12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.
N:o 94.
Af herr J. A. Sjö, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående in¬
lösen af frälseskatteräntor.
Sedan 1885 års lagtima och 1892 års urtima Riksdagar beslutat,
att de å viss jord hyllande grundskatter, skattefrälseräntor och indel¬
ningsverk skola afskritvas och sålunda genom ifrågavarande beslut den
jord, som utgjort förenämnda onus, nu derifrån befrias och i stället
en dubbel bevillning den åsatts, har genom dessa beslut i ett hänseende
en viss rättvisa skipats, men så icke i ett annat. Jag åsyftar härmed
de jordegare inom vårt land, som fortfarande få utgifva icke allenast
frälseskatteräntor utan derjemte i likhet med dem, som fått skatteafskrif-
ningar, blifvit ålagda en dubbel bevillning och ökad värnpligt; hvilka
senare åtaganden var ett vilkor för skatteafskrifningarna. En sådan
ojemlikhet, för att ej säga orättvisa, i beskattning synes mig stå i
öppen motsägelse mot nutidens fordringar på likställighet i skyldig¬
heter och kan derför väl ej annat än anses och kännas såsom en
obillighet och orättvisa, helst då dertill kommer, att i folkmedvetandet
ingått den föreställningen, det ifrågavarande frälseskatteräntor vore lika
berättigade till afskrifningar som grundskatter, skattefrälseräntor och
indelningsverk, och att det var först vid tillämpning af kongl. förord¬
ningen om afskrifningarna, som man påstod det skulle vara skilnad
emellan de båda ränteslagen.
En förfaren kameralist och f. d. landsstatstjensteman yttrar uti
en till justitieombudsmannen förlidet år ingifven skrifvelse om ifråga¬
varande frälseskatteräntor, bland annat:
»Under mina exkursioner på det i yttersta vanhäfd befintliga
frälseränte-experimentalfältet har jag med stor förvåning iakttagit, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.
13
domare af alla grader ådagalagt sig vara komplett obevandrade i så väl
frälseräntehistorien som jordeboksväsendet och derför låtit missleda sig
af okunniga landsstatsbetjentes uppgifter samt i tvistemål om frälse-
räntor förpligtat frälsehemmansinnekafvare i mängd att utgöra räntor,
hvilka enligt kameralistiken äro otänkbara och följaktligen orimliga.
En frälseränta är enligt kameralistiska grundbegrepp och grund¬
regler helt enkelt ett emellan af- och tillträdaren af ett frälsehemman
öfverenskommet undantag, som grundar sig uteslutande på den derom
upprättade afhandling. Köpeskillingen för ett sådant hemman anses
vara minskad med det genom undantagets eller s. k. räntans för¬
vandling till kapital efter fem procent uppkommande belopp. Månne
det derför kan anses vara med lag öfverensstämmande, att, på sätt
af det följande inhemtas, innehafvare af frälsehemman böra prestera
räntor enligt beslut af domstolar, inklusive den högsta, icke i enlighet
med af handlingar eller kontrakter, utan på grund af: a) apokryfiska jorde-
böcker eller med andra ord jordeböcker, hvilka tillkommit utan före¬
skrift af vederbörande myndigheter; b) rusttjenstlängd, adelsfanerege-
mentets indelningsverk, och c) skattehemmansräntor i jordeböcker, som
af kammarkollegium blifvit approberade??
1) Rabenius, Lars Georg, erinrar i sin lärobok i kamerallag-
farenheten, § 291, derom, att »å frälseskatte bestämmes ränteegarens
rätt alldeles efter de aftal, som vid jordeganderättens afstående blifvit
.betingade, hvarom upplysning vinnes af den dervid slutne afhand-
lingen».
I kong!, förordningen den 21 februari 1789, § 5, stadgas, att
»uti evärdeliga tider» skall förhållas »efter the emellan Contrahenterne
slutne aftal och afhandlingar, hvilka, efter ordalydelsen, utan någon
rubbning eller förtydning, skola blifva beståndande».
Huru det förhållas skall med frälseränta, som tillskapas medelst
köp, skifte och gåfva, derom stadgas i kongl. förordningen den 10
april 1810.
Enligt kameral vetenskapen kallas ett frälsehemman frälseskatte,
om någon afgäld eller s. k. ränta, enligt upprättad afhandling, för det¬
samma skall presteras, och rent (purt) frälse, om hemmanet icke är
besväradt med ett sådant onus.
I Boténs utmärkta arbete: »Beskrifning om svenska hemman och
jordagods» heter det, att »frälsehemman hade ingen ränta», alldenstund
de »såsom frälste medelst rusttjenst, ej svarade till några skatter och
besvär».
På sätt bondeståndets protokoll för den 22 februari 1792 vid
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.
riksdagen i Gefle gifver vid handen, hade »af flera ståndets ledamöter
under denna riksdag yppats den klagan, att allmogen på flera ställen
skall vara alldeles utestängd ifrån åtnjutande af den rätt § 5 uti kongl.
förordningen af den 21 februari 1789, hvilken äfven upplästes, angående
räntans utgörande af frälseskattemän, stadgar». Efter att hafva fram¬
hållit, det hvarken domare eller räntetagare respekterade innehållet af
nämnda lagparagraf, heter det, att ståndet »i anledning häraf och med
ett ömt deltagande i de olägenheter och det förtryck, frälseskatte-
allmogen i riket i nämnde afseende tillskyndas, beslöt att i under¬
dånighet fly till sin välgörande konung och anhålla, det Kongl. Magt
nådigst täckes gifva sin egen visa lag full kraft och verkan, undan¬
rödja alla tillskapade hinder för dess verkställighet» m. m.
Komiterade för beskattningsärendena hade begärt upplysning om
grunden för utgörandet af frälseskatteräntor inom Kronobergs län;
och utlät sig landskontoret i Vexiö den 16 augusti 1831 derom sålunda:
»En del domstolar förordna, då tvister i sådana fall uppstå, att
grunden bör hemtas från 2 kronoskattehemman af lika hemmantal
inom socknen, som högsta och lägsta jordeboksräntan innehafva, och
medium deraf utgöra frälseränteegarens rätt. I saknad af bestämd
föreskrift om den rigtigaste uträkningsmetoden i generel afseende
kunna några annorlunda beskaffade uppgifter nu icke meddelas.»
I stämning till Konga häradsrätt i nämnda län yrkade öfverste¬
löjtnant Mandorff att af Dunberg, egare af Falsebo hemman, hvilket
enligt bevis från kammararkivet var gammalt frälse och följaktligen
icke besvärats med annan ränta än det obetydliga belopp, som till¬
kommer kronan, att utbekomma ränta enligt häradsskrifvarens i orten
uträkning eller, om detta yrkande, ej kunde bifallas, enligt en af lands¬
kontoret i Vexiö gjord uträkning. Häradsskrifvarens uträkning upptog en
jordeboksränta, som var 226 (säger tvåhundra tjugusex) gånger högre
än landskontorets. Den förra upptog 33 kronor 90 öre och den senare
blott 15 öre.
Mandorff uppgaf, att den ränta, han fordrade, var frälseskatte-
ränta och att någon afhandling ej funnes, hvarefter den borde utgå; men
som den af ålder utgjorts efter rusttjenstlängden, fordrade han den fort¬
farande efter samma grund.
_I häradsrättens utslag den 12 april 1880 heter det, »att som
ostridigt är, det ränta sedan lång tid tillbaka utgått af £ mantal
Falsebo mellangård efter den ränta, som i länets jordeböcker» (se litt.
A punkt 6, 7) »finnes hemmanet åsatt, samt Dunberg icke visat, att
särskild öfverenskommelse träffats, som annorlunda, angående räntan,
bestämde», ålades Dunberg att betala 1878 års ränta enligt lands¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.
15
kontorets uträkning ock ersätta rättegångskostnaden. Hvilken eller
hvilka myndigheter äro väl de, som anbefalt upprättandet af dessa
jordeböcker med så olika räntor? De enligt föreskrift af kammarkolle¬
gium tillkomna jordeböcker i 4 exemplar, hvaraf konceptet qvarstannar
å käradsskrifvarekontoret, ett exemplar afsändes till kammarkollegium
att der granskas, ett exemplar till länets landskontor och ett exemplar
till hvarje socken i ett fögderi, äro alla lika lydande.
Häradsrättens utslag faststäldes af så väl Göta hofrätt som högsta
domstolen.
Eu af tidningarna i Stockholm innehåller om detta högst märk¬
liga mål följande: »I en skrift, upptagande omkring en sida, åberopade
Mandorffs ombud hvad förut anförts samt fordrade 100 kronor i arfvode,
och i dom den 14 mars 1882 stadfäste högsta domstolen enhälligt
hofrättens dom, och ehuru åtta (8) likartade mål afgjordes samma dag
och på samma sätt, i hvilka Mandorff hade samma ombud, tillerkändes
Mandorff 100 kronor i rättegångskostnader i hvarje mål jemte ersätt¬
ning för stämpelpapper och domslösen, förutom den betydliga rätte-
gångskostnadsersättning, som häradsrätten och hofrätten tilldömt Man-
dorff i samtliga dessa likartade mål.»
Såsom ett korollarium häraf måste alltså följa, att inga andra
än innehafvare af sådana afliandlingar, som de i här ofvan åberopade
1789 och 1810 årens kongl. förordningar föreskrifna, äro berättigade
att uppbära frälseräntor, vid hvilket förhållande Riksdagen, derom under¬
rättad, svårligen torde anse sig kunna underlåta att med statsmedel ersätta
de frälséhemmansinnehafvare, hvilka af domstolen blifvit förpligtade att
utgöra räntor efter andra grunder än i af handlingar öfverenskomna.
Också kan väl Riksdagen icke underlåta att föranstalta om undersök¬
ning beträffande tillkomsten af dessa jordeböcker i Kronobergs län, på
grund hvaraf landtmän i mängd på ett så ovärdigt och skamligt sätt år¬
ligen pungslds.
Slutligen utbeder jag mig — i den under mansåldrar på ett så
oskäligt juridiskt sätt behandlade frälseskatteallmogens, enkannerligen i
Kronobergs län, äfvensom i den kameralistiska sanning sgudinnans namn
få hemställa, om icke Kong], Maj:ts befallningshafvande borde anmodas
låta kronobetjeningen meddela uppgift ä de frälsehemman, hvilkas inne¬
hafvare af domstolar ålagts att för hemmanen utgöra räntor efter andra
grunder än de i 1789 och 1810 årens kongl. förordningar bestämda, samt
redogörelse härför inflyta i herr justitieombudsmannens embetsberättelse.
16
Motioner i Andra Kammaren, Av o 94.
Af dessa behjertansvärda samt för rättvisa och billighet talande
skäl framgår, att jag redan nu önskat kunna framkomma med förslag
om yrkande af inlösen och afskrifning af ifrågavarande onus, men då
jag anser att detta bör föregås af eu utredning, så att ingen får frälse-
skatteräntor inlösta med mindre än de kunna uppvisa de överens¬
kommelser, som upprättats emellan räntetagare och räntegifvare, så
vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
håller, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och för
Riksdagen framlägga förslag om att frälseskatteräutor
må inlösas och afskrifvas på samma sätt som skatte-
frälseräntor.
Stockholm den 27 januari 1896.
J. August Sjö,
Häri instämma:
C. F. Petersson.
i Dänningelanda.
Folke Andersson. Magnus Andersson
i Löfhult.
J. G. Hazén. A. P. Gustafsson. W. Bengtsson.