Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.
1
N:o 84.
Af herr F. Åkerblom, om skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
gående ändring i strafflagens bestämmelser om förlust af
medborgerligt förtroende.
Det är väl numera allmänt erkändt, att det straff, som lagen ålägger
den, som begått brott, icke får betraktas såsom vedergällning eller hämnd,
vare sig den förfördelades eller hans slägtingars eller samhällets. Detta
straffs syftemål måste nu vara att rätta, att förbättra den brottslige: straffet
skall betaga honom lusten att begå brott eller, om det visar sig nödvän¬
digt, beröfva honom förmågan att förbryta sig mot samhällets lagar eller
dess medlemmars rätt.
Då der i lagen ännu finnes en straffbestämmelse, som kallas förlust
af medborgerligt förtroende — liktydig med att den sålunda straffade sak¬
nar »god fräjd», som ju ock är ett vilkor för drifvande af en stor del
borgerliga näringar — torde denna straffart komma under den senare ka¬
tegorien. Densamma har väl bibehållits derför, att man anser, att sam¬
hället skall på detta sätt skydda sig och sina medlemmar, i det man,
någon tid efter det en brottslig utstått ett ådömdt straff, skulle så kunna
öfvertyga sig derom, att han bättrat sig och att man icke vidare kan be¬
fara ett upprepande af förbrytelsen eller nya lagbrott.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om icke detta försigtighetsmått,
denna åtgärd för att vinna ledning till bedömande af den straffades sinnes¬
beskaffenhet och uppsåt ofta må anses för honom innebära just ett be¬
tänkligt hinder, om han vill beträda bättre vägar och återförvärfva sig eu
ställning såsom laglydig och nyttig medborgare.
Domare i cn del stadssamhällen, polismän, vederbörande vid fång-
liih. Ull Itilcsd. Prot. 18.1b'. 1 Sami. ‘2 Afd. ‘2 Band. 10 a Haft. (N:o 84.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.
vården, prester och fattigvård sföreståndare och välvilliga menniskor, som
förenat sig för att taga vård om frigifna fångar oeh skaffa dem arbete
till ärligt uppehälle, torde kunna lemna tillräckliga upplysningar härom,
hvilka icke kunna jäfvas, men som dock med sin påtagliga öfvertygelse-
kraft ännu icke kunnat komma oss att taga några verksamma steg för att
åtminstone sådana ändringar i hithörande lagbestämmelser åvägabragts,
som ligga närmast till hands och hvilkas lämplighet från alla håll be¬
kräftas.
Med eller mot lagstiftarens mening har detta — endast med de un¬
dantag, som förekomma i kap. 5 §§ 2 och 3 strafflagen — vid en mängd
förbrytelser, särskildt då påföljden är straffarbete, ovilkorliga strafftillägg
fått den betydelse i det allmänna medvetandet, att det i hög grad mot¬
verkar den straffades upprättelse. Den vanärans stämpel, som lagen lagt
på honom äfven för en relativt ringa förbrytelse, beröfvar honom en stor
del af de utsigter till försörjning, som annars skulle stå honom öppna.
Man kan icke undgå att finna det bevisa mycket ringa följ dugtighet, då
i straffanstalterna fångarne bruka få lära sig ett handtverk, men deras
frihet att öfva detta efter deras fri gifvande är i högsta grad begränsad.
Många af dessa yrken kan fången icke sedan ensam utöfva med utsigt till
afsättning af tillverkningen; men medhjelpare och lärlingar får en van-
fräjdad icke ha. Då nästan allt handtverk för att blifva lönande nu allt
mera måste drifvas i något slags större skala, blir det så mycket svårare
för en ensam man att härda ut i täflan med andra. Att vinna anställ¬
ning i andra yrkesidkares tjenst är för den vanfräjdade alltid förbundet
med de största svårigheter, och blir hans arbete dervid oftast alltför uselt
lönadt, just derför att han är vanfräjdad. Derför söka sig ock frigifna
straff-fångar ofta in på de arbetsanstalter, som för deras skull blifvit in¬
rättade, men här stå de ju på sätt och vis utanför frestelserna och kunna
icke genom fri verksamhet visa, att de förtjena att återfå medborgerligt
förtroende. För alla stå för öfrigt sådana arbetstillfällen visst icke till buds.
I fråga om uppenbart oförbätterliga, samhällsfarliga brottslingar be¬
tyder ju vanära eller vanfräjd alls ingenting. Det är derför här icke heller
fråga om sådana. Vissa brott äro också af den beskaffenhet och innebära
ett sådant förakt för allt, hvad samhället och dess medlemmar måste anse
heligt och okränkbart, att de måste förbindas med förlust af medborger¬
ligt förtroende. Ett sådant är exempelvis mened. Det kan ock starkt
sättas i fråga, om vid itererade förbrytelser något undantag bör göras från
regeln, att de åtföljas af vanfräjd, då de komma under de brottkategorier,
som i strafflagen nu äro förbundna med denna påföljd.
Det är märkligt, att man tidigt nog i vårt land, i fråga om bort-
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.
tagande af denna lagbestämmelses skadliga verkan, ville träda in på refor¬
mernas väg och ändå icke ännu kommit anmärkningsvärdt framåt. Redan
den gamla lagberedningen ville 1844 slå in på denna bana och införa en
mera human lagstiftning än den, som, snart sagdt, i tid och otid innebär
tvånget för en domare att tillämpa allmänna bestämmelser om »förlust af
medborgerligt förtroende». Det är väl gifvet, att, om detta straff bort-
toges, det i kanske många fall måste ersättas med något annat. Den
gamla lagberedningen föreslog också, att man i stället skulle införa en
ny, mindre omfattande bestämmelse om, att den, som gjort sig skyldig
till vanärande brott, icke skulle kunna i allmänna värf brukas. Den tyska
strafflagen — den modernaste och kanske med största omvårdnad utarbe¬
tade kriminalkodex, som finnes — kunde i så fall tjena till ledning. »Ver-
lust der bilrgerlichen Ehrenrechte» hindrar ingen från att drifva hvilken
som helst näring, utom möjligen sakförarskap och dylikt, under det den¬
samma ju utestänger från all offentlig tjenst, civil och militär, liksom från
alla offentliga uppdrag. Redan i början af detta århundrade framhöllos
ock allvarliga invändningar mot den franska Code pénal, särskildt i Hol¬
land, med anledning af dess bestämmelser, att vissa straff skulle medföra
ovilkorlig infami och ett generelt förverkande af icke blott politiska, utan
äfven civila rättigheter. .
Lagberedningens motivering gick också ut derpå, att icke lagen kunde
beröfva medborgare medborgerligt förtroende, en anmärkning, som väl
hufvudsakligen afsåg straffets benämning. Beredningens förslag uteslöt
emellertid dylik allmän straffbestämmelse, hvilken ansågs motsvara den ut¬
dömda brännmärkningen och domen till »ärans förlust»; men deremot
fordrade lagberedningen uttryckligen, att lagstiftningen skulle utmärka de
fall, då »den dömde måste anses ovilkorligen gjort sig ovärdig att nyttjas
i allmänna värf», emedan det vore lagstiftningens rätt och pligt att be¬
stämma vilkoren för sådana värfs utöfning. Jag antecknar detta här för
att erinra om, huru uppfattningen var på den tiden.
År 1860, då förslaget till ny strafflag föredrogs inför Konungen, ansåg
sig emellertid dåvarande justitieministern icke kunna utesluta vanfräjds-
päföljden ur det lagförslag, som då skulle föreläggas Rikets Ständer. Och
år 1890 hade dåvarande justitieminister samma betänkligheter, emedan
vilkoret angående god fräjd cjvarstode i eu hel mängd författningar.
Då sistnämnda år vissa delar af strafflagen skulle ändras, framhöll
emellertid chefen för fångvården i Första Kammaren med stöd af sina och
andras erfarenheter och med åberopande af humanare lagstiftning i utlandet,
att vanfräjdssystemet här i landet borde revideras och förändras. Lag¬
utskottets ordförande, hr Axel Bergström, framhöll dervid, att, om så skulle
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.
ske, de nu ifrågasätta, såsom synnerligen nyttiga ansedda förändringarna
i strafflagen vid deri riksdagen icke skulle hinna genomföras; och då afstod
generaldirektören Wieselgren från detta sitt yrkande. Det var dock tem¬
lig611 uppenbart,, att icke några andra grundsakliga skäl kunde angifvas
deremot, att ju icke ändå en reform af lagstiftningen i här antydda ret¬
ning borde vara en framtidsuppgift. I högsta domstolen hade ju också
herrar justitieråden Skärm och Glimstedt anfört, att förlust af medborgerligt
förtroende borde ovilkorligen ådömas endast för vissa gröfre brott, men
att det beträffande öfriga förbrytelser skulle bero på domarens pröfning,
huruvida förlust af medborgerligt förtroende borde ådömas, hvilket icke
borde hindra, att brott af somliga slag, om förlust af medborgerligt för¬
troende icke ådömdes, ändå kunde beläggas med den påföljd, att den
dömde under viss tid eller för alltid förklarades icke kunna bekläda offent¬
liga embeten eller erhålla allmänna förtroendeuppdrag eller godkännas
såsom vittne.
Emellertid ledde nu dessa upplysningar och påminnelser icke till något
annat, än att förslag framkommo i syfte, att den, som vore dömd förlustig
medborgerligt förtroende, icke skulle efter utståndet kroppsstraff’ möta så
stora svårigheter att finna sin utkomst. Anteckningar om dylik förlust
skulle kantänka uteslutas ur arbetsbetygen; och man ville äfven göra
sådana ändringar i näringsförfattningarna, att frigifna fångar icke skulle
af vanfräjd hindras^ att arbeta yrkesmessigt för sitt uppehälle. Dessa planer
stötte emellertid på starkt motstånd från ett par inflytelserika håll; och
derefter hafva de åtminstone skenbarligen blifvit uppgiga, likasom icke
heller sedan dess frågan blifvit återväcka vid riksdagen, ehuru så många
lagkloke och bemärkte män då förutsade, att densamma snart åter borde
komma upp på dagordningen.
Ehuru vid^ gröfre brott, vid förbrytelser af vissa särskild! qvalificerade
slag och vid återhåll icke någon förändring af här ifrågavarande straff¬
bestämmelser numera kanske bör ifrågasättas, men å andra sidan en
mildring af desammas erkändt betänkliga inverkan nu lika litet som förut
torde kunna byggas på någon förändring i näringsförfattningarna, må väl
icke alla bemödanden att här fa tidsenliga och nödiga modifikationer till
stånd dermed uppgifvas. Jag erinrar mig lagkomiténs förklaring för
ungefär tio ar sedan, att det är »brottets egenskap med hänsigt i synnerhet
till ondskan i gerningsinannens vilja och lågheten i bevekelsegrund^! >, som
bör utgöra motivet för både allmänhetens och det allmännas — samhället
och dess organs — uppfattning af gerningsmannens ställning i afseende
på det medborgerliga förtroende, som kan egnas eller fråntagas eu sam¬
hällsmedlem; och jag tror, att denna förklaring hänvisar oförtydbart dertill,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 84. 5
att här bör åt domaren lemnas en vidsträcktare befogenhet, än den som
nu tillkommer honom, att tillämpa bestämmelsen om förlust af medbor¬
gerligt förtroende. Enligt framstående domares utsago är det t. ex. så
ofta, som första resan stöld, till och med i förbindelse med inbi’ott och
andra straffskärpande omständigheter, eller förfalskning icke haft något
slags rot i inneboende ondska eller elaka bevekelsegrunder; och det måste
då kännas mer än vanligt hardt för en lagskipare att dervid ådöma minst
ett års vanfräjd. Dylika förbrytelser frammanas ju så ofta af skriande
nöd och kunna stundom rent af skyllas på oförstånd. Att under sådana
förhållanden låta denna påföljd qvarstå såsom, snart sagdt, oafvisligt för¬
bunden med domen till straffarbete synes åtminstone föga förenligt med
hvad man nu för tiden begär af en upplyst lagstiftning.
Man har anmärkt, att genom latitudsystemet och den nu i domarens hand
lagda, temligen vidsträckta magten att inom vissa gränser för samma brott-
ålägga större eller mindre straff redan, i synnerhet då, mest på landet,
yngre och oerfarne domare ofta tillförordnas, torde ställa för stora anspråk
på dessas urskilning, menniskokännedom och juridiska sans. Om han nu
också skulle afgöra, när det eller det straffet skulle åtföljas af vanära eller
icke, så blefve dermed på honom lagdt allt för mycket, invänder man.
Härtill vill jag svara, att det ju i detta fall kanske icke behöfde bero så
mycket på domaren som på domstolen. För våra lagstiftare torde icke
den tanken vara alldeles främmande, att något större befogenhet bör till¬
läggas nämnden, så att denna mer än hittills kunde ersätta en juryinstitu¬
tion i hvad denna till äfventyrs kan framvisa såsom önskningsmål för oss.
Jag kan för öfrigt icke underlåta att här påpeka, att strafflagens kap. 5
§ 3 redan har den bestämmelsen, att domstolen skall pröfva, om den,
som, då han ännu icke fylt aderton år, gjort sig skyldig till straff,
hvarmed annars förlust af medborgerligt förtroende är förbunden, må
ådömas denna straffpåföljd. Har man i detta fall kunnat hysa förtroende
till domstolens erfarenhet och skarpsinne, så bör man också i denna hän¬
sigt hysa tilltro till densamma, då det är fråga om att döma till vanfräjd
brottslingar, som gått öfver denna ålders gräns. Hos mången medelålders,
nödstäld familjefader, hos mången till eländets yttersta gräns bragt åldring
kan måhända icke samma lättsinne tjena som ursäkt; men andra långt
vigtigare betänkligheter borde här hindra samhället att i sin lagstiftning
skära alla öfver en kam. Och det bör vara lika lätt att bedöma, om
en sådan förbrytare, då han synes första gängen inför domstolsskranket,
är en farlig och oförbätterlig skurk, som det kan vara för rätten att nu
afgöra detta i fråga om sjuttonåringar, som, Gud bättre, allt för ofta kunna
vara betydligt mera »inpiskade».
Bill. till Rilcsd. Prot. 1880. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 a Häft.
2
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.
Det tör måhända anmärkas, att på dagordningen för närvarande lärer
stå en fråga, som också får tilläggas en viss betydelse med hänsigt till
syftet att sätta vår lagskipning i tillfälle att bättre än hittills motsvara
en mognande allmän menings fordringar. Jag syftar på förslaget att in¬
föra »vilkorliga straffdomar», som skulle verkställas först vid återfall. Jag-
tror emellertid icke, att en sådan nyhets införande skulle göra de förän¬
dringar i strafflagsbestämmelserna öfverflödiga, hvilka jag här afsett.
Allra minst kunna de göra det, om med hänseende till vanfräjd såsom
ovilkorlig påföljd endast en viss åldersgräns — såsom strafflagens nu gäl¬
lande stadgan den skulle. kunna förebuda — skall vara afgörande. Jag
anser ock, att en lagförändring i bestämmelsen om vanfräjd såsom vissa
brotts påföljd under alla händelser bör vara ett önskningsmål, som icke
längre får förbises.
Jag föreslår
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och förelägga
Riksdagen förslag till sådan ändring i strafflagens be¬
stämmelser om förlust af medborgerligt förtroende, att
genom nämnda bestämmelser må lemnas åt domstolen
att afgöra, huruvida dylikt strafftillägg, vid förbrytelser
af vissa slag och särskild! då någon för första gången
ådömes straff, hvarmed nu sådant tillägg är förbundet,
må ådömas förbrytaren eller icke.
Stockholm den 26 januari 1896.
o
Fr. Åkerblom
från Göteborg.
Stockholm, Ivar Hueggströms boktryckeri, 1896.