Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
1
N:o 21.
Af herr Ljllllgberg, angående ändring af gällande bestämmelser
rörande värnpligtiges rätt att utvandra.
Det torde väl knappt erfordras något bevis för den sanning, att
den stora utvandring från vårt land, som i synnerhet från 1860-talet
förgått, medfört en stor nationalförlust. Utvandringen från Skandinavien
har under vissa år (efter 1879) varit fyra eller fem gånger starkare än
i det öfriga Europa0); och den bortförde under årtiondena 1861—1880
något mer än fjerdedelen, nemligen 27 procent af Sveriges nativitets-
öfverskott (35 proc. af Norges) osj. Antalet af personer, som under de
fyratio åren 1851 med 1890 utvandrat från Sverige uppgifves af stati¬
stiska centralbyrån (und. berättelse för 1890, l:sta afd.) till 666,017, och
om man allenast till 1,000 kronor personen uppskattar hvad, i medel¬
tal, deras uppfostran kostat landet, uppgår vår nationalförlust på detta
område och på dessa fyra decennier till öfver 666 millioner kronor.
Detta belopp, som obestridligen är det allra lägsta, hvartill ifråga¬
varande förlust kan uppskattas, desto hellre som de finnas, hvilka anse,
att, öfver hufvud taget, hvarje person redan vid 15 års ålder kostat
landet 2,000 kronor, och som de penningar och värdesaker, hvilka ut-
vandrarne medfört, icke äro deruti inbegripna, borde i och för sig mana
till mera allvarliga bemödanden, än som hittills egt rum, för att i någon
mån hämma en onaturlig utströmning af menniskor från vårt folkfattiga
land; men än mera bjudande blir denna pligt och nödvändighet, när
man betänker, att det är just, såsom naturligt är, de kraftigaste ålders¬
klasserna, som relativt mest fylla utvandrarnes täta leder.
*) Folkmängden och folkökningen i Skandinavien 1815—1880, sid. 51, af H. Gullberg och
G. Sundbärg.
**) 1. c., sid. 51.
Bill. till Ttihsd. Vrot. 1S9Ö. 1 Sami 2 Afd 1 Band. S TJäft. (Näs 21—23.) I
2 Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
Särskildt måste det väcka alla deras bekymmer, som inse, hvilka
utomordentliga ansträngningar, som för en så fåtalig nation som vår
erfordras, för att vi må kunna värja oss emot en grannes väldiga här¬
skaror, att städse en så betydlig del af vår manliga ungdom inom be-
vdriny saldera afviker från landet.
Med föranledande af vår befolknings svaga numerär har repre¬
sentationen för kort tid sedan funnit sig nödsakad att betydligt förlänga
förut gällande tid för värnpligtens utgörande.
Efter att hafva ådagalagt, att hittills funnits, för fältcorpsens mo¬
bilisering, i verkligheten endast fyra årsklasser att tillgå, yttrades i det
inom generalstaben utarbetade arméförslaget: »Men fyra årsklasser för¬
slå icke. För att vår här skall uppträda med den styrka, som hittills
åt alla fackmän ansetts som ett minimum, fordras derför en utsträck¬
ning af värnpligtstiden.» Och Riksdagen ansåg sig också nödsakad
att förlänga denna tid från 12 till 20 år, d. v. s. till och med
40:de året.
Den uppoffring, nationen sålunda underkastat sig för sitt försvar,
båtar dock föga, om de värnpligtige fortfarande få utan allt hinder
strömma ut öfver våra gränser till främmande länders tjenst och båt¬
nad. Eget nog har i senare tider, om genom ett förbiseende eller af
annan orsak friheten att utvandra blifvit mera underlättad, än den förr
var, ehuru samtidigt insigten vaknat om nödvändigheten af armé¬
styrkans höjande.
Uti en kongl. skrifvelse af den 20 maj 1851 uttalades den upp¬
fattning, att beväringsskyldig icke finge ur riket afflytta utan att, enligt
dåvarande beväringslag, sätta annan duglig karl i sitt ställe; och uti
en liknande skrifvelse af den 28 mars 1854 uttalades, att bevärings¬
skyldig, som icke begagnat sig af den i kongl. kungörelsen den 27
oktober 1812 medgifna utväg att i sitt ställe sätta annan godkänd karl,
icke kan tillåtas att utan särskildt nådigt tillstånd ur riket afflytta.
Kom så med förordningen den 13 november 1860 en ny beväringslag
till stånd, i hvars 4:de § stadgades: »Skulle någon, hvars bevärings¬
skyldighet ännu fortfar, önska att blifva från densamma fri, för att
kunna till främmande land utflytta, vilje Vi, uppå derom gjord anmälan,
för hvarje fall beslut meddela; dock skall ingen, som eger tillgång,
erhålla sådan befrielse, med mindre han i fredstid erlägger den i § 15
omförmälda afgift (100 rdr r:mt), samt i krigstid sätter annan antaglig
karl i sitt ställe». Då sedermera, genom kongl. kungörelsen den 1
november 1872, lega och friköp afskaffades, stod stadgandet om det
särskilda utvandringstillståndet qvar, men nära nog såsom en död bok-
3
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
staf, tills det genom kongl. förordningarne den 6 december 1886 och 28
januari 1887 åter upplifvades.
I den förra af dessa förordningar, den af 1886, stadgades, att
»prestbetyg för afflyttning från riket icke finge meddelas beväringsman,
så vida han icke visade, att han dertill erhållit vederbörligt tillstånd»;
och i den senare förordningen finner man icke utan förundran, att
regeringen, långt ifrån att vilja hämma beväringens utvandring, vidtog
särskilda anstalter för dess befordrande. Det heter nemligen i 1887
års förordning, att Kongl. Maj:t ansett närmare bestämmelser erforder¬
liga, »i syfte att åt värnpligtige, som önska att deraf komma i åtnju¬
tande, bereda tillfälle att utan särskild omgång och kostnad få sina an¬
sökningar Vår nådiga pröfning understälda»; och behöfde värnpligtig der¬
för blott till kompanibefälhafvaren inlemna sin underdåniga ansökning.
Att denna förordning snarare verkade upplifvande än hämmande
på utvandringen af ungt folk från riket, visar sig af de höga siffror, ut¬
vandringen af värnpligtige derefter antog. Den besteg sig nemligen af
mankön, t. ex. inom åldersklasserna 21—26 år, år 1887 till 4,640 eller
15,9 procent och år 1888 till 8,078 eller 27,9 procent af emigrerade
män; och med hvilken lätthet tillåtelsen att afflytta ur riket nu med¬
delas, kan ses deraf, att, enligt officiella uppgifter, följande antal ut-
vandringstillstånd blifvit meddeladt, nemligen år 1887 4,561, 1888 7,917,
1889 3,793, år 1890 3,616, 1891 5,247, 1892 5,986 och 1893 6,972.
Att dessa siffror understiga det faktiskt utvandrade antalet lärer
härleda sig deraf, att från värnpligten frikallade 21—26-åringar ej be-
höft särskild! utvandringstillstånd samt att utvandringen öfver norska
gränsen och öfver Danmark lärer vara alldeles okontrollerad. Sist¬
nämnda fel borde väl afhjelpas, om några bestämmelser mot utvandring
skola blifva effektiva.
Då här ofvan blifvit visadt, att det vilkorliga förhud, som år 1812
stadgades och år 1851 upplifvades mot värnpligtiges utvandring, år
1860 utbyttes mot föreskrift om särskild! kongl. tillstånd och viss af¬
gift^ erläggande, hvarefter det från 1887 erfordras endast nådigt till¬
stånd, hvilket blott undantagsvis lärer vägras eller, rättare, uppskjutas;
och då den starka utvandring, som till och med år 1893 egt ruin, blott
för år 1894 nedgått, för att år 1895 åter stiga med öfver 50 procent
— en stegring, som sannolikt kommer att ytterligare fortgå, i den mån
de ekonomiska förhållandena i Nordamerika förbättras —, frågar man
sig, om icke något borde göras för att, innan utströmningen af våra
värnpligtige tager ny fart, söka motverka denna kräfta för vårt för-
svarsväsen. Det lärer icke vara till mycket gagn att tillskapa nya
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
härordningar och offra millioner på vapen och fästningar, om man icke
kan hålla sina kadrer fulltaliga och icke har manskap för försvars¬
verkets mångfaldiga behof.
Då det måste vara lärorikt att se, huru andra nationer behandlat
denna vigtiga fråga, har jag, trots de svårigheter, som för en enskild
man äro förenade med sådana forskningar, sökt förskaffa mig några
upplysningar derom °), af hvilka jag tror mig böra här meddela några
af de vigtigaste.
I tyska riket lemnas tillstånd till utvandring åt värnpligtig emellan
fylda 17 och fylda 25 år endast så vida han kan förete intyg från in-
skrifningskommissionen att utvandringen ej sker i afsigt att undandraga
sig militär!]ensten.
Tillstånd till utvandring blir ogiltigt, derest afresa ej skett inom
6 månader efter tillståndets erhållande.
Värnpligtig, som i afsigt att undandraga sig tjenstgöring i hären
eller flottan, utan tillåtelse lemnar förbundsområdet eller efter uppnådd
militärpligtig ålder uppehåller sig utom förbundsområdet, straffas med
böter från 150 till 3,000 mark eller med fängelse från 1 månad till 1
år; och om krig utbrutit eller fara för sådant är för handen, kan utvan-
dringstillstånd genom kejserlig förordning förvägras. Den af värnplig-
tige, som det oaktadt utvandrar, kan straffas med fängelse ända till 2
år och böter intill 3,000 mark. I Tyskland sakfällas årligen flera tu¬
sende värnpligtige för otillåten utvandring.
I Österrike-Ungern får ingen i aktiva armén tjenstskyldig värn¬
pligtig utvandra, utom i det fall att han emigrerar jemte sina föräldrar.
Tillhör den värnpligtige aktiva arméns eller marinens reserv
m. m., tillåtes visserligen emigration, för den sökandes egen och famil¬
jens utkomst; men, långt ifrån att, såsom i Sverige, vederbörande sökt
underlätta emigranters besvär, är föreskrifvet, att ansökningen om
tillåtelse skall vara åtföljd af både kommunala och militära myndigheters
yttranden, då densamma inlemnas till ministern för inre ärenden. Der¬
efter öfverlemnas den till landtförsvarsministern, som, om det poli-
*) Dessa upplysningar äro dels benäget meddelade från kongl. landtförsvarsdepartementet och
generalstabens militärstatistiska afdelning', dels ock hemtade ur en i tidningen »Försvarsvännen», år
1891, intagen uppsats af E. v. d. L., äfvensom ur »Strafgesetzbuch för das Deutsche Reich» af 26 okto¬
ber 1876; Berlin 1876.
5
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
tiskt icke är något att invända, sänder ansökningen till den gemen¬
samma krigsministern (således den femte auktoriteten), hvilken beviljar
ansökningen endast om den sökande förklarar sig vilja upphöra att
vara österrikisk-ungersk medborgare och sedan en viss summa inbetalts
såsom ersättning för den tid, under hvilken den värnpligtige sålunda
undandrager sig krigstjensten.
Vid mobiliserings- och krigstillfälle tillätes ingen krigstjenstskyl-
dig att utvandra.
Emigration utan tillåtelse bestraffas med ett å två års tjenst i
aktiva armén, utom i lag föreskrifven arrest och böter af intill 300
gulden. Regeringen har förbjudit postverket att befordra cirkulär
från utvandringsagenter.
Franska undersåtar
äro icke, på den grund att de bosatt, sig utom Europa, befriade från
militär tjenstgöring i hemlandet eller vid fransk kolonialtrupp, så vida
de icke utvandrat före 19 års ålder och styrka sig hafva fast syssel¬
sättning. Stränga bestämmelser mot värnpligtiges utvandring lära före¬
finnas; men närmare uppgifter derom saknas.
/ Norge
fann sig försvarsdepartementet, den 25 januari 1886, höra. bestämma,
att »der tills vidare icke bör meddelas utvandringstillstånd till manskap
af artilleriet eller kavalleriet, tillhörande andra, tredje, fjerde eller — vid
kavalleriet — femte årsklassen»; och den 10 januari 1888, att »endast
sä många af ingeniörsvapnets oexercerade linie må få tillstånd att ut¬
vandra, att dennas första klass »icke sjunker ned under 80 procent af
det för bataljonens rekrytering bestämda tal af 260 man».
Förestående meddelanden visa, att man i andra länder lägger stor
vigt vid krigstjenstens kraf och de militära ledernas fulltalighet; och
när man jemför förhållandena i de stora militärstaterna, som dock
hafva ett så rikt folkmaterial att tillgå, med våra, faller det synnerligast
i ögonen, att icke här, såsom i eu del af dessa stater, regeringen ens
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
har rättighet att, om krig utbryter eller fara för sådant är för handen,
förbjuda all utvandring af män inom de årsklasser, som tillhöra värn-
pligtsåldern, samt att från utlandet hemkalla äfven sådana emigrerade
af denna ålder, som undfått tillstånd att utflytta, då detta synes böra
vara vilkorligt.
Med hänseende till hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag
derför vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville så snart ske kan och
senast inför nästblifvande Riksdag framlägga förslag
till bestämmelser, egnade att afvärja en för fädernes¬
landet skadlig utvandring af män, tillhörande värn-
pligtsåldern.
Om remiss till lagutskottet, som torde för denna fråga vara lutter
utskott, anhåller undertecknad.
Stockholm den 25 januari 1896.
C. E. Ljungberg.