RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Andra Kammaren. N:o 25.
Lördagen den 28 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Upplästes för justering det i kammarens sammanträde den 21
innevarande månad förda protokoll.
Ordet begärdes af
Herr Jönsson i Grammalstorp, som yttrade: Herr grefve och
talman! Enligt min uppfattning afsåg kammarens beslut vis ä vis
mitt anförande i lördags endast ett afslag å min anhållan att få
mitt anförande infördt såsom bilaga till det till justering då upp¬
lästa protokollet. Under sådana förhållanden och då jag tog för
.alldeles gifvet, att mitt anförande skulle komma att inflyta i dagens
protokoll, så gjorde jag icke någon erinran mot detta beslut.
Nu erfar jag, att förhållandet är annorlunda, och då jag anser,
att det föreliggande protokollet är grundlagsstridig^ skall jag till
stöd för denna min åsigt be att få åberopa ett par paragrafer i
grundlagen, nemligen först den del af § 52 i riksdagsordningen,
der det heter: “Vid kammares sammanträde eger hvarje dess
ledamot rätt att till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla
frågor, som under öfverläggning komma, och om lagligheten af
allt, som inom kammaren sig tilldrager. En hvar yttrar sig iden
ordning, han dertill sig anmält och uppropad blifver, och må ej
någon vara berättigad att tala utom protokollet." Så heter det
vidare i 76 §: “Ur protokoll må vid justeringen, med kammarens
bifall och den talandes begifvande, uteslutas dennes uttryck och
äfven öfverläggning, som deraf följt.“ Då nu, efter hvad jag hör,
mitt anförande icke influtit i protokollet för i lördags, så ber jag
att få inlägga min protest mot detta förfaringssätt, såsom stridande
mot grundlagen, och att på samma gång få yrka, att mitt anförande
■måtte inflyta i protokollet för nämnda dag.
Det är väl första gången under detta representationsskick, som
någon ledamot af kammaren förvägrats att få sitt anförande till
protokollet; och förhåller det sig så, att kammarens beslut är så-
flant, så är det naturligtvis en öfverraskning för kammaren, ty
Andra Kammarens Prot. 189G. N:o 25. 1
>’:o ‘25.
2
Lördagen den 28 Mars.
tydligen har kammaren icke velat förvägra någon ledamot att få.
sitt yttrande i protokollet infördt.
Vidare anförde
Herr Hedin: Herr talman! Talaren framställer på nytt ett
yrkande, som kammaren vid ett föregående sammanträde afslagit.
Jag yrkar naturligtvis, att kammaren icke måtte fästa något af¬
seende vid denna förvånansvärda framställning.
Herr Ljungman: Herr talman! Det är alldeles uppenbart,
att enligt 76 § riksdagsordningen herr Jönsson i Gammalstorp
hade rätt att begära, att det af honom upplästa “tillägg11 skulle
få inflyta i det till justering i lördags upplästa protokollet. Hen
då det varit praxis, att sådana “tillägg11, som kunna göras vid
justeringen, införas i protokollet för den dag, då justeringen eger
rum, så tror jag, att kammaren varit af den uppfattning, när den
fattade sitt beslut, att herr Jönssons yttrande skulle införas i kam¬
marens protokoll för den dag, då justeringen egde rum; och detta
var i fullkomlig öfverensstämmelse med 52 § riksdagsordningen,
som tydligen säger, att ingen må “tala utom protokollet11. Skulle
herr Jönssons yttrande icke inflyta i protokollet för nämnda dag,
då skulle ju herr JöDsson medgifvits att “tala utom protokollet*1
och således skulle man hafva brutit mot grundlagen. Detta kan
icke hafva varit meningen. Anförandet innehöll ju för öfrigt ingen¬
ting klandervärdt: hvarför icke då låta det inflyta i protokollet
för den dag, då det upplästes? Herr Jönssons anförande afsåg
icke heller att “genom ny öfverläggning upprifva** ett fattadt be¬
slut. Jag får derför hemställa, att hans yttrande må enligt grund¬
lagens bud inflyta i det protokoll, som nu föreligger till justering.
Herr Hedin: Det är ju alldeles klart, att om det skulle vara
tillåtet för en ledamot af kammaren, att, på sätt som förhål¬
landet var vid det omtalade tillfället med herr Nils Jönsson, börja
en polemik mot någonting, som af någon annan kammarens leda¬
mot blifvit anfördt under en afslutad, flere dagar förut afslutad
debatt, så kunde icke blott den ledamot, mot hvilken angreppet
rigtades, utan äfven hvilken annan ledamot af kammaren som helst
vara lika berättigad att upprifva den afslutade diskussionen. Det
var detta jag protesterade emot, och kammaren har en gång tyd¬
ligt och uttryckligt på talmannens lättfattliga och klara fråga in¬
stämt i mitt ogillande af detta förfaringssätt. Det lärer väl icke
kunna upprifvas, det beslut, som kammaren fattade förra gången.
Herr Ljungman: Jag skall be att få fästa herr Hedins
uppmärksamhet uppå, att man mycket väl vid justeringen har rätt
att yttra sig om det justerade protokollet. Grundlagen förbjuder
visserligen att “genom ny öfverläggning** söka rifva upp fattade
beslut. Men här var ju icke meningen att söka rifva upp något
beslut; meningen var endast att gifva en förklaring. Jag vill
3 ^jo 25.
Lördagen den 28 Mars.
gifva ett exempel till sakens belysande. Här anför en medlem
såsom ett faktum något, som han anser vara fullt rigtigt. Så
kommer en annan medlem och säger: “Ni kommer med en osann
uppgift!" Skall den förre då icke vid justeringen få anföra bevis
på att han talat sanning, utan skall det i all framtid få stå qvar
oemotsagdt i protokollet, att han farit med osanning?
Jag kan icke finna annat, än att man har rätt att vid
justeringen förete bevis på att man talat sanning och söka rätt¬
färdiga sig. Det finnes ingen grundlagens bokstaf, som förhindrar
något sådant.
Jag skall derför vidhålla mitt yrkande, särskildt med hänsyn
till § 52 riksdagsordningen, som bjuder, att ingen må yttra sig
“utom protokollet"; således måste hvad som yttras också få in¬
flyta i protokollet.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Efter herr Ljungmans an¬
förande torde ett sådant af mig vara öfverflödigt. Jag vill dock
förklara, att mitt yttrande icke afsåg att upprifva diskussionen,
utan blott att genmäla en annan talare, hvilkens framställning
jag ansåg för mig förnärmande. Derför kan jag icke tänka mig,
att kammaren vill fråntaga en ledamot rätten att försvara sig,
helst som det var _ omöjligt för mig att förut under diskussionen
göra det, emedan jag först senare fick kännedom om de förhål¬
landen, hvarpå talaren grundat sitt yttrande.
Herr Boiithius: Enligt min uppfattning afsåg kammarens
beslut, att herr Jönssons anförande icke skulle få inflyta såsom
bilaga, men kammaren kan icke hafva beslutat att hvad han yttrade
icke skulle inkomma i protokollet, enär detta skulle vara uppen¬
bart stridande med 52 § riksdagsordningen, som förbjuder att tala
utom protokollet och således förbjuder att utesluta något ur proto¬
kollet i annan ordning än 76 § riksdagsordningen stadgar, enligt
hvilken paragraf sådant skall ske med den talandes begifvande.
Jag får således för min del yrka, att anförandet må ingå i proto¬
kollet. Protokollet skall vittna om hvad vid ett sammanträde
försiggår, och vid detta sammanträde försiggick det, att herr Jöns¬
son höll detta anförande. Kammarens beslut var blott, att an¬
förandet icke skulle få medfölja såsom bilaga. Begäran derom af-
slogs, och det beslutet får icke upprifvas.
Herr A. P. Danielson: Jag tror, att vi verkligen böra be¬
sinna oss noga, innan vi fatta ett sådant beslut, som här afses,
nemligen ett beslut att förneka en talare att få sitt anförande till
protokollet, ty det kan leda till betänkliga följder och komma att
inskränka yttrandefriheten ganska betydligt. Mig synes att, då
talmannen uppropade herr Jönsson och lät honom behålla ordet
och yttra sig, såsom han gjorde, denne också bör få sitt yttrande
till protokollet. Om talmannen hade vägrat honom ordet, då hade
han fått nöjas dermed, men då en ledamot yttrat sig med tal¬
mannens medgifvande, så är det för öppet protokoll. Detta är
Nto 25. 4
Lördagen den 28 Mars.
åtminstone min uppfattning i denna fråga, och jag tror derför,
att, om kammaren nu uttalar en annan åsigt, vi skola komma in
på ett ganska farligt område.
En talare sade, att det var en polemik, som man ville upp¬
taga. Ja, det veta herrarne väl, huru många gånger upptages icke
en polemik och huru ofta bredes icke ett ämne ut och saker komma
med, som icke direkt höra dit, men man låter ändå talarne yttra
sig och tager anförandena till protokollet. Skulle det då vara
farligare att göra på samma sätt med herr Jönssons yttrande?
Det var ju ej något bemötande i sjelfva saken, utan blott ett
tillägg till och förbättring af hans förra anförande, och det afgafs
med talmannens medgifvande. Kan det då beslutas, att sådant
icke får inflyta i protokollet? Jag vill på det allvarligaste hem¬
ställa, att kammaren icke måtte gå in på en sådan åtgärd. Jag
tror att den vore högst farlig, och jag är af den bestämda upp¬
fattningen, att herr Jönssons anförande bör få inflyta i protokollet
för den dag, då det afgafs.
Herr Joh. Johansson i Noraskog: Enligt min uppfattning är
frågan rnycket enkel, ty kammarens beslut vid protokollsjusteringen
den 21 mars afsåg blott, så vidt jag uppfattade saken, att herr Jöns¬
sons då upplästa anförande icke skulle få biläggas protokollet för
den 14 mars, då frågan om melassbränvinet behandlades; men
detta kan och får väl icke hindra, att det måste vara hans lag¬
liga rätt att, då han hade ordet den 21 mars, få hvad han då
anförde intaget i protokollet för den dagen. Jag anser derför,
att hvad han då yttrade bör införas i protokollet för den 21,
men icke i protokollet för den 14 mars. Uppfattar man den sa¬
ken på detta, som mig synes, rigtiga sätt, borde denna öfver¬
läggning vara skäligen öfverflödig och icke vidare behöfva fort¬
sättas.
Häruti instämde herrar Pehrson i Törneryd och Erickson
i Bjersby.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad, yttrade
Herr talmannen: I anledning af det nu gjorda yrkandet,
vill jag erinra om, att det i kammarens protokoll för den 21 mars
heter: “Ordet lemnades härefter åt herr Hedin, som, under fram¬
hållande, att protokollsjusteringen endast afsåge, huruvida proto¬
kollet vore rätt affattadt, yrkade att kammaren måtte besluta, det
anförandet icke finge såsom bilaga inflyta i dagens protokoll.
Öfverläggningen var härmed slutad.
Efter det herr talmannen upptagit de båda yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren herr Hedins omförmälda
yrkande."
Då någon anmärkning mot innehållet af detta protokoll,' som
nu föreligger till justering, icke har blifvit gjord, så skulle na¬
turligtvis det yrkande, som nu blifvit framstäldt af herrar Jöns¬
Lördagen den '28 Mara.
5 Nso 25.
son och Ljungman, äfvensom af herr Johansson i Noraskog, icke
innebära annat än ett uppridande af ifrågakomna i protokollet
för den 21 mars intagna beslut. Vid sådant förhållande anser jag
mig förhindrad att framställa proposition på detta yrkande, och
hemställer om godkännande af protokollet för den 21 mars.
Herr Ljungman: Jag hemställer om votering i syfte att
kammaren måtte hänvisa saken till konstitutionsutskottet, som må
döma deri.
Herr talmannen hemstälde härefter till kammaren, huruvida
kammaren godkände det upplästa protokollet.
Blandade ja- och nejrop förspordes.
Herr talmannen förklarade sig emellertid finna frågan vara
med ja besvarad.
Votering begärdes.
I anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
Den, som godkänner protokollet för den 21 innevarande mars,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer frågan om talmannens vägran att till
proposition upptaga framstäldt yrkande, att herr Jönssons i Gram-
malstorp anförande nämnda dag skall i sagda protokoll inflyta,
att hänvisas till konstitutionsutskottet.
Omröstningen visade 81 ja mot 72 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Herr Ljungman yttrade: I anledning af det nu fattade beslutet
ber jag att få afgifva min reservation till protokollet. Då nemligen
52 § riksdagsordningen bjuder: “ej må någon vara berättigad att tala
utom protokollet", och då vidare 76 § stadgar: “ur protokoll må
vid justeringen med kammarens bifall och den talandes begifvande
uteslutas dennes uttryck", men herr Nils Jönsson protesterat
emot uteslutande ur den ifrågavarande dagens protokoll af det
yttrande han hade, anser jag, att här en uppenbar grundlags-
öfverträdelse föreligger.
Med herr Ljungman instämde herrar Boethius och Jönsson i
Gammalstorp.
N:o 25. 6
Lördagen den 28 Mars.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande och memorial n:is 17 och 18;
lagutskottets utlåtande n:o 53;
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15;
samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16.
§ 3.
Herr vice talmannen Östberg begärde ordet och yttrade:
Jag ber att få hemställa, att bevillningsutskottets memorial n:o 18
måtte få uppföras å föredragningslistan för plenum å torsdagen
efter påsk främst bland två gånger bordlagda ärenden.
Denna herr vice talmannens hemställan bifölls.
§ 4.
Om ändring af Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i
§§ t, n, 12, anledning af väckta motioner dels om ändring af §§ 7, 11, 12, 28
28 och 105 re- regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen äfvensom
'samt§38riks- upphäfvande af § 32 regeringsformen, dels om upphäfvande af
dagsordni)igen§ 15 regeringsformen och ändring af §§ 4, 7, 38, 105 och 106 Te¬
rn. m. geringsformen samt § 38 riksdagsordningen, dels om ändring af
§ 13 regeringsformen, dels ock om ändrad lydelse af § 15 re¬
geringsformen.
Från Andra Kammaren hade till konstitutionsutskottet hän¬
visats fyra särskilda, af herr E. Wavrinsky jemte åtskilliga andra
ledamöter af nämnda kammare väckta motioner, n:is 214, 215,
216 och 217, deruti motionärerna på anförda skäl föreslagit,
i motionen n:o 214:
att § 11 regeringsformen måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets
förhållande till främmande magter, skola af ministern för utrikes
ärendena beredas och inför Konungen i statsrådet föredragas.
Alla meddelanden i ministeriella mål till främmande magt eller
Konungens sändebud i utlandet skola, efter föregående behandling
i statsrådet, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom mi¬
nistern för utrikes ärendena;
att § 12 regeringsformen måtte erhålla denna lydelse:
Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande
magt ingå, sedan, enligt 8 §, statsrådet deröfver blifvit hördt,
dock att Riksdagens konstitutionella rätt vid aftal med främmande
magt förbehålles, der den af detsamma beröres;
Lördagen den 28 Mar3.
/
7 Xto 25.
att § 7 regeringsformen måtte förändras till:
Alla regeringsärenden skola inför Konungen i statsrådet före¬
dragas och der afgöras;
att § 105 regeringsformen måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
Lagtima Riksdags konstitutionsutskott ege att äska de proto¬
koll, som uti statsrådet blifvit förda;
att ur § 38 riksdagsordningen måtte uteslutas orden: “med
"undantag af dem, som angå ministeriella ärenden och kommando¬
mål, hvilka endast i hvad som rörer kända och af utskottet upp¬
giga händelser kunna fordras";
att § 32 regeringsformen måtte upphäfvas; samt
att i första punkten af § 28 regeringsformen måtte uteslutas
•orden “inom riket“;
i motionen n:o 215:
att § 15 regeringsformen måtte upphäfvas;
att ur § 7 regeringsformen måtte uteslutas orden: “med undan¬
tag af sådana, som i 11 och 15 §§ omförmälas";
att ur § 38 regeringsformen måtte uteslutas orden: “utom i
kommandomål";
att ur § 105 regeringsformen måtte uteslutas orden: “utom
•dem som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka
•endast i det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna
händelser, må kunna fordras“;
att i § 38 riksdagsordningen måtte uteslutas orden: “med
undantag af dem, som angå ministeriella ärenden och kommando¬
mål, hvilka endast i hvad som rörer kända och af utskottet upp¬
giga händelser kunna fordras"; samt
att, såsom en följd af berörda förändringar, följande ord i
regeringsformen måtte, såsom öfverflödiga, utgå, nemligen: i §106
■“eller den embetsman, som i kommandomål Konungen råd gifvit“
samt “Konungens rådgifvare i kommandomål11, och i § 4 “i de fall,
här nedanföre stadgas";
i motionen n:o 216:
att § 13 regeringsformen måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan Riksdagens,
genom båda kamrarnes sammanstämmande beslut, meddelade sam¬
tycke till Konungens derom afgifna proposition; samt
i motionen n:o 217:
att § 15 regeringsformen måtte få följande lydelse:
Ej må rikets krigsmagt eller någon del deraf öfverlåtas i
främmande magters tjenst.
Om ändring af
§§ 7, 11. 12,
28 och 105 re¬
geringsformen
samt Jf 38 riks¬
dagsordningen
m. m.
(Forts.)
N:o 25. 8
Lördagen den 28 Mars.
Om dndrinqaj
7, U, 12,
Utskottet hemstälde:
28 vch 1Ö3 re¬
geringsformen
samt § 38riks-
dagsordningen
m. m.
att l:o) motionen n:o 214,
2:o) motionen n:o 215,
3:o) motionen n:o 216 och
(Forts.)
4:o) motionen n:o 217
ej måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Häremot hade reservation anmälts af herr Elowson, som ansett,
det konstitutionsutskottet bort i hufvudsak tillstyrka bifall till de-
uti motionerna n:is 214, 215, 216 och 217 framstälda yrkandena
och till Riksdagens pröfning framlägga förslag till grundlags¬
ändringar i öfverensstämmelse med sådan tillstyrkan.
Ordet begärdes af
Herr Wavrinsky, som yttrade: Det nu föredragna kon-
stitutionsutskottsutlåtandet utmärker sig — jag vore färdig att
säga genom en spartansk enkelhet — men rättare sagdt genom en
i ögonen fallande demonstrativ knapphändighet. Af motionärernas
motivering finnes ej ett ord nämndt. År det förmätet att gissa eller
tro, att de motiv, som framstälts för motionerna, varit besvärliga
och så tungt vägande, att konstitutionsutskottet helst velat slippa
ifrån dem?
Hvad motiveringen till utskottets afslag vidkommer, är den
lika enkel till innehåll som form. Utskottet säger först: "då d&
af motionärerna föreslagna grundlagsändringar skulle väsentligen
inverka på det mellan Sverige och Norge bestående unions¬
förhållandet” etc. Jag bestrider icke detta påstående af utskottet,
men att dermed skulle vara sagdt, att de skulle ofördelaktigt in¬
verka på detta förhållande, vågar jag bestrida, och jag skall be
att få ge skäl härför.
I den 4:de af dessa motioner visa motionärerna, att ett förbud
mot att rikets krigsmagt eller någon del deraf må öfverlåtas i
främmande magters tjenst finnes infördt i den norska grundlagen-
De båda äldre unionskomitéerna hafva förklarat, att denna be¬
stämmelse är nyttig och nödvändig, och den förra af dem har ut¬
tryckt denna sin mening i följande ord: ”Hörbudet i Norges Grund¬
lags § 25 emot att öfverlemna rikets krigsmagt eller någon del
deraf i främmande magters tjenst synes alltså komitén i sig sjelf!;
så rigtigt, att om än icke afgörande skäl, hemtade från föreningen,
talade derför, detsamma likväl äfven för Sverige borde gorå»
gällande.” Den unionskomitén och den derefter följande, som häri
instämt, hafva således båda förklarat, att från sjelfva unions¬
förhållandet afgörande skäl kunna hemtas till förmån för det
yrkande, som vi i vår motion hafva gjort. I dessa komitier sutta
dock sådana män som f. d. landtmarskalken Carl de Geer, general¬
löjtnanten friherre Bror Cederström, konteramiral O. G. Norden-
Lördagen den 28 Mars.
9 N:o 26.
skjöld, biskopen Chr. I. Heurlin, presidenten Aug. von Hartmansdorff, Om ändring af
generallöjtnanten J. P. Lefrén, kommerserådet Bernhard Rosenblad 0|^ ^os^é-
och kommendörkaptenen C. G. Warberg Dessa personers namn ^geringsformm
torde vara en borgen för fackkunskap, äfvensom för att det ej är samt § ss riks-
något unionsvådligt eller riksvådligt, som af dem påyrkas. Jag dagsordningm
tror mig härmed hafva visat, att motionärernas förslag åtminstone
ej skulle komma att ofördelaktigt inverka på det mellan Sverige r
och Norge bestående unionsförhållandet. Vill då konstitutions¬
utskottet misstycka, om det skulle fördelaktigt inverka derpå —
det är det enda, som återstår, om jag förstått att rätt tyda denna
del af motiveringen.
Sedermera säger utskottet, att frågan om detta unions¬
förhållandes fullständiga reglerande är ”föremål för utredning af
en, med anledning af senaste Riksdags anhållan om åtgärder för
revision af de unionella bestämmelserna, af Kongl. Maj:t tillsatt
särskild komité”, och finner utskottet ”i dessa omständigheter till¬
räckligt skäl att, utan att ingå i vidare granskning af motionärernas
förslag”, hemställa om afslag. Och dock röra förslagen, som vi
framstält, blott Sverige.
Menar konstitutionsutskottet så, att hvarje reform i detta hän¬
seende skulle uppskjutas, så länge frågan om unionsförhållandet
är föremål för öfverläggning inom unionskomitén? Derigenom
komma ju dessa frågor att undanskjutas till en oviss framtid. Så
vidt man, för bedömandet af huru lång tid det kan taga, hemtar
ledning af den tid, som de föregående unionskomitéerna användt
till sina arbeten, är sannerligen ett sådant utslag af konstitutions¬
utskottet rent af afskräckande för hvarje tanke på reformer i detta
hänseende. Den första unionskomitén utsågs 1839. 5 år derefter
eller år 1844 var komitén färdig med sitt utlåtande, och, efter
hvad jag tror, var det den 25 februari 1848, som detta ärende före¬
drogs i gemensamt statsråd, men då — om jag så får säga —
bordlädes. Frågan uppstod sedan ej å nyo förr än i samband med
frågan om tillsättande af en ny unionskomité i början af 1860-talet,
och lägger man så härtill den tid, 1867 års komité, hvilken var,
noga räknadt, en fortsättning af den förra, använde på sitt arbete,
är det först år 1871, som frågan blef afgjord. 1 32 år stod således
denna fråga på programmet. Skulle vi nu åtnöjas med det skäl,
konstitutionsutskottet här ger, innebär detta sålunda, att alla tankar
på reformer i dessa frågor skulle blifva alldeles uteslutna från
dagordningen.
Men jag vågar påstå, att dessa — jag tror' mig kunna säga —
väl motiverade yrkanden af motionärerna ej kunna, åtminstone i
längden, tillbakavisas. Det är frågor, som kräfva sin lösning och,
med hänsyn till omständigheterna, tror jag, en ganska snar lösning.
I samma mån, som yrkandena på anslag till rustningar växa
i så hög grad, som nu är fallet, i samma mån måste man allt
oftare ställa den frågan till sig: ”finnes det ej andra utvägar” att
bidraga till att trygga fosterlandet mot inkräktare eller andra,
som vilja störa dess neutralitet?” Och då hänvisas vi till en
rörelse, som väl förut varit betraktad som fullständigt utopisk,
>:o 25. 10
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring af men som numera inträdt i ett helt nytt praktiskt skede — den
§§ 7> u> I2> så kallade freds rike l.se n.
Merinos formen Denna fredsrörelse är inter nationel, på det att icke något land,
'samt§38riks hvars invånare skulle önska att på andra vägar än genom rust-
dagsordningen ningar bereda sig trygghet, må utsättas för faran att — så att
m. m. Säga — inbjuda en fiende till inkräktning genom minskningen i
(i? orts.) försvar och ,jen lefvande försvarskraft, som är nödvändig för
att upprätthålla dess sjelfständighet. Derför har man gjort freds¬
rörelsen internationel och påverkar sinnelaget hos alla nationer
samtidigt — man för ”krig mot kriget” i alla civiliserade stater
på en gång för att ej försvaga den ene till de andras fördel.
Fredsrörelsen vill sätta rätten i våldets ställe vid afgörandet
af tvister mellan nationerna, och på dess program står främst:
skiljedom. Mången torde väl ännu le åt skiljedomen såsom en
framtidsdröm. Men jag får erinra om, att i nära 80 fall skilje¬
domstol slitit tvister mellan nationer. Det är sant, att dessa
tvister till största delen varit jemförelsevis små. Men de hafva
icke varit det i alla fall. I några hafva de varit betyMliga och
så betydliga, att det väckt hela verldens förvåning, att man kunnat
komma till resultat på denna väg. Man säger måhända, att skilje¬
dom ej är tillförlitlig såsom försvar för och till tryggande af
ett lands sjelfständighet. Det är den visserligen icke, allra minst
i det skede skiljedomstolsfrågan nu står. Men rustningar äro
heller icke något tillförlitligt skydd för fosterlandet. Det gäller att
här anlita alla goda rättsliga medel för att skydda ett lands sjelf¬
ständighet och icke endast det ensamt, till hvilket vi hittills ute¬
slutande tryggat oss, nemligen rustningarna. Och de, som äro be¬
nägna att ringakta fredsrörelsen, torde göra klokt i att göra sig
mera underkunniga och inhemta säkrare underrättelse om arten
af fredsrörelsen i våra dagar. De, som det göra, skola finna, att
det icke längre är utopister och fantaster, som sysselsätta sig der¬
med, utan att det är praktiske statsmän och ledande politici, som
upptagit denna fråga i våra dagar. Jag vill erinra om, att vid
sista parlamentssessionenl i England talade till förmån för skilje¬
dom icke blott det konservativa partiets främste man och ledare,
lord Salisbury, utan äfven partiets ledare i underhuset, Balfour;
lord Rosebery och Harcourt likaledes. Och vi veta, hvilken varm
vän af detta sätt att slita tvister nationer emellan Gladstone är.
I Frankrike har en sådan man som f. justitieministern Trarieux
suttit i den byrå, som representerar fredskonferensen mellan dess
generalmöten. För samma idé som engelsmännen hafva der kämpat
sådane män som Jules Simon, senator Labiche med flere kon¬
servative män. Och det är det egendomliga, att vid dessa parla¬
mentariska konferenser de konservative statsmännen äro i majoritet.
Der voro vid sista konferensen i Brtissel närvarande justitie- och
inrikesministrarne från både Holland och Belgien — de deltogo
icke blott i debatterna, utan äfven i besluten — äfvensom den
sedermera blifvande justitieministern i Frankrike, Trarieux; och
i kommissionen för verldsfredsbyrån i Bern sitter inrikesministern
Nic. Fieva från Rumänien; sålunda statsmän och ledande politici
Lördagen den 28 Mars.
ll N':o 25.
af främsta rang. Och hvad yrkade desse män? Jo, att allvarliga
ansträngningar skulle göras för att få till stånd en permanent
skiljedomstol för Europas stater, en domstol, som kunde lägga
grund till — låt mig säga — ett Europas förenta stater i den
bemärkelse, att tvister mellan dem kunde afgöras af en gemensam
domstol. Skulle något sådant vara otänkbart? Yi hafva ju Ame¬
rikas förenta stater. Hvad utrymme beträffar är det intet, som
hindrar, ty Amerikas förenta stater utgöra 170,000 qvadratmil
och Europa endast 180,000. Amerikas förenta stater bestå af
nära 50 särskilda stater och territorier, hvilka i yttre afseende
äro sins emellan oafhängiga, men i afseende å lagstiftning och
vissa andra inre angelägenheter få sina ärenden afgjorda af en
gemensam högsta domstol. Hvarför skulle ej Europas stater kunna
förena sig till eu sådan union under en gemensam domstol? Man
påstår ju, att Amerika befolkats af Europas afskum. År det då
förmätet att fråga, om en åtgärd, sådan som den jag antydt, skulle
kunna vidtagas i Europa med all dess intelligens? Och skulle ej
allt vårt allvar och all vår rättrådighet räcka till att förskaffa
oss de fördelar, som Amerika länge haft? Skola den kolossala
fristatens små svagheter allena påvisas, men man glömma bort
det storartade den åstadkommit på denna väg?
Men för att icke tala blott om en republik, vill jag hänvisa
till den mening, som uttalats af pressen i de stora monarkiska
staterna. Den konservativa tidningen Standard säger: ”Tydligt
ar, att skiljedomen får en alltjemt ökad betydelse i det inter¬
nationella lifvet, och de nya domstolsreglerna hafva derför både
praktisk nytta och äro af stort spekulativt intresse.” Det syftas
bär på en förening, som varit länge verksam, den internationella
föreningen för folkrättens reform och kodifiering. Standard säger
vidare om krigsrustningarna: ”Huru länge skall tillväxten af dessa
väldiga krigsrustningar fortfara? Skola vi fortsätta att i oänd¬
lighet mångdubbla det militära trycket och lägga ännu tyngre
bördor på de skattdragandes skuldror? Med andra ord, fins det
icke något sätt, hvarpå dessa svällande arméer kunna reduceras
till förnuftiga proportioner? Till all olycka är det endast de
magter, som hysa eu upprigtig afsky för kriget och som äro be¬
slutna att icke framkalla det, hvilka skulle vara med om tanken
på reduktion.” Nå väl, men representanter för denna uppfattning
hafva satt sig i spetsen för att grundlägga en sådan internationel
skiljedomstol för Europa, och dermed tror jag, att pratet om utopi
kan tystas ned. Det är de praktiska politik, som tagit frågan
om hand.
Dertill kan man hänvisa till den väldiga omfattning, som freds¬
rörelsen vunnit i våra dagar, ehuru jag sätter mindre förtroende
till en hastig uppblomstring deraf än till en lugn och jemn ut¬
veckling.
Den svenska fredsföreningen har på sitt program, utom de inter¬
nationella uppgifterna, satt äfven rent specielt nationella, och af
dessa omfattar den främsta just de punkter, hvaruti motionärerna
bär framstält yrkande till Riksdagen. Dessa fyra punkter hafva
Om ä ndring af
§§ n, 12
28 och 105 re¬
geringsformen
samt $ 38riks¬
dagsordningen
in. in.
(Forts )
N:o 25. 12
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring af— jag vågar saga det — grundligt och samvetsgrant motiverats,
och iosvä^ ingen förtänka dem, som önska bidraga till foster-
geringsformen landets tryggande på mer än ett sätt, att man vid tanke på
samt $ 38 riks-den ofantliga apparat, som sättes i de styrandes händer, då ar-
dagsordningen mén växer och anspråken på den ytterligare stegras år efter år,
på samma gång tänker på att skaffa konstitutionella garantier för,.
" 01 att dessa kraftiga medel icke blifva använda utan nationens med¬
gifvande.
Det är i ögonen fallande egendomligt, att den grundsats, som
af 1809 års lagstiftare proklamerades, i två särskilda punkter
blifvit så fullständigt öfvergifven vid affattandet af vår nuvarande
grundlag. År det förenligt med statens säkerhet, att så vigtiga
ärenden som de ministeriella ärendena anförtros åt och granskas
af endast ett fåtal af statsrådets medlemmar, under det att de
allra minsta inre angelägenheter föreläggas statsrådet i dess helhet
till afgörande.
Ett märkligt uttalande har i denna sak fälts icke af några
fredsfantaster, nej, af 1856—58 års Riksdags konstitutionsutskott.
Det yrkade en ändring i 12 § regeringsformen, och i den väl af-
fattade motiveringen säger utskottet: “Om det nemligen å ena
sidan visserligen kan inträffa, att konungen finner nyttigt att ingå
i afhandling med en utländsk stat, äfven angående en eller annan
fråga af underordnad vigt, lärer väl icke förnekas, att så väl af¬
handling som förbund med en främmande magt kan vara bestäm¬
mande för ett lands icke blott yttre, utan äfven till någon del för
dess inre förhållanden under en lång följd af år, och således blifva
vida mer ingripande i dess oden än till och med ett krig, att icke
jemföra detsamma med t. ex. en mindre väsentlig förändring af
en redan gällande författning, för hvilkens vidtagande likväl er¬
fordras, att statsrådets samtliga ledamöter, der de icke laga för¬
fall ega, skola vara tillstädes11. Detta var uppfattningen inom Riks¬
dagens konstitutionsutskott, ett mycket tungt vägande skäl för
det yrkande vi vågat framställa. Att svenska Riksdagen skulle
för framtiden vilja lemna ifrån sig rätten att få granska och ut¬
öfva inflytande på förbund och traktater, som ingås med främmande
magter, kan man knappt hålla för troligt, i all synnerhet, om
man jemför vår grundlag med de bestämmelser, som finnas i an¬
dra länders.
Motionärerna hafva vidlyftigt visat, huru dessa förhållanden
ställa sig i andra länder, och man måste fråga sig, hvad som kan
vara konstitutionsutskottets mening med ett afstyrkande — om det
för fiffigt hyst någon mening alls om dessa saker och icke helt
enkelt velat komma ifrån att åt saken egna någon uppmärksamhet,
då frågan intager en så framstående ställning i andra länders
konstitutioner.
De anmärkningar, som gjorts mot kommandomålens behandling,
synas mig fullt ut lika vigtiga. Redan definitionen på hvad som
till kommandomål hör är af sådan beskaffenhet, att det måste
väcka uppmärksamhet, och det har till och med väckt Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet, enär Kongl. Maj:t begärt ändring häruti. Då dgt
Lördagen den 28 Mars.
13 N:o 25.
heter, att med kommandomål “förstås sådana, som konungen, i Om ändring af
•egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmagten till lands och 7> n> I2>
sjös, omedelbarligen besörjer11, så lär väl knappast någon blifva 'L^Jfolmen
klok på hvad dermed menas. _ samt#ss riks¬
dag har förut särskildt tillåtit mig att rigta uppmärksam- dagsordningen
heten på den fjerde af de framlemnade motionerna. m m
Det tjenar till ingenting att genomgå de motiv, hvilka motio- (Forts,)
närerna i de framlagda motionerna lemnat, då de medlemmar af
kammaren, som hysa något intresse för frågan, helt säkert redan
tagit saken i öfvervägande, och de som det ej gjort sannerligen
icke skola lyssna till en framställning af mig. Men jag skall taga
mig friheten att besvära kammaren med en votering i afseende på
första och sista punkterna, något som synes mig särdeles lämpligt
för att få svar på frågan, om Riksdagens Andra Kammare, den
folkvalda kammaren, vill göra något för att på annan väg än rust-
ningarnes bevara landets neutralitet.
Herr talman, jag ber att få yrka afslag å det föreslagna ut¬
låtandet och bifall till de föreliggande motionerna.
Herr Restadius anförde: Då Kongl. Maj:t under sistlidet
års höst tillsatte den s. k. unionskomitén, föreskref Kongl. Maj:t
i sammanhang dermed, att föremålet för komiténs arbete skulle
blifva att utarbeta förslag till sådana ändringar i bestämmelserna
om föreningen mellan Sverige och Norge, som funnes vara af be-
hofvet påkallade eller ock egnade att undanrödja de anledningar
till förvecklingar, som läge i nu befintliga stadgandens otydlighet
eller ofullständighet. Det synes mig vara alldeles uppenbart, att
de förslag, som motionären här framlagt, äro af sådan beskaffen¬
het, att de måste blifva föremål för unionskomiténs öfverläggning
och utredning. Då så är och då det derjemte är en gammal god
sed inom Riksdagen, att, när grannlaga och vidtomfattande frågors
utredning har blifvit öfverlemnad åt en komité, Riksdagen afvaktan
denna komités fullbordade arbete, innan den företager saken till
hufvudsaklig pröfning, så synes mig ett sådant förfarande om möj¬
ligt ännu mera påkalladt i förevarande fall, der så vigtiga och
grannlaga frågor vänta på sin utredning och sin lösning. Derför,
och utan att ingå i någon hufvudsaklig pröfning af ärendet, till¬
låter jag mig vördsamt hemställa, att kammaren behagade ansluta
sig till utskottets förevarande betänkande.
Jag ber dock att få tillägga, att en annan medlem af unions¬
komitén, en person, som sätter mycket högt värde på föreningen
mellan Sverige och Norge, nemligen statsrådet Thorne, har, då ett
ärende förevar i norska stortinget af sådan beskaffenhet, att dess
innehåll kunde komma att vidröra de unionella förhållaildena, också
påyrkat, att stortinget ville iakttaga ett sådant förfarande, som
jag nu tillåtit mig att påyrka.
Jag ber få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Falk instämde häruti.
>':o. 25. 14
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring af Vidare yttrade:
§'§' n, 12,
~^erin sformen Herr J°hn Olsson från Stockholm: Med anledning af dea
samt$38riks-siste talarens yttrande, och då han såsom motiv för afslag anförde,.
dagsordningen att dessa frågor äro föremål för unionskomiténs öfvervägande, vill
m' jag dock till honom hemställa, huruvida det skulle kunna vara ur
(Forts.) Vägen för unionskomiténs ledamöter att till ledning för sin upp¬
fattning och blifvande förslag erhålla ett beslut af Riksdagen eller
denna kammare. Huru utmärkta denna komités ledamöter än må
vara, bör det väl ändå kunna vara af intresse för dem att erfara
Riksdagens uppfattning af de frågor, som komitén har att behandla 'T
och då fråga ju nu icke är om att fatta ett definitivt beslut, utan
endast ett beslut, som skall blifva hvilande till nästa år, synes
det mig icke vara olämpligt att kammaren fattar ett beslut, som
kan tjena till ledning för komitén vid bedömandet af de — såsom
den nämnde talaren mycket rigtigt yttrade — synnerligen svåra
och grannlaga frågor, som komitén har att behandla.
Af dessa skäl, herr talman, ber jag få yrka bifall till mo¬
tionerna.
Herr Ljung man: Med anledning af herr Wavrinskys ytt¬
rande skall jag endast påpeka, att jag tycker, att han borde vara
utskottet tacksam för det välvilliga sätt, på hvilket det under för
handen varande förhållanden afstyrkt hans motioner; ty går man
att granska dem, så finner man dem i många afseenden ganska
betänkliga.
För att nu börja med den sista af motionerna, som han sär-
skildt talade om, så är förslaget affattadt i en sådan form, att det
är nästan alldeles värdelöst, äfven om man antoge det; ty hos oss
har det aldrig varit brukligt och är ej heller möjligt att uthyra
vår krigsmagt till främmande stater. Sådant brukade under förra
århundradet några stater i mellersta Europa att göra, men hos oss
har det, så vidt jag vet, icke någonsin egt rum. Och så mycket
mindre behöfligt är det stadgande, motionärerna föreslagit, som vi
redan i svensk lag hafva ett ofantligt mycket bättre värn mot eu
dylik åtgärd. Se vi nemligen efter i 28 § värnpligtslagen, så hafva
vi der stadganden, som innebära mångfaldigt större samt betydligt
fullständigare och vida bättre affattade garantier; och jag ser un¬
der sådana förhållanden icke något skäl, hvarför vi i vår grund¬
lag skulle införa bestämmelser, som äro kortare, ofullständigare
och innebära mindre garantier, än dem vi redan hafva.
Och ännu mindre kan jag vara med om att, såsom motionä¬
rerna göra, vilja upphäfva den nu gällande 15 § regeringsformen
på samma 'gång man bibehåller 3 och 14 §§, ty då kommer man
ju åter till de förhållanden, som rådde under Gustaf IV Adolf, då
konungen i afseende på kommandomål icke blott var absolut en¬
väldig utan äfven handlade absolut oinskränkt af all konstitutio¬
nel ansvarighet. Herrar motionärers förslag i det fallet är reak¬
tionärt, ja, så reaktionärt, att jag knappast kan minnas, att det
Lördagen den 28 Mars.
15 X:o 25.
under min riksdagstid förekommit ett förslag, som varit ens när• Om ändring«/
melsevis så reaktionärt. 7< n> lä>
Motionären talade, sade han, å fredsvännernas vägnar, men ?eW»*s/5rme«
icke kan det väl vara fredsvännernas mening att för Kongl. Maj :t .värn* $ is rits-
försvåra afslutandet af fred, såsom motionärerna här föreslagit, äagmrdningen
När unionen med Norge ingicks, så voro norrmännen mycket an- m• m‘
gelägna om att försvåra, att de förenade rikena kastades i krig, Fort9‘'
och derför infördes i § 4 mom. 2 riksakten en mycket utförlig be¬
stämmelse, som skulle innebära garantier för att man skulle slippa
krig; men i afseende på fredsslut gjordes icke några dylika be¬
stämmelser. Enär nu riksakten gäller framför regeringsformen, så
skulle motionärernas förslag i afseende på förklarande af krig alls
ingenting betyda, men i afseende på slutande af fred skulle det
få gällande kraft och i hög grad försvåra för konungen att sluta
en förmånlig fred för de förenade rikena, i händelse så olyckligt
inträffade, att de komme i krig.
Hvad motionärernas förslag i öfrigt beträffar, så är det flere
af dem, hvilkas syfte allmänt erkännes såsom berättigad!, men
motionärerna hafva icke brytt sig om att det ringaste fästa sig
vid sina förslags form. Ja, de hafva icke en gång rättat sådana
uppenbara fel, som vid föregående tillfällen påvisats. Och för öf¬
rigt är det ju klart, att frågorna om de ministeriella ärendenas
behandling, om krig och fred och dylikt måste komma att utgöra de
kanske allra främsta hufvudföremålen för den på Riksdagens be¬
gäran tillsatta unionskomiténs blifvande verksamhet. Det är all¬
deles obestridligt att så måste ske, då krig och fred ju äro ge¬
mensamma för de förenade rikena.
Hvad beträffar påståendet, att Riksdagen borde göra en opini¬
onsyttring för att på något sätt inverka på unionskomitén, så tror
jag icke att det kan anses lämpligt, att då Riksdagen i fjol skrif¬
va till Kongl. Maj:t och begärt en revision, ja till och med eu
skyndsam revision af de unionella författningsbestämmelserna, och
en komité för detta ändamål tillsattes några månader efter sedan
denna skrifvelse aflåtits, Riksdagen nu, sedan blott några månader
förflutit efter komiténs tillsättande, sjelf tager saken om hand.
Det vore icke fullt korrekt. Det må vara, att här i vårt land eller
i de förenade rikena liksom på sin tid i Amerikas förenta stater
den önskade revisionen af föreningsfördraget behöfver möjliggöras
derigenom, att man skapar en möjligast allmän folköfvertygelse för
icke allenast' behöfligheten, utan äfven beskaffenheten af denna revi¬
sion. Men icke är det derför lämpligt, att man här i Riksdagen
söker taga initiativet till att skapa en sådan opinion, utan det får
vara pressens uppgift, såsom det var i Amerikas förenta stater
1787, der som bekant det lyckades Alexander Hamilton, James
Madison och John Jay att genom sina skrifter skapa en sådan
öfvertygelse, hvarigenom den lyckade revisionen af samma staters
unionsförfattning bragtes till stånd. Sammalunda måste nog äfven
ske hos oss, om något dugligt skall vinnas.
Under sådana förhållanden, som nu föreligga, tror jag sålunda
icke, att man här i Riksdagens kamrar kan göra något annat fin
N:o 25. 16
tordagen den 28 Mars.
Omändring af att bifalla utskottets hemställan; och det så mycket hellre som
§§ 7, u, 12, är 1893, då alldeles samma motioner fiörelågo i ungefär lika affatt-
28 och 105 re- n- kammaren utan diskussion och utan omröstning beslöt att
samtfssrik^-bifalla utskottets liknande hemställan.
dagsordningen
m. m. Herr Wavrinsky: Ja, jag är ledsen öfver att jag med dessa
(Forts.) försiagi för hvilka jag här i dag gjort mig till målsman, kommit
att afskräcka konstitutionsutskottets ärade vice ordförande genom
reaktionära tendenser. Men jag tror, att jag kan taga den saken
ganska lugnt.
Herr Ljungman menar, att det framstälda yrkandet ej vore
tillfredsställande. Det har jag sannerligen ej vågat påstå och ej
heller påstått; den olyckan får jag dela med flere andra motio¬
närer i konstitutionsfrågor, hvilkas yrkanden icke heller befunnits
tillfredsställande, att få nöja mig med ett afstyrkande af de gjorda
framställningarna. Hvad jag önskar, är endast, att man icke skulle
lemnat motionerna utan afseende, utan att, då det finnes anmärk¬
ningar att göra, konstitutionsutskottet hade värdigats framhålla
dessa och derigenom visat, att utskottet velat göra något, då det
ansett, att det verkligen är beaktansvärda saker, som förekomma
i dessa motioner. Konstitutionsutskottets ärade vice ordförande
menar, att det skulle vara origtigt att söka erhålla dessa garan¬
tier, som afses i den fierde motionen, derför att vi hafva bättre
sådana förut, och emedan en öfverlåtelse af den svenska krigs-
magten i en främmande magts tjenst ej kan förekomma. Jag ber
då att få erinra om, att år 1863 löpte vi fara att indragas i krig
just på grund deraf, att icke något sådant hinder som den före¬
varande bestämmelsen fans i våra grundlagar; det gälde då
icke skyddandet af vår neutralitet, ty den var ej hotad.
Till sist vill jag blott erinra derom, att kommandomålens be¬
handling såsom hvarje annat inre regeringsärende afses med vårt
yrkande. Vi hafva ansett, att de väsentliga af dem skulle komma
att behandlas i statsrådet, för att man derigenom skulle kunna
vinna den trygghet, som vi eftersträfva, något, som jag tänkte
föll sig helt naturligt af det yrkande, som blifvit framstäldt. Skulle
mot den motivering, som vi förebragt, finnas väsentliga anmärk¬
ningar att göra, hade det ju varit till sakens förmån, om konsti¬
tutionsutskottet bevärdiga! den med en rättelse. Och jag vill hop¬
pas, att konstitutionsutskottet, om frågan å nyo kommer före, hvilket
den väl snart åter gör, ty den kan ej skjutas undan, då behagar
bestå motionerna med en grundlig granskning.
Herr Ljungman: Ja, under sådana förhållanden som nu,
då man har att vänta ett komitébetänkande, har utskottet ej an¬
sett sig böra gå i detalj i afseende å granskningen af dessa motioner,
och det tycker jag motionärerna borde vara tacksamme för, ty
icke kan det väl för dem vara af intresse att få motionerna bit
för bit kritiserade.
Särskild! hvad kommandoärenden beträffar, skulle följden åt
15:de paragrafens upphäfvande icke alls blifva den, att dessa mål
Lördagen den 28 Mars.
17 N:o 25.
komma att behandlas i statsrådet, enär dessa mål på intet vis till Om ändring af
sin natur äro några regeringsärenden, utan allenast på grund af T> u>f~,
en bestämmelse i § 7, som motionärerna ju vilja upphäfva. DeJf^me
kunna således icke ernå, hvad de åsyfta, genom att sålunda ändra
7:de paragrafen och upphäfva den nuvarande paragraf 15, emedan dagsordningen
kommandomålen derigenom alldeles icke komme att afgöras i stats- m- m
rådet. Under sådana förhållanden ser jag verkligen icke, hvad (Fortä-)
utskottet skulle gjort med motionärernas förslag i detta fall. Det
innebär icke det minsta uppslag till lösning af den fråga, som här
föreligger. Möjligen kan det deremot, när man kommer till fri¬
herre Bondes motion om ändrad lydelse i § 6 och § 15 blifva tal
om att taga upp frågan om kommandomålen; ty han vill be¬
hålla paragraf 15, och då kan man ju möjligen gå in på de¬
taljer i afseende på formuleringen af paragrafen i fråga. Men
herr Wavrinsky vill, som sagdt, helt och hållet taga bort allting
om kommandomålen ur grundlagen, med det resultat naturligtvis,
att man får samma förhållande igen, som man i afseende på dem
hade före 1809.
Jag har icke något annat yrkande att göra än bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr John Olsson från Stockholm: Det är onekligen något
egendomligt att höra talaren på bohuslänsbänken särskildt rigta
sina anmärkningar emot motionernas form, då det ju är väl be¬
kant för hvar och en i kammaren, att den talarens egna motioner
vanligen blifva en mosse af konstitutionsutskottet afstyrkta och af
Riksdagen afslagna just på grund af den bristfälliga form, hans
förslag i allmänhet hafva.
Då samme talare vidare gör sig till talman emot det, som han
uttryckte sig, “reaktionära“ i motionerna, så är detta, synes det mig,
lika egendomligt. Jag behöfver blott erinra om, att den värde ta¬
laren sjelf för ett par år sedan i en reservation till ett konstitutions-
utskottsbetänkande i rösträttsfrågan framstälde ett yrkande, som
innebar, att i det närmaste hälften af hans egna valmän skulle
blifva beröfvade sin rösträtt. Jag hemställer då, mine herrar,
huruvida just den talaren är den rätte att tala om reaktionära
förslag. Jag åtminstone anser honom icke vara det.
Gent emot mig yttrade den nämnde talaren, att jag skulle
hafva sagt, att_ kammaren sjelf borde taga saken i sina händer,
ehuru dessa frågor öfverlemnats till unionskomiténs bedömande.
Jag ber att få erinra honom om att jag icke sagt ett ord, som
kunnat tydas så, utan jag framhöll tvärtom, att det ej var me¬
ningen, att kammaren sjelf skulle taga saken i sina händer, eme¬
dan det ju blott var fråga om att fatta ett provisoriskt beslut,
som skulle förklaras hyllande till nästa riksdag. Jag framhöll
äfven, att detta beslut borde kunna för unionskomitén utgöra en gan¬
ska värdefull ledning vid utarbetandet af dess förslag, och att det
icke syntes mig vara ur vägen, att Riksdagen uttalade eu opinions¬
yttring, till hvilken unionskomitén ju kan taga den hänsyn, den
-finner, att Riksdagens och kammarens uttalande kan förtjena.
Andra Kammarens Prof.. 1896. N:o 28.
2
N:o 25. 18
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring af Det synes mig således, uppenbart att åtminstone de skal,.
pf 7’ u’ 12> hvilka den ärade talaren på bohuslänsbänken anfört, icke kunna
%nngsjorm*äutgöra tillräckliga motiv för att afslå dessa motioner.
samt § 38 riks-
do g sordningen Herr Hedin: Herr talman! Om en eller annan ledamot af
m. m konstitutionsutskottet antingen icke vill eller icke förmår läsa rätt
( or sinnantill, är det naturligtvis föga ledande till något nyttigt resul¬
tat att försöka bringa honom på andra tankar. Hen jag ber dock
att få påpeka till deras kännedom, som till äfventyrs ej hafva,
närmare satt sig in uti motionerna, att motionärerna beträffande
kommandomålen föreslagit upphäfvande af hela denna kategori
af mål och förläggande utaf kommandomålen under de allmänna
regeringsärendenas kategori, för hvilket ändamål motionärerna hafva
icke blott föreslagit upphäfvande af den nuvarande paragraf 15 i
regeringsformen, utan också sådan ändring i grundlagens bestäm¬
melser, att kommandomålen upphöra att utgöra ett undantag från
de allmänna regeringsärendena. Detta är en enkel innanläsnings-
fråga och ingenting annat.
Likaledes är det en enkel innanläsningsfråga att afgöra, huru¬
vida den antydda bestämmelsen i värnpligtslagen kan ersätta det
af motionärerna föreslagna allmänna förbudet i grundlagen mot
användande af ens någon del af den svenska krigsmagten {främmande
magters tjenst.
Vi hafva förut haft tillfälle att iakttaga, att den i fjol för¬
ordnade unionskomitén i mångas ögon, d. v. s. åtminstone uti
krigskreditivpolitikens mäns ögon, bar ett annat ändamål än det
officiel angifna, nemligen att tjena till ett hinder emot vare sig
indragning på lyxutgifterna under tredje hufvudtiteln eller till och
med emot en lättnad för den svenska sjöfarten, hvilken skulle
erhållas derigenom, att svenska statskassan åtoge sig de s. k.
konsulatafgifterna; och slutligen användes den till förhindrande
utaf äfven de allra angelägnaste konstitutionella reformer, af hvilka
den väsentligaste kan sägas hafva stått på dagordningen ända se¬
dan 1850-talet. Till att förhindra allt detta skall nu unionskomi¬
tén tjena. Det sågo vi vid förhandlingarna om tredje hufvud¬
titeln här i kammaren för en månad sedan. Då tjenade unions¬
komitén såsom ett argument emot en nedsättning af tredje hufvud¬
titeln, en nedsättning, som, enligt hvad allmänt bekant är, var
rigtad på afskaffande åt legationen i Wien och möjligen äfven
någon annan onödig legation, t. ex. den i Holland och Belgien.
På hvad sätt, frågar jag då, skulle väl en nedsättning af'tredje
hufvudtiteln, sem kunde komma att medföra indragning af legatio¬
nen i Wien, vara hinderlig för unionskomiténs arbete och full¬
följande af dess uppgift, då just indragningen af denna samma
legation i Wien har varit ett så starkt önskningsmål från norsk
sida — liksom under flera år från Andra Kammarens sida — att
det ju varit på denna sak, som den s. k. unionskonflikten upp¬
kommit?
Huruledes skulle vidare unionskomitén i sin verksamhet kunna
hindras deraf, att, på sätt herr Danielson yrkade, man vidtoge em
Lördagen den 28 Mars.
19 N:o 25.
förberedande åtgärd för att möjliggöra en öfverflyttning af konsulat- Om ändring aj
afgifterna på statskassan? Vare sig det gemensamma, faktiskt f* 7,h ^
ännu gemensamma konsulatväsendet kommer att fortfara eller 6j,~gerinffS^ormerl
så är frågan, huru medel skola åstadkommas till underhåll af detta samt $ 38 riks-
konsulatväsen, en helt och hållit inre fråga för hvardera landet, dagordningen
Detsamma är förhållandet med åberopandet af unionskomitén
emot de af herr Wavrinsky med flere väckta motionerna. Låtom
oss korteligen granska motionernas innehåll för att se till, i hvil¬
ken mån deras antagande från svenska Riksdagens sida skulle leda
till något hinder för unionskomitén vid fullföljande af dess arbete.
Motionärerna vilja ur paragraf 11 i regeringsformen utesluta
orden “på det sätt, konungen lämpligast synes". Det skulle så¬
lunda ej längre vara öfverlemnadt åt konungen att låta bereda de
ministeriella målen på sätt, honom lämpligast synes. Innebär en
sådan förändring, derest den vidtages, i den svenska grundlagen
något hinder för ett lyckligt fullföljande af unionskomiténs verk¬
samhet? Hvarför, frågar jag, hvarför skulle utrikesdepartementet,
mer än alla andra departement, vara fritaget från den allmänna
skyldighet, som är utstakad för departementscheferna uti paragraf
10 af regeringsformen, att, “innan ärendena hos konungen i stats¬
rådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars inhemtande
från vederbörande embetsverk, af den föredragande beredas"? År
det väl någon, som föreställer sig, att hos utrikesdepartementet
eller dess chef finnes samlad en så allt omfattande, en så uni¬
versel sakinsigt, att det förfaringsätt, som grundlagen har funnit
nödigt att föreskrifva för samtliga öfriga departementschefer, skulle
vara öfverflödigt vid beredande af de ministeriella målen, och att
det derför skulle kunna öfverlemnas åt konungen att bestämma,
huru de skola beredas. •
Om nu ingen vill påstå något så orimligt, återstår att få veta:
hvarför står då den bestämmelsen i grundlagen, att dessa ärenden
skola af utrikesministern beredas på det sätt, konungen lämpligast
synes? Antingen innehåller detta uttryck: “på det sätt, konungen
lämpligast synes,11 ingenting alls, eller också öppnas dermed till¬
fälle att uti uttrycket inlägga allt, hvad man vill, äfven med den
effekt, att sjelfva föreskriften om att beredningen skall ske genom
utrikesministern, blir väsentligen omintetgjord, i det att bered¬
ningen endast pro forma öfverlemnas åt honom i sista skedet, sedan
allting i sak redan blifvit afgjordt. Så gick det till år 1855. Den
saken är konstaterad och bevisad, att utrikesministern hölls all¬
deles utanför spelet intill sista stund, ända till de sista dagarne,
ty då måste han användas för att sätta sitt namn under afgö-
randet, som redan var fattadt. Enligt — man kan åtminstone säga
— halfofficiella meddelanden sköttes hela den föregående under¬
handlingen från midten af sommaren år 1855 på Ulriksdals slott
af konung Oscar 1 personligen med Frankrikes och Englands
sändebud.
Icke kan väl ett uteslutande af dessa ord ur regeringsformens
paragraf 11, ett uteslutande, som endast har till effekt att be¬
gränsa det ansvarslösa och okontrollerade handhafvandet af rikets
NsO 25. 20 Lördagen den 28 Mars.
Om ättdrifl^«/ininisteriella mål, ej kan det komma att lägga hinder i vägen för
§sv 7, ii. is, unionskomiténs arbete eller försvåra uppgörelsen med brödralandet?
och 105 re- Komma vi då till det af motionären i samma paragraf för-
ordade tillägget, nemligen att de ministeriel^ malen skola afgöras
dagsordningen efter föregående behandling i statsrådet, sa frågas. vara
m- m• en bestämmelse, som skulle vara så misshaglig för det norska
(Fort:° stortinget, att det finnes någon anledning att förmoda, att det
eljest möjliga resultatet af unionskomitén skulle stranda på denna
ytterligare bestämmelse till garanterande af behörig kontroll öfver
de utrikes ärendenas skötsel? År det rimligt? Fins det någon
i denna kammare, som kan våga påstå något sådant? Eller skulle
detta kanske vara något onödigt förslag? Sjelfva onödigheten
skulle väl icke utgöra något hinder, på hvithet framgången af
unionskomiténs arbete skulle komma att stranda. Men^ skulle
det vara onödigt, att den förberedande behandlingen af de mini-
steriella målen förlädes till statsrådet, och behandlingen i stats¬
rådet gjordes till ett vilkor för afgörandet? Skulle det vara all¬
deles onödigt? Om någon föreställer sig detta och tror, att den
nuvarande ministeriella konseljens skenreform af år 1885 till någon-
, ting tjenat, så får jag här upprepa, hvad jag förut skriftligen an-
' fört och hvilket ingen skall våga motsäga, emedan det har upp-
gifvits af personer, som suttit i konungens råd, att denna sken¬
reform af år 1885 tillämpats på det sättet, att, ehuru statsministern
då blef sjelfskrifven ledamot af det till tre ledamöter förstärkta
ministeriella rådet, sedan utrikesministern vid ett besök på Stock¬
holms slott eller möjligen vid ett samtal med Konungen i ett gat¬
hörn afgjort ett ministerielt ärende, och, fjorton dagar eller tre
veckor derefter, ett mer eller mindre exakt protokoll — jag be¬
gagnar detta uttryck med afsigt — deröfver blifvit uppsatt, detta
protokoll skickats för inhemtande af underskrift till de två andra
så kallade ledamöterna af den ministeriella konseljen, hvilka först
derigenom, eller i och genom protokollet, som förelädes dem till
underskrift, fått kännedom om hvad som hade passerat. Detta är
bokstafligen sant, och det finnes ingen, som kan träda fram och
ens jemka på de uttryck jag begagnat. Sådan var den reform,
som ' kammaren beslöt "1885. Skulle det tilläfventyrs hafva fallit
ur kammarledamöternas minne, så skall jag be att få erinra, huru¬
ledes af konstitutionsutskottets dechargebetänkande vid 1889 års
riksdag inhemtas, att i den beryktade spanska frågan intet proto¬
koll finnes för tiden 29 augusti till 3 november 1888, hvarken
något i statsrådet eller något i den ministeriella konseljen fördt
protokoll, för så vidt jag icke skulle antaga, hvilket jag icke gör.
att ett sådant protokoll funnits, men blifvit förstördt eller af
utrikesdepartementet undanhållits konstitutionsutskottet, att, säger
jag, enligt konstitutionsutskottets dechargebetänkande vid 1889 års
riksdag — ett konstitutionsutskott sammansatt af fullkomligt rätt¬
trogna män — intet protokoll i spanska frågan förekommmer un¬
der0 tiden från den 29 augusti till den 3 november 1888. Under
denna tid hade således utrikesdepartementet eller utrikesministern,
hvilken enligt Sveriges grundlag absolut icke har någon annan
Lördagen den 28 Mars.
21 Nto 25.
befogenhet än de öfriga statsråden, nemligen den att gifva konun¬
gen råd, men icke att regera i konungens ställe — under denna
tid har han regerat i konungens stad och ställe, utan att hvarken
Kongl. Maj:t eller hans öfriga rådgifvare visste om det, och under
denna tid bragte han denna fråga i det läge, hvarur det sedan
icke var möjligt att få den upp, ned i hela detta elände af skam,
som dåvarande utrikesförvaltningen drog öfver landet.
Jag skulle vidare kunna erinra om, i fall detta fallit ur kam¬
marledamöternas minne, att i den beryktade Peterhead-frågan,
hvilken ju daterar sig från de sista dagarne af juli och första da-
garne af augusti månad 1893, utrikesministern först den 2 februari
1894 understäide Kongl. Haj:t ärendet, således långt efter det att
man icke längre hade minsta utsigt till någon upprättelse. Der
hade således utrikesministern också regerat i Kongl. Maj:ts stad
och ställe, han hade utan Kongl. Majts vetskap och utan de öf¬
riga statsrådsledamöternas vetskap regerat i ett hälft år, tills han
också lyckats köra kärran så djupt ned i dyn, att åtminstone lian
icke kunde draga upp den.
Skulle det nu möjligen vara genom det af motionärerna före¬
slagna tillägget till 11 §, att beslut i ministeriella mål först skola
rättas efter föregående behandling inom statsrådet, skulle det vara
derigenom, som man försvårade unionskomiténs arbete och hindrade,
att detta kan leda till ett för båda länderna nyttigt resultat?
Fins det någon, som vågar svara ja på den frågan?
Detta om 11 §. Komma vi sedan till 12 §, så vill jag erinra
endast derom, att förslaget, att afhandlingar och förbund med
främmande magter icke må af Kongl. Maj:t afslutas utan efter be¬
handling inom statsrådet, väcktes första gången af konstitutions¬
utskottet, det var dess eget initiativ, vid 1850—1858 årens riksdag.
Det har sedan varit så att säga en stående reformfråga här i lan¬
det ända sedan 1850-talet. Skulle det vara denna utvidgade kon¬
troll till skydd för landets vigtigaste angelägenheter, som skulle
omöjliggöra utsigten för åstadkommandet af något praktiskt resul¬
tat af unionskomiténs förhandlingar? Ingen här kan säga det.
Det kan icke falla någon in att göra sig så löjlig, att han sä¬
ger det.
Det kommer sedan i samma 12 § ett tillägg: “dock att Riks¬
dagens konstitutionella rätt vid aftal med främmande magt för-
behålles, der den af detsamma beröres“. Skulle detta vara skad¬
ligt för framgången af unionskomiténs arbete, att man äfven der¬
igenom betryggar Riksdagens rätt beträffande lagstiftning, beskatt¬
ning och annat, som kan komma att beröras af de internationella
aftalen? Skulle det, tror någon det, vara så misshagligt för Nor¬
ges storting, att man garanterar en större säkerhet åt svenska
Riksdagen att kunna utöfva sin lagstiftnings- och beskattnings¬
rätt, att det skulle vara derpå, ett blifvande unionsförslag skulle
komma att falla? Eller kan någon påstå, att det skulle vara
öfverflödigt att i Sveriges grundlag införa denna garanti? För
den händelse att någon skulle hysa den tanken, så ber jag att få
erinra om hvad som passerade i början af 1860-talet. iVrtalet af
Om ändring af
§§ ?. 11, 12,
28 och löö re¬
geringsformen
samt § 38 riks¬
dagsordningen
in. in.
(Forts.)
N';o 25. 22 Lördagen den 28 Mara.
Om änA-rnjn/kammarens ledamöter torde väl erinra sig, hurusom, sedan Kongl.
ö n, Maj:t vid 18(11 och 1862 årens riksdag hade meddelat ständerna,
2S och y* re att underhandlingar voro öppnade med Frankrike, och ständerna
mmtfssrikZ derpå hade anhållit, att efter föregående komitéutredning för-
do. g sordningen slag till ny tulltaxa måtte uppgöras med iakttagande af den
m- m. grundsats, Riksdagen i sådant hänseende uppstad, Kongl. Maja
iFort3) visserligen 1868 förordnade en tullkomité, men gaf den — i
öppen strid med den af Riksdagen framstälda, man kan kanske
säga moderatprotektionistiska grundsatsen beträffande ledningen
af komitéarbetet — med ogillande af detta Riksdagens utta¬
lande gaf komitén ett helt motsatt uppdrag. Hvad inträffade
vidare? Hvad som vidare inträffade det var, att när komitén
1865 på sommaren afslutat sitt uppdrag, då hade Kongl. Maja
icke endast med Frankrike afslutat en handelstraktat och satt den
i kraft, utan hade Kongl. Maja äfven, utan Riksdagens hörande,
i enlighet med denna handelstraktat gjort om på egen hand hela
den svenska tulltaxan, så att medgifvandena åt Frankrike utsträc¬
kas till att gälla alla, äfven dem som icke voro att räkna till “de
mest gynnade nationer". Dermed voro således ständerna och de¬
ras bevillningsmagt helt och hållet satta utom spelet. Så fram¬
lades visserligen denna traktat med Frankrike för den sista stånds¬
riksdagen, men med uttrycklig förklaring, en förklaring som jag
för min del icke kan betrakta annat än såsom ett ohyggligt hån,
att man gjorde det af konstitutionel “grannlagenhet11 mot Riksda¬
gen. Finansministern Gripenstedt och utrikesministern Hander-
ström förklarade båda två, att Riksdagens samtycke till den fran¬
ska handelstraktaten och det fullkomliga omskakandet af hela den
svenska tulltaxan icke behöfdes, utan att man framlade traktaten
endast af konstitutionel grannlagenhet, men med förklaring, att det
var alldeles likgiltigt, om Riksdagen bifölle den eller icke.
Derhän utsträckte man då Kongl. Maj ds traktatsrätt, sådan
den i regeringsformen omtalas, att man genom denna traktatsrätt
kunde omintetgöra Riksdagens tullbevillningsrätt. Kan man nu
med hjelp af denna traktatsrätt omintetgöra Riksdagens beskatt¬
ningsrätt, ja, så kan man också med hjelp af densamma omintet¬
göra Riksdagens iagstiftningsmagt, så snart man finner sig för¬
anlåten att afsluta en traktat t. ex. om tillämpandet här i landet
af en utländsk lag eller utförandet här i landet genom svenska
myndigheters försorg af utslag och domar, som fällas i andra mer
eller mindre civiliserade stater.
Skulle det sålunda vara till skada för det arbete, som upp-
dragits åt unionskomitén, att man tillägger denna ytterligare ga¬
ranti? Vågar någon påstå, att detta är öfverflödigt eller att de
tider icke kunna komma igen, då det kan vara nyttigt, att Riks¬
dagen har sin tullbevillningsrätt bättre försäkrad än år 1865?
Jag minnes det mycket väl — det går icke så långt tillbaka
i tiden — huru på 1880-talet proklamerades från frihandelsvänners
sida uti svenska tidningar den läran, att Kongl. Maja egde^ att
rubba och omintetgöra Riksdagens tullbevillningsrätt. Jag vågar
säga utan all förhäfvelse, att jag räknar mig det till heder, att
Lördagen den 28 Mars,
23 J(:o 25.
jag förde en allvarlig kampanj mot denna lära ock förde den p from ändring af
sådant sätt, att den också gjorde behörig verkan. Men sådana
tider kunna återkomma, då det kanske vore bra att hafva en tyå-geringsformen
lig grundlagsparagraf att peka på, så att man icke på högre samt §38riks¬
ort måtte föreställa sig, att, såsom grefve Carl Göran Hörner dagsurdninyen
en gång yttrade, genom anlitande af “franske kejsarens1' eller .2?' ?"■
något annat mägtigt “biträde" Riksdagens bevillningsrätt kan om- 01
intetgöras. Icke skola norrmännen taga illa upp, om vi genom ett
tillägg till 12 § skaffa den svenska Riksdagen en bättre garanti för
dess tullbevillningsrätt, än den de vid början af 1860-talet egde.
Om hvad motionärerna föreslagit beträffande kommandomålen
bar jag redan yttrat mig; jag har påpekat, att det beror på ett
innanläsningsfel, då man icke lyckas begripa, att genom motionärer¬
nas förslag kommandomålens kategori afskaffas ur det svenska sam¬
hällsskicket, och kommandomålen uttryckligen upphöjas till vanliga
regeringsärenden. Skulle det kanske också vara öfverflödigt att
bringa det derhän? Kammaren har för icke så många år sedan vid
mer än ett tillfälle haft anledning att taga i betraktande, hvilken be¬
nägenhet det finnes hos vederbörande att låta dessa kommandomål
gripa öfver sina rimliga gränser och in på den allmänna lagstift¬
ningens område. Riksdagen har genom påpekande från konstitu¬
tionsutskottet för några år sedan erfarit, att man till och med
tagit sig före att på kommandoväg ändra uti statsrådet utfärdade
instruktioner för rikets embets- och tjensteman. Eller skulle dessa
kommandomål icke vara vådliga för rikets säkerhet, när det för¬
håller sig så, som sjelfva 1809 års konstitutionsutskott påpekat,
att en krigslysten konung kan genom vissa i kommandoväg vid¬
tagna åtgärder, t. ex. genom öfningslägers anordnande i närheten
af en grannes gränser, locka till ett krig, detta således genom åt¬
gärder, hvilka lian kan vidtaga i kommandoväg.
Beträffande 13 § i regeringsformen, betraktar jag ändringen af
densamma visserligen såsom vigtig, men såsom den minst vigtiga
af allesamman, och vigtig endast när den bringas i sammanhang
med öfriga ändringar, ty garantier mot ett krig skola sökas på
alla hithörande frågors preparatoriska stadium.
Enligt hvad som berättats i flera tidningar, lärer Hans Maj:t
Konungen för några dagar sedan vid emottagandet af en utaf
250,000 personer undertecknad fredsadress hafva yttrat, att det nu
för tiden icke är regenterna utan folken, som orsaka krig. Det
skall nog blifva tillfälle att en annan gång underkasta denna sats
en genomgående granskning. Tillsvidare skulle åtminstone det
svenska folket genom dess representanter kunna vederlägga denna
möjligen på något båll befintliga åsigt, att svenska folket är krigs-
lystet, genom att dess representanter uti Andra Kammaren nu bi-
fölie hvad af motionärerna föreslagits.
Jag vill för min del, i förhoppning att man icke måtte till¬
stänga äfven den ytterst ringa utsigt, som finnes för ett praktiskt,
för vårt land välgörande resultat af unionskomiténs förhandlingar,
uppmana alla dem, som hysa samma önskan som jag i detta fall,
N:o 25. 24
Lördagen den 28 Mars.
Om ändringaj att rösta för motionärernas förslag, hvarför jag, herr talman, an-
Hl/wäle- fäller om bifall till densamma och afslag å utskottets hemställan.
geringsformen
samt § 38ribs- Med herr Hedin förenade sig herrar Ekman, Höjer, Scliönbeck,
dagrordningen Wallis, Gustaf Ericsson från Stockholm, Palme, Fjällbäck, Berg,
™ ™ Eklund från Stockholm, Hanson i Berga, Aulin, Halm, Hammar¬
ström, Nordin i Sättna, Thor, Eriksson i Qväcklingen, Norberg
och Walter.
Forts.)
Herr Friherre Barnekow anförde: Herr talman, mine her¬
rar! Utskottet har haft ganska stora svårigheter för att slutligen
komma till sitt nära nog enhälliga beslut, och svårigheterna hafva
bestått deruti, att det bland ledamöterna från Andra Kammaren
fans så många, som verkligen gillade motionärernas förslag.
Nå, säger man, af hvilken anledning har utskottet icke hem¬
stält om bifall till motionerna? Jo, mine herrar, af den anled¬
ning, att det ansett klokheten och försigheten bjuda att i närva¬
rande stund icke göra det, och denna klokhet och försigtighet be¬
står deruti, såsom det också säges i utskottsbetänkandet, att dessa
frågor kunna komma att så nära beröra de unionella förhållan¬
dena, att vi icke velat, då två folk, som stått i harnesk mot hvar¬
andra, äro på väg att räcka hvarandra handen samt det derjemte
tillsatts en komité för att på fredlig väg åstadkomma en lösning,
att något skulle förekomma under diskussionen inom Riksdagens
kamrar, som skulle kunna lägga hinder i vägen derför. Se der,
mine herrar, hvarför vi frångått vår åsigt och icke, såsom vi ön¬
skat, yrkat bifall till motionärernas förslag.
Men, säger man, dessa förslag röra icke de unionella förhål¬
landena, och det finnes en reservant, som uti sitt förslag velat
söka bevisa, att dessa frågor icke alls röra de unionella förhål¬
landena, utan endast och allenast Sverige. Men sedan han med
all kraft sökt bevisa detta, kommer han slutligen till det resultat
att, om ett förslag till sådan ändring som den förevarande blefve
af svenska Riksdagen antaget såsom hvilande till vidare grundlags¬
enlig behandling, så skulle tvifvelsutan derigenom framgången af
de nu pågående unionella förhandlingarna rätt väsentligt främjas.
Han erkänner således att motionerna, om icke direkt, så åtmin¬
stone indirekt kunna hafva något att skaffa med de unionella för¬
hållandena.
Och en af motionärerna har i sitt anförande i dag dels sagt,
att han icke bestrider, att de unionella förhållandena skulle kunna
beröras af de föreslagna grundlagsändringarna, dock ej till skada,
utan endast till fördel, hvilket äfven påpekats af den talare, som
näst före mig hade ordet, och det är just derom vi inom utskottet
talat. Vi hafva till fullo erkänt att, om man kunde antaga, att
dessa motioner väckte sympatier inom och blefvo antagna af Riks¬
dagens båda kamrar, det skulle verka mycket godt för unions-
förhandlingarna, särskilt från norsk sida sedt, men derjemte hafva
vi befarat att, om dessa frågor uteslutande betraktades från svensk
sida, de icke skulle vinna sympatier inom Riksdagens båda kam-
Lördagen den 28 Mars.
2 i
N:o 25.
rar. Deremot skalle man kunna tänka sig att, om det varit fråga Om ändringaj
om att för de unionella förhållandena göra några eftergifter, detf§ 7; n• 7~ >
varit en möjlighet att genomdrifva ett dylikt förslag. gtZ^oLZ-
Ma, mine herrar, hvad blefve följden, om förslagen, ehuru till- Samt§3sriks~
styrkta af utskottet, icke vunne Riksdagens båda kamrars gehör? dagsordningen
Jo, då skulle kanske vissa personer funnit anledning att uppstå m-
och förklara, att högsvensken icke ville gå in på något, som kan ^ ort9-)
vara till Norges fördel.
Det var äfven detta, vi befarade, och det var derför vi af-
stodo från vår från början fattade afsigt att understödja motio¬
närernas förslag.
Jag skall be att få frambära min tacksamhet till den talare,
som före mig hade ordet, för hvad han i mångt och mycket sade,
och hade det varit under andra förhållanden, skulle jag sannolikt
i de flesta punkter anslutit mig till dem, som instämde i hans ut¬
talande, men nu kan jag icke göra det. Men om jag berömmer
den ärade talaren, då jag anser att han har rätt, så anser jag
mig äfven hafva rätt att klandra honom, då jag anser, att han
icke har rätt, och då, herr talman, vill jag klandra honom i det
hänseendet att han, då en strid egt rum mellan de båda brödra¬
folken, en strid som kunnat blifva farlig för båda folken, då man
lyckats att bilägga denna strid för närvarande och då man slut¬
ligen lyckats få en komité tillsatt för att på fredlig väg lösa dessa
frågor, icke vill låta denna strid hvila, utan vid många tillfällen
uppöfver denna fråga genom att anfalla regeringen den ena gån¬
gen efter den andra för hvad den gjort i unionsfrågan.
Det finnes ett gammalt ordspråk, som säger, att det är icke
ens fel att två gräla, och jag vågar bestämdt påstå, att den före¬
gående talaren med sitt skickliga tal och sin skarpa penna, han
må skrifva och tala huru mycket han någonsin vill, icke kan öf¬
verflytta hela skulden till denna strid mellan brödrafolken ute¬
slutande på Sverige och den svenska regeringen. Nej, mine her¬
rar, felet ligger icke ensamt der; man skall icke ens kunna be¬
visa, att det öfvervägande felet ligger hos Sverige, utan vi må,
med åberopande af det nyss anförda ordspråket, säga att felet är
ömsesidigt. Men hvad kan man åstadkomma genom att man icke
lemnar denna fråga i fred, såsom båda folken tyckas önska? Jo,
mine herrar, man kan genom att ständigt blåsa på elden slutli¬
gen tända en brasa, som kan blifva ödesdiger för hela Skandina¬
viska halfön. Detta är det vi haft för ögonen, då vi inom ut¬
skottet afstått från vår önskan att biträda motionärernas förslag.
Det är derför som jag önskar, att de, som äro af denna uppfatt¬
ning, nu må uttala den genom att understödja utskottets förslag,
hvilket vi ansett skulle blifva till vårt fäderneslands och våra
bröder norrmännens gagn.
Det är i förhoppning härom, som jag nu anhåller om bifall
till utskottets förslag och afslag å samtliga motioner.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkan¬
dena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskot-
A’:o 25. 26
Lördagen den 28 Mars.
tets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till de
i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef
likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i före¬
varande utlåtande n:o 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallet de i ämnet väckta motionerna.
Omröstningen utföll med 108 ja mot 47 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 5-
Vm införande j ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande
af öppen- n:o £ anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60,
Riksdagens 65 och 7o riksdagsordningen.
kamrar. Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet öfverlem-
nad motion, n:o 223, hade herr D. K. Bergström hemstält, att Riks¬
dagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75
riksdagsordningen:
§ 60.
När ärende-------derom tillåtas.
Omröstning skall ske Öppet och medelst namnupprop. Befinnas
i mål, der blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna lika
delade, nedlägge talmannen i en dertill ansedd rösturna en ja-sedel
och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och hoprul¬
lade, och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel, som
en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur röst¬
urnan upptager.
§ 65. '
När i fråga —---— — — — Riksdagens beslut.
Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna dessa befinnas lika
delade, nedlägge Andra Kammarens talman i en dertill afsedd
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig
27 Jf:o 25.
Lördagen den 28 Mars.
slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång ge¬
nom den sedel, som en af Andra Kammarens ledamöter på anmo¬
dan af talmannen ur rösturnan upptager.
§ 75.
Om införande
af öppen
omröstning i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)
Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakt-
tages----------------erfordras.
Utskottet hemstälde, att motionen ej måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.
I afgifven reservation hemstälde deremot
herrar Elowson, Bengtsson i Gullåkra, Boström, Balm, Gyllen-
svärä, Johnsson i Bollnäs, Vahlin och friherre Barnehow,
att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlags¬
enlig behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§
60, 65 och 75 riksdagsordningen:
§ 60.
När ärende-------derom tillåtas.
Omröstning skall ske öppet och medelst namnupprop. Befin¬
nas i mål, der blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna
lika delade, nedlägge talmannen i en dertill afsedd rösturna eu
ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och
hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel,
som en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur röst¬
urnan upptager.
§ 65.
När i fråga — —----Riksdagens beslut. Om vid
sammanräkning af de afgifna rösterna dessa befinnas lika delade,
nedlägge Andra Kammarens talman i en dertill afsedd rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna
och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom den
sedel, som en af Andra Kammarens ledamöter på anmodan af tal¬
mannen ur rösturnan upptager.
§ 75.
Vid
tages —
alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakt-
erfordras.
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
N:o 25. 28
Lördagen den 28 Mars.
Om införande
af öppen
omröstning i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)
Herr Bergström: Herr talman! Denna fråga om införande
af öppen omröstning i Riksdagens kamrar är icke ny, och kon¬
stitutionsutskottets motivering för afslag är icke heller ny. Det
är konstitutionsutskottets gamla från fjolåret och föregående år,
hvilken konstitutionsutskottet har funnit så förträfflig, att den nu
blifvit meddelad årets Riksdag för andra gången. Jag har nem¬
ligen redan återgifvit denna motivering uti min motion för att
visa, och det som jag tror på ett fullständigt bindande sätt, att
ifrågavarande motivering icke kan utgöra förklaringsgrunden till
att Andra Kammaren i fjol öfvergaf en mening, som den 1891
med absolut majoritet uttalade sig för.
Det enda nya i motiveringsväg, som konstitutionsutskottet be¬
stått, det är 3 rader eller noga räknadt 2'/2, hvilka återfinnas på
sidan 5 i betänkandet, der det heter:
“Utskottet har icke funnit anledning att frångå den uppfatt¬
ning rörande förevarande fråga, som af konstitutionsutskottet vid
senaste riksdag uttalats och som då af båda kamrarne gillats."
Jag är icke så anspråksfull, att jag trott, att motiveringen
till min motion skulle kunna omvända konstitutionsutskottet, men
det synes mig, att den omständigheten, att 62 ledamöter af denna
kammare, tillhörande alla dess olika partier och grupper, instämt
i motionens syfte, det synes, säger jag, att denna omständighet
bort kunna utgöra anledning för konstitutionsutskottet att taga
denna fråga under en grundligare ompröfning än den, hvarom be¬
tänkandet bär vittne.
Denna sak kan liksom alla andra ses ur olika synpunkter,
och skäl kunna anföras såväl för som emot den öppna omröst¬
ningen. Men det är min öfvertygelse, att de förra äro de afgjordt
starkaste. Det förnämsta praktiska skälet, som anförts mot den
öppna omröstningen, är det, att den skulle ta mera tid eller leda
till mera tidsförlust än den slutna. Detta praktiska skäl slås
emellertid i hjäl af den erfarenheten, att den öppna omröstningen
tar mindre tid. Denna erfarenhet har bekräftats i utlandets na¬
tionalförsamlingar, och den har äfven bekräftats i stadsfullmäg-
tige hos oss. Det är också påtagligt, att vid den öppna omröst¬
ningen sjelfva debatterna kunna förkortas och förenklas.
Ser man frågan ur principiel synpunkt, så förnekar nästan
ingen, icke ens de som här i Riksdagen uppträdt emot den öppna
omröstningen, att detta omröstningssätt har ett gifvet företräde.
Detta företräde betingas af förhållandet mellan representationen
och de representerade. De senare böra vara i tillfälle att fram¬
för allt i alla vigtigare frågor följa sina representanters verksam¬
het samt såmedelst inhemta, huruvida de fortfarande enligt deras
mening äro förtjenta af de representerades förtroende. Betydel¬
sen för riksdagsmännen och för Riksdagens arbeten af ett sådant för¬
hållande mellan representationen och de representerade — på sin
tid så kraftigt framhållen af en numera afliden ledamot af denna
kammare och tillika motionär i denna fråga — denna betydelse
ligger för öppen dag. Innehafvarne af det främsta allmänna för¬
troendeuppdrag, som kan ges i vårt land, böra derför ställa det
Lördagen den 28 Mars.
29 N:o 25.
krafvet på sig sjelfva, att de veta och våga att stå och falla för öm införande
sin mening. “/ °PPen
Herr talman, redan med det nu i korthet anförda torde jag Riksdagens1
hafva ådagalagt, att denna fråga är, hvad jag kallat den, en för kamrar.
representationen och för de representerade vigtig reformfråga, och (Forts.)
då af denna kammares ledamöter i konstitutionsutskottet i år 8
stält sig på den öppna omröstningens sida, vågar jag hoppas, att
åtminstone Andra Kammaren skall, nu liksom för 5 år sedan, ut¬
tala pig för denna reform. Jag tillåter mig sålunda att yrka bi¬
fall till den vid konstitutionsutskottets betänkande fogade reserva¬
tionen, hvilken med afseende å det slutliga yrkandet i allo sam¬
manfaller med min motion.
Häruti instämde herrar Aulin, Elis Nilson, Ericsson i Väsby,
Broström, Anderson i Hasselbol, Eriksson i Bäck, Hammarström,
Norberg, Nordin i Hammerdal, Bromée, Walter och Nordin i
Sättna.
Herr Thestrup yttrade: Herr grefve och talman! Det öde, som
vederfarits det upprepade gånger inom denna kammare väckta
förslaget om införande inom Riksdagen af öppen omröstning, på¬
minner om den gamla berättelsen om Tors bockar, hvilka ena da¬
gen efter väl förrättadt värf slagtades och hvarje påföljande åter
uppstodo lefvande och lika slagtfärdiga som förut.
Beträffande denna motion, så har den, såsom utskottets be¬
tänkande utvisar, icke mindre än ett dussin gånger varit före
inom Riksdagen till behandling. Förslaget har hvarje gång utaf
konstitutionsutskottet afstyrkts, och inom Första Kammaren hafva i
sådant afseende framstälda förslag vid 10 särskilda tillfällen fallit
■utan omröstning, och endast vid 2 särskilda tillfällen har omröst¬
ning förekommit, i hvilka fall förslagen med öfvervägande majori¬
tet förkastats.
Förslaget lär ännu icke af Första Kammaren ha blifvit pröf-
vadt, men något tvifvel kan knappast förefinnas, om hvilken ut¬
gång det der kommer att röna.
I Andra Kammaren har förslaget förevarit lika ofta, och lika
ofta förkastats, med undantag af ett enda tillfälle, då, såsom vid
förlidet års riksdag en ledamot af konstitutionsutskottet anmärkte,
det i “bråd skilnad väckta förslaget bifallits". De skäl, som nu
föreligga och af reservanterna åberopats, äro i hufvudsak desamma
som vid många föregående tillfällen åberopats i sådant afseende.
Det har yttrats, att det öppna omröstningssättet inom Riksda¬
gen vore det naturligaste och mest manliga, och det har vidare
talats om de många och stora fördelar, som derigenom skulle vin¬
nas, bland annat om den uppfostrande inflytelsen, som derigenom
skulle åstadkommas.
Jag skall icke ta mig för att ingå i bemötande af något af
dessa skäl, ty under de föregående årens ganska fullständiga och
uttömmande debatter har det skett på ett sätt, som jag för min
del anser fullt tillfredsställande.
»iso 25.
Om införande
rf öppen
omröstning i
Riksdagens
kamrar.
(Fort?.)
30 Lördagen den 28 Mars.
Vidare har här talats om att derigenom skulle riksdagsarbetet
kunna förkortas. Jag tror icke detta, utan fastmer håller jag
före, att genom bifall till föreliggande förslag skulle riksdags¬
arbetet förryckas, och tiden för riksdagens sammanträde i icke obe¬
tydlig grad förlängas, enär det är ganska tvifvelaktigt, huruvida
icke.” om hvar och en vid hvarje fråga,_ större eller mindre, skall
öppet omrösta, han då skulle känna sig föranlåten att uppgifva
de motiv, som föranledt honom att rösta så eller så.
Vi veta. att redan nu, när stora principfrågor förelegat till
behandling, ha kammarens ledamöter brukat använda ett efter
gällande riksdagsordning fullt effektivt sätt för att låta sin me¬
ning komma till såväl kammarens som kommittenternas kännedom
Vid sådana tillfällen händer det nemligen mycket ofta, att
de. som icke uppträda i debatten, ge sin mening till käuna genom
att instämma med en eller annan föregående talare. Jag anser
således, att något behof i det afseendet icke förefinnes..
Nu frågas, huruvida eu sådan ändring, som den ifrågasatta*
kan anses "vara, hvad grundlagen förutsätter, högst nödig och
högst nyttig. För min del anser jag icke det, utan finner tvärtom,
att det skulle bli en reform bakåt, som genom antagandet af
ifrågavarande grundlagsändring skulle införas i vårt offentliga lif,
och enligt min åsigt ingalunda af något behof påkallad. Jag fin¬
ner den långt ifrån nödig och nyttig, tvärtom lika onödig som
onyttig.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Restadius: Redan i den omständigheten, att det före¬
liggande förslaget så många gånger förevarit och alltid, på ett
undantag när, blifvit af kammaren afslaget, söker jag ett skål för
det antagande, att åtminstone pluraliteten inom denna kammare
är mycket tveksam att bifalla ett förslag, som enligt min tanke
är så genomgripande i samfundslifvet som detta. Om jag °°k
skall skänka mitt erkännande åt det ihärdiga sätt, hvarpå detta
förslag tid efter annan af förslagställarne framlägges, så hyser
jag ändock den förmodan, att tiden inom Riksdagen bättre kunde
användas, än att Riksdagen snart sagdt hvarje år skall nödgas
egna uppmärksamhet åt så många gånger graflagda tankar.
Det är icke, såsom man tilläfventyrs tror, ett nytt förslag,
som man nu vill genomföra och som, enligt motionärens uppgift,
är genomfördt i många representationer. Redan för cirka 2,000
år sedan fans denna öppna omröstningsmetod införd i den romerska
senaten, men påföljden blef ofta den, att de, som röstade efter
sitt eget sinne, blefvo hufvudlösa. Det var en kejsare, efter hvad
jag tror Trajanus, som behjertade denna herrar ledamöters i sena¬
ten äfventyrliga ställning och införde den slutna voteringen; och
man tvekade icke att säga, att det var en bland de största för¬
delar, som han åt folket derigenom beredde. Vi ha nu visserligen
inga csesarer, men vi ha folkledare, och hvad de med användande
af de skarpa vapen, som stå dem till buds, kunna åstadkomma*
derom skall jag för tillfället icke vidare yttra mig.
31 N:o 25.
Lördagen den 28 Mars.
Man har velat söka förtjensten af detta förslag deruti, att det Om införande
skulle vara egnadt, såsom man säger, att skapa karakterer inom rf öppen
Riksdagen. _ Tillförene har jag anmärkt, och jag vidhåller fort-
farande rigtigheten af denna anmärkning, att karakteren skall vara kamrat-.
danad, skall vara fullbordad, innan man inträder i Riksdagen. (Forts.)
Jag söker ett stöd för rigtigheten af detta mitt påstående i de
ryktbara ord, som uttalades af friherre Louis De G-eer i samman¬
hang med framläggandet af förslaget till den nya riksdagsordnin¬
gen. Han yttrade dervid, att det är icke valkandidatens förtroende
till sig sjelf, utan det är valmännens förtroende till honom, som
bör verka afgörande vid valet. — Jag känner ingen fastare grund¬
val för förtroende än karakteren, och jag tror derför, att det är
den, som man i första rummet skall söka. Jag blef visserligen
vid sistlidna års riksdag af en ärad talare uppmärksammad derpå,
att man för närvarande icke skulle lefva i de menlösa tider, då
valmännen vid utseende af riksdagsman hufvudsakligen toge hän¬
syn till valkandidatens fasta karakter och i öfrigt aktningsvärda
enskilda egenskaper. Jag tillåter mig dock att hysa något tvifvel
derom. Åtminstone i landsorter, der man icke har några särskildt
inrättade valkorporationer för att drifva fram en och annan kan¬
didat, torde man ännu fästa synnerlig vigt vid dessa egenskaper.
Äfven om så icke skulle vara, tror jag dock, att icke är Riksdagen
egentligen den mest lämpliga institutionen för bildande af karak¬
terer. Det tryck, som äfven under nuvarande lugna förhållanden
kommer från höger, från venster och från midten, ställer i all¬
mänhet ett ganska starkt prof på karakteren, och skulle man ställa
ett ännu starkare, blefve troligtvis följden deraf endast den, att
partidisciplinen skulle allt mera sammandragas, att den fria be-
stämningsrätten för den enskilde riksdagsmannen allt mer och
mer skulle försvinna, och dertill vill jag för min ringa del icke
bidraga.
Man har vidare påstått, att detta förslag skulle innebära en
fördel derutinnan, att valmännen bättre vore i tillfälle att följa
och bedöma arten af den verksamhet, som af deras riksdagsman
utöfvas inom Riksdagen. I detta påstående finner jag ett vittnes¬
börd, om sådant behöfves, om sanningen af den gamla satsen, att
den mensklig!! utvecklingen icke alltid går rakt fram, utan stun¬
dom bildar cirklar, liknar en orm, som biter sig i stjerten. Jag
trodde, att denna fråga jemväl skulle vara för länge sedan graf-
lagd. Den står i nära samband med en annan fråga, som under
vår s._ k. frihetstid uppstäldes — jag menar principalatsfrågan.
Hvad innebär då denna fråga? Jo, icke annat än det, att riksdags¬
männen hädanefter icke skulle vara fullmägtige för de distrikt, af
hvilka de blifvit valde, med rätt för dem att handla och fritt be¬
stämma inom de gränser, som grundlagen uppställer, utan att de
skulle komma att handla i öfverensstämmelse med de instruktioner,
valmännen behagade för dem uppställa. Från främmande länder
har man sökt hemta bevis för lämpligheten att genomföra för¬
slaget i fråga: från främmande länder vill jag också hemta intyg
N:o 25. 32
Lördagen den 23 Marä.
Om införande om de afarter på det politiska lifvets område, hvartill samma för*
eif öppen s[ag pan fora.
^Riksdagens Jag skall hemta detta exempel från Frankrike. Der har man
kamrar, allmän rösträtt, der har man öppen omröstning, der har man så-
(Forts.) lunda de två betingelser, som enligt någras förmenande skulle för
det betryckta samhället bringa den gyllene tidsålder åter, hvarom
i sagorna förtäljes. — Jag har i tidningarna läst en uppgift, att
ledarne för ett stort parti ha stält det så, att valkandidaten, innan
han blir vald, får aflemna en skriftlig afsägelse af sin plats, hvil¬
ken utaf valledarne kan användas i hvilket ögonblick som helst,
då de finna den valde icke handla i noggrann öfverensstämmelse
med gifna instruktioner.
Ja, man har icke stannat dervid. Om jag icke misstager mig,
har den deputerade i Frankrike ett årligt arfvode af 9,000 francs.
Detta belopp tyckte valledarne vara väl högt tilltaget, och de togo
derför af sina deputerade först 6,000 francs för att användas
till — jag vet icke hvad. Men det var ej nog dermed. Man tyckte,
att äfven 8,000 francs var för mycket, hvarför valledarne togo
hela beloppet och till den valde öfverlemnade endast så pass
mycket, att han kunde hysa in sig på något ställe, der prisbillig¬
heten stod i omvändt förhållande till beqvämligheten. Jag skulle
nu till eder, mine herrar, vilja framställa den frågan: skullen I
vilja underkasta eder dylika inskränkande bestämmelser? Skullen
I vilja, när I väljens, på samma gång aflemna ett intyg, att val¬
ledarne kunde när som helst begära edert entledigande? Skullen
I vilja medgifva, att de af edert arfvode toge t. ex. 1,000 kronor
och lemnade eder återstoden med full rätt, icke att tala och handla
fritt, utan att söka eder något prisbilligt logis inom stadens broar?
Hållen I emellertid till godo med principen, tagen då ock med
jemnmod deraf tilläfventyrs uppkommande konseqvenser.
Ett ytterligare stöd för förslaget har man velat söka deri, att
omröstningarna skulle gå betydligt fortare än nu är förhållandet.
Ja, det är sagdt, men det är icke bevisadt. Jag ber blott att få
erinra derom, att den i grundlagen anvisade tiden i allmänhet
räcker till för fullgörandet af det arbete, som Riksdagen före-
lägges.
Om någon gång denna tid blir öfverskriden, torde orsaken
dertill vara att söka i de vidlyftiga förslag, som blifvit framlagda
och som gjort, att utskotten icke kunnat inom förelagd tid utarbeta
desamma.
De många oegentligheter och svårigheter, som skulle blifva,
en följd af det ifrågavarande förslagets antagande, hafva på ett
så drastiskt och målande sätt vid sistlidet års riksdag blifvit fram¬
hållna af en ärad talare i denna kammare, att det väl icke torde
vara något tvifvel om, att minnet af hans yttrande lifligt qvar¬
stå!’ hos dem, som då voro närvarande. Den som i likhet med
mig har en synnerligen hög aktning för det svenska bondförståndet,
den kan icke annat än instämma i hvad denne talare då yttrade,
och dertill skall jag allenast be att få foga en enda sak. Man
kan ju nemligen tänka sig, att man i en omröstning t. ex. röstar
Lördagen den 28 Mars.
33 Jf!0 25.
ja. Om nu derefter den fråga, om hvilken voterats, blir föremål Om införande
för gemensam omröstning, så kan det ju hända, att under tiden aj °PPen
sådana upplysningar komma mig tillhanda, att jag finner mig böra ^TsdaälV
lemna den förut af mig omfattade åsigten och rösta på annat sätt. kamrar.
År nu omröstningen öppen, så visar jag ju, att jag ena gången (Forts.)
röstar ja och andra gången nej; men jag blir icke i tillfälle att
framlägga skälet derför, utan jag kommer att inför allmänheten
stå i en ganska egendomlig dager.
Slutligen skall jag i förbigående be att få säga, att jag tror,
att det, om öppen omröstning infördes, skulle blifva synnerligen
svårt för den enskilde riksdagsmannen att alltid med manlig kraft
motstå alla fordringar, enskilda valmän kunna framställa af ort¬
intressen och andra anledningar; intressen som icke alltid äro för¬
enliga med samhällets sanna båtnad. Denna fråga har nu så
många gånger varit före, och jag har under de sista dagarne genom¬
gått de diskussioner, som vid dessa tillfällen här förts, men icke
funnit något nytt att framhålla annat än det jag nu sagt, och
icke heller annat att bemöta än redan skett, och på grund häraf,
skall jag, herr talman, tillåta mig att hemställa, att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag.
Herr Svanberg: Då denna fråga förlidet år 1895 förevar
här i kammaren, instämde jag med herr Themptander, af hvilben3
sakrika och upplysande utredning till förmån för den öppna om¬
röstningen jag fann mig öfvertygad. Redan vid 1891 års riksdag
yttrade jag sjelf i ämnet några ord, i anledning af då väckt mo¬
tion i samma syfte som nu: gående mitt yttrande ut på, att, trots
.Första Kammaren då — liksom i år — afslagit motionen, Andra
Kammaren dock såsom en opinionyttring måtte uttala en afvikande
åsigt och bifalla motionen. Motionen segrade också i denna kam¬
mare med några och 20 rösters öfvervigt.
Det har anförts såsom ett skäl emot införande af öppen om¬
röstning, att den skulle komma att förlänga debatterna. Jag tror,
att de skäl, som särskildt herr Themptander förra riksdagen anförde,
visa något helt annat, eller att den tvärtom skulle medföra ett
motsatt resultat, d. v. s. förkorta debatterna.
Man har från visst håll varnat, att genom den öppna om¬
röstningen partibildningen skulle befordras och partibanden mera
sammanknytas genom de ökade tillfällen till kontroll, som ett
partis ledamöter skulle kunna utöfva på hvarandra. Ja, det kan
väl vara rigtigt; men det är egendomligt, att Första Kammaren,
der partibildningen är starkast och äfven utpreglade partimän i
denna kammare just varit de, som städse röstat mot den öppna
omröstningen. Jag för min del anser, att, liksom på alla andra
områden, äfven på det politiska området öppenhet och npprigtig-
het bör råda. Man kan hafva rätt att fordra, att en riksdagsmans
kamrater känna till hans ståndpunkt i vigtiga politiska frågor och
veta, hvad han gäller för, och hvad han står för.
Konstitutionsutskottet likasom Första Kammaren anser sig
fortfarande icke kunna frångå den uppfattning, de många gånger
Andra Kammarens Prof. 1806. N:o 25. 3
K:o 25. 34
Lördagen den 28 Mars.
Om införande förut uttalat. Det må icke heller förtänkas mig, att äfven jag
af öppen vidhåller den ståndpunkt, jag en gång intagit i denna fråga; och
°jb'T^da^ens äfven med risk, att en ny slagtning i denna kammare af denna
kamrar, motion skall ega rum, och jag sjelf blifva, om ej hufvudlös, åt-
(Forts.) minstone af vissa vänner förklarad för hufvudlös, vågar jag in¬
stämma i den vid nu föredragna betänkande fogade reservationen,
till hvilken jag alltså yrkar bifall.
Med herr Svanberg förenade sig herrar Wavrinshj, Hedin,
Gustaf Ericsson från Stockholm, Palme, Larsson i Berga, friherre
Bonde, Svensson från Karlskrona, Bruzelius, Eklundh från Lund,
Gethe, Ohlsson från Yexiö, Boethius, Olsson i Mårdäng och Persson
i Tällberg.
Herr friherre Barnekow yttrade: Då jag är en af dem, som
undertecknat reservationen, skall jag be att få yttra några ord.
Kör min del känner jag icke någon annan skola för upp¬
fostran af politiska personligheter än den kommunala. I allmän¬
het uppfostras man väl der för det politiska lifvet; men i den
skolan vet man icke af något annat än öppen omröstning med
undantag af val. Jag skall be att få berätta för kammaren något,
som hände mig, då jag .först kom in i Kiksdagen. Jag var upp¬
fostrad i den kommunala skolan och van vid öppen omröstning,
och så kom jag hit och fick rösta med slutna sedlar. Då var jag
en gång nog naiv och frågade en kamrat, en äldre riksdagsman,
efter omröstningen i en fråga: “huru röstade ni?“ Han svarade:
“jag röstade med sluten sedel". Jag får bekänna att jag blef för¬
vånad. Jag kunde icke förstå, att det skulle vara så hemligt.
Jag vet icke, huru det i allmänhet går till, men när jag kommer
hem, fråga mina valmän mig, huru jag voterat i den eller den
frågan, och som jag lärt mig, att det är bättre att tala sanning
än begagna en nödlögn, säger jag, huru jag gjort.
Det har här af en talare anmärkts mot motionen, att den
så ofta kommit tillbaka, fastän den blifvit utslagen. Ja, det är
sant; men jag hemställer, om det icke varit på samma sätt med
många andra frågor, innan de gått igenom. Så var det ju med
representationsfrågan. Den kom tillbaka år ifrån år, innan den
gick igenom; och hade så icke skett, hade vi kanske ännu haft
ståndsriksdagen qvar. Likaså var det med frågan om grund¬
skatternas afskrifning. Hade vi icke hållit på och motionerat om
den frågan, hade den kanske ännu varit oafgjord. Den anmärk-
. ningen utgör således icke något skäl mot motionen, ty en fråga
måste ju komma fram för att vinna framgång.
För öfrig!, kan jag icke finna, att motståndarne till den öppna
omröstningen anfört några skäl, som hafva någon betydelse.
Utskottet säger visserligen, att “äfven om ur rent teoretisk syn¬
punkt åtskilliga skäl kunde anföras för det öppna omröstnings-
“sättet, såsom det naturligaste och mest manliga, måste likväl
“frågan bedömas förnämligast ur synpunkten af dess praktiska
“gagn för det allmänna". Men några giltiga skäl mot detta om-
Lördagen den 28 Mars.
35 Nso 25.
röstningssätt ur praktisk synpunkt hafva icke anförts. Man har Om införande
visserligen i utskottet frågat, huru det skulle gå vid gemensamma «/'öppen
voteringar, om man förut röstat t. ex. nej, men vid den gemen- *
samma voteringen etter vunna upplysningar finner sig ioranlaten kamrar.
att rösta ja. Då kan jag ej finna annat, än att man får förklara (Forts.)
hvad anledningen härtill varit. Likaledes har man framdragit ett
sådant fall, som omröstning om kontraproposition och frågat, huru
det då skulle gå, då man man kan blifva nödsakad att rösta för
en sak, som man icke vill. Så mycket får man väl dock antingen
förutsätta, att valmännen veta — eller också lära dem —, huru
det går till vid omröstning om en kontraproposition.
Jag kan således icke finna annat än, att, då våra politiska
personligheter uppfostras i en skola, der de få lära sig den öppna
omröstningen, de böra få fortsätta med densamma och jag skall
derför anhålla om bifall till reservationen.
Herr Falk instämde häruti.
Herr Boéthius: I afseende på den nu föreliggande frågan
har jag länge känt mig oviss, emedan jag funnit vigtiga skäl tala
både för och emot. För egen del har jag alltid känt som ett behof,
att visa för hela verlden, huru jag röstat, men jag har likväl känt
mig tveksam, huruvida jag skulle vara med om denna reform eller
icke. Denna min ovisshet och osäkerhet häfdes emellertid under
den diskussion, som förliden riksdag här förekom om denna fråga,
af ett argument, som då anfördes af motionären, herr Nilson från
Lidköping. Han framhöll nemligen, att den öppna omröstningen
borde antagas derför, att den skulle fostra politiska karakterer.
“Och i denna ädla sträfvan11, fortsatte han. “höfves det icke .Riks¬
dagen att stå tillbaka, då det gäller att söka höja nivån för de
“mäns sjelfständighet och karaktersfasthet, som inneha’ det he¬
drande och ansvarsfulla förtroendet att vara hela det svenska
“folkets representanter." Detta argument öfvertygade mig full¬
komligt i denna sak, öfvertygade mig om nödvändigheten och
rigtigheten af att — afslå motionen.
Ett sådant resonnement som detta, utgår nemligen från den
förutsättningen, att en mängd riksdagsmän finnas, som icke hafva
den lilla karaktersfasthet, som behöfves, för att tala om, huru de
röstat. Ja, men är så fallet, då lära väl dessa personer ännu
mindre kunna motstå en stark partidisciplin och sålunda kunna
de blifva tvingade att rösta mot sin öfvertygelse. Nu är det lik¬
väl tydligen ett mycket mindre karaktersfel, att icke våga tala
om, huru man röstar, än att rösta mot sin öfvertygelse. Reformen
skulle således komma att innebära en frestelse till en mycket
stor karakterslöshet, nemligen att handla emot sin öfvertygelse;
och då jag är ense med herr Nilson uti, att lagar icke böra in¬
leda någon i frestelse till karakterssvaghet, utan tvärtom, så an¬
ser jag det vara bäst att bibehålla den slutna omröstningen, hvar¬
för jag, herr talman, skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
N:o 25.
Om införande
af öppen
omröstning i
Riksdagens
kamrar.
(Ports.)
36 Lördagen den 28 Mars
Herr Wavrinsky: Den föregående talaren förklarade, att
han icke hade något emot att lägga fram sin röstsedel för hela
verlden, och han ansåg på samma gång, att man för valmännen
bör öppet säga, huru man röstar; deri ser jag ett korrektiv
mot den fara, som skulle ligga deri, att man kunde frestas till
karakterslöshet vid den slutna omröstningen. Men då man ändå
öppet lian erkänna, huru man röstat, tycker jag, att man lika väl
kan rösta Öppet här i kammaren. Det är min uppfattning af saken,
och jag skall derför be att få yrka bifall till den föreliggande
motionen.
Herr Zotterman: Af de skäl, som här anförts mot det
föreliggande förslaget, har jag fått klart för mig, att man från ett
visst håll synes vilja sätta större värde på, att den eller den per¬
sonen skall tillhöra Riksdagen, än att valmännen skola få veta,
huru den person, de valt, röstar. När man nu i allmänhet kom¬
mit derhän, att en person, innan han blir vald till Andra Kam¬
maren, måste inför valmännen tillkännagifva sin ställning till da¬
gens brännande frågor, är det väl icke för mycket, att samma
valmän sedan kunna få, så att säga, ett intyg på, att den, de
valt, verkligen också röstar i öfverensstämmelse med de åsigter,
han tillkännagifvit sig hysa, och på grund af hvilka han blifvit
vald. Det synes mig vara en stor svaghet, att, såsom nu är för¬
hållandet, eu person, som öppet tillkännagifvit sin ståndpunkt,
skall kunna af vissa skäl smyga sig bakom den slutna sedeln
och rösta mot, hvad han kanske för sina valmän öppet tillkänna¬
gifvit såsom sin åsigt. Då jag för min del icke vill vara med
om, att bibehålla denna hemlighetsfullhet, utan i stället sätter
största värde på att valmännen kunna hafva full garanti för den
persons handlingssätt, som de sätta in i Riksdagen, så att de i viss
mening icke blifva svikna, hemställer jag härmed, herr talman,
om bifall till reservationen.
Herr Danielson: Det är nog bekant, att jag städse ansett,
att det ej vore lyckligt om den öppna omröstningen genomfördes,
och jag vidhåller fortfarande denna uppfattning.
Jag kan icke godkänna de skäl, som anförts för den öppna
omröstningen, och jag tror icke heller, att de äro synnerligen
starka. Såväl reservanterna som äfven en del talare, som yttrat sig
under diskussionen, hafva framhållit, att den öppna omröstningen
skulle skapa modiga och manliga män. Detta kan jag icke förstå.
Det mod jag har, det har jag ju, och det mod jag icke har, det
vet jag icke, hvarifrån det skall komma. Inte tror jag, att jag
kan få det genom öppen omröstning. Om t. ex. valmännen i en
valkrets i många frågor hafva en viss uppfattning, och de med
afseende derpå välja sin riksdagsman, men ombudet, sedan han
kommit till Riksdagen, och efter det han der bättre fått sätta sig
in i frågorna, får en annan uppfattning af dem än förut, bör man
icke skatta det högt, att han då icke bör känna sig bunden af
sina kommittenter? Nu säga emellertid de herrar, som förfäkta
Lördagen den 28 Mars.
37 N:o 25.
den öppna omröstningen, att man skall följa sina kommittenters Om införande
åsigter. År det verkligen rätt? Jag undrar, huru det då komme af öppen
att gå, helst som kommittenterna kan hafva olika meningar. Jag °Riksdagens
tror, att det då komme att gå rakt om intet. kamrar.
Friherre Barnekow tycktes vara mycket modig. Han nämnde, (Forts.)
att han, när han kom hem, brukade tala om för sina kommittenter,
huru han röstat. Ja, så gör äfven jag, då tal derom förekommer,
men icke är väl det något skäl för öppen omröstning. Jag ser
intet hinder i den slutna omröstningen för att friherre Barnekow
fortfarande kan tala om, huru han röstat. Jag hemställer emeller¬
tid både till honom och öfriga herrar, som äro anhängare af den
öppna omröstningen, om man alltid, då här till behandling före¬
komma tusentals ärenden, och då man många gånger må3te rösta
på oförmodadt framkastade förslag, kan vara så beredd och hafva
så fullständigt studerat hvarje fråga, att man i hvarje fall kan
fullt motivera sitt votum. Det är icke tänkbart, och jag förstår
verkligen icke, huru herrarne kunna försvara den uppfattningen.
Vidare har det blifvit sagdt, att man icke bör smyga sig
bakom den förseglade sedeln. Ja, men det går ju an att visa
sedeln öppen, så att hvar och en kan se, hvad det står på den,
innan den rullas och lägges i urnan.
Jag tror icke, att vi genom införande af öppen omröstning
skola åstadkomma någon välbetänkt reform. Vi äro ju i denna
kammare 228 ledamöter. Tro herrarne, att vi alla äro så säkra i
hvarje fråga, att ingen af oss kan någon gång vara tveksam. Jag
bar åtminstone icke den tron, utan att det händer nog någon
gång under en riksdag, att jag är tveksam om, huru en fråga bör
afgöras. Om jag är den ende, som i vissa fall kan vara tvek¬
sam, får det vara min sak, men sådana karakterer, som här ifråga¬
sattes, skall omöjligen kunna påräknas.
För öfrigt, om jag vill, att mina valmän skola få reda på
huru jag röstat, kan jag ju sammankalla dem, när jag kommit
hem från riksdagen, eller också meddela dem det genom tidningarna.
Ingen bör derför nu känna sig bunden i det fallet.
Om nu ett sådant beslut, som reservanterna önska, skulle
komma till stånd, då är jag säker på, att man skulle få svårig¬
heter, som blefvo värre, än man någonsin anat. Ty den öppna
omröstningen kan leda till sådana svårigheter, som vi aldrig
tänkt oss.
Jag förundrar mig, att de herrar, som kallas för frisinnade
och liberaler, påyrka denna reform. Den skulle säkerligen icke
befrämja deras reformförslag, utan tvärtom göra, att det komme
att gå på tok med dem.
Huru jag än ser saken, kan jag icke vara med om den öppna
omröstningen, helst några nya skäl, sedan frågan senast förevar,
icke tillkommit. Det kan ju hända, att, då kammarens ledamöter
i dag knappast äro till mera än halfva antalet närvarande, mo¬
tionen bifalles; men under sådana förhållanden torde ett dylikt be¬
slut icke kunna tillmätas någon synnerligt stor betydelse. Emeller-
Nso 25. 38
Lördagen den 28 Mars.
Om införande tid ber jag att på förhand få inlägga en gensaga emot ett sådant
af öppen peslut.
°Riksdagens1 Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.
kamrar.
(Forts.) Herr Jonsson i Hof: För min del får jag säga, att jag
icke mycket tror på den öppna omröstningens egenskap att kunna
bilda karakterer. Ty, finnes icke karakteren förut, så icke kan
den skapas genom den öppna omröstningen. Men jag håller dock
före, att den kan hafva sina skäl för sig.
Ett sådant skäl, som icke af någon berörts, är, att det för
riksdagsmännen sjelfva borde vara fördelaktigt, att deras, votum
blifver öppet och offentligt kändt. Om öppen omröstning införes,
då vinnes det resultatet, och sådana vilseledande och origtiga
uppgifter, om huru man fattat sin uppgift och röstat i en fråga,
hvilka nu så ofta cirkulera, försvinna då med detsamma. Dess¬
utom skulle den bidraga till, att många origtigheter och mycket
trassel undvekes. Jag tror derför, att, frånsedt de skål, som hit¬
tills anförts både för och emot den öppna omröstningen, och
hvilka skäl kunna vara lika goda, det för riksdagsmännen sjelfva
bestämdt skulle vara en fördel att hafva den. Det är egentligen
på grund deraf, som jag kan instämma i den reservation, som af
åtskilliga ledamöter i' konstitutionsutskottet från denna kammare
afgifvits.
Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Persson i Mörarp,
Zetterstrand, Alsterlund, Hansson i Solberga, Henricson i Karlslund,
Olsson i Sörnäs, Norman, Wallbom, Hanson i Berga och Hrikson
i Odensvi.
Herr Bergström: Herr talman! Den ärade ledamoten af kon¬
stitutionsutskottet, som har plats på elfsborgslänsbänken, yttrade
en förmodan, att den tid, som hvarje år åtgår för behandlingen af
en sådan motion som den föreliggande, borde kunna bättre an¬
vändas. Jag ber till en början få påpeka, att en sådan motion,
som den förevarande, icke efter representationsreformens genom¬
förande framkommit hvarje år. Det är endast vid tretton riks¬
dagar, som dylika motioner förelegat till behandling. Och dess¬
utom vill jag framhålla, att åtminstone konstitutionsutskottet ej
lärer ha användt så mycken tid på motionen, att densammas hand¬
läggning kunnat förorsaka någon nämnvärd tidsförlust för ut¬
skottet.
Den ärade talaren framhöll vidare, att den öppna omröst¬
ningen skulle återföra oss till frihetstidens förhållanden, då man
ansåg att riksdagsmännen kunde bindas af vissa föreskrifter. Men
såsom ledamot af konstitutionsutskottet bör väl den ärade talaren
ej hafva glömt § 1 i riksdagsordningen, i hvilken § jag icke på¬
yrkat någon ändring. Der heter det, att riksdagsmännen kunna
i utöfningen af sin befattning icke bindas af andra föreskrifter än
rikets grundlagar.
Lördagen den 28 Mars.
39 »SO 25.
Den ärade talaren gick vidare in på förhållandena i detta af-Om införande
seende i Frankrike. Han ansåg nemligen, att det öppna omröst- «/ öppen
ningssättet der vore skalden till en del missförhållanden. Den "riksdagens
ärade talaren, som utan tvifvel studerat bestämmelserna rörande kamrar.
denna sak i Frankrike, bör emellertid icke vara okunnig om, att (Forts.)
den franska deputeradekammarens arbetsordning föreskrifver, att
sluten omröstning skall ske, när 50 ledamöter det begära, med
undantag endast för frågor om lagförslag, rörande hvilka sluten
omröstning ej får ega rum. Om nu den öppna omröstningen i
Frankrike vore skuld till en del missförhållanden derstädes, då
skulle det väl i den franska deputeradekammaren åtminstone finnas
så många som 50 behjertade män, hvilka begagnade detta medel
för att ständigt ställa till sluten omröstning. Men det göra de icke.
Till sist eller kanske till först sade den ärade talaren, att de,
som i forna tider röstade öppet, äfventyrade att blifva hufvudlösa.
Jag får säga, att detta och åtskilligt annat, som den ärade leda¬
moten af konstitutionsutskottet yttrade, är att hänföra till just
den kategori, som man kan beteckna såsom ett ganska hufvudlöst
tal i en riksförsamling.
Den ärade representanten på upsalabänken framhöll, att riks¬
dagsmännen i åtskilliga fall, derest vi hade det öppna omröstnings-
sättet föreskrifvet, kunde utsättas för det äfventyret att handla
mot sin öfvertygelse. Det är min fulla förvissning, att de riks¬
dagsmän, som den ärade talaren här syntes ömma för, lika ofta
nu äro utsatta för att handla mot sin öfvertygelse, nemligen när
de möta sina valmän, vare sig det sker före riksdagsperiodens
början, under densamma eller efter dess slut.
Hvad den ärade talaren på ölandsbänken yttrade derom, att
det skulle gå på tok med alla reformer, om vi fingo öppen om¬
röstning, det utgör en farhåga, som jag för min del åtminstone
skall bära med mycket jemnmod. Det är min öfvertygelse, att de
reformer, vi för närvarande åstadkomma, icke äro större, än att
vi i det fallet ej kunna hafva något att befara. Talaren nämnde
i början af sitt anförande något om modiga män m. m. Den ärade
talaren och jag stå i skilda läger och vi ha i mångt och mycket
olika mening, men jag har i ett afseende alltid i mycket hög grad
respekterat honom och rent af satt mycket värde på honom, nem¬
ligen derför, att han aldrig brukar sticka under stol med sin me¬
ning, utan är en man, som man vet hvar man har. Jag tycker
derför, att han skulle kunna unna de ledamöter, som icke hafva
samma anledning som han, att gång på gång uppträda med yttranden
här i kammaren och derigenom få sin mening uttalad, att på sätt
i motionen föreslås få gifva sina åsigter tillkänna.
Hem talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reserva¬
tionen.
Herr Schönbeck förklarade sig instämma med herr Bergström.
Herr Waldenström: Det har under diskussionen anförts
starka skäl både för och emot det öppna omröstningssättet. Ehuru
Ji:o 25. 40
Lördagen den 28 Mara.
Om införande de skal, som utskottet gifvit för sin hemställan, äro mycket kraftiga,.
af öppen hafva likväl de talare, som uppträdt till förmån för motionen,
C,Rik$(iagens egentligen icke sökt att vederlägga dem. De hafva i stället an-
kamrar. fört andra skäl för reformen, hvilka, om de sammanläggas, enligt
(Forts.) deras mening, våga lika tungt, kanske ännu tyngre, och således
till och med uppväga utskottets skäl.
Hvad nu utskottets skäl beträffar, så ha de nog blifvit sen¬
terade icke endast af personer, som i frågan hafva samma åsigt
som utskottet, utan äfven af andra.
I fjol, då vi hade före den stora frågan om riksbyggnaderna,
var det en tidning, som mycket ifrat för öppen omröstning inom
riksdagen, och som var mycket emot riksbyggnadernas förläggande
på Helgeandsholmen. Den tidningen yttrade sedan, när frågan var
afgjord, att om det varit öppen omröstning, så hade säkerligen
omröstningsresultatet i Andra Kammaren blifvit motsatt, så att
ja-rösterna blifvit lika många, som nej-rösterna nu biefvo, och
tvärtom.
Hvad betydde nu detta? Jo, deruti låg uttaladt, att då skulle
riksdagsmännen ej hafva vågat att rösta efter sin öfvertygelse,
utan låtit sina röster falla annorlunda af räddhåga för — ja, för
hvem? Det kunna herrarne sjelfva afgöra.
Utskottets skäl hafva således sin stora betydelse, som man ej
får underkänna.
För min del har jag i allmänhet icke varit rädd — kanske
stundom allt för litet rädd — för att uttala, hvad jag tänkt, så
att hela verlden hört det. Den här frågan kan således för mig
ej hafva någon praktisk betydelse, och jag skall icke alls vara
emot, att Andra Kammaren ger sitt bifall till reservationen. Vinsten
blir icke stor, om ens någon. Jag har intet yrkande att göra.
Herr Ljungman: Jag skall endast be att få säga ett par
ord, enär jag af heshet är hindrad att vara utförlig.
Hvad denna fråga beträffar, äro ju goda skäl anförda å båda
sidor, såväl för som emot. Men för att vidtaga en förändring, som
är så vigtig som denna, fordras naturligtvis, att det skall vara
starkare skäl för än emot densamma. Granskar man emellertid
de skäl, som blifvit anförda, så hafva inga giltiga bevis framlagts,
hvarför vi skulle gå in på en ändring af vårt nuvarande riksdags¬
skick i detta hänseende.
Jag finner mig alldeles icke stämd emot motionärernas förslag
på den grund, att det många gånger blifvit förkastadt; ty det är
ju regel, att alla grundlagsändringsförslagi af någon betydenhet,
som komma fram, förkastas åtskilliga gånger, innan de gå igenom.
Au mindre är jag öfvertygad af de exempel, som anförts från ut¬
landet, ty skulle man låta sådana gälla, tingo vi öfvergifva hela
vår nationella rätt och taga den utländska rätten i stället. Men
hvad som för mig är det afgörande, är, att under hårda partistrider
i nationalrepresentationen är det slutna omröstningssättet obestrid¬
ligen att föredraga. Det är i allmänhet att föredraga för en mi¬
noritet, som vill arbeta sig fram, ty genom anlitande af den slutna
Lördagen den 28 Mars.
41 N:o 25.
omröstningen kan den en eller annan gång slå majoriteten. I Om införande:
danska folketinget har derför ock af yttersta venstern väckts för- af öppen
slag om införandet af sluten omröstning såsom bättre skyddande ^Riksdagens
minoritetens rätt. Yore jag säker att vi allt framgent skulle få kamrar.
så beskedliga partiförhållanden, som vi nu hafva, vore det kanske (forts.)
mindre att invända mot den öppna omröstningen än eljest, men
det kunna vi ej vara säkra på.
Man har sagt, att i motionen ej skulle vara föreslagen någon
ändring i 1 §:n 2 mom. riksdagsordningen. Nej, det är visserligen
sant, att det icke föreslagits någon sådan ändring, men helt visst
skulle det, om man finge öppen omröstning, blifva en faktisk för¬
ändring, åtminstone i väsentlig mån; ty den röstande blefve helt
visst mer än önskligt nödsakad att rätta sig efter valmännens
tycken och önskningar.
Hvad slutligen beträffar talet derom, att öppen omröstning
skulle ”fostra karakterer”, så tror jag, att förhållandet under hårda
partistrider kunde blifva rakt motsatt, ty något sämre och mer
demoraliserande än att rösta på kommando fins väl icke.
Af alla omröstningssätt gillar jag dock minst det ”halföppna”,
som här nyss förordades af en kammarens medlem. Skall man
ha sluten omröstning, så skall den ock vara fullt sluten, ty eljest
är hvarje ändamål med densamma borta — då är det mycket
bättre att ha öppen omröstning än ”halföppen”.
Då jag, såsom jag nämnt, ej kan fullt gilla de skäl, sora an¬
förts för den ifrågavarande grundlagsändringen, skall jag be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hammarström: Jag hade ej tänkt yttra mig i denna
fråga, dels emedan jag undertecknat motionen och det följaktligen
deraf är klart, hvad jag önskar i denna fråga, och dels emedan
jag dessutom redan instämt i ett anförande. Men det har fram¬
kommit ett yttrande här under diskussionen, som föranledt mig
att bedja att få säga några ord. Jag har nemligen sjelf, person¬
ligen, haft ganska mycket obehag af att här förekommer sluten
omröstning.
Det förhöll sig nemligen så, att vid 1895 års riksdag inkom
till denna kammare ett betänkande från statsutskottet, hvilket, då
det här behandlades, föranledde åtskilliga motförslag; och här fram-
stäldes då af en ledamot i denna kammare ett motförslag, som
samlade omkring sig 37 röster. Man var i tidningspressen mycket
angelägen att utröna, hvilka dessa 37 voro; de skulle ”afbasas'1,
som man säger. Någon tid efter det denna fråga var afgjord i
Riksdagen, kom eu notis in i en tidning, som heter ”Vermlands-
tidningen” med uppgift på namnen å alla dessa 37, och deribland
förekom äfven mitt namn. Nåväl, derifrån gick denna notis in i
en annan tidning, och från denna andra till de öfriga. Bland desaa
tidningar voro äfven sådana, som utgifvas i min valkrets. Då jag
kom hem, hade detta der väckt mycket stort uppseende; det fäns
en och annan, som kom och gjorde likasom hemliga framställ¬
ningar. Jag anade, huru det var, talade om, huru saken förhöll
N:o 25. 42
Lördagen den 28 Mars.
Om införande sig, och trodde, att allt dermed skulle vara slut. Men så kom
af öppen |fter igen efter några veckor en notis i en tidning, som påstod, att
Riksdagens jag var me(i bland de 37. Jag var det likväl icke. Hade jag varit
kamrar, det, skulle jag visst icke hafva blygts för att erkänna det. Slut¬
ligen lyckades jag verkligen att göra mig trodd, men saken vållade
mig mycket besvär.
Hade det nu varit öppen omröstning i Riksdagen, hade jag
naturligtvis blott behöft peka på riksdagsprotokollen, och saken
hade varit klar. Det var blott detta, jag ville tala om.
Herr Höglund: Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag
ber blott att få säga, att jag förut varit ganska gynsamt stämd
för det nu väckta förslaget om öppen omröstning inom Riksdagen,
men att jag gjort den erfarenheten på annat håll, der öppen om¬
röstning begagnas, att fall inträffat, som närmast skulle kunna be-
skrifvas på det sättet, att man ändrar sina åsigter, men ej vill
ändra sitt votum. Och på denna grund tror jag mig hafva fullt
skäl att nu instämma med dem, som yrka bifall till utskottets
förslag.
Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de
gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets hem¬
ställan och dels på afslag derå och bifall till den' af herr Elowson
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen och förklarade sig anse
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Vo¬
tering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu upp¬
satta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i före¬
varande utlåtande n:o 5, röstar
Ja
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr Elowson m. fl. afgifna vid utskottets betänkande
fogade reservation.
Omröstningen visade 67 ja men 83 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.
§ 6.
Föredrogs och lades till handlingarne bevillningsutskottets
memorial, n:o 16, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 10 angående väckt motion om
afskaffande af rättigheten att på nederlag upplägga spanmål.
Lördagen den 28 Mars.
43 N:o 25.
§ 7.
Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5 (12), i anledning af herr
J. H. Diedens motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utfärdande af en för landets alla hamnar gemensam hamn¬
stadga.
Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda inom Andra Kam¬
maren afgifna motion, p:o 88, hemstälde utskottet i detta utlåtande:
att Andra Kammaren måtte för sin del besluta:
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl Maj:t anhåller om ut¬
redning, huruvida och i så fall i hvilken omfattning en för rikets
hamnar gemensam lagstiftning bör åvägabringas samt om fram¬
läggande för Riksdagen af det förslag, hvartill denna utredning
kan föranleda.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Melin: Ehuru vid det föreliggande betänkandet ej är
fogad någon reservation, vågar jag i alla fall hemställa till kam¬
maren, om det verkligen kan vara behöfligt att i en fråga sådan
som denna vända sig till Kongl. Maj:t med en skrifvelse. För
min del anser jag detta vara fullkomligt onödigt, då jag icke kan
finna eller inse fördelarne af en gemensam lagstiftning för alla
rikets hamnar, hvilken — om den skulle komma till stånd — i
hvarje fall skulle blifva mycket knapphändig. Det ligger efter
min åsigt i sakens natur, att de olika hamnarnes läge, utsträck¬
ning, vattenförhållanden, såsom djup och strömsättning och åtskil¬
liga andra lokala förhållanden göra, att det fordras en alldeles
speciel lagstiftning för den ena eller andra hamnen. Och jag tror,
att den lagstiftning, som för närvarande utöfvas af de lokala myn¬
digheterna, af Konungens befallningshafvande och i nödfall af Kongl.
Maj:t, kan vara alldeles tillräcklig — det är deras förordningar vi
böra föredraga och ej eftersträfva en så tung apparat, som här
föreslagits.
Det är efter min uppfattning tydligt och klart, att hvarje hamns
myndigheter söka att göra beqvämligheterna så stora som möjligt,
och att den täflan, som härutinnan råder mellan den ena och den
andra hamnen, bör vara till nytta ej blott för den hamnen, utan
äfven för den stora trafiken och således för landet i dess helhet.
Skulle man åter gå den väg, som motionären och utskottet
tänkt sig, och söka att få en allmän hamnstadga sanktionerad af
Konung och Riksdag, hemställer jag till herrarne, om det ej skulle
vara ganska hinderligt, då man, som vid många tillfällen är fallet,
på skilda orter önskar få olika förändringar till stånd. Jag tror
icke, att Riksdagen vore det forum, der man kunde påräkna den
största sakkännedomen på detta område.
Om utfär¬
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
liamnstadga.
Ji:o 25. 44
Lördagen den 28 Mars.
Om utfär¬
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
Om jag granskar utskottets betänkande, så finner jag der en
hel del punkter, som motionären och utskottet framhållit för att
visa, huru de tänkt sig denna lagstiftning.
Jag skall icke upptaga tiden med att gå igenom alla dessa
20 till BO punkter, emedan detta skulle bli för vidlyftigt, men jag
ber dock att tå fästa herrarnes uppmärksamhet på åtskilliga af
dem, och jag tror, att herrarne deraf skola finna, att det ej kan
vara lämpligt att lägga sådana ärenden under Riksdagens beslu¬
tanderätt.
Den första af dessa punkter handlar om tillsynen öfver ham¬
nars anläggning och byggnadsföretag derinom. Detta är ju en myc¬
ket vigtig punkt, men den är ju redan tillfyllestgörande afgjord
genom de förordningar — den senaste är af år 1888 — som redan
finnas; man har således här ej något skäl att söka få någon än¬
dring till stånd.
Med afseende på hamnstyrelse är det ju otänkbart, att en stor
hamn och en liten skulle kunna vara betjenta med en lika lag¬
stiftning, då ju förhållandena dervidlag äro, såsom jag redan an¬
tyda högst olika. Samma är förhållandet med hamnpolis.
Sedermera kommer frågan om anbringande och vidmagthållande
af -behöfliga inseg l ing smärken. Att denna fråga skulle kunna be¬
handlas lika på olika ställen, såsom i Göteborg, Stockholm, Malmö
och Ahus etc., är otänkbart.
Hvad beträffar fartygs fart under utsegling till och gång inom
hamnen, med särskild hänsyn till förebyggande af skada å pågående
hamnarbeten, är förhållandet detsamma med hänsyn till olika ham¬
nars beskaffenhet, vattenområdet, strömförhållandena o. s. v.
Sedan kommer frågorna om: när och i hvithet omfång hamnlots
skall begagnas, om tillsättning af sådan och ersättning för verkstäld
lotsning, beskaffenheten af landgångar, fartygs tackling, när det sammet-
ligger vid kaj för lossning eller lastning eller upplagd t i hamnen för
en längre tid, signalljus (lanterna) nattetid i hamn å fartyg, som ej
förtöjer vid kaj eller brygga, allmänna regler i afseende på anvisande
af tilläggsplats vid kaj eller brygga, den tid, hvarunder sålunda an¬
visad plats må begagnas för lossning och lastning, samt om förhal-
ning och förflyttning till annan plats, och om bestämmelser i afse¬
ende på rätten att upplägga gods å kaj. Detta är ju saker, som
helt och hållet äro beroende på de anordningar med hänsyn till
beqvämlighet, som de olika hamnarne vilja bereda sig och som
man ej kan bestämma lika för den ena hamnen och för den andra.
Så komma punkterna om: skyldighet för fartygsförare att låta
renhålla den del af kaj eller brygga, utmed hvilken fartyg ligger för¬
töj dt, bruk af eld och ljus ombord å fartyg, eldstad sbesigtning m. m.,
aflossning och intagning af barlast, ersättning för tillsyn deröfver,
aflemnande af utlossadt barlastämne till offentligt bruk, vakthållning
ombord å fartyg, regler angående fartygs uppläggning för längre tid
i hamnen och om tillsyn öfver sålunda upplagdt fartyg, samt om
lokalpolisens åliggande med hänsyn till hamntrafiken. Allt detta är
ju äfven saker, som böra ordnas olika för olika hamnar.
Härefter följer frågan om hamnafgifterna. Äfven här torde
Lördagen den 28 Mars.
45 N:o 25.
herrarne finna, att en så vigtig fråga som bestämmandet af olika
hamnafgifter för olika platser ej lämpligen kan intagas i en all¬
män hamnstadga, emedan den måste vara fullkomligt olika för
hvarje hamn. På samma sätt förhåller det sig med den punkt,
som handlar om hamnafgiftsupplörden: om det på en stor plats
behöfves en stor apparat härför och många tjensteman, men på eu
obetydlig plats blott en enda tjensteman, som i sin person kan
förena åtskilliga sysslor, så böra väl så olika förhållanden ej ord¬
nas lika öfverallt.
Vidare har af motionären och utskottet upptagits en mängd
andra punkter, som jag här ej skall genomgå, och bland dem kan
det möjligen finnas en och annan, som skulle kunna lämpa sig att
intagas i en allmän hamnstadga, men de beröra i allmänhet så
ytterst oväsentliga förhållanden, att det säkerligen ej skulle vara
skäl att göra det.
Slutligen anför utskottet följande skäl, då det på sid. 9 säges:
“Till de ofvan anförda skäl, som i hamn förvaltningarnas och
trafikanternas intresse tala för utfärdande af en allmän hamnstadga,
bör läggas, att med tillkomsten af en sådan det tyngande arbete,
som kongl. civildepartementet, kongl. kommerskollegium och läns¬
styrelserna nu få vidkännas i och för hamnväsendet, i mycket afse-
värd grad komme att underlättas.“ Jag vill visserligen icke alls söka
öfver höfvan betunga dessa embetsverk, men man bör väl ändå
kunna förtutsätta, att de skulle kunna utan svårighet tid efter annan
gifva förnyelse på en hamnstagda eller då och då något nytt stad¬
gande, som den ena eller andra ortens hamnmyndigheter skulle
kunna önska få lagfästade. Jag kan alltså ej tillmäta detta skäl
någon betydelse.
Sedan anställer utskottet en jemförelse med förhållandena i
några andra länder. Jag kan ju ej heller förneka, att det fins en
allmän hamnstadga, ehuru af ganska inskränkt omfattning, i några
af dessa angränsande länder. Men vid jemförelse med andra land
fäster jag mig mest vid det land, som bäst skulle kunna lämpa sig
såsom förebild för oss, nemligen England, men icke ens iJletta
lands hamnstadga finnes det mycket, som skulle kunna lämpa sig
för våra förhållanden. Denna hamnstadga går nemligen mest ut
på bestämmelser om lifräddningsväsendet, om lifräddningsredskap
och dylikt på de svåra engelska kusterna, hvartill vi på våra kuster
ej hafva någon motsvarighet.
Jag har derför vid studiet af detta utskottsbetänkande ej kun¬
nat finna någon anledning för Riksdagen att besvära Kongl. Haj:t
med en skrifvelse.
Jag skulle kunna sluta här, men ber likväl att få läsa upp
några rader af utskottets egen motivering, som särdeles tilltalat
mig, men dock med den ändring, att, då utskottet på sid. 13 sä¬
ger, “att vid ett flygtigt skärskådande af frågan känner man sig
onekligen frestad att å densamma lemna ett nekande svar", skulle
jag vilja vända om den satsen och säga, att jag efter grundligt
öfvervägande och efter samråd med personer på min ort och äfven
på andra platser, der man ej kan inse behöfligheten af någon dy-
Om utfär¬
dande of en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstad ga.
(Forts.)
.X:o 25. 46
Lördagen dep 28 Mars.
Om titfär-
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
lik stadga, har kommit till precis samma åsigt som utskottet efter
blott flygtigt skärskådande skulle kommit till, och hvilken utskottet
uttryckt med orden:
“Man är nemligen i regeln ganska ogynsamt stämd mot hvarje
offentligt intrång på den enskilda bestämmanderätten, man kan ej
förbise den stora utveckling af vårt hamnväsende, som hittills på
enskildt initiativ egt rum, man hyser berättigade tvifvelsmål, huru¬
vida en motsvarande utveckling skulle kunnat ifrågakomma, derest
hamnarnes skötsel varit en statsangelägenhet, och man gör sig
slutligen den frågan, huruvida det kan vara möjligt, att regler,
som passa in på flertalet af våra stadshamnar, kunna tillfredsställa
rörelsens kraf i storstädernas hamnar eller vara lämpliga för de
små förhållandena vid de många mindre betydande lastageplatserna.
Utskottet har ock till fullo uppskattat vigten af samtliga dessa
betänkligheter samt hyser den bestämda uppfattning, att hvarje
lagstiftning, som komme att lägga ett obehörigt band på den en¬
skilda företagsamheten eller genom ett för vidt gående reglemen-
terande ensidigt åsyftade största möjliga likformighet i hamnväsen¬
dets ordnande, skulle komma att verka i högsta grad ofördelaktigt
ej allenast för hamnegarne, utan äfven för sjöfartsnäringen och
sålunda äfven för landet i dess helhet.“
Jag har naturligtvis insett, det utskottet trott, att af regerin¬
gen möjligen skulle kunna framläggas ett förslag, som icke vore
ensidigt. Men jag är fullkomligt öfvertygad om, att enda resul¬
tatet af ett bifall till utskottets förslag blefve, att vi onödigtvis
besvärade Kongl. Maj:t med en skrifvelse.
Jag ber, herr talman, att få yrka afslag på utskottets hem¬
ställan.
Häruti instämde herrar Fall:, Bruzelius, Broström, Höglund
och friherre Lagerbring.
Herr Zetterstrand yttrade: Herr grefve och talman, mine
herrar! Det har i plenum såväl i dag som i går uttalats, att man
icke i onödan borde besvära Kongl. Maj:t med framställningar och
till honom aflåta skrifvelser. Jag delar fullkomligt denna upp¬
fattning, men på samma gång jag det gör, hyser jag den uppfatt¬
ningen, att om man verkligen har skäl att skrifva, bör man äfven
aflåta en skrifvelse, ty der ofullkomligheter finnas, der bör man
äfven söka åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd. Nu är ju
detta ämne af den beskaffenhet, att det alls icke kan intressera
kammarens flertal, men man har ju i alla fall skyldighet att sätta
sig in i alla förekommande frågor, så godt man kan, och jag får
derför be herrarne att i någon mån fästa uppmärksamhet vid
hvad som här säges.
Förhållandet med hamnlagstiftningen i andra länder är det,
att man i regel har en gemensam hamnlag, men dessutom speciella
föreskrifter för de särskilda hamnarne. Så är dock icke förhållan¬
det i Sverige; vi sakna en gemensam hamnlagstiftning och hafva
endast speciella föreskrifter för de olika hamnarna. Det är deri,
Lördagen den 2S Mars.
47 N:0 25.
som olägenheten ligger, och detta har motionären synnerligen klart Om utfar-
och kraftigt betonat, ehuru utskottet icke velat underskrifva allt
hvad han sagt och dermed göra sig medansvarigt för alla hans ^ hamnar
påståenden. Den föregående talaren hade således egentligen bort gemensam
rigta sina anmärkningar mot motionären och icke mot utskottet, hamnstadga.
flan begick också den oegentligheten att citera ett stycke af ut- (Forts.)
skottets anförande, men icke det öfriga, hvarigenom intrycket af
hans ord blef annorlunda än det eljest skulle ha blifvit.
flor att återgå till sjelfva saken, så kan väl ingen påstå, att
det är bra stäldt hos oss uti förevarande afseende. Det förefinnes
ju ett kaos och ett virrvarr genom alla dessa nu gällande särskilda
hamnordningar, och så måste det helt naturligt vara, när enheten
saknas. Jag vill framdraga några exempel derpå utöfver hvad
som i betänkandet finnes anfördt. Hamnförvaltningen i de olika
städerna är delvis uppdragen åt drätselkammaren — så är för¬
hållandet i 15 städer — i andra åter utgöres förvaltningen af en
hamnstyrelse eller hamndirektion. Kan det då vara rimligt, att
denna hamnstyrelse, denna hamndirektion tillsättes på sexton, sä¬
ger sexton, olika sätt? Tillsynen i somliga hamnar utöfvas vidare
af en person, som i en de! städer kallas hamnkapten, i andra
hamnmästare och i återigen andra hamnfogde. Hamnkaptenerna
tillsättas nu på 10 olika sätt, hamnmästarne på 14 och hamnfogdarne
på 6 sådana. I 50 olika hamnordningar finnas 26 olika bestäm¬
melser om maximi- och minimibeloppen för böter, i 31 hamnord¬
ningar har jag sett 11 olika sätt för böternas fördelning. År detta
verkligen rätt, och bör det få på detta sätt fortfara? Jag för min
del tror det icke. Vidare har man för att åstadkomma någon sorts
reda uti åtskilliga hamnordningar intagit en del bestämmelser, som
visserligen äro mycket bra, men som alls icke ha sin plats i hamn¬
ordningar, ty bestämmelserna äro af civillags natur och kunna
derför icke föreskrifvas af en sådan myndighet som Konungens
befallningshafvande. Det finnes också andra föreskrifter, som Ko¬
nungens befallningshafvande fäststält utan att hafva minsta rätt
dertill, exempelvis att tullkammaren skall lemna sin medverkan till
hamnafgifternas indrifvande, men detta är något, som Konungens
befallningshafvande icke kan bestämma, ty tullmyndigheterna sor¬
tera icke under honom.
Om det nu får anses gifvet, att en stor oreda i detta afseende
för närvarande är rådande, vore det då icke önskligt att härutin¬
nan åstadkomma en enhet, såsom förhållandet är på många andra
områden? Så t. ex. hafva vi ju förut i afseende på ordningsföre¬
skrifterna för städerna, deras byggnads- och brandföreskrifter haft
ett liknande kaos. Men helt annorlunda blef förhållandet, då vi
sedermera fingo en gemensam ordningsstadga för hela rikets stä¬
der och äfvenså för dem gemensamma byggnads- och brandstad¬
gar. Dessa åstadkommo enhet hvar på sitt område, under det att
man på samma gång icke hindrade de särskilda städernas beslu¬
tanderätt härutinnan, utan tillät dem att utfärda speciella föreskrif¬
ter, hvar för sitt område, och så hafva de äfven gjort. Icke kan
man nu bestrida, att dessa generella bestämmelser hafva verkat
N:o 25. 48
Lördagen den 28 Mars.
Om utfär¬
dande af en
för landets
*alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
hvad de skulle verka, verkat ordning och reda utan att verka
hämmande.
Nu skulle jag kunna anföra ett annat exempel, nemligen från
vårt grannland Norge. I detta land, hvars sjöfart är så betydlig,
har ända sedan år 1827 funnits en gemensam hamnlag. Denna
förnyades sedermera 1893 och blef väl dervid något obetydligt
förändrad, men grundtankarne stå dock qvar. Uti denna hamn¬
lag äro samma åsigter som i motionen uttalade, nemligen att sta¬
ten skall häri åstadkomma ordning och enhet och sedan lemna
kommunerna frihet att utfärda speciella föreskrifter. Just denna
hamnlagstiftning har tillförsäkrat de norska hamnarne mycket stora
förmåner, större än den de svenska hamnarne enligt lag hafva.
Ty ehuru vi nu hafva i Sverige endast några få föreskrifter, som
kunna anses utgöra en gemensam hamnlagstiftning, så äro dessa
dock så hämmande för kommunernas sjelfbestämmelserätt, att, om
de tillämpades, man icke skulle kunna komma någon vart alls;
man skulle exempelvis icke få företaga ens det ringaste hamn¬
byggnadsarbete, utan att lotsstyrelsen dessförinnan blifvit hörd i
saken och gifvit sitt tillstånd. Om dessa föreskrifter tillämpades,
hvad skulle då följden bli? Nu ha de emellertid lyckligtvis icke
tillämpats, men jag vill ändå ha bort dem och få till stånd i stället
en gemensam hamnstadga, som garanterar de särskilda kommu¬
nerna full frihet, på samma gång den förhindrar obehörigt sjelfs¬
våld. Att en sådan hamnordning skulle bli till förmån för staten
genom att åstadkomma enhet, derom kunna icke råda olika me¬
ningar, och att den skall bli till öfvervägande fördel för kommu¬
nerna, det tror jag man lätt skall finna, om man samvetsgrant
läser igenom hela betänkandet och icke blott en del deraf. Att
den vidare skall bli till fördel för trafikanterna, derom kan icke
heller finnas mera än en mening ty — såsom utskottet också
framhåller — kan det vara lämpligt att en ångbåtskapten, hvilken
anlöper en mängd svenska kuststäder, skall vara tvungen att hålla
reda på hela denna litteratur af hamnreglementen, som icke hafva
någon systematisk uppställning eller äro med hvarandra öfverens¬
stämmande?
Bättre är det åtminstone i Danmark, der hamnordningarna för
de särskilda städerna upprättats efter _ ett gifvet system, hvari¬
genom således mera reda åstadkommits i hithörande förhållanden.
Hvarje hamnordning der fastställes också af en och samma myndig¬
het, nemligen regeringen, och icke, såsom hos oss, af de olika läns¬
styrelserna. De danska hamnordningarne äro uppstäda i para¬
grafer, och uti hamnordningarne för de olika städerna, afhandlas
likartade saker under samma paragrafnummer, hvadan man lätt
kan finna sig tillrätta, hvilket åter icke går så bra för sig i de
svenska hamnstadgarne. Ty det, som här i en stads hamnordning
behandlas i 1 §, förekommer i en annan stads hamnordning i dess
38 §, i en tredje åter i den 16 § o. s. v., och en trafikant, som
skall hålla reda på allt detta, har icke så särdeles trefligt. Jag
tror derför det vara önskligt, att ordning kunde åstadkommas på
detta område, och detta skulle kunna ske på det sätt utskottet
Lördagen den 28 Mars.
49 >:o 25.
tänkt sig, nemligen genom att borttaga sjelfsvåldet härutinnan,
men ändock gifva kommunerna sin frihet betryggad och i lag be¬
fästad. Jag tror också, att det vore önskvärdt, att detta icke skedde
på administrativ väg, utan genom lagstiftning af Kongl. Maj:t
•och Riksdagen, ty många saker deri äro af civillags natur och
många andra stå på gränsen deraf.
På grund af hvad jag nu anfört får jag yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Andersson från Malmö, Ny¬
ström, Larsson från Upsala, Wcllander, Aulin, Skytte och Jansson
i Taberg.
Vidare anförde:
Herr Collander: Äfven jag kan icke inse behofvet af denna
gemensamma lagstiftning för rikets hamnar, hvilken motionären
begärt och utskottet tillstyrkt. Det är skilda fordringar, man har
att ställa på föreskrifter för de stora och mycket trafikerade ham¬
narna å ena och de mindre å andra sidan. Den ärade talaren på
göteborgsbänken representerar en stad med stor skeppsrörelse, jag
för min del representerar en mindre ort. Jag kan ej inse, huru
man skall kunna åstadkomma sådana gemensamma bestämmelser,
som icke bli betungande för de mindre orterna och ändock till-
fredställa de större städernas kraf.
Den siste talaren åberopade tillkomsten af de för hela riket ge¬
mensamma ordnings-, byggnads- och brandstadgarne. De ha otvifvel¬
aktigt uträttat mycket i ordningens intresse, men det är temligen
allmänt kändt, att t. ex. byggnadsstadgan, som är tillkommen efter
en stor stads kraf, är högst betungande för de mindre samhällena.
Det är derför icke lämpligt att sammanföra sådana bestämmelser,
som passa för de större städerna, med sådana, som äro tjenliga
för de mindre, utan man måste inskränka sig till det allra nöd¬
vändigaste och ett sådant försvinnande litet antal gemensamma
bestämmelser, att det icke blir någon särdeles nytta dermed.
Talaren på norrköpingsbänken anförde bland annat behofvet
af att få en gemensam bestämmelse rörande förvaltningen af ham-
narne. Jag hemställer då till Eder, mine herrar, om det är af
behofvet påkalladt ställa så till, att icke hvarje särskild kommun
får ordna den saken på det i ekonomiskt afseende mest förmån¬
liga sätt, som kan finnas för godt. Hvarför skall det t. ex. finnas
särskilda hamnuppbördskontor, då åtminstone i de mindre städerna
drätselkammaren kan ombesörja detta? De föreslagna bestämmel¬
serna äro derför sådana, att de kunna bli högst betungande.
Talaren på norrköpingsbänken anförde såsom ett exempel Norge
med dess stora sjöfart. Men denna utgöres till hufvudsakligaste
delen af sjöfart främmande hamnar emellan; mellan Norge och
utlandet är den icke stor, ty Norges export och import är icke
att jemföra med Sveriges.
Jag skall icke vara mångordig, och derför, herr talman, skall
jag be att få yrka afslag på utskottets förslag.
Andra Kammarens Prat. 189G. N:o 25.
Om utfär¬
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
4
Sso 25.
Om utfär¬
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
50 Lördagen den 28 Mars.
Herr Danielson: Äfven jag hyser mycket stora betänklig¬
heter mot att bifalla utskottets förevarande hemställan. Jag vill
visst icke neka till att motionen innehåller ganska mycket be-
aktansvärdt, äfvensom att utskottets utlåtande har många goda
skäl för sig. Men jag befarar likväl, att, om vi skulle få en gemen¬
sam hamnstadga, gällande för rikets alla hamnar, de bestämmelser,
som deri komme att inrymmas, icke blefve lämpliga för alla sådana
ställen. Enligt min åsigt hafva de särskilda hamnarna olika be¬
hof att tillgodose, och det råder i detta afseende nästan lika många
särskilda förhållanden, som det finnes olika hamnar. En hamn¬
stadga kan derför icke affattas på det sättet, att alla de olika ham-
narnes intressen genom den blifva tillgodosedda. Särskildt synes
det mig betänkligt att under en sådan stadgas bestämmelser in¬
rymma våra små hamnar på landsbygden. Att för dessa föreskrifva
samma bestämmelser, som nu gälla för de stora hamnarne, det
synes mig alldeles orimligt.
Om en gemensam hamnstadga komme till stånd, skulle denna
sålunda enligt mitt förmenande i många orter verka mera till skada
än till gagn. Det skulle kanhända då blifva ytterst svårt att få
nya hamnar anlagda på landsbygden. Det är verkligen redan nu
en stor olägenhet för många orter, att de hafva så svårt att få
en hamn till stånd, som det ofta visat sig vara förhållandet. Skulle
.Riksdagen nu skrifva till Kongl. Maj:t i denna sak, fruktar jag,,
att det förslag, som i följd deraf inkommer till Riksdagen, skall
väcka föga belåtenhet, vare sig detta förslag ginge i ena rigt-
ningen eller den andra. För min del har jag icke heller hört talas
om några synnerliga olägenheter af den nuvarande anordningen.
Man kan visserligen säga, såsom utskottets ordförande nyss gjorde,
att det är olämpligt, att en befälhafvare, som anlöper en mängd
hamnar, måste hafva reda på alla de olika kamnordningarnes be¬
stämmelser. Men denna olägenhet komme ju att finnas qvar, äfven
om vi finge en gemensam hamnstadga, ty de särskilda hamnarne
komme ju en ändå fortfarande att utfärda särskilda hamnordningar
och särskilda hamntaxor med en mängd olika bestämmelser. Jag
tror knappast, det kan vara lämpligt att i den gemensamma hamn¬
stadgan intaga några bestämmelser rörande hamnumgälderna o. d.;
ja, det synes mig alldeles omöjligt att göra det, ty olika hamnar
hafva olika artiklar, som för dem äro mer eller mindre vigtiga,
att taga befattning med. Detta är sålunda ett område, som det är
mycket svårt att lagstifta på, och jag anser derför äfven, att
kammaren icke bör skrifva till Kongl. Maj:t om denna sak. Jag
tror också, att den utveckling, som vårt hamnväsende nått under
senaste tid, har skett just i följd af den frihet, som hittills rådt
i detta hänseende, då hamnegarne — vare sig dessa äro kommu¬
ner, enskilde eller bolag — sjelfva få uppgöra bestämmelser för
hamnens användande och dervid taga hänsyn till just de artiklar,
som hamnen afser att främja. Skulle man nu, så att säga, insnöra
alla dessa små hamnordningar i ett stort hamnreglemente, komme
man säkerligen att förhindra den utveckling, som är af högsta,
vigt för en del mindre kommuner.
Lördagen den 28 Mars.
51 N:o 25.
Det är på dessa i korthet angifna skäl och på grund af hvad
som förut anförts af de talare, hvilka intaga samma ståndpunkt
som jag i denna fråga, som jag anser mig böra yrka afslag på
utskottets hemställan.
Herr Zetterstrand: De anmärkningar, som de två siste ta¬
lang framstält mot utskottets förslag, gå i allmänhet ut på, att
en sådan hamnstadga, gemensam för landets hamnar, skulle i för¬
sta rummet icke lämpa sig för de största städerna och i andra
rummet icke heller för de små hamnarne på landsbygden. Jag
vill då erinra derom, att i den norska hamnstadgan, hvilken jag
för min del anser vara den, som borde ligga till grund för en dy¬
lik lagstiftning hos oss, finnas två särskilda kapitel, det ena om
köpstadskamnar och det andra om uthamnar. Det kapitel, som
handlar om uthamnar, skulle sålunda vara tillämpligt på de små
hamnar, som den siste talaren berörde. Men äfven i kapitlet om
köpstadshamnar finnes en del bestämmelser, som icke skulle passa
för de största städernas hamnar, och derför har man också i den
norska stadgan intagit en ungefär så lydande bestämmelse, att
stadgandena skola lända till efterrättelse, “der icke i särskilda
fall annorlunda är bestämdt". Derigenom hafva ju äfven de stora
städerna fått frihet att särskildt reglementera för sina förhållanden.
Hvad beträffar frågan om hamntaxor och hamnumgälder, så har
utskottet icke berört denna sak, och utskottet har icke ens tänkt
sig, att den gemensamma hamnstadgan skulle tala derom. Detta
skulle dock helt och hållet komma att blifva beroende af en skeende
utredning, som utskottet ju tänkt sig skulle afse, huruvida och i
så fall i hvilken omfattning en för rikets hamnar gemensam lag¬
stiftning bör åvägabringas. Men detta utesluter ju icke möjlig¬
heten för en motsatt åsigt. Vill man nu först hafva en gemen¬
sam hamnstadga, så blir nästa fråga den, hvilken omfattning denna
stadga skall hafva, och i detta afseende kunna olika meningar nog
förefinnas. Icke lärer denna stadga i alla fall blifva så omfat¬
tande, som man här tyckes anse den skola blifva. En mängd
föreskrifter, hvilka nu finnas i de olika hamnordningarne, kunna
naturligtvis icke komma in deri, men det finnes å andra sidan en
mängd bestämmelser, som äro af mycket vigtig beskaffenhet, men
rent af saknas i många hamnordningar. Jag är särskildt säker
på, att Göteborgs stad skulle åtminstone i ett afseende göra en
vinst på att få en dylik hamnstadga.
Det förekommer nemligen en bestämmelse i den norska hamn¬
lagen, att köpstads hamn lyder under köpstadens jurisdiktion. Huru
förhåller det sig i detta afseende nu med Göteborgs stad? Jo, der
ligger Göteborg på ena sidan och Hisingen på den andra och
kungsådran midt emellan. Om någon olaglighet begås på ena si¬
dan om kungsådran, hörer det under häradsrättens domvärjo och
på den andra sidan under Göteborgs rådstufvurätt. Om t. ex. ett
fartyg gör hafveri på Göteborgs-sidan, så utses besigtningsman af
vederbörande i Göteborg. Men befälhafvaren föredrager, så vidt
han kan, att gå med fartyget öfver på Hisings-sidan, ty då får han
Om utfär¬
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
Nso 25. 52
Lördagen den 28 Mars.
Om utfär¬
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
sjelf föreslå besigtningsman bos kronofogden. Det synes mig vara
i de stora städernas intresse att få dylika förhållanden reglerade,
så att hela hamnen komine att höra under rådstufvurättens juris¬
diktion, ty der finge dylika ärenden gifvetvis den skyndsammaste
behandling, och skyndsamhet är just hvad sjöfartsnäringen be-
höfver. Grenom en dylik bestämmelse skulle man således befordra
på samma gång hamnarnes som sjöfartsnäringens intressen.
På dessa och många andra skål, som jag nu icke vill upptaga
tiden med att framhålla, tillåter jag mig att vidhålla mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.
Herr Melin: Ordföranden i utskottet yttrade i början af sitt
anförande, att man ej borde i onödan besvära Kongl. Maj:t med
en skrifvelse, men hade man skälig orsak dertill, borde man gorå
det. Ja, det har han rätt i, men jag hemställer till herrarne hvad
för skäl han egentligen kan anföra för sitt påstående om det olyck¬
liga tillstånd, hvari för närvarande såväl sjöfartsnäringen i allmän¬
het som ock trafikanter samt andra skulle befinna sig genom den
lagstiftning vi nu ha. Jag för min del kan icke finna någon som
helst olägenhet med den nuvarande lagstiftningen och inser icke
annat, än att det lagförslag i ämnet, Kongl. Haj:t möjligen skulle
framlägga för Riksdagen, skulle bli till den grad knapphändigt,
att man deraf skulle få mindre, nytta, än man tror. Han har talat
om köpstäder och uthamnar. År det då möjligt att i en blifvande
lagstiftning draga den rätta gränsen mellan dessa? Det tjenar
icke mycket till att läsa papper och handlingar och endast af dem
sluta till hvad som bör göras, utan man bör söka hemta sin er¬
farenhet från praktiken, och praktiken lär oss, att efter hela vår
kust finnas mångfaldiga slags hamnar och särskildt i Norrland en
mängd lastageplatser. Hur skall man nu kunna draga gränsen
mellan dessa hamnar, så att det icke blir ett band för den ena
eller andra hamnen eller hinderligt för den trafikerande allmän¬
heten? Talaren på bohuslänsbänken nämnde Norge och ansåg, att
förhållandena derstädes vore i många afseenden olika med våra.
Jag tror, han har rätt deri, ty den norska stora sjöfarten bedrifves
hufvudsakligen på andra länder än Norge. De norska hamnarne
äro af olika beskaffenhet mot våra, flertalet af de förra äro djupa
hamnar, som kunna trafikeras med mycket större lätthet än våra.
En hel mängd af våra små hamnar här i Sverige skulle lida af
en alltför sträng lagstiftning i detta ämne.
Talaren på norrköpingsbänken omnämnde olika sätt att sköta
en hamn, genom hamnstyrelser och hamndirektioner, drätselkam¬
mare o. s. v. Det bör väl emellertid vara beqvämt för en kommun
att sköta sin hamn så, som den vill och anser vara för sig lämp¬
ligast, vare sig genom olika slags styrelser eller genom en eller
flera personer, så jag tror, det icke vore lämpligt att för den sa¬
kens skull göra någon ändring.
Hvad beträffar de omnämnda brand- och byggnadsordningarna,
så tror jag icke heller, att man får jemföra dem med en gemen¬
sam hamnstadga, ty de förra gälla anordningar på land, och det
Lördagen den 28 Mars.
63 N:o 25.
är lättare att der jemföra en plats med en annan, under det att,
beträffande hamnar, det ena revieret kan vara långt och smalt
eller utgöras af en ström och det andra helt annorlunda beskaffadt.
Jag tror derför ej, att man kan få öfverensstämmelse i dessa sa¬
ker. Om det nu är något i en hamnordning, som jag finner vara
olämpligt och derför vill deruti hafva en rättelse, men icke kan få
den af myndigheterna på närmaste ort, så går jag till Kong], Maj:t
och får denna rättelse, och detta blir allt betydligt lättare än att
få ett riksdagsbeslut på den ändring, jag vill ha. Herrarne, som
sitta här jemte mig, veta nog, huru svårt det mången gång är att
öfvertyga en person eller ännu mera en riksdagsmajoritet, som
icke har någon bestämd kännedom i den eller den saken, om en
önskvärd ändiång i en författning, och derför tror jag det vara
till ganska betydlig skada för sjöfartsnäringen och hela landet,
om herrarne skulle fastslå, att regering och Riksdag skola utföra
detta lagstiftningsarbete. En täflan mellan de olika platserna är
äfven i detta afseende både nyttig och nödvändig.
Herr Bruzelius: Under loppet af åtskilliga år har äfven
jag sysselsatt mig med hamnfrågor och sålunda inhemtat någon
erfarenhet deri. Då jag ingick i styrelsen för den hamn, som eges
af den stad, hvilken jag representerar, gälde ännu en hamnord¬
ning, som var faststäld under Karl XIY Johans regeringstid, och
ehuru den nog varit lämplig på sin tid, befans den nu högst
olämplig för våra förhållanden. Vi gjorde derför vårt bästa för
att, med ledning af andra hamnordningar, åstadkomma en för oss
lämplig sådan. Den nya hamnordningen har visat sig vara för
våra förhållanden lämplig och tjenlig.
Jag tror för öfrigt icke, att det kan finnas en sådan mängd
allmänna bestämmelser, som utskottet här räknat upp på flera
sidor och som skulle kunna vara lämpliga för sådana olika ham¬
nar som t. ex. Stockholms och Göteborgs å ena sidan och Skanörs
å den andra. Detta synes mig vara alldeles omöjligt. Jag tror,
att det vore bäst, om det i detta afseende fortfarande finge vara
såsom hittills, så att för de respektive hamnarne finge gälla de be¬
stämmelser, som myndigheterna på platsen komme öfverens om
och som sedan understäldes Konungens befallningshafvandes pröf¬
ning. Jag anser också, att Riksdagen kan hafva vigtigare saker
att skrifva till Kongl. Maj:t om än denna; och hafva vi en gång
fått en sådan allmän hamnstadga till stånd, kan man icke få någon
ändring deri utan att gå till Kongl. Maj:t och Riksdagen, hvilket
säkerligen icke skulle befordra hamnarnes intressen eller sjöfarts¬
näringens.
Jag förenar mig sålunda med dem, som yrkat afslag på ut¬
skottets förslag.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr Zetterstrand: Jag vill gifva talaren på göteborgs-
bänken rätt deri, att det icke vore nyttigt att få en gemensam
Om utfar-
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
N:o 25. 54 Lördagen den 28 Mars.
Om utfår- hamnstadga för hela landet, som vore allt för sträng. Men ut-
d7lä‘\a ^d t's sk°ttet har ju sjelft uttalat samma åsigt, då det sagt, att hvarje
alla hamnar lagstiftning, som komme att lägga ett obehörigt band på den en-
gemensam enskilda företagsamheten, skulle komma att verka i högsta grad
hamnstadga, ofördelaktigt. Men deraf följer icke, att man icke skulle vilja
(Forts.) hafva en gemensam hamnstadga.
Samme talare sade, att det var alldeles detsamma, om man
kallade den myndighet, som hade hamnväsendet om hand, för
hamnstyrelse eller hamndirektion eller drätselkammare. Men detta
är alldeles icke detsamma. Hvarför kunde man icke öfver allt
hafva ett gemensamt namn på hamnstyrelsen?
Han sade vidare, att det vore olämpligt att hafva en gemen¬
sam hamnstadga, derför att strömförhållandena i hamnarna vore
olika. Men denna sak angående strömförhållandena finnes icke
med ett ord omnämnd i den norska lagen.
Den siste talaren, herr Bruzelius, sade, att det var en för¬
skräcklig mängd bestämmelser, som utskottet här intagit i sitt ut¬
låtande. Men icke har utskottet räknat upp allt detta, utan det
är motionären, som gjort det. Utskottet har visserligen aftryckt
de af motionären uppräknade bestämmelserna, men derför är ut¬
skottet väl icke solidariskt med motionären. Det förefaller mig i
alla fall beaktansvärdt, att förevarande motion framkommit genom
en representant för Malmö, som är en ganska stor stad. Der
har man sålunda ansett lämpligt att få en hamnstadga till stånd.
Jag vet för öfrigt, att en mängd på detta område mycket förfarne
män uttalat sig för en förordning i det syfte, som utskottets ut¬
låtande afser. Nu må kammaren sjelf afgöra, hvilketdera som är
häst. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.
Herr Svanberg: Jag skall också be att få instämma med
dem, som yrkat afslag på utskottets hemställan.
En talare yttrade, att det skulle vara alldeles omöjligt att
utfärda en generel hamnstadga, som icke komme att innehålla be¬
stämmelser, hvilka blefve betungande för de små hamnarne. Ja,
detta anser äfven jag; men jag tror på samma gång, att det är
omöjligt att få till stånd en allmän hamnstadga, som icke för de
stora hamnarne skulle innehålla allt för snafva bestämmelser. Jag
skulle kunna vidare utveckla denna min åsigt, men den fram¬
skridna tiden tillåter det ej; vill endast nämna, att t. ex. Höte-
borgs stad, af generella, för samtliga städer, så större som mindre,
gällande förordningar, såsom byggnads- och brandstadgan etc.,
ofta känt ett märkbart tryck och, i följd deraf, ofta ej ansett
sig kunna antaga speciella tilläggsbestämmelser till dessa för¬
ordningar så, som för detta stora samhälle varit önskligt och
ändamålsenligt.
Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid, utan inskrän¬
ker mig till att, såsom sagdt, yrka afslag på hvad utskottet hemstält.
Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman! I likhet med
en talare på göteborgsbänken och talaren på kristianstadsbänken
Lördagen den 28 Mars. 55
är icke heller jag till freds med utskottets hemställan. Jag tror,
att en gemensam, för rikets alla städer gällande hamnstadga
skulle verka hämmande på trafiken i stället för upphjelpande. En
sådan hamnstadga skulle innehålla antingen så få bestämmelser,
att den blefve obehöflig, eller ock så många restriktiva och hin¬
drande föreskrifter, att man icke kunde fritt röra sig.
Utskottet har anfört, att ur trafikanternas synpunkt en ge¬
mensam stadga skulle vara önskvärd, derför att personer, som
första gången komma in i eu hamn, icke hafva någon kännedom
om der gällande bestämmelser. Detta är teoretiskt rätt, men i
praktiken går det så till, att skepparen vänder sig till en mäk¬
lare och af denne får upplysning om de förhållanden, som han behöf-
ver känna. Äfven om en gemensam taxa funnes för alla städer, så
komme skepparne nog icke att öfvergifva denna kutym, att vända
sig till mäklare, och jag tror derför icke, att en sådan hamnstadga
skulle spela någon rol.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Herr Nyström: Herr talman, mine herrar! De höga rop på
proposition, som nu höjas kring mig, mana mig att vara så kort¬
fattad som möjligt, och jag tror icke heller, att detta skall möta
någon svårighet.
I striden mellan Göteborg och Norrköping ställer jag mig,
det måste jag från början bekänna, på Norrköpings sida. Jag
anser, att utskottet gifvit fullgoda skäl för sitt förslag, men jag
finner af diskussionen, att en hel del talare hafva förbisett, att
införandet af en för hela riket gällande hamnstadga alldeles icke
utesluter, utan med all säkerhet måste framkalla motsvarande lokala
föreskrifter, såsom förhållandet är med brandstadgan, byggnads¬
stadgan för rikets städer och helsovårdsstadgan, hvilka alla full¬
ständigas af särskilda, efter de lokala förhållandena lämpade brand-,
byggnads- och sundhetsförordningar.
Under sådana förhållanden och ehuru jag visserligen erkänner,
att en numerär af 30 olika föremål för en hamnstadga förefaller
mig något hög, helst som ett af dessa nummer är uppdeladt i 20
eller 30 olika afdelningar, så tror jag dock, att, om eu del af
dessa icke skulle befinnas lämpliga att komma in i en hamnstadga,
tillräckligt många återstå för att bilda en för hela riket gemen¬
sam hamnstadga.
För dem, som sysslat med hamnar och deras angelägenheter,
torde det icke vara obekant, att de jemförelsevis största svårig¬
heterna möta med anledning af de invändningar, som komma från
främmande skeppskaptener. Det är ständiga klagomål, att om
man kommer från en hamn till eu annan, så möter man alldeles
olika föreskrifter, alldeles olika principer, både till beskaffenhet
och belopp alldeles olika afgifter. Det torde vara uppenbart, att
utskottet bär på sid. 15 rigtigt beskrifvit dessa olägenheter, då
det säger, att det vill “erinra om det olämpliga deri, att den, som
första gången besöker en hamn, i regel sväfvar i fullkomlig okun¬
nighet om de derstädes gällande stadgande^ att den, som med
Nso 25.
Om utfär¬
dande af en
för landets
alla hamnar
gemensam
hamnstadga.
(Forts.)
N:o 25. 56
Lördagen den 28 Mars.
Om utfår- sitt förande fartyg har att anlöpa en mängd hamnar, måste stu-
land eu ^era en litteratur af hamnreglementen, samt att hvad som i
alla hamnar ena hamnen är tillåtet uti andra hamnar är belagdt med böter,
gemensam än obetydliga, än ganska höga". För min del finner jag denna
hamnstadga, beskrifning vara mycket rigtig, och jag anser den utgöra en full-
(Forts.) Jjomlig anledning att omfatta det förslag, som här föreligger.
Det skulle nog vara ännu åtskilligt att tillägga, men jag före¬
ställer mig, att jag går kammarens önskningar mest till mötes,
om jag inskränker mig till att helt kort yrka bifall till utskottets-
förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, i öfverensstämmelse med de framstälda yrkandena, pro¬
positioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på af¬
steg å såväl nämnda hemställan som den i ämnet väckta motio¬
nen. Herr talmannen förklarade sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra propositionen, men som vote¬
ring begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af eu
så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskott hemstält i förevarande utlåtande n:o 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.
Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 66 ledamöter
röstat ja, men 69 nej; hvadan kammaren afslagit såväl utskottets-
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
§ 8.
Om ändring i Föredrogs vidare Andra Kammarens andra tillfälliga utskott»
gällande be- utlåtande n:o 13, angående handeln med vin och maltdrycker.
ståmmelser
rörande han¬
deln med vin
och malt¬
drycker.
Till utskottets behandling hade hänvisats följande tre motioner:
n:o 210, hvari motionärerna herr John Olsson m. fl. föreslagit r
“att .Riksdagen för sin del besluter att hos Kongl. Maj:t hem¬
ställa om sådana förändringar i kongl. förordningen den 24 ok¬
tober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.,
att en gräns bestämmes mellan å ena sidan s. k. svagdricka och
å andra sidan de starkare maltdryckerna, samt att handeln med
svagdricka undandrages de inskränkande bestämmelser, som na
gälla för handeln med maltdrycker i allmänhet, och ställes på
Lördagen den 28 Mars.
57 N:o 25.
samma linie som handeln med de i 8 § af nämnda kongl. för- Om ändring i
ordning omförmälda drycker": samt gällande be-
n:o 20, deri motionären herr Waldenström anhållit: rörande han-
“att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa
om sådan ändring af nu gällande lagstiftning angående handeln drycker.
med vin och maltdrycker, att l:o) en gräns bestämmes mellan öl (Forts.)
och svagdricka, 2:o) handeln med vin och Öl icke må, vare sig i
stad eller på land, förenas med annan handel, hvartill särskild
anmälan erfordras"; samt
n:o 213, hvari motionärerna herr Alsterlund m. fl. hemstält:
“att Riksdagen i skrifvelse till Kong]. Maj:t måtte anhålla om
sådana förändringar i nu gällande förordning om handeln med
vin och maltdrycker med mera:
att handeln med vin och maltdrycker skiljes från annan han¬
del, så att ingen allenast på grund af förvärfvade handelsrättigheter
må ega att sälja Öl vare sig i mindre eller större partier; och
att ingen ölhandel å landet må kunna tillåtas utan veder¬
börande kommuns hörande och bifall".
Med anledning häraf hemstälde utskottet:
1:0)
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, det
ville Kongl. Maj:t efter sakkunnig utredning bestämma en gräns
mellan svagdricka och starkare maltdrycker samt dervid, om det
praktiskt låter sig göra, lägga alkoholhalten till grund för en sådan
bestämmelse; och
under förutsättning af bifall till l:o),
2: o)
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det ville Kong]. Maj:t
förklara, att handeln med svagdricka skall vara fri från alla de
inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln med malt¬
drycker i allmänhet, och att dessa bestämmelser följaktligen hädan¬
efter endast skola vara tillämpliga på handeln med de starkare
maltdryckerna;
3:o)
“att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa
om sådan ändring i kong], förordningen angående handeln med
vin och maltdrycker, att handeln med vin och öl icke må på
landsbygden förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan
erfordras"; samt
under förutsättning af bifall till näst föregående punkt,
4: o)
“att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om
sådan ändring i kongl. förordningen angående handeln med vin
5f:o 25. 58
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring i och maltdrycker, att handel med vin och öl icke heller i stad må
gällande be- förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras".
stammelser 7
rörande han¬
deln med vin Emot hvad utskottet sålunda hemstält hade reservationer
och malt- anmälts:
drycker.
(Ports.) af herr Ohlsson från Yexiö, som hemstält:
“att ifrågavarande motioner (nås 210, 20 och 213) icke må till
någon kammarens åtgärd föranleda".
af herr friherre von Knorring beträffande samtliga fyra punk¬
terna; och
af herr Jönsson i Gfammalstorp.
Beträffande till en början utskottets i punkten 1 gjorda hem¬
ställan anförde:
Herr Ohlsson från Yexiö: Då jag vet, att kammaren läng¬
tar efter att få begagna sina påskferier, skall jag icke allt för
mycket förlänga svagdricksdebatten.
Med stöd af hvad jag anfört i min vid betänkandet fogade
reservation ber jag emellertid att få yrka afslag å motionärernas
hemställan om bestämmande af en gräns mellan Öl och svag¬
dricka, och jag yrkar naturligtvis dermed också afslag å ut¬
skottets hemställan i första punkten af betänkandet. Jag gör
detta på grund af de många, stora och delvis oöfvervinneliga prak¬
tiska svårigheter, på grund af de flera olägenheter och på grund
af de dryga kostnader, som under alla omständigheter ovilkorligen
måste blifva förbundna med genomförandet på lagstiftningsväg
och iakttagandet i det praktiska, dagliga lifvet af en gräns mellan
Öl och svagdricka vid försäljning och köp af maltdrycker.
Jag vill i detta sammanhang omnämna, att man i intet land
i verlden, så vidt jag lyckats utreda — och jag har verkligen
gjort mig ganska mycken möda att taga reda på detta förhållande
— tilltrott sig ur nykterhetssynpunkt kunna försöka att i för¬
sälj ningsaf seende genomföra en på alkoholhalt eller stamvört fotad
gräns mellan olika slag af maltdrycker. Jag kan derför icke före¬
ställa mig, att denna kammares ledamöter, hvilka pläga se för¬
hållandena praktiskt och med betänksamhet pröfva föreliggande
spörsmål, skulle vilja inlåta sig på ett så vågadt och vidtgående
experiment på nykterbetslagstiftningens område som det, om hvil-
ket nu är fråga.
Men, mine herrar, denna fråga är icke blott en s. k. nykterhets-
fråga, utan kanske framför allt en ekonomisk fråga af större räck¬
vidd, än mången af herrarne tänkt sig. Jag tror nemligen, att i
den nu rådande brådskan herrarne icke hunnit taga så noga del
af min reservation, som önskligt hade varit. Yi böra dock komma
i håg, att det varit fråga om att införa maltdrycksbeskattning i
vårt land såsom annorstädes. Att så kommer att ske, kan man
väl icke betvifla, då, såsom kändt är, flera komitéer arbetat der-
Lördagen den 28 Mars.
59 N:o 25.
med, och ett förslag redan är färdigt att föreläggas Riksdagen, 0ni ändring i
om och när det ur statsfinansiel synpunkt anses behöfligt. Vi se
af alla dessa komitébetänkanden — och den praktiska erfaren-rörande han-
heten från andra länder ådagalägger för öfrigt detsamma — att de dela med vin
små salubryggerierna måste upphöra med sin verksamhet i och ocfl malt-
med införandet af maltdrycksbeskattning. Komitéerna hafva också
sammanstämmande varit af den mening, att rättvisa och billighet °r
fordra, att staten då inlöser dessa småbryggeriers inventarier och
redskap, och enligt de kalkyler, som senast gjordes, visade det sig,
att efter låg beräkning en dylik inlösen skulle kosta omkring en
half million kronor. Nu är det ju tydligt, att, om svagdricks-
försäljningen frigifves och derigenom möjliggöres att små svagdricks-
bryggerier uppkomma litet hvarstädes, statsverket, när tiden kom¬
mer att införa maltdrycksbeskattning, får inlösa ännu mycket flera
små bryggerier än dem, som nu finnas. Det är icke omöjligt, att
den halfva millionen då springer upp till en eller annan million.
Denna ekonomiska synpunkt är så vigtig, att jag tror, att kam¬
maren icke vill och i hvarje fall icke bör vara med om saken,
annat än möjligtvis i samband med införande af maltdrycks¬
beskattning, då frågan kan tagas i förnyadt och allsidigt öfver¬
vägande.
Praktiskt är den nu så litet utredd, att det är vanskligt att
söka medelst lag genomföra densamma. Af utskottets betänkande
se herrarne, att utskottet icke ens haft klart för sig, hvilken
gränsskilnad, som i praktiken skall göras gällande eller hvar grän¬
sen skall sättas, utan velat öfverlemna åt Kongl. Haj:t att härom
bestämma. Det visar sig således, att de mest intresserades önsk¬
ningar och åsigter i denna fråga icke äro fotade på ett praktiskt
och moget omdöme.
Jag yrkar afslag å' utskottets hemställan och motionärernas
förslag i den del, hvarom nu är fråga.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr talman! Då jag af¬
gifva en blank reservation, så vill jag säga, att den afser rent
utslag å utskottets betänkande. Skälen för min reservation äro
desamma, som herr Ohlsson anfört i sin reservation, hvarför jag
kan inskränka mig till att instämma i densamma likasom i hans
nu framförda yttrande. Jag är af samma åsigt som han. Jag
tror, att vinsten i nykterhetshänseende af denna gräns mellan
starkare och svagare maltdrycker blir ingen, och att den skulle
komma att leda derhän, att Öl komme att försäljas under namn
af svagdricka. Vid sådant förhållande blir vinsten ingen, under
det att moralen slappas, utom det att betj^dliga kostnader uppstå
vid kontrollen, om en sådan gräns bestämmes. Jag yrkar derför
afslag å utskottets hemställan.
Herr John Olsson: Jag skall inskränka mig till att på de
skäl, som anförts i motionen, och med åberopande af hvad ut¬
skottet nu ytterligare anfört, yrka bifall till dess hemställan i
första punkten. Jag skall blott tillägga, att det väl icke kan
N:o 25. 60
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring i vara, mera farligt att nu bifalla motionen än vid 1892 års riks-
gäliande le- såväl Första som Andra Kammaren biföllo ett liknande
stämmelser n.. i
rörande han förslag.
deln med vin
och malt- Herr Waldenström: När herr Ohlsson påstår, att denna
drycker, fråga icke kan lösas annat än i sammanhang med införandet af
( 0 s' en maltskatt, så tror jag, att detta endast är en ny position, som
man intagit för att undanskjuta saken, sedan man måst uppgifva
den förra positionen, som bestod deri, att man beständigt säde,,
att det var omöjligt att uppdraga en gräns mellan öl och svag¬
dricka. För min enskilda del är jag öfvertygad, att frågan kan
lösas utan allt samband med frågan om maltskatt.
Herr Ohlsson menade, att det här icke allenast gälde nykter¬
heten, utan äfven stora ekonomiska intressen. Hetta är alldeles
sant. Hen jag tror, att det icke var i intresse för hans mening,
då han åberopade det stora ekonomiska intresse, som ligger deri,
att om maltdrycksbeskattning en gång blir införd, hvilket han
anser vara blott en tidsfråga, så blifva de små svagdricksbryg-
gerierna omöjliga; då måste staten inlösa dem, och derför skall
man nu under mellantiden icke komma med sådana lagar, som
uppmuntra till anläggning af svagdricksbryggerier. Ty ju flera
de blifva, desto dyrare blir det för staten, när de skola inlösas.
För min del anser jag deremot svagdricksbryggerier vara en mycket
loflig och lämplig näring, och tror derför icke, att Riksdagen vare
sig nu eller framdeles bör göra något attentat emot dem.
Det är klart, att utskottets nuvarande ledamöter icke kunna
hafva någon teknisk insigt i maltdrycksberedning. Utskottet har
derför också vändt sig för upplysningars erhållande till personer,
som äro kunniga i dessa ämnen. 1891 års utskott begärde ut¬
låtanden af professorerna Klason och Werner-Cronqvist, och begge
förklarade de, att en gräns mellan öl och svagdricka kunde fast¬
ställas. Med anledning deraf beslöt Riksdagen 1892 en skrifvelse
härom till Kongl. Haj:t. Kongl. Maj:t hänsköt frågan till finans¬
departementets kontroll- och justeringsbyrå, som också i sitt under¬
dåniga svar säger, att en gräns kan uppdragas. Ja, på sid. 13
yttrar byrån till och med, att bryggaren han utan svårighet göra
stamvörten sådan, att den vid jäsning icke utvecklar öfver en viss
procent alkoholhalt. I år har utskottet till yttermera visso vändt
sig till professorn i kemi vid Upsala universitet O. Widman och,
till professorn i hygien vid karolinska institutet här i Stockholm
E. Almquist. Och de hafva begge visat, att en gräns mycket väl
kan uppdragas. Till utskottet har också inkommit en skrifvelse
från disponenten vid svagdricksbryggeriet i Eskilstuna, deri han
konstaterar detsamma. Alla dessa tre utlåtanden finner kammaren
såsom bilagor vidfogade utskottets betänkande. Emellertid, sedan
betänkandet var uppsatt och tryckt såsom korrektur, sände jag
det till professor Widman i Upsala med förfrågan, om ur kemisk
eller teknisk synpunkt något deremot vore att anmärka. Derpå
har han svarat följande: “Härmed har jag äran meddela, att jag
vid genomläsande af det öfversända utskottsutlåtandet icke funnit
Lördagen den 28 Mars.
61 N:o 25.
anledning till någon anmärkning från kemisk eller teknisk syn- Om ändring i
punkt och jag kan tillägga icke heller från någon annan».
Jag skref pa samma sätt till professor Almquist och nck tran rörancie
honom följande svar: “Tack för öfversända korrekturet. SIut-<;eöt med vin
satserna" — det var fråga om yrkandena i utskottets betänkande — och malt-
■“anser jag utmärkta. Motiven, som jag dock blott flygtigt hunnit
se igenom, tycker jag också om."
Nu är det klart, att om man i detta fall måste, såsom vi i
utskottet, låta sig bestämmas af’ sakkunniges omdömen, så bör
man mer rätta sig efter hvad dels fyra professorer i kemi och
medicin, dels kontrollbyrån sagt, än hvad herr Ohlsson, lands-
kamrerare i Vexiö, i motsats deremot påstått. Jag kan icke tro,
att han skulle ega insigter i ämnet, som öfverväga hvad dessa
auktoriteter hafva att bjuda på.
Herr Ohlsson säger, att det skulle blifva förenadt med ofant¬
ligt stora svårigheter att praktiskt tillämpa hvad utskottet yrkat.
Ja, om man vill omöjliggöra svagdricksbryggerierna och inlösa
dem, då medgifver jag det gerna. Men annars icke.
Kontrollbyrån har påstått, att det skulle blifva nödvändigt
att anordna en kontroll, men detta har utskottet i sitt betänkande,
såsom jag tror, med mycket goda skäl bemött. Kontrollbyrån
säger på sid. 17, att en sådan kontroll till följd af “de dryga kost¬
naderna" icke torde kunna anordnas utan i sammanhang med eu
beskattning af maltdrycker. På sid. 18 säger emellertid samma
byrå, att, som tillverkaren icke har något intresse af att brygga
drickat starkare än medgifvet är, byrån antager, “att kontrollö¬
rens befattning skulle kunna blifva ganska lättskött och således
icke kräfva någon särdeles hög kostnad." Alltså: hvad som på
sid. 17 heter “dryga kostnader, som icke böra förekomma annat
än i samband med en maltdrycksbeskattning", är redan på sid.
18 reduceradt till en obetydlighet. Så vidt jag kan förstå, är
detta icke annat än ett bemödande att skjuta undan frågan.
Yi hafva en lag, som förbjuder att sälja bränvin med mindre
än 40 procent alkoholhalt. Har man väl behöft någon särskildt
dyr kontroll för att hindra folk att sälja bränvin af 38 procent?
Vi hafva likaledes en lag om, att viner icke få hålla mera än 25
procent alkohol. Har man väl behöft någon dyr kontroll för att
hindra folk att kringgå den lagen och sälja viner med 30 procent
alkohol? Alls icke. Upptäcker man missbruk, så får polismyndig¬
heten ingripa. Vid smörtillverkningen är det förbjudet att blanda
margarin i smöret och föra sådan vara till försäljning. Men hvad
för en dyrbar kontroll hafva vi för detta ändamål vid våra van¬
liga mejerier? Ingen alls. Vid margarinmejerierna fins det der¬
emot kontroll för, att de icke må använda orena ämnen i marga¬
rinet. Det är klart, att om ett gifvet förbud öfverträdes, och det
blir kändt, så får polisen ingripa här som i andra fall. Jag är
derför öfvertygad, att ingen särskild kontroll alls skulle behöfvas,
och detta desto mindre som kontrollbyrån sjelf säger, att bryg¬
gare icke hafva något intresse af att öfverskrida den gräns, som
kan blifva bestämd. Nu deremot, då ingen gräns är bestämd, öfver
Jiso 25. 62
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring i hvilken de icke få gå, göra de sitt svagdricka starkare och star-
gäUande be- hare, hvilket beror på den konkurrens, som råder dem emellan.
rörande hun- ^en Ju längre de dervid gå, desto mer minskas förtjensten.
deln med vin För öfrigt veta vi ju, att lagstiftningen i Danmark gör eu
och malt- bestämd skilnad mellan svagare och starkare maltdrycker, i det
drycker. maltdrycker, som icke hålla mer än 21/i vigtprocent alkohol-
( orts.) halt, äro fria från skatt, medan de starkare maltdryckerna skola
beskattas. Dessutom förbjuder lagen der all tillverkning af malt¬
drycker med mer än 6 procent alkoholhalt.
Nu kan man säga, och jag förutser, att herr Ohlsson skall
komma med den anmärkningen, att en sådan gräns bestämts endast
och allenast såsom grund för beskattningen. Ja, men det bevisar
i alla fall, att en alkoholgräns kan uppdragas mellan svagare och
starkare maltdrycker, och att den kan praktiskt tillämpas. Och
det var ju blott detta, vi ville bomma till. Något mer behöfver
icke bevisas.
Jag yrkar derför bifall till utskottets betänkande i denna
punkt.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Jansson i Djur-
sätra, Nordin i Hammerdal, Norberg, Hazén, Bengtsson i Härads-
köp, Aidin, Zotterman, Baaz, Svensson från Karlskrona, Carlsson,
Forsell, Broström, Olsson i Mårdäng, Hansson i Solberga, Lund¬
ström, Ekman, Jakob Erikson och Eklund från Stockholm.
Herr Danielson yttrade: Herr talman, mine herrar! Det
är väl ingen af 0S3, som icke med mycken uppmärksamhet följt
de många motioner, som vid denna riksdag framkommit i det ämne,
som nu föreligger, nemligen frågan om handel med maltdrycker.
Jag förundrar mig icke öfver att sådana motioner framkommit,
ty det måste väl vara ett gemensamt sträfvande att få ordning
och reda i dessa förhållanden, så vidt möjligt är. Men det finnes
ett annat sträfvande, som också synes mig vara berättigadt,
nemligen det, att svagdrickat skulle få tillverkas och försäljas
skattefritt.
Men här möter man, som herrarne finna, stora svårigheter, då
det nemligen gäller att kontrollera, huruvida icke den gräns öfver-
skrides, som uppställes mellan svagdricka och starkare Öl, och att
tillse, att svagdrickat endast har den alkoholhalt, som man anser,
att det kan hafva utan att berusa och på detta sätt vara skad¬
ligt. Man har ju anfört, att öfriga maltdrycker med starkare
alkoholhalt äro skadliga och derför böra underkastas ungefär
samma kontroll som vin och bränvin. Såsom innehållande ett
gift, böra dessa drycker, anser man, ställas under särskild kon¬
troll. Jag är med härom, och jag vill gerna, att vår svenska all¬
moge må få en dryck, som kan förtäras utan att vara berusande.
Nu finna herrarne emellertid, att den väg, som utskottet föreslår
oss att beträda, är omöjlig att på detta område följa. Man må
säga hvad som sägas kan, men säkert är, att så starka tvifvel
äro förebragta af fackmän och till och med af Kongl. Maj:t, som
Lördagen den 28 Mars.
03 N:o 25.
pröfvat frågan, att man måste anse det vara omöjligt att få en Om ändring i
gräns bestämd mellan svagdricka och starkare öl. — Jag tror 9allande be
emellertid, att frågan icke är från alla synpunkter fullständigt ut- Xande'/^.-
redd. Jag har nemligen tänkt mig, att man skulle slippa ifrån teln med vin
alla dessa svårigheter, som skulle vara förenade med kontrollen och malt-
och med bestämmande af en viss gräns mellan öl och svagdricka, drycker.
om man sloge in på den vägen, att man bestämde, att svagdricka <JortF--)
skall tillverkas till det och det priset, t. ex. 5 öre per liter, då
det köpes på kärl, och 3 öre per tredjedels liter, då det förekom¬
mer på vanliga halfbuteljer. Finge man ett sådant pris bestämdt,
skulle kontrollen blifva obehöflig, ty säkerligen skulle då fabri¬
kanterna sjelfva hålla kontroll öfver, att icke starkare varor iem-
nades, än de finge valuta för. Då finge nykterhetsvännerna och
alla andra sådant dricka tillgängligt, och allmänheten skulle säker¬
ligen icke klaga öfver, att det vore för starka alkoholhalter, men
sjelfve kontrollera att det vore godt och sundt. Jag anser, att
man på detta sätt skulle få en kontroll, och att derigenom äfven
nykterhetsvännerna skulle vinna hvad de egentligen afse, nem¬
ligen att allmogen icke skulle på denna dryck offra mera pen¬
ningar än som behöfdes. Detta förslag innebure således på samma
gång en sparsamketsåtgärd.
Jag föreställer mig, att herrarne finna denna idé vara ny, men
den är dock icke främmande i vårt land. Vi ha ju vår medicinal¬
taxa med flera dylika, der bestämda pris äro faststälda. Den, som
vill ha en sådan vara, får betala hvad den kostar. Detsamma
kunde tillämpas i detta fall: den, som ville köpa svagdricka, finge
detta till bestämdt billigt pris, och den, som ville hafva dyrare
dryck, finge köpa starkare öl. Då vore i alla fall en billig dryck
tillgänglig för allmänheten. Jag tror, att herrarne icke böra be¬
sluta sig för en skrifvelse i ämnet, förrän vi få äfven den frågan
utredd, huruvida man kan lämpligen bestämma ett visst pris för
svagdricka. Dermed skulle frågan betydligt förenklas. Man be-
höfde då icke någon kontroll om styrkan deraf, utan endast om
smak och godhet, och om bryggarne ej hölle drickat godt och
välsmakande, vore det säkerligen till deras egen skada, och denna
del kontrollerade, som jag nämnt, nog allmänheten och man be-
höfde då icke heller tänka på att aflösa bryggeriernas monopol
på denna sak, om vi en gång skulle behöfva inrätta en maltskatt.
Jag vill derför tro, att detta skulle, om det kan ske, på ett
temligen enkelt sätt afhjelpa svårigheten med alkoholhalten, om
man nemligen läte bryggerierna så, som jag nämnt, täfla med hvar¬
andra om drickats friskhet och smak till bestämda priset, och jag
har hört, att förtjensten på en tunna malt skall vara så betydlig,
att, om priset stiger derå med en eller annan krona, det ej kan
inverka på drickats godhet till ett bestämdt pris eller sådant, som
vanligen egt rum. Att ett bestämdt pris skulle för allmänheten
och arbetarne blifva en verklig och stor besparingsfråga, är äfven
tydligt och skulle jemväl i så fall både befrämja nykterhet och
sparsamhet, och detta utan men för bryggerinäringen genom
kontrollen deraf.
N:o 25. 64
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring 1
gällande be¬
stämmelser
rörande han¬
deln med vin
och malt¬
drycker.
(Forts.)
Skulle icke herrarne vilja låta frågan falla för i år och tänka
på en utredning i den rigtning, jag angifvit, så att man finge se,
om det ändå finnes någon möjlighet att komma till målet på denna
väg? — Man skulle då kunna komma dit herrarne sträfva, nem¬
ligen att allmogen finge en dryck, som vore lämplig, men på
samma gång vore billig, och en kontroll gifven och en sparsamhets-
princip införd, och vi vore ifrån alla de svårigheter, som nu före¬
sväfva oss litet hvar. Vilja herrarne sedan införa bestämmelser
om försäljningen af det starkare ölet, huruvida det skall få säljas
i butiker, som ha annan handel, eller icke, så möter det ju intet
hinder, men låt oss i alla fall få litet anstånd med frågan om
svagdricka, så att vi hinna göra den saken något mera klar.
Jag hoppas, att denna synpunkt skall blifva beaktad och att
man jemväl kan få motse förslag och bestämmelser i detta syfte,
och under sådana förhållanden skall jag be att få yrka afslag å
utskottets hemställan, då jag nemligen tror, att ett litet uppskof
med frågan skall kunna verka i den rigtning, jag åsyftat.
Herr Friherre von Knorring: Då jag nedskrifvit min reser¬
vation, kom jag genast på den tanken, att de, som äro af samma
mening som utskottets majoritet, sannolikt skulle anse, att ett
bifall till reservationen vore föga bättre än rent afslag, och att de
flesta af dem, som tillhör det motsatta partiet, äfven skulle före¬
draga rent afslag. Emellertid beslöt jag att stå fast vid hvad jag
skrifvit, och skall nu bedja att med några ord få redogöra för
mina motiv.
Som herrarne finna, har jag i min reservation erkänt, att det
i vissa hänseenden skulle medföra afsevärda fördelar för allmän¬
heten, om en gräns blefve uppdragen mellan svagdricka och öl,
och jag tänker dervid naturligtvis först och främst på den lättare
åtkomst af svagdricka, som derigenom skulle beredas arbetarne.
Jag skall be att härvid få anföra, hvad 1892 års Riksdag i denna
sak skref till Kong]. Maj:t. Det hette i denna skrifvelse, att Riks¬
dagen ansåg “förslaget att bereda en lättare tillgång till åtkom¬
sten af svagdricka, hvilken i någon mån närande läskedryck för
de mindre bemedlade blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara,
samt att på sådant sätt undanrödja eller åtminstone inskränka an-
ledningarne för dem att förtära de dyrare och mera berusande
maltdryckerna — — — — — vara synnerligen beaktansvärd och
böra af statsmagterna understödjas." Men oaktadt jag erkänner,
att denna förmån kan anses vara ganska stor, är jag dock af den
mening, att den icke bör skattas så högt, att staten bör vare sig
offra betydliga penningsummor för saken eller förbise de olägen¬
heter, som bestämmelser af det slag, man här ifrågasatt, ganska
möjligt skulle medföra. Det är bekant, att någon utredning ännu
icke är gjord i fråga om den erforderliga kontrollen och kostna¬
den för densamma, derest man fixerade en gräns mellan ölet och
svagdrickat i afseende på vilkoren för försäljningen. Visserligen
påstår utskottet, att “en vidlyftig och dyrbar kontroll icke alls
vore af behofvet påkallad". Men Kongl. Maj:t säger deremot i
Lördagen den 23 Mars. 65
sin proposition till 1893 års Riksdag angående maltdrycksfrågor,
att någon skilnad mellan svagdricka och Öl synes svårligen kunna
uppdragas utan införande af en kontroll, som måste blifva förenad
med dryga kostnader. Dock angifver Kongl. Maj:t icke några
närmare grunder för sitt antagande, att dessa kostnader skulle
blifva dryga. — Då en så olika uppfattning råder i detta hänse¬
ende, håller jag emellertid före, att denna kammare med den för¬
sigtighet och den betänksamhet, som den alltid visat, då fråga
varit om utgifter, icke kan vara benägen att antaga utskottets
förslag. Om nemligen Riksdagen skulle antaga detta förslag, så
hade Riksdagen på sätt och vis bundit sig. Man hade då förkla¬
rat, att man ovilkorligen ville hafva en gräns uppdragen mellan svag¬
dricka och öl, och sedermera vore det, fruktar jag, icke svårt att
få Riksdagen att bevilja den summa, som fordras för att betäcka
kostnaden för kontrollen, äfven om summan vore betydlig. Man
skulle känna sig moraliskt förpligtigad dertill. Från denna synpunkt
anser jag, att utskottets förslag icke bör antagas.
Jag hade emellertid äfven en annan anledning, en, om jag så
får säga, praktiskt politisk anledning att framställa min reserva¬
tion. Jag tror nemligen, att det icke skulle vara klokt att säga
ett bleklagdt nej i denna fråga, ty om man det gör, så kommer
förslaget upp igen vid snart sagdt hvarje riksdag, och det kommer
att blifva en ständig strid om den frågan, huruvida det fordras
en dyrbar kontroll eller ej. Från den ena sidan skall man säga,
att det fordras en sådan, och från den andra sidan skall man be¬
strida det. Och det finnes icke inom kamrarne någon auktoritet,
■som kan afgöra hvilken uppfattning är den rigtiga.
Derför tror jag, att det är lämpligt äfven ur denna synpunkt
att begära utredning i afseende å dessa kostnader. Derjemte torde
utredning behöfvas angående en annan betänklighet, som jag fram¬
hållit i reservationen, nemligen den risk för smyghandel med öl,
som man möjligen utsätter sig för, om svagdrickshandeln blir fri¬
gifven. I händelse det då kommer en utredning från Kongl. Haj:t,
som visar, att kostnaderna för kontrollen blifva betydliga och att
man med all sannolikhet har att befara den nyssnämnda olägen¬
heten, tror jag icke, att man skall återkomma med motioner i
denna sak, d. v. s. frågan har då fallit för alltid. Men å andra
sidan: skulle Kongl. Maj:ts utredning innehålla, att man icke be-
höfver förutsätta någon dyrbar kontroll och icke heller behöfver
befara andra olägenheter, ja, då vet jag ingen anledning, hvarför
icke saken bör få gå igenom. Således: antages förslag om skrif¬
velse med begäran om utredning beträffande det, som är oklart,
tror jag, att detta bidrager till frågans fallande vare sig bakåt
eller framåt, men antages utskottets förslag, eller besluter man
rent afslag, förblifver frågan sväfvande många år härefter. Icke
lär Första Kammaren antaga utskottets förslag, men möjligen ett
förslag med begäran om utredning.
Jag har ingen förhoppning, att min reservation nu skall vinna
kammarens bifall — för en medelväg är det knappast utsigt att
nu vinna gehör. Men oaktadt jag saknar sådan förhoppning, är
Andra Kammarens Prof. inuti. N:o På. 5
N:o 25.
Om ändring i
gällande be¬
stämmelser
rörande han¬
deln med vin
och malt*
drycker.
(Forts.)
No 25. 66
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring 1
gällande be-
stämmelser
rörande han•
deln med vin
och malt¬
drycker.
(Forts.)
>jag fast öfvertygad, att denna kammare förr eller senare kom¬
mer att antaga ett förslag i den rigtning, som min reservation
angifver.
Herr talman! Tills vidare yrkar jag bifall till densamma.
Herr Ohlsson från Vexiö: Tiden medger dess värre icke att
bemöta allt, som här blifvit yttradt mot mig. Jag skall dock be
att få fästa uppmärksamheten vid ett af de yttranden, som fälts
af herr Waldenström. “Vi vilja blott att en gräns skall uppdra-
gas“, säger han, Det är mycket betecknande just detta, att man
vill hafva en gräns bestämd, men att man icke bryr sig om, huru
den i praktiken skall kunna göras gällande. Det är just det svaga
och olyckliga, att många nykterhetsvänner ej fästa tillräckligt af¬
seende vid den praktiska sidan af denna fråga. Det är dock en¬
ligt mitt förmenande hufvudsaken att kunna klargöra, huru man i
det dagliga och praktiska lifvet vid tillverkning, försäljning och
köp af maltdrycker skall kunna iakttaga och tillämpa en dylik
gränsbestämmefse. Derpå ligger enligt min mening hufvud-
vigten. Man bör se saken icke blott kemiskt och tekniskt utan
äfven praktiskt: ur tillverknings- och försäljningssynpunkt, ur polis-
och åklagaresynpunkt, ur rättsskipnings- och lagtillämpningssyn-
punkt samt framför allt ur ekonomisk synpunkt. Jag håller be¬
stämdt före, att det är oklokt af nykterhetsvännerna att göra
hvarje, om än så opraktiskt, påhitt och hvarje förslag på nykter-
hetslagstiftningens område till en trosartikel. För min del vill
jag på allt rimligt sätt gynna nykterhetssträfvandet, men jag an¬
ser, att det är oklokt och olämpligt att medverka till åstadkom¬
mande af lagbestämmelser, hvilka hvarken blifva eller kunna gö¬
ras effektiva, lagbestämmelser, hvilkas helgd ej kommer att upp¬
bäras af allmänna meningen eller rättsmedvetandet i landet, lag¬
bestämmelser, hvilka komma att gifva anledning till otaliga an-
gifvelser, åtal, rättegångar och bestraffningar med ty åtföljande
utgifter för enskilde och för statsverket. Ingen lag är bättre än
cn sådan lag.
Herr talman! Jag vidhåller mitt afslagsyrkande.
Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Då Riksdagen
år 1892 uttalat sig till förmån för den fråga, hvilken nu föreligger,
och sedan dess intet inträffat, som bort ändra Riksdagens uppfatt¬
ning, kan jag icke föreställa mig, att Andra Kammaren vill afslå
motionen. Som bekant skref Riksdagen nämnda år till Kongl.
Maj:t och anhöll, att Kongl. Maj:t ville framlägga förslag till lag
angående ändring i förordningen af år 1885 om maltdrycker, så
att deri skulle införas bland annat just bestämmelse om, att en
gräns skulle uppdragas mellan Öl och svagdricka. Reservanten
herr Ohlsson har utom de skäl han här anfört för afslag å motio¬
nen yttrat i sin reservation på sid. 16 följande:
“Då i motionen n:o 210 ifrågasättes, att handeln med svag¬
dricka undandrages de inskränkande bestämmelser, som nu gälla
för handeln med maltdrycker i allmänhet, samt ställes på samma
Lördagen den 28 Mars. 67
linie som handeln med de i § 8 af kongl. förordningen angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885 om-
förmälda drycker — frågar man sig ovilkorligen, om dessa be¬
stämmelser verkligen äro så restriktiva, att arbetarebefolkningen
för närvarande har någon svårighet att åtkomma och inköpa sitt
behof af svagdricka.
Man frågar sig, om den svagdricksförbrukande allmänheten i
nyssnämnda hänseende verkligen och med fog gjort några klago¬
mål eller något missnöje gällande mot nuvarande bestämmelser
angående handeln med maltdrycker'1.
Jag ber att få svara den ärade reservanten, att det icke är
derför att icke svagdricka är för allmänheten tillgängligt, som vi
begärt en bestämmelse om gräns mellan Öl och svagdricka, utan
derför, att vi nykterhetsvänner vilja inskränka förbrukningen aföl
af den anledning, att vi nogsamt erfarit, att ölet har trädt i de
egentliga spritdryckernas ställe och medfört precis samma vådor
i ekonomiskt och moraliskt hänseende som de senare. Vidare
säger den ärade reservanten i nästa stycke:
“Man frågar sig, om det för samhället och befolkningen verk¬
ligen är behöfligt och om det kommer att medföra sann båtnad,
att svagdrickskrogar etableras litet hvarstädes, der man kanske
efter åratals mödosamt arbete så småningom lyckats frigöra sig
från annan krogrörelse".
Jag skall i detta afseende be att få fästa den ärade reser¬
vantens uppmärksamhet derpå, att man förtär svagdricka liksom
mjölk och vatten blott tills man druckit sig otörstig. Sedermera
hvarken kan eller vill man dricka mera deraf. Annorlunda för¬
håller det sig med ölet och spritdryckerna. Med dem förhåller
sig så, att ju mera man dricker af desamma — jag talar här om dem
som har begär till dessa drycker — ju mera vill man hafva deraf.
Så hafva förhållandena visat sig vara åtminstone i Norrland i de
störa arbetarecentra. Det är af öl, som man der mest berusar
sig. Det är ölet, som rent ut sagdt är Norrlands förbannelse. Jag,
som är deruppifrån och känner något förhållandena der, kan in¬
tyga detta, och det är derför icke underligt, om jag för folkets
väl och det allmännas bästa vill verka för, att ölet måtte blifva
mera svåråtkomligt, än hvad det för närvarande är.
I ifrigt har den ärade reservanten framhållit ekonomiska och
administrativa skäl mot att bifalla motionen, men jag hemställer
till herrarne: när man i Danmark har kunnat uppdraga en gräns
mellan svagdricka och öl, hvarför skulle man icke då kunna göra
det äfven i vårt land? Den, som studerar utskottsbetänkandet och
icke är intagen af en förutfattad mening emot motionen, han må¬
ste finna, att en sådan gräns bör uppdragas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Ahrenberg instämde häruti.
Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Jag får bekänna, att
jag såväl nu som föregående år, då denna gränsfråga varit före i
N:o 25.
Om ändring i
gällande be¬
stämmelser
rörande han¬
deln med vin
och malt¬
drycker.
(Forts.)
5:o 25. 68
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring i Riksdagen, stått på den ståndpunkten, att det är en af de klä¬
mtade be- raste åtgärder för befordrande af nykterhetsverksamheten att söka
rörande han-^ en gränsskilnad mellan svagdricka och öl. Derjemte får jag
deln med vin säga, att jag icke af de svårigheter, som man utmålat, blifvit öf-
och malt- vertygad om, att icke denna gräns kan bestämmas och äfven efter-
drycker. lefvas.
(Torts.) Slutligen vill jag säga herr Danielson, att den idé han tänkte
på, att bestämma gränsen genom fastställande af visst pris i stället
för medelst alkoholhalten, icke lär vara alls praktisk, enär det
icke är styrkan, som betingar priset och dyrbarheten, utan det är
jäsningssätt och olika saker, som dervid inverka, så att det kan
vara ett starkt dricka, som är billigt, och ett svagt, som är dyrt.
Endast detta bevisar ju, att den idén är ohållbar, att man med
ledning af priset skall kunna fixera gränsen. Jag hemställer till
en hvar, om icke det skall vara en mycket klok åtgärd att söka
gifva större frihet åt den dryck, som man anser nyttig för hvar
och en att förbruka, och inskränka friheten för den dryck, som
är för stark, så att den ej motsvarar sitt ändamål att vara en
läskedryck. Jag kan icke finna något sätt, som så klart och
praktiskt på samma gång bör kunna leda till det mål, som åsyf¬
tas, att befrämja nykterheten i afseende å maltdrycker som detta.
Och derför bör man icke på förhand låta afskräcka sig från upp¬
målade svårigheter att genomföra denna idé, utan fullt instämma
i utskottets förslag i frågan, till hvilket jag yrkar bifall.
I detta yttrande instämde herrar Hammarlund, Larson i Berga,
(Mas A. Ericsson, Folke Andersson, Gustafsson i Sjögesta, Erikson
i Odensvi, Bäckgren, Norman, Hanson i Berga, Dahlgren, Johans¬
son i Mellbyn, Truedsson, Nilsson i Skärhus och Andersson i Him-
melsby.
Herr Waldenström: Herr talman! Såsom svar till såväl
herr Danielson som herr Ohlsson vill jag, då jag sjelf icke är sak¬
kunnig, hvilket de nämnde herrarne säkerligen icke heller äro, be
att få hänvisa till finansdepartementets kontroll- och justerings-
byrås underdåniga utlåtande, der det på sid. 16 heter: “med ofvan-
stående framställning anser sig byrån hafva visat, såväl att dricka,
dejinieradt såsom här ofvan, verkligen kan skiljas från Öl och öf-
riga maltdrycker genom en bestämning af dryckens stamvört, som
ock huru en sådan bestämning under vanliga förhållanden kan ske.u
Gäller det således sakkunniges yttranden, torde detta kunna
göra tillfyllest, isynnerhet om dertill lägges de fyra professo¬
rernas utlåtanden.
Herr Jönsson i Mårarp: Jag ber blott att få till protokollet
antecknadt, att jag till alla delar instämmer i hvad herr Walden¬
ström yttrat, och yrkar bifall till utskottets hemställan.
Sedan Friherre von Knorring återtagit sitt under öfverlägg-
ningen framstälda yrkande, förklarades öfverläggningen slutad,
Lördagen den 28 Mars.
69 N:o 25.
hvarefter herr talmannen framstälde propositioner å hvardera af de Om ändring i
båda kvarstående yrkandena, nemligen dels bifall till utskottetsfilande be~
hemställan och dels afslag såväl derå som å de i ämnet väckta niotio-
nerna iförevarande del. Herr talmannen fann den förra meningen deln med vin
hafva de flesta rösterna för sig, men som votering begärdes, blef nu och malt-
uppsatt, justerad och anslagen en voteringspropositon af följande drycker.
lydelse: (Forts.)
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens andra tillfälliga
utskott hemstält i första punkten af förevarande utlåtande n:ol3:
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda
hemställan som de i ämnet väckta motionerna i denna del.
I denna omröstning afgåfvos 86 ja-röster och 50 nej-röster;
och hade sålunda utskottets hemställan af kammaren bifallits.
PunJcten 2.
Bifölls jemväl.
I fråga om utskottets hemställan i punkten 3 anförde:
Herr John Olsson: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall äfven till den tredje punkten, dock med den lilla förändring,
att i andra raden nedifrån ordet “öl“ utbytes mot orden “starkare
maltdrycker." Detta af det skälet, att utskottet och kammaren i
föregående punkterna begagnat sistnämnda uttryck om de starkare
maltdryckerna och emedan det möjligen kan blifva tvist om, huru¬
vida icke ordet “öl“ i det sammanhang, hvari det nu står i denna
punkt, skulle kunna tolkas såsom innefattande såväl de starkare,
som de svagare maltdryckerna.
Jag tror visserligen icke, att ordet “öl“ förekommer i förord¬
ningen, men i dagligt tal torde med detta uttryck afses såväl
starkare som svagare maltdrycker.
På grund häraf yrkar jag, att ordet “öl“ måtte utbytas mot
orden “starkare maltdrycker", men att punkten i öfrigt bifalles.
Herr Friherre von Knorring: Jag skall be att få yrka af¬
slag på denna punkt, oaktadt första och andra punkterna nyss
blifvit bifallna, och detta af den anledning, att det alldeles ny¬
ligen utfärdats en restriktiv bestämmelse i afseende å ölförsälj¬
ningen å landsbygden, nemligen den s. k. 10-liters förordningen,
Nso 25. 70
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring i eller kongl. kungörelsen af den 2 juni 1893. Jag kan derjemte
gällande be- nämna, att det snart kommer inför kammaren ett förslag från dess
rörande han- tillfälliga utskott n:o 2 om att inskränka rättigheten till försälj¬
are med vin ning af Öl genom kringförning. Jag hemställer då till eder, mine
och malt- herrar, om det kan vara lämpligt att nu begära nya bestämmelser
drycker. • afseende på landthandeln med Öl. Man bör väl vänta någon tid
C °r so £ör ge verijningarna af flen nämnda kungörelsen, innan man
genast begär ytterligare skärpta bestämmelser. Det finnes ju icke
någon naturlig grund för att begära en skärpning, innan man
hunnit se, huru föregående bestämmelser, som utfärdats i ämnet,
verkat till nykterhetens befrämjande. Men detta har man icke
kunnat, då kungörelsen är så ny som från år 1893. Jag ber
derför att få yrka afslag på förevarande punkt.
Herr Waldenström: Med anledning af hvad herr Olsson
från Stockholm yttrade, skall jag endast påpeka, hvad som står
i utskottets betänkande på de två sista raderna af åttonde sidan
och de begge första af den nionde. Det heter nemligen der:
“att göra handeln med svagdricka fri, samt följaktligen få nu
gällande bestämmelser om vin- och maltdryckshandeln inskränkta
till vinet och ölet, hvarvid med öl menas hvarje maltdryck, som
öfverskrider den uppdragna gränsen."
Det blir således från utskottsbetänkandets synpunkt alldeles
detsamma, om jag säger “Öl" eller “starkare maltdrycker11, då der
är angifvet, hvad som med “öl“ förstås.
Gentemot friherre von Knorrings anförande, ber jag att få
påminna om, att det allt ifrån år 1885 har yrkats och yrkats om
igen att få till stånd en lagbestämmelse om att handeln med vin och
maltdrycker skall skiljas från annan handel. År 1892 skref också
Riksdagen till Kongl.’Maj:t och anhöll derom, och det finnes icke
någon anledning för handen, hvarför Riksdagen nu skulle öfver¬
gifva den ståndpunkt, som han då intog. Det är derför jag ber
att få hemställa om bifall till utskottsbetänkandet i denna punkt.
Herr Themptander: Jag skulle kunna inskränka mig till att
helt och hållet instämma i hvad friherre von Knorring nyss
yttrade, men jag skall dock be att få fästa uppmärksamheten derpå,
att utskottet erbjudit temligen svaga skäl för sitt tillstyrkande i
detta fall. Utskottet åberopar den omständigheten, att Riksdagen år
1892 anhöll hos Kongl. Maj:t om samma sak, och detta är ju
fullkomligt rigtigt. Men å andra sidan ber jag få erinra kamma¬
ren derom, att då föranstaltade Kongl. Maj:t en utredning af sa¬
ken genom att höra samtlige länsstyrelserna, och på grund af
denna utredning framlades följande året för Riksdagen ett förslag,
efter det att regeringen eller vederbörande departementschef ådaga¬
lagt, att en så beskaffad inskränkning, som bär föreslagits, skulle
i stället för att gagna leda till ganska betänkliga förhållanden på
många ställen. Och just derför, att Kongl. Maj:t ansåg Riksdagens
förslag opraktiskt, föreslog Kongl. Maj:t en annan lösning af frå¬
gan, hvilken tagit sig uttryck i kongl. förordningen af år 1893,
Lördagen den 23 Mars.
71 N:o 25.
enligt hvilken den gamla rättigheten för landthandlande att för-Om ändring i
sälja vin och maltdrycker inskränkts så, att de kommunala myn-
digheterna skulle höras öfver ansökningar om dylik försäljnings- rörande han-
rätt, då det var fråga om mindre belopp än 10 liter, hvarvid, i deln med vin
händelse dessa myndigheter icke ville tillåta en sådan handel, frå- och man¬
gan derom skulle förfalla, och åter igen tillstyrkte de det, så drycker.
skulle frågan underställas Konungens befallningshafvandes prof- ' or
ning. Nu har denna lag icke tillämpats så länge, att man hunnit
samla någon fullständig erfarenhet om dess verkningar, och då
hemställer jag, huruvida det kan vara lämpligt att nu upprepa
1892 års beslut. Utskottet har anfört, att Konungens befallnings¬
hafvande i sina senaste femårsberättelser klagat öfver att landt¬
handlande idkat handel jemväl med vin och maltdrycker. Men,
mine herrar, några femårsberättelser hafva icke kommit ut, sedan
1893 års förordning trädde i kraft, utan det är det gamla förhål¬
landet, som öfverklagats, och alldeles icke det, som etablerats
genom 1893 års förordning. Jag vågar bestämdt påstå, att denna
förordning har för åtminstone vissa delar åt landet medfört högst
afsevärda och välgörande verkningar. Och, mine herrar, om man
enligt detta förslag vill skilja handeln med vin och maltdrycker
från annan handel, äfven ifråga om de landthandlande, hvilka or¬
dentligt skött sin rörelse och för denna fått sig särskildt tillstånd
meddeladt, och i stället börjas å landsbygden upprätta särskilda
försäljningsställen för vin och maltdrycker, då hemställer jag till
eder, som ären från landsbygden och hafven erfarenhet om för¬
hållandena derstädes, hvad det skulle blifva för slags ställen, som ute¬
slutande skulle befatta sig med försäljning af vin och maltdryc¬
ker? Det är uppenbart, att det skulle i allmänhet blifva så¬
dana ställen, som ur polissynpunkt lemnade mycket öfrigt att
önska, och att de vin- och maltdryckskrogar, som derigenom skulle
tillskapas, skulle långt ifrån befordra nykterhetens sak. Tvärtom
ur jag öfvertygad, att med den inskränkning, som år 1893 gjordes
ifråga om landthandlandes försäljningsrätt, ett bestämdt steg ta¬
gits för att aflägsna det missnöje, som förut existerat med åtskil¬
liga landthandlandes sätt att sköta denna handel, och det synes
mig derför icke vara skäl att redan nu företaga en ändring i en
så ny författning, ty, såsom friherre von Knorring redan anmärkt,
man skall väl i någon mån afvakta och tillse verkningarna af de
lagförändringar, man vidtagit.
Det är af dessa skäl och med särskildt framhållande, att man
icke kan åberopa femåfsberättelserna såsom stöd för utskottets
utlåtande, som jag ber att få yrka afslag på den föredragna
punkten.
Herrar Pctri och Pehrson i Törneryd instämde häruti.
Herr Waldenström: Gent emot det, som herr Themptander
nu sade, skall jag be att få påpeka, att när Kongl. Maj:t för Riks¬
dagen framlade sin proposition af år 1893, den s. k. tiolitersför-
ordningen, så innehöll motiveringen till denna bland annat, att Kongl.
Nso 25. 72
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring i
gällande be¬
stämmelser
rörande han¬
deln med vin
och malt¬
drycker.
(Forts.)
Haj:t till följd af de stora kostnader, som en nödig kontroll skulle
medföra, icke kunde gå i författning om att bestämma en gräns mel¬
lan Öl och svagdricka och derför måste “för närvarande låta denna
fråga förfalla." Och hvad beträffar skiljandet af Öl och vinhandeln
från annan handel, säger Kongl. Maj:t i samma motivering, att
Kongl. Maj:t icke kunde nu införa en sådan lagbestämmelse, emedan
den under nuvarande förhållanden skulle blifva gällande äfven för
svagdricka. Kongl. Maj:t har sålunda ingenting haft att invända
emot sjelfva principen. Tvärtom ligger i hans ord uttryckt, att
om man kan få en gräns uppdragen mellan öl och svagdricka,
så vill han vara med om, att ölhandeln skiljes från annan handel.
Det var endast de dåvarande förhållandena, då en sådan gräns icke
var uppdragen, och ett dylikt stadgande derför äfven skulle kom¬
ma att gälla svagdricka, som gjorde, att han måste “för närva¬
rande låta saken förfalla", såsom det också heter i den kongl.
propositionen. Sedan kammaren nyss beslutat uppdragandet af
en gräns, är det således alldeles i konseqvens med Kongl. Maj:ts
ord 1893, att kammaren ock beslutar att skilja ölhandeln från
all annan handel.
Hvad för öfrigt beträffar det, som herr Themptander sade, så
kan jag ju icke neka till, att man bör vänta på och se efter,
hvad verkningar nyss införda lagar hafva, innan man begär än¬
dring i dem. Men det torde herr Themptander, liksom hvar och
en annan, väl veta, att tiolitersförordningen, som för resten nu
varit gällande i två och ett hälft år, om den än på sina ställen
visat sig ganska nyttig, dock icke medfört den nytta, att man
derför kan afstå från krafvet på ölhandelns skiljande från annan
handel.
Det var en af de första åtgärder, man i nykterhetens intresse
vidtog beträffande bränvinet, att man skilde bränvinshandeln från
all annan handel; och jag tror icke, att någon af herrarne skulle
vilja gå tillbaka till det gamla tillståndet i detta afseende, äfven
om det skulle kunna påvisas, att det finnes hundra, ja, många
hundratal handlande i vårt land, som skulle sköta denna handel
mycket bra, och utan att gifva anledning till några anmärkningar.
Jag skall be att få vidhålla mitt yrkande om bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr John Olsson från Stockholm: Den talare på stockholms¬
bänken, som nyss yttrade sig, anförde Såsom hufvudsakligt skäl,
att man icke ännu hade tillräcklig erfarenhet om verkan af den
lag, som för ett par tre år sedan stiftades i detta afseende. Jag
ber att deremot få erinra, att redan innan denna mindre inskränk¬
ning vidtogs, fåne en så tillräcklig erfarenhet om de missbruk,
som bedrefvos vid den förenade ölhandeln, att denna erfarenhet
ansågs fullt tillräcklig för Riksdagen att fatta beslut om ölhandelns
skiljande från annan handel. Kongl. Maj:t hörde emellertid, innan
förordningen ändrades, sina befallningshafvande, och det var så-
73 Kso 25.
Lördagen den 28 Mars.
lunda uteslutande på grund af flertalets af Konungens befallnings- Om ändring *
bafvandes yttranden, som Kongl. Maj:t kom till det resultat, som gällande te-
vi alla känna. Men jag hemställer, huruvida icke den erfarenhet, ‘srTiUehL-
som vunnits af landets riksdagsrepresentanter från de olika orterna, dela med vin¬
bär tillmätas större vitsord än den erfarenhet, som Konungens och mdlt-
befallningshafvande kunna anses ega i denna sak. drycker.
Jag vill vidare erinra, att af de länsstyrelser, som hördes, ett (Fort9-)
icke obetydligt antal, icke hade något att anmärka mot Riks¬
dagens beslut i saken. Jag vill minnas att antalet af dessa läns¬
styrelser uppgick till elfva, och det var sålunda icke långt ifrån
hälften, som instämde i Riksdagens yrkande och icke ansåg sig
hafva något att anmärka mot hvad Riksdagen beslutit. Det synes
mig då finnas fullt tillräckliga skäl för Riksdagen att nu å nyo
upprepa sitt beslut, hvilket Riksdagen både nu och då lärer kunna
grunda på den erfarenhet, som dess ledamöter inhemtat hvar och
en på sin ort.
Gent emot hvad herr Waldenström anfört vill jag fästa upp¬
märksamheten på, att utskottet uti andra punkten säger, att det
önskar, att svagdrickat skall blifva befriadt från de inskränkande
bestämmelser, som gälla för ”de starkare maltdryckerna”. I andra
punkten har således utskottet sjelft mycket rigtigt användt den
formulering, som på grund af den första punktens affattning är
den rigtiga, och det synes mig då inkonseqvent, om vi nu, sedan
vi godkänt denna formulering af andra punkten, i tredje punkten
skulle använda ett annat uttryck, som skulle kunna tydas på annat
sätt än man menar.
På dessa grunder ber jag få vidhålla mitt förut gjorda yrkande.
Herr Alsterlund: Gent emot den ärade representanten på
stockholmsbänken, herr Themptander, skall jag be att få intyga,
att i Norrland, åtminstone i de stora arbetarecentra, som der finnas,
har vin- och ölhandelns förenande med annan handel åstadkommit
mycket ondt. Från flere håll har jag erhållit skrifvelser, i hvilka
jag varmt uppmanats att verka för att Öl- och vinhandeln måtte
skiljas från annan handel. Man kan säga, att om oordningar upp¬
komma genom att öl- och vinhandeln är förenad med annan handel,
så kan ju kommunalnämnden förbjuda vidare utskänkning. Ja,
mine herrar, detta är lättare sagdt än gjordt. Det går så till, att
om en eller två personer på grund af oordningar blifva förbjudna
att fortsätta med denna handel, så uppträda andra i stället, så
att man står snart sagdt vanmägtig mot det onda.
Jag yrkar fortfarande bifall till motionen i den föredragna
punkten.
Herr John Olsson: Jag skall endast be att få göra den
rättelse i mitt sista yttrande, att, såsom jag nu finner, det var 11
länsstyrelser, som afstyrkte Riksdagens förslag, medan de öfriga
tillstyrkte detsamma, således endast en minoritet af länsstyrelserna,
som afstyrkte.
Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 25.
6
»so 25. 74
Lördagen den 28 Mars.
Om ändring x Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt
gällande^' le- herr talmannen till proposition upptagit de olika yrkanden, som
rörande han- derunder förekommit, biföll Kammaren utskottets hemställan.
deln med vin
och malt- Beträffande punkten 4 anförde:
drycker. *
(Forts.)
Herr Petri: Då jag icke i denna punkt kan dela utskottets
uppfattning, så ber jag få yttra några ord. Utskottet hemställer,
att handeln med vin och öl icke heller i stad må förenas med
annan handel. Utskottet tyckes 'dervid hufvudsakligen hafva fäst
sig vid handeln med öl och förnämligast afsett förhållandena i de
större städerna; och det kan ju hända, att ur denna synpunkt ut¬
skottets yrkande kan hafva fog för sig. Derom vill jag emellertid
icke yttra mig. Men hvad beträffar artikeln vin, så vill jag nämna,
att det både i större och mindre städer finnes en hel del affärer,
diversehandlande, som äfven hafva vinförsäljning, men deremot finnes
det på många ställen, åtminstone i småstäderna, icke någon separat
vinhandel. Jag hemställer, om det kan vara skäl att förbjuda
dessa näringsidkare att försälja vin, då ett sådant förbud icke
skulle medföra det ringaste gagn, utan blott medföra, att det
etablerade sig separata vinförsäljningar och allmänheten sålunda
finge lika lätt tillgång till varan, men de nuvarande yrkesidkarne
ginge miste om en del af sin nuvarande lagliga förtjenst.
Jag anser dessa skäl så talande, att de något borde inverka
och ber att få hemställa, att kammaren måtte afslå utskottets
förslag i denna punkt.
Herr Larsson i Fole instämde häruti.
Herr Waldenström: Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets hemställan på de grunder, som i dess betänkande äro
anförda.
Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan
bifölls.
Jemlikt § 63 mom. 3 Riksdagsordningen skulle Kammarens
beträffande ofvan omförmälda fyra punkter fattade beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
En af utskottet i punkten 5 gjord anmälan lades till hand¬
lingar^.
§ 9.
Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 14 angående transport på statens
jernvägar af spirituösa drycker.
Lördagen den 28 Mars.
75 Nto 25.
§ 10.
Herr J. Bromée aflemnade en af honom jemte herr E. Eriksson
i Qväcklingen undertecknad motion i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25
riksdagsordningen.
Denna motion, som erhöll ordningsnummern 234, begärdes på
bordet och bordlädes.
§ 11.
Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande,
n:o 19, angående allmänna bevillningen.
Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr F. Åkerblom
„ C. W. Collander
„ friherre F. Barnekow
„ A. Olsson i Mårdäng
och herr A. Petri
under 10 dagar fr. o. m. den 1 inst. april,
10 „
|
„ „ 29 dennes,
|
12 „
|
» » 29 „
|
11 „
|
» » 29 „
|
10 „
|
» » 30 „
|
§ 13.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4,29 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
N:o 25. 76
Torsdagen den 2 April.
Torsdagen den 2 april.
Kl. Vj 3 e. m.
Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kamma¬
rens förhandlingar.
§ 1.
Justerades protokollen för den 24 och 26 nästlidne mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. C. R. Rersäiraflemnade följande Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:
angående afsöndring af ett område från Eskilstuna kungsladu¬
gård i Södermanlands län till plats för skolhus;
angående jordafsöndring från indragna militiebostället Underslöa
i Göteborgs och Bohus län;
angående statsanslag för reparation af kapell i Muonionalusta
kapellag m. m.;
angående aflöning åt tjensteman vid Vadstena hospital och
asyl;
angående anvisande af medel för kompletteringsarbeten å Vest-
kustbanan;
angående införande af elektrisk belysning vid Karl Gustafs-
stads gevärsfaktori; och
angående förändrad lydelse af § 17 mom. 1 värnpligtslagen.
De kongl. propositionerna bordlädes till nästa sammanträde»
§ B-
Efter föredragning af herrar J. Bromées och E. Erikssons i
Qväcklingen i nästföregående sammanträde bordlagda motion, n:o
234, beslöt kammaren hänvisa densamma till konstitutionsutskottet.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskot¬
tets betänkande n:o 19.
Torsdagen den 2 April.
77 K:o 25.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial, n:o 8, med förslag till omröstnings-
proposition i anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om an¬
vändande af riksbankens vinst för år 1895; och
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17,
i anledning af vissa motioner, som afse förändring i lagstiftningen
om vin och maltdrycker.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa samman¬
träde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bord¬
lagda.
§ 6.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens leda¬
möter åtskildes kl. 2,43 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Andra Kammarens Prof. 1896.
N:o 25.
7