Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
1
N:0 24.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag om rätt till fiske, lag angående förändrad lydelse
af 24 kap. 14 § strafflagen och lag angående förändrad
lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880;
gifven Stockholms slott den 14 februari 1896.
■> ‘ rV * 1 ‘'i 4 0 • J .1. tf •/ ^ i- ;•-> U -i ‘ ; ■* - -v, ‘
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:
l:o) lag om rätt till -fiske;
2:o) lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen; samt
3:o) lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 i förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bill. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd 15 Haft.
1
2
Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.
Förslag
till
Lag
om rätt till fiske.
Med upphäfvande af 17 och 18 kapitlen byggningabalken samt
nedannämnda lagrum i fiskeristadgan den 29 juni 1852, nemligen 1
till och med 11 §§, 13 till och med 15 §§, 17 §, 20 § första punkten,
26 §, 29 §, 30 §, 32 §, 35 § i hvad den afser ansvar för öfverträdelse
af stadgandet i 20 § första punkten, och 44 § andra punkten, äfvensom
med ändring af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot
denna lag stridande förordnas som följer:
• i !■ j | Uj V » i Xi : l.i it* , ’ t.’ j • .1 .. ,•-.»*
: • 1 §• •-
I öppna hafvet äfvensom vid sådana kronan tillhöriga hafsstränder
samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman
höra eller under särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje svensk under¬
såte rätt att fiska; ej må dock fiskegård, ryssja eller annan dylik fast
fiskeredskap der utsättas, utan att Konungen dertill gifver lof eller i fall,
hvarom i 2 § sägs, Konungens befallningshafvande lemnar särskild!
tillstånd.
2 §•
Saltsjöfisket inomskärs tillhör, der ej annorledes i denna lag stad¬
gas, dem, som ega stränder och holmar omkring fiskevattnet.
Vid öppna hafsstranden samt utom skären så ock i de fjärdar,
som åt något håll äro öppna mot hafvet, omfattar, der ej annorledes
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
är lagligen bestämdt, strandegarens enskilda fiskerätt allt det vatten,
som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stran¬
den, der stadigt djup af två meter vidtager. Strandegaren må ock från
sitt enskilda fiskevatten än längre ut sträcka fiskegård, ryssja eller annan
dylik fast redskap, der i särskildt fall Konungens befallningshafvande
finner, att det kan ske utan men för annan fiskande.
3 §•
I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och Gefleborgs län
må å ställen, der sådant af ålder varit vanligt, strömmingsfiske med
rörlig redskap idkas af hvarje svensk undersåte äfven vid annans strand,
så framt den består af skogsmark eller sten och ej af åker eller äng;
dock vare vid notfiske strandegaren, der han i fisket deltager, berättigad
till första notdrägten hvarje måndag och onsdag.
Vid de delar af rikets vestra kust, der för fångande af hafsfisk,
som går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt
följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall sådan
rättighet fortfarande dem tillkomma; dock må vid notfiske strandegaren,
der han i fisket deltager, bestämma den ordning, hvari hans not skall
dragas.
Der fiske, efter ty i denna § sägs, idkas vid annans strand, ege
de fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig upp¬
dragning af redskap och båt, som för fiskets utöfvande är af nöden;
svare dock för skada och intrång.
Har strandegare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp
inom det till hans strand hörande område i vattnet, vare han vid fiske,
som i denna § afses, berättigad att uppbära trettiondedelen af den fisk,
som af andra i varpet fångas, så länge han det underhåller.
4 §•
Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafs¬
bandet ege hvarje svensk undersåte rätt att idka.
5 §•
Uti insjöar och rinnande vatten nyttje strandegare, utan intrång
af annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör
eller eljest till dess egor hörer.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
6 §.
I de öppna delande af Venern och Vettern omfattar, der ej annor¬
ledes är lagligen bestämdt, strandegares enskilda fiskerätt allt det vatten,
som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid
stranden, der stadigt djup af två meter vidtager; och gälle om fisket
derutanför hvad i 1 § sägs om fiske i öppna hafvet.
7 §'
Ström- och insjöfisken vid kronans öfverloppsmarker, allmänningar,
parker och holmar äfvensom vid oafvittrad mark ege, der ej kronan
dessa fisken sig eller annan enskildt förbehållit, de inom häradet eller
socknen boende att, med tillstånd af Konungens befallningshafvande eller,
der fråga är om fiske vid kronopark, af domänstyrelsen, nyttja mot den
afgift, som för begagnande af sådant allmänt kronofiske finnes skälig.
Aro hemman anlagda på mark, hvarom nu är sagdt, njute de, till dess
delning försiggått, fritt fiske.
’i;. - " .• ; f v :<r'- vU./K yi ... * • ■ • ? • • j-\ V. m ; • , • •
8 §•
Kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar och rinnande vatten
vare såsom hittills kronan och hennes rättsinnehafvare förbehållna.
9 §.
I de fiskevatten, som höra till härads- eller sockenallmänningar,
ege de, som i allmänningarne hafva del, rätt att fiska. Åker och äng
vid stranden vare dock fria från intrång af de fiskande, då annan utväg
finnes att komma till fiske vattnet; i annat fall skall ersättning gifvas
för skada och intrång.
Allmänningsfiske må af delegarne för gemensam räkning utarren¬
deras, der i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens för¬
valtning beslut derom fattas.
10 §.
Oskift fiskevatten må alla, som deri ega del, bruka efter ty de
kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge rätten dem emellan, huru fisket
5
Kongl. Majits Nåd. Proposition No 24.
utan förfång för någon af dem må nyttjas. Fiskebyggnad hafve ock
en hvar lof att uppföra allt efter som han eger del i samfålligheten och
lägenhet dertill finnes. Är ej lägenhet för hvarje delegare att uppföra
särskild fiskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de öfrige att deltaga;
vilja de ej, och pröfvar rätten, att byggnaden kan göras utan skada
för dem, bestämme rätten, på hvad sätt, vilkor och tid byggnaden må
uppföras och nyttjas.
I oskift fiskevatten må ej en delegare utan de fleste öfriges sam¬
tycke upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delegare.
.<■ ];p »■ ih'1". •; > i •iiO : fUOSRVlI
11 §.
Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorledes aftalas, det fiske, som till jorden hörer.
12 §.
Är genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan
sägs bestämdt om någons rätt till fiske, vare det gällande.
Der å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske eller
agntägt vid annans strand annorledes än i denna lag är medgifvet,
vare de vid sådan rätt bibehållne.
13 §.
Om Lapparnes rätt till fiske i vissa delar af riket gälle hvad sär¬
skildt är stadgadt.
14 §.
Fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå,
må ej utsättas i kungsådra.
I eif, ström, å eller sund, der kungsådra ej finnes, men fisken har
sitt dref, skall en sjettedel af bredden i djupaste vattnet lemnas fri från
redskap, hvarom nyss är sagdt, der ej Konungens befallningshafvande
efter rättegandes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens an¬
vändande. Är i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan förorsaka
uppdämning, lände jemväl till efterrättelse hvad derom är särskildt
stadgadt.
6
Kong!. Maj:t$ Nåd Proposition N:o 24.
15 §•
Der eif, ström eller å utfaller i hafvet eller insjö, eller vidtager
från insjö eller större vattendrag, må ej i det djupaste vattnet utsättas
sådan redskap, som i 14 § omförmäles.
... . 16 §•
Eger någon särskild rättighet att för fiske stänga led eller ådra,
hvarom i 14 eller 15 § stadgas, njute den rättighet till godo.
17 §.
Finnes uppenbart, att led eller ådra, hvarom i 14 eller 15 § för-
mäles, blifvit medelst fiskeredskap olagligen stängd, och följer ej rättelse
genast, efter det tillsägelse skett, ege på ansökan af den, som men lider,
utmätningsmannen i orten och å landet jemväl länsmannen, äfven om
han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojäfvigt vittne
hållit syn å stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes
bekostnad.
18 «.
Fiskar någon utan lof i fiskevatten, der han ej eger rätt till det
idkade fisket, vare hvad han dervid fångat eller, der det ej kan tillrätta-
skaffas, dess värde förverkadt till fiskevattnets innehafvare eller, då
fångsten skett i allmänt kronofiske, till åklagaren.
19 §.
Anträffas å bar gerning någon, som olofligen fiskar i annans fiske¬
vatten, må den, som fiskevattnet eger eller innehafver, eller hans folk
af den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant
och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. Der fråga är om all*
mänt kronofiske eller allmänningsfiske, tillkommer sådan rätt allmän
åklagare, så ock den, hvilken eger fisket nyttja.
20 §.
Fordrar någon i fall, hvarom i 3 eller 9 § sägs, ersättning för
skada eller intrång, och är det ostridigt, hvilken derför bör svara, varde,
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
der deri, som lidit skadan eller intrånget, det äskar, frågan efter syn
och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses
af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas
den, mot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de
utsedde ej förena sig om valet af den tredje, ege domaren eller öfver-
exekutor eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af den, som
anspråket väckt, om valet förordna.
Part, som ej nöjes med hvad de fleste skiljemännen säga, eger att
draga tvisten under rättens pröfning, så framt han sin talan instämmer
inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes; och
skall i beslutet lemnas tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har
att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning. Beslutet skall,
änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej
domaren eller öfverexkutor annorlunda förordnar.
Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.
21 §.
Fiskeriidkare vare berättigade att å de kronans stränder, skär och
holmar, hvarom i 1 § sägs, i mån af tillgång utan afgift erhålla upp¬
låtelse af mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,
byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och redskap; och ege
Konungens befallningshafvande att för sådant ändamål anvisa nödigt
område.
Å kronomark, invid hvilken allmänt kronofiske finnes, må de fiskande
med tillstånd af Konungens befallningshafvande eller, der fråga är om
kronopark, af domänstyrelsen, uppsätta bodar mot afgift, som pröfvas
skälig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.
8
Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
>. 1
7
f;; i «
tf** i
i
'•Jl ‘m; •;s.ft •').
Förslag
i i VA ii
Hira {'»i
till
Lag
angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 24 kapitlet 14 § strafflagen skall erhålla
följande förändrade lydelse:
Den, som olofligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast
fiskeredskap i vatten, der fiskerätt tillkommer hvarje svensk undersåte, eller
genom gräfning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom
stängsel eller fiskeredskap afhåller fisk från annans fiskevatten, dömes
till böter. Missbrukar delegare sin rätt i samfäldt fiske; vare bot högst
etthundra riksdaler.
—r
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.
Kong!. Mnj:ts Nåd■ Proposition N:o 24.
9
F ö r s 1 a g
till
Lag
angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.
Härigenom förordnas, att 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880 skola erhålla
följande förändrade lydelse:
6 §.
Ej må i vattendrag så byggas, att genom uppdämning eller annor¬
ledes men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord, vatten¬
verk, fiske eller annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder
i vattnets lopp kan lända till men för annan, vara så inrättadt, att till¬
räckligt aflopp för vattnet samt fri upp- och nedgång för fisken kunna
beredas, när sådant är af nöden.
Är jord, som kan genom uppdämning sättas under vatten eller
deraf skadas, af den beskaffenhet, att den genom uppdämningen derå
skeende skada pröfvas vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen
vinnes, må dock uppdämning kunna ske mot ersättning, motsvarande
fulla värdet och hälften derutöfver. Lag samma vare, der skada, som
genom dambyggnad tillskyndas fiske, finnes vara ringa mot nyttan af
byggnaden.
liih. till Rilcsd. Prot. 189(1. 1 Sami. 1 Afd. lö Höft.
2
10
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 24.
24 §.
Hvad i 7, 8 och 16 §§ sägs om vattenbyggnad skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse jemväl i fråga om fiskebyggnad.
Angående fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning, gälle ock
hvad i 10 § sägs om vattenverk samt i 6, 21 och 22 §§ om vatten¬
byggnad i allmänhet.
Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskildt
stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.
f i. nao 8 iii
yös:<
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
11
; ■)!
i Iföl jv.no/t I«, t ? i!'i 7 iéj i:! v9L 181 j>5 d
• v..j_ r*‘ „ *.* *., .. .... , 7 , k{-;r>n i io-. .
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen ä Stockholms slott den 23 november 1894.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
föredrog statsrådet Groll vidare:
10:o.
Den af Kongl. Maj:t den 1 juni innevarande år tillsatta komiténs
för afgifvande af förslag till lag angående fisket underdåniga skrifvelse
den 15 i denna månad, hvarmed öfverlemnats af komitén utarbetade
förslag till
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
lag angående rätt till fiske;
lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i kongl. förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880; samt
lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § strafflagen.
Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t måtte, för det ändamål 87 §
regeringsformen omförmälde, infordra Högsta domstolens yttrande öfver
berörda förslag.
Till hvad statsrådet sålunda tillstyrkt behagade
Hans Maj:t Konungen lemna bifall.
Ex. protocollo:
Aug. Alströmer.
no*
Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
13
Utdrag af ■protokollet öfver lagärenden, hållet i Kongl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 21 mars 1895.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Hernmakck,
Ahlgren,
Åbergsson,
Herslow,
Norberg,
Isberg,
Claéson.
Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 14 december 1894
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af ut¬
låtande öfverlemnade förslag till
l:o) lag om rätt till fiske;
2:o) lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen, samt
3:o) lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880,
emellan högsta domstolens ofvan bemälde ledamöter cirkulerat, så före¬
togs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar
af förslagen bilagdt detta protokoll.
Under granskningen af ifrågavarande lörslag framstäldes inom
högsta domstolen följande anmärkningar, nemligen vid
l:o) förslaget till lag om rätt till fiske,
14
Kongl. Majsts Nåd. Proposition N:o 24.
Ingressen.
Justitieråden Hernmarck, Abergsson, Herslow, Isberg och Claeson an-
sågo stadgandet i 26 § af gällande fiskeristadga vara af allmän lags
natur; och då den rätt, som genom sagda lagrum tillerkändes köpare
af fiskevaror, torde tillkomma honom utan att sådant uttryckligen utsädes
i lagen, tillstyrkte justitieråden att nämnda paragraf genom nya lagen
upphäfdes.
1 §'
Justitierådet Isberg anförde: Då förslagets mening lärer vara, hvad
äfven med afseende å förhållandena synes lämpligast, att undantag från
förbudet att i fiskevatten, hvarom här är fråga, bygga eller utsätta fiske-
gårdar, ryssjor eller annan dylik fast fiskredskap skall kunna af Konun¬
gen medgifvas icke allenast i särskilda fall, utan äfven generel!, genom
bestämmelser gällande för vissa orter, men detta, enligt min åsigt, icke
med erforderlig bestämdhet uttryckes genom de i paragrafen använda
ordalag, hemställer jag att förslaget i denna del måtte förtydligas.
2 §•
Justitierådet Claeson utlät sig: Genom det till de äldre stadgandena
i denna paragraf föreslagna tillägg: »så ock i de fjärdar, som åt något
håll äro öppna mot hafvet» synes paragrafen icke hafva vunnit något
nämnvärdt i tydlighet mot förut. Och detta tillägg torde i visst fall
innebära en verklig inskränkning i strandegares nuvarande enskilda fiske¬
rätt. Om nemligen en fjärd blott bär en smal öppning mot hafvet, synes
enligt, nu gällande bestämmelser fiskerätten i fjärden böra tillkomma
dem, som ega stränder och holmar deromkring; hvaremot det föreslagna
tillägget skulle verka derhän, att strandegarne ej finge hafva enskild
fiskerätt i fjärden längre ut än inom de i paragrafen föreslagna mått.
Jag hemställer, att nämnda tillägg uteslutes.
Justitierådet Isberg yttrade: Stadgandet i första stycket af denna
paragraf,' att saltsjöfisket inomskärs tillhör dem, som ega stränder och
holmar omkring fiskevattnet, innehåller visserligen ej annat, än hvad för
närvarande finnesJföreskrifvet i 2 § af 1852 år fiskeristadga. Men då
detta lagrum i hög grad lider af obestämdhet, och jag icke lyckats göra
klart för mig, huru detsamma rätteligen bör tillämpas, anser jag mig
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
icke kunna, då fråga nu föreligger om stiftande af ny lag i ämnet, till¬
styrka, att stadgandet bibehålies oförändradt. Der det gäller smärre
vattenområden, som omslutas af stränder och holmar, hörande till en
och samma by eller ett och samma skifteslag, erbjuder stadgandet väl
ingen nämnvärd svårighet; fisket tillhör i sådant fall i sin helhet byn
eller skifteslaget, af hvars egor fiskevattnet omgifves. Men annat är
förhållandet i afseende å de talrika större hafsfjärdar, som förekomma i
våra skärgårdar och som, med en vidd ofta af hela eller halfva mil,
omgifvas af stränder och holmar, hörande till flera olika, kanske inom
skilda socknar belägna, byar eller skifteslag. Visserligen lärer äfven i
dessa fall så mycket vara klart, att, enligt stadgandet, de omgifvande
bvarnes eller skifteslagens fiskerätt upptager hela den af deras stränder
omslutna fjärden, så att icke i någon del af denna fisket står öppet för
hvilken svensk medborgare som helst; men för bedömande af rätts¬
förhållandet de särskilda byarne eller skifteslagen inbördes emellan lemnar
stadgandet ingen ledning. En sådan lärer ej heller vara att hemta från
bestämmelsen i 12 kap. 4 § jordabalken, att by, som ligger vid ändan
eller å sido vid stora sjöar, eger del i sjö eller holme efter sin rågång
och bolstad. Detta lagrum lärer nemligen få antagas afse endast in¬
sjöar och skulle i allt fall visa sig vara praktiskt oanvändbart i fråga
om bestämmandet af särskilda byars eller skifteslags fiskeområden i
större hafsfjärdar inom vår söndersplittrade skärgård.
Ett annat sätt att se saken vore att betrakta fisket i hela fjärden
såsom en samfällighet för alla byar eller skifteslag, som deromkring
egde stränder eller holmar. Ordalagen i stadgandet innebära visserligen
icke något stridande mot en sådan uppfattning, men densamma torde
dock icke hafva vunnit insteg hos allmänheten. Det skulle helt visst
af strandegarne på ena sidan af en hafsfjärd betraktas såsom ett verk¬
ligt intrång i deras fiskerätt, om egaren till de kanske en hel mil af¬
lägsna, till annan by eller annat skifteslag hörande stränderna på andra
sidan fjärden toge sig för att bedrifva fiske vid de förras strand.
Under dessa förhållanden anser jag det af behofvet påkalladt, att
i den nya lag om rätt till fiske, som nu är i fråga, närmare än nu är
fallet angifvas de grunder, som skola anses bestämmande för särskilda
strandegares rätt till fiske inomskärs. För egen del tilltror jag mig
visserligen icke, i saknad af tillräcklig kännedom om lokala förhållanden
och erforderlig sakkunskap rörande på fisket och dess utöfning i öfrigt
inverkande omständigheter, att afgifva ett bestämdt förslag uti ifråga¬
varande afseende, men hemställer emellertid till öfvervägande, huruvida
icke saken kunde ordnas så, att hvarje strandegare tillerkändes ute¬
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
slutande rätt till fisket utanför hans strand till visst afstånd derifrån,
möjligen så långt landgrundet, beräknadt efter de i andra stycket af
paragrafen föreslagna bestämmelser, sträckte sig, och att fisket i det
öfriga området af vattnet, eller det, hvartill den sålunda bestämda strand¬
fiskerätten icke sträckte sig, betraktades såsom en, skifte ej underkastad,
samfällighet för alla strandegarne gemensamt. Genom bestämmelser i
sådan riktning blefve åtminstone i lagen angifven en grund, efter hvilken
området för den ene strandegarens fiskerätt kunde skiljas från den andres,
och, om än svårigheter skulle visa sig vid tillämpningen, blefve dessa
dock vida mindre, än om ofvan omförmälda stadganden i 12 kap. 4 §
jordabalken komme i fråga att tillämpas. Dessutom torde en anordning
sådan som den af mig nu omnämnda komma ganska nära den uppfatt¬
ning af fiskerätten, som med nuvarande lagstiftning faktiskt gjort sig
gällande hos skärgårdsbefolkningen.
3 §•
Justitierådet Clarson, med hvilken justitieråden Hernmarck, Absrgs-
son, Herslow och Isberg förenade sig, afgaf följande yttrande: I 3 § andra
stycket af 1852 års fiskeristadga förekommer den bestämmelsen, att vid
notdrägt för fångande af sådan hafsfisk, som går till stränderna i stora
stim, strandegaren är berättigad, ifall han vill i fisket deltaga, att sjelf
bestämma den ordning, hvari hans not må dragas. Denna företrädesrätt
är icke bibehållen i lagförslaget. Såsom skäl härför har anförts att den
komité, hvilken den 29 juli 1892 erhållit uppdrag att upprätta förslag-
till ordningsstadga för hafsfisket vid kusten af Göteborgs och Bohus län,
skulle komma att föreslå borttagande af nämnda företrädesrätt. Under
föredragningen i högsta domstolen af det nu behandlade lagförslaget
har tillika blifvit antydt, att samma komité lär vara betänkt på att för
det fall, då fråga är om långvariga vadstäng för sill, hemställa om in¬
förande af så kallad landlott till strandegaren. Bibehålies icke nämnda
företrädesrätt i denna lag, och varder ej heller samtidigt dermed stad¬
gande meddeladt om landlott, blir strandegaren utan vederlag beröfvad
en rätt, som han enligt gällande lag eger. Något skäl härtill synes icke
förefinnas. Och då för öfrigt ej heller, mig veterligen, fullständig ut¬
redning föreligger derom, att den gamla företrädesrätten blott har be¬
tydelse i afseende å sillfisket, tillstyrker jag, att nämnda rätt bibehålies
i dess nuvarande omfattning. Skulle framdeles vid behandling af för¬
slag till lag om rätt att hålla sill instängd med vad det befinnas lämp¬
ligt att utbyta företrädesrätten mot landlott, kan ju sådant ske genom
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 24.
att för de fall, då landlott vid sillfiske skall lemnas, suspendera stad¬
gandet onUstrandegares företrädesrätt vid notdrägt.
4 §•
Justitierådet Isberg anförde: Uttrycket fiske med krok eller ref om¬
fattar efter orden äfven fiske såväl med ståndkrok som långref och möj¬
ligen äfven fiske med s. k. drag. Emellertid har tvekan ofta försports,
huruvida stadgandet verkligen afsåge att till intrång för strandegaren
tillåta nämnda fiskesätt, af hvilka de begge förstnämnda äro synnerligen
effektiva, och fiske med drag lätt kan föranleda skada och rubbning af
i fiskevattnet utsatta nät och skötar. För min del anser jag, att dessa
fiskesätt böra uteslutande förbehållas egaren af fiskevattnet, och hem¬
ställer att paragrafen i öfverensstämmelse härmed ändras.
Enligt förslaget skulle krokfiske få af hvarje svensk medborgare
utöfvas å djup i yttre skärgården och i hafsbandet. Hvad med detta
från 1852 års fiskeristadga bibehållna uttryck rätteligen afses, torde ej
kunna på ett tillfredsställande sätt förklaras. Redan vid granskningen
af förslaget till 1852 års stadga fäste högsta domstolen uppmärksam¬
heten på det obestämda och tvetydiga deri, och för egen del har jag ej
kunnat för mig fullt utreda hvad med detsamma åsyftas. Till följd
häraf kan jag ej heller tillstyrka, att det bibehålies i den tillämnade
nya lagen. I fråga om hvad som bör sättas i stället, synes det mig
närmast öfverensstämma med sakens natur och den tanke, som kan för¬
modas hafva legat till grund för nuvarande stadgandet, att lemna allmän¬
heten tillstånd att utöfva fiske af ifrågavarande art endast i sådana delar
af saltsjön inomskärs, som ligga utanför stränders och holmars land-
grund, beräknadt efter de i andra stycket af 2 § i fråga om strandfiske¬
rätten vid öppna hafsstranden och utom skären meddelade bestämmelser,
eller, om saltsjöfisket inomskärs ordnas efter det förslag, jag uppkastat
vid 2 §, utanför det område, som i enlighet dermed kan vara strand-
egarne särskildt förbehållet.
5 §.
Justitierådet, Clacson yttrade: De bär begagnade ordalag kunna
möjligen föranleda till den missuppfattning att äfven med strandtomt i
stad såsom regel följer rätt att utan intrång nyttja fiskevattnet invid
tomten. För att förebygga sådant hemställer jag-, att i denna paragraf
må införas det i 8 § af 1852 års fiskeristadga befintliga stadgande,
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sand. 1 Afd. 75 Höft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
hvilket nära öfverensstämmer med de redan i 3 kapitlet 4 § af 1766
års fiskeristadga nyttjade uttryck.
7 §•
Då af ordalagen i förevarande § icke med erforderlig tydlighet
framginge, huruvida den pröfning, som af de administrativa myndig¬
heterna bör meddelas rörande sökt tillstånd att utöfva fiske i här af-
sedda fiskevatten äfvensom afgälden derför, skulle anses slutligen bin¬
dande, eller om vederbörande, derest han ansåge sin rätt vara genom
de administrativa myndigheternas beslut trädd för nära, egde att obe¬
roende af sådant beslut, vid domstol göra gällande sina anspråk mot
kronan uti ifrågavarande afseende, hemstälde justitierådet Isberg att
paragrafen måtte omredigeras, så att förenämnda otydlighet undanröjdes.
Justitieråden Hernmarck, Abergsson och Isberg ans&go, att, då, på
sätt af motiven till förslaget jemväl framginge, med det i första stycket
af förevarande § förekommande ordet »allmänningar» ej kunde här afses
annan jord än skogsmark, som blifvit upplåten till bergshandteringens
understöd, men innehafvare af dylik mark torde eg a uteslutande rätt
att å dertill hörande områden idka fiske, nämnda ord borde ur §:n ute¬
slutas.
12 §.
Justitierådet Isberg utlät sig: Andra stycket af denna § har, enligt
hvad motiven visa, tillagts för att bereda hemul i lagen åt sedvanor,
som på vissa orter skulle utbildat sig i strid emot de lagbestämmelser,
som alltsedan 1766 varit och fortfarande äro gällande i fråga om strand-
egares fiskerätt. Tillägget innebär att, om det kan visas, att under eu
längre tidrymd tillbaka främmande personer fiskat inom område, der
lagen tillerkänt strandegaren uteslutande fiskerätt, utan att utredning
vinnes derom, att strandegaren någonsin talat å det sålunda i hans
fiskevatten utöfvade fisket, strandegaren skall vara förlustig sin berörda
rätt och fisket derstädes för framtiden stå öppet för en och hvar. Så
länge nu gällande lag qvarstår, kan en sådan strandegare när som helst
återtaga utöfningen af sin af lagen erkända rätt och förbjuda en och
hvar att inom området för hans landgrund bedrifva fiske; men om för¬
slaget blifver lag, är denna utväg honom betagen, och han är skyldig-
tåla, icke blott att de, som förut opåtaldt gjort intrång i hans fiskerätt,
dermed fortfara, utan ock att hvilken annan som helst, som förr eller
senare kan känna sig hugad att nyttja fiskevattnet utanför hans strand,
19
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 24.
derstädes bedrifver fiske. Såsom skäl för denna, åtminstone i formelt
hänseende betydande inskränkning i enskildes bestående rättigheter har
komitén åberopat dels den omständigheten, att i vissa delar af kust¬
landskapen, särskild! Bohus län samt Skåne, Halland och Blekinge,
tiskeristadgans bestämmelser om enskild strandfiskerätt icke tillämpats,
i det vid sidan af den skrifna lagen den uppfattningen sedvanemessigt
gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för allmänheten,
dels vigten deraf att landets fiskarebefolkning blefve genom lagstift¬
ningen tryggad i utöfningen af det fiske vid annans strand, som den¬
samma på grund af dessa sedvanor hittills utöfvat, — ett fiske, som i
vissa fall skall hafva föranledt uppkomsten eller åtminstone utgöra den
nödvändiga förutsättningen för beståndet af åtskilliga bland landets större
fisklägen. —- Vigten af dessa skäl och betydelsen af den närmare ut¬
redning komitén lemnat angående hithörande förhållanden bör visserligen
icke underskattas; men det synes mig dock i hög grad betänkligt att
söka ordna saken genom en allmän bestämmelse af den art, som nu
föreslagits. Enligt densamma skulle det blifva domstolen, som i hvarje
särskild! fall hade att pröfva, huruvida lagens allmänna bestämmelser
angående strandfiskerätten voro tillämpliga, eller om på gruud af sed¬
vana af ofvan omförmälda beskaffenhet fisket vore att anse såsom fritt.
Men tvister om tillvaron af sedvana af den art, hvarom här är fråga,
torde kunna hänföras till dem, der utsigtema för ett materielt riktigt
domslut äro vida mindre än i allmänhet är fallet. Det ligger nemligen
nära till hands att antaga, att en strandegare, utan att hafva för afsigt
att uppgifva sin enskilda fiskerätt och utan att i sjelfva verket uppgifva
densamma, tid efter annan af särskilda orsaker såsom hänsyn till grannar
och andra, som stå i närmare förbindelse med honom, fiskets bedrifvande
på ett för honom föga hinderlig! sätt m. m., lemnar intrång i hans
fiskerätt opåtalt, och det skall till följd häraf i många fall blifva lätt
för den, som vill göra sedvana gällande, att visa, att främmande vid
upprepade tillfällen under den ena tidsperioden efter den andra fiskat i
en strandegares fiskevatten, utan att åtal derå följt, under det att å andra
sidan det till följd af sakens natur ställer sig synnerligen svårt för
strandegaren att styrka att han eller lians företrädare, oafsedt nämnda
förhållande, häfda! sin enskilda fiskerätt. Jag befarar derför att för¬
slaget, om det blefve lag, skulle i flera fall komma att föranleda verkliga
rättskränkningar. Och blifver än detta ej fallet, torde det likväl vara
att förutse, att det nya stadgandet, som väl kan tänkas föranleda upp¬
komsten af i brokig blandning om hvarandra liggande fria och enskilda
fisken, ofta skall komma att missbrukas såsom förevändning för obe¬
20
Kongl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 24.
hörigt bedrifvande af fiske i annans fiskevatten och således tvinga strand¬
egaren att anlita domstolarne för att vinna erkännande åt en rätt, som
eljest aldrig skulle blifvit satt i fråga.
Dessutom är det att märka, att det föreslagna stadgandet går
längre, än dess grund i sjelfva verket föranleder. Det bär, såsom redan
anmärkts, tillkommit för att bereda de fiskande trygghet i utöfningen
af det fiske, de hittills bedrifvit; och för detta ändamål synes det hafva
varit tillräckligt att stadga, att, der fiske under de i förslaget angifna
förutsättningar hittills utöfvats i annans fiskevatten af fiskarebefolkningen
å ett visst fiskeläge eller en viss plats, befolkningen å detta läge eller
denna plats skulle fortfarande ega rätt att fiska i samma vatten. Men
förslaget låter sådant strandfiske stå öppet icke blott för dem, som förut
begagnat sig af detsamma, utan äfven för alla andra och innebär således,
enligt min tanke, en onödig inskränkning i strandegarens rätt, på samma
gång som det bereder möjlighet för en menlig konkurrens för de fiskande
sjelfva. . Det måste dessutom ur principiel synpunkt alltid betraktas så¬
som mindre tillfredsställande, om lagen tilläte att kanske ett helt
fiskeläge tilltvingade sig fiskerätt i ett enskildt fiskevatten, der dess be¬
folkning aldrig förut fiskat, allenast på den grund, att strandegaren af
ålder låtit grannar eller andra närboende oklandradt bedrifva fiske der¬
städes.
På grund af hvad sålunda anförts, anser jag mig icke kunna till¬
styrka tilläggsbestämmelsen i andra stycket af förevarande §.
Justitierådet Herslow anförde: Ehuru den i 9 § af nu gällande
fiskeristadga meddelade föreskrift, att en på urminnes häfd, aftal, dom
eller annan laglig rättsgrund fotad inskränkning i strandeganderätten
icke må göras större, än tillgodonjutandet af den särskilda rättigheten
oundgängligen kräfver, icke innefattar något annat, än hvad från rätts-
teoretisk synpunkt måste betraktas såsom sjelfkärt, torde dock sagda
föreskrift väl försvara sin plats såsom en, enligt hvad erfarenheten visat,
väl behöflig erinran, att hvarje sådan särskild rättighet, hvarigenom den
strandegaren eljest förbehållna uteslutande rätt till fiske inskränkes, bör
utöfvas på det för strandegaren skonsammaste sätt och så, att han icke
lider intrång i hvad honom i öfrigt med rätta tillkommer. Derföre synes
mig af praktiska skäl en dylik föreskrift icke heller böra saknas i det
ifrågavarande lagförslaget.
14 §.
Då förbudet i första stycket af denna § äfven afsåge dragande af
21
Kong!,. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 34.
not i kongsådra, men ordet »utsättas» ej väl passade in derpå, hemstälde
justitieråden Hersloio och Isberg, att detta ord utbyttes mot ett lämp¬
ligare uttryck.
Justitierådet Abergsson yttrade: För min del kan jag icke god¬
känna de i denna § föreslagna stadganden, så vidt de, på sätt komite-
rades motiv antyda, afse totalt förhindrande af fiskes bedrifvande med
rörlig fiskredskap i kungsådra. Att begagna rörlig redskap på sådant
sätt, att den med lika verkan som fast redskap afstänger kungsådran,
bör vara förbjudet. Så kan det t. ex. icke anses lagligt att i kungs¬
ådra hålla not eller nät stadigt utsatta på sådant sätt, att de göra samma
tjenst, som en fiskegård eller ryssja. Deremot bör icke notdragning i
kungsådra förbjudas i ändamål att skydda ofvanliggande fiskerättsegares
intresse. Ett sådant förbud skulle, synes det mig, vara liktydigt med
ett monopol för de ofvanför i elfven liggande, att få ensamma bedrifva
ett vinstgifvande fiske, under det att de nedanför liggande skulle vara
inskränkta till det grundare vattnet på sida om kungsådran. Möjligen
bör den civila lagen innehålla föreskrift om rätt för Konungens befall¬
ningshafvande att, till bevarande af ofvan liggande strandegares fiskerätt,
meddela ordningsföreskrifter rörande sättet för fiskets bedrifvande i
kungsådra, då fråga är om idkande af sådant fiske på annat sätt än
medelst fiskebyggnad eller fast fiskeredskap.
18 §.
Högsta domstolen ansåg, att för åvägabringande af öfverensstäm¬
melse med hvad i 21 § jagtstadgan vore föreskrifvet, och till undan¬
rödjande af tvifvelsmål vid lagens tillämpning, borde till förevarande §
göras det tillägg, att, om det fångade ej kunde i användbart skick till-
rättaskaffas, skulle dess värde ersättas.
21 §.
Justitierådet Isberg åberopade hvad justitierådet anmärkt vid 7 §.
Justitierådet Isberg ville slutligen hafva erinrat, att, med hänsyn
till terminologien i den under sistlidet år utfärdade lagen om förvärf¬
vande och förlust af medborgarerätt, det på åtskilliga ställen i före¬
varande lagförslag förekommande uttrycket »svensk undersåte» lämpligen
borde utbytas mot »svensk medborgare».
22
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.
2:6) förslaget till lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14
§ strafflagen.
Då förbudet att i det för alla svenska undersåtar öppna fiskevattnet
utsätta fast fiskeredskap, enligt hvad ordalydelsen af 1 och 6 §§ i för¬
slaget till lag om rätt till fiske utmärker samt motiveringen till det nu
ifrågavarande förslaget jemväl framhåller, icke vore afsedt att vara oin¬
skränkt, utan skulle omfatta allenast vissa slag af fast fiskeredskap, an-
sågo justitieråden Hernmarck, Abergsson, Herslow, Isberg och Claeson,
att sistnämnda förslag tarfvade en förändrad redaktion, öfverensstäm¬
mande med verkliga meningen. Likaså syntes det i första raden af
förslagets andra stycke insatta kommatecken emellan orden »fiskevatten»
och »eller» rätteligen böra utgå.
Angående uttrycket »svensk undersåte» åberopade justitierådet Is¬
berg hvad han derom yttrat i förslaget till lag om rätt till fiske.
Justitierådet Abergsson anförde vidare: Till följd af hvad jag yttrat
vid 14 § i förslaget till lag om rätt till fiske, hemställes, att det före¬
slagna stadgandet om straff för den, som genom fiskeredskap afhåller
fisk från annans fiskevatten, måtte utgå eller åtminstone modifieras så¬
lunda, att det icke blifver tillämpligt på begagnande i eget fiskevatten
af hvarje slags fiskeredskap, utan allenast kommer att gälla i det fall,
att en fiskerättsegare begagnat fiskeredskap af sådan beskaffenhet eller
på ett sådant sätt att den medför samma verkan, som ett stadigvarande
stängsel.
3:o) förslaget till lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet ä hans grund den 30 de¬
cember 1830.
i'
6 §•
Justitierådet Isberg afgaf följande yttrande: Skada å fiske torde
kunna förorsakas af byggnad i vattendrag dels derigenom, att fisken
hindras i sin gång upp och ned i vattendraget, dels genom den för¬
ändring i vattenståndet, som nf byggnaden åstadkommes. Hvad skada
af sistnämnda beskaffenhet angår, så lärer sådan icke vara att befara i
andra fall, än derest fråga skulle förekomma om uppförande af vatten-
byggnad af sådan beskaffenhet, att ofvanför liggande forsar eller vatten¬
fall, der fiske bedrefves, eller fiskeverk genom bakvatten försämrades
eller vattenståndet nedanför under längre tider i betydligare mån för¬
minskades; och i dessa fall äro, enligt min åsigt, bestämmelserna i första
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
stycket af förevarande § enligt dess nuvarande lydelse fullt tillämpliga
och äfven tillräckliga till förekommande af skada för fiskeegaren af den
beskaffenhet, som sist omnämndes. Beträffande åter frågan om och i
hvad mån af hänsyn till fisket vattenled för fiskens gång bör vid byggnad
i vattendrag lemnas öppen (hvarom det förslag, som låg till grund för
gällande vattenrättsförordning innehöll särskild, i förordningen dock ej
upptagen föreskrift) lära inga andra bestämmelser gälla än de, som inne¬
fattas i 2 kap. fiskeristadgan. Om derföre, såsom nu är ifrågasatt, dessa
bestämmelser upphäfvas genom den föreslagna lagen om rätt till fiske,
och i denna upptagas motsvarande föreskrifter endast ifråga om sådana
vattenbyggnader, som uppföras för bedrifvande af fiske och icke föranleda
uppdämning, är det klart att särskilda stadganden i detta hänseende
erfordras beträffande andra vattenbyggnader; och synas dessa föreskrifter
lämpligen kunna, såsom komitén föreslagit, meddelas genom tillägg till
G § af vattenrättsförordningen. Då emellertid, på sätt komitén äfven
vid affattningen och motiveringen af 14 § i förslaget till lag om rätt
till fiske antagit, hinder för afstångande af vattenled af hänsyn till
fisket icke lärer böra anses förefinnas i andra fall än, då fråga är om
vattendrag, der fisken har sin vandring till eller från lekplats eller eljest
i afsevärd mängd stryker fram, synes det erforderliga tilläggsstadgandet
endast böra gå ut på att förekomma, att icke i dylika fall fiskens gång-
förbi vattenbyggnad obehörigen hindras.
På grund häraf hemställer jag, att första stycket af förevarande
§ bibehålies oförändradt enligt dess nuvarande lydelse, och att ett nytt
stycke inskjutes, deri stadgas, att, om vattenverk uppföres å ställe, del¬
fisken har sitt dref, sådana anordningar skola vid vattenverket vidtagas,
att fri upp- och nedgång för fisken derigenom beredes. Godkännes detta,
och delar man den uppfattning, jag ofvan uttalat angående de fall, då
skada å fiske, annorledes än genom hinder i fiskens gång, kan anses
uppstå af byggnad i vattendrag, torde det af komitén föreslagna tillägg
till andra stycket af G § icke vara af behofvet påkalladt.
För den händelse komiténs förslag skulle anses böra följas, lärer
dock uppmärksamheten böra fästas derpå, att, då damlucka i förslaget
till förevarande § angifves såsom en bland de anstalter, hvilka kunna
vidtagas för att bereda fri gång för fisken, detta uttryck, hvilket för
närvarande i vattenrättsförordningen endast användes för att beteckna en
inrättning afsedd för vattenståndets reglerande, får eu ändrad betydelse
icke blott i G § utan äfven på öfriga ställen i förordningen, der det
förekommer, samt att till följd häraf, och med hänsyn till förslagets
formulering i (ifrigt, tvekan kan uppstå, huruvida icke, sedan förslaget
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
blifvit lag, stadgandet i 11 § skall så förstås, att damluckor — äfven
de vid redan tillkomna vattenbyggnader befintliga — böra hållas öppna
icke blott, såsom för närvarande är fallet, då behof uppstår att reglera
vattenståndet, utan äfven när hänsyn till fiskeegares intresse att få
hinder för fiskens gång undanröjdt kan anses påkalla sådant, något som
väl icke kan antagas hafva vant meningen.
Justitierådet Herslow anförde: Med justitierådet Isberg är jag ense
i så måtto, att jag med anledning af hvad 14 § i den föreslagna nya
lagen om rätt till fiske innehåller beträffande eif, ström, å eller sund,
der kungsådra ej finnes, anser det i första stycket af vattenrättsförord-
ningens 6 §, enligt dess föreslagna förändrade lydelse, införda stadgande
angående beredande af fri upp- och nedgång för fisken böra så omredi¬
geras, att deraf med full tydlighet framgår, att samma stadgande afser
allenast byggnader i sådant vattendrag, der fisken har sitt dref; och
torde vid affattningen af sagda stadgande hänsyn jemväl böra tagas till
angelägenheten att utmärka, att de i vattenrättsförordningen äfvensom i
förordningen om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka den 30
december 1880 meddelade bestämmelser angående damlucka icke skulle
ega tillämplighet å sådan å dambyggnad anbragt öppning, som hade
till ändamål att bereda fri gång för fisken.
Ex protocollo:
Carl Boheman.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
26
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet fredagen den 14 fe¬
bruari 1896,
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Groll,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll.
Annerstedt,
Justitieråden: Åbergsson,
WlJKANDER.
Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för civildeparte¬
mentet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt de af
särskilde komiterade utarbetade förslag till lagar om rätt till fiske, om för¬
ändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen och om förändrad lydelse af 6
och 24 §§ i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
den 30 december 1880 äfvensom högsta domstolens öfver förslagen afgifna
yttrande; och anförde föredragande departementschefen:
En omarbetning af den gällande fiskerilagstiftningen har sedan länge
varit i fråga. Den 22 maj 1878 uflät Riksdagen en underdånig skrifvelse
med anhållan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunnige perso¬
ner företaga en fullständig revision af fiskeristadgan den 29 juni 1852 samt
öfriga författningar, som berörde fiskerinäringen. Såsom skäl för denna hem-
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.
ställan anfördes hufvudsakligen, att fiskenstadgans bestämmelser icke i alla
hänseenden egde den tydlighet, som vore önskvärd, samt i afseende å såväl
ortförhållanden som fiskslag vore af alltför generell beskaffenhet, hvartill
komme, att stadgans föreskrifter i allmänhet kunde anses vara af väl prohibi¬
tiv natur. Ifrågavarande skrifvelse blef den 22 januari 1881 föredragen
inför Eders Ivongl. Maj:t. Dervid erinrades, hurusom till de af Riksdagen
anförda skäl för fiskerilägstiftningens omarbetande kommit ett nytt, nemligen
debatt lagstiftningen angående vattenrätten genom åtskilliga under år 1880
utfärdade författningar undergått eu omgestaltning, som påkallade vissa för¬
ändringar i fiskeristadgan. Med anledning af hvad sålunda förekommit täcktes
Eders Kongl. Maj:t sistnämnda dag uppdraga åt eu komité att, efter utred¬
ning af de verkningar 1852 års stadga utöfvat på fiskerinäringens utveck¬
ling, företaga den af Riksdagen begärda revisionen samt derefter afgifva för-
fattningsförslag i ämnet. Den sålunda tillsatta komitén afgaf den 3 mars
1883 betänkande med förslag till ny fiskeristadga. Detta förslag behandlade
hufvudsakligen samma ämnen som beröras i 1852 års fiskeristadga. I för¬
slaget förekomma alltså bestämmelser om rättighet till fiske såväl i saltsjön
som i sötvatten, om vattenled för fiskens gång (större och mindre kongsådra)
samt om hushållningen med fiskevatten. I de två förstnämnda hänseendena
innehåller förslaget icke några mera väsentliga afvikelser från gällande stad¬
gande^ hvaremot bestämmelserna om fiskets vård i vigtiga delar omarbetats.
Öfver ifrågavarande förslag infordrades yttranden från vederbörande
embetsmyndigheter samt länens landsting. I vissa af de utlåtanden, som på
grund häraf afgåfvos, uttalades den uppfattning, att samtliga fisket rörande
stadganden af civillags natur borde afskiljas från fiskeristadgan, så att denna
komme att omfatta endast föreskrifter om fiskets vård, en uppfattning, som
under senare åren äfven inom riksdagen framträdt. Yid ärendets föredrag¬
ning inför Eders Kongl. Maj:t den 1 juni 1894 täcktes Eders Kongl. Maj:t
finna, att för vinnande af nödig reda i de föreskrifter, som rörande fisket
borde i allmänhet gälla, de bestämmelser, som vore af allmän lags natur,
borde i en särskild lag sammanfattas och sålunda fullständigt skiljas från
de ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet, i följd hvaraf åt
en samma dag tillsatt komité lemnades i uppdrag att upprätta af underdånigt
betänkande åtföljdt förslag till en sådan lag.
Till fullgörande af det sålunda meddelade uppdrag afgaf komitén den
15 november 1894 förslag till
1) Lag angående rätt till fiske;
2) Lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § strafflagen; samt
3) Lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.
27
Kongl. Majt:s Nåd■ Proposition N:o 24.
Efter nådig remiss till högsta domstolen af nämnda förslag har högsta
domstolen den 21 mars 1895 öfver desamma afgifvit yttrande.»
Departementschefen tillkännagaf härpå, att han i samråd med chefen
för civildepartementet funnit de i högsta domstolen mot förslagen framstälda
anmärkningar böra föranleda ändringar i vissa delar af förslagen och i öfverens¬
stämmelse härmed låtit uppgöra förslag, afsedda att för Riksdagen framläggas.
Efter att härefter hafva redogjort för hufvudinnehållet af nyssnämnda
tre komitéförslag jemte de af högsta domstolen öfver desamma afgifna ytt¬
randen samt för de af departementschefen öfversedda förslagen, yttrade de¬
partementschefen vidare:
»Med iakttagande af den anmärkning, högsta domstolens fleste ledamöter
framstält vid ingressen till förslaget till lag om rätt till fiske, har 26 § af
gällande fiskeristadga upptagits bland de lagrum, som genom denna lag skulle
upphäfvas.
Från det i 1 § af samma förslag intagna förbud att i fiskevatten,
hvarom der är fråga, utsätta fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiske¬
redskap bör, såsom af komitén anföres, undantag kunna af Konungen med¬
delas icke allenast i särskilda fall utan äfven genom bestämmelser, gällande
för viss ort. Af en ledamot i högsta domstolen har emellertid blifvit an¬
märkt, att den af komitén föreslagna ordalydelsen icke tydligen utmärkte,
att dylika allmänna undantagsbestämmelser skulle kunna meddelas. Med an¬
ledning häraf har åt paragrafens text gifvits en i så måtto förändrad lydelse,
att, i fråga om de undantagsbestämmelser Konungens befallningshafvande eger
meddela, uttryckligen utsäges, att desamma må afse allenast särskilda fall,
vid hvilket förhållande någon tvekan icke längre lärer kunna förefinnas derom,
att jemväl mera omfattande undantag från förbudet kunna af Konungen med-
gifvas.
Med afseende å den i 2 paragrafens första stycke intagna, från nu *
gällande fiskeristadga öfverflyttade bestämmelsen att saltsjöfisket inomskärs
tillhör dem, som ega stränder och holmar omkring fiskevattnet, har en bland
högsta domstolens ledamöter yttrat, att i fråga om vattenområden, som om-
slötes af stränder och holmar, hörande till olika byar eller skifteslag, borde
närmare än nu är fallet angifvas de grunder, som skulle anses bestämmande
för de särskilde strandegarnes rätt till fiske, i hvilket hänseende denne leda¬
mot hemstält, att hvarje strandegare borde erhålla uteslutande rätt till fiske
utanför hans strand till visst afstånd derifrån, och att fisket i det vatten¬
område, hvartill den sålunda bestämda strandfiskerätten ej sträckte sig, skulle
betraktas såsom en odelbar samfällighet för alla strandegarne. Häremot
synes mig dock böra framhållas, att allmänna lagbestämmelser om de sär¬
skilda strandegarnes inbördes rättsförhållande i afseende å fisket ej kunna
genomföras utan rubbning af bestående rättigheter och redan af detta skäl
28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
ej torde böra ifrågasättas. Rörande omfånget af de särskilda strandegarnes
fiskerätt i dylika fall har nemligen på de flesta ställen eu viss uppfattning
sedvanemässigt gjort sig gällande, och dylika lokala rättssedvanor, hvilka
äro af alltför skiftande beskaffenhet att kunna införlifvas med den skrifna
lagen, komme alltså i många fall att sättas ur kraft genom de allmänna
regler, som skulle blifva i lagen intagna. Härtill kommer vidare svårig¬
heten, för att ej säga omöjligheten, att uti förevarande hänseende uppställa
regler, hvilka egna sig att tillämpas på alla de till utsträckning och
geografisk beskaffenhet skiftande vattenområden, om hvilka här är fråga.
Hvad särskild! beträffar den förordade bestämmelsen, att hvarje strandegare
skulle ega uteslutande rätt till fisket utanför hans strand allenast inom en i
lagen angifven gräns och det fiske, som ej på grund häraf tillkomme någon
särskild strandegare, utgöra en odelbar samfällighet, synes densamma visser¬
ligen — om man bortser från de betänkligheter jag nyss uttalat mot genom¬
förandet af hvarje allmän grundsats uti ifrågavarande hänseende — lämpa
sig för de vidsträcktare vattenområden, som kunna få namn af fjärdar, men
deremot föga egna sig för tillämpning på trängre fiskevatten.
Mot den i andra stycket af 2 § intagna bestämmelse, att strandegarnes
enskilda fiskerätt vore begränsad till visst område icke allenast vid öppna
hafsstranden och utom skären utan äfven i de fjärdar, som åt något håll
vore öppna åt hafvet, har af en ledamot i högsta domstolen blifvit anmärkt,
att denna bestämmelse i visst fall, nemligen då eu fjärd hade blott en smal
öppning mot hafvet, skulle innebära en verklig inskränkning i strandegarnes
enskilda fiskerätt, hvilken för närvarande omfattade hela fjärden, men enligt
förslaget komme att begränsas af de i paragrafen angifna mått. Denna upp¬
fattning kan jag ej dela. En fjärd lärer icke kunna anses ligga öppen mot
hafvet, om den endast genom ett smalt sund eller en annan obetydlig öpp¬
ning står i omedelbar förbindelse dermed, och det föreslagna tillägget lärer
alltså ej kunna i det angifna fallet inkräkta på någon strandegares rätt,
hvaremot detsamma för vissa andra fall utan tvifvel innebär ett förtydligande
af det nu gällande lagbudet.
Andra stycket af 3 § i komiténs förslag förutsätter, såsom af förslagets
motiv närmare framgår, att särskilda lagbestämmelser om rätt att hålla sill
innestängd med vad och om skyldighet att dervid utgifva så kallad landlös
till strandegaren komme att meddelas. Då emellertid de af särskilda komiterade
— den så kallade hafsfiskekomitén — afgifna förslag till lagar om rätt att
hålla sill innestängd med vad och om upphäfvande, så vidt angår det bohus¬
länska sillfisket, af den rätt, som enligt o § fiskeristadgan tillkommer”strand-
egare att bestämma den ordning, hvari hans not skall dragas, ännu icke
kommit i det skick, att de kunna inför Eders Kongl. Maj:t föredragas, har,
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
på sätt högsta domstolens fleste ledamöter jemväl hemstält, den gällande be¬
stämmelsen om strandegarens företrädesrätt i nyssnämnda hänseende åter
upptagits i förevarande § af förslaget, hvaremot hänvisningen till särskild
lagstiftning om vadstäng uteslutits.
Yid granskningen af förslagets 4 § har af en ledamot i högsta dom¬
stolen blifvit hemstäldt om vissa inskränkningar i den enligt nämnda §
hvarje svensk undersåte medgifna rätten till fiske med krok eller ref å djup
i yttre skärgården och i hafsbandet. Ifrågavarande bestämmelse förekommer
emellertid i den nu gällande fiskeristadgan, och då mig veterligt hittills icke
från strandegarnes sida försports någon klagan öfver densamma, synes den
böra oförändrad öfvergå i den nya lagen.
Hvad af en ledamot blifvit vid 5 § anmärkt derom, att de i paragrafen
begagnade ordalag kunde föranleda den missuppfattning, att äfven med strand¬
tomt i stad följde rätt att nyttja fiskevattnet vid tomten, synes mig ej heller
böra föranleda ändring i förslaget. Då nemligen stadgandena i 12 kap.
4 § jordabalken uppenbarligen ej äro tillämpliga på stadstomt, och det invid
en dylik tomt belägna vattenområde följaktligen i allmänhet ej hör till tomten,
synes det af komitén föreslagna uttryckssättet ej gifva anledning till det be¬
farade missförståndet.
Den af tre ledamöter vid 7 § gjorda hemställan, att ordet allmän-
ningar måtte ur paragrafen uteslutas, har jag ej kunnat biträda. Det kan
nemligen ej med bestämdhet påvisas, att all mark, som är att hänföra till
kronoallmänningar, blifvit till enskilde upplåten med uteslutande rätt till fiske
för innehafvarne; och fall kunna alltså gifvas, då äfven i fråga om eu krono¬
allmänning tillämpning af bestämmelserna i paragrafen kan förekomma.
Af ett justitieråd har vidare anmärkts, att af 7 paragrafens ordalag icke med
erforderlig tydlighet framginge, huruvida den pröfning, som af de administrativa
myndigheterna borde meddelas rörande sökt tillstånd att utöfva fiske i de i
paragrafen afsedda fiskevatten äfvensom afgälden derför, skulle anses slut¬
ligen bindande, eller om vederbörande, derest han ansåge sin rätt vara genom
de administrativa myndigheternas beslut trädd för nära, egde att oberoende
af sådant beslut vid domstol göra gällande sina anspråk mot kronan. Det
i 7 § använda uttryckssättet synes mig emellertid tydligen utmärka, att
de administrativa myndigheterna ega uteslutande befogenhet att pröfva,
huruvida jemlikt förevarande § rätt till nyttjande af allmänt kronofiske bör
medgifvas någon i häradet eller socknen boende, ett förhållande, som natur¬
ligtvis icke utesluter, att om någon på annan grund än den, att han är bo¬
fast i det härad eller den socken, der fiskovattnet finnes, vill framställa an¬
språk på fiskerätt, han har att hänvända sig till allmän domstol för vinnande
af anspråkets pröfning. Ifrågavarande § har alltså lemnats oförändrad,
30
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 24.
Med afseende å de betänkligheter, en högsta domstolens ledamot fram-
stält emot.^den i 12 §:s andra stycke föreslagna bestämmelsen, tillåter jag
mig hänvisa till komitéförslagets motiv, af hvilka enligt min tanke behöflig-
heten af ifrågavarande bestämmelse till fullo framgår. Ätt, såsom denne
ledamot yttrat, det föreslagna stadgandet skulle föranleda verkliga rättskränk-
ningar, synes mig ej vara att befara, men helt visst skulle det lända en
icke obetydlig del af landets fiskarebefolkning till synnerligt men, om man i
en ny lag angående fisket förbisåge alla de lokala sedvanor, hvilka i fråga
om fiskerätten utbildat sig i skilda delar af landet. Hvad beträffar bemälde
ledamots påstående, att den föreslagna bestämmelsen skulle kunna leda der¬
hän, att ett helt fiskeläge tilltvingade sig fiskerätt i ett af dess befolkning
aldrig förut begagnadt fiskevatten, allenast på den grund, att strandegaren
af ålder låtit sina grannar oklandradt bedrifva fiske derstädes, synes mig
detta påstående icke öfverensstämma med en rigtig tolkning af ifrågavarande
bestämmelse, hvilken i det angifna fallet icke torde rätteligen kunna er¬
hålla vidsträcktare tillämpning än att grannarne äfven framgent vore be¬
rättigade till fiske i det afsedda vattenområdet.
En ledamot af högsta domstolen har i fråga om 14 §:s första stycke
uttalat den åsigt, att förbudet mot fiskeredskaps utsättande i kungsådra ej
borde, såsom förmenades vara fallet med den nu föreslagna bestämmelsen,
gälla allt fiske, utan endast det, som bedrefves med fast redskap eller med
rörlig under sådana omständigheter, att densamma med lika verkan som fast
redskap afstängde kungsådran, en grundsats, som ledde dertill, att notdrag-
uing i kungsådra borde tillåtas. Beträffande det sålunda anförda må er¬
inras, att förbudet mot kungsådras afstångande — hvilket, i hvad det angår
fisket, har till ändamål icke allenast att tillvarataga närboende strandegares
intressen utan äfven att bereda fisken fri gång till och från lekplatser och
derigenom skydda fiskerinäringen i allmänhet — icke lärer leda till åsyftadt
resultat, om detsamma icke omfattar all rörlig fiskeredskap, som kan hindra
fisken att framgå. Såsom af nyssbemälde ledamot blifvit antydt, kan red¬
skap, som i allmänhet betraktas såsom rörlig, användas på ett sätt, som
medför en mera varaktig afstängning af ett vattendrag eller någon del deraf.
Yäl erbjuder sig med afseende härå den utvägen att låta förbudet omfatta
blott sådan rörlig redskap, som ligger i vattnet en viss, i lagen bestämd
tid, en utväg, som ock blifvit föreslagen af den år 1881 tillsatta komitén;
men en bestämmelse af dylikt innehåll torde, såsom från flera håll blifvit
erinradt, vara egnad att alltför lätt kunna kringgås. Den i nu förevarande
komitéförslag upptagna förbudsbestämmelsen synes mig alltså svårligen kunna
undvaras. Med afseende å dess innebörd torde emellertid böra erinras, att
förbudet ingalunda träffar alla slags rörlig redskap. Uppenbarligen gäller
31
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition No 24.
detsamma intet slag af krokfiske och äfven visst annat fiske torde ej deraf
beröras. Afgörandet, huruvida en viss redskap är af beskaffenhet att kunna
hindra fiskens gång, måste emellertid öfverlemnas åt domstolarne.
Med anledning af högsta domstolens erinran vid komitéförslagets 18 §
har till densamma gjorts ett tillägg, som angifver, att om den olofligen
gjorda fångsten ej kan tillrättaskaffas, dess värde tillfaller målseganden eller
åklagaren.
Vill förslaget till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen
har flertalet af högsta domstolens ledamöter framstält den erinran, att då
förbudet att i det för alla svenska undersåtar öppna fiskevattnet utsätta fast
fiskeredskap icke vore afsedt att omfatta annat än vissa slag af dylik red¬
skap, ifrågavarande förslag tarfvade en förändrad lydelse, öfverensstämmande
med den verkliga meningen, i sammanhang hvarmed anmärkts, att det emellan
orden »fiskevatten» och »eller» insatta kommatecken borde utgå. Enligt min
mening kan den anmärkta oegentligheten i redaktionen på ett tillfredsställande
sätt afhjelpas derigenom att ifrågavarande kommatecken äfvensom det efter
orden »annans fiske» befintliga borttagas, hvarefter med erforderlig tydlighet
torde framgå, att det i paragrafens början förekommande ordet »olofligen»
hänför sig till alla de i första punkten angifna åtgärder.
Beträffande förslaget till lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§
i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund hafva vid 6 §
två ledamöter uttalat sig för att det föreslagna stadgandet om beredande af
fri upp- och nedgång för fisken erhölle en förändrad lydelse, som utmärkte
att stadgandet afsåge endast byggnader i sådant vattendrag, der fisken har
sitt dref. Då emellertid komitéförslagets lydelse, helst sedan densamma af
annan anledning undergått någon jemkning, synes mig på ett tillräckligt
tydligt sätt utvisa, att ifrågavarande stadgande eger tillämpning endast å
de vattendrag, der fisk i afsevärd mängd stryker fram, har jag ansett nyss¬
nämnda erinran icke böra föranleda vidare ändring i förslaget.
Deremot har, med hänsyn till hvad samma ledamöter anmärkt derom,
att uttrycket »damlucka» för närvarande i vattenrättsförordningen begagnas i
en annan betydelse än detsamma i den föreslagna lydelsen af förordningens
6 § skulle erhålla, åt det i första stycket af denna § gjorda tillägget gifvits
en något förändrad affattning, hvarigenom användandet af ifrågavarande ut¬
tryck kunnat undvikas.
Förutom de ändringar i komiténs förslag, som sålunda af mig särskilt
omnämnts, hafva i förslagens redaktion företagits vissa jemkningar, Indika endast
afse vinnande af större tydlighet och ej torde påkalla någon närmare redo¬
görelse.
Under åberopande af hvad jag nu anfört, får jag i underdånighet hem¬
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.
ställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta att för Riksdagen till antagande
framlägga de af mig öfversedda förslagen till
l:o) lag om rätt till fiske;
2:o) lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen; samt
3:o) lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.»
Justitierådet Abergsson åberopade hvad han vid förslagens granskning
i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari de nu framlagda förslagen afveke
från de af honom uttalade åsigter.
Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan;
och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans
Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle
aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse bilagan A
vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1896.