Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
1
N:o 22.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regerings¬
formen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen;
gifven Stockholms slott den 7 februari 1896.
Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning
framlägga härvid fogade förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109
och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdags¬
ordningen.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bih. till Iiilcsd. Prof. 1896. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Förslag till ändringar i regeringsformen.
§ 50.
Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall,
då fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder
göra det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I
dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med de af Riksdagen
valde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret,
annan riksdagsort utsätta och kungöra.
§ 70.
När i fråga om reglemente för riksbanken, dess inkomster och
utgifter, kamrarne stadna i stridiga beslut, skola kamrarne derom hvar
för sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.
§ 72.
l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt för¬
valtas enligt särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.
2:o. Riksbankens styrelse utgöres af sju fullmägtige, af hvilka
en, som skall vara ordförande bland fullmägtige, förordnas af Konungen
och sex väljas af Riksdagen på sätt i 71 § riksdagsordningen säges.
Konungen förordnar jemväl en suppleant att vid förfall för ordföranden
träda i hans ställe. De af Konungen för ordföranden och hans supp¬
leant meddelade förordnanden må återkallas, när Konungen så pröfvar
skäligt. För de af Riksdagen utsedde fullmägtige skola finnas tre
suppleanter, valde såsom i 73 § riksdagsordningen föreskrifves.
3:o. Riksbanken eger rätt utgifva banksedlar. Dessa sedlar skola,
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
vid anfordran, inlösas af banken med guld efter deras lydelse och må,
så länge de sålunda inlösas, för mynt i riket erkännas.
§ 98.
I händelse justitieombudsmannen, under det riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riks¬
dagen i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efter¬
trädare utsedd. Skulle justitieombudsmannens utsedde efterträdare,
under riksdag, afsåga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombuds-
mans-embetet insättas eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade
sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall
emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af
Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgälds-
kontoret utöfvas.
§ 109.
Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den
varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdags¬
ordningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarne eller den
ena af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin
egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från
det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej
vidare af Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det
senare sammanträdets början.
Urtima riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja,
och vare urtima riksdag alltid upplöst innan tid för lagtima riksdags
sammanträde infaller.
Der så oförmodadt skulle hända, att riksdag, när den afslutas,
icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp
sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen intill
nästa riksdag. År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men kam¬
rarne icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda
bevillningssummans förhållande till den, som vid föregående riksdag
blifvit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar
jemnlikt ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen
valde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret, att
en ny bevillningsförordning på sådan grund uppgöra och utfärda.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
§ in.
Beskylles riksdagsman för grof missgerning, må han ej i häkte
kunna inmanas förr än, efter anstäld ransakning, domaren sådant skäligt
pröfvat, så vida han ej å bar gerning funnen varder; dock gälle, om
han, efter domstols kallelse, sig ej inställer, hvad allmänna lagen i thy
fall stadgar. Ej må riksdagsman i andra fall, än som i denna och
nästföregående paragraf sagda äro, sin frihet beröfvas.
Fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan
af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej eller till redo
och ansvar ställas, utan efter Riksdagens beslut.
Förslag till ändringar i riksdagsordningen.
§ 32.
1. Den, som blifvit till riksdagman vald, skall, första gången
han efter valet till riksdag sig inställer, inför chefen för justitie¬
departementet, eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmagt
till granskning uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder eller, om
riksdagsman senare sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna
granskning, som skall ske i närvaro af tre bland de af Riksdagen
valde fullmägtige i riksbanken och tre bland fullmägtige i riksgälds¬
kontoret, har till föremål att undersöka, huruvida fullmagterne blifvit
i föreskrifven form utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken
nya val af begge kamrarnas eller enderas samtliga ledamöter egt rum,
vara inom tre dagar fulländad, men vid andra riksdagar samma dag,
då fullmagterne uppvisas.
2. Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att pröfva be¬
hörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana
dess medlemmar, hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för
dem, emot livilka eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning före¬
kommer. Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos kammare
väckt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot i kammaren,
intill dess han blifvit dertill obehörig förklarad.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
5
§ 65.
När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående
reglemente för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller angående
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter,
kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag
varda sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig rösta om
de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening,
som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarna samman¬
räknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan
omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren at-
läggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige samman¬
räknade rösterne utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
§ 68.
Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag
förordna en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva
tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och embetsmän samt att
inför den riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning
och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga
ordning tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld, manna¬
mån eller annan orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit
att sina embetspligter behörigen fullgöra.
Denne Riksdagens justitieombudsman, hvilkens rättigheter och
åligganden ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild
instruktion utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän,
af hvilka hvardera kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse valmän,
hvilka böra till valförrättningen sammanträda samma dag, då de blifvit
utsedde, och ej må åtskiljas förr än valet är fulländadt, skola först
samfäldt, medelst slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de
anse böra komma under omröstning. Falla dervid rösterne till mer
än hälften på en man, är han behörigen vald. Åro åter rösterne så
delade mellan flera, att sådan pluralitet för någon icke eger rum, an-
ställes ny omröstning med slutna sedlar till antagande af den, som de
flesta rösterna erhållit, eller, om han icke antages, af den, som näst
honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla om-
röstningarne sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit den här
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla dem, som vid
den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den, som erhållit
de flesta rösterna, anses behörigen vald.
Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman utses,
och på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne
embetsman erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa
lagtima Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman, skulle med
döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid justitieombuds¬
mannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån
hindrad.
I händelse justitieombudsmannen, under det riksdag är för¬
samlad, afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter Riks¬
dagen genast i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle, justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riks-
dag, afsåga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-
embetet insättas eller med döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt
en annan behörig man i hans ställe.
Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarna, skall Riksdagens
rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret utöfvas.
§ 71.
1. De sex fullmägtige i Riksbanken, hvilka enligt 72 § regerings¬
formen skola utses af Riksdagen, väljas å lagtima riksdag för tiden
från valet, till dess sådant val under tredje året derefter försiggått.
Två af de utaf Riksdagen utsedde fullmägtige skola årligen afgå.
Har af Riksdagen utsedd fullmägtig före utgången af den bestämda
tjenstgöringstiden afgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, an¬
ställes val för den tid, som för honom återstått.
2. Riksdagen skall jemväl välja fullmägtige att, jemlikt särskildt
reglemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Desse
fullmägtige skola vara sju och väljas å lagtima riksdag för tiden från
valet, till dess sådant val under tredje året derefter försiggått. Ord¬
förande bland fullmägtige väljes särskildt. Af de öfrige sex skola två
årligen afgå. Har fullmägtig före utgången af den bestämda tjenst¬
göringstiden afgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes
val för den tid, som för honom återstått. Då val af ordförande eger
rum, utses denne före öfrige fullmägtige.
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
3. Val af fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret verk¬
ställas genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera kammaren inom
sig utser tjugofyra. Valen ske med slutna sedlar. Val för längre
tjenstgöringstid verkställes före val för kortare. Afgående fullmägtig
kan återväljas.
4. Fullmägtige i riksgäldskontoret välja sjelfve bland sig vice
ordförande, att vid förfall för ordföranden träda i hans ställe, men
om vid sammanträde af fullmägtige i riksbanken hvarken ordföranden
eller hans suppleant är tillstädes, föres ordet af den bland de när¬
varande, som under den längsta tiden innehaft uppdraget såsom full¬
mägtig och, der två eller flere under lika lång tid varit fullmägtige, den
af desse, som är till lefnadsåren äldst; egande den, som bland full¬
mägtige i hvartdera verket förer ordet, afgörande röst, derest i frågor,
som hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna för två skilj¬
aktiga meningar utfalla lika.
§ 73.
På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och revisorer
enligt föregående två §§ af Riksdagen utses, tillsättas jemväl supplean¬
ter, att, vid inträffande förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen
för de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken tre, för fullmägtige
i riksgäldskontoret likaledes tre och för hvarje års revisorer sex.
8
Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 22.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
i
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 januari
1896.
-v;r 1 i,-. , -so; 'k'-< .vb.^Ul r^b-d ■■ >. ' in »bm?. [' i . ;>* vr;-»
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i under¬
dånighet :
Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 5 oktober
1889 funnit godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag
till förändrad banklagstiftning i syfte att de enskilda bankernas sedel-
utgifningsrätt skulle öfverflyttas på riksbanken och att sådana ändringar
vidtoges i organisationen af riksbanken, att åt densamma kunde anförtros
den grannlaga uppgiften att besörja landets hela sedelutgifning, så afgaf
denna komité den 30 januari 1890 sitt betänkande, innefattande af motiv
åtföljda och af komiterade enhälligt biträdda förslag till
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
lag för Sveriges riksbank;
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;
ansvarighetslag för fullmäktige i Sveriges riksbank;
ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna för Sveriges riksbanks
afdelningskontor; och
lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.
Komiténs betänkande anmäldes af dåvarande chefen för finans¬
departementet inför Eders Kongl. Maj:t i statsrådet den 28 februari 1890;
och anhåller jag att nu åter få erinra om den hufvudsakliga innebörden
af komiténs förslag.
Komitén anslöt sig utan tvekan till åsigten om lämpligheten af
sedelutgifningens koncentrerande hos en centralbank, riksbanken. Be¬
träffande vilkoren för uppnående af detta mål och dervid först riksbankens
omorganisation fann komitén det uppenbart, att, då man fordrade en
särskild begränsning för hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna
fordran måste än kraftigare göra sig gällande mot en bank, som finge
det ansvarsfulla värfvet att ensam ombesörja ett lands sedelutgifning.
Myntväsendets upprätthållande, hvilket vore en sådan banks främsta upp¬
gift, ålade den, enligt komiténs mening, att afstå från åtskilliga, med
sedelemissionen icke rätt förenliga, om ock i och för sig fullt legitima
rörelsegrenar; och då man åt denna enda bank öfverlemnade hela sedel-
utgifningen och sålunda på denna väg tillförsäkrade den en fullt tillräcklig
vinst, kunde lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna för dess
verksamhet med hela den stränghet, som påkallades af denna dess främsta
uppgift. En dylik bank borde sålunda hållas borta från alla egentliga
förlags- och spekulationsaffärer eller i allmänhet från all sådan bank¬
rörelse, vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarne återvände
till banken först efter en alltför lång eller alltför obestämd tid. Icke
heller borde en bank, som genom den honom tillerkända rättighet att
ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten
upptaga räntefria lån, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.
Genom att afhålla sig från detta slags rörelse skulle banken frigöra sig
från tvånget att behöfva uppsöka affärer för att kunna genom utlåning
göra fruktbärande medel, å hvilka den sjelf skulle erlägga ränta; och
eu bank, som måste söka efter låntagare, löpte tydligtvis alltid större
fara att råka ut för mindre goda sådana, än den bank, som kunde i allt
lugn vänta på, att affärer erbjödes honom, och bland dessa för sig
utvälja de säkraste och mest passande.
Det skulle således i regel blifva riksbanken förbjudet att mot
räntegodtgörelse emottaga penningar å deposition eller i löpande räkning;
Bih. till Eiksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 14 lläft. 2
10 Kon<;l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
och vidare borde riksbankens ntlåningsrörelse inskränkas till diskontering
af affärsvexlar samt beviljande af lån på kortare tid eller på kort tids
uppsägning' mot pant af goda värdepapper eller af varor. Komitén både
likväl bibehållit rätten för riksbanken att utlemna kassakreditiv på tolf
månader samt lån mot förbindelse till återbetalning äf minst en femte¬
del af beloppet hvar sjette månad, men betecknade detta såsom en
eftergift, betingad af bos oss rådande kreditbruk. Hvad särskilt, be¬
träffade de s. k. afbetalningslånen, ansåg komitén dem ega allt för djupa
rötter i våra vanor och kanske äfven allt för väl motsvara några sam¬
hällsklassers, särskild! mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga
lånebehof för att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande skäl
plötsligen indragas. Komitén föreslog emellertid, att afbetalningslånen,
hvartill enligt gällande reglemente för riksbanken må användas högst
12 millioner kronor, sammanräknade ej finge öfverstiga 10 millioner
kronor, samt att kassakreditiv skulle få beviljas endast mot pant af
obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref.
Komitén framhöll i sammanhang härmed, att de verksamhetsfält,
från hvilka riksbanken af anförda skäl borde utestängas, kunde och
borde med så mycket större fördel bearbetas af de enskilda bankinrätt-
ningarne; och sålunda skulle mellan bankerna åstadkommas en arbets¬
fördelning, som borde lända till styrka för det hela samt vara till gagn
både för riksbanken och de enskilda bankinstituten.
I fråga om grunderna för riksbankens styrelse och'förvaltning er¬
inrade komitén, att Sveriges riksbank vid jemförelse med andra europei¬
ska centralbanker företedde den egendomligheten, att landets represen¬
tantförsamling ensam hade beslutanderätt öfver dess förvaltning. Endast
den inskränkning funnes i Riksdagens magt öfver banken, att en del
föreskrifter, nemligen de, som vore upptagna i lagen för rikets ständers
bank den 1 mars 1830, hade fått karakteren af civillag, till hvars än¬
dring eller upphäfvande således fordrades samtycke äfven af Konungen.
Dessa föreskrifter anginge bankens skyldighet att vid anfordran inlösa
sina sedlar, förfarandet, om den vägrade detta, storleken af bankens
grundfond och reservfond samt skyldigheten för banken att för hvarje
månad och år offentliggöra öfversigter öfver sin ställning. Det först¬
nämnda och vigtigaste af dessa stadganden eller om bankens skyldighet
att inlösa sina sedlar med mynt vore dessutom upphöjdt till grundlags-
bud, hvarjemte grundlagarne innehölle stadganden om antalet fullmäk¬
tige i riksbanken och sättet för deras väljande. Alla öfriga bestämmelser
för riksbanken lemnades deremot af Riksdagen allena, och denna utsåge
Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 22. 11
enväldigt bankens styrelse samt utöfvade ensam tillsyn öfver dess för¬
valtning-.
»Erfarenheten från gångna tider har», yttrade komiten vidare,
»nogsamt lärt, att Riksdagen såsom riksbankens principal icke varit rätt
egnad att skydda landets innevånares på myntvärdet beroende egendom
och rätt och icke heller att åt bankens förvaltning i öfrigt gifva den
kraft och den omsigt, som den nationela hushållningens utveckling och
förkofran kräfde; och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla vård.
Riksdagen under senare tider onekligen egnat riksbanken, se en garanti
mot öfvergrepp för framtiden, ty det är icke under lugna, utan under
oroliga tider, som lagstadgade formers lämplighet sättes på prof.. Om
man än numera icke behöfver befara så långt gående missgrepp i riks¬
bankens förvaltning, som förflutna tider bevittnat och som ofta berott
på bristande erfarenhet om vilkoren för en sund bankrörelse, qvarstår
i allt fall den påtagliga vådan deraf, att riksbanken är uteslutande be¬
roende af en politisk riksförsamling, hvilken isynnerhet under upprörda
tider kan komma att, med åsidosättande af bankens och det allmännas
intressen, använda banken till främjande af partisyften.»
Faran häraf har komitén velat i främsta rummet afvärja genom
att i vida större utsträckning, än nu eger rum, gifva karakteren af lag,
stiftad af både Konung och Riksdag, åt de stadganden, som normera
riksbankens rörelse och förvaltning.
I en sådan lag borde först och främst inrymmas icke blott, såsom
nu, bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med guld,
utan äfven bestämmelserna om metalliska kassans storlek och beskaffen¬
het, maximum för sedelutgifningen och de slag af valutor, som för den¬
samma skulle tjena till betäckning. Om icke äfven åt dessa senare
föreskrifter bereddes civillags helgd, kunde budet om riksbankens skyl¬
dighet att inlösa sina sedlar blifva illusoriskt. Då nemligen föreskrifterna
om vilkoren och gränserna för sedelutgifningsrätten när som helst kunde
af Riksdagen ensam ändras, kunde under vissa förhållanden frestelsen till
en för stor pedelnt,gifning blifva så stark, att klokhetens och försigtig-
lietens gräns öfverskredes och den lagstadgade skyldigheten att vid an¬
fordran inlösa sedlarne icke längre kunde fullgöras.
Fn lag för riksbanken bordo vidare upptaga grunderna för bankens
utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess öfriga verksamhet äfvensom
innehålla de konstitutiva bestämmelserna i fråga om bankens styrelse.
Det vore nemligen lätt insedt, att en klok och förtänksam nation icke
bordo åt ett bankinstitut, öfver hvars hela organisation och verksamhet
en tillfällig majoritet inom riksdagen egde makt att utan ansvarighet
12 Kongl. Maj.is JSåd. Proposition N:o 22.
besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga uppgiften icke allenast
att genom sina sedlar förmedla hela landets penningeomsättning, utan
äfven att vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.
De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter annan kunde
befinnas erforderliga för att närmare reglera riksbankens verksamhet,
vore det deremot lämpligt att, likasom hittills, meddela i ett särskild^
af Riksdagen utfärdadt reglemente, å hvilket dock den fordran naturligt¬
vis måste ställas, att det icke finge strida mot de i sjelfva lagen för
riksbanken gifna bestämmelser.
Då komitén på anförda skäl icke velat upptaga det af 1881 års
bankkomité framstälda förslag om enskilde delegares inrymmande i riks¬
banken, utan bibehållit riksbankens karakter af uteslutande statsbank,
har komitén ansett det vara så mycket mera angeläget, att förändrade
bestämmelser komme till stånd i fråga om tillsättningen af riksbankens
styrelse.
Sedan komitén dervid till en början förordat, att fullmäktige skulle
utses för tre år, såsom ock numera genom den förändrade lydelsen af
71 § i riksdagsordningen är föreskrifvet, fortsätter komitén sålunda:
»Men det är icke mindre otillfredsställande, att Riksdagen ensam till¬
sätter riksbankens styrelse. Häremot tala redan de skäl, som blifvit
anförda mot Riksdagens envälde i fråga om lagbestämmelser för riks¬
banken, och dessa skäl äro här än mera påtagliga, då det ju ligger i
sakens natur, att man icke hos en politisk riksförsamling kan under alla
förhållanden påräkna den oväld och den frihet från politisk hänsyn, som
vid val af en centralbanks styrelse böra göra sig gällande.
Om det ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone under
de senare årtiondena, med omsorg bevarat kontinuiteten i riksbankens
styrelse, må det dock icke förbises, att ansatser till ett motsatt för¬
faringssätt, hvilka tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring, inga¬
lunda uteblifvit.
Kan det sålunda icke anses för det allmänna betryggande, att
Riksdagen allena fortfarande utser riksbankens styrelse, och lemnar man
åsido tanken på enskilde delegares upptagande i riksbanken, är det up¬
penbarligen åt regeringsmakten, man bör inrymma befogenhet att med
Riksdagen deltaga i tillsättande af denna styrelse.
Denna fordran framgår för öfrigt redan med bjudande konseqvens
af bankens egen art. År nemligen inom staten regeringen i allmänhet
ansvarig för hela förvaltningens gång; är riksbanken och skall den en¬
ligt komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess verksamhet
regelbindas af lag, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt; och
13
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 22.
är slutligen redan nu genom den jemväl af komitén upptagna bestäm¬
melsen i 2 § af 1830 års banklag stadgadt, att, om riksbanken blifver
oförmögen att uppfylla sina förbindelser, hvilket i de flesta fall måste
antagas härflyta af styrelsens förvållande, det är Konungen, som har att
vidtaga nödiga åtgärder för upprätthållandet af det allmänna förtroendet
och för bankens återupprättande, — så fordrar oemotsägligen följdriktig¬
heten, att Konungen ej uteslutes från inflytande på tillsättningen af riks¬
bankens styrelse. Denna fordran blifver oafvislig, då riksbanken för fram¬
tiden skall, i egenskap af en med hela sedelutgifningsrätten utrustad,
verklig centralbank, blifva bäraren af hela vårt penningeväsende. Det
kan ej vara riktigt, att, då banken är en statsbank och då regeringen
i vårt land eljest har på det ekonomiska området så stor befogenhet och
så vidsträckt ansvar, regeringsmakten skall hållas utestängd från en
punkt af statsmaskineriet, så vigtig, att, om den råkar i olag, deraf
följer en ögonblicklig förlamning af landets hela ekonomiska lif.»
Såsom den lämpligaste anordningen i detta afseende föreslog komitén,
att åt Konungen lemnades att utse tre af riksbankens fullmäktige, hvilka
för framtiden borde blifva nio. Då emellertid de i 50, 98 och 109 §§
regeringsformen samt i 32 och 68 §§ riksdagsordningen åt fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret gifna uppdrag enligt sin natur icke
borde eller kunde tillkomma jemväl de fullmäktige i riksbanken, som
Eders Kongl. Maj:t enligt förslaget skulle förordna, men någon anled¬
ning icke funnes att utesluta de af Riksdagen utsedde fullmäktige i riks¬
banken från dessa funktioner, föreslog komitén en sådan förändring i
lydelsen af nämnda §§, att endast de .af Riksdagen utsedde fullmäktige i
riksbanken skujle jemte fullmäktige i riksgäldskontoret utöfva ifråga¬
varande uppdrag.
Den nuvarande anordningen i afseende å ärendenas föredragning
och beredning samt handhafvande t af de löpande göromålen hade komitén
icke funnit tillfredsställande, då den lätteligen kunde föranleda och väl
äfven under vissa tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälde
deputerade, som hade dessa göromål sig anförtrodda. Häraf måste, en¬
ligt komiténs mening, banken blifva lidande, då ju för hvarje affär och
icke minst för en stor bank enhet i ledningen vore af synnerlig vigt;
och det vore uppenbarligen just för att ernå eu sådan enhet och sam¬
manhållning, som alla våra enskilda bankinstitut, likasom utlandets ban¬
ker, satt i spetsen för förvaltningen en person, hvilken i sin hand sam¬
lade och sammanhöll alla de olika trådarne från de skilda förvaltnings-
grenarne samt bar ansvaret för rörelsens jemna och ostörda gång.
Komitén ansåg en reform i denna riktning nyttig och tidsenlig och före¬
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
slog derför, att för riksbanken skulle utses en direktör, som handhade
de löpande förvaltningsbestyren. Derjemte skulle tillsättas eu vice direk¬
tör att biträda direktören och, vid ledighet eller förfall för denne, träda
i hans ställe.
Diskonterings-, kreditiv- och låneärenden samt andra löpande göro¬
mål skulle, enligt komiténs förslag, handläggas affyra, hvarje söckendag
sammanträdande deputerade, bestående af direktören, vice direktören
samt två andra dertill utsedde fullmäktige.
Bland detaljbestämmelserna i komiténs förslag bör särskilt fram¬
hållas, att egenskapen hos riksbankens sedlar att utgöra lagligt betalr
ningsmedel i riket uttryckligen gjorts beroende deraf att de inlösas efter
sin lydelse. Om de icke längre sålunda inlösas, utgöra de lagligt betal¬
ningsmedel endast gent emot riksbanken, statsverket och riksgäldskon¬
tor. I följd häraf har komitén äfven föreslagit en omredaktion af mot¬
svarande bestämmelse i 72 § regeringsformen.
Enligt komiténs förslag skulle indragningen af den enskilda sedel-
utgifningsrätten vara förd till slut vid 1903 års utgång; och komitén
föreslog detaljerade bestämmelser dels i afseende å det successiva genom¬
förandet af denna indragning och dels angående vissa kassalättnader,
som i sammanhang dermed borde af riksbanken beredas de enskilda
bankerna.
0
Då detta komitébetänkande inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes af
dåvarande chefen för finansdepartementet, uttalade han sin anslutning
till hvad komitén föreslagit, dock »med vissa jemkningar i en del detalj -
bestämmelser, samt förklarade, att, under förutsättning att de af komitén
framlagda förslag till grundlagsändringar, med de jemkningar, som an-
gifvits såsom erforderliga, af Eders Kongl. Maj:t godkändes och vid då
pågående riksdag antoges att hvila till nästpåföljda års riksdag, så
att möjlighet derigenom bereddes, att de då blefve upphöjda till lag,
departementschefen vore sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att till
1891 års riksmöte aflåta proposition om förändrad banklagstiftning i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med öfriga af komitén afgifna förslag
med antydda förändringar. Sedan chefen för justitiedepartementet enligt
nådig befallning låtit utarbeta förslag till grundlagsändringar i angifna
syftning, aflät Eders Kongl. Maj:t till 1890 års Riksdag nådig proposition
med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.
I Första Kammaren blef det genom Eders Kong]. Maj:ts berörda
proposition framlagda förslag till ändrad lydelse af ofvannämnda §§ i
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
regeringsformen och riksdagsordningen antaget att hvila till vidare grund¬
lagsenlig behandling, men i Andra Kammaren afslogs propositionen med
stor majoritet.
Till följd af den utgång, den af Eders Kongl. Maj:t vid 1890 års
riksdag väckta frågan sålunda erhöll, hafva komiténs öfriga förslag icke
förelagts Riksdagen, utan har Eders Kongl. Maj:t meddelat de enskilda
bankerna oktroj till utgången af år 1903.
Emellertid har Riksdagen med anledning af väckt motion antagit
och Eders Kongl. Maj:t godkänt en sålunda ändrad lydelse af 71 §
riksdagsordningen att, såsom jag ofvan omförmält, fullmäktige i riks¬
banken väljas för en tid af tre år. Härigenom har ett af syftena med
ofvanberörda proposition eller ökad garanti för bevarande af kontinui¬
teten inom riksbankens styrelse vunnits.
Jemväl har Riksdagen ökat riksbankens grundfond till det belopp,
som för densamma upptogs i 1890 års komitéförslag, eller 50 millioner
kronor.
Men äfven andra frågor rörande bankväsendet hafva efter år 1890
varit föremål för Riksdagens öfverläggningar och beslut.
Så hemstälde, med anledning af en vid 1892 års riksdag väckt
motion, sammansatta banko- och lagutskottet om en skrifvelse till Eders
Kong]. Maj: t i syfte att åtgärder måtte vidtagas för successiv indragning
af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 10 kronor.
Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren, men afslogs af den
Första.
Vid 1893 års riksmöte väcktes särskilda motioner om skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t dels angående omorganisation af bankväsendet i
riket och dels om indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva
egna sedlar å 10 kronor. Med anledning af dessa motioner hemstälde
sammansatta banko- och lagutskottet, att Riksdagen måtte hos Eders
Kong]. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till omorganisation af
bankväsendet med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna. Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men af¬
slogs af den Första, dock efter votering, som utföll med 55 röster
mot 51.
Vid 1894 års riksdag väcktes motion med hemställan att Riks¬
dagen måtte hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån — efter vidtagna
ändringar dels med afseende å Riksdagens beslut i fråga om den tid, för
hvilken fullmäktige i riksbanken skulle väljas, och dels med afseende på
öfriga dåmera förhanden varande förhållanden, som på frågan inverkade,
16 Kengl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 22.
i de af 1889 års bankkomité utarbetade förslag till lagar för Sveriges
riksbank och angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt
— dessa båda lagförslag kunde tjena såsom grundval för lagstiftning
i syfte att ordna bankväsendet i riket med afseende på riksbanken och
de enskilda sedelutgifvande bankerna, samt derefter, så fort ske kunde,
för Riksdagen framlägga de förslag, som kunde finnas ändamålsenliga.
I det utlåtande, fullmäktige i riksbanken afgåfvo till sammansatta banko-
och lagutskottet i anledning af berörda motion, uttalade sig fullmäktige
för lämpligheten, med hänsyn såväl till riksbankens kraftiga utveckling
som till allmänna rörelsens trygghet, af en försigtigt genomförd reform,
hvarigenom rättigheten att utgifva banksedlar öfverlemnades åt riks¬
banken allena. Fullmäktige ansågo emellertid, att det kunde ifråga¬
sättas, huruvida icke, med afseende på den tidpunkt, då förslaget åter
blifvit väckt, lämpligare hade varit att i främsta rummet och till en
början söka genomföra den enklare och ofta föreslagna reformen att
indraga den minsta — eller 10 kronors — valören af de enskilda ban¬
kernas sedelemission och öfverlemna den åt riksbanken. Då de enskilda
bankernas nya oktrojer med beviljad sedelutgifningsrätt utlöpte först
med år 1903, kunde det nemligen förefalla mindre lämpligt att redan
vilja bestämma grunderna för en banklagstiftning, som sannolikt först
efter 10 år kunde börja tillämpas, för att efter måhända ytterligare lika
lång tids förlopp vara fullständigt genomförd. Indragningen af de en¬
skilda bankernas tiokronesedlar vore deremot redan i bankoktrojerna
förutsatt och mötte följaktligen lika litet hinder i dessa, som den i
öfrigt syntes fullmäktige förete några allvarsamma svårigheter. Full¬
mäktige ansågo för öfrigt, att från riksbankens sida intet hinder borde
möta för att, mot erhållande af all rätt till utgifvande af banksedlar,
bevilja de enskilda bankerna visså förmåner i afseende å rätt till rediskon-
tering mot lägre diskonto samt till åtnjutande af kassakreditiv mot
mycket låg ränta, allt på tid och på vilkor, som 1889 års bankkomité
föreslagit. Likaså fasthöllo fullmäktige sin i föregående utlåtanden ut¬
talade åsigt derom, att riksbanken sjelf icke borde finna någon svårig¬
het att stärka sin metalliska kassa och ordna sin rörelse i öfrigt på
sådant sätt, som kunde anses nödigt för öfvertagande af all sedelutgif¬
ningsrätt och den mera omfattande verksamhet, som deraf sannolikt
föranleddes. Efter erinran att motionären framlagt sitt förslag under
förutsättning af bifall till det hvilande förslaget till sådan ändring af
grundlagen, att fullmäktige skulle komma att väljas för tre år, och att,
såvidt på Riksdagen berodde, denna förutsättning dåmera blifvit en verk-
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
ligliet, förklarade fullmäktige slutligen, att de på frågans dåvarande
ståndpunkt ansågo sig icke behöfva afgifva något omdöme, huruvida
genom denna grundlagsförändring allena den önskvärda kontinuitet i
styrelsen och stabilitet i förvaltningen, hvilka man från flera håll velat
vinna genom äfven Eders Kongl. Maj:ts direkta deltagande i valet af
fullmäktige, kunde anses tillräckligt betryggade, men önskade betona,
att i sådant fall den ofta framhållna angelägenheten deraf, att med riks¬
bankens öfvertagande af all landets sedelutgifning borde följa öfver¬
flyttande från reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska
kassan, sedelstockens storlek och täckning genom särskilda slag af
värden, syntes blifva ännu mera framträdande.
I sitt med anledning af berörda motion afgifna utlåtande förmälde
sammansatta banko- och lagutskottet, att det icke funnit lämpligt att
allenast på grund af den väckta motionen ingå på en granskning i
detalj af ofvanomförmälda komitéförslag, utan hade trott sig böra afvakta,
att detsamma på ett mera direkt sätt än då blefve understäldt Riks¬
dagens pröfning. För utskottet hade detta förslag till dess hufvudgrunder
varit tillräckligt kändt, för att utskottet, i likhet med motionären, skulle
deri se ett lyckligt uppslag till bankfrågans lösning i riktning af det
allmänt erkända önskningsmålet — upphörandet af den enskilda sedel-
utgifningsrätten och denna rätts koncentrering hos riksbanken, hvilket
skulle särskildt bidraga dertill, att riksbanken sattes i stånd att fylla
uppgiften af en verklig nationalbank, som på samma gång den krafti¬
gare än dittills kunde utgöra ett stöd mot och i möjligaste mån före¬
komma rubbningar i affärslifvet, äfven tillförde staten ett välbehöfligt
bidrag till bestridande af dess alltjemt stigande utgifter; och hemstälde
utskottet, att Riksdagen måtte hos Eders Kongl. Maj :t anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes hufvudsakligen på de grunder, som angifvits dels
af fullmäktige i riksbanken och dels af 1889 års bankkomité i tillämp¬
liga delar af dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för Sveriges
riksbank och till lag angående indragning af enskilda bankers sedel-
utgifningsrätt, för Riksdagen framlägga förslag till omorganisation af
bankväsendet med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgif-
vande bankerna.
Denna utskottets hemställan bifölls af bägge kamrarna, af den
Första dock efter votering, som utföll med 51 röster mot 39, i följd
hvaraf Riksdagen den 9 maj 1894 till Eders Kongl. Maj:t aflat skrif¬
velse af det innehåll, utskottet föreslagit.
hih. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 1 Afd. 14 Haft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
Hvad sålunda inom Riksdagen förekommit synes berättiga till det
antagande, att åsigterna inom Riksdagen numera mognat för en lösning
af bankfrågan hufvudsakligen i den riktning, 1890 års komitébetänkande
angifver. Men i ett afseende lärer 1890 års förslag, att döma af riksdags¬
förhandlingarna, icke kunna påräkna understöd af Riksdagens bägge
kamrar, nemligen i fråga om Eders Kongl. Maj ds rätt att i riksbankens
styrelse insätta tre personer. Jag uppskattar till fullo den trygghet, en
bestämmelse härom skulle innebära i afseende å riksbankens förvaltning,
i det att en sådan, åt Eders Kongl. Maj:t inrymd rätt skulle bereda till¬
fälle att inom riksbankens styrelse få de egenskaper, som vid riksbankens
administrerande böra göra sig gällande, kraftigt representerade, äfven
om Riksdagen vid något tillfälle skulle låta joolitisk hänsyn blifva den
afgörande vid utöfvandet af sin valrätt. Men jag har icke desto mindre
trott mig böra, i syfte att ernå de stora fördelar för landets bankväsende,
som 1890 års förslag i öfrigt innebär, tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t
icke ifrågasätter att i den utsträckning, som nyss är nämnd, deltaga i
tillsättningen af riksbankens styrelse. Jag vill derför nu i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t, med anslutning till det förslag, den af
Eders Kongl. Maj:t år 1881 tillsatta bankkomité afgaf under litt. A
n:o 7 i sitt betänkande af den 14 december 1883, ville föreslå Riks¬
dagen att, utan ändring i fullmäktiges antal, Eders Kongl. Maj:t till¬
sätter en fullmäktig, som tillika skall blifva ordförande bland fullmäk¬
tige. Äfven om en sådan, af Eders Kongl. Majd tillsatt ordförande icke
blir den ledande inom förvaltningen, skulle han förvisso komma att ut¬
öfva ett icke oväsentligt; inflytande på riksbankens styrelse. Vald med
uteslutande hänsyn till de egenskaper, platsen kräfver, skulle han, såsom
en vårdare af de goda traditionerna inom riksbanken, tillse, att riksbankens
främsta uppgift, myntvärdets uppehållande, icke finge undanskymmas af
omsorgen för bankovinsten och, der så erfordrades, skulle lian stå med¬
lande mellan de olikartade element, som kunna tillföras riksbanksstyrelsen,
der han vid lika röstetal för skiljaktiga meningar skulle fälla utslaget.
Men om Eders Kongl. Maj:t sålunda komme att besätta endast eu
plats inom riksbanksstyrelsen, lärer det böra tillses, att denna plats under
alla förhållanden intages af en person, som Eders Kongl. Majd dertill utsett.
Derföre bör vid förfall för den af Eders Kongl. Maj:t valde ordföranden
en af Eders Kongl. Majd för denne utsedd suppleant inträda såsom
ordförande. Uppstår för såväl ordföranden som hans suppleant sådant
tillfälligt förfall, som icke föranleder, att Eders Kongl. Maj:t utser annan
person till endera af dessa befattningar, synes ordet lämpligen kunna
föras af den vid sammanträde närvarande fullmäktig, som under längsta
tiden innehaft uppdraget såsom sådan.
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Då riksbankens styrelse sålunda fortfarande skulle utgöras af endast
sju personer, torde giltig anledning saknas att bibehålla den af sista
bankkomitén föreslagna mindre styrelsen af fyra deputerade, utan synes
mig ingen annan förändring i sättet för utöfvande af styrelsens verk¬
samhet erfordras, än den, som blir en följd deraf, att de nuvarande två
deputerade utbytas mot en direktör och en vice direktör.
Då det lärer vara af vigt, att den af Eders Kongl. Maj:t tillsatte
ordföranden tillförsäkras ett arfvode, så pass rundligt, att det med fog
kan begäras, att en hufvudsaklig del af hans verksamhet egnas åt riks¬
bankens administrerande, har jag ansett en bestämmelse böra i lagen
för riksbanken inryckas derom, att arfvodet till ordföranden skall utgå
med ett belopp, en half gång högre än det, en hvar af de öfrige full¬
mäktige i denna sin egenskap eger uppbära,
I ofvanberörda, vid 189-1 års riksdag väckta motion har motionären
uttalat sig emot den i 1890 års förslag ifrågasatta nedsättning af af-
betalningslånefonden från 12 till 10 millioner kronor; men då dessa lån
under de senare åren ständigt hållit sig under 9 millioner kronor och
något behof af fondens bibehållande vid dess nuvarande siffra således
icke synes förefinnas, har jag så mycket mindre ansett mig böra till¬
styrka ändring af förslaget i denna del, som ju en dylik lånerörelse
egentligen ligger utanför en centralbanks verksamhetsområde och derföre
icke lärer böra särskildt uppmuntras.
Af de ändringar utöfver de förut omnämnda, jag ansett böra vid¬
tagas i sista bankkomiténs förslag till lag för Sveriges riksbank, torde
endast följande erfordra särskild motivering.
Bland de kassatillgångar, hvarå sedelutgifning får grundas, upp¬
tages i förslaget, 7 §, metallisk kassa, och i 9 § bestämmes, i full
öfverensstämmelse med gällande bankoreglemente, 6 §, att såsom me¬
tallisk kassa skall beräknas ej blott guldmynt och omyntadt guld, utan
ock i Sverige, Norge och Danmark i öfverensstämmelse med konven¬
tionen den 27 maj 1873 prägladt silfvermynt till belopp, icke öfver¬
stigande en femtedel af den metalliska kassan i dess helhet. Då emellertid
riksbanken är pligtig att med guld inlösa sina sedlar, synes det mindre
egentligt att bland den metalliska kassan inräkna silfvermynt, hvars
metallvärde för närvarande icke uppgår till hälften af dess prägelvärde.
I en till bankoutskottet vid 1894 års riksdag aflåten skrifvelse hafva
bankofullmäktige också medgifvit, att silfvermyntets upptagande i den
metalliska kassan är principielt oriktigt och derföre förordat, att be¬
stämmelsen härom uteslötes ur bankoreglementets G §; men fullmäktige
hafva på samma gång föreslagit, att riksbankens konventionssilfvermynt
20 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 22.
i stället upptoges bland de i reglementets 5 § 1 moln., motsvarande
förslagets 7 §, angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får grundas.
Ur principiell synpunkt lärer emellertid silfvermyntet icke heller här väl
försvara sin plats; och då det synes mig angeläget, att, om riksbanken
skall erhålla uteslutande sedelutgifningsrätt, grunderna för denna rätt
fastställas så, att de icke lemna rum för anmärkning, har jag ansett rik¬
tigast att taga steget fullt ut genom att från de valutor, som få utgöra
underlag för sedlame, alldeles utesluta silfvermyntet, helst någon afse-
värd olägenhet för riksbanken icke synes böra härigenom uppstå.
I förslaget, 8 §, bestämdes 75 millioner kronor såsom det belopp,
hvartill riksbanken egde utgifva sedlar utan sådan betäckning, som 7 §
föreskref. Men hela sedelcirkulationen inom riket, hvilken vid den tid¬
punkt, då berörda förslag afgafs, uppgick till omkring 100 millioner
kronor, har nu stigit så, att den vid senaste årsskiftet belöpte sig till
nära 118 millioner kronor, deraf inemot 57 millioner belöpte på riks¬
banken och återstoden på de enskilda bankerna. Vid sådant förhållande
har jag ansett, att den enligt 8 §, utan betäckning af kassatillgångar,
medgifna sedelutgifningsrätten bör ökas till 90 millioner kronor, men
att i sammanhang härmed bör föreskrifvas, att den proportion, hvari
den metalliska kassan, det faststälda minimibeloppet för densamma obe-
räknadt, skall stå till det belopp, hvarmed de enligt 8 § utgifna sed-
larne öfverstiga 60 millioner kronor, skall utgöra 40 procent i stället
för de i 9 § 2 mom. af förslaget upptagna 30 procent.
Med det till omkring 14 millioner kronor uppgående tillgodohaf-
vande, riksbanken den 31 sistlidne december egde å löpande räkningar
i utlandet — ett tillgodohafvande, som enligt 7 § i förslaget liksom i
gällande bankoreglemente med rätta hänföres till de såsom underlag
för sedlame beräkneliga kassatillgångar, då ju guldvaluta när som helst
kan erhållas för dessa fordringar — skulle riksbanken, för att, enligt
nu föreslagna bestämmelser, ensam kunna emittera det belopp sedlar,
omkring 118 millioner kronor, som sistnämnda dag funnos utelöpande,
behöfva anlita sin sedelutgifningsrätt enligt 8 § i förslaget till belopp
af omkring 73 millioner kronor och hålla en guldkassa af omkring 31
millioner kronor. En sådan guldkassa synes å ena sidan vara fullt be¬
tryggande, då sedelcirkulationens minimum, för hvilket ju omedelbar
betäckning af guldvaluta icke erfordras, helt visst i hvarje fall öfver-
stiger det sedelbelopp, som sålunda komme att utgifvas utan sådan be¬
täckning, och å andra sidan böra med lätthet kunna anskaffas, då väl
den guldkassa, de enskilda bankerna till belopp af omkring 7 \ millioner
kronor nu hålla för att möta sina utelöpande sedlar, efter dessas indrag-
21
Kongl. Maj:ts Nåa. Proposition N:o 22.
ning kommer att till större delen hamna i riksbanken, hvars gnidkassa
redan nu öfverstiger 24 millioner kronor.
I den man näringslifvet kräfver ökad sedelemission, kan sådan ega
rum antingen på grund af ökad fordran på riksbankens utländska bank¬
räkningar eller genom att begagna bankens sedelutgifningsrätt enligt
8 § för återstående 17 millioner kronor mot en i ofvannämnda propor¬
tion ökad guldkassa. Under den tidsperiod, som närmast följer efter
upphörande af den enskilda sedelutgifningen, torde dock snarare en
minskning än en ökning af sedelcirkulationen inträda, ty då de enskilda
bankerna icke längre hafva fördel af en stark sedelcirkulation, lärer det
kunna antagas, att liqvider, i vida större utsträckning än nu, komma
att ega rum genom användande af checksystem och qvittningsförfarande
såsom i de stora kulturländerna.
Beträffande sättet att anordna öfvergången till ett centralbanksystem
kan jag icke biträda den mening, bankofullmäktige i sitt till 1894 års
bankoutskott afgifna, ofvan omförmälda utlåtande antydt, eller att, såsom
ett första steg i denna rigtning, de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar å tio kronors valör borde redan under den nu löpande oktrojen
indragas. Det förhåller sig visserligen så, att enligt nådiga kungörelsen
den 12 juni 1874, som normerar de enskilda bankernas verksamhet,
Eders Kongl. Maj:t när som helst eger förordna om en sådan indrag¬
ning; men då en dylik åtgärd skulle, om än icke alldeles omintetgöra,
i allt fall högst väsentligt reducera de enskilda bankernas sedelutgifnings¬
rätt, hvars bibehållande under den meddelade oktrojen de icke saknat
anledning förvänta, anser jag densamma från billighetens och lämplig¬
hetens synpunkt icke tillrådlig. Men om således efter min mening de
enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar icke bör lida någon in¬
skränkning under nu löpande oktroj, tror jag dock icke, att med til¬
lämpning och genomförande af den banklagstiftning, hvarom nu är fråga,
behöfver anstå så lång tid, som bankofullmäktige, enligt uttalande i nyss-
berörda utlåtande, befarat. Jag föreställer mig nemligen, att genom
lämpligt anordnande af kassalättnader utaf det slag, 1890 års komité-
förslag upptager, den ifrågavarande bankreformen skall utan olägenhet
kunna på ganska kort tid genomföras.
I fråga om anordnandet af dessa kassalättnader under öfvergången
till ett nytt banksystem har jag icke så mycket tagit hänsyn till de
enskilda bankerna sjelfva, som till den allmänhet, hvilken af dem be-
tjenas. Jag förmenar nemligen, att indragning af den enskilda sedel¬
ig tgifningsrätten, så drygt beskattad som den numera är, kommer att
22
Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 22.
för bankernar sjelfva medföra en ganska måttlig olägenhet. För den
störa allmänheten, hvilken af de enskilda bankerna med deras många,
öfver hela landet spridda afdelningskontor betjenas på ett sätt, som är
värdt allt erkännande, kan deremot denna åtgärd medföra mycket känn¬
bara olägenheter, om man icke söker mildra desamma genom anord¬
ningar, som på ett lämpligt sätt utjemna öfvergången till ett central¬
banksystem. Man måste nemligen antaga, att, då de enskilda bankerna
mista sin sedelutgifning, de ordna sin rörelse på det sätt, som under
de förändrade förhållandena är för dem fördelaktigast, och att derföre
de afdelningskontor, livilkas tillvaro är bygd på den jemförelsevis billiga
kassan af egna sedlar, komma att indragas, derest icke annan billig
kassatillgång beredes. Det är en sådan kassatillgång, som synes böra
tillhandahållas de enskilda bankerna genom kassakreditiv och rediskonte-
ring på billiga vilkor.
Jag har i detta syfte velat föreslå, det de enskilda bankerna tillför¬
säkras att hos riksbanken erhålla dels kassakreditiv under åren 1899
—1903 och dels rätt att rediskontera vexlar under åren 1904—1908
på de vilkor, 1890 års förslag innehåller och bankofullmäktige vid flera
tillfällen för sin del godkänt, nemligen en ränta af högst två procent
för uttag å kreditiv och ett diskonto för rediskonterade vexlar af högst
två tredjedelar af det i riksbanken eljest gällande. Vilkoret för åtnju¬
tande af kreditiv skulle vara att enskild bank afstår från sin sedel-
utgifningsrätt. Beloppet af kreditivet har jag af förut antydda skäl
ansett böra göras beroende deraf, att vederbörande bank bibehåller sina
afdelningskontor, och derföre föreslagit, att enskild bank, som icke indragit
något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, eger
erhålla kassakreditiv till det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar då
uppgått. Har åter sådant afdelningskontor blifvit indraget, skulle kre-
ditivbeloppet minskas eller rätten till kreditiv alldeles upphöra, allt
efter som Eders Kongl. Maj:t, med fästadt afseende på det eller
de indragna kontorens omfång och betydelse för den allmänna rörelsen,
bestämmer. Anledningen, hvarför jag ansett, att hänsyn härvid bör
tagas till förhållandena vid detta års början, är den, att man bör före¬
bygga den möjligheten, att någon bank, innan lagen trädt i kraft,
vidtager sådana åtgärder med afseende å sina afdelningskontor eller
sin sedelutgifning, som försvaga eller omintetgöra den med bestämmel¬
sen åsyftade verkan.
Rediskonteringsrätten har jag ansett böra, under förutsättning att
befintliga afdelningskontor bibehållas, bestämmas till sextio procent af
beloppet af de den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. Jag har ansett
23
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 22.
denna proportion lämplig i och för sig och särskilt derför att i
alla från och med år 1885 utfärdade bankoreglementen införts bestäm¬
melse derom, att fullmäktige på vilkor, de egde bestämma, egde att
^diskontera de enskilda bankernas inländska vexlar till belopp, mot¬
svarande hvad de vid 1885 års utgång hade utelöpande i egna tio-
kronesedlar, försåvidt Eders Kongl. Maj:t förordnade om indragning af
desamma; och tiokronesedlarne uppgå till ungefär sextio procent af de
enskilda bankernas hela sedelstock. I händelse af afdelningskontors
indragning, har jag i afseende å rediskonteringsrätten ansett samma
bestämmelser böra gälla som i fråga om kreditivrätten.
Bestämmelserna om riksbankens skyldighet att bereda de enskilda
bankerna dessa kassalättnader synas lämpligast få sin plats bland öfver-
gångsstadgandena i lagen för riksbanken, och det i 1890 års komité-
betänkande intagna förslag till lag angående indragning af enskilda
bankers sedelutgifningsrätt. kan då alldeles utgå.
Det finnes all anledning antaga, att de enskilda bankerna allmänt
komma att begagna sig af anbudet att, mot afstående af sin sedelutgif¬
ningsrätt, erhålla sådant kreditiv, som här omförmälts. Om man nem¬
ligen tager hänsyn ej blott till sjelfva sedelbeskattningen, som nu upp¬
går till en procent af högsta, under året utelöpande sedelbeloppet, utan
ock till omkostnaderna för sedlarnes tillverkning, underkufvande, bok¬
föring m. m., uppgår helt visst kostnaden för de medel, de enskilda
bankerna genom sina sedlar inlåna från allmänheten, til! ett belopp,
motsvarande den ränta af två procent, som är föreslagen för uttagen
å de kreditiv, som skulle träda i stället för sedelutgifningen. Härtill
kommer, att de enskilda bankerna genom att afstå från sin sedelutgif-
ning befrias från omsorgen att hålla guldkassa, liksom de, sedan de
ombildat sig till bankaktiebolag, icke vidare behöfva redovisa grund-
fondshypotek i värdepapper af vissa slag. Dessa värdepapper erhålla
intill år 1904 sin naturliga användning såsom pant för de kreditiv,
riksbanken skulle hafva att lemna.
För riksbanken åter motväges den nog låga räntefoten å dessa
kreditiv mer än väl af den stora fördelen, att riksbanken genom de en¬
skilda bankerna får sina sedlar spridda öfver hela landet.
De enskilda bankerna, som sålunda skulle ega att vid ingången
af år 1899 erhålla fullt kassavederlag för sina utelöpande sedlar, skulle
enligt den föreslagna anordningen beredas en tid af fem år för åter¬
betalning af fyratio procent af denna kassaförstärkning, då ju vid in¬
gången af år 1904 kassakreditivrätten skulle aflösas af rediskonterings-
rätt till sextio procent af kreditivbeloppet. Till utlemnande af denna
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
vexelskuld är jemväl en tid af fem år de enskilda bankerna förbehållen;
men det är att hoppas och förvänta, att de enskilda bankernas re-
diskontering hos riksbanken allmänt kommer att fortfara äfven sedan
deras lagstadgade rätt härtill upphört. Ty en sådan ^diskontering,
som redan nu eger rum, ehuru icke i särdeles stor omfattning, är utan
tvifvel grundad på en mycket lämplig fördelning af bankverksamheten
i landet. Om de enskilda bankinrättningarne, hvar på sin orr, upp¬
samla och erbjuda riksbanken de för en centralbank mest tjenliga papper,
korta affärsvexlar, sedan de genom åtecknadt endossement iklädt sig
ansvar för deras behöriga infriande, så lärer, äfven då lagbestämmelser
härom ej finnas, riksbanken icke underlåta att visa tillmötesgående
genom att medgifva ett väsentligen reduceradt diskonto.
Om föreliggande förslag antages, skulle således den ifrågasatta
bankreformen kunna vara genomförd antagligen redan under år 1899
och senast vid utgången af år 1903, utan att några våldsamma rubb¬
ningar i de enskilda bankernas verksamhet kunde befaras. Det är ju
antagligt, att den enskilda sedelutgifuingsrättens upphörande slutligen
kommer att medföra indragning af en del utaf de enskilda bankernas
afdelningskontor; men eu sådan indragning skulle till följd af de före¬
slagna anordningarne antagligen komma att endast successivt verkställas
och först efter utgången af år 1908 fullt genomföras, så att man i de
landsorter, som af en sådan indragning skulle lida men, har rundlig
tid att genom bildande af smärre bankaktiebolag, inrättande af spar-
bankskontor eller andra anordningar skydda sina intressen.
Departementschefen uppläste härefter ett inom finansdepartementet
uPP§,jor(^f förslag till lag för Sveriges riksbank, hvilket förslag finnes
detta protokoll under Ditt. — bilagdt, och yttrade derefter:
Under förutsättning att förslag till grundlagsändringar i den syft¬
ning, jag bär ofvan angifvit, af Eders Kongl. Maj:t godkännas och blifva
af den nu församlade Riksdagen antagna att hvila till 1897 års riksmöte,
så att möjlighet derigenom beredes, att de då varda upphöjda till lag,
är jag sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att till sistnämnda Riksdag
aflåta proposition om förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med det af mig nu upplästa förslag till lag för Sveriges
riksbank samt de af 1889 års bankkomité upprättade förslag till ansva¬
righetslag för fullmäktige i Sveriges riksbank och ansvarighetslag för
ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks afdelningskontor; och
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
hemställer jag derför i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
uppdraga åt chefen för justitiedepartementet att låta utarbeta förslag-
till grundlagsändringar i ofvan omförmälda syftning.
Hvad departementschefen sålunda hemstält, der¬
uti statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle utdrag af
protokollet angående detta ärende till justitiedeparte¬
mentet expedieras.
Ex protocollo:
Hugo Malm.
Sill. till Piksd. Vrot. 1896
1 Sami. 1 Afd. 14 Häft.
4
2G
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Bilaga.
Förslag-
tiii
Lag för Sveriges Riksbank.
I. Kap.
Om grundfonden.
1 §•
Sveriges riksbank, som är stäld under Riksdagens garanti, drifver
bankrörelse enligt denna lag.
2 §■
Riksbankens grundfond skall utgöra femtio millioner kronor.
II Kap.
Om sedelutgifningsrätten.
3 §.
Riksbanken är ensam berättigad att utgifva banksedlar.
Riksbanken åligger att, när helst sådant påfordras, vid hufvud-
kontoret inlösa sina sedlar efter deras lydelse.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
27
4 §•
Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla förbindelse för
riksbanken att vid anfordran inlösa densamma med guldmynt enligt
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
Så länge riksbankens sedlar efter deras lydelse inlösas, utgöra
de lagligt betalningsmedel i riket. Vid betalning till riksbanken, stats¬
verket eller riksgäldskontoret utgöra de alltid lagligt betalningsmedel,
ändå att de icke af riksbanken sålunda inlösas.
5 §•
Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio, ett hundra
och ett tusen kronor.
6 §•
Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid
uppvisandet inlösa, må den, som innehar sedeln, derom göra skriftlig
anmälan hos Svea hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört full¬
mäktige i riksbanken, eger att med frågan enligt lag och författningar
förfara. Öfver hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen
fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 kap. 18 § rätte¬
gångsbalken sägs.
Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens
oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, gör hofrätten hos
Konungen derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverens¬
stämmelse med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätt¬
hålla allmänna förtroendet och åter sätta riksbanken i stånd att sina
sedlar vid anfordran inlösa.
7 §•
Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som mot¬
svaras af följande kassatillgångar:
a) metallisk kassa, så beräknad som i 9 § sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;
c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
8 §•
Utöfver det enligt 7 § medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af högst nittio millioner kronor, under vilkor att
de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar sam¬
manräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper;
b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obliga¬
tioner, som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.
9 §•
Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riks¬
banken tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guld¬
mynt samt omyntadt guld.
Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än tjugufem
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 8 § utgifna
sedlar öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk
kassa minst fyratio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund
utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.
III Kap.
Om rörelsen.
10 §.
Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i Stockholm samt
vid afdelningskontor inom riket; och skall ett sådant kontor finnas
inom hvarje län utom Stockholms.
11 §•
Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.
Guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket af-
lemnas, skall af riksbanken inlösas med guldets värde i svenskt mynt,
eller två tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld,
med afdrag af en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der
smidbargöring och skedning ifrågakomma, af de derför stadgade af-
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
gifter; dock må fullmäktige i riksbanken, när de*så skäligt finna, befria
säljaren från myntningskostnaden eller någon del deraf.
12 §.
Riksbanken eger att köpa och sälja vexlar, å utrikes ort betalbara
inom sex månader, äfvensom att öfvertaga andra fordringar, å utrikes
ort förfallna inom samma tid.
18 §.
Riksbanken eger att köpa och sälja svenska obligationer samt
sådana ' å utländsk börs noterade utländska statspapper, som äro lätt
säljbara.
14 §.
Riksbanken eger att drifva utlåningsrörelse medelst:
a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader
betalbara vexlar, hvilka pröfvas vara grundade å verkliga haudelsaffärer;
b) utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller ock efter högst tre månaders uppsägning
samt mot pant af obligationer, aktier eller andra värdepapper; dock
att af enskilda personer eller bolag utfärdade skuldebref med endast
namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas;
c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid af högst
sex månader samt mot pant af varor, liggande å allmän våg eller satta
i förvar hos tredje man, som förbundit sig att hålla dem eller deras
värde riksbanken tillhanda samt pröfvas för en sådan förbindelse veder¬
häftig;
d) beviljande af kassakreditiv på högst tolf månader mot pant
af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref.
Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse till åter¬
betalning af minst en femtedel af förskrifna beloppet hvar sjette månad
och mot säkerhet af löpande förskrifning, annat värdepapper eller borgen
. såsom för egen skuld. Dessa afbetalningslån må dock ej stiga till
högre sammanräknadt belopp än tio millioner kronor.
15 §■
Riksgäldskontor eger att vid riksbankens hufvudkontor begagna
kassakreditiv, dock ej till högre belopp än en million femhundra tusen
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
kronor. Riksgäldskontor är ej skyldigt att för kreditivet ställa säker¬
het eller erlägga kreditivafgift.
16 §.
Åt fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelnings-
kontor må lån utlemnas endast mot pant af varor liggande å allmän
våg eller af statens, allmänna hypoteksbankens eller hypoteksföreningars
obligationer samt kassakreditiv beviljas endast mot säkerhet af nämnda
obligationer.
Vexel med fullmäktigs eller styrelseledamots namn må icke
diskonteras.
17 §•
Af en hvar, som sådant önskar, skall riksbanken, såväl vid hufvud-
kontoret som vid afdelningskontoren, mottaga och å giroräkning föra
penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räknings-
hafvaren hvad å räkningen innestår.
För förande af giroräkning må riksbanken ej taga afgift och ej
heller godtgöra ränta för medel, som innestå å sådan räkning.
18 §.
Riksbanken är pligtig att utan godtgörelse för statsverkets räk¬
ning mottaga penningar och af statsverkets tillgodohafvande verkställa
utbetalningar. Närmare föreskrifter angående insättning och uttagning
å statsverkets räkning meddelas af Konungen.
19 §.
Enskilda räkningshafvare skola för uttagning å giroräkning eller
kassakreditiv begagna anvisningar eller vexlar, hvartill blanketter af
riksbanken tillhandahållas. För uttagning å statsverkets eller riksgälds-
kontorets räkningar i riksbanken må begagnas antingen handskrifven .
eller tryckt anvisning eller vexel.
20 §.
En hvar eger att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor
31
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
insätta penningar mot erhållande, utan afgift, af vexel, stäld att vid
uppvisandet inlösas antingen i hufvudkontoret eller i något af afdel-
ningskontoren.
21 §.
Riksbanken mottager till förvar:
a) penningar att utan räntegodtgörelse återbetalas vid anfordran
eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande bevis öfver så¬
lunda insatta penningar ställas till viss man;
b) guld eller silfver, myntadt eller i plants, mot bevis, som skall
ställas till viss man och innehålla såväl guldets eller silfrets vigt och
efter vigten beräknade värde som ock förbindelse för riksbanken att,
mot bevisets återbekommande och betalning af stadgad förvaringsafgift,
återställa det till förvar mottagna guldet eller silfret eller, om sådant
ej kan ske, betala dess i beviset upptagna värde;
c) obligationer, aktier eller andra värdepapper, af de slag full¬
mäktige i riksbanken bestämma, mot bevis, som skall ställas till viss
man och innehålla såväl förteckning å de särskilda värdepapperen jemte
å dem satta värden som ock förbindelse för riksbanken att, mot bevisets
återbekommande och betalning af stadgad afgift, återställa de i förvar
mottagna värdepapperen eller lemna andra af samma slag, beskaffenhet
och belopp eller ock ersätta de felande efter deras i beviset bestämda
värden; skolande i reglementet för riksbanken fastställas bankens åta¬
gande i afseende å förvaltningen af obligationer, aktier och andra
värdepapper, som i'förvar mottagas.
22 §.
Riksbanken må, när sådant af fullmäktige pröfvas erforderligt,
begagna utländsk kredit i form af lån eller kreditiv inom belopp, som
i reglementet för riksbanken bestämmes.
Derjemte må riksbanken af bankinrättningar eller handelshus å
utländsk ort, hvilka godtgöra riksbanken ränta för medel, innestående
å löpande räkning, å sin sida mottaga medel i sådan räkning samt derå
godtgöra ränta.
23 §.
Riksbanken mi ej deltaga i eller drifva annan rörelse än den,
32
Kong!. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 22.
som i denna lag är riksbanken uttryckligen medgifven; ej heller må
riksbanken ega andra fastigheter än dem, som äro nödiga för inrym¬
mande af riksbankens kontor.
För^riksbankens fordran pantsatt eller utmätt fast eller lös egen¬
dom, som försäljes å auktion, dervid riksbankens rätt kan vara bero¬
ende, må riksbanken vara oförhindrad att inropa; dock skall den egen¬
dom, såvida densamma är af beskaffenhet att icke i annan ordning
kunna af riksbanken förvärfvas, åter afyttras, så snart sådant utan förlust
kan ske.
IV Kap.
Om räkenskapernas afslutande och offentliggörande samt om reservfonden.
24 §.
Vid hvarje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut öfver riks¬
bankens ställning upprättas; skolande på grund af detta bokslut en
öfversigt, som fullständigt utvisar riksbankens ställning, så fort ske
kan, tryckas och med allmänna tidningarna utdelas.
25 §.
Omedelbart efter hvarje månads slut skall upprättas eu öfversigt,
utvisande under särskilda rubriker riksbankens tillgångar och skulder.
Denna öfversigt skall derefter ofördröjligen tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.
Derjemte skall för hvarje vecka upprättas och i allmänna tid¬
ningarna införas uppgift om riksbankens metalliska kassa och öfriga
kassatillgångar, utelöpande sedlar samt obegagnade sedelutgifningsrätt.
26 §.
Öfver riksbankens behållna årliga vinst eger Riksdagen förfoga,
dock med iakttagande af hvad här nedan i 27 § stadgas.
27 §.
Af riksbankens behållna årliga vinst skola minst tio procent af-
33
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
sättas till bankens reservfond. Sedan reservfonden uppgått till minst
tjugufem procent af bankens grundfond, må vidare afsättning till reserv¬
fonden kunna upphöra. Nedgår reservfonden under detta belopp, skall
afsättning till densamma ånyo vidtaga.
Reservfonden skall placeras i lätt säljbara, utländska statspapper
samt må endast användas till betäckande af förlust, som å bankens
rörelse i dess helhet under något år uppstått och som icke kan ersättas
af befintliga, till framtida förfogande reserverade medel.
V Kap.
Om bankens styrelse och förvaltning.
28 §.
Riksbanken förvaltas, enligt hvad i 72 § regeringsformen stad¬
gas, af sju fullmäktige, förordnade för tre år i sender, en af Konungen
och sex af Riksdagen! Den af Konungen förordnade skall vara ord¬
förande bland fullmäktige. Han åtnjuter af riksbankens medel ett år¬
ligt arfvode till belopp, som med hälften ‘öfverstiger det, en hvar af de
öfrige fullmäktige i denna sin egenskap eger uppbära enligt af Riks¬
dagen faststäld aflöningsstat.
29 §.
För fullmäktige skola, enligt hvad i 72 § regeringsformen sägs,
finnas fyra suppleanter, utsedde, en af Konungen och tre af Riksdagen.
Den af Konungen utsedde suppleanten inträder vid förfall för ord¬
föranden i dennes ställe. De af Riksdagen valde suppleanter inträda
i tjenstgöring, när så nödigt finnes, samt inkallas i den ordning, som
vid valet blifvit bestämd.
30 §.
Ledamot af statsrådet eller fullmäktig i riksgäldskontor må ej
vara fullmäktig i riksbanken.
Bih. till Biksd. Prot. 1896. 1 Sand. 1 Afd. lå Häft. 5
u
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
31 §.
Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke råder öfver
sig och sitt gods; ej den, som till borgenärer all sin egendom afträdt
och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han från deras kraf be¬
friad är; ej den, som af allmän åklagare är tilltalad förbrott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; ej heller den, som genom
domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig eller ovärdig
att inför rätta föra andras talan.
32 §.
Fullmäktige utse årligen bland sig en direktör och en vice di¬
rektör.
33 §.
Fullmäktige skola för behandling af allmänna ärenden samman¬
träda minst en gång hvarje vecka. Beslut må icke fattas, derest ej
minst fem fullmäktige äro tillstädes, dock må ärenden, som böra skynd¬
samt handläggas, kunna afgöras af allenast fyra fullmäktige, derest tre
af dem äro ense om beslutet. I sammanträden med fullmäktige i riks¬
gäldskontor skola alltid minst fem af fullmäktige i riksbanken deltaga.
Fullmäktiges öfverläggningar och beslut skola antecknas i proto¬
koll. Förekommer vid ärendes afgörande skiljaktighet inom fullmäktige,
böra de sina meningar till protokollet yttra. Der rösterna äro lika,
gäller den mening, ordföranden biträder. Vid val till sådana uppdrag,
hvartill fullmäktig kan blifva utsedd, skall dock sluten omröstning ega
rum; och skall, när så erfordras, genom lottning skiljas mellan dem,
som vid valet erhållit lika antal röster.
Vid sammanträde, der hvarken ordföranden eller hans suppleant är
tillstädes, föres ordet af den bland de närvarande, som under längsta
tiden innehaft uppdraget såsom fullmäktig och, der två eller flere under
lika lång tid vant fullmäktige, den af desse, som är till lefnadsåren äldst.
34 §.
Pröfning af diskonterings-, låne- och kreditivansökniugar verk¬
ställes alla söckendagar af minst fyra fullmäktige, nemligen de båda
direktörerne och minst två af de öfrige fullmäktige.
35
Kong1 Maj:ts JSäd. Proposition N:o 22.
Sådan ansökning må ej anses beviljad, med mindre flertalet bland
närvarande fullmäktige sig om bifall dertill förenat.
35 §.
Den af fullmäktige utsedde direktören, som föredrager ärendena
inför fullmäktige samt tillser utförandet af deras beslut, åligger i öfrigt
att i öfverensstämmelse med reglementet för riksbanken ock den in¬
struktion, som af fullmäktige för honom fastställes, utöfva tillsyn öfver
göromålen inom riksbanken samt handhafva de förvaltningsbestyr, som
åt honom anförtros.
36 §.
Vice direktören åligger att under den tid, då direktören åtnjuter
ledighet, äfvensom vid förfall för honom, fullgöra hans åligganden samt
att enligt den instruktion, som af fullmäktige för honom fastställes,
vid göromålen biträda direktören och utföra de öfriga uppdrag, som åt
honom öfverlemnas.
37 §.
Huru fullmäktige i andra fall, än ofvan sägs, må för särskilda
uppdrag inom sig förordna särskilda personer, stadgas i reglementet
för riksbanken.
38 §.
Har Konungen på framställning af fullmäktige i riksbanken eller,
der Konungen eljest så pröfvat nödigt, förordnat ombud att med full¬
mäktige i något särskild! ärende förhandla, må fullmäktige med Konungens
ombud öfverlägga, men är det fullmäktige förbjudet att i ombudets
närvaro fatta beslut.
39 §.
Efter hvarje års slut skola fullmäktige till Riksdagens bankoutskott
afgifva berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning.
Denna berättelse skall till trycket befordras och hållas för allmänheten
tillgänglig.
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition No 22.
40 §.
Fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med riksbanken
emottaga föreskrifter af någon annan än Riksdagen och dess banko¬
utskott, i de fall detta sistnämnda eger att sådana å Riksdagens vägnar
meddela; och äro fullmäktige för sina åtgärder i denna egenskap Riks¬
dagen eller dess bankoutskott och revisorer allena redo skyldige.
I fråga om ansvarsfrihet för fullmäktige beslutar Riksdagen.
Om fullmäktigs ansvarighet, derest han öfverträder eller efter¬
sätter honom i denna egenskap åliggande pligter, stadgas i särskild
ansvarighetslag.
41 §.
Fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelnings-
kontor eger icke att såsom kommissionär taga någon befattning med
vexeldiskontering eller med anskaffande af lån eller kreditiv i riks¬
bankens hufvud- eller afdelningskontor.
Öfverträder fullmäktig detta förbud, göres anmälan derom hos
Riksdagens justitieombudsman, som anställer åtal i enlighet med den
för fullmäktige gällande ansvarighetslag.
Öfverträdes förbudet af ledamot i afdelningskontors styrelse, för-
fares på sätt reglementet för riksbanken och den särskilda ansvarighets¬
lagen för dessa styrelseledamöter bestämma.
42 §.
öfverläggningar och beslut hos fullmäktige i frågor, som angå
metalliska kassan och sättet för tillverkning af banksedlar, samt i andra
ärenden, hvilka fullmäktige pröfva böra hemliga hållas, skola upptagas
i särskildt protokoll, hvars innehåll ej må yppas, förr än Riksdagens
bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anse sådant
kunna ske utan skada för riksbanken.
43 §.
Riksbankens fullmäktige och revisorer, ledamöterne af afdelnings-
kontorens styrelser samt alla vid riksbanken anstälde tjenstemän skola
doldt och förtegadt hålla hvad som rörer enskilda personers förhållan¬
37
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22-
den till riksbanken eller hvad i öfrigt vid förvaltningen kan förefalla
af sådan beskaffenhet, att det enligt lag och reglementet för riksbanken
hemligt hållas bör.
44 §.
Riksbanken lyder under Stockholms rådstufvurätt uti de mål, för
hvilka ej annorlunda i lag stadgas.
45 §.
De föreskrifter, som utöfver denna lag erfordras~angående riks¬
bankens förvaltning, meddelas af Riksdagen i särskild^ reglemente.
Detta reglemente öfverlemnas till Konungen. Finner Konungen
reglementet icke vara stridande mot denna lag, varder detsamma af
Konungen till efterrättelse kungjordt.
VI Kap.
Öfvergångsstadganden.
46 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899 utom i de delar,
hvarom nedan stadgas.
47 §.
Bestämmelserna i V kap. om riksbankens styrelse och förvaltning
blifva gällande, så snart med tillämpning af de förändrade grunder för
tillsättning af riksbankens styrelse, hvarom i 28 § förmärs, sådan
styrelse första gången blifvit utsedd.
48 §.
Utan hinder af föreskriften i 3 §, att riksbanken ensam är be¬
rättigad att utgifva banksedlar, ega enskilda banker att intill utgången
af år 1903 utgifva egna sedlar; och är riksbanken pligtig att åt dessa
banker inrymma de förmåner, som här nedan omförmälas.
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Från början af år 1899 till utgången af år 1903 eger enskild
bank, som, efter minst tre månader förut hos cbefeu för finans¬
departementet derom gjord anmälan, afstått från sin rätt att utgifva
egna sedlar samt icke indragit något af sina deD 1 januari 1896 be¬
fintliga afdelningskontor, att hos riksbanken, mot säkerhet som af dess
fullmäktige godkännes, begagna kassakreditiv till det belopp, hvartill
dess utelöpande sedlar vid sistnämda tidpunkt uppgingo, utan erläg¬
gande af kreditivafgift och mot ränta, som icke må sättas högre än
till två för hundra om året.
Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att,
intill sextio procent af omförmälda belopp, i riksbanken ^diskontera
vexlar af sådan beskaffenhet, som i 14 § a) af denna lag sägs, mot
diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.
Har enskild bank, när, enligt hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för densamma inträda, indragit eller
indrager den derefter något af sina den 1 januari 1896 befintliga af¬
delningskontor, beror det af Konungen att, med fästadt afseende å det
eller de indragna kontorens omfång och betydelse för den allmänna
rörelsen, bestämma, huruvida den sålunda skedda indragningen må
föranleda att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet nedsättes eller att
banken uteslutes från all rätt till kreditiv eller ^diskontering.
Då sådan anmälan, som ofvan är nämnd, inkommit till chefen för
finansdepartementet, skola fullmäktige i riksbanken ofördröjligen derom
underrättas.
Den rätt till kassakreditiv och till rediskontering, hvarom här
ofvan förmäles, bibehålies äfven der enskild bank blifvit ombildad till
bankaktiebolag.
49 §.
Hvad i 10 § stadgas om afdelningskontor af riksbanken må efter
hand vinna tillämpning och skall vid ingången af år 1904 vara full¬
ständigt genomfördt.
Kongl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 22.
39
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in¬
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet fredagen den 7
februari 1896,
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Groll,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Wersåll,
Annerstedt.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i
underdånighet:
På sätt statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 24 sistlidne
januari utvisar, har chefen för finansdepartementet inför Eders Kongl.
Maj:t anmält ett inom nämnda departement uppgjordt förslag till lag
för Sveriges riksbank, bygdt på grunder, som förutsätta vissa ändrin¬
gar i regeringsformen och riksdagsordningen; och tillika — under
förutsättning att förslag till dylika grundlagsändringar af Eders Kongl.
Maj:t godkändes och blefve af den nu församlade Riksdagen antagna
att hvila till 1897 års riksmöte, så att möjlighet derigenom bereddes,
att de då blefve upphöjda till lag — förklarat sig vara sinnad tillstyrka
Eders Kongl. Maj:t att' till sistnämnda Riksdag aflåta proposition om för¬
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
ändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut¬
nämnda förslag till lag för Sveriges riksbank samt de af 1889 års
bankkomité upprättade förslag till ansvarighetslag för fullmägtige i
Sveriges riksbank och ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna för
Sveriges riksbanks afdelningskontor; i anledning hvaraf Eders Kongl.
Maj:t med bifall till derom af chefen för finansdepartementet gjord
hemställan behagat uppdraga åt chefen för justitiedepartementet att
låta utarbeta förslag till grundlagsändringar i den syftning, som af
chefen för finansdepartementet angifvits.
Sådant förslag har till åtlydnad af berörda nådiga befallning nu
blifvit upprättadt, dervid tillika i 71 § riksdagsordningen uteslutits
föreskriften, att då på en gång val af samtliga fullmägtige eger rum,
bestämmes genom lottning den ordning, i hvilken fullmägtige skola afgå.
Detta stadgande är nemligen icke vidare behöfligt, efter det de år 1894
antagna bestämmelserna angående val af fullmägtige blifvit första gången
tillämpade. Den bland dessa bestämmelser jemväl upptagna föreskriften,
att, der fullmägtig före utgången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått eller ansvarsfrihet honom vägrats, val anställes för den tid, som
för honom återstått, är nemligen, vid det förhållande att val för längre
tjenstgöringstid skall verkställas före val för kortare, fullt tillräcklig
för bestämmandet af den ordning, i hvilken fullmägtige skola afgå.
Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t med godkännande
af det upprättade förslaget täcktes till Riksdagens antagande framlägga
detsamma.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad föredraganden hemstält;
och behagade Hans Majestät Konungen härtill
lemna bifall samt förordna, att till Riksdagens pröfning
i grundlagsenlig ordning skulle aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilagan vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Carl Boheman.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1896.