Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.
15
N:o 70.
Af herr A. Olsson i Ornakärr m. fl., om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande
jordegares och arrendatorers ömsesidiga förhållande.
Öfvertygade om behofvet och nyttan af en tidsenligare lag rörande
arrende, än den vi nu hafva, samt uppmuntrade af det bifall, som från
Riksdagens Andra Kammare kommit våra förut väckta motioner om denna
sak till del, tveka vi ej att åter vid denna riksdag afgifva motion om
samma ämne.
Enligt »Sveriges år 1895 utgifna officiella statistik» finnas i landet
brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker ett antal af
8,905 personer; brukare af 2—20 hektar åker 28,044 personer; brukare af
20—100 hektar åker 9,439 personer; samt brukare af öfver 100 hektar
åker 1,131 personer, eller tillsammans 47,519 personer, som arrendera och
bruka annans jord. Dessutom hafva vi inom landet brukare af jordtorp
och andra smärre jordlägenheter till ett antal af 167,073 personer.
Sveriges odlade jord uppgår för närvarande endast till 3,407,191
hektar, under det icke odlad skog och äng utgör 19,896,844 hektar. Af de
stora arealerna skogs- och ängsmark finnes mycken till åker lämplig jord.
Det kan med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle för en
stor del arrendatorer, åtminstone för dem, som icke hafva skriftligt upp¬
rättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhölle en bättre
betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af dem skulle der¬
igenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å den arrenderade jor¬
den till nytta för både jordegare och brukare samt äfven att kunna upp¬
odla till åker tjenlig jord.
Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder har åstad¬
kommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt ofvan-
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.
nämnda »officiella statistik» emigrerade år 1892 45,509 personer. — Likaså
har jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat den för landt-
bruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades landsbygdens be¬
folkning med 5,569 personer, under det städerna ökades med 9,683 per¬
soner. Lämpliga medel för att minska eller afvända dessa missförhållanden
torde vara att bereda jordbruksarbetare tillfälle att förvärfva sig egna
jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning bereda dem, som
arrendera andras jord, en tryggad besittning af densamma under arrende¬
tiden, såvida de uppfylla sina förbindelser mot jordegarne.
De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina
egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, påkallar
äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af tvister mellan
jordegare och arrendatorer.
Det i vårt land på många orter icke endast i norra, utan äfven i
södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upplåtelse
af jord synes oss böra genom en ny arrendelag icke endast motarbetas,
utan rent af förhindras såsom föråldradt och olämpligt.
Att vår nuvarande lags bestämmelser om arrende äro ofullständiga
och delvis olämpliga, har mer än en gång af lagutskottet blifvit erkändt.
Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arrenda-
torers ömsesidiga rättsförhållanden (se motionerna n:o 59 vid 1893 och
n:o 38 vid 1894 års riksdagar) visar, huru mycket som i den delen blifvit
gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt land till anta¬
gande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land och våra för¬
hållanden.
I det för 70 år sedan af lagkomitén och gamla lagberedningen ut¬
arbetade förslaget till en ny arrendelag (se »Förslag till allmän civillag»,
kap. 6) förekomma visserligen bestämmelser, som numera äro föråldrade,
men äfven sådana -finnas, som kunna tjena till någon ledning vid utarbe¬
tandet af en lagstiftning i nämnda fråga. Se vi på det kapitel af jorda¬
balken och de spridda stadganden i byggningabalken i 1734 års lag, hvilka
innehålla vår nuvarande ofullständiga lag om arrende, så äro dessa stad¬
ganden uteslutande lämpade efter de enkla förhållanden, som funnos vid
den tiden lagen skrefs; men icke bidraga de dertill, att den arrenderade
jorden blifver på ett rationelt sätt brukad. Ett bättre brukningssätt skulle
kunnat komma till stånd, om nämnda lagförslag blifvit lag; derigenom
skulle äfven främjats rättvisa mellan jordegare och brukare. Hvad våra
förfäder försummat med afseende på lagstiftning om denna sak, kunna
icke nutidens lagstiftare godtgöra, men väl genom en tidsenlig lagstiftning
hindra ett fortgående på den allt för länge fortsatta vägen.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.
17
Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af en
tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att det fria aftalet
mellan jordegare och brukare är tillräckligt att förhindra orättvisor och
missförhållanden samt befrämja ett rationel bruk af den arrenderade jor¬
den, är att protestera mot innehållet i den gamla godkända tesen: »land
skall med lag byggas». Då man erkänner lagstiftningens stora nytta för
andra näringsförhållanden, men anser den obehöflig i fråga om arrende¬
rande af annans jord samt densammas odlande och brukande, är att göra
sig skyldig till tydlig motsägelse. — Det fria aftalet finnes och måste
finnas, när fråga är om upplåtande af jord till arrendator samt bestäm¬
mande af arrendevilkoren. Men lagen behöfves såsom ett rättesnöre vid
affattandet af de bestämmelser, som i det privata aftalet böra intagas,
och den måste finnas för att tjena till rättelse i de fall, hvarom kontra¬
henterna ej uttryckligen af handlat. Doktor U. v. Feilitzen yttrar om detta
följande: »Lagbestämnielsen sätter försigtigtvis gränser för skadligt hand¬
hafvande af jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från
den ena eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är här som i andra
fall till för att minska antalet Övergrepp, icke för att hämma eu liffull,
gagnelig verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning. — En tidsenlig
arrendelag kan verka påskyndande i ett tvifvels utan ytterst önskvärdt
hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet, och man
bör alltid sträfva åt detta håll.»
Vi anse, att eu arrendelag bör, utom andra lagstadganden, innehålla
bestämmelser om, att arrendevilkoren böra skriftligen uppsättas för att vara
förbindande. Vanligtvis upprättas väl numera arrendeaftal af större be¬
tydelse skriftligen, men flerstädes i landet är ännu den sed rådande, att
emellan jordegare och innehafvare af mindre hemman skriftliga arrende¬
kontrakt icke upprättas. Hvilka talrika tvister och olägenheter detta måste
medföra, är lätt att tänka sig.
Derjemte bör lagen stadga, att arrendevilkoren böra, vara bestämda, så'
att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor må blifva i till¬
fälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete etc. eller arren-
datorn kunna undgå att uppfylla sina åtagna förbindelser.
Vidare bör lagen innehålla bestämmelser, som skydda arrendatorns
nyttjanderätt, dä lian uppfyller sina förbindelser. Hvilken skada det med¬
för för arrendator^ ekonomi, när han utan eget förvållande nödgas af¬
träda egendomen, är lätt att inse. Dessutom medför ett sådant osäkerhets-
förhållande rörande nyttjanderätten, att eu driftig och arbetsam arrendator
icke kan nedlägga det arbete och den kostnad på egendomen, som skulle
medföra en förbättring af densamma.
Bill. Ull liiksd. Prut. 1896. 1 Barn. 9 Afd. 2 Band. 19 Höft.
3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 70.
Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar, som
af arrendator med jordegarens samtycke verkställas pa den arrenderade
egendomen, skola för brukaren medföra en skälig ersättning af jordegaren,
antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.
Vi äro af den åsigten, att om lagstiftningen följer goda principer och
bygger en arrendelag på rättvisa grunder, kunna både jordegares och ar-
rendatorers intressen rättvisligen tillgodoses, och den jord, som bortarren-
deras, på ett rationelt sätt brukas, till gagn icke blott för jordegare och
arrendatorer, utan äfven för fosterlandet.
Som endast Kongl. Maj:t torde kunna ingå i den djupgående och vidt¬
omfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena, som är
nödig för att framlägga för Riksdagen ett för vårt land lämpligt förslag
till arrendelag, våga vi, med åberopande af ofvan anförda skäl, vördsamt
hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande,
under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat
skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning
för verkstälda förbättringar, och på hvad sätt rätts¬
förhållandena mellan arrendator och jordegare jemväl i
öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter
för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill
en dylik utredning finnes böra föranleda.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 25 januari 1896.
Anders Olsson. Jöns Andersson,
Ohrstorp.
T. Truedsson. A. G. Jönsson.
Hugo Hämmarskjöld. A. G. Gyllensvärd.
Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1896.