad jag talade om, nemligen rättigheten att utbekomma vissa
handlingar, det är en helt annan fråga än den, huruledes man bör
bestraffa en tidningsutgifvare, som under brinnande krig i sin tidning
publicerat ett rykte, hvars bekantgörande för den fiendtliga armén kan
vara för landet skadligt. Detta är en helt annan fråga, och det före¬
faller mig underligt, att herr chefen för utrikesdepartementet icke
studerat frågan så noga, att han kan skilja mellan de tvenne hufvud-
punkterna i det framlagda förslaget.
Hvad vidare angår den af herr utrikesministern till min förvåning
framförda reminiscensen från det kongliga trontalet i början af denna
riksdag, torde den erinran vara tillåten, att om någonting framgår
tydligt ur händelserna i Europa, Afrika och Amerika under de sista
månaderna af för! idet och början af detta år, så är det den fredliga
folkmeningens växande magt och förmåga att göra sig gällande mot
krigslystnaden.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, grefve Douglas:
Med all aktning för den siste talarens stora betydelse vill jag dock
göra honom uppmärksam på att mitt anförande icke uteslutande syssel¬
satte sig med ett försök till vederläggning af hvad han anförde, utan
att jag till den allra största delen vände mig till kammaren i öfrigt.
Således kunde jag öfverlåta eu del detaljanmärkningar angående post¬
verket och telegrafstyrelsen och en del andra saker till de ärade leda-
Angående
ändrad lydelse
af 21 § /,:o
och * § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
N:o 34.
Angående
än drad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10-.o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
36 Lördagen den 25 April.
möterna af konstitutionsutskottet, hvilka ju äfven delvis redan yttrat
sig om dem.
Hvad den europeiska freden angår, så torde Europa kunna liknas
vid en stor komplex af sammanbyggda hus. Börjar det brinna i ena
knuten, så vet man aldrig, hvart det kan taga vägen, derest vinden
är gynsam för eldens framfart. Må vara, att folkmeningen är fred¬
lig, det är ju utmärkt bra, att den så är, men det lär väl icke hindra,
att man ändock kan finna det nyttigt att ha sina brandredskap i
ordning.
Herr Palme: Med anledning af den långt framskridna tiden och
det myckna som i denna fråga blifvit taladt vill jag nu icke länge
uppehålla kammarens tid. Jag kan dock icke underlåta att säga,
att såsom ett för mig fullt klart praktiskt resultat af dagens diskussion
framstår alldeles tydligt, att icke något af de föreliggande förslagen
är acceptabelt. Af hans excellens herr utrikesministern yttrades nyss,
att det hufvudsakliga är, att något bestämdt härvid stadgas. Men
hvad som än nu må vara önskadt i det kongliga förslaget eller i ut¬
skottets förslag eller i visst afseende uti reservanternas förslag, icke
är det någonting bestämdt, utan allesammans lemna de tillfället öppet
till ganska många olika tydningar. Att jag icke är ensam om denna
min åsigt, har jag nyss funnit genom ett yttrande af en kammar¬
ledamot, som varmt förordade det af utskottet gjorda förslaget, nem¬
ligen min ärade granne på stockholmsbänken, hvilken uttalade såsom
sin åsigt, att “intet af förslagen är helt och hållet anmärkningsfritt“.
När det nu gäller en så vigtig sak,’ som att göra eu ändring i denna
vår heliga fäderneärfda tryckfrihetslag, detta palladium för svenska
folkets frihet, böra vi enligt min åsigt gå med allra största varsamhet
till väga, och vi få icke antaga någon enda förändring, som lernnar
rum för några berättigade anmärkningar.
Om vid den slutliga voteringen icke kommer att finnas något
afslagsyrkande, så kommer jag att sluta mig till den af herr Dahn
m. fl. gjorda reservationen, men till dess anhåller jag, herr talman, att
få yrka afslag såväl på utskottets som på reservanternas förslag.
Herr Danielson: Jag hade icke tänkt att begära ordet i denna
fråga; men då öfverläggningen nu pågått så länge och åtskilligt blifvit
derunder framhållet, kan jag icke underlåta att be att få säga min
enskilda mening i saken.
Jag begärde ordet hufvudsakligast med anledning af hans excellens
herr utrikesministerns yttrande, deri han sade, att man finge åtaga
sig de band, som beböfvas för landets försvarsväsen. Jag vill tyda
detta uttalande så, att han ansåg, det vi genom detta förslags an¬
tagande skulle befrämja utvecklingen af landets försvarsväsende. Men
i detta afseende är jag af motsatt mening. Blir nu förhållandet så,
att ingen handling af det ifrågavarande slaget kan komma till offent¬
ligheten, ingenting få blifva kändt, utan alltsammans låses in i det
beslut, som Kongl. Maj:t har rätt att fatta: tro herrarne då, att vi
på det sättet befordra utvecklingen af landets försvarsväsen? Skall
Lördagen den 25 April.
37
N:o 34.
detta ske på det sättet, att vi gömma in alla dessa handlingar, som
höra dit? Sedan vi beslutat öka vår värnpligt och stält våra söner
till landets försvars förfogande, är det icke då rätt, att vi uti någon
mån ha inflytande på sådana underordnade förhållanden, som beröra
detta vårt försvarsväsen? Kan nationen i ett ögonblick som detta vara
villig afsåga sig allt inflytande härpå? Jag för min del tror detta
vara rent omöjligt, mine herrar. Det är derför som jag icke kan vara
med om detta förslag, hvars antagande jag tror skulle verka mycket
skadligt, så skadligt, att dess följder icke skulle kunna nu beräknas.
Huruvida det är behöfligt att i någon mån ändra de nuvarande lag¬
bestämmelserna i detta fall, det skall jag nu icke bestämdt förneka;
men att ändra dem på det nu föreslagna sättet, det är mig omöjligt
att vara med om, ty då skulle vi säkerligen komma in i förhållanden,
som skulle leda till ett virrvarr, hvarur vi icke så lätt skulle kunna
taga oss ut. Ty hvad skulle icke kunna inrymmas under Kongl. Majrts
beslut? Äfven nu, då så aktningsvärda män sitta vid Konungens råds¬
bord, har man ju ansett sig ha skäl att antyda ett och annat miss¬
förhållande uti ifrågavarande afseende. Om vi då tänka oss, att desse
rådgifvare icke alltid kunna komma att utgöras af personer, som i
så långt gående grad, som de nuvarande, äro förtjente af aktning,
då kan det bli värre. Jag kan derför icke förstå det vara tänkbart
att man, under uppskrufvade känslor af vältalighet, vill söka leda
kammaren till ett beslut, som den sedermera säkerligen skall djupt
få ångra.
Herr Restadius antydde det vara nödvändigt att ha en sådan här
lagbestämmelse för att man skulle kunna under en lång följd af år hemlig¬
hålla förberedelserna till krig. Ja, mine herrar, är det detta, som är
meningen, att man skall kunna hemlighålla mångåriga förberedelser
till krig, då kan jag ännu mindre vara med om förslaget. Det är ju
krigets fasa man vill undvika, alla förståndiga medborgare sträfva ju
efter att undvika krigets fasor och elände, så att jag kan icke förstå,
hvarföre man i det fallet har så många invändningar att göra.
Jag kan icke nog gifva uttryck åt min ledsnad, derest denna
kammare skulle besluta bifall till utskottets förslag, då vi deri¬
genom, såsom antydt blifvit, skulle betagas all möjlighet att följa de
åtgärder, som vidtagas i vårt försvarsväsen, från de mindre till de
större. Det är icke ord utan betydelse som föreligga, då det i för¬
slaget säges, att det skulle afse äfven “andra handlingar", som röra
icke allenast krigsmagtens ställande på krigsfot, utan äfven densammas
användande för landets försvar. Går således icke förslaget ned i hvilka
detaljer som helst, huru djupt jag än vill sänka mig? Man måste väl
erkänna, att äfven den minsta detalj innefattas i förslagets bestämmel¬
ser. Skall då nationen låta på detta sätt stänga sig ute från hvarje
möjlighet att kunna titta litet in i sakerna och se hur det hänger
ihop? Jag tror derför, att det är omöjligt, det Andra Kammaren viil
vara med om det här förslaget, helst i en tid, sådan som denna, då
man talar så mycket om att man icke skall gå reaktionärt till väga.
Och detta skulle väl vara ett förslag, som är mycket reaktionärt.
Här nämndes af hans excellens herr utrikesministern i hans sista
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets-
föror dningt n.
(Forts.)
N:0 34.
38
Lördagen den 25 April.
Angående anförande, att Europa vore såsom en stor egendomskomplex; em det
toge * ena hörnet deraf, skulle det snart brinna öfverallt. Ja,
och 3 f w:o min göda herr excellens, det är ju då så mycket nödigare att ha till
tryckfrihets- hands folk, som påaktar, hvar det börjar brinna, så att man strax
förordningen, kan börja släcka och icke låter elden få öfverhand.
Jag funderade en stund, huruvida jag kunde vara med om herr
Dahns reservation; men äfven den förefaller mig nu ofullständig. Ty
då herr Dahn och hans medreservanter ansett nödigt upptaga särskild
rättighet för konstitutionsutskottet och statsrevisorerna att uttaga vissa
handlingar och få del af dem, så ligger det då mycket nära till hands
att fråga, hvarför det icke skulle behöfvas ett sådant förbehåll äfven
för statsutskottet; hvad som är nödigt för ena utskottet får väl anses
vara det äfven för de andra. Om förhållandet då skulle blifva t. ex.
så, att statsutskottets begäran att utfå vissa handlingar blefve be¬
svarad dermed, att dessa handlingar vore sådana, som Kongl. Ma:jt
förklarat skola hållas hemliga, då tror jag verkligen, att man dermed
icke mycket har stämt nationen för att offra på försvarets altare.
Jag har i färskt minne för i år ett litet exempel; det är en saksom
herrarne sjelfve behandlat för kort tid sedan, nemligen frågan om
befästningarne i Stockholms skärgård. Det fans uti förslaget härom
icke ett ord i detalj, huru de härför begärda millionerna skulle an¬
vändas, utan man hade i stället skylt på att bestämmelserna härom
stode i mobiliseringsplanen, som icke fick offentliggöras. Riksdagen
har nu emellertid gifvit sitt bifall till dessa befästningar, men vet icke,
huru medlen härtill användas. Kan det vara klokt eller ens möjligt
att göra på det viset? Vi anslå så mycket och rundliga medel till
fjerde och femte hufvudtitlarne: är det då för mycket begärdt, om
Riksdagen vill vara med och se, hur pengarne användas? Om det
uppstår missbruk och anledning finnes att beifra detta missbruk, tills
man får rättelse, är det icke då med verklig klokhet förenadt att
fullfölja saken? Jag för min del kan icke förstå annat, och jag skulle
djupt bli ledsen, om denna kammare bifölle detta förslag. Om det
är nödigt att framkomma med ändrade lagbestämmelser härutinnan,
så tror jag att det icke är brådare dermed, än att frågan kan vänta
öfver för denna riksdag och återkomma i början af eu ny riksdags-
period eller i alla händelser så tidigt, att man har mera rådrum till
att tänka öfver saken, så att man icke blir öfverraskad med ett för¬
slag i det syfte, som nu är i fråga. Hur jag än ser saken, så är den
för mig så bekymmersam, att jag på intet vis kan understödja den.
Jag skulle möjligen kunna ansluta mig, som sagdt, till herr Dahns
reservation, men då äfven mot denna kunna göras befogade anmärk¬
ningar, är det mig icke möjligt att bifalla den. Jag skulle derföre
anse det klokast, om kammaren afsloge så väl utskottets som reser¬
vanternas förslag. Jag tror, att det behöfves rådrum i detta fall, så
att vi icke åstadkomma ett förhastadt beslut, som vi och våra efter¬
kommande sedan få djupt ångra. Och om nu ett förslag i den här
rigtningen skulle bli lag, så skulle det sedermera bli svårt att få någon
ändring häri, om vi ansåge en sådan nödig, ty när skulle väl Kongl.
Maj:t befinnas villig att frångå det en gång faststälda beslutet? Jag
Lördagen den 25 April. 39 N:o 34.
tror den tiden skulle kanske aldrig inträffa, eller åtminstone kan det Angående
dräja så länge, att man hinner få en dyrköpt erfarenhet om den ofant- an^dIy^e
liga risk vi nu emotse. Då vi nu under åttio år egt fred i vårt land 0}ch s^ i0:o
— och denna fred vilja väl landets inbyggare fortfarande bevara — så tryckfrihets-
tror jag, att man nu bör dämma igen anledningarna till att, såsom förordningen.
en kammarledamot antydde, “ostördt och i hemlighet få arbeta på (I* orts.)
förberedelser till kriget".
Jag yrkar afslag.
Häruti instämde herrar Larsson i Berga, John Olsson, Mankell,
Ericsson i Väsby, Erikson i Odensvi, Eriksson i Bäck, Ollas A. Ericsson,
Eriksson i Elgered, Norman, Jansson i Saxhyttan, Olsson i Sörnäs,
Sälting, IVallhorn och Norberg.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Då jag fruktar, att det yttrande, som fäldes af den talare,
som strax före mig hade ordet, möjligen skulle kunna föranleda miss¬
förstånd, så har äfven jag anhållit att få säga några ord. Jag före¬
ställer mig nemligen, att om man betraktar saken från dess råtta sida,
så kan det icke vara mer än en mening om densamma så väl hos
Kongl. Maj:ts regering som Riksdagens kamrar. Saken gäller efter
min uppfattning ensamt och uteslutande bevarandet af vårt lands fri¬
het och sjelfständighet, om en fiende skulle hota dess område. Jag
har mycket svårt att förstå, att ett bifall till föreliggande förslag
skulle kunna medföra någon fara, då det ju tvärtom är meningen, att
förslaget skall förekomma en sådan fara. Jag kan heller icke förstå
talet om ett ultimatum, likasom om regeringens intresse här skulle
vara något annat än svenska folkets. Det gäller ju här uteslutande
åtgärders vidtagande, som hafva till mål att värna oss mot en yttre
fiende.
Om jag först går till förhållandena under krig, så tänker jag, att
alla skola vara ense med mig i önskan att få till stånd en sådan lag¬
stiftning, att fienden icke då, genom att härens sammansättning, ställ¬
ning eller rörelser yppas på något sätt, lemnas hjelp. Alla torde väl
förena sig om den meningen, att under krigstid bör den fullständigaste
hemlighetsfullhet råda om dessa förhållanden, emedan, om fienden skulle
få reda på, huru vi hafva det ordnad t och ämna gå till väga, vi riskera
att blifva besegrade. Gör det svenska folket så stora uppoffringar som
det gjort för att öfva landets ungdom i fred, så att den må kunna
med hopp om framgång uppträda i fält, så bör man val icke neutra¬
lisera dessa ansträngningar genom att låta fienden få reda på våra
afsigter, utan tvärtom samla alla bemödanden för att i fält vinna
framgång.
Men det är i vår tid icke endast vid de strategiska operationerna
under kriget, som hemlighetsfullheten är så vigtig, utan, såsom hans
excellens utrikesministern redan anfört, är den äfven vid de förbere¬
dande strategiska operationerna i fred af utomordentlig betydelse på
grund deraf, att meddelanden numera genom ångan och telegrafen
spridas så hastigt öfver hela verlden. Dessa förberedande strategiska
N:0 34.
40
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och 3 § 10:o
tryckfrihets-
förordningen.
(Forts.)
Lördagen den 25 April.
operationer äro: mobiliseriDgeD, härens strategiska uppmarsch och
koncentreringen. I de stora staterna, der det är fråga om anfallskrig,
behöfver man blott tala om mobiliseringen och den strategiska upp¬
marschen eller koncentreringen. Som de omedelbart rycka till anfall
öfver gränsen, behöfva de ingen förberedande gruppering, afsedd att
svara emot fiendtliga angrepp under olika förutsättningar. Uppmarsch
och koncentrering sammanfalla. Det är en bland de svårigheter, som
tillkomma för oss, som agera försvarsvis, att vi måste tänka på en
föregående gruppering, som först, när fiendens anmarsch blir klar, kan
efterträdas af eu mot honom rigtad koncentrering. Men i samma mån
som de strategiska operationerna äro många, varder det dess mer
magtpåliggande att dölja dem för motståndaren. Alla äro de emeller¬
tid af öfvervägande betydelse för det blifvande kriget. Att det icke
kan gå an att låta motståndarne få inblick uti, huru våra stridskrafter
äro sammansatta, och gången af värf tillvägagående vid samlingen -—
mobiliseringen — då tydligen kännedomen härom skulle bereda honom
en ofantlig lättnad, när det gäller för honom att göra upp sina planer,
torde hvar och en ganska lätt förstå. Att likaså, när det är obekant,
hvar fienden tänker nalkas våra landamären, förmedelst landstigning
eller landvägen, och vi derför nödgas genom ett klokt uppställande
af stridskrafterna, ställa så till, att vi om möjligt kunna möta flere
eventualiteter — den strategiska uppmarschen —, kännedom om denna
vår strategiska operation skall i högsta måtto vara till gagn för fien¬
den och derför måste hållas hemlig för honom, torde äfvenledes väl
inses. Och att slutligen, om fienden rycker fram i landet emot oss,
han skall hafva eu oerhörd fördel af att på förhand erhålla kunskap
om det sätt, hvarpå vi då hafva stridskrafterna uppstäda — koncen¬
treringen — hvarför det är af största vigt att undanhålla för honom
denna kunskap, torde ock vara klart och tydligt. Att anordningarne
vid våra fästningar, deras bestyckning och besättning m. m. böra
hållas hemliga för fienden, är ju äfven klart, ty känner fienden detta
på förhand, så är det för honom en lätt sak att vidtaga sådana an¬
ordningar och åtgärder, hvarigenom fästningarne lättare falla i hans
våld.
Det är detta och ingenting annat än detta, som med det fram¬
lagda förslaget afses. Jag kan således icke förstå, hvarför man icke
skulle vilja vidtaga nödiga mått och steg att undanhålla fienden kun¬
skapen om förberedande försvarsåtgärder likasom om våra operationer
vid blifvande krig, ty med desamma åsyftas ju endast det samma som
med härorganisationen afses, nemligen att vi må kunna värna vårt
fosterland.
Hvad de olika redaktionsförslageh angår, så kunna de vara bättre
och sämre. Jag tror, att hvar och en, som med uppmärksamhet
genomläser utskottets förslag, skall finna, att det är det bäst redige¬
rade, men jag ber för min del emellertid att få framhålla, att hvilket
förslag än vinner kammarens bifall, det är vigtigt, att ett positivt
beslut kommer till stånd, så att man icke afklipper möjligheten att
trygga vårt land under de kommande åren, hvilket skulle blifva för¬
hållandet, ifall icke kammaren fattade något beslut i den förevarande
Lördagen den 25 April. 41 N:o 34.
frågan. Jag skulle derför vilja uttala den förhoppningen, att kam- jngf^e
maren icke måtte säga, att det eller det är kammarens ultimatum, “““rf
utan att kammaren måtte fatta ett sådant beslut, att genom Första oc/t s § lfJ.a
Kammarens tillmötesgående eu lagstiftning redan nu, d. v. s. vid tryckfrihet* -
nästa riksdag, kunde blifva fastslagen, så att vi icke utsätta oss för förordningen-
de vådor, som utan tvifvel föreligga, så länge denna fråga icke är löst. (torts°
Man har sagt: hvarför har icke Kongl. Maj:t redan förutkommit
med ett förslag i detta syfte? Men jag frågar: när skulle det hafva
skett? Det är väl det lämpligaste ögonblicket att nu under det sista
öfvergångsåret, hvad vår nya arméorganisation beträffar, söka få denna
fråga klar, och jag kan icke se, att det är någon försummelse, som
Kongl. Maj:t låtit komma sig till last. Att något skulle kunna vinnas
genom att uppskjuta frågan, så att den först om 4 år kunde blifva
afgjord, är mig omöjligt att inse, hvaremot det synes mig alldeles på¬
tagligt, att vårt land skulle tillfogas afsevärd skada, om vi, i händelse
krigsfara en gång skulle hota, saknade bestämmelser i detta afseende.
Att vi skulle få vara mera i fred, om denna lagbestämmelse icke komme
att vinna Riksdagens bifall, och att ett afslag skulle förekomma krig,
är ju alldeles orimligt att antaga. Icke vinner svenska folket större
säkerhet genom att icke någon lagbestämmelse i detta fäll finnes.
Men skulle krig komma öfver oss — hvilket kan hända lika lätt, vare
sig denna bestämmelse finnes eller icke -—- så draga de öfver sig ett
stort ansvar, hvilka icke nu vilja vidtaga de åtgärder, som kunna
vidtagas. Då jag vidare icke kan finna de farhågor i ringaste mån
befogade, som man förmenat skulle vara att befara, om kammaren
godkänner något af de förslag, som föreligga, så hoppas jag, att kam¬
maren skall fatta ett positivt beslut i frågan och icke afslå de främ¬
st älda förslagen, så att ett gemensamt beslut af kamrarne må kunna
till båtnad för vårt land åvägabringas.
Herr Boethius: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna fråga,
då det såg ut, som om alla som uppträdde vore ense om att här någon¬
ting borde göras, och sålunda utsigt förefunnes, att ett af de före¬
liggande förslagen skulle gå igenom, men när jag hörde herr Palme
yrka afslag, så begärde jag ordet.
Herr Palme yrkade afslag på den grund, att intet af de före¬
liggande förslagen vore fullkomligt. Jag ansåg mig då skyldig att
deremot inlägga min gensaga. Skola vi vänta, till dess i föreliggande
fråga ett lagförslag kommer, mot hvilket ingen anmärkning kan upp¬
letas, så lärer väl denna lagstiftning aldrig komma till stånd.
Till min stora sorg hörde jag sedermera en man, hvars ord väga
så tungt i denna församling, eu man, som har så stora förtjenster om
fäderneslandets säkerhet och trygghet, göra samma yrkande. Jag kan
icke förstå hans tankegång. Jag kan icke förstå, huru han kan mena,
att här föreligger något försök att inkräkta på ett berättigadt tillträde
till offentliga handlingar, allra minst om man antager utskottets för¬
slag eller herr Dahns reservation. Det är ju Kongl. Maj:t i statsrådet,
som skall besluta i frågan, och de handlingar, som det gäller, äro
ganska noga specificerade.
N-.o 34. 42 Lördagen den 25 April.
Angående Att en sådan inskränkning är nödvändig, lärer väl icke på allvar
”/™ §4:0° kunna förnekas. Den ärade talaren yttrade, att detta vore ett reaktio-
oeh ~s '§ i0:o närt förslag, ja, är detta ett reaktionärt förslag, så komma vi åtmin-
tryekfrihets- stone i godt sällskap — vi komma nemligen då i sällskap med repu-
Jörordningen. bliken Frankrike, som väl åtminstone icke kan anses som ett reaktio-
or s.) närt land men, såsom vi veta, dock ansett sig behöfva mycket skarpa
bestämmelser i detta syfte.
Icke heller kan jag förstå talet om att detta förslag skulle inne¬
bära en öfverraskning, ty under förra lagstiftningsperioden var denna
sak bragt å bane, så att vi fingo tänka oss in i den, och man kunde
väl då föreställa sig möjligheten af att saken skulle komma igen.
Slutligen ett par ord till! Så väl i denna kammare som i pressen
har man mycket ondgjorts öfver den s. k. Gillingeledens öppnande.
Man har sagt: hvad tjenar det till, att vi skaffa oss försvarsanstalter,
när våra blifvande fiender kunna få tillfälle att i ro studera dem?
Jag vågar icke afgöra, huruvida beskyllningarna i afseende på Gillinge-
leden äro grundade. Om der öppnats en sådan möjlighet, så måste
jag för min del ogilla och beklaga det på det högsta. Men det vill
jag säga: afslår eller hindrar Andra Kammaren hvarje lagstiftning i
denna rigtning, så må icke Andra Kammaren hafva rätt att slå sig
för sitt bröst och ogilla, hvad som har skett vid Gillingeleden, ty der
öppnades på sin höjd en farled för fienden, men kommer en sådan
lagstiftning som den nu ifrågasatta icke till stånd, så blifva nästan alla
våra leder, alla våra försvarsanstalter öppna för fienden. Och hvad
är det för reson uti att kasta ut dyra medel för att öfva vår ungdom
och rusta för vårt försvar och sedan ställa allt detta öppet för fien¬
den? Åtminstone borde, synes det sig, praktiske män icke så göra.
På det att det icke med fog må kunna sägas om denna kammare,
att den i stort gjort sig skyldig till hvad man i smått sagt hafva egt
rum genom Gillingeledens öppnande, ber jag kammaren icke omöjlig¬
göra, att denna lagstiftning må komma till stånd.
För min del skall jag icke yrka bifall till något särskildt förslag,
utan skall för min del acceptera, hvilket det än må blifva, utskottets
eller herr Dahns, nöjd blott något göres för att betrygga fosterlandets
säkerhet.
Herr Fjun g man: Det var beklagligt att från herr Danielson höra
uttalas den åsigt, att detta förslag skulle afse att störta oss i krig,
då aetta är det första grundlagsförslag, som med tydliga ord angifver,
att krigsmagten är till för rikets försvar. Det betonas således uttryck¬
ligen, att förslaget har ett fredligt syfte.
Jag är så stor fredsvän, som någon gerna kan vara, och jag kan
icke finna någon möjlighet att i utskottets förslag inlägga den mening,
man nu velat inlägga deri. Snarare skulle man kunna få fram en
sådan mening ur reservanternas förslag, deri man uteslutit dessa ord
»till rikets försvar», hvilka ord äro karakteristiska för utskottets
förslag.
Jag tror för min del, att kammaren lugnt och tryggt kan taga
utskottets nu föreliggande förslag, utan att behöfva riskera någonting.
Lördagen den 25 April. 43 N:0 34.
Det är icke andra handlingar, som skulle komma att undandragas Angående
allmänheten, än sådana, som redan nu faktiskt äro allmänheten undan-
hållna på grund af gammal häfd allt ifrån den tid vårt nuvarande Jh s | \0:o
statsskick infördes, eller ifrån år 1809. Då dessa generalstabshandlin- tryckfrihets-
gar aldrig varit öppet tillgängliga för allmänheten, och allmänheten, förordningen.
såvidt jag vet, alltid respekterat detta hemlighållande, kan jag icke (forts.)
finna något skäl, hvarför man icke skall i lag stadga hvad som redan
faktiskt finnes till.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid utan inskränka mig
till att fortfarande yrka bifall till utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Bergendahl, Larsson från
Upsala och Petersson i Boestad.
Vidare anförde:
Herr Restadius: Då en så väldig granskare som herr Hedin
icke kunnat finna några andra skäl för nedgörande af konstitutions¬
utskottets förevarande betänkande än dem han här framstält, har jag
derigenom bibringats den öfvertygelsen, att konstitutionsutskottets för¬
slag är betydligt bättre äu jag vågat hoppas.
I sitt anförande har han angående den nu till behandling före¬
liggande frågan såsom hufvudsakligt skäl för att framhålla herr Dahns
förslag framför konstitutionsutskottets anfört, att, om konstitutions¬
utskottets förslag antoges, deri skulle ligga en ytterst^stor fara, emedan
man skulle kunna processa sig till rätt gent emot Kongl. Maj:t. Ja,
det är just hvad som kan inträffa, om herr Dahns förslag antages,
ty skilnaden mellan detta förslag och konstitutionsutskottets är i
hufvudsak, att utskottet icke velat, att andra handlingar skola hemlig¬
hållas än sådana, hvilkas offentliggörande kan vara till skada för lan¬
det. En sådan bestämmelse finnes icke i herr Dahns förslag, och
skulle nu herr Dahns förslag antagas till lag och konstitutionsutskottet
få att bedöma, om Kongl. Maj:t lagligen förfarit, då han beslutat, att
eu handling skall hemlighållas, hvilken objektiv grund har konstitu¬
tionsutskottet då att följa vid bedömandet, om detta beslut är lagligt
eller icke? Ingen, såvidt jag kan finna. Antages deremot konstitutions¬
utskottets förslag, förefinnes den fullkomligt objektiva grunden: är
' offentliggörande af denna handling skadlig för riket eller icke?
Det synes mig således att, om jag antager herr Dahns förslag,
jag dermed har mera skadat än gagnat det mål, hvartill herr Hedin
syftade, än om jag antager konstitutionsutskottets förslag.
Jag skall anhålla att till samma ärade talare få framställa en
förfrågan: hvarför vill han icke medgifva svenska folket en del af det
skydd, som t. ex. ett land, sådant som Frankrike, hvars institutioner
han skattar så högt, redan länge beredt sig?
Det var med synnerlig smärta, som jag hörde ett yttrande af
herr Danielson, och äunu mera smärtade mig det slut, hvartill han
kom, men det synes mig dock, som om hans anförande icke hvilade
på fullt rigtig uppfattning om hvad med konstitutionsutskottets förslag
N:o 34.
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
ock S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts).
44
Lördagen den 25 April.
afses. Han utgår från den förutsättningen att, derest detta förslag
antages, man skulle kunna fullkomligt undangömma alla de handlingar
hvarom fråga nu är. Nej, mine herrar, derom är icke alls fråga, utan
endast att få ett minimum af sådana handlingar undandragna offent¬
ligheten för att derigenom förskaffa oss något af det skydd, som alla
andra civiliserade länder i ty fall beredt sig.
Han har såsom stöd för sitt påstående anfört ett yttrande af mig
och talade om att det skulle vara gräsligt, om här skulle anställas
mångåriga förberedelser för krig, som icke skulle blifva bekanta, men
af det sammanhang, hvari jag talade om dessa förberedelser, framgår
det väl tydligt, att jag dermed blott afsåg förberedelser från krigs-
magtens sida att försvara vårt land vid ett möjligen skeende anfall af
en främmande magt. Härpå skall jag be att få åberopa ett exempel.
Låtom oss antaga, att Målaredalen anfalles af en fiende. För ett
sådant fall måste förberedande undersökningar vara verkstälda för
att på förhand utreda, hvilua åtgärder som med anledning deraf borde
vidtagas. Het måste väl vara mycket säkrare, om man i lugn och
ro och under åratal fått bereda sig härpå, än om man skulle börja
dermed först då kriget redan är utbrutet.
För alla dem, som vilja bereda Sverige en del af det skydd, som
alla civiliserade länder förskaffat sig, synes det vara af vigt att bi¬
falla konstitutionsutskottets förslag, hvartill jag fortfarande yrkar
bifall.
Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! För min del är
jag lifligt öfvertygad om nödvändigheten af att man vidtager en åtgärd
sådan som den, hvilken Kong], Maj:t föreslagit, nemligen att man stad¬
gar, att åtminstone vissa försvarsåtgärder skola hemlighållas, och jag
tror äfven, att flertalet af denna kammares ledamöter hyllar samma
uppfattning. Jag är derför alldeles förvissad om att detta af Kongl.
Maj:t framstälda förslag skulle vunnit kammarens bifall, om det, såsom
chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade, blifvit framstäldt i en
rätt form, men det är just den omständigheten, att det enligt mitt
förmenande icke framstälts i den rätta formen, som mot förslagets
antagande uppväckt det motstånd, som här gifvit sig tillkänna.
Förslaget innefattar icke endast det, hvarom alla äro ense, nem¬
ligen nödvändigheten af att hemlighålla vissa försvarsåtgärder, utan
det går derutöfver. Det innebär eu afskrifning af svenska medbor¬
gares hittills åtnjutna fri- och rättigheter i en större utsträckning än
som för rikets säkerhet nödigt är. Och då man här talar om det
ansvar, hvilket man såsom folkrepresentant ådrager sig, om man för¬
summar att iakttaga rikets säkerhet, så får man i denna sin egen¬
skap icke förbise, att det finnes äfven ett annat ansvar, som åligger
oss, det nemligen att med stor noggrannhet och pligttrohet bevaka de
fri- och rättigheter, som folket eger.
hör öfrigt, hvad innebär nu det så kraftigt framhållna ansvaret?
Icke drabbar ansvaret oss derför, att vi helt och hållet vilja afböja
en för rikets säkerhet nödvändig åtgärd. Ansvaret kommer icke att
drabba oss i högre grad, än att vi nu icke vilja vidtaga den föreslagna
Lördagen den 25 April. 45 N:o 34.
åtgärden under omständigheter af så tryckande art och beskaffenhet, Angående
att man kan befara att man handlar oklokt, om man icke uppskjuter
afgörandet till något längre fram. Detta ansvar dela vi emellertid 0Jh s | %:o
med Kongl. Maj:ts regering, ty är frågans skyndsamma afgörande af tryckfrihets-
den stora vigt, som Kongl. Maj:t tillmäter detsamma, hvarför har då förordningen.
regeringen försummat att framkomma med sitt förslag under något (Forts.)
föregående år af denna riksdagsperiod. I fall sådant skett, hade man
haft tid och tillfälle att granska förslaget, och det hade då kunnat nu
föreligga i ett sådant skick, att man utan fara kunnat antaga det.
Herr Elowson: Herr talman! Jag skall till en början anhålla
att få fullständigt ansluta mig till herr statsrådet och chefens för
landtförsvarsdepartementet anförande, då han sade, att samma mening
bör göra sig gällande hos Kongl. Maj:t och Riksdagen angående landets
väl. Jag ansluter mig, såsom sagdt. till denna hans åsigt, men jag
tror, att det förr icke varit fullt samma mening rådande hos regering
och Riksdag. Så vidt jag kan påminna mig, har det dock icke hos
Riksdagen varit någon brist på offervillighet för det, som verkligen af-
sett landets väl.
Frågan är nu likväl den, huruvida det förslag, som föreligger till
ändring af tryckfrihetslagen, är uteslutande till beredande af landets
väl eller om icke onödiga inskränkningar af medborgarnes fri- och
rättigheter också spela in deri.
Regeringens förslag kunde jag från första början icke vara med
om, emedan jag anser, att det har alltför stort omfång; det var för
många handlingar, som enligt detsamma kunde blifva hemlighållna.
Nu har chefen för justitiedepartementet yttrat, att han godkänner
den utveckling af regeringens förslag, som konstitutionsutskottet före¬
slagit, men jag för min del kan icke vara med om utskottets förslag,
hufvudsakligen på den grund, att bestämmelserna enligt detsamma
skulle få, såsom jag uttryckt det, ett alltför stort begreppsomfång.
Det blefre alla aktstycken öfver krigsmagten, som skulle kunna hemlig¬
hållas, och detta är enligt min tanke icke lämpligt för rikets säkerhet
och icke öfverensstämmande med medborgarnes fri- och rättigheter.
En medlem af konstitutionsutskottet rigtade mot min reservation
den invändning, och denna invändning drabbar äfven till en del herr
Dahns reservation, att uttrycket mobiliseringsplaner skulle vara mång¬
tydigt. I detta afseende vill jag fästa uppmärksamheten på att tolk¬
ningen af betydelsen utaf mobiliseringsplaner skall, såvidt de skola
hemlighållas, tillkomma Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t lär väl kunna
med säkerhet afgöra, huruvida eu handling, hvars offentliggörande är
ifrågasatt, är att räkna till en mobiliseringsplan eller icke.
Talaren på boråsbänken synes hafva helt och hållet missförstått
det tillägg i min reservation, hvari det talas om de handlingar, som
ligga till grund för mobiliseringsplaner. Derigenom förskaffas verkligen
ett skydd åt handlingar, som nu sakna sådant, och detta är en för¬
bättring i det syfte, som regeringen med sitt förslag afsett.
Fn annan talare menade, att vissa handlingar eller aktstycken,
som vore en följd af mobiliseringsplanerna, icke skulle blifva fullt
N:o 34.
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
46
Lördagen den 25 April.
skyddade. Ja, detta är alldeles rigtigt, och meningen är väl icke, att
sådana handlingar, som tillkommit till följd af mobiliseringsplaner,
skola vara skyddade på så sätt, som af denne talare afsetts. Om en
mobiliseringsplan antages och det ingår i denna plan, att vissa om¬
råden skola hafva så och så många hästar i beredskap för krigstjenst,.
och att så och så mycket skall ställas till trängens disposition, så
lärer det väl icke vara meningen, att en bestämmelse härom skall
vara hemlig.
Hans excellens herr utrikesministern omnämnde, huruledes ett tid-
ningsmeddelande angående arméns ställning under fransk-tyska kriget
hade kommit in från Paris öfver London till det tyska högqvarteret,
men det har redan blifvit påpekadt, att denna anmärkning icke träffar
det moment, hvarmed vi nu sysselsätta oss, utan den rör den para¬
graf, hvilken vi längre fram komma att behandla.
I sammanhang härmed skall jag be att få ytterligare betona, att
en väsentlig skilnad bör göras mellan de bestämmelser, som äro rå¬
dande under fred, och dem, som äro rådande under krig. I sist¬
nämnda afseende stadgas i tyska presslagen af den 7 maj 1874 § 15:
“I tider åt krigsfara och krig kunna offentliggöranden om trupprörelser
eller försvarsmedel af rikskanslern medelst offentlig kungörelse för¬
bjudas. u Häraf se vi, mine herrar, att den bestämmelse, som kon¬
stitutionsutskottet nu är färdigt att föreslå riksdagen till antagande
uti tredje paragrafen beträffande krigstid, i hufvudsak är öfverens¬
stämmande med hvad som är gällande i Tyskland, och det måtte väl
då för dylika förhållanden vara tillräckligt.
Det har användts under debatten det uttrycket, att man skulle
förbereda rustningar, och sådana kunde möjligen i de stora staterna,
i kulturländerna, hafva betydelse för ett anfallskrig, men då icke något
anfallskrig från Sverige och Norge kan ifrågakomma, utan det hufvud¬
sakligen är ett försvarsändamål, hvarför vi rusta oss, så spelar hemlig¬
hållandet af mobiliseringsplaner hos oss en helt annan rol.
Jag har en väsentlig anmärkning att framställa mot den af herr
Dahn formulerade reservationen, nemligen att han icke framhållit så¬
som ett kännetecken på de handlingar, hvilka skulle af Kong!. Maj:t
kunna förklaras såsom hemliga, den egenskapen, att deras offentlig¬
görande skulle lända till våda för rikets säkerhet. Jag anser nem¬
ligen, att detta är en alldeles nödvändig bestämmelse. Denna bestäm¬
melse har utskottet i sitt förslag och jag har den äfven i min reservation,
men utelemnar man densamma, så gifves för stor latitud åt det om¬
råde af handlingar, som skulle kunna hemlighållas.
Nu är ju afsigten med det lagbud, med hvilket vi sysselsätta oss,
dels att förhindra utlemnandet af mobiliseringsplaner och dels att stadga
straff' för offentliggörande i tryck af sådaua handlingar. Jag skall be
att få erinra derom, att hvarje åtgärd, som kan rubriceras såsom skad-
lig, farlig eller vådlig för landets säkerhet, fäller under allmän straff¬
lag, så att vi följaktligen icke äro utan allt skydd. Jag skall vidare
erinra derom, att erfarenheten icke gifvit något vittnesbörd om att
tryckfriheten beträffande offentliggörandet af aktstycken, som borde
vara hemliga, blifvit på något sätt missbrukad. Jag tror också, att
Lördagen den 25 April. 47 N;o 34.
tidningspressens meddelande af sådana handlingar måste af fienden Angående
mottagas med stor försigtighet, och jag anser, att en öfverbefälhafvare, dnayyP%g
om han får en tidningsnotis, väl kan få ett uppslag, såsom t. ex. den och s 10;o
tyske befälhafvaren vid nyssnämda tillfälle fick från London, men dock tryckfrihets-
bör kritiskt undersöka densamma. Man har efterforska^ hvilken den forordningen.
egentliga anledningen kunde vara dertill, att Sverige förlorade fästom- (Poita.)
gen Sveaborg. Historien har gifvit den upplysningen, att en bland
dessa anledningar varit den, att i fästningen inkommit tidningar, som
varit helt och hållet svenska till utseendet och som innehållit skildrin¬
gar af tillståndet i Stockholm och i Sverige i allmänhet, hvilka tid¬
ningar alls icke varit tryckta i Sverige, utan som fienden gått i för¬
fattning om att trycka. Dessa meddelanden hade eu sådan inverkan
på kommendanten, att det blef den egentliga anledningen till fästom-,
gens uppgifvande.
Jag skulle, då det icke ligger någon fara i ett uppskof, visser¬
ligen kunna finna mig i att ärendet uppskjutes, såsom här blifvit
föreslaget. Jag kan icke vara med om utskottets förslag, emedan det
är alldeles för vidsträckt. Jag kan icke heller rösta för herr Dahns
reservation, så framt icke förslagen ställas mot hvarandra och jag icke
har något annat att rösta för; jag kan det icke derför, att den ka¬
rakter af vådlighet för rikets säkerhet, som skulle uppkomma genom
offentliggörandet af de handlingar, hvilkas hemlighållande kommer i
fråga, är i den reservationen utesluten. Jag anhåller derför, herr tal¬
man, att få vidhålla mitt förut gjorda yrkande.
Herr Palme: För att förekomma hvarje missuppfattning, önskar
jag få till protokollet anföra, att det icke är, emedan jag icke är fullt
och fast öfvertygad om nödvändigheten att lagstifta mot obehörigt
offentliggörande af vissa till försvarsverket hörande handlingar, som
jag yrkat afslag, utan att det är uteslutande derför, att jag anser,
att samtliga de nu föreliggande förslagen äro behäftade med sådana
fel och ofullkomligheter, att jag deremot måste opponera mig. Jag
vidhåller mitt yrkande.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman, mine herrar! Innan diskussionen afslutas,
anser jag det vara min skyldighet att påpeka, att det förslag, som
konstitutionsutskottet här framstält till herrarnes profvande, enligt mitt
förmenande innebär alldeles tillräcklig garanti derför, att genom till-
lämpningen af de bestämmelser, som detta förslag innehåller, yttrande-
och tryckfriheten här i landet icke skola undergå någon annan in¬
skränkning än den, som är alldeles nödvändig för bevarande af rikets
bestånd.
Samtliga de talare, som här uppträdt, hafva vitsordat, att bestäm¬
melser i ämnet äro erforderliga. Det torde äfven och med rätta kunna
sägas, att den diskussion, som här egt rum, icke har uppenbarat
sådana fel i det af konstitutionsutskottet framlagda redaktionsförslaget,
att dess ordalydelse skulle innebära något hinder för dess antagande
såsom hyllande till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag. Under
N:0 34.
48
Lördagen den 25 April.
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets-
förordningen,
(Forts.)
Angående sådana förhållanden förefaller det mig som om Andra Kammaren borde
,e ie med ett bifall till detta förslag uttala, att ämnets vigt är sådan, att
kammaren icke vill på sig taga det ansvar, som ovilkorligen måste vara
förenadt med ett förkastande af den åtgärd, som är föreslagen att nu
vidtagas.
Det är alldeles uppenbart, att eu sådan tillämpning från Kong].
Maj:ts sida, som man här förutsatt möjligheten af, är utesluten genom
det konstitutionella ansvar, under hvilket Konungens rådgifvare handla,
och det är också utan gensägelse rigtigt, att konstitutionsutskottet
med de bestämmelser, som finnas i lagen, är oförhindradt att utkräfva
det ansvar, som Konungens rådgifvare genom en origtig tillämpning
af nu ifrågasatta lagbud nödvändigt måste vara underkastade. Under
sådana förhållanden synes mig kammaren böra förklara det af konsti¬
tutionsutskottet framlagda förslaget hvilande till grundlagsenlig slutlig
behandling vid nästa riksdag.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Det nämndes af herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, att detta förslag var af så genom¬
gripande betydelse, att kammaren icke borde taga på sitt ansvar att
afslå detsamma, utan antaga konstitutionsutskottets förslag, sådant det
nu föreligger. Just derför att detta förslag har den betydelse, som
det har, har jag ansett mig skyldig att begära ordet för att fritaga
mig från det ansvar, som ett antagande af konstitutionsutskottets för¬
slag innefattar. Huru man än läser det, lär det enligt mitt förmenande
icke kunna förnekas, att det mycket väl kan tydas på det sätt just
till följd af orden “andra handlingar'-', att det är mycket mera om¬
fattande, än man här velat göra det till.
Det har klandrats, att den vid betänkandet fogade reservationen
icke är nog tydlig. En talare på elfsborgslänsbänken nämnde, att i
det fallet skulle utskottets förslag vara mycket bättre, derför att det
vore alldeles tydligt. Ja, mine herrar, nog är det tydligt så till vida,
som under dess förbud skulle kunna indragas hvilka handlingar som
helst, som ligga till grund för mobiliseringsplaner, såsom t. ex. leverans-
aftal och dylikt, men just derför, att tydligen sådana handlingar kunna
komma att inräknas, kan jag icke vara med om detta förslag.
Det skulle vara så nödvändigt, att detta förslag komme till stånd
så fort som möjligt, och det har jag också trott. Men efter hvad
vice ordföranden i konstitutionsutskottet nyss yttrade, har jag blifvit
litet tveksam i det fallet. Han sade nemligen, att det endast var
fråga om generalstabshandlingar, och att det var gammal praxis, att
sådana handlingar icke få utlemnas till allmänheten. När detta är
gammal praxis, så är det väl icke så farligt att dröja. De ord, som
jag nyss citerade, hafva verkligen fälts af vice ordföranden i konsti¬
tutionsutskottet.
Jag är för min del af den mening, att något bör göras i detta
fall, ty det kan obestridligen vara af vigt, att icke vissa mobiliserings-
handlingar, kartor och dylikt få lemnas till allmänheten. Derför skall
jag kunna vara med om det förslag, som framstälts af herr Dahn jemte
hans medreservanter. Men jag vill icke vara med om ett förslag, som
49
N:o 34.
Lördagen den 25 April.
går ett enda steg längre, än som är förenligt med den rätt, allmän¬
heten har att granska offentliga handlingar, som äro förvarade i våra
embetsverk. Jag tror, att detta är en så vigtig rätt, som allmänheten
har, att jag vill säga, att detta af herr Dahn framstälda förslag är
den allra yttersta gräns, till hvilken jag vill gå; jag går ej ett steg
längre.
Jag har intet särskild t yrkande att göra.
Herr Hedin: Chefen för kongl. justitiedepartementet har sagt,
att mot missbruk af den rätt, som här begäres åt Kongl. Maj:t, finnes
en garanti i Konungens rådgifvares konstitutionella ansvar. Jag tillåter
mig, herr talman, att anmärka, att detta är en lek med ord, som icke
borde förekomma i en allvarlig debatt. Han kan icke vara okunnig
om hvad detta konstitutionella ansvar betyder, och att konstitutions¬
utskottet har ringa magt att utkräfva sådant ansvar af Konungens
rådgifvare, så länge vi hafva en sådan Första Kammare, som vi ha.
Herr Hahn: Jag ber endast att helt kort få förklara, att jag
kommer att rösta för rent afslag. Till de skäl, som förebragts mot
Kongl. Maj:ts proposition och utskottets förslag, vill jag emellertid
äfven lägga ett, som för mig personligen har ganska stor betydelse.
Jag är nemligen viss om, att om jag i detta ögonblick vore i tillfälle
att höra mina valmän i denna fråga, så skulle de råda mig att under
nuvarande förhållanden rösta för afslag å såväl konstitutionsutskottets
förslag som Kongl. Maj:ts proposition. Och då denna mina valmäns
åsigt sammanfaller med min egen, så har jag så mycket större anled¬
ning att rösta för afslag å såväl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Inom utskottet har äfven jag varit
af den åsigten, att stadganden i det syfte, som Kongl. Maj:t föreslagit,
torde vara af behofvet påkallade, och detta har äfven under den
diskussion, som här så länge pågått, icke af någon förnekats. Men
jag har också såsom reservant ‘vant af den åsigten, att ett sådant
stadgande borde göras så försigtigt som möjligt. Vi hafva här i kam¬
maren hört, huru åt flera personer reservanterna blifvit klandrade
derför, att vi velat gå längre än utskottet. Jag vill medgifva, att vi
det gjort. Men då kan man icke heller beskylla oss reservanter för
att hafva försökt rifva sönder ett förslag, som här under diskussionen
allmänt erkänts vara till vissa delar af behofvet påkalladt.
Under det att flertalet af konstitutionsutskottets ledamöter velat
gifva Kongl. Maj:t nära nog oinskränkt rätt att i statsrådet besluta,
hvilka handlingar skola hemlighållas, hafva de förbisett göra något
stadgande om att Riksdagens konstitutionsutskott och statsrevisorerna
böra hafva sin granskningsrätt sig förbehållen. Jag får upprigtigt säga,
att jag icke kan so någon fara i att Riksdagen antager den reserva¬
tion, som af herr Dahn m. fl. afgifvits. Der medgifves Kongl. Maj:t
att besluta, hvilka handlingar i fäderneslandets intresse böra hemlig¬
hållas, men konstitutionsutskottets och statsrevisorernas rätt är der
också tillgodosedd, så att jag icke tror, att något missbruk kan före-
Anclra Kammarens Prof. 1896. Ko S/t.
Angående
ändrad lydelse,
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
4
H o 34.
50
Angående
ändrad lydelse
af S § 4:0
ock 3 § 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Lördagen den 25 April.
komma. Det blir ju äfven i detta förslag stadgadt med uttryckliga
ord, att Konungens rådgifvare skola svara för, om de tillstyrka Kongl.
Maj:t att hålla sådana handlingar hemliga, hvilkas hemlighållande icke
är af behofvet påkalladt.
Då jag för min del i likhet med herr Dahn tror, att ett stad¬
gande i det syfte, Kongl. Maj:t föreslagit, bör komma till stånd, så
ber jag att få yrka bifall till den af herr Dahn m. fl. afgifna reser¬
vationen.
Herr Themptunder: Jag kunde visserligen i likhet med flere
andra talare, som deltagit i denna diskussion, säga, att jag icke tänkt
deltaga i densamma, hvilket verkligen vant min mening. Men då jag
hör till dem, som anse alldeles oeftergiflig!, att man får en lagstift¬
ning i detta fall för att undandraga från offentliggörande handlingar,
hvilkas publicerande skulle för rikets säkerhet kunna vara af allra
största våda, så är jag naturligtvis intresserad för att kammaren måtte
fatta något beslut i den rigtningen. Det synes äfven mig, att det i
åtskilliga afseenden kunde vara likgiltigt, om utskottets förslag eller
herr Dahns reservation antages. Dock får jag säga, att jag anser herr
Dahns reservation hafva ett visst företräde i det afseendet, att den
uttryckligen häfdar konstitutionsutskottets och statsrevisorernas rätt
att taga del af ifrågavarande handlingar. Men nu har det under
diskussionen blifvit påpekadt, att en myndighet, som borde ega samma
rätt som konstitutionsutskottet och statsrevisorerna, ytterligare funnes,
nemligen statsutskottet, och det kan ju ingen bestrida, att med den
allmänna granskningsrätt, som tillkommer statsutskottet öfver rikets
statshushållning, en med de andra nämnda myndigheternas likartad rätt
i detta fall måste tillerkännas statsutskottet. Blott den omständig¬
heten, att statsutskottet skall behandla statsrevisorernas berättelse,
pekar tydligt hän på att detta utskott bör ega bemyndigande att ta
del af så beskaffade hemliga handlingar.
Det är derför jag för min del anser det önskvärd!, att i herr
Dahns reservation inskjutes mellan orden “konstitutionsutskottets1' och
“statsrevisorernas“ ordet “statsutskottets“, så att denna punkt af
reservationen skulle erhålla följande lydelse: “dock att härigenom
konstitutionsutskottets, statsutskottets och statsrevisorernas rätt ej in-
skränkes“.
Det är med den ändringen jag ber att få yrka bifall till herr
Dahns reservation.
Herrar Zetterstrand, Svensson från Karlskrona och Nilson från
Lidköping instämde häruti.
Herr friherre Barnekow: Inom utskottet fans icke mer än en
enda mening derom, att någon ändring i detta syfte borde vidtagas.
Det är först i kammaren, man framkommit med anhållan, att förslaget
skulle alldeles afslås; inom utskottet fans icke någon sådan uppfatt¬
ning. Om jag uppställer en jemförelse mellan utskottets förslag och
herr Dahns reservation, får jag för min del uttala den åsigten, att jag
51
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
finner herr Dahns förslag nästan lika omfattande som utskottets, ty
der kan ju ingenting undantagas, alla måste hållas hemliga, för så vidt
icke Kongl. Maj:t medgifver ett undantag. I utskottets åter är det
Kongl. Maj:t, som bestämmer hvilka som skola hemliga hållas.
Jag har uti utskottet varit med om det slut, hvartill utskottet
kommit. Det var rätt mycket besvär, innan vi kunde komma derhän; vi
tillsatte komitéer och arbetade på alla möjliga sätt för att söka få en
öfverenskommelse till stånd, ty vi ansågo, att någonting i detta afse¬
ende borde göras.
Men, mine herrar, de farligaste motståndarne till förslaget äro de
personer, som säga: “ja, vi önska och erkänna, att någonting borde
göras, men detta, som nu föreligger, duger icke alls1'. Att sätta något
annat i stället försöka de dock icke. De tro visserligen, att de vilja
hafva en förändring, men faktiskt yrka de endast afslag. Dessa ut¬
göra en mycket farlig kategori bland de talare som uppträdt.
Nu finnes det andra personer, som här uppträdt, hvilka icke ha
det ringaste förtroende för regeringen och representationen, och de
kunna naturligtvis icke vara med om förslaget. När man uppfattar
regeringens åtgärder så, att de alls icke afse att skydda landet, utan
blott att skydda vissa högre embets- och tjenstemän, mine herrar, då
kunna vi icke någonting göra. Då får man omstörta landets hela
styrelseskick och har icke något annat att gå till än att införa repu¬
bliken, innan dessa herrar bli tillfredsstälda.
Ha vi icke alls något förtroende för regeringen, vet jag icke, huru
någon lag i detta ämne skall kunna stiftas. För min del tror jag
icke, att det är så farligt med det af utskottet framlagda förslaget.
Konstitutionsutskottet skulle dock ha rättighet att granska, hvilka
handlingar äro sådana, att deras offentliggörande kan medföra våda
för rikets säkerhet, och jag kan icke finna annat, än att utskottet skulle
ha rättighet att i dylika fall tillämpa 106 och 107 §§ regeringsformen.
Men har jag den uppfattningen, att det är alldeles omöjligt att i detta
hänseende åstadkomma någonting, så länge representationen är så
sammansatt som den är och så länge vi ha en Första Kammare sådan
som den nuvarande, då måste jag naturligtvis yrka afslag. Har jag
åter den uppfattningen, att man kan hafva något förtroende för vår
nuvarande regering och att man äfven kan hysa förtroende för en
kommande regering, så måste jag också anse, att någonting i detta
hänseende bör kunna göras.
Här har talats om den utländska lagstiftningen. Äfven jag har
derom tagit någon kännedom, men jag har icke gått längre än till
Norge. Jag har dervid icke kunnat undgå att känna en viss förvåning
öfver hvilka stränga bestämmelser der gälla i detta afseende. Om
Sverige och Norge skulle i ett gemensamt krig uppträda tillsammans mot
en och samma fiende, så skulle man från norsk sida icke utan befogen¬
het kunna säga: vi kunna icke gå med Sverige, der man i detta fall
har en så fri lagstiftning; svenskarne kunna blotta alla våra hemlig¬
heter. — Under det att man här talar om fästningsstraff från och med
två månader till och med tre år, straffas i Norge utlemnandet af
ifrågavarande slags handlingar med fästning i sex månader till och
Angående
ändrad lydelse
af 2 § 4:0
och S § 10:o
tryckfrihets-
förordningen.
(Forts.)
N:0 34.
52
Lördagen den 25 April.
Angående
ändrad lydelse
af 3 2 4:o
och 3 2 10:o
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
med tolf år. Man skulle således från norsk sida kunna framställa
den fordran: skola vi ställa oss på samma punkt som Sverige, så måste
vi ka säkerhet för att icke Sverige skall blotta våra hemligheter.
Jag tror, att man icke får vara allt för ömtålig i detta hänseende.
Jag håller strängt på tryckfriheten, och man säger nu, att den¬
samma icke har missbrukats. Det är sant, och det får man vara vår
press mycket tacksam för. Innan frestelsen kommer, är det dock icke
svårt att motstå densamma. Vi ha nu haft en åttaårig fred. Men då
eu gång frestelsen kommer, få vi se, om vår press kan motstå den¬
samma. Om vi då icke hade någon lagstiftning i ämnet, vore det
kanske än svårare att motstå frestelsen.
Vi skola icke fästa oss vid att man hittills icke haft behof af
en dylik lagstiftning. Vore vi alla hederliga och aktningsvärda men-
niskor, så behöfde vi inga lagar sådana som denna. Men det är fara
för att det kan uppträda personer, som låta muta sig till att för pen¬
ningar göra allt möjligt, och det är derför vi hafva behof af sådana
lagar. Vårt land är egentligen det enda civiliserade i verlden, som
icke har någon lag i detta hänseende.
Man säger nu, att vi hafva god tid och kunna uppskjuta med af-
görandet af denna fråga. Jag är verkligen naiv nog att tro, att vi äro
eu så hygglig och beskedlig nation, att det icke vore någon fara för¬
enad med ett sådant uppskof, men det tcunde hända, att fara upp-
stode. Då kunde man tillämpa hvad som här yttrades af herr
Danielson, som för öfrigt, hvithet jag beklagar, yrkade afslag. Han ta¬
lade om huru vi skulle i händelse af krig få sända ut våra söner i fält.
Om så blefve fallet, och om dessa planer, som här äro i fråga, blefve
förrådda och kanske omintetgjorda, så skulle detta medföra oöfver-
skådliga följder.
Denna sak tål verligen att fundera på. Vi hafva inom utskottet
behandlat den ganska allvarligt, och der höjdes, som sagdt, icke eD
röst för att intet borde i saken åtgöras. Vi ha nu gjort så godt vi
kunnat och sökt samarbeta så mycket som möjligt för att komma
till något resultat.
I närvarande stund skall jag, herr talman, då jag biträdt utskot¬
tets förslag, anhålla att till detsamma få yrka bifall. Jag vill hoppas
och jag önskar, att någonting i detta hänseende må kunna åstadkommas.
Vi kunna, som sagdt, icke lita på, att hittills allt varit godt, ty vi
veta icke, hvad framtiden kan bära i sitt sköte.
Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Dahn: Herr talman! Jag har ingenting mot ett sådant
tillägg, som herr Themptander föreslagit, och jag skall derför, med
återtagande af mitt förra yrkande, tillåta mig att yrka bifall till reser¬
vationen med det af honom gjorda tillägget.
Med herr Dahn förenade sig herrar Bengtsson i Gullåkra och
Bunden.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall till
53
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan och bifall till jn'Jft'nd.e,
herrar Elowsons och Vahlins reservation; 3:o) bifall till herr Dahns anaJ°e, ^ ^.0 e
m. fl. reservation i oförändradt skick; 4:o) bifall till sistnämnda reser- och s ^ 10;u
vation med den af herr Themptander föreslagna ändring; och 5:o) af- tryckfrihets-
slag å samtliga de föreliggande förslagen. Efter det herr talmannen förordningen.
till proposition upptagit hvart och ett af dessa yrkanden, yttrade
Herr Hedin: Herr talman! Jag skall be att få återtaga mitt
yrkande om bifall till herr Dahns m. 11. reservation och i stället för¬
ena mig med dem, som yrkat rent afslag.
Herr talmannen förnyade härefter propositionerna å de yrkanden,
som återstodo, och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
bifall till utskottets hemställan. Votering begärdes. Med anledning
häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen,
å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till herr
Themptanders förslag, nu förklarades hafva de flesta rösterna för sig.
Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades votering, hvarför,
och sedan till kontraproposition i denna votering antagits yrkandet om
afslag, nu först uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposi¬
tion af följande innehåll:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående för¬
sta punkten i förevarande utlåtande n:o 7 antager yrkandet om bifall
till den af herrar Dahn m. fl. vid denna punkt afgifna, utskottets be¬
tänkande vidfogade reservation med den af herr Themptander deri
föreslagna ändring, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
♦
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda vote-
tering antagit yrkandet om afslag å såväl utskottets hemställan i nämnda
punkt som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
I denna första votering afgåfvos 141 ja-röster och 70 nej-röster;
och erhöll i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande
lydelse:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 34.
54
Lördagen den 25 April.
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herrar Dahn m. fl. vid denna punkt afgifna, utskottets
betänkande vid fogade reservation med den af herr Themptander deri
föreslagna ändring.
Hufvudvoteringen visade 63 ja, men 149 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.
Punkterna II och III.
Biföllos.
§ 7.
Om ändring
af §§ 1 och 5
tryckfrihets¬
förordningen.
I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af väckt motion om ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihets¬
förordningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 211, hade herr
E. Olsson i Kyrkebol föreslagit, att Riksdagen ville antaga att hvila
till grundlagsenlig behandling ett i motionen framstäldt förslag till för¬
ändrad lydelse af ofvanstående paragrafer i tryckfrihetsförordningen;
och hemstälde utskottet,
att Riksdagen, med bifall till motionen, måtte antaga att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad lydelse
af nedanstående paragrafer i
T ryckfrihetsförordningen.
§ I-
5:o) Privilegier å boktryckeri skola ej erfordras, utan stånde hvar
och en fritt att, utan hinder af någon särskild författning, äldre pri¬
vilegier eller något boktryckerireglemente, samt utan att vara under¬
kastad någon skråordning, anlägga sådana tryckerier, af hvad beskaffen¬
het eller vidd honom tjenligt synes, uti stad eller köping; Konungen
•obetaget att tillåta inrättande af boktryckeri äfven å annan ort.
Då boktryckeri anlägges å ort, som lyder under landsrätt, skola
i alla mål, som boktryckningen röra, boktryckare, arbetare i tryckeriet
samt der tryckta skrifters författare och utgifvare lyda under råd¬
stufvurätten i närmaste inom länet belägna stad, der sådan rätt finnes.
Den nytt boktryckeri inrättar —----innehåll och skrifart.
§ 5-
6:o) Förbrytelser emot denna lag upptagas vid rådstufvurätten i
den stad, der skrift, som föranledt åtal, blifvit tryckt, eller, om den
blifvit tryckt å ort, som lyder under landsrätt, vid rådstufvurätten i
närmaste inom länet belägna stad. Stämningstiden vare åtta dagar,
55
N:o 34,
Lördagen den 25 April.
om boktryckeriet är beläget i stad, der rådstufvurätt finnes, men i annat Om ändring
fall fjorton dagar. Uppstår fråga om boktryckares eller författares af
en tryckt skrift tilltalande eller hörande, böra han eller de vid rätten förordningen.
personligen till svars stånda, men åtnjute i öfrigt deras rättegångs- (Forts.)
förmåner, enligt allmän lag och särskilda författningar, uti allt hvad
genom detta förordnande icke uttryckligen annorlunda stadgadt är.
8:o) Finner chefen för justitiedepartementet eller hans ombud sig
befogad att, på de grunder för qvarstad å tryckt skrift, här ofvan
stadgade äro, förordna eller äska, det någon skrift med qvarstad be¬
läggas må, vare han eller det berättigad att sådan qvarstad erhålla
medelst skyndsam handräckning, som ej får vägras af vederbörande
Konungens befallningshafvande, magistrat eller kronobetjent; börande
öfver förloppet af qvarstadsförrättningen och orsakerna dertill samt, i
afseende på den åklagade skriften, om och huru många exemplar då
ännu finnas uti boktryckarens värjo, anteckning trefaldt författas, hvaraf
den ena tillställes chefen för justitiedepartementet eller hans ombud,
den andra magistraten i den stad, under hvilkens rådstufvurätt bok¬
tryckeriet, enligt § 1, lyder, och den tredje boktryckaren. Magistraten
vare pligtig att, vid ansvar såsom för embetsförsummelse, med näst
afgående post en afskrift af denna anteckning till justitiekansleren
insända. I Stockholm varde samma anteckning, genast eller sist
inom nästföljande dags utgång, till justitiekansleren afiemnad. Justitie¬
kansleren må sedermera, i Stockholm inom åtta dagar och i lands¬
orterna allra sist inom trenne veckor efter det qvarstaden lagd blifvit,
hafva hänvist målet till vederbörlig domstol och aktor förordnat, då
domstolen, sist inom åtta dagar, må pröfva, om qvarstaden skall ega
bestånd. Sker det ej, och är icke qvarstad inom en månad häfven,
ege boktryckare rätt i enahanda ordning, som handräckning till qvar-
stadens beläggande meddelad blifvit, att fordra dess brytande, hvilket
icke vägras må, vid ansvar af embetets förlust.
Chefen för justitiedepartementet — — — — —--erhållas.
12:o) I fråga om qvarstad böra, i sådant fall, vederbörande
Konungens befallningshafvande, magistrat eller kronobetjent ovägerligen
och vid ansvar biträda; dock må--— — —--inlemnad.
I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herr
Elowson,
att Riksdagen, med anledning af motionen, måtte antaga att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad ly¬
delse af nedanstående paragrafer i
Tryckfrihetsförordningen.
§ 1.
5:o) Privilegier å boktryckeri skola ej erfordras, utan stånde hvar
N:o 34. 56 Lördagen den 25 April.
Om lindring och eu fritt att, utan hinder af någon särskild författning, äldre pri-
<ltryckfrihets-° vileSier ellei' något boktryckerireglemente, samt utan att vara under-
förordningen. kastad någon skråordning, anlägga sådana tryckerier, af hvad beskaffen-
(Forts.) het eller vidd honom Renligt synes, uti stad eller inom ett afstånd
derifrån af högst en half mil eller i köping.
Då ^boktryckeri anlägges å ort, som lyder under landsrätt, skola
i alla mål, som boktryckningen röra, boktryckare, arbetare i tryckeriet
samt der tryckta skrifters författare och utgifvare lyda under rådstufvu-
rätten i närmaste inom länet belägna stad, der sådan rätt finnes.
Den nytt boktryckeri inrättar---- — innehåll och skrifart.
ö:o) Förbrytelser emot denna lag upptagas vid rådstufvurätten i
den stad, der skrift, som föranledt åtal, biifvit tryckt, eller, om den
blifvit tryckt å ort, som lyder under landsrätt, vid rådstufvurätten i
närmaste inom länet belägna stad. Stämningstiden vare åtta dagar,
om boktryckeriet är beläget i stad, der rådstufvurätt finnes, men i
annat fall fjorton dagar. Uppstår fråga om boktryckares eller författa¬
res åt en tryckt skrift tilltalande eller hörande, böra han eller de vid
rätten personligen till svars stånda, men åtnjute i öfrigt deras rättegångs-
förmåner, enligt allmän lag och särskilda författningar, uti allt hvad
genom detta förordnande icke uttryckligen annorlunda stadgadt är.
8:o) Finner chefen för justitiedepartementet eller hans ombud sig
befogad att, på de grunder för qvarstad å tryckt skrift, här ofvan
stadgade äro, förordna eller äska, det någon skrift med qvarstad be¬
läggas må, vare han eller det berättigad att sådan qvarstad erhålla
medelst skyndsam handräckning, som ej får vägras af vederbörande
Konungens befallningshafvande, magistrat eller kronobetjent; börande
öfver förloppet af qvarstadsförrättningen och orsakerna dertill samt, i
afseende på den åklagade skriften, om och huru många exemplar då
ännu finnas uti boktryckarens värjo, anteckning tiofaldt författas, hvaraf
den ena tillställes chefen för justitiedepartementet eller hans ombud,
den andra magistraten i den stad, under hvilkens rådstufvurätt bok¬
tryckeriet, enligt § 1, lyder, och den tredje boktryckaren. Magistraten
vare pligtig att, vid ansvar såsom för embetsförsummelse, med näst
afgående post, en afskrift af denna anteckning till justitiekansleren
insända. I Stockholm varde samma anteckning, genast eller sist inom
nästföljande dags utgång, till justitiekansleren aflemnad. Justitiekans-
leien må sedermera, i Stockholm inom åtta dagar och i landsorterna
allra sist inom trenne veckor efter det qvarstaden lagd blifvit, hafva
hänvist målet till vederbörlig domstol och aktor förordnat, då dom¬
stolen, sist inom åtta dagar, må pröfva, om qvarstaden skall ega be¬
stånd. Sker det ej, och är icke qvarstad inom en månad häfven, ege
boktryckare rätt i enahanda ordning, som handräckning till qvarstadens
57
N:o 34.
Lördagen den 25 April.
beläggande meddelad blifvit, att fordra dess brytande, hvilket icke Om ändring
vägras må, vid ansvar af embetets förlust. a|
Chefen för justitiedepartementet-------erhållas, förordningen.
— — — — — — .—. — — — — — — — — — — — — — (Forts.)
12:o) I frågor om qvarstad böra, i sådant fall, vederbörande Ko¬
nungens befallningshafvande, magistrat eller kronobetjent ovägerligen
och vid ansvar biträda; dock må----— —---inlemnad.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Elowson: Herr talman! Då jag ansett mig böra afgifva en
reservation mot det betänkande, som nu är föredraget, anhåller jag
att få utveckla min ståndpunkt i frågan.
Det föreligger, såsom kammaren torde finna, en väsentlig skilnad
mellan den motion, som är väckt i år, 1896, och den motion, som af
samme motionär var framlagd förlidet år, och hvilken senare motion
stod i god samklang med alla de sträfvanden, som under en längre
tid gjort sig gällande i Riksdagen för att utvidga rättigheten att få
anlägga boktryckerier. Dessa sträfvanden hafva under föregående tider
gått ut derpå att förunna landsbygden förmånen att anlägga bok¬
tryckerier i samma omfång och samma mening, som nu är medgifvet
städerna. Men, såsom sagdt, motionären har i sin i år afgifna motion
i detta hänseende föreslagit en väsentlig förändring. Han har, om jag
så får säga, velat taga ett steg framåt, men på samma gång har han
tagit två steg tillbaka. Han föreslår i år, att det bör få stå hvar och
en fritt att inrätta boktryckerier i köping. I det afseendet är jag full¬
ständigt ense med honom. Men deremot är jag icke ense med honom
och utskottet i tvenne andra punkter.
Först och främst föreslår han, att den grundlagsbestämmelse, som
nu är gällande, och enligt hvilken alla de, som bygga och bo inom en
half mils afstånd från stad, ega rätt att inom nämnda område anlägga
boktryckeri, skall till förfång för dem upphäfvas. Jag finner hvarken
i motionärens eller utskottets förslag någon utredning om huru för¬
hållandena i så fall faktiskt komme att gestalta sig. Jag vill dock
erinra om hurusom anläggning af boktryckeri på grund af detta lag¬
stadgande egt rum. Jag ber att särskildt fä nämna Hemlandsvännens
boktryckeriaktiebolag, som kom till stånd 1886. Boktryckeriet ligger
inom eu half mils afstånd från närmaste stad och har på grund deraf
kunnat komma till stånd. Aktiekapitalet utgör 100,000 kronor och
boktryckeriet sysselsätter 36 arbetare. Någon undersökning i detta af¬
seende föreligger, såsom sagdt, icke hvarken i motionen eller i utskottets
betänkande. Man skulle derför kunna tänka sig, att de invånare, som
bo i närheten af stad, hålla på denna sin rätt.
För det andra afser såväl utskottets som motionärens förslag, att
boktryckerier skulle kunna få vilkorligt anläggas på landsbygden, nem¬
ligen med Konungens begifvande. I det afseendet kan jag ännu mindre
vara med om utskottets förslag. Det har, såsom jag nämnt, varit en
sträfva!! uti Riksdagen i dess helhet och särskildt i Andra Kammaren
N:o 34.
58
Lördagen den 25 April.
Om ändring
af §§ 1 och 5
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
för frihet att anlägga boktryckerier på landsbygden. Skulle nu utskot¬
tets förslag gå igenom, är det tydligt, att denna frihet skulle för all
framtid omintetgöras.
Under den gångna tiden bar det väckts åtskilliga motioner i syfte
att få denna frihet förunnad åt landsbygden. Jag vill erinra om flera
motioner, som i det afseendet väcktes under sista ståndsriksdagen 1865—
1866. Dä väcktes nemligen tre motioner i bondeståndet. Den ena
af Olof Olson från Olebyn i Yermland, den andra af Lars Erson från
Södermanland och den tredje af J. Anderson från Östergötland. Alla
tre motionerna åsyftade med några modifikationer, att det borde till¬
låtas dem, som så önskade, att få anlägga boktryckeri på landsbygden.
Utskottet tillstyrkte också en sådan utvidgning af rätten att anlägga
boktryckerier. Då utskottsbetänkandet härom föredrogs i stånden, blef
det antaget af borgare- och bondestånden, men afslaget af de båda
öfriga stånden. Jemlikt då gällande grundlag kom det till omröstning
i förstärkt konstitutionsutskott, der förslaget föll.
Vid 1867 års riksdag, efter det nya riksdagsordningen antagits,
väckte Olof Olson från Olebyn en motion i den rigtning, att den sista
passus i första punkten af 1 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen, som
börjar med orden: “uti stad* och slutar med ordet “mil“, måtte ut¬
bytas mot orden: •'■'såväl på landet som i stad". Det skulle således
enligt motionen blifva lika bestämmelser för landsbygden som för stä¬
derna. Denna motion vann bifall i båda kamrarne. Den blef antagen
såsom bvilande 1867, och sedan blef den af Riksdagen för dess del
definitivt antagen såsom grundlag 1870. Då denna grundlagsförändring
föredrogs hos Kongl. Maj:t, vägrade emellertid Kongl. Maj:t sanktion
på densamma. 1 det svar, som Kongl. Maj:t beträffande denna sank-
tionsvägran afgaf till Riksdagen den 8 april 1870, anfördes såsom skäl
härför fyra särskilda omständigheter, nemligen: l:o) svårigheten att på
landsbygden finna lämplig person att såsom justitiestatsministerns om¬
bud öfvervaka tryckta skrifters allmängörande; 2:o) att kostnaden för
dessa ombud skulle ökas; 3:o) att man icke kunde räkna på att erhålla
skyndsam handräckning vid tryckfrihetsförseelser å landsbygden, och
slutligen 4:o) att förslaget icke syntes vara af trängande behof på-
kalladt.
Intet af dessa skäl synes mig kunna tillmätas någon synnerlig
vigt.
Beträffande svårigheten att på landsbygden erhålla lämpliga ombud
för justitieministern att öfvervaka tryckta skrifter, torde förhållandena
sedan dess hafva betydligt ändrat sig. Ett boktryckeri på landsbygden
torde icke i något fall komma till stånd annat än i ett större sam¬
hälle, der en talrikare folkmängd är bosatt, enär det icke kan löna
mödan att uppsätta eu tidning på annat ställe. Det är uppenbart, att
på en sådan plats alltid finnes någon person, som är lämplig att öfver¬
vaka tryckta skrifters offentliggörande.
Beträffande kostnaden för dessa ombud vill jag erinra derom, att
år 1870 upptogs i riksstaten ett förslagsanslag å 6,000 kronor för
bestridande af ifrågavarande utgifter och att detta förslagsanslag är
orubbadt och af Riksdagen beslutadt och antaget för statsregleringen
59 N:o 34.
Lördagen den 25 April.
L897. Man ser således, att någon förökning eller förändring i detta Om ändring
anslag icke behöft ifrågakomma under denna långa tid. Om några
boktryckerier skulle komma att anläggas på landsbygden, är det tyd- förordningen.
ligt, att kostnaden i någon mån komme att stiga, men ökningen blefve (Forts.)
helt säkert mycket ringa.
Beträffande det tredje skälet, att skyndsam handräckning icke
skulle kunna erkåilas på landet, torde det, i betraktande af de lättare
kommunikationer, som numera finnas, och då någon person, tillhörande
kronobetjeningen, helt säkert bor på nära håll, icke hafva någon syn¬
nerligen stor betydelse.
Beträffande slutligen det sista skälet, eller att förslaget icke vore
af trängande behof påkalladt, synes det mig, att de motioner, som
under tidernas lopp härom blifvit väckta, gifva stöd för ett motsatt
antagande, eller att det gör sig gällande en sträfvan och önskan, att
landsbygd och stad skola blifva likstälda i fråga om rätt att anlägga
boktryckerier. Vid 1881 års riksdag väcktes i detta hänseende tvenne
motioner: den ena af herr Wigardt och den andra af herr Anders
Bengtsson i Kärrsmossen. Förslaget blef af båda kamrarne antaget
såsom hvilande, men afslogs följande år af Första Kammaren med 60
röster mot 36.
År 1884 väcktes motion i samma rigtning af herr Borg. Kon¬
stitutionsutskottet tillstyrkte förslaget, Andra Kammaren biföll^ det¬
samma, men Första Kammaren afslog det med 62 röster mot 27.
Sedan har frågan hvilat ända till år 1895, då herr Olsson i
Kyrkebol väckte en motion i samma rigtning som de föregående, nem¬
ligen om ovilkorlig rätt att på landsbygden lika väl som i stad an¬
lägga boktryckerier. Vid ärendets behandling då åt konstitutionsutskottet
tillstyrktes icke motionen, utan utskottet afgaf ett särskilt förslag,
som gick ut på l:o att boktryckeri skulle få anläggas i köping, 2:o att
den rätt, som nu grundlagsenligt tillkommer personer, som bo inom
en half mil från stad, att anlägga tryckeri skulle dem frånhändas, och
3:o att rätten att på landsbygden anlägga tryckerier skulle blifva bero¬
ende af Kongl. Maj:ts medgifvande. Mot detta utskottets förslag afgaf
jag förlidet år eu reservation, men jag ansåg mig icke då behöfva här
i kammaren upptaga tiden med att utveckla skälen härför, emedan
jag var fullt förvissad om att förslaget icke skulle antagas af Första
Kammaren, hvilket också skedde. Nu anser jag mig emellertid böra
utveckla min åsigt om frågan, på samma gång som jag vill fritaga
mig från all andel i den lagstiftning, som kan blifva en följd af ett
beslut i enlighet med utskottets förslag, hvarigenom den obetingade
rätten att anlägga boktryckerier på landet för all framtid komme att
blifva landsbygden fråntagen.
Emot utskottets förslag har jag ansett mig böra göra några sär¬
skilda anmärkningar. Utskottet föreslår, att det skall vara Kongl. Maj:t
obetaget att tillåta inrättande af boktryckeri äfven å annan ort, d. v. s.
på landsbygden. Jag finner en viss otydlighet i denna ordalydelse. Me¬
ningen lär väl icke kunna vara, att, om eu ansökning kommer in till
Kongl. Maj:t om tillstånd att anlägga ett boktryckeri i den eller den
socknen och det eller det häradet, tillståndet skulle beviljas en på lands-
N:o 34. 60 Lördagen den 25 April.
Om ändring bygden belägen ort såsom sådan, utan det skulle väl afse en bestämd
tryckfrihet*- P?rs0D eller tirma' som På den ,eller den Putsen skulle tillåtas att an-
förordningen. lägga boktryckeri. Det kan väl icke vara meningen, att tillstånds-
(Forts.) beviset skulle vara fästadt vid orten såsom sådan, utan vid en viss
person; men då skulle denna pei’son -—- tror jag — komma i en något
egendomlig ställning i afseende på sin egendoms värde. Ty om han
af en eller annan anledning måste upphöra med sin affär, men kanske
ingen annan kunde få nytt tillståndsbevis för att öfvertaga densamma,
så vore ju hans boktryckeri så godt som utan värde. Detsamma skulle
också förhållandet blilva vid dödsfall, då ju arfvingarne komme att
blifva helt och hållet beroende af huruvida Kongl. Maj:t kunde finna
det lämpligt att bevilja tillståndsbevis åt någon annan person. Då nu
Andra Kammaren i den förflutna tiden för sin del ansett det vara af
stor vigt, att rättighet till boktryckeriers anläggande på landsbygden
måtte medgifvas, synes det mig, som om Andra Kammaren nu borde
lemna det Öppet för sig att framdeles vid ett lägligare tillfälle få ett
beslut i den rigtningen. Ty det är, såsom jag redan anmärkt, uppen¬
bart, att, om utskottets förslag nu bifalles och det sedan en gång blir
tal om att ändra denna bestämmelse, oppositionen deremot kommer
att stödja sig derpå, att det är ett Konungen medgifvet prerogativ att
besluta angående boktryckeriers inrättande på landsbygden.
Jag har i min reservation föreslagit, att rättigheten att anlägga
tryckerier skulle bibehållas oförändrad åt dem, som bo inom en half
mils afstånd från stad, och utskottet har icke anfört några skäl, hvar¬
för de skulle beröfvas denna rättighet, som de nu hafva. Jag kan så¬
ledes icke finna, att denna rättighet bör borttagas, särskildt då man
tager i betraktande, att det, såsom herrarne veta, är ett ganska stort
antal personer, som bygga och bo inom en half mils afstånd från alla
städer i Sveriges rike.
Jag anser nu, att man bör gå så till väga, att för närvarande rätten
att anlägga boktryckerier utsträckes till köpingar, men icke längre. Vid
förlidet års Riksdag hade jag af den då framkomna motionen, hvilken
icke inom utskottet hade någon utsigt att i sin helhet vinna tillstyrkan,
anledning att hemställa, att i tryckfrihetsförordningen skulle inryckas
äfven eu bestämmelse om ovilkorlig rätt att anlägga boktryckerier på
sådana ställen på landsbygden, der ordningsstadgan för rikets städer
vore gällande; men den motion, som är afgifven vid innevarande års
riksdag, är åt den beskaffenhet, att den icke tillåter mig att göra eu
sådan hemställan. Jag måste derför — som sagdt — nu inskränka
mig att yrka den ifrågavarande rättighetens utsträckande endast till
köpingar.
Hvad slutligen beträffar de andra ändringar, utskottet föreslagit
rörande stämningstid i tryckfrihetsmål och boktryckeriernas öfver-
vakande, anser jag dem vara verkliga förbättringar och öfverensstäm¬
mande såväl med utskottets förslag som med den partiella ändring,
jag ansett mig böra föreslå. Då jag för min del icke vill medverka
derhän, att landsbygden för framtiden skall gå miste om den ovilkor¬
lig rättigheten att anlägga tryckerier, har jag ansett mig böra afgifva
min reservation mot det slut, hvartill utskottet kommit, och jag vill
61
N* 34
Lördagen den 25 April.
derför på de skäl, jag nu anfört, yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min reservation.
Herr Ljungman: Det är så långt ifrån, att landsbygden genom
ett antagande af utskottets förslag skulle beröfvas någon fördel, att
landsbygden tvärtom derigenom skulle få en ganska stor och ganska
väsentlig fördel. Utskottet föreslår nemligen, att Kongl. Maj:t, på
samma sätt som Han utdelar stadsrättigheter och köpingsrättigheter,
måtte kunna till samhällen, som — utan att vara städer eller köpingar
— likväl nått den utveckling, att de kunna anses behöfva eu tidning,
meddela tillstånd till boktryckeriers inrättande. Jag kan icke finna
något ondt uti en sådan bestämmelse. Om jag t. ex. tänker på ett
sådant samhälle som Trollhättan, der det finnes särskilda omständig¬
heter, som lägga hinder i vägen för att det kan blifva köping eller
stad, så frågar jag: hvarför skall icke ett sådant lifskraftigt samhälle,
som räknar 4 å 5 tusen invånare, kunna få ega en tidning eller ett
tryckeri inom sitt område?
Af utskottets betänkande framgår alldeles icke, att den rättighet
till boktryckeris anläggande, som Kongl. Maj:t skulle ega lemna, skulle
gifvas blott till viss person, utan jag anser, att den skulle gifvas äfven
till visst samhälle. Det står: “Konungen obetaget att tillåta inrät¬
tande af boktryckeri äfven å annan ort“, och dessa ord behöfva icke
tydas uteslutande på det sätt, som herr Elowson gjort.
Hvad sedan beträffar borttagandet af rättigheten att anlägga trycke¬
rier inom en half mils afstånd från stad, har det skett af den orsaken,
att åtskilliga städer ligga på gränsen mellan tvenne län. Ty följden
af den nuvarande bestämmelsen skulle kunna blifva, att ett tryckeri,
som vore anlagdt inom det stadgade afståndet från en sådan stad, kunde
komma att lyda under ett annat läns styrelse än sjelfva staden, och
det vore ju alltid en olägenhet. Men någon rättskränkning kommer
enligt min åsigt icke att ske genom borttagandet af denna bestäm¬
melse. Ty om det finnes några boktryckerier, som ligga inom en half
mils afstånd från en stad, är jag öfvertygad om att de få behålla sina
rättigheter, alldenstund lagen ju icke skulle hafva retroaktiv verkan.
Nu är förslaget i fråga, som innebär en stor fördel för lands¬
bygden, af Första Kammaren förklaradt hvilande, och då ser jag verk¬
ligen icke, hvarför Andra Kammaren skulle afvisa ett förslag, som
innebär ett tydligt framsteg.
Jag skall derför hemställa om bifall till utskottets förslag.
Om ändring
af §§ 1 oc^ 5
tryckfrihets-
för ordning en.
(Forts.)
Herr Broström: Herr talman! Mine herrar1 Den motion, som
herr Olsson afgifvit och som i nu föredragna betänkande föreligger
till kammarens behandling, tror jag hafva sådant syfte, att man om
densamma kan säga, att ändring i grundlagen är både “nödig och nyttig".
Men dermed har jag ej sagt, att jag vill beträda samma väg som
konstitutionsutskottet, enär det är några punkter i konstitutionsutskottets
utlåtande, som jag för min del icke kan gilla.
Den första är, att utskottet har strukit den rätt, som de, som bo
inom en half mils afstånd från stad, nu ha att anlägga boktryckerier.
N o 34.
62
Lördagen den 25 April.
Om ändring 1 och med att utskottets förslag blir lag, äro de, som nu ha sådana
a{Jjckfrihets-S boktryckerier anlagda, otvifvelaktigt skyldiga att ingå till Konungen
förordningen. med begäran att varda i den rätt bihehållne, som de i många tiotal år
(Forts.) varit af svensk grundlag tillförsäkrade, och andra blifva från denna
rätt måhända för all tid afstängda.
Det andra skälet, hvarför jag icke kan vara med om utskottets
förslag, är, att utskottet inrymt rätt åt Konungen att medgifva undan¬
tag. Det hette nemligen i utskottets förslag: “Konungen obetaget att
tillåta inrättande af boktryckeri äfven å annan ort“, d. v. s. å landet.
I detta afseende skall jag helt och hållet ansluta mig till hvad herr
Elowson yttrade; och min tro och tanke är, att, om man i framtiden
vill få ifrågavarande rätt för Kongl. Maj:t upphäfd och rätten att
anlägga boktryckerier utsträckt till landsbygden i allmänhet, detta
alltid kommer att röna ett väsentligt hinder derför, nemligen att man
ej vill inskränka konungamagten. Då en sådan magt, som utskottet
här föreslagit, hittills icke varit lagd i Konungens hand, kan jag ej
heller inse, att den nu bör tilläggas honom genom att införa en dylik
bestämmelse i grundlagen.
Hade utskottet äter framlagt ett förslag sådant som det, som
framlades och biet hvilande 1867 samt antogs 1870, ehuru afslaget af
Kongl. Maj:t, nemligen att det skulle vara fritt att anlägga bok¬
tryckerier på landsbygden, skulle jag för min del ha lemnat min röst
åt ett sådant förslag.
Jag har fått mig en liten skrift tilldelad, utgifven af svenska bok¬
tryckareföreningen, och deri påstås det, att det skulle vara till skada
för boktryckerierna att utsträcka rätten för boktryckeriers anläggning,
hufvudsakligen derför, att konsten, yrkesskickligheten derigenom skulle
neddragas. Detta fruktar jag ej det ringaste för, ty konsten är redan
i ganska hög grad neddragen. Detta torde nog hvar och en ha funnit,
som rest omkring i landet och sett de nuvarande otaliga accidens-
tryckerierna å landsbygden, hvilka alla äro olagliga. Dessa äro inga¬
lunda så små, som mången föreställer sig att de äro. De trycka ej
blott visitkort och dylikt, nej, de ha till och med snällpressar så stora,
att de kunna trycka 4 å 5-spaltiga tidningar. De trycka vidare en
hel del reglementen — jag har sett en mängd sådana utan utsatt
tryckort — samt bolagsordningar m. m. För att uppsätta och trycka
sådana alster använda de hvilka arbetare som helst, vanligen gossar,
som någon kort tid haft anställning å boktryckeri som elever. Att
många af dessa “typografer" äro af ganska underhaltig beskaffenhet
i fråga om yrkesskicklighet, är uppenbart. Jag har således ej några
betänkligheter mot att utsträcka rätten att anlägga boktryckerier,
derför att yrkesskickligheten derigenom skulle neddragas; ty det finnes
nog ändå många utmärkta boktryckerier inom landet, som veta att
hålla yrkesskickligheten uppe. Skälet, att konsten och yrkesskicklig¬
heten neddragas genom friare lagstiftning, är ej nytt. En hvar, som
minnes tillbaka till den tid, då fråga var att införa näringsfrihets-
förordningen, erinrar sig, att samma skäl då anfördes. Man sade
nemligen, att man mot en sådan reform kommer att invända, att om
skråordningen upphäfves och näringsfriheten skulle genomföras, skulle
63
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
man ej få utfördt något arbete, som dugde, vare sig möbler eller något Om ändring
annat, utan allt hvad handtverkeri och näringslif hette skulle bli ett
enda fusk. Det har dock visat sig, att det ej varit någon fara i detta fr>rordningen.
afseende. (Forts)
Såsom jag nyss anförde, kan jag ej gilla den bestämmelse, som
utskottet föreslagit, nemligen att Konungen skulle ega att bestämma
om anläggningen af boktryckerier på landsbygden. Detta skulle, enligt
min mening, blifva ett hinder för en verklig reform för boktryckeriers
anläggning på landet. I fråga om köpingar deremot anser jag, att
man der borde ha rätt att anlägga tryckerier. Och jag är fullt ense
med reservanten herr Elowson, att man med anledning af den motion,
som är afgifven, bör i denna punkt biträda reservationen.
Med anledning af hvad jag nu anfört, anhåller jag att få yrka
afslag på utskottets hemställan och bifall till herr Elowsons reservation.
Herr Olsson i Kyrkebol: Herr talman! Mine herrar! Trots att
jag rönt så stort motstånd af ett par af mina länskamrater, skall jag
anhålla att få yrka bifall till min motion.
Det är ju icke, såsom herr Elowson framhöll, något nytt förslag,
som här föreligger, och jag kan väl ej heller föreställa mig, att denna
kammare, som så många gånger förut bifallit förslag i liknande ret¬
ning, nu skall frångå sina förut följda tendenser, synnerligast då nu
Första Kammaren redan bifallit min i ämnet väckta motion.
Jag skall derför anhålla att i all korthet få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Petersson i Boestad: Herr talman! Den föreliggande frågan
är ej af så liten betydelse för såväl städerna som landsbygden. För
städerna utgör det ett häfdvunnet privilegium att få hafva boktrycke¬
rierna inom sina gränser eller närmaste omgifning. För landsbygden
skulle denna förmån blifva af mycket tvifvelaktig beskaffenhet. Ty
om det ej blefve kunskapsrika och intelligenta män, som förestode
dessa tryckerier, hvilket kanske ej alltid blefve fallet, utan i stället
politiska äfventyrare, som på landsbygden började utgifva t. ex. en
tidning med dåligt innehåll, skulle den kunna verka mycket skadligt.
Och i så fall vilja vi helst undanbedja oss förslaget. För öfrigt blefve
tillsyn och kontroll svårare på landet än i staden.
Med anledning af hvad jag anfört, skall jag yrka afslag å kon¬
stitutionsutskottets hemställan, i hvad den angår boktryckeriers anläg¬
gande på landsbygden vidare än hvad redan nu är i lag medgifvet.
Hvad åter angår köping, skall jag yrka bifall till herr Elowsons re¬
servation.
Herr Ljungman: Jag skall be att ännu en gång få anföra
några ord till utskottets försvar, trots det jag icke kan neka till, att
herr Petersson i Boestad genom att understödja herr Elowson möjligen
minskat utsigterna till framgång för utskottets förslag.
Jag kan icke förstå, hvarför man, då man medgifver rätt åt
obetydliga köpingar med 150 å 200 invånare att få anlägga egna
boktryckerier, vill neka denna rätt åt sådana orter som t. ex. Troll-
N:o 34.
64
Lördagen den 25 April.
Om ändring hattar), ett samhälle med 4 å 5,000 invånare och med en affärsverk-
^ckflihet*-5 sam^et 0C^ utveckling i både det ena och andra hänseendet, som vida
förordningen, öfverträffar många af våra småstäders.
(Forts.) Jag vill visserligen mycket gerna erkänna, att tryckfrihetsförord¬
ningen i mångt och mycket behöfver omarbetas och förbättras, men
jag kan ej derför finna, att, när man kan vinna en fördelaktig för¬
bättring, man skall visa denna bort ifrån sig. Här är en ganska
väsentlig fördel föreslagen, nemligen att i dessa större samhällen,
stationssamhällen och dylika, som på landet mer och mer uppväxa,
man skall med vederbörligt tillstånd få anlägga boktryckerier. Man
skall ej klandra, att det fordras, att tillstånd skall beviljas för att få
anlägga sådana tryckerier, ty för att en ort skall få bli köping eller
stad, fordras ju alltid ett liknande tillstånd. Det är således i sjelfva
verket icke någon tillökning i Kongl. Maj:ts magt, som man här be¬
höfver frukta. Icke heller behöfver man befara några missbruk af
denna magt, som skulle hämma utvecklingen till större frihet i afseende
på anläggningen af boktryckerier. Men hvad jag vill påpeka, är verk¬
ligen, att detta monopol, som vissa små orter för närvarande ha att
ensamma anlägga tryckerier, är rätt tryckande och. behöfver undan-
rödjas. Jag skall särskild! nämna, att för Bohuslän skulle det vara
ganska förmånligt, om man finge rätt att i ett eller annat större sam¬
hälle anlägga tryckerier. Yi ha flera sådana orter med ganska stor
utveckling och folkmängd samt med betydlig affärsrörelse, och jag
kan ej inse, hvarför man ej der skulle få inrätta boktryckerier lika
väl som i en stad med 500 eller 600 invånare.
Då ett afslag på utskottets hemställan vore detsamma som frågans
uppskjutande på många år, skall jag än en gång hemställa, att kam¬
maren måtte vidhålla sitt förlidet år enhälligt fattade beslut, som
Öfverensstämmer med utskottets nu framlagda förslag.
Herr Andersson i Öhrstorp instämde häruti.
Herr Elowson: Jag anser mig böra upptaga till bemötande den
egendomliga tolkning, som, eldigt min uppfattning, konstitutionsutskottets
vice ordförande gjorde, nemligen tolkningen af den bestämmelse i ut¬
skottets förslag, der det heter, att Konungen skulle hafva rätt att
medgifva anläggning af boktryckerier äfven å annan ort. Han tolkade
detta verkligen såsom eu lokalbestämmelse, nemligen så, att man skulle
kunna komma in med en ansökan att på en viss ort såsom sådan
få anlägga boktryckeri. Men om eu framställning gjordes till Kong!.
Maj:t att få anlägga boktryckeri exempelvis på Orust, Tjörn eller i
ett stationssamhälle, t. ex. Katrineholm, så är jag för min del all¬
deles öfvertygad om, att Kongl. Maj:t skulle afslå en sådan ansökan,
för så vidt det icke vore en bestämd person, som begärde att få an¬
lägga boktryckeri. Skulle det nu kunna anordnas på sådant sätt, att
inom en kommun vederbörande myndighet, kommunalstämman t. ex.,
beslöte att anlägga ett tryckeri, så blefve det en firma, som skulle
ha detsamma, och då blefve det någon personlighet, som stode för
ansökningen, men sjelfva orten såsom sådan kunde väl icke få rätt
65
N:0 34.
Lördagen don 25 April.
att anlägga boktryckeri, då det ju ej vore gifvet, att någon person
funnes, som vore villig att begagna sig af rätten. _ tryckfrihets
Beträffande motionärens yttrande vill jag fästa hans synnerliga jrirordnin<jen.
uppmärksamhet derpå, att han alldeles misstagit sig angående de ten- (Forts.)
denser, som i denna fråga hittills gjort sig gällande i Riksdagen. Jag
har påvisat, att tendenserna hos Riksdagen under den föregående
tiden från år 1865 och allt hittills ha varit att tillvinna åt lands¬
bygden rätt att fritt få anlägga boktryckerier. Denna rätt vill motio¬
nären nu afklippa. Landsbygden skulle nemligen enligt hans förslag
fortfarande icke komma i besittning af denna rätt annat än på grund
af Kongl. Maj:ts medgifvande. Motionärens förslag går således stick
i stäf mot den tendens, som förut i frisinnad rigtning gjort sig gäl¬
lande.
Konstitutionsutskottets vice ordförande erinrade derom, att det
skulle vara fördelaktigt för de större samhällena på landet, exempelvis
Trollhättan, att få rätt att anlägga boktryckerier. Det medgifver jag
äfven. Jag vill också, att de skola få denna rätt, men genom utskottets
förslag göres rätten beroende af Kongl. Maj:t. Det lian ju hända,
att Kongl. Maj:t medgifver en person rätt att anlägga boktryckeri i
Trollhättan, men det kan äfven hända, att Kongl. Maj:t vägrar det.
Dessutom kommer egaren af tryckeriet i den prekära ställningen,
såsom jag nyss nämnde, att vid lians frånfälle värdet åt boktryckeriet
är helt och hållet beroende på om någon annan person får nytt till¬
ståndsbevis eller icke.
Konstitutionsutskottets vice ordförande har gjort eu analogi, som
icke torde vara af synnerligen stor betydelse, lian sade, att Kongl.
Maj:t kan medgifva rätt för samhällen att uppflyttas till köpingar.
Ja, det är rigtigt. Detta är eu yttring af Kongl. Maj:ts magt, som
jag anser vara alldeles i sin ordning. Men det att Kongl. Maj:t med¬
gifver en ort rätt att upphöjas till köping — den förblir då köping,
ända tills den utvecklats till stad — detta är något helt annat, än
att Kongl. Maj:t gifver en viss person rätt att anlägga ett boktryckeri.
Jag tror, att dessa båda jemförelseleder halta ganska betydligt.
Jag anser derför alla skäl tala för att Andra Kammaren, med
bibehållande af sina goda, förut följda traditioner i denna fråga, ville
afbida ett lägligare tillfälle att skaffa landsbygden rätt att anlägga
boktryckerier. På grund häraf ber jag att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.
Herr Andersson från Malmö: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Utskottets ärade vice ordförande yttrade nyss, att man icke
skulle låta städerna längre behålla det monopol, som de förut under
en längre följd af år haft, utan att man skulle betaga dem detta
monopol och äfven gifva landsbygden rätt att anlägga boktryckerier.
Jag vill göra den ärade vice ordföranden uppmärksam på att denna
rätt om ock sjelftagen — hafva både köpingar och landsbygden i
öfrigt haft under en lång följd af år. Jag tror mig nemligen med
bestämdhet kunna påstå, att lika många lagliga boktryckerier, som det
lins i vårt land, lika många olagliga lins det. Det, som nu Andra
Andra Kammarens Prat. 1S(J0. N:o $4* ^
N:o 34.
66
Lördagen den 25 April.
Om ändring Kammaren står i begrepp att besluta om, bar redan länge varit ett
"{1 ckfrihcts r> h^lkordadt faktum. Ty det finnes väl knappast någon köping i Sve-
färor dmin gen. r'ges r^cei som ’c^e bär ett, kanske derå boktryckerier, och det icke
(Forts.) blott sådana, som drifvas i liten, utan äfven dem, som drifvas i ganska
stor skala med snällpressar och dylikt.
Såsom herrarne veta, fins det i tryckfrihetsförordningen infördt
åtskilliga stadganden, i hvilka man har bestämdt, hvad man skall iakt¬
taga, då man vill anlägga boktryckeri. Der står nemligen, att man
först och främst skall ega medborgerligt förtroende, att man skall göra
anmälan hos justitieministern, samt att man, sedan man fått tillstånd
att anlägga boktryckeriet, skall å de alster, som utgå derifrån, utsätta
tryckningsort och årtal. Dessutom skall man aflemna ett exemplar af
hvarje tryckalster till justitieministerns ombud på platsen. Nu har,
såsom jag sade, en massa boktryckerier uppstått, såväl i köpingarne
som på landsbygden, men vid dessas anläggning bär man ej iakttagit
dessa i grundlagen stadgade formaliteter, utan man har fått gå på
och trycka ändå. Det är ock, såsom en föregående talare, herr Bro¬
ström, framhöll, icke blott småsaker, som utföras på dessa tryckerier,
så att man der icke skulle kunna göra sig skyldig till att trycka sam¬
hällsupplösande skrifter, pamfletter och dylikt, utan det är ganska stora
arbeten, ofta till och med bokarbeten, som man sett utföras på dessa
tryckerier. Det monopol, som herr Ljungman talade om, har således för
länge sedan upphört att vara ett monopol för städerna, fastän detta
skett på sidan af grundlagen. Och jag skall nu begagna tillfället att
omnämna för kammaren, att, oaktadt detta laglösa tillstånd, om jag
så får säga, har blifvit vid flera föregående tillfällen påpekadt för den
förutvarande justitieministern, jag icke vet af, att han med anledning
af detta omnämnande vidtagit någon åtgärd för att beifra det olagliga
i dessa tryckeriers tillvaro.
Men det var egentligen ej detta, som jag skulle tala om. Jag
vill på förhand säga, att jag icke alls har något emot att biträda herr
Elowsons förslag. Men att gå in på utskottets förslag kan jag icke
vara med om, alls icke af yrkesafund, utan endast och allenast af det
skäl, att jag icke vill, att man i våra grundlagar skall inrymma allt
för stor rätt för Konungen att medgifva undantag. Här lägger man,
tycker jag, en magt i Konungens hand, som är ganska stor och ganska
godtycklig. Det skulle ju kunna inträffa, att Konungen medgåfve rätt
att anlägga tryckeri å en mindre ort, der detta vore mindre behöfligt,
blott derför att det der möjligen funnes en person, som man ansåge
borde få en sådan rätt, hvaremot i ett grannsamhälle en annan person
skulle kunna bli nekad en sådan rätt. Jag tycker, att då man skall
skrifva om en grundlag eller göra tillägg till en sådan, skall man göra
detta så, att Riksdagen må få ha qvar sin beslutanderätt härvidlag.
Det skall heta: antingen — eller, och man bör ej stipulera för många
undantagsbestämmelser. Riksdagen bör säga: så skall det vara, eller:
så skall det icke vara.
Hade ett rent förslag framkommit, der man fullständigt utsträckt
rätten till landsbygden, skulle jag icke alls opponerat mig deremot.
Men då bestämmelserna nu äro så sväfvande, kan jag ej vara med
67
N:0 34.
Lördagen den 25 April.
om detta förslag, utan ber att hos herr talmannen få yrka bifall till
den reservation, som af herr Elowson framlagts.
Herr Ljungman: Jag skall ännu en gång be att få fästa upp¬
märksamheten på, att förslaget alls icke innebär någon fara för lands¬
bygden, utan tvärtom eu synnerligen stor fördel för densamma. Man
skulle nemligen, om detta förslag blefve förklaradt hvilande och seder¬
mera definitivt antaget, i sådana samhällen på landet, som ansåges af
vederbörande myndigheter lämpliga att ha boktryckeri, äfven få an¬
lägga sådana. Naturligtvis skall eu ansökan inlemnas för att få sådan
rätt. Deröfver komma vederbörande myndigheter, äfven de kommu¬
nala, samt Konungens befallningshafvande att höras. Naturligtvis
komma dessa att afgifva sitt utlåtande, icke efter godtycke, utan efter
sådana grunder, att de kunna försvara, hvad de tillstyrkt. Bestämmel¬
serna i fråga skulle kunna leda dertill, att i en del samhällen, som i
följd af en eller annan orsak ha svårt att få köpingsrättigheter, ehuru
de nätt ganska stor utveckling, man dock skulle kunna få eget bok¬
tryckeri, ty hvad som regeringen skulle taga särskild hänsyn till, vore,
att det funnes en person på platsen, som kunde motsvara de billiga
fordringar på ett ombud, som justitieministern har och bör ha.
Jag ser således intet skäl, hvarför vi skulle visa ifrån oss denna
reform, som dock i alla händelser är en reform; och allra minst kan
det finnas skäl dertill i den omständigheten, att det i en stor del af
riket finnes olagliga tryckerier. Jag för min del har ej varit i tillfälle
att iakttaga sådana olagliga boktryckerier, ty i den provins, jag till¬
hör, finnas ej några sådana, ehuru de ju derför kunna finnas i andra
trakter. Är detta verkligen fallet, är det ju att beklaga, att man ej
ställer sig lagen till efterrättelse. Men då här beredes eu laglig utväg
att få lagliga boktryckerier å sådana orter, som behöfva sådana, så
vet jag icke, hvarför man skulle lägga hinder i vägen derför. Jag
hemställer derför, att kammaren måtte stå fast vid sitt beslut i fjol,
och anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Om ändring
af §§ 1 och &
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Häruti instämde herr Jönsson i Mårarp.
Herr Jansson i Krakerud: Jag må säga, att det är mycket
glädjande för mig att höra, att ett par af mina länskamrater ha så¬
dant intresse för att man skall få anlägga boktryckerier på lands¬
bygden, och att man icke alls är nöjd med det förslag, som konstitutions¬
utskottet här har framlagt, utan vill ändra detta derhän, att man ej
skall behöfva göra någon hemställan till Kongl. Maj:t om att få en
sådan rättighet. Jag skall härjemte bo att få tillägga eller erinra om,
att man i åtskilliga, för att icke säga många fall kan hindra eu reform
genom sin alltför stora reformifver. Jag har derjemte velat säga, att
när man vill gå så brådstörtad! till väga och fä allt på en gång, så
inträffar det ofta, att man får ingenting. Det är af denna anledning,
som jag beklagar, att två af mina länskamrater ha en sådan ifver för
att få landsbygdens rätt härvidlag utsträckt ända derhän, att man
der skall få anlägga boktryckerier utan att ens begära rätt af Kong!.
Maj:t.
N:o 34.
68
Om ändring
af §§ 1 och 5
tryckfrihets¬
förordningen.
(Forts.)
Lördagen den 25 April.
Då jag sagt detta, skall jag be att få uttala min förvåning der¬
öfver, att den ärade talaren på malmöbänken har samma åsigt. Äfven
han ville, att man icke skall få lof att gå in till Kongl. Maj:t med
begäran om rätt till anläggning af tryckeri, utan han vill ha tydligt
och klart uttryckt i grundlagen, att man utan vidare skall få anlägga
boktryckeri på landet. När man sammanfattar mina två länskamraters
yttranden och representantens på malmöbänken, så förefaller hela till¬
ställningen en liten smula ironisk.
Talaren på malmöbänken nämnde äfven, att det nu finnes en
massa olagliga tryckerier, och att dessa kringgå grundlagen o. s. v.,
och derför skulle han ej kunna vara med om utskottets förslag. Jag
skall be att få fästa hans uppmärksamhet derpå, att när det gälde
stämpeln å spelkort, så ville han just vara med om att sänka denna,
derför att det smugglades in så mycket spelkort i landet, att stämpel¬
förhöjningen ej gjorde någon nytta. När vi nu kommit derhän, att
vi i alla fall på åtskilliga trakter af landsbygden ha boktryckerier,
som kringgå grundlagen och handla i strid med denna, så synes det
mig äfven, som om nämnde representant borde, för att få folket att
hålla grundlagens bud i helgd, vara med om att yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Jag vill ej upptaga kammareus tid längre, ty jag är öfvertygad
om, att Andra Kammaren kommer att antaga utskottets förslag, till
hvilket jag ber att få yrka bifall.
Herr Hedin: Jag skall anhålla att blott i största korthet få
tillkännagifva min mening i frågan. Det är ett underligt tal, att man
genom antagande af utskottets förslag skulle tillförsäkra landsbygden
en rätt och en fördel, hvarigenom den skulle blifva likstäld med stä¬
derna. Man gör detta alldeles icke, utan man tillförsäkrar Kongl.
Maj:t eu magt att nådigt och godtyckligt förläna en rätt åt den ene
personen, men ej åt den andre. I öfrigt ber jag att till alla delar få
instämma både i herr Elowsons yrkande och i de motiv, som han, förut
skriftligen och nu muntligen, för sin åsigt anfört.
Herr Andersson från Malmö: Herr Jansson i Krakerud måtte
ej hafva hört, hvad jag yttrade. Jag tyckte dock, att jag uttryckte
mig temligen tydligt derom, att jag ej alls var emot att man i grund¬
lagen skulle införa den bestämmelsen, att man icke blott i köpingar,
utan äfven å landsbygden skulle bli berättigad att anlägga tryckerier.
Men hvad jag opponerade mig mot, var, att man skulle i vår grund¬
lag inrymma den rätten för Kongl. Maj:t ensam att kunna säga:
“i A får ni anlägga ett boktryckeri, men icke i B eller C". Det
var detta, som jag ej ville vara med om att införa i grundlagen. Mitt
uttalande var ingalunda förestafvadt af yrkesafund eller afvoghet mot
landsbygden, långt derifrån, men hvad jag vill, är, att reda och klar¬
het skall råda i allt, och framför allt i våra grundlagar, och att det
ej skall bero på Kongl. Maj:t att bestämma, hvar ett boktryckeri skall
få förläggas, utan att Riksdagen och Kongl. Maj:t — och ej den senare
G9
N;o 34.
Lördagen den 25 April.
ensam — skola bestämma derom. Detta var kontentan af mitt an-;Om ändring)
förande af §§ l ock 6
För öfrigt nämnde herr Jansson något om stämpeln på spelkort, ledning™.
Jag vet icke, att den frågan hör hit, men vill i alla fall upplysa kam- (Forts.)
maren om att jag ej yttrade ett ord, då frågan om höjande af stäm¬
peln å spelkort förevar till behandling inom Riksdagen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal¬
mannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner l:o) på
bifall till utskottets hemställan, 2:o) på bifall till herr Elowsons re¬
servation, och 3:o) på afslag å såväl utskottets hemställan som reserva¬
tionen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Herr Petersson i Boestad begärde lik¬
väl votering, hvilken ock företogs, sedan till kontraproposition antagits
bifall till förenämnda reservation, enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som bifaller, hvad konstitutionsutskottet hemstält i före¬
varande utlåtande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan bi¬
fallit den af herr Elowson afgifna, utskottets betänkande vidfogade
reservation.
Omröstningen visade 109 ja mot 53 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 8.
Likaledes biföllos bankoutskottets härefter, hvart for sig, före¬
dragna memorial:
n:o 9, angående inköp af en byggnadstomt för riksbankens af-
delningskontor i Örebro; och
n:o 10, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna.
§ 9-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. Versson i Killcbäckstorp under 3 dagar från och med
den 26 dennes,
och herr G. Sälling under 2 dagar från och med den 27 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,8 e. m.
Andra Kammarens IYot. 189G. K:o Si.
In fidem
E. Nålborst Böös.
r,