RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Andra Kammaren. N:o 18.
Fredagen den 13 mars.
Kl. 1/2 3 e. m.
§ I-
Justerades det vid kammarens sammanträde den 6 dennes förda
protokoll.
§ 2.
Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskot¬
tets utlåtande n:o 3.
§ 3.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 32, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med afseende å punkterna
l:o och 4:o af statsutskottets utlåtande n:o 31 angående så väl
Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rö¬
rande statens jern vägstrafik som inom Riksdagen väckta förslag an¬
gående jern vägsbyggnader för statens räkning, blefvo de af utskottet
i nämnda memorial föreslagna två voteringspropositioner af kam¬
maren godkända.
§ 4.;
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
iris 34, 35 och 36.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr C. Falck under 6 dagar från och med den 15 dennes,
» A. Natt och Dag under 10 dagar från och med den 17
•dennes
och herr B. Darin under 7 dagar från och med den 14 dennes.
Andra Kammarens Prof. 1S96, N:o 18. 1
N:o 18.
2
Lördagen den 14 Mars.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkande n:o 13, angående vissa delar
af tullbevillningen; och
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t om obliga¬
torisk kontroll af till salu hållna konstgjorda gödningsämnen och
beredda foderämnen.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.
§ 7.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,43 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Lördagen den 14 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 7 innevarande mars.
§ 2.
Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, tillkännagaf herr talmannen, att gemen¬
samma omröstningar öfver de voteringspropositioner, som redan
blifvit eller derförinnan kunde varda af båda kamrarne godkända,
komme att anställas nästa lördag den 21 dennes.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
med förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring, lag angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i
stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866, lag om
ändrad lydelse af § 6 i förordningen angående lagfart å fång till
Lördagen den 14 Mars.
3
N:o 18.
fast egendom den 16 juni 1875 och lag om ändrad lydelse af 58 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni
1875;
med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förord¬
ningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;
angående anslag af allmänna medel till döfstumskoldistrikt,
som till enskild undervisningsanstalt öfverlemnat sinnesslött döf-
stumt barn; och
med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagt-
tvång m. m.
De sålunda aflemnade kongl. propositionerna begärdes på bor¬
det och bordlädes till nästa sammanträde.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången
bevillningsutskottets betänkande n:o 13; och
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8.
§ 5-
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, n:o 15, till Konungen, angående ändring i kongl.
förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, och god¬
kändes statsutskottets förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 10, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för
sådana statsbidrags åtnjutande;
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
redande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be¬
viljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; och
n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående än¬
dring af gällande bestämmelser rörande förräntandet af Hjelmare
kanal- och slussverks reparationsfond;
dels och till Riksdagens skrifvelse, n:o 12, till fullmägtige i
riksgäldskontoret, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.
§ 6.
Till kammarens afgörande förelåg till en början bevillnings- Om afskaf-
utskottets betänkande n:o 10, i anledning af väckt motion om af- rät
skaffande af rättigheten att pjt nederlag upplägga spanmål. ^ nederlag
I berörda, inom Första Kammaren afgifna motion, n:o 12, hade 1 upplägga**
heTr K. Bohnstcdt föreslagit, att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t spanmål.
aflåta skrifvelse med begäran om sådan ändring i tullstadgan af
den 2 november 1877, att rättigheten att på nederlag upplägga
N:o 18.
4
Lördagen den 14 Mars.
Om afskaf¬
fande af rät¬
tigheten att
på nederlag
upplägga
spanmål.
(Forts.)
spanmål, omalen och malen, varder upphäfd, men hemstälde ut¬
skottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Erickson i Bjersby: Då denna fråga vid förlidet års
riksdag förevar här i kammaren, tycktes mig de fleste talare, som
i frågan yttrade sig, uppfatta densamma såsom en ren tullfråga.
Man tog snart sagdt för gifvet, att protektionisterna skulle vara för
nederlagsrättens borttagande, samt att de, som i tullpolitiskt hän¬
seende hyste en motsatt åsigt, skulle motarbeta den derom gjorda
framställningen. Jag för min del betraktar visst icke denna fråga
såsom en uteslutande tullfråga, utan mera såsom en handelsfråga.
Vid bedömandet af frågan, huruvida nederlagsrätten för span¬
mål bör bibehållas eller ej, synes mig vara afgörande den om¬
ständigheten, huruvida denna rätt fortfarande är behöflig och för¬
delaktig eller numera obehöflig och skadlig, synnerligast med hän¬
syn till jordbruket. För min del har jag kommit till den öfvertygelsen,
att nederlagsrätten i fråga om spanmål numera icke är behöflig,
utan tvärtom i hög grad skadlig för vårt jordbruk. Förhållandet var
ett annat, då denna nederlagsrätt infördes för 1—200 år tillbaka.
Då talade flera skäl för en dylik premiering, om jag så får säga,
för importörerna; kommunikationerna voro då ej sådana, att man,
då man ej hade tillräckligt af spanmål inom eget land, säkert och
snabbt kunde från främmande land få hvad som behöfdes, och inom
vårt eget land producerades ej tillräckligt spanmål för fyllande af
landets behof. Det kan sålunda ej bestridas, att på den tiden, un¬
der dåvarande förhållanden, införandet af en dylik nederlagsrätt
var på sin plats. Nu åter är förhållandet ett annat. Nu hafva vi
ju sådana kommunikationer, att vi när som helst kunna få från
utlandet de varor vi behöfva, hvartill kommer, att i närvarande tid
inom landet kan produceras tillräckligt af spanmål för landets be¬
hof. Jag vet visserligen, att en och annan härutinnan är af mot¬
satt åsigt, hvilken åsigt måste bero på meddelade uppgifter om
spanmålsimportens storlek. Men dessa uppgifter äro i det hän¬
seendet vilseledande. Verkliga förhållandet är, att landet kan
sjelf producera all den spanmål det behöfver; och då jag hyser
denna uppfattning, måste jag naturligtvis för min del yrka bifall
till det af motionären här framstälda förslaget. Vore det så, att
man importerade endast så mycket spanmål, som kunde kräfvas
för att fylla en inom landet någon gång yppad brist, vore intet att
säga om rätten att å nederlag upplägga spanmål; då skulle denna
nederlagsrätt gerna få qvarstå för mig. Men spanmålsimportören
tager, såsom vi alla veta, icke någon hänsyn till huru vida
en dylik brist förefinnes, eller till dess storlek, utan importerar
spanmål helt och hållet på spekulation, hvilket förhållande för
vårt jordbruk medför stora svårigheter; tv när man importerar mera
spanmål, än som behöfves, är det klart, att derigenom prisen
nedtryckas för den egna produktionen. Importören kan sälja och
säljer äfven sin vara för billigt pris och den inhemska producenten
Lördagen den 14 Mars.
5
N:o 18.
får som oftast behålla sin vara osåld, hvaraf följden blifver den, att
kapital dragés från landet till utländingen, utan att någon som
helst motsvarande fördel derigenom beredes vårt land.
Att införseln ej ställer sig efter behofvet, visas, bland annat,
deraf, att då det under januari och februari månader 1894 — för
att tala endast om spanmål, omalen, hvete och råg — infördes
7,314,000 kg hvete och 576,000 kg råg, importerades under samma
månader 1895 19,587,000 kg hvete och 27,573,000 kg råg. — Jag
behöfver väl ej uppgifva det skäl, som föranledde denna oerhörda
import under januari och februari månader 1895?! Icke var det
befarad spanmålsbrist! Hade nederlagsrätten ej funnits, skulle nog
uppgiften härom visat andra siffror. Man vill ju genom jordbruks-
tullarne bereda vårt jordbruk en bättre ställning, men då bör man
också upphäfva andra befintliga bestämmelser, som neutralisera
tullarnes verkningar. En af dessa bestämmelser — och kanske
den vigtigaste — är just stadgandet om rättighet att på nederlag upp¬
lägga spanmål. Då emellertid numera ej kan påstås, att denna
nederlagsrätt behöfves, bör naturligtvis denna premiering för under¬
lättandet af handeln mellan vårt land och andra länder äfven
upphöra.
De skäl, som af utskottet anföras till stöd för dess hemställan,
förefalla mig svaga och ej så litet sökta. Såsom det främsta skälet
för nederlagsrättens bevarande har man anfört, att vi ej inom vårt
land kunna producera nog spanmål för vårt eget behof. Jag tror
dock ej, att det gifves många jordbrukare här i kammaren, som
godkänna det påståendet, hvilket jag för öfrigt redan bemött.
Vidare säger utskottet, att nederlagsrätten fortfarande behöfves,
derför att det någon gång händer, att importören på grund af före¬
kommande omständigheter importerar mer än som behöfves inom
landet, och det då är fördelaktigt, att han åter kan utföra varan.
Om så skedde, om obehöflig importerad spanmål åter utfördes, vore
mindre att säga derom. Men när har så skett? Och utskottets
yttrande om återutförsel af spanmål, som legat på nederlag, borde
väl, för att vara belysande, hafva åtföljts af en statistisk utred¬
ning beträffande dylik utförsel. Utskottet, som varit mån om att
med statistiska siffror belysa införseln af spanmål och den deraf
på nederlag upplagda, skulle nog råkat i förlägenhet, om det skolat
lemna upplysning om beloppet om den från nederlag uttagna och
åter utförda spanmålen! Utskottet skulle dervid hafva stött på åt¬
skilliga obehagligheter, ty jag tror, att af den stora mängd span¬
mål, som införes och upplägges på nederlag, ingenting, i hvarje
fall endast högst obetydligt åter utföres. Och det förhållandet
torde vara klart deraf, att utländingen, som afyttrat varan till im¬
portören, väl ej för något pris skulle vilja återköpa den. Den
obehöfliga spanmålen säljes nog också här i landet, och derigenom
sjunka naturligtvis prisen på de inhemska produkterna.
Man har således efter min uppfattning, så länge denna neder¬
lagsrätt finnes qvar, ej det skydd af tullarne, som man trott och
hoppats, och som äfven Riksdagen har velat genom dem bereda.
Utskottet säger äfven, att, om nederlagsrätten borttoges, skulle
Om afskaf¬
fande af rät¬
tigheten att
på nederlag
upplägga
spanmål.
(Forts.)
N:o 18.
6
Lördagen den 14 Mars.
Om afskaf¬
fande af rät¬
tigheten att
på nederlag
upplägga
spanmål.
(Forte.)
Herr Bergendahl: Mine herrar! I likhet med den föregående
talaren kan jag ej inse behöfligheten af nederlagsrättens bibe¬
hållande, utan i likhet med honom ber jag att få yrka bifall till
den af reservanterna friherre Alströmer m. fl. vid utskottets be¬
tänkande fogade reservation, då ju, såsom den föregående talaren
nyss nämnde, nederlagsrätten icke under nuvarande tider torde
vara behöflig för vårt land. De numer lättade kommunikationerna,
de under hela året öppna hamnarne gorå, att hvilken tid på året
som helst landets köpmän och qvaruegare kunna förse sig med det
behöfliga förrådet af spanmål och mjöl, derest landet sjelft ej skulle
kunna producera tillräckligt deraf.
Lättheten att på nederlag upplägga den från utlandet inköpta
spanmålen medför naturligtvis ökning af importen och befordrar
lusten att från utlandet inköpa en vara, som af dessa nederlags-
innehafvare kan när som helst i kolossala massor kastas ut på
den inhemska spanmålsmarknaden och nedtrycka de der gällande
prisen.
Utskottet nämner i slutet af sitt betänkande, att, om neder¬
lagsrätten borttages, blott de störa kapitalisterna skulle komma att
handla med utländsk spanmål. Enligt mitt förmenande behöfver
man ej frukta detta. Jag tror nemligen, att det icke behöfver vara
så synnerligen kapitalstarka personer, som sysselsätta sig med Lin¬
ört af utländsk spanmål, och det äfven om denna nederlagsrätt
orttoges. Hvad nu för öfrigt utskottet säger derom, att vi i vårt
land icke skulle kunna på långt när och — om jag tolkar ut¬
skottets motivering rätt — icke på lång tid ännu åstadkomma till¬
räckligt med spanmål för vårt eget lands behof, så vill jag dervidlag
hänvisa till ett uttalande, baserad t på statistiska uppgifter, hvilket
jag vid förra riksdagen hade i denna kammare vid behandlingen
af frågan om tullsatserna å spanmål. Det visade sig af dessa sta¬
tistiska uppgifter, att år 1855 var Sveriges rågexport i rundt tal
707,000 tunnor större än motsvarande import. Från detta år till
år 1891 hade åkerarealen ökats med 50 procent; 1855 utgjorde den
nemligen 4,200,000 tunnland, och 1891 6,600,000 tunnland. Och
under samma tidrymd — tiden från år 1855 till år 1891 — befinnes
det, att, när såsom jag nyss nämnde åkerarealen ökats med 50 pro¬
cent, invånareantalet ej vuxit med mer än 36 procent. Herrarne
handeln med utländsk spanmål för mindre kapitalstarka personer i
så hög grad betungas, att den skulle komma uteslutande i hän¬
derna på ett fåtal kapitalister. Äfven om så blefve förhållandet,
tror jag, att ingen skada dermed vore skedd, ty vårt land behöfver
ej så många spanmålsimportörer. Och om det ock stundom blefve
förhållandet, att import någon gång skulle behöfvas, så skulle det
ej skada, att det vore endast kapitalstarka personer, som besörjde
densamma. Dessa behöfde ingen nederlagsrätt, och större import,
än som behöfves, hör ej uppmuntras.
Sålunda, huru jag än ser denna sak, kan jag för min del icke
annat än biträda reservationen och sålunda yrka afslag å bevill¬
ningsutskottets hemställan och bifall till herr Bohnstedts motion.
Lördagen den 14 Mars.
N:o 18.
kunna sjelfva se häraf, att det ej är bristande förmåga hos landet Om afskaf¬
fa sjelft fylla sitt behof af spanmål, utan brist på lönande pris, fay<je af rut¬
söm göra, att jordbruket icke producerar tillräckligt med brödsäd !*%nederlaa
för landets behof. Och, då jag anser, att nederlagsrättens bort- upplägga
tagande utgör ett nödvändigt bihang till de införda spanmåls- spanmål.
tullarne, utan bvilket dessa ej kunna blifva fullt effektiva, så (Forts.)
finner jag mig böra yrka på denna nederlagsrätts borttagande.
Utskottet har äfven i sitt betänkande berört förhållandena i
Norrland och påstår, att det skulle för denna provins vara till
stort men, om denna nederlagsrätt borttoges. Jag undrar dock,
om icke köpmännen och qvarnegarne i Norrland redan på hösten
kunna se, huruvida de böra importera mer eller mindre spanmål.
Men om de mot förmodan icke skulle lyckas få klart för sig detta,
innan hamnarne stängas, så veta vi ju, att Stockholms hamn är
öppen, äfven sedan den norrländska sjöfarten afstannat, och att
den bör bli det i ännu högre grad, sedan staden beslutat att in¬
köpa den härför nödiga isbrytaren. Vidare finnas ju numera från
Stockholm jernvägar långt uppåt Norrland, hvilka kunna trans¬
portera spanmål till de olika delarne af detta landskap, om
blott staten bestämmer sådana fraktsatser, att dylik transport blir
möjlig.
Jag tager mig med anledning af det sagda friheten att fort¬
farande yrka bifall till herr Bobnstedts motion eller — hvilket'är
det samma — till den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Rydberg instämde häruti.
Herr Hedgren: Då de föregående talarne yrkat bifall till
motionen och såsom hufvudsakligt skäl för detta yrkande anfört
livad som i reservationen säges, torde det vara nödvändigt att se
till, om de skäl, som reservanterna anfört, äro så hållbara, att man
på dem kan fota ett beslut, som är så vidt omfattande och särskildt
för vår spanmålshandel så ingripande som det bär ifrågasatta.
Reservanterna anse först, att spanmålsimportörerna genom nu¬
varande rätt att upplägga spanmål på nederlag tillskyndas en så
stor räntevinst, att endast den innebär en stark frestelse till spe¬
kulation. Nu förhåller det sig så i detta fall, att man under vissa
vilkor icke behöfver betala tullbeloppet för gods, som från nederlag
förtullats, förr än 90 dagar efter sedan varan från nederlaget ut-
tagits. Det är sålunda på dessa 90 dagar som räntevinsten skall
göras. Om nu en importör tager in ett parti spanmål, låt oss säga
för 100,000 kronor, skulle tullafgiften derför, enligt nu gällande
tullsats, uppgå till omkring 30,000 kronor. Det är då på dessa
30,000 kronor som räntevinsten skulle uppstå. Men 4 procents ränta
på 30,000 kronor på 90 dagar utgör, såsom man lätt torde finna,
300 kronor. Kan nu någon verkligen tro, att cn spanmålsimportör,
för att få denna räntevinst af 300 kronor, skulle vilja kasta sig in
på en spekulation med 100,000 kronor? För min del tror jag det
icke. Men går man ännu ett steg längre, så skola vi finna, att
Jenna måttliga räntevinst icke blott reduceras, utan helt och hållet
K:o 18.
8
Lördagen den 14 Mars.
Om afskaf¬
fande af rät¬
tigheten att
pa nederlag
upplägga
spanmal.
(Forts.)
försvinner. För att få rätt att upplägga spanmål eller annat gods
på nederlag, skall man till staten erlägga en särskild afgift, den
s. k. nederlagsafgiften, som är bestämd till en procent af tull¬
beloppet. I förstnämnda fall utgör sålunda denna nederlagsafgift
300 kronor, eller precist samma belopp som den mycket beprisade
räntevinsten. Jag kan sålunda vid en dylik affär, om jag finner
ett nöje deri, visserligen å ena sidan notera en vinst på 300 kronor,
men jag måste å andra sidan afföra precist samma belopp såsom
utgift till tullverket för rätten att hafva spanmålen på nederlag;,
och den omständigheten torde väl icke kunna innebära någon
frestelse till spekulation.
Med de öfriga skäl, som reservanterna framlagt för sin åsigt,
är det just icke mycket mera bevändt. De säga nemligen följande:
»Vid första ökning af priset å spanmål utsläppas af svaga speku¬
lanter de å nederlagen upplagda, ofta på kredit inköpta förråden
af den billigare utländska varan i marknaden». Härvid göra sig
reservanterna likväl skyldiga till ett ofrivilligt misstag, då de säga,
att förråden ofta äro inköpta på kredit. I spanmålsaffärer gäller
nemligen i allmänhet den coutymen, att liqvid erlägges kontant,,
och det är endast mycket sällan, eller i undantagsfall, som kredit
här heviljas. Man kan ock vara alldeles säker på, att om kredit
någon gång medgifves, lemnas den icke till de svaga spekulanterna,
utan just till dem, hvilka hafva rygg att stå emot ett större¬
prisfall.
Huru skulle det nu ställa sig i detta fall, om nederlagsrätten
borttoges? Skulle då icke dessa svagare spekulanter vara ännu
mera nödsakade än förut att, så snart en liten prisstegring in¬
träffar, kasta ut sina förråd i marknaden, när dessa spekulanter
ligga i förskott icke blott med det belopp, som varan betingat,,
utan också med tullbeloppet. Men största faran för nederlags-
rättens borttagande ligger dock deri att, om vid ett eller annat
tillfälle större partier spanmål importerats, än som motsvarar be-
hofvet, dessa öfverskott icke skulle kunna å nyo exporteras, utan
måste till snart sagdt hvilket pris som helst afyttras inom landet,
hvaraf åter den enda och naturliga följden blefve den, att priset
å spanmål trycktes ned allt mer och mer. Men det är väl icke
derhän våra landtbrukare vilja komma. Det är sålunda icke för¬
hållandet, såsom reservanterna slutligen säga, »att det behjertans-
värda syftet med tullförhöjningarne i viss mån motverkas af neder¬
lagsrätten för spanmål»; ty denna nederlagsrätt utöfvar en regle¬
rande inverkan på priserna såväl uppåt som nedåt.
Jag hoppas derför, att Riksdagen icke skall befinnas villig att
i denna nederlagsrätt, som hos oss varit gällande öfver 100 år, göra
någon inskränkning, utan att denna rätt skall framdeles såsom
hittills få finnas till fosterlandets gagn.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets,
förslag.
Med herr Hedgren förenade sig herrar Fälle och Nyström.
Lördagen den 14 Mars. 9 NSO 18»
Herr Johansson från Stockholm yttrade: Då denna fråga Om afskaf-
var före vid sistlidne riksdag, fann den ingen resonnansbotten i
denna kammare, och jag hade derför trött, att nu knappast någon j nederlag
enda sträng skulle komma att här vibrera till förmån för reser- upplägga
vanternas från Första Kammaren fulltoniga harmoni. spanmäl.
Jag vill nu till att börja med taga fasta på några uttalanden (Forts.)
i det anförande, som förste talaren i ämnet hade. Han sade bland
annat, att förr producerade vi högst obetydligt med spanmål, och
då kunde nederlagsrätten vara på sin plats, men nu, sade han,
kunna vi producera spanmål. Ja, visserligen; men det är en stor
skilnad mellan att kunna göra något och verkligen göra det, och
statistiken visar, att vi icke hafva producerat mera spanmål under
åren 1894 och 1895 än under åren 1886 och 1887. Att neder-
lagsrättens upphäfvande länder helt och hållet till förmån för
kapitalet, det förnekas icke af kapitalisterna sjelfve, och lika litet
kan det förnekas, att nederlagsrätten är till skada för dem, som
litet eller inga penningar hafva. Men att herr Bohnstedts motion
är af ominös beskaffenhet, det framgår deraf, att den afser att
ytterligare fördyra sådana varor, som redan förut äro tillräckligt
fördyrade; den ” afser att på dessa 3 kronor 70 öre eller 6 kronor
50 öre bereda sig ett ytterligare påbröd, men visst icke ett sådant,
som våra bagare bruka lemna sina kunder, utan i alldeles motsatt
Tutning. _ ... *
Vid behandlingen af denna fråga sistlidne riksdag var det
endast en talare, som i denna kammare uppträdde till försvar för
motionen, och äfven han var mycket betänksam. Han visste sjelf
icke rätt, huru han skulle ställa sig till frågan, men öfvergick
slutligen på motionärens sida, och detta ehuru en annan talare,
min ärade vän på norrköpingsbänken, hvilken eljest visst icke är
känd såsom någon synnerligt stor frihandlare, sade, att nederlags¬
rätten högst obetydligt inverkar på spanmålspriset; den represen¬
terar endast ungefär lika mycket som ett eller ett par kilogram mjöl
om året per individ i landet.
Talaren på skånebänken anförde såsom skäl för nederlags-
rättens upphäfvande, att genom denna rätt möjliggöres till och med
för den, som icke har ett enda öre att insätta i sin affär, att kunna
handla med spanmål, och detta ansåg han vara en osund spekula¬
tion. Jag är sjelf köpman, ehuru jag icke längre gör spekulationer
i spanmål, och jag vill fråga eder, mine herrar, huru skulle man,
när man var ung, kunnat sätta fotterna under eget bord, äfven om
man hade de bästa insigter i affärssaker, om man inhemtat hos
kapitalstarka importörer af spanmål både affärens teori och praktik,
huru skulle man, säger jag, någonsin kunnat börja göra sådana
affärer för egen räkning, om det påståendet vore riktigt, att det
är osundt att handla med spanmål? För oss brödköpare synes
det mig vara egalt af hvem man köper spanmålen, om det är af
den kapitalstarkare importören eller af uen som köpt varan på
kredit, om vi blott slippa lida brist på brödet. Men, säga reser¬
vanterna, om det är en kapitalstark importör, så har han rygg
att brinna ligga på spanmålen tills han får bra betaldt för den-
N:o 18.
10
Lördagen den 14 Mars.
Om afskaf- samma, hvilket deremot den kapitalsvage, som köpt varan på kre-
räft kan gÖTa> utan kan måste sälja en del af varan så snart
pÉ nederlag som möjkgt för att kunna betala åtminstone tullomkostnaderna.
upplägga* da, detta är nog sant. Men icke förbättras detta förhållande
spannmål, genom nederlagsrättens borttagande; det försämras tvärtom. Ty
(Forts.) spekulationslusten kan hvarken Eiksdagen eller regeringen förhindra,
och alltid skall det finnas någon eller några, som spekulera på
kredit. Man köper varan i Hamburg, Berlin eller London, och
som den kommer långt bortifrån, behöfs det måhända en månads
tid innan den kommer hit till oss. Under denna tid har spanmåls-
priset fallit, och hvad blir då följden? Jo, om nederlagsrätten icke
finnes, måste den kapitalsvage köparen, såsom jag förut sagt, sälja
en del af varan å tout prix för att kunna betala tullbeloppet, och
om han icke har magasiner att upplägga varan i, måste han sälja
hela det importerade partiet för att vid förfallodag betala sjelfva
varan.
Jag kan ej förstå, huru man kan säga det vara en osund
spekulation att handla med det nödvändigaste af menniskans be¬
hof. Då är det väl osundare, om spekulanter importera lyxartiklar,
kolonialvaror, tobak och allt möjligt sådant, som vi i värsta fall
kunna undvara, blott vi hafva brödfödan.
Det har redan för många år sedan sagts, att man för att före¬
bygga vådorna åt en blokad, Indika kunna blifva stora nog, då
landet ej producerar mera än trefjerdedelar af befolkningens behof
af spanmål, borde åsätta tull å spanmål, hvilken skulle hafva till
följd, att landet skulle komma att producera så mycket råg, att
ej en enda tunna skulle behöfva köpas från utlandet. Jag tror
dock, att, om vi nu skulle taga bort nederlagsrätten — krono¬
magasin och sockenmagasin finnas ej mera till — och en sådan
olycka som en blokad skulle inträffa, landet skulle dyrt få lida af
ett sådant beslut. Jag är glad öfver och vill icke vara med om
att hämma importen af en så reel vara som spanmål, då vi ej
producera tillräckligt af denna vara i eget land.
På dessa grunder, herr talman, skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Halm och Eriksson i Bäck.
Herr Predholm från Stockholm: Jag begärde ordet, då den
förste talaren yttrade sig för bifall till reservationen. Hela hans
anförande vittnade om en orubblig tro på rigtigheten af de åsigter,
han uttalade. Men jemför man denna hans tro med verkligheten,
skall det visa sig, att han uti de allra flesta stycken af sitt anfö¬
rande fullständigt misstagit sig.
Han trodde först och främst, att vi inom riket producera så
mycket spanmål, som befolkningen behöfver för att kunna existera,
och i denna sin åsigt understöddes han, såvidt jag hörde rätt, af
en annan talare. Jag begär nu ej, att någon skall tro på mig;
men de herrar, som vid sistlidne riksdag voro med om att åsätta
förhöjd tull å spanmål, måtte väl hafva i friskt minne, hurusom
11
N:o 18.
Lördagen den 14 Mars.
uti den kongl. proposition derom, som då framlades för Riksdagen, Om afskaf-
visades hvilken betydande qvantitet spanmål, som hit infördes, ut-
görande 1/3 af all den brödsäd, som här i landet förbrukas. negeriacJ
Den nämnde talaren yttrade äfven, att vi mycket väl skulle upplägga
kunna producera allt hvad vi behöfva — detta har redan bemötts spanmål.
af en annan talare — men att vilkoret härför vore, att vi hafva (Forts.)
en skyddstull. Jag frågar då: hafva vi ej fått skyddstullar, hafva
vi ej fått dessa vid förra riksdagen ytterligare höjda, och detta till
ett belopp, högre än hvad Kongl. Maj:t ansåg vara tillräckligt,
skall då denna tull ej räcka till? Nej, säga herrar protektionister
här i reservationen, och det är ett uttalande, som det torde kunna
vara skäl att taga fasta på.
Herrarne torde påminna sig, hurusom, då fråga var om infö¬
rande af spanmålstullar, från tullvännernas sida oupphörligt fram¬
hölls, att brödet här i landet genom åsättande af skyddstullar icke
skulle blifva fördyradt. Konkurrensen inom landet skulle nog vara
tillräcklig för att hålla priset inom tillbörliga gränser, sade man.
Tull å spanmål ville man hafva endast för att för vår produktion
förbehålla oss vår egen marknad. Nu för man ett annat språk,
nu säga reservanterna från Första Kammaren — och de äro alla
derom ense — att »afsigten med denna åtgärd var naturligtvis att
bereda den svenske jordbrukaren förmånen af en höjning i priset
på den af honom producerade spanmålen med hela det belopp, hvar¬
till tullarne blifvit bestämda».
Man anser vidare, att landets jordbrukare ej fått komma i åt¬
njutande af hela det förhöjda priset, och detta derför att nederlags-
Tätten existerar, enär man håller före, att denna nederlagsrätt är
orsaken till att tullarne icke kunna utöfva hela den verkan, som
afsigten med dem var, då de infördes. Det bör emellertid vara
uppenbart, synes det mig, att nederlagsrätten icke kan medföra en
sådan verkan, då det i sjelfva verket endast är ^ den spanmål,
som införes, som upplägges på nederlag, och detta i allmänhet blott
på en kortare tid.
Men då man nödgas erkänna rigtigheten af hvad som alltid
från frihandlarnes sida framhållits, att åsättande af spanmålstullar
ej skulle medföra realiserandet af alla de sanguiniska förhoppnin¬
gar, som protektionisterna fastade vid dem, vill man nu, då man
icke gerna kan komma och begära ytterligare förhöjning i span-
målstullen, i stället vinna målet genom att försvåra och lägga
hinder i vägen för handeln med den betydande qvantitet brödsäd,
landet behöfver utifrån införa. Det är derför man vill hafva bort
nederlagsrätten och derigenom försvåra handeln för att på så sätt
fördyra varan, och detta, märk väl mine herrar, uti en tid, då man
gör allt hvad man kan för att underlätta kommunikationerna; då
man lånar millioner på millioner för att bygga jern vägar och ska¬
par nya ångbåtslinier för att underlätta handeln — i en sådan tid
vill man på lagstiftningens väg vidtaga åtgärder, som skola mot¬
verka de resultat, som man med de gjorda uppoffringarne efter-
sträfvat att vinna.
Den, som har något minne af den sunda ekonomi, som förut
N:0 18. 12 Lördagen den 14 Mars.
Om afskaf- varit rådande i vårt land, måste väl ändock medgifva, att handeln
tiaheten ött" ar en mycke* gagnelig och för menskligheten mycket nyttig verk-
pa nederlag sam^et- Handeln är ju en mekanism, om hvilken det, liksom om
upplägga hvarje annan mekanism, gäller, att man bör söka förenkla och för-
spanmål. bättra den; och i lika grad som man lyckas deri kommer vinsten
(Forts.) af handelns underlättande hela samhället till godo.
Det egentliga skälet, hvarför utskottet här har tillstyrkt bibe¬
hållandet af nederlagsrätten, är, att man hör vara angelägen om att
bibehålla en inrättning, som möjliggör en sund spanmålshandel.
Ty när man har en så hög skyddstull som den närvarande, hvilken
utgör nära nog I;, af varans värde, är det uppenbart, att man i
saknad af nederlagsrätt ej skall kunna reexportera spanmål, som
hit införes, eftersom man då ej skulle kunna få igen den tull, man
betalat. En återutförsel på sådana vilkor skulle vara förenad med
en så stor förlust, att någon näppeligen skulle utsätta sig för den¬
samma, utan hellre skulle man då taga en mindre förlust och sälja
varan på den inhemska marknaden, hvarigenom man, i stället för
att förlora 1/3 af varans värde, kunde nedbringa förlusten till 1/&
eller något sådant.
Den förste talaren ansåg, att den fara för prisfall på den in¬
hemska marknaden, som kunde uppstå derigenom att man, om ne¬
derlagsrätten borttoges, ej skulle kunna reexportera varan, icke
skulle vara af någon betydelse, emedan man hittills har reexpor-
terat så litet. Ja, detta är sant, men hvarför har det ej skett i
större skala? Jo, helt enkelt derför, att vi hittills lefvat under
normala förhållanden, under hvilka importörerna icke misspekule-
rat sig, utan kunnat realisera varan; men det kan komma tider,
då förhållandena gestalta sig annorlunda. Man måste väl hafva i
minnet, huru det var förr i verlden med spanmålshandeln; de, som
äro äldre, påminna sig no g de tider, då vi hade sockenmagasin,
i hvilka det lades upp spanmål från det ena året till det andra,
för att förebygga hungersnöd. Något sådant är nu obehöfligt, på
grund af de lätta kommunikationerna; men det är ej nog med dessa,
utan vi få äfven lof att ordna spanmålshandeln på ett rationel!
sätt. Detta kunna vi emellertid göra endast så länge vi hafva
nederlagsrätten qvar; tager man deremot bort denna, blir det svårare.
Tvenne talare hafva här yttrat, att det ej skulle skada, om
man kunde koncentrera spanmålshandeln på få händer, och att
man derigenom skulle få en sund spekulation till stånd. Det är
nästan obegripligt, att man skall få höra sådana skäl i våra dagar,
då man ju knappast kan öppna en tidning, utan att man der får
låsa någonting om ringbildning. Man bildar ringar för alla möj¬
liga handelsvaror, och ju mindre antal personer det är, som har
handeln i sin hand, desto bättre lyckas det att få till stånd sådana
ringar. De hafva på sina ställen vunnit en sådan omfattning, att
de redan inneburit en fara för samhället, och man har derför på
flera håll varit betänkt på att vidtaga lagstiftningsåtgärder för att
förhindra en sådan osund spekulation. Om man här i vårt land
toge bort nederlagsrätten för spanmål, skulle följden äfven här
Lördagen den 14 Mars.
13
U:o 18.
kunna blifva densamma som på många ställen i utlandet beträf- Om afskaf¬
fande andra varor. fande af rät-
Då denna fråga vaT före vid sistlidna års riksdag, tycktes det ^nederlag
inom denna kammare råda en nästan enhällig mening om att ne- upplägga
derlagsrätten ej borde borttagas, och det har derför öfverraskat spanmål.
mig, att här nu uppträda motståndare till det beslut, som förra (Forts.)
Riksdagen fattade i ämnet. Jag kan emellertid ej föreställa mig
annat än att de herrar, som gjort sig till målsmän för reservatio¬
nen, skola uti denna kammare befinna sig uti afgjordt mindre-
tal, ty jag är förvissad om, att det sunda förståndet skall säga alla
här närvarande, åtminstone af landets jordbrukare, att det för dem
kan innebära ganska betänkliga vådor, om de på detta sätt omöj¬
liggöra en sund och förnuftig handel med spanmål.
Jag yrkar bifall till .utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Bruzelius.
Herr Höglund: Jag skall be att få yttra några ord i denna
sak, utan att dock beröra tullförhållandena i annat afseende än
att jag påminner derom, att under tullstridens dagar ett bland de
skäl, som då framhöllos för spanmålstullarnes införande, var det,
att tullarne skulle bidraga till att minska prisfluktuationen på span¬
mål. Nu vill man ej längre vidhålla detta, utan nu vill man af¬
skaffa en institution, som man erkänner bidraga till att minska
dessa prisfluktuationer.
Hvad nu sjelfva denna sak beträffar — att nederlagsrätten
skulle bidraga till att minska prisfluktuationen — tror jag nog,
att den eger sin rigtighet. Detta är ju då en sak, som är af en
mycket stor betydelse; den är en vinst för både spanmålsproducen-
terna och för dem, som handla med spanmål, ty ingenting verkar
så ofördelaktigt på eu affärsgren som att prisfluktuationerna blifva
häftiga och stora.
Äfven tror jag mig vara berättigad påstå, att de häftiga pris¬
stegringarna omedelbarast komma mellanhänderna till godo, komma
dem, som handla med en vara, i större måtto till godo än dem,
som producera varan, under det att ganska ofta händer, att pris¬
fallen genast och omedelbart drabba producenterna.
Jag tror följaktligen, att det ur alla synpunkter vore ofördel-
delaktigt att taga bort nederlagsrätten, och det är derför jag ber
att få förena mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda
yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till
den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Erickson
i Bjersby begärde likväl votering, hvilken ock företogs enligt föl¬
jande,* nu uppsatta och af kammaren godkända voteringspropo¬
sition :
N:o 18.
14
Lördagen den 14 Mars.
Om afskaf¬
fande af rät¬
tigheten att
pa nederlag
upplägga
spanmål.
(Forts.)
Om ändrad
lydelse af lä
kap. 2 § rätte¬
gångsbalken.
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i föreva¬
rande utlåtande n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr Bohnstedt i ämnet väckta motion.
Omröstningen utföll med 140 ja och 69 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 7.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
memorial n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rö¬
rande bevillningsutskottets betänkande n:o 7 i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående tullfritt införande
öfver Funäsdalen af spanmål och fläsk.
§ 8.
I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 31,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 2 §
rättegångsbalken.
Herr O. Persson i Killebäckstorp hade i en inom Andra Kam¬
maren väckt motion, n:o 43, föreslagit:
»att Riksdagen behagade för sin del besluta sådan ändring
15 kap. 2 § rättegångsbalken, att hinder ej må i lagens ordaly¬
delse finnas derför, att jemväl qvinna, som besitter de i lagrum¬
met omförmälda egenskaper, må kunna för andra tala och svara,
eller att anförda stadgande i 15 kap. 2 § rättegångsbalken erhåller
följande förändrade lydelse: De, som för andra må tala och svara,
skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige.»
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan begärdes
ordet af:
Herr Persson i Killebäckstorp, hvilken inom utskottet varit
af skiljaktig mening, och nu anförde:
Herr talman, mine herrar! Då jag väckte motion om sådan
ändring i 15 kap. 2 § rättegångsbalken, att hinder i lagens orda¬
lydelse ej måtte förefinnas för att qvinna såväl som man kunde
Lördagen den 14 Mars.
15
N:o 18.
som rättegångsombud anlitas, både jag mig väl bekant vissa fall
från underdomstolar, då qvinna endast derför, att hon var qvinna,
icke tillåtits uppträda och föra andras talan inför rätta.
Men jag känner ock, att domare finnas, som lika med utskottet
anse lagbestämmelsen, sådan som den nu lyder, icke utgöra hinder
för qvinna i berörda afseende. För att få reda på praxis härut¬
innan har jag rådfrågat mig om åsigterna i Stockholms rådstufvu¬
rätt och dervid inhemtat, att, ehuru en och annan der anstäld
domare ansåge den omständigheten, att rättegångsombud enligt
lagens ordalydelse skulle vara man, icke utgöra hinder för qvinna
att uppträda, likväl den allmänna och principielt tillämpade åsig-
ten hos nämnda Tätt och dess särskilda afdelningar vore den, att
rättegångsombud enligt lagens uttryckliga stadgande måste vara
man. Flere gånger hade det händt, att qvinna blifvit afvisad.
På begäran af mig att erhålla utdrag af något protokoll, som
visade sådant fall, har det tillåtits mig att förskaffa mig afskrift
af ett sådant, hvari båda meningarna förekomma, med seger dock
för den, som vägrar qvinna den ifrågavarande rätten.
Jag skall tillåta mig uppläsa detta protokoll. Det är från råd-
stufvurättens sjette afdelning för den 14 september 1895, n:o 252,
och lyder:
»Till denna dag hade allmänne åklagaren, t. f. förste stads-
fiskalen, vice häradshöfdingen August Wilhelm Bergström, å tjen-
stens vägnar, uttagit stämning å handelsidkerskau Emma Nyman
med påstående — — — — — —-----— — — —---
Då målet i närvaro af åklagaren påropades, instälde sig Emma
Nyman genom ogifta Augusta Nyman, hvilken ingaf denna fullmagt:
»Rättegångsfullmagt in blanco — — — — — — — — — —
Genom särskild! afsagdt beslut förklarade emellertid rådstufvu-
rätten det icke, emot stadgandet i 15 kap. 2 § rättegångsbalken,
kunna tillåtas Augusta Nyman att uppträda såsom ombud i målet,
hvarefter Augusta Nyman afträdde.
Från förestående beslut, som innefattade vice notarien Mortons
och stadsnotarien Tomasons sammanstämmande mening, var ord¬
föranden, herr rådmannen Mothander, skiljaktig och ansåg för sin
del stadgandet i åberopade lagrum icke utgöra hinder för Augusta
Nyman att vara ombud i målet — — — — — — — — — —»
En vid nämnda underrätt såsom domare anstäld person har i
denna fråga såsom skäl för sin konseqventa vägran att låta qvinna
uppträda såsom ombud uppgifvit, dels att lagens uttryck man uti
oinförmälda lagrum enligt hans åsigt icke kunde tolkas liktydigt
med person, dels ock att han icke, förr än ändring i lagen eller
en kongl. förklaring eller ett prejudikat förelåge, ansåge sig kunna
tillåta qvinna att vara ombud, enär eljest, om öfverrätterna icke
skulle anse qvinna kunna som ombud godkännas, han skulle ut¬
sätta parterna för risken att på nytt få börja målet, som kunde
hafva varit både vigtigt och kostsamt. De nu anförda omständig¬
heterna äro synnerligen talande skäl derför, att enighet i åsigter
om qvinnas behörighet eller obehörighet genom tydlig lag åstad¬
kommes. Och då tidsandan och tidsförhållandena peka på qvin¬
ta»» ändrad
lydelse af 15
kap. 2 § rätte-
qånqstalken.
(Forte.)
N:o 18.
16
Lördagen den 14 Mars.
Om ändrad
lydelse af
15 kap. 2 §
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
nas likställighet med man, finner jag det vara skäligt att jemväl
i nu förevarande fråga inrymma rätt för henne.
Jag har redan visat, att utskottets åsigt om betydelsen af ordet
man i det till ändring föreslagna lagrummet icke är allmän och,
jag vågar påstå, ej den vanliga.
Annat är förhållandet i de lagstadganden, som innehålla for¬
mer för processen. Dessa stadganden måste enligt min mening
tolkas absolut efter orden för att undvika ostadighet i rättskip¬
ningen.
Lika litet som det till exempel kan vara rätt af en domare att till
behandling upptaga en rättshandling klockan ett, då den enligt lagens
ord skall vara ingifven före klockan 12, lika litet kan det vara rätt
att låta qvinna vara ombud, då lagen stadgar att ombud skall vara
man. Derför är, då i processrättsligt hänseende qvinna är lika
behörig som man, detta uttryckligen bestämdt till exempel i fråga
om vittne, der lagen stadgar »qvinna må ej mindre än man vittne
bära». Det är på grund af detta allmänna stadgande om qvinnas
vittnesrätt, som, enligt min åsigt, det varit nog med en kunglig
förklaring för att borttaga den tvekan om hennes behörighet att
bevittna testamente och andra handlingar, som enligt lagens ord
skola bevittnas af tvenne män.
Men för att henne skall tillerkännas rätt att uppträda såsom
rättegångsombud torde på förut anförda skäl fordras en ändring
i lagen.
På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, be att
få yrka afslag å utskottets förslag och bifall till min motion.
"Vidare yttrade:
Herr von Krusenstjerna: Motionären har yrkat att få ett
uttryckligt lagstadgande derom, att qvinna skall vara lika behörig
som man att vara ombud vid domstol, och åberopar, såsom jag nu
hör, till stöd för detta sitt yrkande, att tidsandan skulle kräfva
sådant. Ja, det lemnar jag derhän, huruvida tidsandan verkligen
kräfver något sådant: det synes mig snarare, som om qvinnas
sysslande med dessa saker skulle komma under rubriken »miss¬
brukad qvinnokraft».
Men i allt fall har ju lagutskottet gifvit motionären rätt så
till vida, att utskottet säger, att ifrågavarande lagbestämmelse icke
utgör »ovilkorligt hinder för qvinna, som har de egenskaper, lagen
fordrar hos ett rättegångsombud, att inför domstol för andra tala
och svara». Vi hafva ju dessutom i dagarne fått i tidningarna
läsa en notis, om huru en qvinna yrkat att få uppträda såsom
ombud vid en domstol och huru, då vederparten gjort invändning
om hennes behörighet, denna invändning blifvit af rätten ogillad.
Detta är ett ytterligare stöd för rigtigheten af utskottets uppfattning.
Då frågar jag motionären: hvad kan han mer begära? Icke
kunna vi väl taga oss för att förtydliga hvarje lagstadgande, i
fråga om hvilket en eller annan domstol kan hafva en annan upp¬
fattning än den vi anse vara den rigtiga.
Lördagen den 14 Mars.
17
N:o 18.
Lagutskottet har derför icke kunnat finna annat, än att den
föreslagna ändringen är obehöflig, och derför hemstält om afslag å
motionen.
Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.
Herr Lasse Jönsson: Herr talman! Jag är af den åsigt,
att, när nu denna fråga bragts å bane och förelegat till lagutskottets
behandling, det hade varit en obetydlighet att gifva motionären
rätt. Det kan icke förnekas, den siste talaren har icke heller för¬
nekat det, och det står ju tydligt uttaladt i lagutskottets betän¬
kande, att det beror på domstolarnas uppfattning i hvarje särskild!
fall att låta qvinna uppträda eller icke. Hvarför skola vi icke då
vidtaga denna ändring, som är så lätt genomförd? Det nuvarande
förhållandet kan medföra ganska stora svårigheter. Vi hörde af
den siste talaren om en qvinna, som fått uppträda vid en domstol
i Nerike. Hon lärer hafva fört talan för sin fader, samt i ett sär¬
skildt mål rörande en vägtvist. Om nu dessa mål, såsom ganska
ofta händer, dragas inför högre domstolar, så kan det hända, att
högsta domstolen anser sig böra tolka lagen efter ordalydelsen;
den säger då, att målet blifvit origtigt behandladt och återförvisar
följaktligen detsamma till ny laglig behandling. Hvilka kostnader
kan icke det vålla dessa parter, som i god tro följt lagens före¬
skrift. Hvarför skall man låta ett lagrum stå qvar, som åstad¬
kommer tvistiga meningar, då saken är så lätt afhjelpt blott genom
att uttrycka ordet män, så att en hvar person, som har de egen¬
skaper, som lagen fordrar, får uppträda såsom ombud. Nu, då det
händer att qvinnor blifva juris doktorer, skall det då bero på dom-
stolarnes uppfattning, om de få uppträda såsom ombud eller icke?
Den åsigten har ju ofta uttalats i denna kammare, att man åt dom-
stolarne bör lemna så litet utrymme som möjligt för olika uppfatt¬
ningar af lagens föreskrifter. Är det då rätt att hafva qvar ett
lagrum, enligt hvilket det skall bero på den enskilde domarens
uppfattning, om han skall tillåta eller förbjuda en qvinna att
uppträda.
På dessa skäl kan jag icke undgå att yrka bifall till detta
förslag och afslag å utskottets hemställan.
Herr John Olsson: Äfven jag ber att få sluta mig till dem,
som yrkat bifall till motionen. Lagutskottets ärade vice ordförande
frågar, hvad motionären mer kan begära än det erkännande, som
han fått af utskottet, att hans yrkande är berättigadt. Jo, han kan
begära att lagen blir tydligare i denna punkt. Han kan begära,
att det icke skall få finnas qvar sådana tvetydiga uttryck, som
tolkas olika af olika domstolar. Detta kan han begära af lag¬
utskottet, då utskottet erkänner saken vara berättigad. Det är fak¬
tiskt, att många domstolar vägra qvinna att uppträda såsom rätte¬
gångsombud, och äfven då en domstol medgifvit denna rätt, kan
det hända att, om målet kommer till högre rätt, denna slopar
underdomstolens medgifvande, och då måste parterna börja om hela
processen till kostnad för sig sjelfva och statsverket. Det är väl
Andra Kammaren» Prof. 1806, N:o 18.
Om ändrad
lydelse af
15 kap. 2 §
rättegångs¬
balken.
(Forta.)
2
N:o 18.
18
Lördagen den 14 Mara.
Om ändrad
lydelse af
15 kap. 2 §
rättegångs¬
balken.
(Forts.)
Angående
bröds för¬
säljning
efter vigt.
då berättigad! att söka få en ändring till stånd, helst denna ändring-
är så lätt gjord som genom ett utbyte af ordet man mot ordet
person. Om lagutskottets utlåtande hade karakteren af en lag¬
förklaring, som för framtiden yore bestämmande för rättspraxis, då
vore det en annan sak, och då kunde utskottet hafva rätt i sitt
afstyrkande utlåtande, emedan det då icke vore något behof af den
föreslagna ändringen, men jag tror icke, att lagutskottets utlåtanden
hafva en sådan betydelse, utan den olika praxis kommer nog fort¬
farande att stå qvar, ock då synes det mig vara skäl att vidtaga
en förändring, som lagutskottet sjelft erkänner vara berättigad och,
som derför måste anses behöflig.
Jag yrkar derför bifall till motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till den
i ämnet väckta motionen. Herr talmannen förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den föTra proposi¬
tionen, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande^
utlåtande n:o 31, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Hej;
vinner Nej, har kammaren, med afslag å utkottets hemställan,
bifallit den af herr O. Persson i Killebäckstorp i ämnet väckta
motion.
Omröstningen visade 73 Ja men 119 Nej; och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den ifrågavarande
motionen.
§ 9-
Föredrogs vidare Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om förordning angående bröds försälj¬
ning efter vigt.
Uti en till utskottet remitterad motion, n:o 7, hade herr
J. G. O. Högstedt från Helsingborg föreslagit, »att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att en förordning måtte ut¬
färdas, som ålägger bageriidkare och brödförsäljare att afyttra det
till salu varande brödet efter vigt».
Lördagen den 14 Mars.
19
N:o 18.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte för¬
anleda till någon kammarens vidare åtgärd.
I fråga härom anförde nu:
Angående
bröds för¬
säljning
efter vigt.
(Forts.)
Herr Högstedt från Helsingborg: Hör den välvilja, hvarmed
utskottet omfattat min motion, och för det vackra eftermäle, hvar¬
med det affärdat den, känner jag mig synnerligen förbunden. Men
jag måste dock smärtsamt nog beklaga, att jag icke kan godkänna
de skäl, utskottet anfört för sin slutliga dom öfver densamma. Jag
kan icke godkänna det skälet att, såsom det står på sid. 4, »både
det torra och mjuka rågbrödet redan nu i regel säljas efter vigt».
Det är icke min erfarenhet, att så i regel sker. Hade jag icke
haft erfarenhet af motsatsen, af att hvarken det mjuka rågbrödet
eller hvetebrödet säljes efter vigt, hade jag naturligtvis icke inför
Riksdagen framlagt denna fråga.
Det har sagts, att en stor del deraf redan säljes efter vigt.
Men jag vill, att allt detta slags bröd skall säljas på det sättet.
Det bär sagts, att det sker mångenstädes. Men hvarför kan det
icke ske öfver allt? Hvarför skall brödet i detta afseende utgöra
ett undantag från andra matvaror? Hvarför kan icke samma
regel gälla för denna matvara som för alla andra? Och hvarför
skola köparne af denna vara vara i okunnighet om, huru mycket
de erhålla för sina penningar? Om det nu verkligen vore en all¬
män regel att afyttra bröd på sätt i motionen framhålles, kunde
väl icke utskottet hafva väntat att höra en allmän önskan för¬
spörjas om ett förordnande i motionens syfte. Men nu har verk¬
ligen en sådan önskan försports. Jag kan försäkra herrarne, att
jag från olika håll inom landet fått mottaga både muntliga och
skriftliga uttalanden om önskvärdheten af ett lagstadgande i mo¬
tionens syfte.
Utskottet befarar, att ett bifall till motionen skulle framkalla
»en ständig frestelse att på bekostnad af brödets godhet uppnå och
vidmagthålla dess afsedda vigt». Men jag tror, att denna farhåga
är ogrundad. Ty om en sådan frestelse skulle inställa sig, skulle
nog konkurrensen öfvervinna den.
Slutligen ber jag att få upplysa om, att jag icke med ett enda
ord i min motion antydt, att jag betviflar, att brödet skulle blifva
billigare, om det afyttrades på sådant sätt, som i motionen angifves.
Jag har blott med de ord, utskottet åsyftar, velat säga, att jag icke
vill, att bagarne skola bindas vid bestämda pris, men att det skall
finnas en kontroll på brödförsäljningen. Danmark har haft om¬
sorg om den stora arbetarebefolkningen, då det särskildt för huf-
vudstaden har utfärdat en förordning angående brödförsäljningen.
Och, efter hvad jag inhemtat på tyska legationen härstädes, är eu
sådan förordning gällande för alla städer i tyska riket. Må vi nu,
herr talman, visa samma omsorg för denna sak och öfverlemna åt
Kongl. Makt att undersöka, huruvida icke genom det medel, jag
föreslagit, brödprisen kunna för do obemedlade arbetarefamiljerna
blifva något billigare. Då nu frågan för mig är så behjertansvärd,
N:o 18.
20
Lördagen den 14 Mars.
Angående
bröds för¬
säljning
efter vigt.
(Forts.)
kan jag icke underlåta, herr talman, att yrka bifall till motionen
och afsiag å utskottets hemställan.
Herr Zotterman: Jag hade icke ansett, att man här behöfde
yttra annat än att, med hänvisning till de skäl utskottet anfört,
yrka bifall till utskottets förslag. Men då motionären här gjort
vissa invändningar mot utskottets motivering, må det tillåtas mig
att i någon mån bemöta honom.
Hvad är det motionären åsyftar? Han åsyftar det möjligast
billiga pris på arbetarens bröd. Denna hans sträfvan har utskottet
hilligat och erkänt, att det vore ett godt syfte, han sträfvade efter.
Men utskottet har icke kunnat medgifva, att det medel, som mo¬
tionären framhåller, kan erkännas såsom förande till målet. Det
kan nemligen icke vara möjligt, att brödprisen skulle kunna för
arbetaren blifva billigare endast derigenom att genom lag bestämdes,
att brödet skulle säljas efter vigt, då bagarne, hvilket motionären
sjelf medgifver, skulle ega rätt att sälja denna vigt till hvilket
pris de behagade. Den vägen kan således icke leda till målet.
Det är det som utskottet bland annat framhållit.
Då motionären till stöd för sin motion åberopat förhållandena
i Danmark, har det synts utskottet som att en jemförelse borde
uppdragas mellan förhållandena angående brödvigtsförhållandena i
Sverige med dem i Danmark. Vid denna jemförelse visar det sig,
att i båda länderna lagstiftningen och dess gång varit enahanda.
År 1622 bestämdes genom »Ordning om Bakare och Bakning och
huru Accijsen utgifvas skall» här i Sverige, att brödet skulle
säljas efter vigt, att en viss vigt bröd skulle betinga ett visst pris,
heräknadt efter spanmålspriset, och det uppgjordes vid denna stadgas
utfärdande och bilades densamma en beräkningstablå, som visade,
hvad hvarje lod bröd skulle kosta, då en tunna råg eller hvete
kostade så eller så mycket. Ja, det gick så långt, att år 1681
bestämdes genom det årets bagareordning, att borgmästare och råd
i städerna månatligen skulle bestämma en sådan brödtaxa. Jag
har i min ego en sådan taxa, der det säges, att så och så mycket
skall brödet kosta efter den och den vigten. Enahanda var för¬
hållandet i Danmark. Der utkom 1683 en förordning, hvari det
bestämdes, att brödet skulle säljas efter vigt och till ett visst pris,
samt att borgmästare och råd hvar tredje månad skulle bestämma
pristaxan. Men dessa pris-vigt-taxebestämmelser upphäfdes i vårt
land 1847 och i Danmark 1841. Sålunda föregick Danmark med
exempel att taga bort dessa pris- och vigtsbestämmelser. För Kö¬
penhamn stod emellertid qvar den bestämmelsen, att Rugbrödet,
nationalbrödet i Danmark, det som bakades i Köpenhamn, skulle
hålla en viss vigt, 8 pund för hela bröd och 4 pund för mindre
eller halfva, hvilket motsvarar respektive 4 kilo och 2 kilo. Det
är naturligt att, när man der ville skydda arbetarne, man behöll
denna vigtsbestämmelse då det gälde ett så pass stort bröd, som
det danska nationalbrödet, dessa så kallade ankarstockar eller stora
limpor. Bagarne skulle eljest der genom inknappning på vigten
kunna förtjena rätt betydligt. Vigtsbestämmelsen gäller dock icke
Lördagen den 14 Mars.
21
X:o 18.
för annat än rågbröd af sammanmalet mjöl. Så fort brödet är
bakadt af balfsigtadt mjöl upphör bestämmelsen om vigt att gälla.
Så oek om det grofva brödet införes från annat håll. I vårt land
upphäfdes bestämmelserna om brödets vigt och pris år 1847, såsom
jag nämnde. Men i vårt land voro icke förhållandena så som i
Danmark, att nationalhrödet var af den omfattning eller den vigt
per styck, som i Danmark, utan här gälde det hufvudsakligen det
torra, grofva rågbrödet, hvilket användes af det stora flertalet. Så¬
lunda var det hufvudsakligen detta slags bröd, som vid försäljning
skulle kunna röna inflytande deraf, att pris- och vigtsbestämmel-
serna borttogos. Man kunde icke gerna här bestämma, att en kaka
bröd skulle ha en viss vigt. Men den bestämmelsen gjordes, att
bagarne skulle vara pligtige att, om köpare det önskade, sälja brö¬
det efter vigt, dock till pris, som af säljaren sjelf bestämdes. För
min del anser jag, att rättigheten att få köpa bröd efter vigt, dock
med rättigheten för bagaren att få sätta pris på brödet, i vårt land
ännu icke faktiskt är upphäfd. Det vore derför rätt intressant,
om motionären ville försöka att t. ex. i Helsingborg hos en bagare
få köpa bröd efter vigt, och om han, i fall han nekades detta, ville
vid domstol åtala den bagaren; då finge man se, hvad öfverståt-
hållareembetets kungörelse den 20 maj 1847 innehåller. Detta med
afseende på det mål motionären vill uppnå.
Jag vill slutligen såsom stöd för att utskottet har rätt i sin
uppfattning nämna, att man har ett uttalande från Köpenhamn af
den kommission — eller hvad det nu var — som år 1841 hade i
uppdrag att yttra sig om borttagande af bestämmelserna om vigt
och pris å bröd. Detta uttalande går ut på att framhålla den
erfarenheten, att den gamla ordningen i Danmark icke kunnat leda
till, att brödpriset der blifvit det lägsta möjliga för den stora all¬
mänheten, utan — säger denna kommission — är det att hoppas
och tro —- jag ber herrarne ursäkta, om jag citerar anförandet in¬
direkt och om det icke blir alldeles ordagrant — att genom från¬
gående af denna lagbestämmelse och öfverlemnande åt den fria
konkurrensen man skall lättare kunna nå det mål, man önskar,
nemligen den största möjliga prisbillighet på bröd.
Jag vill icke trötta kammaren vidare. Med hänvisande för
öfrigt till hvad utskottet anfört, hemställer jag, att kammaren ville
bifalla utskottets förslag.
Herr Johansson från Stockholm: Den siste talaren började
med att säga, liksom han slutade sitt anförande dermed, att han
väl icke kunde behöfva yttra något annat än yrka bifall till ut¬
skottets förslag. Men det är en så vigtig sak, detta bröd, för hela
nationen och synnerligast för de större städerna, emedan det är
den nödvändigaste artikeln för vår lekamliga tillvaro, att det
väl tål vid att orda något härom.
Utskottet har sagt, att det villigt erkänner det vackra och
mcnniskovänliga i motionen; men det afstyrker den ändå. Jag
säger för min del, att jag också villigt erkänner det vackra och
menniskovänliga deri, men jag tillstyrker den, och det gör jag
Angående
bröds för¬
säljning
efter vigt.
(Forts.)
N:o 18.
22
Lördagen den 14 Mars.
Angående
bröds för¬
säljning
efter vigt.
(Forts.)
derför, att all vacker och menniskovänlig sträfvan bör finna un¬
derstöd. Det är sant, att denna fråga egentligen är en städernas
och enkannerligen de stora städernas fråga. Men den är icke min¬
dre vigtig derför. Må vi betänka, att exempelvis i hufvudstaden
finnes ingen enda familj, hvarken bättre eller sämre, hvarken ri¬
kare eller fattigare, som bakar bröd i hemmet. I de större och
rikare familjerna skulle det icke löna sig, derför att de skulle lägga
så mycket goda saker i sitt bröd, att det blefve dyrare än bagar¬
bröd. Dessutom kan husfrun sällan den konsten att baka, och
hennes tjenstflickor lika litet. I de mindre familjerna, som
ofta ej hafva mer än två rum och kök med många inneboende
eller ett rum och kök eller ett rum och del i kök eller ett rum
utan kök, är det rent af omöjligt för husmodern att sjelf haka det
erforderliga brödet. Alltså är hela stockholmsallmänheten be¬
roende af yrkesbagarne.
Utskottet säger rätt egendomligt om motionärens förslag: »Det
torde icke heller kunna anses lämpligt, såsom innehållande på
samma gång ett återgående till äldre tiders, näringsfriheten och
det fria aftalets rätt inskränkande lagstiftning och en ständig
frestelse att på bekostnad af brödets godhet uppnå och vidmagt-
hålla dess afsedda vigt.» Jag skall då be att först få säga några
ord om näringsfriheten. Jag kan icke finna hvad det kan blifva
för intrång i den derför, att brödet säljes efter vigt, så att man
vet, hvad man får för sina penningar. Dessutom — och detta bör
man noga lägga märke till — är det just under näringsfrihets-
tidehvarfvet som man allt mer och mer börjat tillämpa vigt¬
systemet i stället för styck- och måttsystemet. Jag skulle kunna
uppräkna en mängd artiklar, som nu säljas efter vigt, men som
förr såldes efter räkning, stycke, knippa o. s. v. I alla tider ha
också i våra speceributiker sålts kryddor, socker, kaffe och dylikt
till det allra minsta qvantum efter vigt. Icke vore det väl mera
besynnerligt, om man hade ett par vigtskålar i bageributiken eller
brödbutiken 1 Dör 20, 30 år tillbaka kunde man icke köpa en tunna
spanmål efter vigt, utan efter ögonmärke och den känsel, man
hade i handen, när man var van spanmålsuppköpare. Nu säljer
man all spanmål uteslutande efter vigt, och jag tror att hvarken
köparen eller säljaren förlora derpå. Det vill då förefalla under¬
ligt, om ej brödet, som är en produkt af spanmålen, också skulle
kunna säljas efter vigt. Hvad derefter den nämnda frestelsen be¬
träffar, säger utskottet, att det skulle blifva »en ständig frestelse
att på bekostnad af brödets godhet uppnå och vidmagthålla dess
afsedda vigt». Härmed menas naturligtvis, att bagarne skulle
komma i frestelse. Jag för min del känner de allra flesta af Stock¬
holms åtminstone mera framstående bagare. Men icke känner jag
dem från den sidan, att de vilja begå sådana uppsåtliga synder
som att försämra brödet, derför att det skulle hafva en bestämd
vigt. Dessutom får jag säga, att, om en dylik frestelse finnes,
den finnes lika mycket nu, som den skulle komma att existera då.
Ty om bagaren skulle säga, i händelse brödet såldes efter vigt:
jag är nu tvungen att göra brödet så mycket sämre, derför att det
Lördagen den 14 Mars.
23
N:o 18.
måste hålla en gifven vigt; ja, då har han nu anledning att
såga: derför att jag är tvungen att hålla hrödet så godt som möj¬
ligt, så måste jag också hålla det så smått som möjligt. De ut¬
jemna hvarandra, dessa båda förhållanden. Man måste dessutom
komma i håg, att bagaren måste ställa så till, att han ej förlorar
på sin affär. Hvar och en vill förtjena så mycket han kan, men
lian måste också tänka på att bevara och behålla sin kundkrets.
Om nu en bagare har sämre bröd, derför att detta måste hafva en
bestämd vigt, så har en annan bagare fullgodt bröd, och då gå
kunderna dit.
Jag tycker för öfrigt, att, när man åberopat Danmark, man
också kunnat åberopa något annat land, t. ex. det folkrika Frank¬
rike med dess många stora städer. Der är det så väl reglemen-
teradt i afseende å brödförsäljningen, att, såsom jag vid ett före¬
gående tillfälle omnämnt, den l:ste i hvarje månad på börsen ett
"visst mjölpris bestämmes och efter detta pris brödets vigt regleras
i alla bageributiker. Denna reglering gäller lika länge som det
faststälda mjölpriset. Man har i Frankrike tre sorters bröd, ett
slag af tertia mjöl, ett af sekunda eller nära nog prima och ett af
ytterligt prima mjöl. Alla dessa brödsorter säljas efter vigt an¬
tingen i hela stycken eller i mindre delar, som skäras af i butiken.
Dessutom har man i Frankrike tre sorters kaffebröd. Alla dessa
tre sorter bakas af samma deg, ha således alldeles samma innehåll.
Blott formen är olika: det ena är långt, det andra rundt och kallas
kransar, det tredje är en stor bulle med hål midt uti såsom i våra
kakor. I Frankrike finnes det således sex brödsorter. Huru många
tro herrarne, att vi ha här i Stockholm för närvarande? Jo, 60
sorter med minst 100 olika storlekar. Kan detta vara lämpligt?
Jag vill ej trötta herrarne, så vida jag icke blir tvungen till det,
men annars har jag lista på sorterna med mig, så att jag kan upp¬
räkna dem alla.
Jag får emellertid säga herrarne ytterligare, att bageriidkarne
i Stockholm icke skulle blifva lidande på en omreglering; och all¬
mänheten skulle må bra af den. Om vi kunde komma derhän, att
hvarje person i Stockholm hade sitt bröd blott 2 öre billigare per
dag — arbetarne äta ju mycket bröd, det veta vi litet hvar —
skulle det göra icke mindre än i det allra närmaste 2,000,000 kro¬
nor om året endast för hufvudstaden. Den förändring, hvarom nu
är fråga, men som jag mycket väl förstår icke kan komma till
stånd nu, skulle vara mycket nyttig och behöflig. Det skulle också
gå åt lika mycket mjöl och lika mycket spanmål äfven sedan, så
att herrar landtbrukare behöfva icke vara rädda för att de skulle
få sälja mindre, om förändringen komme till stånd. Det är alle¬
nast verksamheten i bagerierna, som skulle blifva enklare, billigare
för bagarne, så att följaktligen det skulle kunna lemnas åt kun¬
derna billigare, men på samma gång ett lika kraftigt och lika
närande bröd. Till följd af vanan tror jag dock, att reformen just
när den skulle ske och kanske ett par månader derefter skulle
kännas litet underlig. Men denna känsla skulle snart vara öfver,
och följden af en kongl. förordning angående bröds försälj-
Angående
bröds för¬
säljning
efter vigt.
(Forts.)
N:o 18.
24
Lördagen den 14 Mars.
Angående
bröds för¬
säljning
efter vigt.
(Forts.)
ning efter vigt skulle efter ett hälft år blifva, att det i Stock¬
holm funnes 40 brödsorter mindre att välja på än vi nu ha —
och detta kan väl icke vara annat än en fördel. Och denna,
fördel skulle — det vill jag framhålla som konklusion af det hela
— leda derhän, att det då icke blefve någon svårighet att reglera
arbetstiden i bagerierna. Ty efter förändringens genomförande
säger sig sjelft, att man icke behöfde använda så lång tid och ha
så mycket bråk vid bakningen, då hrödsorterna inskränktes, om
icke till så få som i Frankrike, der de äro, som sagdt, endast sex,
så dock i betydlig mån.
Med risk att bli ensam jemte motionären om detta mitt yrkande,,
skall jag anhålla att få yrka bifall till motionärens förslag och
afslag å utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Hedin, Gustaf Ericsson från Stockholm
och Persson från Arboga.
Herr Lundell yttrade: Det har sagts af den siste talarem
att invånarne i städerna ej baka sitt bröd sjelfva. Och man har
menat, att bränslet skulle bli så dyrt, att det ej lönar sig. Jag
har sett här i Stockholm, att man kan grädda bröd i en vanlig
kakelugn. Jag har visat sådant bröd för utskottet, som hade att
behandla denna fråga, och jag tror icke, att någon i utskottet
kunde säga annat, än att det brödet var utmärkt bra. Och det
fordrade ju ej det ringaste särskilda bränsle att åstadkomma sådant
bröd, utan blott arbete. Derför tror jag icke, att man ens i huf-
vudstaden är alldeles beroende af bagarnes pris.
Skall man nu bestämma vigten, kan man icke åstadkomma
det motionären vill, utan att äfven bestämma priset. Men då blir
man tvungen att bestämma, huru mycket bagarne skola betala sina
arbetare och i byra för sina lokaler, om de skola kunna existera.
Jag tror, att man då råkar in i ett föråldradt, medeltida skråväsen.
Och icke borde man från radikalt båll åtminstone önska att få
tillbaka sådant, som funnits för åtskilliga 100-tal år sedan. Icke
tror jag heller, att man bör söka lagstifta för att hindra folk att
äta h vilket bröd de vilja. Jag tror icke heller, att det är så ondt
om vigter, att ej enhvar, som köper bröd, kan få veta, huru mycket
han får för sina penningar.
Jag kan sålunda icke finna, att det finnes något rimligt
skäl att bifalla motionen, och yrkar derför bifall till utskottets,
förslag.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr-
talmannen till proposition upptagit hvartdera af de båda yrkanden,
som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.
Lördagen den 14 Mars.
25
N:o 18.
§ 10.
Härefter föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion om inskränkning i
den Konungens befallningshafvande tillkommande rätt att vid re¬
kryterings- och remonteringsförrättning förelägga viten.
I motion, n:r 220, inom Andra Kammaren hade herr O. Walter
föreslagit: »att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t måtte utfärda sådana föreskrifter, hvarigenom till § 10 i nu
gällande landshöfdingeinstruktion och andra stadganden, som hit-
höra och möjligen behöfva ändras, fogas tillägg af innehåll, att
rekryterings- och remonteringsskyldige, som med vederbörliga betyg
af legitimerad läkare och veterinär kunna styrka, att af dem upp¬
visade rekryt och remont uppfylla de allmänna vilkoren för an¬
taglighet, icke må för bristande rekrytering och remontering plikt¬
fällas»; men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.
Om inskränk¬
ning i den
Konungens
befallnings¬
hafvande till¬
kommande
rätt att vid
rekryterings-
och remonte-
rings förrätt¬
ning före¬
lägga viten.
Ordet begärdes af
Herr "Walter, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Uti
min motion har jag begått det fel, som utskottet ock påpekat, att
jag åberopat en kongl. instruktion af den 10 oktober 1855, i stäl¬
let för att jag bort åberopa ett kongl cirkulärbref af den 17 no¬
vember 1800. Men då min afsigt hufvudsakligast varit att påpeka
det efter mitt tycke orimliga i Konungens befallningshafvandes
rätt att godtyckligt förelägga viten, kan det komma på ett ut,
hvilkendera af dessa förordningar jag åberopat. Båda äro lika an¬
vändbara i magtmissbrukets tjenst. Utskottet anser emellertid, att
den af mig ifrågasatta inskränkningen hvarken är lämplig eller af
behofvet påkallad. Utskottet säger på sid. 3 bland annat: »Det
kan för en rust- eller rotehållare vara förenadt med ekonomisk
fördel att så länge som möjligt låta vakansen fortfara. Denna
ekonomiska fördel måste helt naturligt vexla allt efter förhållan¬
dena inom olika orter och kan för öfrigt vara beroende äfven af
tillfälliga konjunkturer. A andra sidan bör vitet kunna så af-
passas, att det fullständigt uppväger nämnda fördel och förmår
öfvervinna den tredska, som tilläfventyrs gör sig gällande. Att
under sådana förhållanden fastställa ett maximibelopp, som vid
vitets bestämmande ej finge öfverskridas, vore efter utskottets
mening icke välbetänkt. Och om en rust- eller rotehållare anser
ett honom förelagdt vite vara för högt tilltaget, står det honom
öppet att öfver beslutet anföra besvär.» Derpå vill jag nu svara,
att jag icke kan förstå, huru det skulle kunna vara någon fördel
för en rotehållare, under de förutsättningar jag berört, att gång på
gång anskaffa rekryt, företaga resor för rekryts uppsökande och
legando, resa till läkare för att utröna, huruvida han är antaglig
eller icke, resa till rekryteTingsstället i förhoppning att få honom
placerad och så ersätta honom för tidspillan. Jag kan ej fatta,
N:o 18.
26
Lördagen den 14 Mars.
Om inskränk- huru det under sådana förhållanden skulle kunna vara till fördel
Korum ^ens a^. ^ör nå°on tid undandraga sig skyldigheten att fullgöra rekry-
befaUnmgs- ikring. Hvad åter vidkommer möjligheten att besvära sig öfver
hafvande till- ådömdt vite, så är detta lättare sagdt än gjordt. Det torde vara
kommande temligen bekant för en och hvar, att kanske i nio fall af tio så¬
rätt att vid dant blott skulle lända till ytterligare kostnad för den rekryterings-
ochfemonte skyldig0. J ag är alltså fortfarande öfvertygad om att en inskränk-
ringsförrätt- ning 1 detta fall vore lämplig och af hehofvet påkallad. Jag an-
ning före- ser, att den är lämplig derför, att de nuvarande bestämmelserna,
lägga viten. enligt hvilka en myndighet kan utan inskränkning ålägga vite,
(Forte.) enligt min tanke äro orimliga och ej med ett sundt rättsbegrepp
äfverensstämmande. Jag anser vidare den af mig påyrkade för¬
ändringen af hehofvet påkallad, derför att jag vet, att höga viten
hafva blifvit ålagda och kunna komma att åläggas för öfrigt oför¬
vitliga personer, derför att de icke på förhand kunnat öfvertyga
sig om, huruvida en anskaffad remont eller rekryt kommer att af
vederbörande blifva antagen eller icke. Detta är en sak, som det
icke står _ i den roteringsskyldiges förmåga att bedöma, äfven om
han gör sitt allra bästa. Jag anser ock den af mig föreslagna åt¬
gärden af hehofvet påkallad, derför att blotta möjligheten för en
myndighet att godtyckligt och utan någon begränsning kunna
ålägga straff eller vite i sig. innebär en fara, som ju förr dess
bättre bör inskränkas inom rimliga gränser.
Hufvudsyftet med min motion var dock att under de förut¬
sättningar jag uti densamma vidrört rekryterings-och remonterings-
skyldige måtte befrias från vite. Detta har emellertid utskottet
afstyrkt af skäl, som omnämnas på sid. 4 af betänkandet, der ut¬
skottet bland annat säger:
»Det är påtagligt, att vid sidan af dessa allmänna bestämmel¬
ser måste uppställas en del andra, mera speciella vilkor för an¬
tagning, hvilka ej heller kunna eftergifvas. Till rekryt kan ej
gerna antagas en person, hvilken är känd såsom oärlig, begifven
på dryckenskap eller eljest opålitlig.»
Häremot vill jag då invända att, för att en rekryt skall an¬
ses antaglig ju äfven fordras frejdebetyg. Af detta bör ju veder¬
börande mönsterherre kunna göra sig öfvertygad om, huruvida
några hinder af denna art föreligga, eller om rekryten kan antagas.
Hvad åter angår möjligheten, att rekryten skulle vara begifven
på starka drycker, oärlig eller opålitlig, så lärer det vara mycket
svårt, ja, omöjligt för vederbörande att göra sig något bestämdt
begrepp om denna sak, ty rekryten lärer väl i de flesta fall vara
för vederbörande okänd. För att gorå sig ett begrepp, om han i
detta fall är lämplig eller icke, fordras naturligtvis erfarenhet. Ett
afgörande deraf kan icke ske på rak arm vid rekryteringsmötet.
Jag kan nog förstå, att i landets sydligare delar, der det i
allmänhet är goda kommunikationer och afständen från roten till
rekryteringsstället jemförelsevis små, man på förhand och i god
tid kan för vederbörande militärläkare uppvisa anskaffad rekryt
och sålunda öfvertyga sig om, huruvida lian blir antagen eller
icke, i hvilket senare fall det lätt låter sig göra att anskaffa en
Lördagen den 14 Mars. 27 N.O 18*
annan rekryt. Men annorlunda ställer sig saken i de nordliga Om inskränk-
länen. Der kan den rekryteringsskyldige hafva ett afstånd af 15 ™n9 * den
å 20 mil och derutöfver från roten till rekryteringsmötet. Nu har jjefaUnmqs-
en rekryteringsskyldig der först att företaga ibland rätt besvärliga hafvande till-
resor för att uppsöka och lega en rekryt. Sedan har han den långa kommande
resan på delvis obanade vägar eller efter kostsam gästgifvareskjuts fött att vid
till rekryteringsmötet. När han kommer dit, får han kanske sin
rekryt kasserad och får då naturligtvis icke blott vidkännas de ringsförrätt-
dryga resekostnaderna, utan måste äfven ersätta rekryten för för- ning före-
lorad tid. Om detta upprepas tre eller flere gånger, så kan man lägga viten.
lätt inse, hvilka kostnader det skall ådraga den rekryteringsskyl- (Forts.)
dige. Dertill skulle så komma böter, som enligt ett kungabref af
den 14 oktober 1766 —om jag icke mins orätt — kunna uppgå till
hela lönen och 3/4 af hemkallet. Om nu lönen till en soldat
uppgår till 150 kronor, så kunna böterna komma att stiga till detta
belopp plus det belopp, hvartill 3/4 af hemkallet kan uppgå. Har
nu den rekryteringsskyldige den oturen att få sin rekryt kasserad
flere gånger, så kan man lätt inse, att detta kommer att medföra
orimliga kostnader, som dertill äro alldeles onödiga. Hvarför då
icke i all rimlighets namn medgifva, att den som med intyg kan
styrka, att läkare eller veterinär förklarat den för honom uppvisade
rekryten eller remonten vara fri från fel, och som uppfylt alla de vil¬
kor, som förordningen bestämmer, icke må för bristande rekrytering
och remontering pliktfällas. Jag anser detta vara en rimlig be¬
gäran.
Jag skall, ehuru det kanske är små utsigter för bifall till min
motion, dock yrka bifall till densamma och afslag å utskottets
hemställan.
Herr Wellander anförde: Herr talman! Då jag inom ut¬
skottet har varit föredragande i den fråga, som nu föreligger, så
skall jag be att med några ord få bemöta hvad motionären här
yttrat.
Motionären anmärkte, att vid rekryterings- och remonterings-
förrättningar vitena understundom sättas till alldeles för höga be¬
lopp, och att det derför är nödvändigt att begränsa dessa viten.
Motionären har emellertid icke påstått, att man skulle kunna all¬
deles upphäfva länsstyrelsernas rätt att stadga viten. Men om nu
viten skola förekomma, så är det ju alldeles gifvet, att de måste
afpassas efter förhållandena i hvarje särskildt fall; och som för¬
hållandena vexla efter olika orter och efter olika konjunkturer, så
framgår deraf efter mitt förmenande, att det också är nödvändigt
att i olika mål sätta vitena till olika belopp.
I motionen påpekas, att vitena kunna gå så högt som till 400
kronor. Jag har ej hört, att något sådant förekommit i mer än
ett enda mål, nemligen i ett besvärsmål, som refererats i kansli¬
rådet Weidenhielms samling af författningar rörande rustnings-
och roteriugsbesvärens utgörande; och anledningen, hvarför det
blifvit der refereradt, är förmodligen den, att vitet satts så högt.
Då det kan vara af intresse att känna till hvad som i detta mål
N:o 18.
28
Lördagen den 14 Mars.
Om inskränk- förekommit, skall jag be att med ett par ord få redogöra derför.
ning i den J juni månad 1881 inträtfade vakans för en soldatrote vid Elfs-
befaUmnqs- 5orgs regemente, och först i december 1883, d. v. s. efter 2'/2 års
hafvande till- förlopp, blef ny soldat antagen. Under tiden hade rotehållarne
kommande upprepade gånger fått sig förelagdt vid vite att ställa antaglig karl,
rätt att vid och då de icke gjorde detta, dömdes de att utgifva de försutna
rekryterings- yitena. Så fäldes de uti juli 1882 till 50 kronors vite, i mars.,1883
ringsförrätt- ^ 150 kronors och i juni samma år till 200 kronors vite. Öfver
ning före- dessa vitesbeslut anförde rotehållarne besvär hos Kongl. Maj:t och
lägga viten. anhöllo samtidigt att af nåd befrias från vitena. Men, så vidt man
(Forts.) af handlingarne kunde se, hade rotehållarne ej ens gjort något för¬
sök att anskaffa karl; de hade helt enkelt uteblifvit från alla re-
kryteringsförrättningarne, och under sådana förhållanden faststälde
Kongl. Maj:t länsstyrelsens beslut och fann icke heller nådeansök-
ningen förtjena afseende. Jag ber att få påpeka, att de 400 kronor,
om hvilka i detta mål var fråga, icke dömdes ut vid ett och samma
rekryteringsmöte, utan beloppet utgjorde summan af tre särskilda
viten, som vid olika tillfällen blifvit rotehållarne förelagda, samt
att rotehållarne här gingo så långt i försumlighet, att de icke ens
brydde sig om att infinna sig vid rekryteringsmötena. Hvad som
i detta mål förekommit kan derför icke motivera den begränsning,
som motionären förordat.
För öfrigt ber jag att få anmärka, att, äfven om motionen
skulle bifallas, någon begränsning i länsstyrelsernas rätt att före¬
lägga viten icke derigenom åvägabringas. Ty något yrkande om
sådan begränsning är icke i motionen framstäldt.
Motionären har nu sjelf angifvit hufvudsyftet med sin motion,
nemligen att utverka en sådan ändring i gällande författningar,
»att rekryterings- och remonteringsskyldige, som med vederbörliga
betyg af legitimerad läkare och veterinär kunna styrka, att af dem
uppvisade rekryt och remont uppfylla de allmänna vilkoren för
antaglighet, icke må för bristande rekrytering och remontering plikt¬
fällas »; och han erinrade om svårigheten, särskildt uti de norr¬
ländska länen med deras ofantliga utsträckning, att fullgöra rekryte¬
rings- och remonteringsskyldigheten. Det kan ju icke förnekas,
att under de förhållanden, som motionären påpekat, denna skyldig¬
het ofta kan kännas tung. Det kan heller icke bestridas, att det
måste vara bittert för en rotehållare, när han anskaffat en karl,
som han sjelf tror vara fullt antaglig, och med denne gjort en lång
resa till rekryteringsmötet, att der få karlen kasserad och sjelf
blifva pliktfäld. Men äfven om motionen bifalles, kommer ju i
alla fall rekryteringsskyldigheten att stå qvar och af hvarje lojal
rotehållare fullgöras. Och hvad beträffar faran att blifva bötfäld,
ehuruväl man fullgjort allt hvad man kunnat för att uppfylla sitt
åliggande, så tror jag, i likhet med utskottet, att med tillämpning
af nu gällande bestämmelser något dylikt svårligen kan ifråga¬
komma. Jag har försökt att i landtförsvarsdepartementet få reda
på några mål just ifrån Jemtlands län, der motionären är bosatt,
för att kunna bedöma, huru man der tillämpat rätten att ålägga
viten, och jag har i ett dylikt mål sett ett uttalande af länsstyrel-
29
N:o 18.
Lördagen den 14 Mars.
sen i Östersund, hvilket jag anser vara för denna fråga belysande.
I ett besvärsmål, som år 1886 drogs under Kongl. JVIajrts pröfning,
yttrade Konungens befallningshafvande i Östersund uti afgifvet
betänkande:
»Det är nog en gängse föreställning bland länets remonterings-
skyldige rotehållare, att blotta uppvisandet vid remontmöte af häst
bör betraktas såsom fullgjord skyldighet i hvad på dem ankommer,
■och att det förhållande, att hästen är till det afsedda ändamålet
oduglig, icke bör räknas dem till last, då sådant icke kunnat af
dem bedömas. Så betraktar äfven Eders Kongl. Maj ds befallnings¬
hafvande saken, då allt går rätt till, och det förekommer icke, att
en rotehållare fälles till vite, då anledning är att antaga, att hästen
uppvisats på god tro och de fel, hvarför djuret kasserats, icke
antagligen kunnat vara af rotehållarne kände. Deremot måste
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande låta sig angeläget vara
att tillse, att icke missbruk sker och att icke rotehållarne lyckas
undandraga sig sina skyldigheter under föregifvande att de gjort
sitt bästa.»
Utskottet har framhållit vådan utaf den lagändring, som af
motionären blifvit begärd. Utskottet säger nemligen: »En sådan
lagändring skulle medföra den verkan, att en tredskande rust- eller
rotehållare kunde, utan synnerligt besvär, saklöst undandraga sig
sin skyldighet i berörda hänseende.» Ja, så är verkligen förhållan¬
det, och för att bestyrka detta vill jag åberopa en händelse från
det län, jag tillhör. Det inträffade för några år sedan, att en rote¬
hållare, som fått sig förelagdt vid vite att vid ett visst rekryterings-
möte framvisa en antaglig rekryt, instälde sig vid mötet, åtföljd af
en stark och frisk karl, som var för förrättningsmännen okänd, men
som emellertid visade sig ega god frejd och uppfylla alla de s. k.
allmänna vilkoren för antaglighet. Tillfälligtvis var dock vid för¬
rättningen närvarande en person, som kände igen karlen och upp¬
lyste, att denne strax förut blifvit af stadens rådstufvurätt dömd
till ansvar för snatteri —• hvarom således anteckning icke fans i
hans frejdebetyg — samt att han på sista tiden blifvit upprepade
gånger bötfäld för fylleri och andra förseelser mot den allmänna
ordningen. Då nu förrättningsmännen närmare undersökte för¬
hållandet, kom det i dagen, att det icke varit vare sig rotehålla-
Tens eller den medförde karlens mening, att den senare verkligen
skulle komma att tjena som soldat, utan att de uppgjort en kom¬
plott i ändamål endast att få rotehållaren befriad från det vite,
som varit honom förelagdt, och rotehållaren hade för det ändamålet
lofvat den tilltänkte rekryten en viss belöning. Karlen blef natur¬
ligtvis kasserad. Men om motionärens förslag då varit lag, så är
det ju alldeles klart, att rotehållaren icke kunnat fällas till vitet;
och han hade äfven nästa gång kunnat freda sig från böter genom
att uppvisa samma karl, som förmodligen äfven då uppfylde de
»allmänna vilkoren». Och ej nog med detta! Karlen hade kunnat
vid samma tillfällen stå till tjenst åt hvilken annan rotehållare som
helst, som velat begagna sig af eu sådan fint för att slippa undan
ett vite. — Herrarne kunna väl finna, att eu lagändring, som skulle
Om inskränk¬
ning i den
Konungens
befallnings¬
hafvande till¬
kommande
rätt att vid
rekryterings-
och remonte¬
ring s förrätt¬
ning före¬
lägga viten.
(Forta.)
N:o 18.
30
Lördagen den 14 Mars.
Om inskränk¬
ning i den
Konungens
befallnings¬
hafvande till¬
kommande
rätt att vid
rekryterings-
och remonte-
ringsförrätt-
n ing före¬
lägga viten.
(Forte.)
Angående
vilkor en för
tillverkning
af bränvin.
möjliggöra dylika missbruk, icke kan godkännas; genom ett sådant
lagbud skulle ju hela den indelta arméns organisation kunna äfven-
tyras och förfelas.
På grund af hvad jag nu anfört får jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Walter: Emot hvad den ärade talaren anfört ber jag
att få anmärka, att, såsom jag redan förut påpekat, under de för¬
utsättningar jag föreslagit, den rekryteringsskyldige skulle för läkare
uppvisa den föreslagne rekryten och få ett intyg angående rekry¬
tens duglighet. För det första är ju redan detta en garanti för att
den rekryteringsskyldige icke gerna skall ådraga sig dessa besvär
och kostnader blott för att undandraga sig rekryteringsskyldighetens
fullgörande, och dessutom bör man väl besinna, att den som brister
deri väl ändå får betala vakansafgift. Jag har alltså fortfarande
svårt att begripa, hvad det skulle vara för en fördel för honom att
undandraga sig rekryteringsskyldigheten. Jag tycker det vara tem-
ligen klart, att detta undandragande alls icke är någon fördel för
honom, ty förr eller senare måste han väl få lof att sätta rekryt,
emedan, om jag icke tager fel, då man fyra gånger försummat an¬
skaffa godkänd rekryt, vederbörande sjelfva lega en sådan, och då
kunna de betala honom hvilken lön de behaga. Dessutom qvar-
står fortfarande den orimligheten att vi hafva en lagbestämmelse
om viten, der det ej finnes några gränser för huru långt den vites-
dömande myndigheten kan gå. Detta anser jag vara så ohyggligt
orimligt och något som ovilkorligen bör inskränkas. Jag får der¬
för fortfarande yrka bifall till min motion.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.
§ Il-
Till behandling företogs härefter bevillningsutskottets betän¬
kande n:o 12, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 31, hade herr
Ola Nilsson hemstält,
»att skatten för tillverkning af bränvin med melass från hvit-
betssockerfabrik såsom råämne måtte utgå med 10 öre högre belopp
per liter normalstyrka än hvad som erlägges för potatis- eller span-
målsbränvin, samt att denatureringsafgiften för sprit måtte begrän¬
sas till verkliga kostnaden för användt denatureringsmedel.»
Vidare hade herr N. Jönsson i Gammalstorp i en inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 187, i hvilken motions syfte fem af
kammarens ledamöter instämt, hemstält,
»att Riksdagen ville bifalla följande förslag samt vidtaga de
förändringar i gällande kong! förordning om tillverkning af brän¬
vin, som deraf kan blifva en följd:
För bränvin, som tillverkas af melass, erlägges en förhöjd till-
verkningsskatt af 10 öre per liter 50 % bränvin. Om med detta
råämne äfven andra slag af råämnen samtidigt användas för till-
Lördagen den 14 Mars.
31
3f:o 18.
verkning af bränvin, skall äfven för sådant bränvin erläggas den
förböjda skatten.
Den, som till bränvinstillverkning använder melass, utan att
derom bos vederbörande brännerikontrollör göra anmälan, straffas
med böter från 500 kronor till 1,500 kronor samt erläggeT dessutom
en särskild förböjd tillverkningsskatt med 10 öre för hvarje liter
bränvin, som utan sådan anmälan blifvit af melass tillverkadt.»
Utskottet bemstälde:
*l:o) att berr Ola Nilssons ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
2:o) att berr N. Jönssons förevarande motion ej heller må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
Efter föredragning till en början af punkten 1 begärdes ordet af
Herr Jönsson i Gammalstorp, som yttrade: Herr talman! Jag
ber att få framställa yrkande derom, att diskussionen må få röra
sig om båda punkterna i detta bevillningsutskottets betänkande.
Till hvad berr Jönsson sålunda bemstält lemnade kammaren
sitt bifall.
Herr talmannen lät i följd häraf uppläsa jemväl punkten 2,
hvarefter ordet å nyo lemnades till
Herr Jönsson i Gammalstorp som nu anförde: Jag bar anfört
såsom skäl för min motion, att i Tyskland, der jordbruksförhållandena
i mycket äro likartade med bos oss, skatten å tillverkningen af
bränvin utaf melass bar åsätta högre än skatten för bränvin, till¬
verkadt af jordbruksprodukter i allmänhet, att melass finnes i till¬
räcklig mängd att årligen tillgå för att jemte pressjästfabrikernas
bränvin åstadkomma hela vårt lands konsumtion af bränvin, att
melassen är så billig, att bränvin deraf kan tillverkas för omkring
5 öre per liter, att detta förhållande skall åstadkomma potatis¬
bränningens undergång, att denna således skall komma att upp¬
höra, och att detta tydligtvis i samma mån skall verka skadligt
på potatisodlingen i vårt land, hvilken till stor del bedrifves för
bränvinsbränningens skull.
Vidare bar jag anfört såsom skäl för min motion, att nyss¬
nämnda omständighet kommer att verka nedsättning af fastighets¬
värdet på egendomar och på så sätt åstadkomma minskning i sta¬
tens inkomster, i form af minskad bevillning, äfvensom att i följd
af potatisodlingens minskande många arbetarefamiljer skola komma
att drabbas af förluster genom minskad arbetsförtjenst och försvå¬
rade tillfällen till försörjning.
Äfven har jag anfört, att melassen utgör ett värderikt foder¬
ämne, hvilket, såsom sådant användt, kan utgöra ett väl behöflig!
tillskott till våra ladugårdar, samt att genom en högre skatt på
bränvin, tillverkadt af melass, statens inkomster skulle komma att
höjas äfvensom bränvinspriset, hvilket senare är något äfven i
nykterhetshänseende att beakta.
Äfven har jag till min motion bifogat samt åberopat ett ut¬
låtande af styrelsen för svenska spritförädlingsaktiebolaget, hvilket,
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin_
(Forts.)
N:o 18.
32
Lördagen den 14 Mars.
Angående då detta bolag bär sina fabriker förlagda i landsortsstäderna och
vilkoren för köper sina behof direkt från tillverkningsorterna, torde vara mest
<i?Vbränvm kompetent att bedöma förhållandena i denna fråga och huru dessa
(Forts.) komma att inverka, derest en fortsatt melassbränning med lika
skatt som för potatisbränning skall fortfarande få bedrifvas. Då
utskottet icke har intagit detta utlåtande i sitt betänkande, så
skall jag, för att utlåtandet må till någon del inflyta i Andra
Kammarens protokoll, be att få uppläsa några bitar ur detsamma.
Efter att hafva talat om pressjästfabrikernas bränvin still verk¬
ning samt sedan den anfört en mängd siffror rörande bränvins-
tillverkningen af melass för att visa huru denna bränning på senare
åren tilltagit, yttrar nämnda styrelse följande:
»Visar det sig sålunda, att numera ett mångdubbelt större
qvantum melass afverkas än blott för några år sedan, så innebär
dock icke den hittills konstaterade ökningen någon svårare fara
för potatisbränningen inom landet. Och likväl förefinnes en sådan
fara, och det utan all fråga af omedelbart öfverhängande slag, ty
hittills hafva ju blott 2 inom Malmöhus län belägna sockerfabriker
börjat tillverka råbränvin af melass, och det är ensamt deras ut¬
verkning, som stigit så, som ofvanstående siffror utvisa.
Det är emellertid lika kändt, att en hel mängd af nya socker¬
fabriker under de senaste åren anlagts — deras antal uppgår under
nu pågående kampanj till 18 — som att Frankrike, till hvilket
land största delen af all i Sverige producerad melass ända tills
helt nyligen exporterades, numera helt och hållet omöjliggjort in¬
förseln dit af denna vara, och att åtskilliga af de svenska socker¬
fabrikerna derför börjat vidtaga anordningar för att följa Arlöfs
och Säbyholms exempel.
Om under sådana förhållanden intet ofördröjligen åtgöres för
att tillräckligt skydda den svenska potatisbränningen, kan det
svårligen betviflas, att icke denna till stor skada för jordbruket i
nästan hela landet kommer att hastigt och våldsamt undertryckas
och nästan helt och hållet upphöra. Huru skadligt detta skulle
vara, tillkommer det icke oss närmare att belysa, men vi vilja
särskildt framhålla, att potatisbränningen har sin kanske största
betydelse deruti, att genom densamma under sådana år, då potatis¬
skörden genom ogynsam väderlek delvis tagit svårare skada, den
del af skörden, som icke kan förvaras någon nämnvärd tid, kan
tillgodogöras ojemförligt bättre än om inga brännerier funnes, som
uppköpte sådan skadad vara och förarbetade den. Ensamt detta
förhållande torde för landet i dess helhet utgöra en tillräckligt af-
sevärd, ofta återkommande besparing, för att det skall få lof att
anses ligga synnerlig vigt uppå att icke låta denna århundraden
gamla, Hån olika synpunkter sedt, gagnande industri hastigt och
kanske fullständigt tillintetgöras af en ny, om hvars gagnelighet
för andra än dem, som närmast bedrifva den, ingen som helst er¬
farenhet vunnits.»
Och längre fram, efter att hafva verkstält en utredning an¬
gående den önskvärda skilnaden i skatt å potatis- och melass-
bränvin, säger styrelsen:
Lördagen den 14 Mara.
33
»Oss synes under sådana förhållanden en skilnad af 5 öre i
tillverkningsskatt vara afgjordt otillräcklig för att förebygga me¬
lassens användning till bränvinsbränning i stor skala. För att nå
detta mål och åtminstone förebygga att melassen som regel använ¬
de.3 till bränvinsbränning, tro vi en skilnad i tillverkningsskatt af
minst 10 öre per liter 50 procent erfordras.
Af dem, som hafva intresse af att melassbränningen kommer
till stånd i större skala och utvecklar sig på potatisbränningens
bekostnad, kommer sannolikt att framhållas, att melassbränvinet är
sämre till sin qvalitet och dyrare att rena, samt att med hittills
kända destillationsmetoder icke kan ur detsamma fås fram lika
ren etylalkohol, som ur vare sig potatis- eller sädesbränvin. Men
skulle på dessa obestridliga förhållanden baseras det påståendet,
att melassbränvin derför utan högre tillverkningsskatt hade svårt
nog att bestå i konkurrensen med potatis- och sädesbränvin, så är
detta uppenbart origtigt, ty skilnaden i tillverkningskostnad är
såsom ofvan antydts, så oerhörd, att det, med kännedom om det
mindre filantropiska än aflarsmessiga sätt, hvarpå åtminstone de
flesta utskänkningsbolagen. helt naturligt sköta sin verksamhet,
icke kan finnas ringaste tvifvel om att icke, derest melassbränvinet
hädanefter beskattades lika med annat bränvin, det förra komme
att hastigt nog undantränga alla andra slag af bränvin.
. Att detta komme att blifva en återgång från en bättre vara
till. en sämre, är påtagligt, och från denna synpunkt torde alla
spritförädlingsfabriker i landet, som under årens lopp med stora
kostnader anskaffat allt bättre och mera fulländade destillations¬
apparater, för att kunna öfverbjuda hvarandra i att lemna så ren
«ch dermed oskadlig sprit som möjligt, enas om att afstyrka en
öfvergång från potatis- till melassbränning, hvilket annars icke
inverkar på dessa företag liksom på potatisbrännerierna, enär
melass-spriten . ännu bättre än potatisspriten behöfver rektificeras
och spritförädlingsfabrikerna derför genom en öfvergång till melass-
bränning i större skala icke, liksom potatisbrännerierna, blefve
■öfverflödiga och nödgades nedlägga sin verksamhet.
För oss framställer saken sig derför så, att, enär landets
konsumtion af sprit är begränsad och icke af moraliska skäl får
uppdrifvas, enär vidare spritexport från Sverige till andra länder
på grund af. tullförhållanden och varans sedan många år synner¬
ligen låga pris på verldsmarknaden är alldeles otänkbar, och enär
slutligen icke heller omsättningen af denaturerad sprit, som en tid
väntades komma att blifva af stor betydelse, visat sig uppo-å till
mer än 1 ä l1/, million liter 50 procent om året inom hela landet,
så är det omöjligt, att en nämnvärd melassbränning kan komma
till stånd i Sverige utan att mer eller mindre fullständigt till¬
intetgöra potatisbränningen, ty för bådadera finnes icke och kan
-icke beredas plats.»
Ilå kammaren nu synes mig börja blifva otålig, skall jag kan¬
ske icke besvära den med vidare uppläsning af detta utlåtande
Men det vill jag säga, att för den, som tagit del deraf, framgår
alldeles tydligt, att en ökning i skatt på melassbränvinet är all-
Andra Kammarens Prof. 1890. K':o IS. •>
N:o 18.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forta.)
N:o 18.
34
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
Lördagen den 14 Mars.
deles nödvändig, för att detta icke skall komma att uttränga po-
tatisbränvinet.
Nu bar utskottet, för att reducera de af mig gifna uppgifterna,
efter att hafva företett en del siäror dels om tillverkningen, huru
den försiggår, och dels vis å vis tillgången på melass, kommit
till den slutsatsen, att af melass skulle kunna tillverkas icke fullt
en tredjedel af den sprit, som för närvarande i Sverige tillverkas,
hvadan utskottet anser, att den af motionärerna framhållna faran
för melassbränningens förderfliga inflytande är betydligt öfverdrif¬
ven. Jag vill nu icke bestrida de af utskottet anförda siffrorna,
jag hvarken vill eller kan det, men äfven om icke melassbrän¬
ningen skulle blifva större än omkring en tredjedel af Sveriges
hela bränvinstillverkning, så är det väl alldeles tydligt, att äfven
denna tillverkning skulle i så betydlig mån skada potatisbränningen
i vårt land, att jag för min del anser, att faran är synnerligt stor,
i synnerhet då dertill kommer, att för mig uppgifvits, att stora,
qvantiteter melass från föregående år finnas vid fabrikerna lagrade.
Att melassbränningen icke tagit synnerlig fart under senare
åren torde bero på de petitioner och motioner, som framkommit
för att åsätta högre skatt å bränvin, tillverkadt af melass. _ Detta
torde vara orsaken till att icke mer än ett melassbränneri, nem¬
ligen i Helsingborg, blifvit under föregående år uppfördt. Men
jag är fullt öfvertygad om att, om icke Riksdagen vidtager någon
åtgärd i form af en skrifvelse eller i någon annan form, det skall
uppväxa många melassbrännerier, sannolikt ett vid hvartenda
sockerbruk i Skåne.
Äfven har utskottet sagt, att den af motionärerna uppgifna
tillverkningskostnaden af allenast 5 öre per liter bränvin skulle
vara orimlig, emedan råvaran skulle betinga ungefär detta pris.
Jag vill då erinra utskottet om, att jag icke i motionen uppgifvit
bestämdt 5 öre, utan endast omkring 5 öre. Men då melassen, rå¬
materialet till detta bränvin, kostar 4 å 5 öre pr liter, och sjelfva
kostnaden för tillverkningen, hvilken är betydligt enklare än den
som användes för bränvins framställning af potatis, icke. torde
uppgå till fullt 1 öre pr liter, så synes deraf, att min uppgift i detta
fall icke torde vara så synnerligen orimlig, utan alldeles precis-
stabel och rigtig.
Ytterligare har utskottet funnit det oegentligt att bestämma
olika skatt för olika slag af bränvin och derigenom förhindra eller
i väsentlig mån försvåra användandet af en inom landet produce¬
rad vara för ett lofligt ändamål, och derför anser sig utskottet ega
fullgiltiga skäl att afstyrka motionärernas yrkanden.
Ja, det kan väl vara, att utskottet anser det, men jag tycker,
att då Tyskland kunnat göra det och vi i mycket annat följt
Tysklands exempel, så skulle det icke vara orimligt för oss att
göra det äfven i detta fall.
»Utskottet vill dock ytterligare erinra om de stora svårig¬
heter med afseende å kontrollen, som skulle uppstå, om olika
skatt lades å olika slag af bränvin, särskildt i fråga om restitution
vid denaturering af sprit, hvilket, på sätt Kongl. Maj:ts befall-
35
Lördagen den 14 Mars.
Jt:o 18.
ningshafvande i Kristianstads län påpekat, torde vara den natur- Angående
ligaste användningen för melassbränvin.» vilkoren för
Ja, om denatureringen skulle ske på det sätt, som af Kongl. ul}v^ni^9
Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län föreslagits, så skulle
detta bränvin denatureras vid brännerierna, och jag försäkrar, att
det då icke skulle blifva någon svårighet att åstadkomma kontroll.
Deremot har jag sjelf af chefen för kontrollbyrån hört, att svårig¬
heter skulle uppstå till följd af olika beskattning, om bränvinet
skulle denatureras på andra ställen. Men han har också på samma
gång sagt, att dessa svårigheter icke äro större, än att, om denna
lagstiftning komme till stånd, nödig kontroll nog kan åstadkommas
af kontrollbyrån.
»Slutligen vill utskottet påpeka, att, då denna fråga redan
genom ofvannämnda petition är dragen under Kongl. Maj:ts pröf¬
ning, man har anledning antaga, att Kongl. Maj:t kommer att låta
verkställa den noggranna utredning, som bör föregå hvarje beslut
i ämnet.»
Jag är af olika mening med utskottet derutinnan, ty jag tror
tvärtom, att om kamrarnes beslut blir såsom utskottet föreslagit,
så skall Kongl. Maj:t anse denna fråga förfallen, eftersom det har
visat sig, att Riksdagen icke vill göra någonting för densamma.
Således, om man vill att någonting skall göras, så måste Riks¬
dagen taga initiativ i detta fall.
Jag vill nu icke påyrka bifall hvarken till min eller Ola
Nilssons motion, tv jag kan ju väl förstå, att det icke kan gå.
Men jag vill begära eu utredning och en skrifvelse derom till
Kongl. Maj:t. Och då denna fråga är af så stor vigt icke blott
för en stor del af vårt lands jordbrukare, utan äfven för många
arbetare, som_ sysselsätta sig med potatisodling, så ber jag att få
framställa följande yrkande, nemligen att Riksdagen ville i skrif-
velse till Kongl. Maj:t begära en utredning i de af motionärerna
angifna afseenden, och att Kongl. Maj:t till nästa Riksdag ville
inkomma med det förslag, hvartill en sådan utredning kan för¬
anleda.
Som sagdt, då saken är så vigtig och då ingen bör kunna
hafva något emot en sådan utredning, hoppas jag, att detta skrifvelse-
förslag skall vinna kammarens bifall.
Herr Collander yttrade: Herr talman! Då jag går att yrka
bifall till utskottets förslag, så skall jag icke uppehålla mig med
någon undersökning af frågan, huruvida motionärernas eller ut¬
skottets åsigter^ om kostnaden för tillverkningen af det ena eller
andra slaget af bränvin m. m. äro rigtiga, utan jag skall fram¬
hålla en enda synpunkt, som synes mig alldeles afgörande för
saken.
Motionärernas förslag innebär ju, om jag så får säga, den ut¬
veckling af protektionismen, att det ena landskapet skall skydda
sig mot det andra. Här gäller det de potatisodlande landskapen,
belägna intill dem, som odla betor. Man vill pålägga tillverknin¬
gen af bränvin förmedelst en produkt, som kommer från jordbruket
36
N:o 18.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forta.)
Lördagen den 14 Mars.
genom sockerbetsodlingen och som dervid utgör en biprodukt,
en särskild beskattning i dess täflan med bränvin, tillverka^ af
potatis. Hvad innebär nu detta? Vi stå i vårt land kanske inom
kort tid inför ett sådant faktum, som att man på en ny väg kan
tillgodogöra sig malmen inom landet. De gamla förädlingsverken,
som icke kunna följa med detta, emedan det t. ex. tattas dem till¬
räcklig kraft för att på den vägen framställa metall, komma då
kanske och säga: »nej, vi kunna icke bestå i denna täflan, ni
måste lägga en ny tillverkningsskatt på metall, åstadkommen t. ex.
med elektriska strömmar». Och så undan för undan; hvarenda
sådan uppfinning, som gör tillverkningen af en vara. billigare,
skulle ju i så fall åstadkomma, att det gamla framställningssättets
innehafvare komme med fordringar på samma vis.
Jag anser derför, att motionärernas förslag i och för sig är
alldeles omöjligt, och att det äfven är omöjligt att ens begära en
utredning. Det är från den synpunkten, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! I mot¬
sats till den siste talaren tror jag, att här föreligger eu fråga, som
är af ganska stor vigt för en stor industri inom landet. Den före¬
gående talaren yttrade, att detta skulle vara höjden eller högsta
graden af protektionism eller något sådant. Ja, mine herrar, jag
är protektionist, men jag är en mycket moderat sådan, och jag
skall be att söka få för kammaren visa, att detta egentligen icke
är någon hög grad af protektionism. Hvad är förhållandet? För¬
hållandet är följande, såvida de uppgifter, som reservanterna le or¬
nat, äro rigtiga, och det vill jag antaga att de äro, då de äro
komna från finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå. _—
Jag vill dock först göra en liten anmärkning mot utskottet; jag
tycker nemligen, att utskottet behandlat frågan nästan för likgil¬
tigt, ty utskottet säger, att utskottet icke varit i tillfälle att för¬
skaffa sig fullt exakta uppgifter om kostnaderna för tillverkning af
melassbränvin. Men det måtte vara derför, att utskottet icke gjort
sig något besvär, ty reservanterna hafva fått sådana upplysningar
från finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå. Jag tror,
att utskottet i likhet med den föregående talaren ansett saken all¬
deles omöjlig och icke gjort sig besvär att utreda frågan. Nu vill
jag söka utreda den, så vidt jag kan, för kammaren.
Hvad föreligger här? Jo, här föreligger enligt de uppgifter,
som lemnats af reservanterna, att det uppfunnits ett råmaterial för
tillverkningen af bränvin, som är så billigt, att under det att till¬
verkningen af bränvin af det förra materielet, potatisen, kostar 13
öre, så kostar tillverkningen af melass endast 5 öre. Hvad blir
följden häraf? Jo, det är icke så som den föregående talaren säde,
att när en ny uppfinning göres, man vill qväfva den. Nej, det
vill jag icke vara med om. Om här funnes så mycket melass,
som behöfdes i landet för att tillverka allt vårt bränvin, då vore
det en annan sak. Men här kan icke produceras mera melass än
en tredjedel af det som skulle åtgå. Hvad blir då följden, om
Lördagen den 14 Mars.
37
>’:o 18.
dessa melassbrännerier komma att anläggas? Och sannolikt komma
de att anläggas. Jag vill endast fästa herrarnes uppmärksamhet
Så huru det på några få år gått med sockerfabrikerna: i början var
et icke många sockerfabriker, men på kort tid hafva så många
uppvuxit. Med nutidens förmåga att spekulera och förtjena pengar,
är jag förvissad om att, om det visar sig att man kan tillverka
bränvin af melass, det skall uppstå många brännerier; det lär ju
redan vara bygdt ett bränneri i Helsingborg för att uteslutande
tillverka bränvin af melass. Om det nu kunde tillverkas bränvin
uteslutande af melass, så kunde staten höja skatten å bränvin.
Men detta låter sig icke göra, ty det finnes icke så mycket melass,
som behöfves för all denna tillverkning. Hvad inträffar då? Jo,
det inträffar, att det måste brännas bränvin af andra varor, eller
också, om det icke tillverkas här i landet, så måste vi importera
varan från utlandet. Jag har hört personer, som sagt, att det ur
nykterhets vänlig synpunkt skulle vara utmärkt bra, om det icke
tillverkades bränvin af annat än melass, ty då skulle icke mer än
en tredjedel så mycket bränvin som nu tillverkas. Men herrarne
må icke inbilla sig att det går så till. Ty sannerligen, så länge
vi vilja supa här i landet, så skaffa vi oss bränvin, om det ock
vore från Kina, ty bränvin skola vi hafva, derest vi icke bestämma
oss för att förbjuda all tillverkning eller import af bränvin. Så¬
ledes, om icke allt bränvin kan tillverkas af melass, så blir det af
potatis eller andra ämnen. Melassbränvinet kommer då att ned¬
trycka priset äfven på andra slag af bränvin, och allt bränvin blir
billigare, hvilket icke ligger i nykterhetens intresse. Nå, säger
man, då kan man ju höja skatten. Ja, det kan man ju göra, men
då det förhållande finnes, att potatisbränvinet aldrig kan tillverkas
så billigt som melassbränvinet, så blir det alltid en prisskilnad
på åtta öre, såvida här föreliggande uppgifter äro rigtiga. Dessa
åtta öre komma då tillverkarne af melassbränvinet att göra sig
till godo, en vinst som rätteligen borde tillkomma staten. Huru
har man till exempel gjort med sockerindustrien? Jo, på den¬
samma är lagd en accis. Hvarför skulle man då icke kunna göra
detsamma med melassbränvinet och säga att det är en accis eller
skatt, som måst blifva följden af melassbränvinets billighet.
Häremot invändes, att man kan icke pålägga denna accis, ty
då blir kontrollen vid denatuTeringen så svår, och då kommer allt
bränvin, som denatureras, att uppgifvas vara brändt af melass.
Jag vet visserligen icke huru kontrollen borde tillgå, men ett vet
jag, och det är att man i Tyskland har funnit sig nödsakad att
pålägga en sådan skatt, och der har det visat sig möjligt att utöfva
kontroll.
Nu har utskottet icke velat göra sig besvär med att skaffa sig
underrättelse i detta afseende i finansdepartementets kontrollbyrå,
men om frågan kommer till Kongl. Maj:t, så gör han sig kanske
underrättad om förhållandet i Tyskland. Tydligt är emellertid, att
någon omöjlighet för en sådan kontroll icke förefinnes, och äfven
om det vore omöjligt, så finnes ett annat alternativ, föreslaget af
länsstyrelsen i Kristianstad, nemligen att af melass skulle endast
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
N:o 18.
38
Lördagen den 14 Mars.
Angående
vilkoren föi
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
få tillverkas bränvin till denaturering, och att allt utaf melass till-
verkadt bränvin skulle denatureras på platsen. Men hvad inträffar
då? Jo, att vi få — hvad vi ju så mycket eftersträfvat — ett
alldeles ofantligt billigt denatureradt bränvin, så billigt till och
med, att det kan konkurrera med fotogén och användas lika väl
till belysning som kokning med mera. Det kan väl icke vara någon
fara.
Medan jag bar ordet, skall jag bedja få påpeka äfven en annan
sak. Jag bar bört åtskilliga tala om melassens värde såsom foder,
och det har framhållits att, om melassen nu skulle användas till
bränvinsbränning, landtmännen skulle blifva af med detta foder
och icke heller få någon ersättning i dranken, ty dranken efter
melass bar intet värde till utfodring.
Med anledning häraf skall jag be att få upplysa, att melass
är ett alldeles utmärkt foder för alla kreatur, hvarför sockerfabri¬
kerna, när detta blir mera allmänt kändt, icke bör hafva någon
svårighet att blifva af med densamma. För några år sedan från¬
togs oss ett utmärkt foder, nemligen majsen, och nu när vi åter
fått ett utmärkt foder, skall det äfven fråntagas oss.
Melassens förträffliga användbarhet såsom foder kan jag bevisa
med exempel ur min egen erfarenhet. Mina hästar har jag plägat
utfodra med 5 kilogram hafre; men då jag i dess ställe utfodrat
dem med 4 kilogram hafre och 1 kilogram melass, så visar det sig,
att de blifva bättre och kraftigare i hullet, på samma gång som
jag förtjent 6 öre på hvarje häst, jag utfodrar på detta senare sätt.
Vidare vill jag påpeka, att melass är ett alldeles ofantligt
värdefullt foder äfven för svin och gifver ett fläsk, som af köpmän
godkännes.
Mine herrar! Med hvad jag nu tagit mig friheten påpeka,
tror jag mig hafva visat, att detta är en fråga af vigt för en gan¬
ska stor industri, och, märk väl, för en industri, som är loflig; ty
det är lofligt att tillverka bränvin. Jag kan icke inse, att det
kan vara från nykterhetens sida farligt att gå in på denna fråga,
då bränvinet sannolikt härigenom blir dyrare, ej heller att frågans
lösning beror på om jag är protektionist eller frihandlare. Frågan
gäller hufvudsakligast huru man skall ordna denna industri, om
den skall kunna fortfara, och huru staten skall komma åt de pen¬
ningar, som den har rättighet att fordra, eller dessa skola stanna
hos vissa producenter.
Efter hvad jag nu påpekat synes det vara skäligt och billigt
att få till stånd en sådan utredning, som af reservanterna begärts,
hvilken utredning naturligen icke kan göras af någon annan än
regeringen. På den grund yrkar jag bifall till det af den örste
talaren framstälda förslag.
Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Motionären
inledde sitt anförande med att redogöra för att i Tyskland bränvin,
tillverkadt af melass, åtsatts en förhöjd skatt samt uttalade den
farhåga att, om man nu icke vidtoge någon likartad åtgärd här
för att förhindra bränvinstillverkning af melass, melassbränvinet
Lördagen den 14 Mars.
39
S:o 18.
tillsammans med jästbränvinet skulle fylla allt behof af bränvin
och undantränga potatisbränningen, hvilket skulle hafva till följd,
att potatisodlingen blefve tillbakasatt, fastighetsvärdena nedsatta
och arbetsförtjensten i landet minskad, med flera dylika svåra följder.
Han åberopade, för att styrka rigtigheten af hvad han i motionen
uttalat, ett utlåtande af svenska spritförädlingsaktiebolaget, hvilket
han ansåg i denna fråga särdeles hemmastadt och kompetent.
Detta är emellertid icke spritbolagets egen uppfattning, ty det
säger på sid. 12 i motionen, att »det ligger i sakens natur att
vår dervid uttalade uppfattning, såsom delvis baserad på om än
så sannolika förmodanden, icke gör anspråk på att vara i alla af-
seenden obetingadt rigtig». Också kan man finna, att samma bolag
på vissa ställen i sitt utlåtande uttalar sig med mycken försigtig¬
het, så till exempel med afseende på den högre tillverkningsskatt,
5 å 10 öre å melassbränvin än å potatisbränvin, som petitionärerna,
hvilkas förslag är detsamma som motionärernas, föreslagit. Om
detta förslag säger bolaget, att petitionärerna »alls icke motiverat
detta sitt ganska obestämda yrkande med några exakta siffror».
Vidare säger samma bolag på sid. 8, att »vi sakna fullständigt
material för att bedöma, huruvida sjelfva tillverkningskostnaden,
såsom petitionen uppgifver, icke är högre för melass än potatis¬
bränvin».
Bolaget vill således icke sjelf tillmäta sig en alldeles afgörande
auktoritet, och det förklarar sig derjemte i två vigtiga hänseenden
.sakna all kunskap för att med säkerhet kunna i frågan uttala sig.
Under sådana förhållanden torde man icke höra tillmäta detta
.spritbolags utlåtande den afgörande auktoritet, som motionären vill
tilldela det.
Motionären redogjorde för hvad detta spritbolag i sitt utlåtande
anfört genom att uppläsa långa stycken ur detta. Jag skall dock
icke uppehålla mig alltför länge vid detsamma, utan blott bemöta
några punkter af dem han uppläste.
Motionären anförde ur utlåtandet först, att det vore en fara af
omedelbart öfverhängande slag, om man icke nu vidtoge någon åt¬
gärd, emedan två sockerfabriker börjat tillverka råbränvin af melass
och det är ensamt deras utverkning som stigit så, att de förbrukat
all till bränvinsbränning använd melass. Detta påstående är en¬
ligt min mening icke rigtigt, ty det torde väl motionären erkänna,
att nog har det bränts bränvin af melass vid andra brännerier än
melassbrännerier, åtminstone har jag kunskap om att ganska mycket
melass användts vid åtskilliga potatisbrännerier. Således torde
hela den qvantitet melass, som åtgått till melassbränning, icke
uteslutande hafva konsumerats vid melassbrännerierna, utan en del
deraf äfven vid potatisbrännerierna.
Vidare framhöll han, att genom de tullförhöjningar, som vid¬
tagits i Frankrike, melassexporten blifvit »helt och hållet omöjlig¬
gjord». Om herrarne vilja taga kännedom om de utaf utskottet an¬
förda siffror med afseende å utförseln af melass, så skola herrarne
finna, att en minskning i utförseln visserligen egt rum, men på
•långt när icke så stor, som man på grund af tullförhöjningen hade
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
N:o 18.
40
Lördagen den 14 Mars.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forte.)
kunnat vänta, ock alls icke sådan att man deraf kan draga den
slutsats, att exporten blifvit helt och hållet omöjliggjord.
Derefter uppläste motionären ett stycke af bolagets utlåtande,
men då deruti icke förekomma några faktiska påståenden, utan
blott allmänna resonnement, kan jag saklöst förbigå detsamma.
I nästföljande punkt — sid. 9 — yttrar bolaget, bvilket, såsom
jag nyss framhöll, sjelf förklarat sig icke kunna bedöma tillverk¬
ningskostnadens storlek, icke dess mindre, att det anser en skilnad
af 5 öre i tillverkningsskatt vara afgjordt otillräcklig och en skilnad
af minst 10 öre per liter 50 procent erforderlig. Till stöd för
denna sin åsigt åberopar bolaget den ändring, som den 16 juni
förlidet år vidtagits uti tyska bränvinsskattelagen af den 24 juni
1887, genom hvilken ändring man infört en skilnad i beskattnin¬
gen mellan å ena sidan sådana brännerier, som antingen tillverka
jäst eller afverka melass, betor eller betsaft, och å andra sidan alla
öfriga brännerier. Bolaget framhåller huru i denna lag är bestämdt, att
för tillverkning af bränvin utaf melass en högre tillverkningsskatt
måste betalas, hvarjemte den principen i fråga om alla de olika slagen
brännerier genomförts, att högre tillverkningsskatt betalas, ju större
bränneriernas utverkning är. Således bar man i Tyskland genom
den förra året vidtagna förändringen infört progressiv beskattning
för tillverkningen, så att ju större denna är, dess högre är skatten.
Och derjemte bar man skilnad mellan skatten på bränvin utaf
melass och på annat bränvin. Detta är rigtigt.
Jag skall icke söka att redogöra för hela den tyska lagstift¬
ningen i detta afseende, hvilket är ett så pass vidlyftigt aktstycke,,
att man icke kan redogöra för densammas innehåll på kortare tid
än några timmar, men så mycket skall jag tillåta mig yttra, att
den i Tyskland införda beskattningen reducerar sig till ganska
måttliga proportioner i jemförelse med hvad motionären nu före¬
slagit. Jag torde först böra nämna, att man i Tyskland beskattar
efter s. k. kontingent, d. v. s. man beräknar 41/2 liter per in¬
vånare, och fördelar det sålunda uppkomna totalqvantum på bränne-
rierna i förhållande till deras förut häfda tillverkning under en
följd af fem år. Detta kallas för kontingent, och hvad som ligger¬
inom denna kontingent är lägre beskattadt än det som öfverstiger
densamma. !Nu är uti den nya lagen föreskrifvet, att de melass-
brännerier, hvilka betala efter kontingent, skola, när alkoholmäng¬
den med V- öfverstiger kontingenten, betala 15 mark för hvarje
hektoliter rent alkohol. I denna lag beräknas öfverallt rent alkohol,
d. v. s. bränvin af 100 procents alkoholhalt, hvilket gör att den
siffra, som finnes uppgifven i den tyska lagen, är dubbelt så stor
mot hvad den skulle vara hos oss, eftersom vi hafva bränvin med
50 procents alkoholhalt såsom normalstyrka. Den ökade beskatt¬
ning af 15 mark per 100 liter ren alkohol, man i Tyskland pålagt
melassbränvin, utgör således, tillämpad på våra förhållanden, ungefär
0,7 öre per liter. Dessutom förekommer i denna inkrånglade lag¬
stiftning äfven den bestämmelsen att, om tillverkningen öfverstiger
en viss storlek, en tilläggsskatt skall betalas, hvilken icke inträder
41
Nso 18.
Lördagen den 14 Mars.
förr än tillverkningen öfverstiger 300 hektoliter, d. v. s. 60,000
liter efter våra förhållanden.
Intill 500 hektoliter — motsvarande 100,000 liter hos oss —
är beskattningen lika för potatisbränvin och för melassbränvin. Det
är först när tillverkningen går derutöfver, som en progressiv ök¬
ning i skatten inträder; men denna ökning är icke särdeles stor.
Först för en tillverkning, uppgående till 400,000 liter om året —
en qvantitet, som endast uppnås af de 24 största bland våra 127
hrännerier — inträder en skilnad i beskattningen af bränvin, som,
då det är tillverkadt af potatis eller säd, beskattas med 31/., pfen-
nige per liter och, då det är tillverkadt af melass, med 6 pfennige
per liter, d. v. s. en skilnad för de olika slagen af bränvin af 2V2
pfennige, som efter våra förhållanden skulle utgöra något mer än
1 öre per liter.
Motionären uppläste vidare ur bolagets utlåtande åtskilligt,
som icke innehåller annat än allmänna resonnement, och jag skall
derför icke uppehålla mig dervid.
Gent emot motionärens anmärkning, att utskottet icke uti sitt
betänkande intagit svenska spritförädlingsbolagets utlåtande, vill
jag endast i förbigående säga, att, då detta redan är bifogadt motio¬
nen, intet skäl förefans att trycka om det för andra gången i
utskottets betänkande.
Vidare öfvergick motionären till en kritik af utskottets be¬
tänkande. Han uppehöll sig likväl icke vidare vid den omständig¬
heten, att utskottet på ett, enligt mitt förmenande, tillräckligt till¬
fredsställande sätt visat, att — i strid mot motionärens påstående
— det icke är möjligt för melassbrännerierna att tillverka den
mängd sprit, som här i landet förbrukas, äfven om dessa brännerier
anlitade hela sin tillverkningsförmåga. Utskottet bär sagt, att det
högsta, som man möjligen skulle kunna uppnå, vore en tredjedel
af den nuvarande sprittillverkningen, men en hvar kan förstå, att
till detta maximum skall man dock icke komma, emedan melassen
har användning äfven för andra ändamål än bränvinsbränning.
Emellertid gjorde motionären det bestämda påståendet, att,
derest nn icke några åtgärder vidtagas, potatisbränningen här i
landet skall helt och hållet tillintetgöras. Ett likartadt yttrande
fälde motionären äfven förra året här i kammaren, då han sade,
att enligt hans förmenande »melassbränningen, om den icke hin¬
dras, redan till nästa höst kommer att tilltaga, så att nästan hvar-
enda sockerfabrik kommer att uppsätta bränneri och bränna melass».
Som vi alla veta, har icke alls något af denna spådom inträffat,
och då man således icke kunde skänka större tillit åt motionärens
uttalande förra året, torde man icke heller nu kunna fästa något
större afseende vid de farhågor han uttalat.
Motionären förmenade också, att utskottet icke haft rätt i sin
uppfattning, att, i fall man nu fattade beslut om att allt melass¬
bränvin skulle denatureras, stora svårigheter skulle uppstå i fråga
om kontrollen. Af kontroll- och justeringsbyrån haae nemligen
motionären erhållit den upplysningen, att kontrollen icke skulle
vara svår att verkställa. Ja, naturligtvis, om man stiftar en lag,
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
K: o 18.
42
Angående
vilkoren för
tillverkning
■af bränvin.
(Forts.)
Lördagen den 14 Mars.
hvarigenom melassbrännerierna förbjudas att tillverka annat brän¬
vin än sådant, som skall denatureras. Om man vidtager en så¬
dan åtgärd, blir kontrollen mycket enkel. Men detta vore dock en
tvångslagstiftning. Svårigheterna vid kontrollen torde blifva omöj¬
liga att öfvervinna, för så vidt de bestämmelser skola bibehållas,
som nu gälla, att man eger rättighet att köpa bränvin hvar som
helst och, under vissa vilkor, sjelf låta denaturera det. Lägger
man en olika beskattning på potatisbränvin och på melassbränvin,
och man vid denatureringen skall återfå skatten, måste man vid
denatureringen kunna undersöka, om man har att göra med melass¬
bränvin, eller med potatisbränvin, och detta låter sig svårligen göra.
En person skulle då kunna uppgifva, att det bränvin som denatu-
rerades vore melassbränvin, och fordra 60 öre per liter i restitution,
fastän han sjelf i skatt endast erlagt 50 öre pr liter. Sådana
föreskrifterna om denaturering nu äro, kunna de derför icke för¬
blifva, om man lägger olika skatt på melassbränvin och annat
bränvin och för att då förekomma underslef finnes ingen annan
möjlighet än att införa ett stadgande, att allt bränvin, som till¬
verkas af melass, skall denatureras inom brännerierna.
Friherre Barnekow hänvisade till reservationen, hvilken enligt
hans förmenande skulle innehålla de sakupplysningar, som vore
nödvändiga för att kunna bedöma denna fråga, och beklagade, att
utskottet icke gjort sig besvär med att utreda frågan, särskildt der¬
öfver att det ej angifvit kostnaden för tillverkningen. Då motio¬
nären, som är sakkunnig, icke lemnat ett enda bidrag till en sådan
utredning, då vidare i det af honom åberopade utlåtandet, som är
afgifvet från så synnerligen kompetent och sakförståndigt håll som
af svenska spritförädlingsaktiebolaget, icke heller lemnas ett enda
bidrag till frågans lösning, och då slutligen, så vidt jag förstår, ej
heller de af kontroll- och justeringsbyrån lemnade uppgifter, som
återfinnas i reservationen, innehålla något i den vägen, så begär
ändock friherre Barnekow, att utskottet skall gorå, hvad ingen af
dessa, hvilkas skyldighet det dock hade varit att göra en dylik
undersökning, har åstadkommit. Jag kan dock upplysa friherre
Barnekow om, att utskottet verkligen gjort sig mycket besvär i
denna fråga. Ganska tillförlitliga uppgifter om tillverkningskost¬
naden hafva insamlats, men utskottet har dock varit försigtigare än
både motionärerna och reservanterna, ty utskottet vill icke komma
och i ett betänkande framlägga sådana siffror, som icke kunna be¬
visas vara rigtiga. Det är en sak att hafva den öfvertygelsen, att
siffrorna äro rigtiga på den grund att man fått dem från personer,
på hvilkas sakkunnighet man icke ett ögonblick kan tvifla och som
man äfven vet vara fullkomligt trovärdiga, och det är en annan
sak att införa dessa siffror som oemotsagda bevis i ett utskotts¬
betänkande till Riksdagen. Emellertid kan jag upplysa, att till¬
verkningskostnaden för melassbränvin, hvilken, enligt motionärens
och svenska spritförädlingsbolagets uppgift — jag vet ej hvarifrån
de fått den — icke skulle belöpa sig till mer än cirka 1 öre per
liter, i sjelfva verket är betydligt högre.
Hvar och en bör ock kunna förstå, att tillverkningen måste
Lördagen den 14 Mars.
43
N:o 18.
blifva dyrare. Af 100 kilogram melass, hvars värde efter 21/, öre
per kilogram beräknas till 2 kronor och 50 öre, får man ungefär
52 liter bränvin. Råämnespriset skulle således bli ungefär 5 öre
per liter melassbränvin. Härtill kommer tillverkningskostnaden.
Vid beredningen användes malt som jäsmedel, vidare syra och
slutligen skall man tillägga arbetslönen, kostnaden för användt
stenkol och de allmänna omkostnaderna för byggnader m. m. Tro
herrarne, att man kan åstadkomma allt detta för 1 öre per liter
eller 50 öre för 100 kilogram melass? De uppgifter, som blifvit
mig lemnade, gå ut på mer än fyra gånger så mycket, och då får
man ett helt annat tillverkningspris för melassbränvin än det hit¬
tills uppgifna.
Vidare ber jag få anmärka, att det lika litet i fråga om melass¬
bränvin som beträffande potatisbränvin förhåller sig så, att tillverk¬
ningsprocessen är afslutad i det ögonblick, då man åstadkommit
råbränvin, ty det är icke råbränvin, som är säljbar vara, utan det
är Tenadt bränvin. Här har man då ytterligare att taga i betrak¬
tande att, då man skall rena detta melassbränvin, man får ett ut¬
byte för prima vara af 60 procent, under det att utbytesprocenten
för potatisbränvin uppgår till 85 å 90. Detta vållar en stor skil¬
nad uti det pris, som man kan tillgodogöra sig för den tillverkade
varan.
Dessutom tillkommer, att renadt melassbränvin säljes i mark¬
naden för l1/2 öre per liter billigare än potatisbränvin, och vidare
att dranken efter potatisbränvin har betydligt högre värde än dran-
ken efter melassbränvin, som icke har något värde alls. Motionären
och jag voro förra året af olika mening om drankens värde. Han
uppgaf då, att det värde på drank eller potatisbränvin, som jag
med stöd af kontroll- och justeringsbyråns uppgifter angaf, nem¬
ligen 2x/2 öre per liter bränvin, vore alldeles för högt. Nu har jag
faktiskt fått upplysning om, att denna siffra snarare är för liten,
ty värdet kan uppgå till 4 öre, per liter bränvin räknadt, för hvilket
pris drank har sålts efter 3,500,000 liter bränvin under loppet af
fyra år, hvilket jag kan styrka med den handling jag här har i
min hand.
Under sådana förhållanden torde herrarne finna, att de upp¬
gifter, som af motionärerna framlagts för att visa, huru vådlig till¬
verkningen af melassbränvin skulle vara, icke förtjena så mycken
tilltro som de vilja tillmäta dem, och att således den fara, som
enligt deras förmenande skulle uppstå för potatisbränningen, är i
ganska väsentlig mån öfverdrifven.
Härtill kommer, enligt hvad också friherre Barnekotv med¬
delade, att melassen är ett utmärkt foderämne, och att användnin¬
gen af melass till foder på senare tider varit i mycket hastig till¬
växt. I detta hänseende skall jag tillåta mig att läsa upp några
rader ur ett bref från en person, som är delegare och dirigent
vid ett hvitbetssockerbruk. Han meddelar, att melassens använd¬
ning som foderämne på sista tiden tagit en alldeles oväntad ut¬
sträckning. Nämnda firmas sockerbruk säljer all den melass, som
icke användes till sockerextrahering, till foder, och de öfriga skånska
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
N:o 18.
44
Lördagen den 14 Mars.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
CFortB.)
bruken sälja mycket melass till samma ändamål. De agenter, som
uppköpa melass för export, ha böjt sina anbud, men lära ba svårt
att få köpa. — Så förhåller det sig med den saken. För öfrigt är
denna fråga om melassens värde som foder synnerligen väl utredd.
De pris, som betalas för melassen, äro utomordentligt billiga: 3 öre
per kilogram vid bruket och med tillagda fraktkostnader till mel¬
lersta Sverige 4 öre per kilogram. Man bar således anledning att
förmoda, att bos oss, liksom i Tyskland, melassen skall vinna vid¬
sträckt användning för detta ändamål.
Att med afseende på denna fråga icke samma förhållanden
gälla i Tyskland som bos oss, skall jag vid denna punkt be att få
anmärka. Tv man måste taga i betraktande, att den melasstillverk¬
ning, som eger rum vid de tyska sockerbruken, är i förhållande
till folkmängden ofantligt mycket större än motsvarande tillverk¬
ning vid de svenska — icke derför, att man i Tyskland icke för¬
står sig på att göra socker lika bra som bos oss och på grund
deraf skulle få relativt större mängder melass än hvad här är fallet,
utan derför, att man i Tyskland tillverkar bvitbetssocker för export
och detta i ganska afsevärd myckenhet, och den melass, som då
blir qvar efter det socker, som exporteras, bar man svårt att till¬
godogöra sig inom landet.
Motionären framstälde ett yrkande, att man skulle i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla att få denna fråga utredd. Må så vara,
men då man redan gått in med en petition till Kongl. Maj:t och
då Kongl. Maj:t med anledning af denna petition infordrat ytt¬
randen från åtskilliga landshöfdingeembeten, föreställer jag mig,
att Kongl. Maj:t, i synnerhet sedan frågan blifvit bragt under Riks¬
dagens pröfning, icke skall underlåta att infordra yttrande af den
enda sakkunniga myndighet, som Kongl. Maj:t har att tillfråga,
nemligen kontroll- och justeringsbyrån. Man lärer icke kunna
tänka sig, att Kongl. Maj:t icke skall vidtaga en sådan åtgärd.
Under sådana förhållanden anser jag, att det kanske icke skulle
vara så alldeles lämpligt, att Riksdagen beslutar att ytterligare
framhålla för Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t bör söka åstadkomma
en utredning.
Herr talman! Jag her att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Bengtsson i Guliåkra: Ehuru jag för min del anser,
att bevillningsutskottet lemnat fullt tillräckliga och fullgiltiga skäl
för afslag å motionärens förslag, så skall jag icke tillåta mig att
fora något yrkande, derför att jag alltför väl inser, att hvarje yr¬
ande från de delar af landet, der sockerindustri bedrifves, skall
anses såsom partiskt. Jag ber dock att få bemöta ett par yttran¬
den af motionären.
Det är hufvudsakligen två skäl motionären anfört för sitt förslag.
Det ena var, att råmaterialet melass ställer sig så billigt att
tillverka bränvin af, mot hvad förhållandet är med potatis. Man
säger, att melassråvaran går endast till 5 öre per liter, då deremot
potatisråvaran går till 12 å 18 öre per liter. Jag skall icke dispu-
45
K:o 18.
Lördagen den 14 Mars.
tera med de ärade motionärerna om, huruvida beräkningen är strikt Angitende
eller ej, men jag tror det icke. Men då motionären gjort sig be-
svär med denna uträkning, borde han ha fortsatt ännu längre och bränvin.
upplyst om, hur olika värde det bränvin har, som tillverkas af (Forte.)
melass mot det som tillverkas af potatis.
Och det få väl motionärerna medgifva, att icke har det sådant
värde som potatisbränvinet. Ty då man skall rena detta melass-
bränvin, går en betydligt större qvantitet bort än af det andra, och
detta har en stor inverkan på priset.
Det andra skälet, som de anfört, är fruktan för att så många
melassfabriker skulle komma att uppstå vid de skånska socker¬
fabrikerna, såvidt icke Riksdagen ingrepe och reglerade förhållan¬
dena. Jag tror icke, att det finnes mycket stöd för denna deras
mening. Ty mig veterligt har det icke varit fråga om att anlägga
några nya fabriker för tillverkning af melassbränvin i Skåne.
Vid den fabrik, som ligger mig närmast, nemligen Lunds soc¬
kerfabrik, der jag varit närvarande som revisor allt sedan fabrikens
uppkomst och deltagit i alla bolagsstämmor, och derför har väl
reda på alla styrelsens åtgärder, der har jag icke hört talas om att
det varit ifrågasatt att uppföra någon fabrik för tillverkning af
melassbränvin. Och efter de samtal jag haft med styrelsemed¬
lemmar från andra sockerfabriker, såsom Örtofta, Kjeflinge m. fl.,
har jag icke kunnat finna, att det varit tal om att spekulera i an¬
läggningen af dylika brännerier.
Jag tror således, att de uttalade farhågorna äro alldeles ogrun¬
dade. Och jag tror, att man skall icke behöfva uppföra fabriker
för melassens förvandling till bränvin, ty jag är. öivertygad om,
att när jordbrukarne lärt sig inse den fördelaktiga metoden att
utfodra med melass, skall det icke dröja länge, förrän man kanske
kommer att fodra upp hela melassförrådet.
Af dessa skäl tror jag alltså icke att motionären behöfver
riskera att komma i kontrovers med de här fabrikerna.
Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra, jag har
blott velat uttala min åsigt i frågan.
Herr Bruhn: Det är onekligen ganska beqvämt för idkarne
af en näring, att, då konkurrens befaras, vädja till staten med be¬
gäran om skydd. Man må dock komma i håg, att i de flesta fall
är konkurrens liktydigt med utveckling och framåtskridande, under
det att skydd för eu äldre näring mot konkurrenter inom eget land
är en belöning åt stillaståendet.
I föreliggande fall begär man skydd för bränvinsbränning af
potatis mot sådan tillverkning af melass, och detta i jordbrukets,
förnämligast i potatisodlingens namn. Vårt jordbruk har dock fått
utstå vida värre konkurrens och har genomgått svårare kriser än
hvad som af ifrågavarande förhållanden bör kunna uppstå. Här gäller
det nu endast olika lokalintressen af jemförelsevis mindre be¬
tydelse. t ...
Tager man del af riksdagsprotokollen och litteraturen i ämnet
från den tid, då afskaffandet af husbehofsbränningen stod på dag-
N:o 18.
46
Lördagen den 14 Mars.
Angående ordningen, skall man finna, att af försvararne för denna näring
Hlherkninq ?anska framhölls, att jordbruket icke kunde existera utan i
af bränvin, sammanhang med husbehofsbränning, och att dess borttagande vore
(Ports.) liktydigt med jordbrukets ruin. Svenska jordbruket har dock al¬
drig hastigare och kraftigare utvecklats än under de två årtionden,
som följde närmast efter husbehofsbränningens afskaffande.
Här har af två föregående talare klandrats utskottets motive¬
ring. Det är ju vanligt, att man så gör, när man sjelf önskar
komma till ett annat slut än det, hvartill utskottet kommit. Men
i likhet med talaren på stockholmsbänken tror jag, att utskottet
haft ganska giltiga skäl för sitt afstyrkande af motionerna.
Utskottet har erinrat, hurusom tillgången på melass inom riket
begränsas af sockerkonsumtionen, och att den under den närmaste
framtiden icke nämnvärdt kan komma att öfverstiga 18,000,000
kilogram, hvaraf kan tillverkas cirka 9,000,000 liter 50 procents
bränvin, hvilket icke är mera än lL af landets bränvinstillverkning
för tillverkningsåret 1893—94.
Vidare erinrar utskottet, att det lägre pris, hvartill råbränvin
af melass kan tillverkas, i någon mån uppväges af de dryga kost¬
naderna för rening af melassbränvin i jemförelse med rening af
potatisbränvin, och af det lägre pris, som melassbränvinet äfven
efter renandet betingar, samt melassdrankens saknad af snart sagdt
allt värde, då deremot potatisdranken, såsom här erinrats, eger ett-
ganska betydligt sådant.
Tar man vidare i betraktande, att tillverkningen af melass¬
bränvin icke nämnvärdt ökats under de senaste åren, och att me¬
lassens värde såsom kreatursfoder ger anledning till det antagandet,
att större delen häraf skall komma att för detta ändamål tagas i
anspråk, så torde man komma till den slutsats, att motionärens
farhågor för att bränvinsbränningen af melass skulle ruinerande
inverka på potatisbränvinsbränningen och de potatisodlande orternas
jordbruk äro betydligt öfverdrifna och icke böra ge anledning till
något ingripande af lagstiftningen.
Samma åsigt uttalas äfven af Konungens befallningshafvande
i de län, från hvilka Kongl. Maj:t infordrat utlåtande i ämnet,
bland hvilka befinna sig både Kristianstads och Blekinge län.
.Men äfven om tillverkningen af bränvin af melass skulle komma
att i betydlig mån ökas och således kunna bli en farlig konkurrent
till potatishränvinet, så utgör detta icke något giltigt skäl att
ålägga melassbränvin stillverkningen en skatt, som är liktydig med
ett förbud för sådan tillverkning, hvilket skulle bli händelsen med
den af motionären föreslagna förhöjningen med 10 öre i tillverk-
ningsskatt.
Långt ifrån att jag anser det såsom en olycka, om, i brist af
en bättre användning för melassen, större delen deraf komme att
förvandlas till bränvin, anser jag det tvärtom som en nationalvinst.
Melassen är visserligen en affallsprodukt, men deraf följer icke, att
den icke bör tillgodogöras på bästa möjliga vis. De millioner kilo¬
gram spanmål, som då skulle kunna besparas, i stället för att otfras
åt bränvinspannorna, skulle helt visst finna en annan och bättre
Lördagen den 14 Mars.
47
N:o 18.
användning, och den jord, som frambringar de 100,OOO-tals hekto¬
liter potatis, som nu förvandlas till sprit, skulle helt säkert komma
att härå andra grödor.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr talman, mine herrar!
Jag anser mig något höra bemöta talaren här på min högra sida.
Angående de här uppgifterna om melassen, som han nämnde,
vill jag framhålla det, att jag icke uppgaf de omnämnda siffrorna,
men att jag i alla fall vill stå för dem. Jag tror att, om han vill
göra sig besvär, han skall hos kontroll- och justeringsbyrån kunna
få reda på att de siffror, som i detta fall äro meddelade uti svenska
spritförädlingsbolagets yttrande, äro rigtiga.. Jag kan tillägga, att
under den tid, som dessa siffror afse, hvilken slutar med brän¬
ningsåret 1898—94, icke någon melass användts vid potatisbränne-
rierna; det var först med året 1894—95, som sådan började an¬
vändas vid några potatisbrännerier och så vidare 1895—96.
Hetta om detta.
Hvad för öfrigt beträffar yttrandet af svenska spritförädlings-
aktiebolagets styrelse, så vågar jag påstå, att den bör vara mest
kompetent att bedöma denna fråga. Detta bolag har de flesta sprit-
för ädlingsfabrikern a och de största spritaffärerna, när man slår dem
alla tillsammans, och känner väl till förhållandena i orterna, der
potatisbränvin tillverkas.
Talaren på stockholmsbänken läste upp åtskilliga bitar ur
svenska spritförädlingsaktiebolagets styrelses utlåtande, hvarutaf
han fann framgå, att styrelsen yttrat sig obestämdt och sjelf ej
gjorde anspråk på att anses som auktoritet på detta område. Jag
bestrider denna uppfattning och anser styrelsen yttrat, sig mycket
bestämdt, då den kommit till det resultat, att per liter bränvin
tillverkadt af melass bör åsättas 10 öres högre tillverknings skatt
än å bränvin af potatis.
Hvad beträffar mitt yttrande i motionen, att vi skulle ha till¬
räckligt med melass inom landet för tillverkning af allt det brän¬
vin, som jemte det bränvin, som produceras vid pressjästfabrikerna,
skulle behöfvas för konsumtionen i hela landet, så är det sant, att
jag sagt detta i min motion, men jag har ju tagit det tillbaka, då
jag i mitt förra yttrande sagt mig icke vilja bestrida utskottets
siffror i denna sak. Men jag vill framhålla det, att äfven om det
icke finnes mera melass än utskottet uppgifver, så är faran likväl
så stor för potatisodlingen, att en utredning af frågan bör ske, och
detta så mycket hellre, som, efter hvad mig upplysts, det finnes
stora lager af gammal melass qvarliggande från föregående, åren.
Talaren på stockholmsbänken nämnde äfven, att jag vid förra
riksdagen skulle ha sagt, att om icke Riksdagen gjorde något vid
den här saken, skulle redan nästa år, det vill säga som i år, en
hel del melassbrännerier uppstå. Jag ber då att få upplysa, att
ett nytt sådant bränneri uppstått sedan dess, och säkert är, att, om
icke petitionen, som i höstas afgick till Kongl. Maj:t, kommit
emellan och om icke osäkerheten i lagstiftningen beträffande dessa
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
N:o 18.
48
Lördagen den 14 Mara.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
förhållanden varit, ännu flera redan hade kommit till, och flera vore
att förvänta, derest ej Riksdagen genom lagstiftning försvårar me¬
lassbränningen.
Jag tror således icke jag kommit på skam hvad detta be¬
träffar.
Hvad nu angår tillverkningskostnaden å melassbränvin, så har
jag icke talat om något annat än råbränvin, och då det medgifvits,
att det kan tillverkas för 5 å 6 öre per liter, så är ju mitt på¬
stående icke orimligt. Jag vet icke, hvad herr Fredholm menade,
då han talade om kostnaderna för reningen. Det förstod jag icke.
Hvad råvaran beträffar är det ju medgifvet, att den betalas med
2 å 2Y2 öTe mindre per liter än råbränvin af potatis. Att nu vid
reningen af melassbränvin kostnaden för densamma skulle vara så
stor, att den så betydligt fördyrar varan, som herr Fredholm upp-
gifver, det betviflar jag, och jag bestrider det, likasom jag bestrider,
att dranken vid potatisbrännerier är värd 4 öre per tillverkad liter
bränvin. Den bränneriegare, som i medeltal beräknar dranken till
högre pris än 2 öre per liter tillverkadt bränvin af potatis, den
ruinerar sig.
Hvad beträffar de uppgifter i öfrigt, hvarom vi tvistat, så vid¬
håller jag fortfarande hvad jag förut sagt.
Herr friherre Barnekow: I allmänhet bör man ju icke skrifva
till Kongl. Maj:t, om det icke verkligen är behöflig! att göra det.
Men jag hemställer till herrarne, om icke här föreligger ett fall,
då det verkligen är behöflig!. Motionären påstår, att, om ingenting
blir i denna sak vidgjordt, de trakter, som odla potatis, komma att
ruineras. Fn ledamot af bevillningsutskottet åter har upplyst, att
utskottet gjort sig otroligt besvär — något som jag dock icke kan
finna — för att skaffa upplysningar i denna sak, men icke kunnat
få fullt exakta sådana, som det kunnat anföra. Det oaktadt an¬
förde nyss samma person många exempel, som skulle tala för att
melassbränvinstillverkningen icke vore till någon skada, och slu¬
tade med att säga, att det derför icke behöfdes någon förändring.
Af uppgifter, jag lemnat, visar det sig ju emellertid alldeles tyd¬
ligt, att det icke är lika dyrt att tillverka bränvin af melass som
af potatis. Under sådana förhållanden, då det tyckes råda ett så
komplett virrvarr i afseende på uppgifter och åsigter, hemställer
jag, om icke en utredning är behöflig, särskildt då det är fråga om
en så stor industri — låt vara att det är bränvin — som gifver
staten ända till 20 millioner om året. Nog tycker jag då, som
sagdt, att man bör försöka åstadkomma en utredning.
Slutligen har en talare yttrat sig ur nykterhetsvänlig syn¬
punkt och sagt, att det vore önskvärdt, att potatisen och säden
användes till något annat än till bränvin. Ja det vore nog mycket
önskvärdt. Men jag säger om igen, hvad jag sagt förut, att få vi
icke tillverka bränvin hos oss eller utfärdas deremot ett förbud, så
taga vi bränvin från andra landsdelar, ty bränvin skola vi hafva.
Melassbränningen har den inverkan, att bränvinet blir billigare
och detta är ej öfverensstämmande med nykterhetens intresse.
Lördagen den 14 Mars.
49
5f:o 18.
Jag tycker derför, som sagdt, att denna fråga är så outredd, att
jag icke kan finna annat, än att om skäl någon gång finnas att
skrifva till Kongl. Maj:t ock begära en utredning, så är det väl i
detta fall.
Herr Johansson från Stockholm: Blott ett par ord —ty det
kan ju vara lämpligt, att, då jag nyligen yttrade mig om brödet,
jag nu äfven säger ett och annat om bränvinet.
När man vill angripa sina konkurrenter, bör man väl angripa
de värsta; men det har motionären här icke gjort. De värsta kon¬
kurrenterna för dem, som bränna bränvin af potatis, äro icke melass-
bränvinsbrännarne utan de, som i förening med pressjästtillverk¬
ning bränna bränvin. Om jag icke missminner mig, var det herr
Bengtsson i Gullåkra, som talade om de olika bränvinssorternas
värde. Ja, det är ju naturligt, att melassbränvin, som är brändt
på affall, skall hafva mindre värde än vanligt bränvin, som är brändt
dels på potatis och dels på slösäd, der ingen must förut är uttagen.
Men det bränvin, som tillverkas vid pressjästfabrikerna, har ovil¬
korligen det högsta värdet. Den frågan föreligger visserligen icke
nu, men den kan komma fram till ett annat år. Emellertid är
denna bränvinsbränning vid pressjästfabrikerna en långt svårare
konkurrent till potatisbränvinsindustrien än någon annan. Ty be-
hofvet af pressjäst växer för hvarje dag på grund af den i vårt
land allt mer tilltagande smaken att använda pressjäst vid bak¬
ning. Ännu är behofvet deraf icke mer än till en fjerdedel fyldt;
men när det en gång blir så, då brännes också vid jästfabrikerna
allt det bränvin, som Sverige behöfver.
Såväl motionären som många andra hafva sagt, att potatis-
bränvinsbränningen är en binäring till jordbruket, och deri hafva
de rätt. Ty hade de icke det, så skulle långt före detta nykter¬
hets vännerna hafva angripit sjelfva denna tillverkning, som ju är
roten och upphofvet till all onykterhet. Men det hafva de icke
gjort, emedan de icke velat skaffa sig för många motståndare bland
dem, som hafva nytta af denna bränvinstillverkning. Hvad deremot
bränvinsbränningen vid jästfabrikerna beträffar, hvilken inom några
få år säkerligen kommer att lemna mer än hälften af allt det brän¬
vin, som brännes i Sverige, kan man icke säga, att den utgör någon
binäring åt landtbruket. Ty för det första kan man icke bränna
på potatis vid dessa fabriker; för det andra kan man icke heller
bränna på slösäd; och för det tredje — och det tycker jag är det
obehagligaste af allt — är det nemligen så, att af de båda ämnen,
som för bränningen der användas — man använder nemligen unge¬
fär hälften korn och hälften råg — kornet visserligen köpes inom
landet, men blott korn af.priina qvalitet, hvilken vara ändå finner
afnämare hos våra qvarnar till mjöl och gryn och hos våra bryg¬
gerier för maltberedning, under det deremot rågen — åtminstone
vid de jästfabriker jag känner till — importeras utifrån. Det heter
visserligen sedan, att vi importera så mycket till brödbehof och
att det borde vara annorlunda, men man tänker icke på, att det
går åt säd äfven till detta ändamål. Den för potatisbränvinsindu-
Andra Kammarens Trot. 1896, N:o 18. 4
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
Ji:o 18.
50
Lördagen den 14 Mars.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
strien farligaste konkurrenten är således icke melassbr än vinsbrän¬
ningen utan just den bränvinstillverkning, som eger rum vid jäst¬
fabrikerna. Tillverkningen vid melassbrännerierna utgör icke mer
än 35 tusendedelar af tillverkningen vid potatisbrännerierna, under
det deremot tillverkningen vid pressjästfabrikerna uppgår till 240
tusendedelar af densamma och dessutom för hvarje dag växer.
Jag bar endast velat säga detta och kan för öfrigt icke vara
med om motionen utan yrkar bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade beträffande punk¬
ten 1 yrkats dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag
derå och bifall till det af herr Jönsson i Gammalstorp under öfver¬
läggningen framstälda förslag. Herr talmannen gaf propositioner å
hvartdera af dessa båda yrkanden och fann propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara besvarad med öfvervägande ja. Vo¬
tering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu skedde uppsättning,,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 12, röstar
J a j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda
hemställan bifallit det af herr N. Jönsson i Gammalstorp rörande
denna punkt under öfverläggningen framstälda förslag.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 135 ja
mot 64 nej; och hade sålunda utskottets hemställan af kammaren,
bifallits.
Punkten 2 bifölls jemväl.
§ 12-
Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 32, i anled¬
ning af väckt motion om ändring af gällande bestämmelser i fråga
om rätt att utträda ur svenska statskyrkan.
Uti en inom Andra Kammaren väckj, till lagutskottets behand¬
ling hänvisad motion, n:o 53, hade herr Jakob JErikson från Stock¬
holm föreslagit:
»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till sådant tillägg till §
3 af kongl. förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, den 31 oktober 1873, att tillfälle beredes.
Lördagen den 14 Mars.
51
N:o 18.
medlem af svenska statskyrkan, som omfattat från kyrkans lära
afvikande åsigter, att — efter anmälan, som förut i paragrafen sägs
och som göres efter det att han fylt 21 år, — ur kyrkan utträda,
utan skyldighet att uppgifva annat trossamfund, hvartill han vill
öfvergå, samt
att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan
blifva af nöden i följd af den föreslagna förändringen»; och hem-
stälde utskottet, att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande tros¬
bekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för
hvarje svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur den
svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
hvartill han ämnar öfvergå.
Herr Höjer begärde ordet och yttrade: Tre gånger har jag i
denna kammare talat och röstat för den reform, som funnit sitt
uttryck såväl i föreliggande motion som i lagutskottets deröfver
afgifna betänkande, och jag står fortfarande qvar på samma stånd¬
punkt.
Nu såsom förut, anser jag, att hvarje medborgare har rätt att
fordra, att uti sina religiösa förhållanden få vara just nätt upp hvad
han i sj elfva verket är, och att han icke af lagen skall tvingas att
vara. något, som han icke är. Nu såsom förut, anser jag äfven, att
det icke vore till kyrkans skada, utan tvärtom till hennes bestämda
fördel, att från sig kunna afsöndra sådana kyrkans medlemmar,
som äro antingen hennes ljumma vänner eller till och med hennes
öppna eller hemliga fiender. Jag kan derför icke hafva något att
anmärka mot don princip, som är uttalad dels i motionen, dels i
lagutskottets betänkande.
Men herr Erikson har i sin i år afgifna motion infört en ny¬
het, med hvilken jag för min del ej kan vara fullt belåten. Han
har nemligen för sin del låtit den i dissenterlagen föreskrifna
åldersgränsen af 18 år för dem, som vilja utträda ur kyrkan och
samtidigt uppgifva det kristna trossamfund, hvartill de vilja öfver¬
gå, stå qvar, men han har i stället dragit upp en ny åldersgräns
för dem, som vilja utträda ur henne, utan att uppgifva det tros¬
samfund, hvartill de vilja öfvergå. Af herr Eriksons motivering
synes mig framgå, att han i detta fall förändrat siffran 18 till 21 af
hvad man skulle kunna kalla opportunitetsskäl, utan att jag dock
kan säga, hvad han på denna förändring egentligen vill vinna.
Motionen har med sin förra redaktion, och således med den andra
åldersgränsen 18 år tre gånger, nemligen åren 1891, 1893 och 1894,
vunnit såväl lagutskottets som Andra Kammarens bifall. Vid den
senaste riksdagen, då frågan var före framstälde visserligen herr
Odhner det yrkandet, att siffran 18 skulle utbytas mot siffran 21,
men kammaren biföll icke detta yrkande, utan följde i stället den
af motionären i hans motion gjorda hemställan. Om herr Erikson
möjligen ändrat siffran i den tron, att han dermed skulle kunna
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
N:o 18.
52
Lördagen den 14 Mara.
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
vinna Första Kammaren för motionen, så tänker jag, att herr
Erikson är för gammal politiker för att icke veta, att det för frå¬
gans framgång i Första Kammaren är alldeles komplett likgiltigt
om siffran sättes till 18, 21 eller 100; ty Första Kammaren kommer
i alla händelser att afstå motionen, emedan den icke vill sjelfva
saken. Genom den eftergift, herr Erikson i år uti sin motion gjort,
kan han möjligen vinna några nya anhängare, men det är fara
värdt, att han genom förändringen äfven aflägsnar några af sina
gamla vänner, som hålla på den gamla siffran 18 såsom den
lämpligaste och framför allt hålla på lämpligheten däraf, att Andra
Kammaren återupprepar sitt beslut i frågan uti precis samma form,
som den förut åtminstone trenne gånger antagit.
Jag finner dessutom förändringen mycket betänklig, i ty att
den i tillämpningen, såvidt jag förstår, måste leda till rena orim¬
ligheter. Här skall enligt motionen uppdragas tvenne åldersgränser,
eu på 18, en på 21 år. Låtom oss t. ex. tänka oss två bröder vid
denna ålder, den ene är 18 den andre 19 år gammal. Båda äro
goda och varma kristna, protestantiska kristna till och med, men
båda känna sig frånstötta af åtskilligt i statskyrkan, vare sig i
hennes organisation, i hennes kult eller i hennes lära. 18-åringen
kommer till vederbörande och säger: jag kan icke finna mig i stats¬
kyrkan, utan har beslutat mig för att öfvergå till, låtom oss säga,
methodismen. Nå väl, på grund af gällande dissenterlag och på
grund af det yrkande motionären gjort, får den sökande sin affär
klar på ett ögonblick. Hans broder, 19-åringen, som kanske har
en vida större andlig mognad än sin broder 18-åringen, är kanske
mycket allvarligare och djupare religiöst anlagd; när kan kommer
till vederbörande och säger: jag kan af samma skäl som min broder
icke trifvas inom statskyrkan, min religiösa öfvertygelse är visser¬
ligen fullt klar, men den stämmer icke i hvarje punkt med den
religiösa bekännelsen inom något af alla de kristna trossamfund,
som jag känner, derför anhåller jag att få utträda ur kyrkan, utan
att behöfva uppgifva något trossamfund, till hvilket jag vill öfvergå,
då svaras honom: nej min herre, ni stannar qvar till dess ni fylt
21 år, för så vidt ni ej händelsevis vill göra någon modifikation
i eder begäran och t. ex. säga, att ni önskar gå ut ur statskyrkan
för att blifva antingen methodist eller baptist, med rätt att seder¬
mera blifva hvarken det ena eller det andra, ty dertill kan ingen
tvinga eder. Het synes mig kunna uppstå sådana orimligheter
såsom konseqvens däraf, att i samma lag fastslås två olika ålders¬
gränser för utträde ur statskyrkan.
Det förefaller mig äfven som om den nyhet, hvilken min ärade
vän till venster vill föra in i dissenterlagen vore temligen obehöf¬
lig. Vi ha ju konfirmationsåldern i lag stadgad till 15 år. Således
anses en 15-årig gosse eller flicka vara tillräckligt andligt mogna
att de kunna — jag förmodar — efter egen sorgfällig och mogen
pröfning på grund af vunnen öfvertygelse precisera sin ställning
till det apostoliska symbolum. Den nuvarande dissenterlagen, som
varit gällande uti 23 år och som fastslår en enda åldersgräns af
18 år, menar, att en 18-årig yngling eller flicka bör vara så pass
Lördagen den 14 Mars.
53
N:o 18.
andligt mogen, att de på grund af egen öfvertygelse kunna bestämma
sitt förhållande till den enligt mitt ringa förmenande ganska svår¬
begripliga differensen mellan de olika kristna sekternas dogmatik.
Nu bar man sagt, att hvad här är fråga om, är något alldeles
för sig. De, som icke tänka öfvergå till något trossamfund alls,
kunna kanske till och med i de allra flesta fall vilja stanna utan¬
för kristendomens råmärken och blifva hedningar eller gudsförnekare,
och för dem kan det behöfvas en större andlig mognad, än man
kan hafva före 21 år. Mig förefaller det deremot, som det skulle
vara lättare att på grund af egen allvarlig öfvertygelse bestämma
sig för ett af de två, hedendom eller kristendom, än att väga med
guldvigt hvar och en af de kristna dogmerna och sedan välja
mellan dem.
För så vidt jag förstår saken, föreligga således icke nu några
bindande skäl för motionären att, på grund af hvad som kommit
fram under diskussionen af denna fråga vid 1894 års riksdag, göra
en eftergift i sina föregående yrkanden, en eftergift, som afser en
ganska radikal förändring, då den afser att i dissenterlagen införa
icke en, utan i sjelfva verket två åldersgränser.
Min högt ärade vän, herr Odhner, framstälde vid 1894 års
riksdag, då han yttrade sig i denna fråga, det yrkande, att lagutskottets
dåvarande hemställan måtte bifallas, blott med den förändring att ordet
»18» skulle ändras till »21». Jag skall nu, herr talman, anhålla
att få göra ett alldeles motsatt yrkande. — Jag ber att få yrka
bifall till lagutskottets framställning med utbytande af siffran »21»
mot siffran »18». Men jag vill tillägga, att, om vid hufvudvote-
ringen lagutskottets hemställan, sådan den nu är, oförändrad kom¬
mer att ställas upp emot rent afslag, jag naturligtvis, på grund
deraf att jag omfattar sjelfva den toleransens princip, som är ut¬
talad i motionen, kommer att gifva min röst för lagutskottets hem¬
ställan.
Herr John Olsson förenade sig med herr Höjer.
Vidare anförde:
Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! Jag har
för min del deltagit i denna frågas behandling såväl inom Riks¬
dagens Första Kammare som äfven vid kyrkomötet och dervid all¬
tid stält mig på den ståndpunkt, på hvilken utskottet nu stält sig.
För mig har det alltid förefallit underligt, att det egentligen är
kyrkans män, de som stå på kyrkans bästa, som äro emot denna
förändring. Ty väl kan jag föreställa mig, att, om jag ställer mig
ensamt på statens ståndpunkt — ej på kyrkans — det för staten
kan vara mycket beqvämt att äfven i religiöst hänseende ha en
polismyndighet, som håller uppsigt öfver alla menniskor, men
deremot har jag aldrig — ehuru jag både offentligt och enskildt
mycket diskuterat denna fråga — kunnat få klart för mig, hvarför
kyrkans män ställa sig så afvisande mot denna fråga. Man har
visserligen för att belysa saken för mig anfört åtskilliga exempel,
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
Nso 18.
54
Lördagen den 14 Mars.
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
tågna ur bibeln, och bland annat den der liknelsen om säden och
ogräset, som skola växa tillsammans till skördetiden och då först
skiljas åt. Ja, men bär, mine herrar, är det ju ej fråga om ogrä¬
sets uppryckande, såsom det står i liknelsen, utan bär är saken
den, att det är ogräset sjelft — det är väl att märka, att i sådana
bär frågor man alltid talar om dem, som tillhöra svenska stats¬
kyrkan, såsom »den rena säden» samt om alla andra, såsom »ogrä¬
set», och jag skall behålla det uttryckssättet, ehuru jag ej alltid
gillar det — det är ogräset sjelft, säger jag, som vill skiljas från
säden, och då bör man väl ej lägga hinder i vägen och söka be¬
hålla det. Åtminstone är min uppfattning sådan.
Vidare kan jag ej förstå talet om kyrkotukt i en kyrka, som
skall behålla alla dessa olika bekännare. Jag vet egentligen icke
om någon annan kyrkotukt än den, som bibeln talar om i detta
hänseende, nemligen att den, som ej hörsammar församlingen, skall
varnas och, om han ej deraf låter sig rättas, blifva utesluten ur
församlingen. Men hur i all verlden skall man kunna tillämpa
något dylikt, då man ej ens vill medgifva dem, som begära att få
gå ut ur kyrkan, rätt att göra det.
Då man vidare talar om, att man skall behålla dessa personer
för att »omhulda dem», tycker jag, att man går längre, än Vår
Mästare sjelf gjorde, och vill belysa detta genom att å min sida
framdraga ett exempel från bibeln, nemligen Frälsarens handlings¬
sätt, då han från templet i Jerusalem dref ut dem, som köpte och
sålde, och sålunda visade, att han ville hafva templet rent. Skulle
ej äfven detta exempel här vid lag i någon mån vara tillämpligt?
Vid alla de tillfällen, då jag enskildt eller offentligt diskuterat
denna fråga, har jag, som sagdt, fåfängt sökt komma under fund
med, hvarför kyrkan vill behålla dessa olika tänkande. Jag har
visserligen funnit ett skäl dertill — som också ofta anföres —-
nemligen det, att, om man tillåter dessa olika tänkande att gå ut
ur kyrkan och sedan lemnar dem helt och hållet fria, man ej vet,
hur det går med deras barn, och i fråga härom har äfven jag haft
mina betänkligheter för det fall, att de utträdande icke äro allvar¬
liga menniskor, verkligt fromma kristna menniskor — ty det finnes
äfven allvarliga, verkligt fromma kristna, som vilja gå ut ur stats¬
kyrkan. Men om de ej äro det, om de till äfventyrs äro rena guds¬
förnekare och vilja gå ut ur kyrkan, hur skall det då gå med deras
barn? Ja, det är en ganska svår fråga, och ofta hör man sägas:
»det är ju att låta barnen uppfostras till hedningar». Men då vill
jag upplysa, att, om föräldrarne ej vilja uppfostra barnen eller ej
vilja gifva dem en religiös uppfostran, man enligt gällande lag och
författning har rätt att taga hand om dem och uppfostra dem i
•svenska statskyrkans lära.
Om man nu tänker sig, att detta blefve gällande lag, tror jag,
att det verkligen blefve många af dem, som för närvarande stå
inom statskyrkan, som ginge ut ur densamma, men jag tycker, att
det för kyrkan skulle vara en välsignelse att blifva af med dem.
För öfrigt tror jag, att det skulle verka likasom litet väckande på
vår kyrka; och jag kan ej hjelpa, att jag tror, att den kan behöfva
Lördagen den 14 mars.
55
N:o 18.
-en sådan der liten väckelse. Hvari skulle då den bestå? Jo, när Om ändring
man då märkte, att folk gick ut ur kyrkan, skulle man kanske
göra sig litet mera besvär för att på kärlekens ocIl öfvertygelsens fr$ga om r^f
väg söka hålla qvar dem inom kyrkan. Nu deremot besvärar man attutträdaur
sig för litet dermed, ty man når samma mål — att hålla dem svenska stats-
qvar — genom lagens tvång, men vi hafva ju genom historiens kyrkan.
vittnesbörd en ganska säker erfarenhet derom, att tvång på det (Forts.)
religiösa området ej är till något gagn eller någon nytta.
Jag har, som sagdt, aldrig kunnat få klart för mig, hvarför
kyrkans män skola motsätta sig detta förslag; att staten är emot
det, kan jag fatta.
Nu har en talare här klandrat, att åldern för utträde ur stats¬
kyrkan framflyttats till 21 år. Ja, jag tror verkligen, att tanken
derpå ursprungligen kom från kyrkomötet. Om jag ej misstager
mig, var det en person, som ej kan frånkännas en varm vänskap
för den svenska statskyrkan, och som till och med utbildar våra
präster, som först framkom med detta förslag. Då han flyttade
fram utträdesåldern till 21 år, var det af rent tillmötesgående, der¬
för att han trodde, att förslaget derefter skulle lättare gå igenom.
Det är väl derför ej skäl att flytta tillbaka åldersgränsen i detta
fall till 18 år, utan det är bättre att framflytta äfven åldern för
-öfvergång till uppgifvet trossamfund till 21 år och sålunda gå
motståndarne ännu mera till mötes. Visserligen är det ju möjligt,
att, såsom talaren sade, Första Kammaren ej skall anse menmskor
myndiga härutinnan ens vid 100 år, men det kan ju också möjligen
hända, att äfven Första Kammaren kan blifva så beskaffad, att den
antager ett ändringsförslag, och då är den kanske mera böjd för
siffran 21 än för siffran 18.
Jag har, som sagdt, yttrat detta endast och allenast i kyrkans
eget intresse. Vid många föregående tillfällen har jag såväl vid
kyrkomötet som äfven här i Riksdagen stått på kyrkans sida; det
är äfven nu från den sidan, uteslutande från den sidan och ej från
statens, som jag, herr talman, ser saken, då jag nu yrkar bifall till
utskottets förslag.
Herr Redelius, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening, anförde: Herr talman, mine herrar! Då jag låtit anteckna
mig såsom reservant vid detta utskottets betänkande, ber jag att
få förklara, hvad jag menat med min reservation.
Jag ber då först att få tillkännagifva, att jag ej är skiljaktig
mot utskottet i allt. Den föreliggande motionen berör, som jag
tror, tre områden; vår kyrkas, våra dissenters’ och statens. Dis¬
kussionen har hittills hufvudsakligen rört sig om den första af
dessa frågans tre punkter, ehuväl den, enligt min uppfattning här,
borde röra sig i synnerhet om den tredje. Men aå nu sakför¬
hållandet en gång är sådant, att diskussionen hufvudsakligen gått
in på och berört den första punkten, ber äfven jag att få i förstone
och inledningsvis yttra mig derom, särskildt för att, i hvad på mig
ankommer, fria mig samt den kyrka, jag älskar och tillhör, från
-onödiga, för att icke säga obehöriga beskyllningar.
N:o 18.
56
Lördagen den 14 Mars.
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenslca stats-
Tcyrhxn.
(Forts.)
Jag ber då att i fråga om denna första punkt få säga, att jag¬
delar utskottets uppfattning, då det på sid. 5 i betänkandet säger:
»det är kyrkans rätt att vara till», och likaså, då utskottet säger
på samma sida; »det är kyrkans rätt att värna sig för fiendtliga
angrepp från dess egna medlemmar». Jag delar för det tredje
utskottets mening, då utskottet säger: »det torde vara kyrkans
obestridliga rätt att få från sin gemenskap skilja olika tänkande,
bvilka till äfventyrs finna sig manade att med hela styrkan af en
lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång». Jag delar för
det fjerde utskottets åsigt, då det på samma sida säger: »att per¬
soner, som, på sätt erfarenheten från senaste tiden visat, dragit i
öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skulle räknas till kyrkans
medlemmar, syntes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans
och statens intresse borde undanrödjas». Jag ber derför också att
få uttala såsom min mening, att vi, såsom det synes mig, af många
skäl kunde enas i den punkten, att det för intet samfund — och
således ej heller för vår kyrka — är gagneligt eller behagligt att
som sina medlemmar nödgas räkna uppenbara ovänner. En enda
missbelåten person i ett hus för ju otrefnad i hela huset, och det
bästa, en sådan missbelåten kan göra för huset, är att gå sin väg
derifrån. Af detta skäl var det, som jag redan, då jag för tio år
sedan första gången yttrade mig i denna fråga, uttalade, att jag
för kyrkan ansåg det högst önskvärdt, att de, som ej gillade dess
lära och ordning, gingo sin väg. Den ståndpunkten intager jag
fortfarande, och för min ringa del anser jag det alldeles onödigt
att upptaga tiden med diskussion af denna punkt, ty jag tror, att
kyrkans män, tvärt emot hvad den föregående talaren tycktes an¬
taga, är fullkomligt ense med utskottet i den punkten.
Om något tvång öfvats i denna fråga, är det ej kyrkan, som
öfvat det; jag ber att få framhålla, att det är staten och staten
allena, som har lagstiftat i detta hänseende. Till bevis härom vill
jag erinra om ett sakförhållande, som ingen här lär vilja bestrida,
att den lag, hvari här begäres ändring, icke är kyrkolag, utan
civillag. Kyrkomötet har aldrig yttrat sig öfver dess innehåll.
Förslaget till denna lag meddelades kyrkomötet, lades fram till
dess påseende och kännedom, men man infordrade ej dess yttrande,
och mig veterligen har kyrkomötet alltid afvisat hvarje försök att
förmå kyrkomötet att inlåta sig på en sakdiskussion om dissenters-
lagens innehåll. I det hänseendet ber jag att få erinra om några
ord, som blifvit yttrade på ett kyrkomöte — jag tror, det var år
1873. En af våra biskopar, som, enligt hvad jag förmodar och
kan förstå af förhandlingarne, ej hade så litet inflytande på kyrko¬
mötets beslut den gången, säde nemligen, hvad jag också skulle
vilja säga: »det kan omöjligen vara kyrkans rätt att förneka främ¬
mande trosbekännare att inom landet utöfva sin religion; rättig¬
heten dertill är statens och statens allena — öfver hufvud ligger
toleranslagstiftningen i statens hand», eller såsom orden på annat
ställe fallit: »de reglementariska stadganden, hvilka det borgerliga
samhället finner för sina ändamål nödiga att bestämma rörande
ifrån vår svenska evangeliska kyrka skilda religionssamfund, höra
Lördagen den 14 Mars.
57
N:o 18.
icke till denna kyrkas inre ordning, således icke heller till dess Om ändring
kyrkomötes behandling». i gällande be-
Efter denna grundsats synes mig kyrkomötet städse hafva f^omrätt
handlat. Hvad åter enskilda medlemmar deråt kunna hafva yttrat att utträdam
i annan riktning, vare sig inom eller utom kyrkomötet, tror jag svenska stats-
falla på sidan om saken. Jag vill dock erkänna, att röster höjt kyrkan.
sig äfven vid kyrkomötet för en annan mening. Det har yttrats (Forts.)
den meningen, att bestämmelserna om vilkoren för utträde ur
kyrkan både kunde och borde intagas i kyrkolagen, och det har
äfven sagts af en mycket högt stående jurist, att det skulle inne¬
fatta en motsägelse, om det evangeliskt-lutherska presterskapet
skulle i dissenterslagen söka föreskrifter för sin embetsverksamhet.
Men dessa åsigter hafva dock ej vunnit kyrkomötets bifall och
kunna således ej heller sägas uttrycka vår kyrkas uppfattning,
såvidt denna skall bedömas efter dess representations åsigter. Ett
faktum är emellertid, att förordningen i fråga af den 31 oktober
1873 är af civillags natur — jag vill säga detta, på det att det för
alla må klart och oemotsägligt framstå, att hvad helst Riksdagen
och Kongl. Maj:t må besluta angående ifrågavarande lag, är en
statens lagstiftning och icke någon kyrkolagstiftning, och att, om
nu statsmagternas beslut härutinnan från olika ståndpunkter klan¬
dras eller berömmas, detta ju icke rör kyrkans samfund såsom
sådant.
Hvad så den andra punkten beträffar — hänsynen till dis¬
senters — tror jag icke, det kan vara min uppgift att påvisa, hvad
betydelse en ändring i lagen kan hafva för dem — det ser dock
för mig litet egendomligt ut, när motioner i sådant syfte som den
föreliggande väckas från det hållet. Det tyckes mig antyda, att
de vänta sig stora fördelar af en lagändring i motionens syfte;
men jag är för min del icke säker, om de hafva rätt deruti. Det
synes mig, som om skäl kunde anföras för den meningen, att en
lagstiftning i motionens syfte kunde blifva dissenters till skada,
ty de förlora ju då åtminstone ett agitationsmedel och en käpp¬
häst, som tar sig mycket ståtligt ut att rida på här i Andra Kam¬
maren.
Men hvad tredje punkten beträffar, ber jag att få säga, att
jag icke i allo delar utskottets uppfattning. Jag har verkligen
hyst tvekan — och hyser det fortfarande — om det för staten
skall kunna vara med hänsyn till dess intressen lämpligt, att en
medborgare skall kunna utträda ur kyrkan utan att behöfva upp¬
gifva något trosamfund, hvartill han ämnar öfvergå.
Jag ville säga, då någon begagnar sin rätt att utgå, ty den rätten
finnes, derom kan väl ingen tvekan råda (hvar och en, som afviker
från kyrkans lära, får utträda; denna rätt har funnits i ett par årtionden
åtminstone, kanske förut med), då bör han omtala hvart han går. —
Eör att förtydliga, hvad jag nu menar, ber jag att få taga ett exempel
ur ett analogt förhållande, äfven om mången skulle tycka, att detta
analoga förhållande är något helt annat, än hvad här är fråga om;
och det är ju också i viss mån fallet. Jag ber, för att fatta mig
kort, att få taga ett exempel från min pastorsexpedition. En viss
N:o 18.
58
Lördagen den 14 Mars.
Om ändring smedsdräng kom och begärde flyttningsbevis. På min fråga, hvart
4gällande le-; fian skulle flytta, svarade han helt kort: »det angår icke pastorn».
frågaomräU »Nej» svarade jag, »det gör det verkligen inte; ni har fullkomlig
■att utträdaur ratt att bestämma, om m vill flytta eller ep och hvart ni vill flytta,
•svenska stats- och det angår mig icke. Men det är dock väl att märka, att jag
kyrkan. ej får skrifva ut någon flyttningsattest åt er, utan att ni säger,
(Forte.) hvart ni vill flytta.» Då sade han: »det var en fasligt dum lag».
»Dum eller icke», svarade jag, »så tillkommer det oss att lyda
lagen», och jag frågade honom fortfarande, hvart han ville flytta.
Då sade han, att han ville flytta till Kungsholms församling i
Stockholm. När han så fick attesten, hördes han, under det han
gick genom expeditionslokalen, mumla; »det gick fasligt lätt att
lura den presten; inte tänker jag flytta till Stockholm, men det
angår honom inte heller.» Nå, om någon tid kommer ett embets¬
bref från pastorsembetet i — jag mins ej rätt, om det var Karl¬
skoga eller Bodarne församling i Nerike, det var i alla fall en
socken, der ett jernverk ligger — och i brefvet skrefs, att mannen
lemnat in sin attest, icke i Stockholm utan der, hvarifrån nu
denna anmälan kom; och jag antecknade naturligtvis detta i min
församlingsbok. Men nu är ytterligare att märka, att efter ännu
någon tid kommer en fjerdingsman till mig med ett utslag, som
visade, att häradsrätten dömt denne smedsdräng till böter för
någon förseelse, och ville hafva reda på, hvar han var. Då sade jag :
»han har visserligen tagit flyttningsattest till Kungsholms försam¬
ling i Stockholm, men han har flyttat till Nerike». Hvilken be¬
tydelse detta ur ordningens synpunkt har för staten, ligger i öppen
dag, och jag behöfver ej uttala mig derom. Men mig synes det
äfven vara tydligt, att staten har intresse för sina medlemmars
religiösa ståndpunkt; jag tror ej, att staten kan vara indifferent
i det hänseendet, just emedan alla äro ense om, att religiös tro är
så noga förenad med medborgarnes sedlighet samt aktning för
lagar och förordningar och deras helgd, att det ingalunda kan vara
staten likgiltigt, huru dess medborgare ställa sig i det hänseendet;
om de erhålla någon religiös uppfostran eller ej. Staten behöfver,
tror jag, veta hvar den har sina medborgare; det är i mångt och
mycket nödvändigt. Men huru staten skulle kunna ställa för sig
och lagstifta i fråga om dessa, som utgå ur kyrkan utan att behöfva
omtala, hvart de gå, derom finnes här icke något förslag. Motio¬
nären har, såvidt jag kunnat se af motionen, icke sagt något
derom, utskottet har det ej heller, och ej heller finner jag mig
manad att framlägga något förslag i det hänseendet. Men jag
tror dock, att svårigheten ligger just der; och om man vill komma
någonstans och få bort de oförnekliga missförhållanden, som i detta
afseende finnas, och hvilkas befintlighet jag nyss tydligt och klart
erkänt, tror jag, att man måste göra sig den frågan: »hvad kan
staten göra för att ordna förhållandet med dessa, som utträda?»
Jag tror, att detta behöfver tagas i betraktande samtidigt med
frågan i öfrigt och innan man skrifver till Kongl. Maj:t för att
begära eu utredning i motionens syfte. Att helt kort och utan
vidare stryka bort de der orden om »uppgift å det trossamfund,
Lördagen den 14 Mars.
59
N:o 18.
hvartill man vill öfvergå» betviflar jag vara klokt från statens
synpunkt. Det är från denna sida sedt, som jag ej kunnat vara
med om utskottets hemställan, utan nu yrkar afslag å densamma.
Herr von Krusenstjerna: Lagutskottet har angripits från
två sidor, från herr Höjer å ena sidan och från herr Redelius å
andra sidan. Vi, lagutskottets medlemmar, kunna emellertid kanske
trösta oss med att »in medio consistit virtus», och kanske är då
vårt förslag det rigtiga.
Herr Höjer anmärkte emot lagutskottet, att detsamma nu från¬
gått den ståndpunkt, på hvilken det stått vid föregående riksdagar,
och hvilken då äfven accepterats af denna kammare. Ja, mine
herrar, då förelåg icke någon motion om, att åldern för utträde ur
statskyrkan skulle bestämmas till 21 år — någon sådan har ej
förelegat förut. Jag förmodar, att det allenast var i valet mellan
att ej göra någonting alls eller att få en enligt lagutskottets upp¬
fattning väl behöflig ändring i vår nuvarande dissenterslagstiftning,
som lagutskottet då var med om att sätta åldersgränsen till 18 år.
Jag antager, att detta också var skälet, hvarför man, då år 1894
fråga för första gången af en talare väcktes om att bestämma
åldersgränsen till 21 år, men man såg, att detta förslag ej hade
utsigt till framgång emot det rena afslagsyrkandet, förenade sig
om att stå qvar vid åldern 18 år såsom gräns.
Då emellertid nu i motionsväg förslag blifvit väckt i frågan,
så har inom lagutskottet jag för min del ej kunnat annat än om¬
fatta detsamma med fullt gillande, ty det synes mig, att motio¬
nären likasom den talare, hvilken yttrade sig i frågan år 1894,
hafva rätt, då de anse, att detta är ett så pass vigtigt steg, att
det rigtiga är, att man dröjer, till dess personen blir fullt kompe¬
tent att sköta sig själf. Hvad beträffar det exempel, herr Höjer
anförde om de två bröderna och de svårigheter, som skulle kunna
uppstå, så förefaller detsamma mig -— förlåt, att jag säger det —
temligen uppkonstrueradt. Beträffande herr Höjers yrkande, att
i lagutskottets förslag den ändringen skulle göras, att åldersgränsen
flyttades från 21 år till 18 år, tillkommer det visserligen ej mig
att yttra mig öfver grundlagsenligheten i sådant förslag — det är
herr talmannens sak — men jag hyser dock stora tvifvelsmål derom
ty det synes mig, som om man med ett sådant yrkande går längre
än motionären. Motionären vill ju hafva den ändring i gällande lag
att åldern för utträde bestämmes till 21 är; att då besluta utträde
vid 18 år är mera än motionen innehåller.
Hvad herr Redelius beträffar och hans yttrande, hade jag
redan år 1894, då ärendet förra gången var före här, tillfälle att
fullständigt uttala min uppfattning af denna fråga, och jag har
sedan dess ej funnit anledning att frångå densamma. I öfverens¬
stämmelse dermed hyser jag ingen tvekan i fråga om en sådan lag¬
förändring som denna. När vår lagstiftning år 1873 frångick den
förut följda grundsatsen att för utträde ur statskyrkan fordra upp¬
tagande i annat trossamfund och i stället nöjde sig med att fordra
en anmälan, att man iirnade öfvergå till annat trossamfund, har
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
N:o 18.
60
Lördagen den 14 Mars.
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
lagstiftaren redan dermed öfvergifvit grundsatsen, att hvarje med¬
lem af staten skall tillhöra ett visst trossamfund. Då så är, synes
mig den nu föreslagna lagen endast beteckna ett konseqvent fort¬
gående på den redan år 1873 beträdda banan.
Oafsedt detta, så framhöll jag 1894, att denna förändring synes
mig vara i kyrkans sanna intresse, ty det kan aldrig vara med
vår svenska, lutherska kyrkas intressen förenligt att der qvarhålla
personer, som äro kyrkans uppenbara fiender, och det är, såsom
herr Odhner år 1894 erinrade, för omsorgen om kyrkans egna ange¬
lägenheter rent af hinderlig!, att man skall vid dess lagstiftning
fästa afseende vid personer, å hvilka denna lagstiftning enligt dess
ordalydelse är tillämplig, men som inom sig hafva klart för sig,
att de vilja söka undandraga sig densamma — personer således, för
hvilka dessa stadganden ej passa. Jag hörde nu af talaren på
kalmarlänsbänken, att det är just inom kyrkan, man har att på¬
räkna ett afgjordt bifall till denna förändring. Ett sådant ut¬
talande kan ej annat än på det högsta glädja mig, om jag också
ej kan finna annat än, att detta varma intresse ej måtte hafva
fått sitt fulla uttryck vid de båda sista kyrkomötena, der frågan
såsom herrarne veta varit före, då nemligen de förslag, som der
väcktes i enahanda syfte, förkastades med afgjord majoritet.
Jag vill vidare framhålla, att ur statens synpunkt synes det
icke heller böra finnas några betänkligheter mot att bifalla denna
framställning. Svenska staten är en kristlig stat, men den uppger
icke denna sin ställning derigenom, att den från sig utsläpper per¬
soner, som äro mot statskyrkan uppenbart fiendtligt sinnade. Man
kan icke vara blind för att svenska staten är en kristlig stat, äfven
om inom densamma finnas trossamfund, som icke äro kristna, och
hvilkas medlemmar hafva alla politiska rättigheter likväl som sta¬
tens öfriga medlemmar.
Den siste talaren frågade med hänsyn till statens intressen,
huru man skulle kunna få tag i och hålla reda på dem, som ut¬
trädde ur statskyrkan, utan att de uppgifvit något trossamfund, hvar¬
till de skulle öfvergå. Men, mine herrar, denna svårighet före¬
finnes ju redan nu, och dess tillvaro har redan blifvit erkänd. Yi
hafva ju bestämda, tydliga resolutioner af Kongl. Maj:t, som säga,
att det för utträde ur statskyrkan icke fordras att uppgifva något
af staten erkändt eller ens kändt trossamfund, till hvilket man
vill öfvergå, utan man behöfver endast uppgifva namnet på ett
slags trossamfund, hurudant som helst; faller detta trossamfunds
namn endast under rubriken kristet, så är det tillräckligt. Svårig¬
heten att hålla reda på dem, som på detta sätt utträda ur stats¬
kyrkan är alltså redan nu lika stor som den skulle blifva i följd
af den här ifrågasatta lagförändringen.
Då nu så mycket redan blifvit sagdt i saken, så vill jag slut¬
ligen endast till stöd för min uppfattning, att denna förändring är
öfverensstämmande med kyrkans sanna intresse, åberopa några
auktoriteter från kyrkan sjelf, som intagit samma ståndpunkt som
jag i detta afseende. Jag vågar kanske icke åberopa Eredrik Fehr,
emedan detta namn kanäe icke har tillräckligt god klang å mot-
Lördagen den 14 Mara.
61
N:o 18.
satta sidan, men jag vill nämna Rudin, Graf ström och Norrby, och Om ändring
dessa man måste val betraktas såsom svenska kyrkans sanna vänner, i gällande be-
Jag hemställer om bifall till lagutskottets förslag. fråga*om rätt
att utträda ur
Häruti instämde herrar Hammarström, Hammarskjöld och svenska stats-
Truedsson. kyrkan.
(Forts.)
Herr Hazén: Då vi ännu en gång hafva att behandla denna
motion om rätten till utträde ur svenska statskyrkan, ber jag först
att få påpeka, att motionen väl icke närmast afser de s. k. kristliga
dissenters, ty dessa hafva ju redan sin dissenterlag, och med god
vilja och kristligt sinne kunna de ju begagna sig af den för att
komma in i ordnade förhållanden, hvilket icke kan vara annat än
till fromma för kyrkan, staten och dem sjelfva. Nej, ytterst är väl
här fråga om s. k. hedniska dissenters, sådana som omfatta den
teoretiska hedendomen, hvilket också framgår såväl af motionen
som af utskottets utlåtande, i det att deri talas om »utsträckandet
af rätten att utträda ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat
en icke kristen lära». Det är därför också denna kategori jag nu
närmast vill fästa mig vid.
Nu har här sagts, att åldersgränsens bestämmande till 18 år
vore olämpligt, emedan en person då vore alltför ung för ett så
afgörande val, men 21 år vill man fastslå såsom den rätta ålders¬
gränsen. Detta antagande är dock icke något axiom, utan synes
mig såsom ett stort frågetecken. Det är ännu icke på något sätt
bevisadt, att denna åsigt i denna vigtiga fråga håller streck. Er¬
farenheten torde tvärt om i många fall bevisa motsatsen. Om man
t. ex. vädjade till dem, som personligen djupast hafva inträngt i
kristendomen och frågade hvad de tänka, icke om andra, utan till
äfventyrs om sig sjelfva, om sin egen ståndpunkt, om sin egen
karakters utveckling och fasthet vid den tid, då de voro 21 år
gamla, så skulle man säkerligen få det svaret, att de äfven då
varit mycket inkompetenta till att motstå en hednisk agitation eller
till att genomskåda ett på hedniska grunder uppbygdt, bländande
filosofiskt system.
Men jag vill lemna detta åsido; det är icke bevisadt, att 21
år är den rätta åldersgränsen öfver hufvud taget, äfven om det kan
gifvas sådana lysande undantag. — Jag vill nu öfvergå till en
granskning af lagutskottets motivering för sitt förslag, och jag vill
då särskildt taga fasta på hvad utskottet satt först i denna moti¬
vering och som det derför säkerligen vill anse såsom det förnäm¬
sta skälet. Utskottet säger sålunda, »att den af motionären ifråga¬
satta bestämmelse innebure endast ett följdrigtigt genomförande af
den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstift¬
ningen i förevarande ämne blifvit byggd». Det är märkvärdigt att
i en sådan sammanställning och i eu sådan rigtning som den, hvari
utskottets förslag går, finna det sköna ordet samvetsfrihet. Sam¬
vetet är ju Guds röst i menniskan, och samvetet är ju pligten att
lyda Guds röst. Man kan endast tala om samvetsfrihet, när det
gäller eu omvändelse från sämre till bättre, men om det ordet kan
62
Lördagen den 14 Mars.
N:o ]§•
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
användas, när det gäller att t. ex. gå ut från kristendomen till
hedendomen, gå ut från Gud till hedendomens lif, det öfverlemnar
jag åt herrarne sjelfva att vederlägga. "Utskottet säger att det är
en följdrigtig fortsättning eller utveckling af samvete- och tros¬
frihetens stora princip. Kan man då stanna här? År man nöjd,
om man endast behöfver gå till presten och säga: jag vill utträda
ur svenska statskyrkan? Nej, man är med nästa steg ovilkorligen
inne på skolans område, ty det är der, det egentligen klämmer. —
Jag vet nemligen icke af att det finnes något synnerligt tvång
annat än på barnauppfostringens område. — Men då är det väl
också en följdrigtig utveckling af samvets- och trosfrihetens stora
grundsats, att man får gå ur skolan, der det undervisas äfven i
kristendom, d. v. s. att man får taga barnet ut ur kristendomen
och sjelf råda öfver det. Der har man en mycket finkänslig punkt.
Det torde också vara följdrigtigt att man får begagna sin trosfrihet
med afseende på moralen, så att ateisten skall få praktiskt utöfva
sin moral, likaså socialisten, eller hvilka former af hedendom som
än finnas, t. ex. muhamedaner o. s. v. eller de, som hylla en direkt
hednisk åskådning! Men huru skulle detta kunna passa sig gent
emot staten sjelf, som dock i sin lagstiftning har mera kristendom
än kanske mången föreställer sig, ty den borgerliga lagen är en
tillämpning af den kristliga moralen, och äfven det är en trossats.
Jag tror derför icke att man kan vara med om denna utskottets
motivering och sedan stanna der utskottet nu stannat. Följdrigtig-
heten kräfver nemligen, att man släpper ännu mera efter och gifver
ännu flera eftergifter till dess att staten slutligen måste gifva sig
sjelf. Man måste väl vid bedömande af denna fråga tänka på alla
följder, icke endast på den enskildes rätt att göra såsom han vill
och tycker i fråga om både religion och moral, utan äfven på den
enskildes pligt både mot sig sjelf och samhället att vara, blifva och
gifva det bästa möjliga.
Man måste tänka också på statens väl, man måste tänka på
den uppväxande ungdomens väl och slutligen måste man äfven
tänka på att skänka det, som är sant, fullt erkännande.
Och, mine herrar, frågar man då ännu i dag, hvad är sanning,
så hafva ju våra fäder och bland dessa de ädlaste andar, som fun¬
nits i vårt land, lärt oss, att kristendomen är sanningen.
Men man bör ju se saken icke blott från statens synpunkt och
från skolans synpunkt, utan äfven från kyrkans synpunkt. En af
de talare, som uppträdt här i dag, har också sagt sig se saken
från kyrkans synpunkt, och han har uttryckt sin förundran öfver
att kyrkans män alltid här äro motståndare till en reform i den
föreslagna rigtningen. Kyrkans män, sade han, tänka ej på att
häfda kyrkans renhet.
Jo, mine herrar, jag tänker visst på kyrkans renhet, men jag
kan ej inse, att kyrkan vinner mera renhet genom ett bifall till
denna motion. Det är nog sant, att en del personer skulle komma
att gå ut ur statskyrkan; men om nu t. ex. ett och annat tiotusen¬
tal eller kanske ett hundratusental af såväl kristna som hedniska
separatister ginge ut, har kyrkan ju dermed ej fått någon kyrko-
Lördagen den 14 Mars.
63
N:o 18.
tuktslag, någon själavårdslag eller den ringaste frihet och sjelf¬
ständighet att värna om det, som är det renaste och heligaste, såsom
om sitt nattvardsbord o. d. Hvar och en som vill, har nu full
frihet att bråka och krångla huru mycket som helst, och med denna
motion kommer man ej närmare kyrkans renhet eller stärker kyr¬
kans förmåga i dess inre att värna och bevara sig sjelf, ty den
står i alla händelser lika handfallen som förut.
Vidare har man förvånat sig öfver, att man ej vill begagna
sig af det apostoliska uttrycket gå ut, eller till och med »drif ut»,
hvarom det så ofta talas. Derpå vill jag svara, att kyrkan, detta
ord då taget i mera vidsträckt bemärkelse, är icke blott en mognad
frukt af kyrklig verksamhet, d. v. s. en samling af de troende,
utan den är äfven å andra sidan en nådemedelsanstalt; den är en
skola, och i en skola lämpa sig icke uttrycket: träd ut, utan där
kunna äfven finnas omogna lärlingar, som behöfva stanna qvar;
och dessa omogna hör man snarare tillropa ett kärlekens stanna
qvar.
Man har vidare framstält den frågan, huruvida vi tro, att det
är nyttigt med detta tvång, som kyrkan lägger på sina medlemmar.
Hvad nytta detta tvång kan hafva, vet jag ej; men det kanske
ej är så ohelsosam^ att den, som tänker illa, lefver illa och handlar
illa, har ett visst tvång på sig, ty uti det kan ligga en reaktion,
en protest, ur hvilken kan utveckla sig något bättre. Af erfaren¬
heten hafva vi ju också funnit, att många utaf kyrkans varmaste
vänner vid en viss tid hafva varit våra skarpaste motståndare,
hvilka, om de då haft magt dertill, kanske skulle hafva kastat
bort dessa band.
Jag tror derför, att vi måste se saken från en annan sida.
Här äro många ömma band, som icke höra afslitas. Det är sant,
att det nu är illa stäldt inom kyrkan. Men låtom oss icke stänga
till dörren för något bättre, låtom oss se till, att vi kunna lägga.
in något af anda och lif, så att vi få en praktisk reformation ge¬
nom att släppa in uti dessa gamla former något af den friska våren.
Jag vill till slut erinra om ett drag ur våra religionsurkunder,
det må väl vara tillåtet uti denna ärade församling. Der talas om,
att uti Israel, som ju för hvarje folk är ett typiskt folk, fans en
konung, vid hvilken var fästadt ryktet om en mycket stor visdom;
men så på gamla dagar blef han liberal, och hans liberalism visade
sig deri, att han öppnade sitt land för främmande gudar. Dermed
kom också glansen kring hans panna för alla tider att förblekna.
De främmande gudarne blefvo till förderf för hans rike.
Ett uttryck för vårt folks vishet är vår svenska lag. Uti denna
vår lag ligger sedan öfver ett hälft årtusende tillbaka en stark
protest emot hedendomen. Om man nu skulle taga bort denna
protest, och i stället inlägga i hjertat af vår gamla lag liberalismen,
som vinkar mot främmande gudar, icke tror jag, det skulle blifva
till någon välsignelse för oss eller för vårt folk.
Jag tviflar ej på, att denna motion förr eller senare kommer
att vinna framgång — jag säger, att jag knappast vågar tvifla derpå
—; men, mine herrar, jag tror ej, att den nu behöfver göra det.
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forte.)
Ko 18.
64
Om ändring
i gällande be¬
stämmelser i
fråga om rätt
att utträda ur
svenska stats¬
kyrkan.
(Forts.)
Lördagen den 14 Mars.
Jag tror, att vi böra vänta med att bifalla densamma, till dess den
återkommer, underskrifven med andra namn. Ty de namn, som
nu stå under motionen, äro dock kristna, och vi böra derför kunna
vänta, till dess att motionen blir försedd med mera utprägladt,
mera bestämdt hedniska namn under sig. loke är det tillbörligt
att vi kristna gå och besvära oss för hedningarna, ty när hednin¬
garna komma, skola de sannerligen icke göra sig ett sådant besvär
för oss.
Jag yrkar afslag både på motionärernas och lagutskottets hem¬
ställan.
Herr Höjer: Då jag utaf en auktoritet, för hvilken jag obe¬
tingadt böjer mig, har förnummit, att det möter formella hinder
att framställa proposition på det yrkande, som jag nyss gjort, skall
jag, herr talman, De att få återtaga mitt yrkande och i stället hem¬
ställa om bifall till lagutskottets betänkande.
Som tiden nu var långt framskriden, men ännu åtskillige ta¬
lare anmält sig för afgifvande af yttrande i förevarande ämne,
uppsköts den vidare öfverläggningen till i afton kl. 7, då detta
sammanträde enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,46 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1896.