Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
1
li:o 37.
Af herr Lemail, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet m. m.
Ehuru det visserligen är sant, att det betryck, hvarunder jord¬
bruksnäringen under en följd af år lidit och fortfarande lider, ej lärer
kunna helt och hållet afhjelpas genom ändringar i kreditlagstiftningen, så
torde dock, å andra sidan, ej kunna förnekas, att genom vissa ändringar
i nämnda lagstiftning, särskildt i hvad denna angår exekutiv försäljning
af fastighet, samma betryck bör kunna i åtskilliga afseenden lindras.
Enligt nu gällande rättssystem utgör utmätning och deraf föranledd
försäljning af fast egendom en specialkonkurs öfver fastigheten, hvilken måste
försäljas och öfvergå till annan egare, äfven om den vid auktionen högst
bjudna köpeskillingen ej förslår till betäckande af ens den ringaste del
utaf utmätningssökandens fordran. Genom här omförmälda, i gällande lag
(5 kapitlet Utsökningslagen och BO § i kongl. förordningen, angående in¬
teckning i fast egendom den 16 juni 1875) stadgade förfaringssätt vållas,
på sätt jag skall tillåta mig här nedan i korthet utveckla, särskildt för
egare af jordbruksfastigheter, åtminstone tvänne väsendtliga olägenheter,
hvilka torde böra och kunna afhjelpas. Den ena olägenheten är den, att
tillfälle för egare af jordbruksfastighet att, mot säkerhet af inteckning i
fastigheten, erhålla penningförsträckning mot skälig ränta ofta försvåras,
ja stundom till och med omöjliggöres; den andra är den, att mången egare
af jordbruksfastighet kan få gå från gård och grund, utan att utmätnings-
sökanden, eller, i fall af generel konkurs, oprioriterade borgenärer erhålla
någon som helst andel i köpeskillingen för den exekutivt försålda fastig-
Bih. till Riksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Höft (N:is 37—41). 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 87.
heten och utan att någon borgenär, som haft bättre förmånsrätt än ut-
mätningssökanden och gäldenärens oprioriterade borgenärer ens påfordrat,
att den intecknadé fastigheten skulle frånhändas egaren och exekutivt
försäljas.
Hvad nu beträffar den förstnämnda olägenheten kan jag, och troligen
mången med mig, konstatera, att särskildt utländska kapitalister, men jem¬
väl ej så få inhemska penninginstitut mången gång tvekat att, mot säker¬
het af inteckning uti landtfastighet, lemna penningförsträckning; och detta
hufvudsakligen samt ofta uteslutande af det skäl, att den eventuele för-
sträckningsgifvaren befarat, att han, om intecknade fastigheten blefve ut¬
bjuden å exekutiv auktion, antingen skulle, för att erhålla betäckning för
sin fordran, kunna blifva nödgad inropa den intecknade fastigheten, eller
ock måste riskera att helt och hållet eller delvis förlora sin fordran.
Särskildt känner jag ej så få fall, der kapitalister i Danmark och Tysk¬
land — länder, i hvilka det i Sverige stadgade specialkonkursförfarandet
icke är gällande, -— dragit sig tillbaka från inledda låneunderhandlingar,
genom hvilka till jordbruksfastighetsegare mot ganska låg ränta och för
dessa gynsamma vilkor i öfrigt utlofvats penningförsträckning. Detta
tillbakadragande har ej skett i anledning af föreskriften om förnyelse af
inteckning, utan af fruktan för följderna af specialkonkursförfarandet.
Hvad den andra olägenheten beträffar, tillåter jag mig påpeka det
upprörande i det ännu i Sverige gällande f förfarandet, att eu fordrings-
egare, som ur köpeskilling för fastighet icke kan utfå ett enda öre af sin
fordran, icke destomindre kan, utan afseende å den högst bjudne köpe¬
skillingens ringhet, framtvinga en egendoms försäljning, hvarigenom, syn¬
nerligen under nedgående konjunkturer, ej endast fordringsegare, som
hafva bättre rätt, men antingen ej vilja eller ej kunna inropa fastig¬
heten, kunna göra betydande förluster, utan äfven fastighetsegaren, som
naturligtvis blifver personligen ansvarig för de intecknade skuldbelopp,
hvilka ej ur köpeskillingen utgå, kan blifva för all framtid i grund
ruinerad.
Jag får vidare erinra, att en person, som gifver egaren till en in¬
tecknad fastighet kredit antingen utan att erhålla säkerhet af inteckning
eller mot att erhålla inteckningssäkerhet, som har sämre förmånsrätt än
förut i fastigheten meddelade inteckningar, icke kan hafva något som helst
berättigadt anspråk att, vare sig han ur köpeskillingen för fastigheten kan
utfå eller icke utfå liqvid för sin fordran, rubba den bättre rätt, som andra
inteckningshafvare hafva.
Äfvenledes torde ej lemnas obeaktad den omständighet, att, enligt
svensk lag, jordbruksinventarier icke anses såsom tillbehör till den fasta
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
3
egendomen, utan få utmätas utan sammanhang med denna. Härigenom
vållas att, då hvarje innehafvare af en domfäst fordran kan få inven¬
tarierna utmätta och sålda, brukningen af fastigheten för egaren omöjlig-
göres, hvithet åter som oftast har till följd, att exekutiv försäljning af
sjelfva fastigheten framtvingas.
Eigtigheten af hvad jag här anfört torde vara så allmänt känd och
erkänd, att det icke torde vara erforderligt att belysa densamma med
några exempel; men jag är i allt falk gerna villig att, om lagutskottet,
till hvilket denna min motion torde blifva remitterad, så påfordrar, lemna
utskottet redogörelse för åtskilliga af mig kända fall, som bestyrka rigtig-
heten af mina påståenden.
Slutligen anser jag mig böra påpeka, att det nu och framdeles på¬
gående bildandet af fonder, såsom för arbetarförsäkring m. m., enligt min
åsigt ovillkorligen kommer att medföra nödvändighet för fondernas förvaltare
att utlåna större eller mindre del af tillgångarne mot säkerhet af inteck¬
ning i jordegendom. Häraf kan dock, under nu gällande rättssystem,
följden blifva, att vid eventuella exekutiva försäljningar af de intecknade
fastigheterna, fonden, antingen, för att skydda sin rätt, kan blifva nödgad
inköpa ej så få fastigheter, hvilka således ur enskild ego skulle öfvergå
till det allmänna, — ett förhållande, som torde vara olämpligt och från
nationalekonomisk synpunkt anses förkastligt —, eller ock kan blifva tvungen
att vidkännas större eller mindre afkortning å sin fordran, hvilket natur¬
ligtvis är förlustbringande.
Jag har nu i korthet anfört några af de olägenheter, som vidlåda
det nuvarande rättssystemet; det åligger mig derför å andra sidan, att
påpeka de utvägar, hvarigenom, enligt min åsigt, lagstiftaren i väsentlig
mån skulle kunna förekomma nämnda olägenheter.
I sådant hänseende får jag hänvisa till de i våra grannland Horge
och Danmark samt särskildt till de i Preussen och större delen af Tysk¬
land uti ifrågavarande afseende gällande rättsregler. Sådana dessa äro
stadgade i den preussiska lagen (Die Zwangsvollstreckungsordnung in Im-
mobilien) af den 13 juli 1883, torde de ock i hufvudsak kunna och böra
tillämpas i Sverige.
Det är visserligen ingalunda okändt för mig, att den år 1886 för¬
ordnade komitén för afgifvande af förslag med syfte att bereda jord¬
brukare lättad utväg till anskaffande af förlagskapital i framlagda förslag
till lagar angående förändrad lydelse, dels af 100, 103 och 104 i
Utsökningslagen samt dels af 30 § i Inteckningsförordningen hemtat id6n
från den ofvannämnda preussiska lagen af den 13 juli 1883 samt att
Högsta Domstolen, ehuru den ansett det i Preussen lagstadgade försälj-
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
ningssättet onekligen i vissa hänseenden hafva företräde framför det i
Sverige gällande, funnit komiterades lagförslag vara oantagligt så väl
till hufvudgrunderna som till detaljerna. Men härvid är att märka, att,
såsom Högsta Domstolen erinrat, komiterade dels högst väsentligt af¬
vika från sin förebild och dels icke föreslagit alla de förändringar i svensk
lag, som måste följa af en tillämpning utaf det preussiska systemet. Dess¬
utom synes det mig, att den i många hänseenden sorgliga erfarenhet, som
vunnits under de nio år, som ^förflutit sedan komiterade afgåfvo sitt
betänkande, ovedersägligen måste betinga en lagförändring till det bättre,
äfven om derigenom måste uppoffras principer, som genom århundraden
varit gällande i vår lagstiftning. I sådant hänseende erinrar jag särskildt,
att, då lagstiftaren medgifvit, att de för jernvägsdrift anskaffade lokomotiv,
vagnar och inventarier skola anses såsom tillhörigheter till den fasta egen¬
domen, det från principal synpunkt väl icke torde möta oöfvervinneliga
hinder att stadga, det jordbruksinventarier skola anses såsom tillbehör till
den fasta egendomen, hvilka icke få, annorledes än i sammanhang med
denna, utmätas. Då det dessutom torde vara en pligt för lagstiftaren att,
särskildt hvad angår närings- och kreditlagstiftningen, icke försvåra, utan
tvärt om underlätta kampen för tillvaron, har jag, trots de svårigheter,
som uppresa sig mot hvarje lagförändring, dock icke ansett mig böra un¬
derlåta att väcka förevarande motion.
Hvad nu beträffar den preussiska lagen, yttra förutnämnde komite¬
rade härom, bland annat följande*):
»Den preussiske lagstiftaren har velat råda bot för dessa (här förut
i denna motion omförmälda) olägenheter och dervid utgått från den tanken,
att den på inteckning eller utmätning beroende panträtten icke kan för
innehafvaren medföra annan rätt än att, om och i den mån pantens värde
dertill förslår, ur densamma erhålla liqvid för sin fordran, sådan denna
är till förmånsrätten bestämd, men ingalunda någon rättighet att rubba
inteckningshafvare med bättre rätt i det ostörda åtnjutandet af densamma.
Enligt denna uppfattning är det den utmätningssökande borgenärens skyl¬
dighet att, vid påföljd att utmätningen eljest blir utan vidare verkan, sjelf
eller genom någon af honom anskaffad köpare inropa fastigheten till så
högt belopp, att köparen kan öfvertaga alla föregående inteckningar och
prioriterade skulder. De inteckningshafvare, som hafva bättre rätt än
den utmätningssökande borgenären, blifva sålunda oberörda af den exe¬
kutiva försäljningen.
Fördelarne af detta system hafva synts komiterade vara i ögonen
*) Komiterades betänkande, pag. 102.
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
5
fallande, och komiterade hafva så mycket mindre tvekat att förorda
upptagande i den svenska lagstiftningen af denna nya grundsats, som den¬
samma under en period af sjunkande fastighetsvärden synes särdeles egnad
att förekomma de för jordbruket i dess helhet menliga följderna af exe¬
kutiva försäljningar, som, utan att tillfredsställa borgenärens behof af sina
penningars återbekommande, drifva gäldenärerna från gård och grund samt
skada andra inteckningshafvares ställning.»
Mot komiterades förslag i här omnämnda delar reserverade sig en
af dess ledamöter (nuvarande justitierådet K. G. Carlson], som visserligen
fann den af komiterade omnämnda grundsats vara teoretiskt vigtig, men
ansåg, att de nödiga förutsättningarne för grundsatsens upptagande i den
svenska lagstiftningen icke vore för handen. Reservanten erinrade dess¬
utom bland annat följande*):
»I Preussen möjliggöres grundsatsens tillämpning af bland andra föl¬
jande förhållanden: att jordbruksinventarier anses såsom tillbehör till den
fasta egendomen och icke få utmätas annorledes än i sammanhang med
denna; att en gäldenärs fasta egendom utan konkurs kan ställas under
tvångsförvaltning för borgenärernas räkning, dervid behållna afkastningen
kommer de särskilde borgenärerne till godo i mån af deras förmånsrätt;
samt att en inteckningshafvare, som förmenar, att en inteckning med bättre
rätt än hans icke är belånad eller är belånad allenast för en del af den
summa, hvarå densamma lyder, eger föra talan om inteckningens dödande
för det belopp, som icke motsvaras af någon verklig fordran.»
Det torde nog vara sant, att ifall den preussiska lagprincipen skall
tillämpas i Sverige, lagändringar jemväl i de af reservanten omnämnda
afseenden måste till större eller mindre del vidtagas, men då, för så vidt
jag kan finna, allt för stora svårigheter häremot icke torde möta, så synes
det mig, att äfven från denna synpunkt hinder icke bör finnas för en lag¬
reform efter preussiskt mönster.
Den fråga, hvilken jag här berört, var delvis föremål för diskussion
år 1890 vid 7:de Nordiska Juristmötet**). Så väl från dansk och norsk
som finsk sida betonades skarpt olämpligheten af det nu mera nästan ute¬
slutande i Sverige och Finland tillämpade specialkonkursförfarandet. På
tal om olägenheterna af nämnda förfarande, yttrade en talare från Finland
(hofrättsassessor Serlachius): »Detta gör, att kapitalisterna äro obenägna
för penningplacering i fastighet, åtminstone betinga de sig en mycket hög
eqvivalent, i synnerhet då man tager i betraktande den säkerhet, som
jorden erbjuder. Det är ett faktum, att en af de största allmänna kas¬
*) Betänkandet: pag. 180.
**) Se Förhandlingarna på 7:de Norska Juristmötet, pag. 94—99 och 161—172,
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
sorna i Finland icke gifver lån mot första inteckning i fastighet under
5 procent, medan samma kassa köper obligationer, som gifver 4 och stun¬
dom icke ens 4 procent. Om man vill, att fastighetskrediten skall komma
till sin rätt, synes det mig, att lagstiftningen bör göra någonting i detta
afseende; och den utväg, som enligt min tanke hufvudsakligen bör följas,
är den, som den preussiska lagen af år 1883 om exekutiv försäljning af
fastighet inslagit. Samma ståndpunkt som sistnämnde lag intager, intager
ock i hufvudsak det finska förslaget till utsökning slag.»
Af hvad här anförts framgår, att man i vårt grannland Finland, der
svensk lag till stor del ännu är gällande, icke ansett omöjligt att tillämpa
det preussiska rättssystemet, och deraf hemtar jag ett ytterligare stöd för
min åsigt, att samma system bör kunna införas äfven i Sverige. Då jag
dessutom har den innerligaste öfvertygelse om, att ifrågavarande system,
ifall det intages i svensk lag, skall i många hänseenden upphjelpa fastig¬
hetskrediten samt verka välgörande ej endast för egare af stadsfastigheter,
utan äfven och i synnerhet för egare af jordbruksfastigheter, så tvekar jag
icke att vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens
pröfning och godkännande af lagförslag, hvarigenom ur
nu gällande lagstadganden om exekutiv försäljning af
fastighet och dermed i sammanhang stående föreskrifter
specialkonkursförfarandet afskaffas, men i stället införas
bestämmelser, som stå i största möjliga öfvensstämmelse
med de i den preussiska lagen af den 13 juli 1883
angående fast egendoms exekutiva försäljning (sDie
Zwangvollstreckungsordnung in Immobilien») intagna
rättsregler.
Stockholm den 28 januari 1896.
Fliilip Leman.