Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
1
N:o 6.
Af herr E. Wavrinsky, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be¬
gäran om förslag till sådan ändring i nu gällande lag,
att gift person må kunna bereda egen familj förmånen
af försäkring å sitt lif.
Ett bland de allra vigtigaste vilkoren för ett samhälles välstånd
och förmåga till gynsam utveckling torde väl vara, att trygghet beredes
samhällets medlemmar i största möjliga utsträckning mot oberäkneliga
rubbningar i deras ekonomiska existens. Äfven med iakttagande af
den allra största omsorg och försigtighet är det i flera oundvikliga fall
icke möjligt för menniskan att afvända den skada, som hotar henne
eller hennes egendom.
Nyare tiden har beträdt en fullt rationel väg, då man träffat an¬
stalter för att bära de olyckor, som ej kunna undgås. För att göra
lifsuppehället oberoende af sjukdom, olycksfall, ålderdom och andra
förödelser har man inrättat försäkringsanstalter.
Ett slag af dessa, lifförsäkringsanstalterna, afser bland annat att
sätta en familjefader eller moder i stånd att genom försäkring af sitt
lif betrygga sin familjs ekonomiska framtid, äfven om han eller hon
skulle i förtid aflida.
Betänker man, att äktenskapets ingående och stiftande af familj
är ett af de lefnadsmål, som snart sagdt hvarje man och qvinna ställer
såsom det högsta och oundgängligaste af allt som bildar lifvets lycka
och mening, att derför möjligheten härtill innebär ett befordrande af i
sann bemärkelse allmän lycka, men att å andra sidan äktenskap, hvilka
Bih. till Jli/csd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Käft. {N:ia 6—8J. 1.
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
ingas utan tillräcklig ekonomisk grund, äro en af de väsentligaste or¬
sakerna till fattigdom, brutet lefnadsmod, förstörd lycka — ja, ofta nog
till oordningar och brott — så måste man väl erkänna, att hvad lagstift¬
ningen kan inom behörigt område göra för att betrygga familjelifvets
ekonomiska bestånd och derigenom befordra tillfällena till ingående af
sunda och välgrundade äktenskap också bör göras.
Nu är det emellertid så, att lagen icke i afseende på lifförsäkring
till egen familjs trygghet främjar den fulla användningen af detta hjelp¬
medel. En gift person kan i sjelfva verket med hänsyn till den gäl¬
lande äktenskapslagstiftningen icke annorledes än på omvägar och med
stor svårighet taga en försäkring å eget lif, som med visshet kommer
familjen till godo. Mot lifförsäkring till makas eller makes förmån
möter från lagstiftningens sida det hinder, att gåfva under bestående
äktenskap icke annat än i undantagsfall kan mellan makar ske med
laga. verkan. Mot öfverlåtelse till de omyndiga barnen möter den
svårigheten, att sådan öfverlåtelse för att vara fullt laglig sannolikt
måste ske till en för., ändamålet särskildt förordnad förmyndare för
barnen.
I flera utländska lagstiftningar, särskildt den engelska och den
norska, finnas deremot noggrann bestämmelser för att underlätta och
betrygga sådana anordningar.
För att närmare belysa dessa förhållanden tillåter jag mig åberopa
en utredning af sakkunnige i det vigtiga ämnet och tror mig bäst
tydliggöra frågan genom att ordagrant återgifva den förtjenstfulla
framställningen.
Kort öfverblick öfver den nuvarande svenska lagstiftningen i ämnet.
Betrakta vi först frågan, huruvida en man kan träffa sådana an¬
ordningar, att hans hustru kommer att njuta förmånen af en af honom
tagen försäkring å hans. lif, skola vi skilja på det fall, då försäkringen
redan vid äktenskapets ingående finnes till, och det, då den först tages
under äktenskapet.
I förra fallet torde saken ställa sig sålunda. Lifförsäkringen blifver,
såsom varande att hänföra till lös egendom, efter lag gemensam egen¬
dom mellan makarne. Men genom äktenskapsförord kan mannen afsåga
sig giftorätt deri och göra den till hustruns enskilda egendom. Detta
dock alltid under iakttagande af den allmänna regeln, att förord ej må
göras till förfång för dem, som vid tiden för förordets ingående hafva
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 6.
3
bättre rätt till egendomen. Denna bestämmelse kan i allmänhet tolkas
på två olika sätt. Antingen kan man anse, att, om mannen har borge¬
närer vid tiden för äktenskapsförordets ingående, dessa sedermera utan
vidare eg a ovilkorlig rätt till betalning ur all den egendom, som mannen
genom äktenskapsförord eftergifvit. Eller ock skulle mannen kunna
anses berättigad att eftergifva sin rätt till all den egendom, hvarmed
hans dåvarande tillgångar öfverskjuta hans skulder, således till den
behållning, han då eger. Den senare tolkningen skulle, allt efter som
bevisningsskyldigheten ansåges tillhöra borgenärerna eller mannen, inne¬
bära följande alternativ. T förra fallet skulle en borgenär, hvars for¬
dran kommit till stånd före förordets upprättande, kunna göra anspråk
på betalning ur något egendomsföremål, hvartill mannen då uppgifvit
rätten till hustruns förmån, blott så vida borgenärerna i händelse af
bestridande kunde visa, att mannen då afhändt sig mera än som
svarade mot hans dåvarande verkliga behållning. I senare fallet åter
skulle borgenären i första hand kunna göra anspråk på betalning ur
hvarje egendomsföremål, som före förordets upprättande tillhört man¬
nen, men genom dess ingående afhändts honom, och, derest mannen
ville bestrida detta anspråk, skulle det tillhöra honom att bevisa, att
han icke genom förordet afhändt sig mera än behållningen.
Men utom dessa nu angifna, i allmänhet tillämpliga grunder måste
beträffande det slags egendom, hvarom nu är fråga, nemligen lifförsäk¬
ring, en särskild synpunkt framhållas. Har borgenären, kan man spörja,
rätt till betalning ur sjelfva de föremål, som äro genom förordet honom
origtigt undandragna, eller har lian blott rätt till betalning ur de vär¬
den, som vid tiden för förordets ingående motsvarade dessa föremål?
Frågans besvarande är af vigt för det spörsmål, hvarmed vi sysselsätta
oss. Fn försäkring har nemligen dels ett mycket olika köpevärde på
olika tider under försäkringstagarens lifstid och dels ett annat värde
vid hans död. År det nu så, att, om mannen eftergifvit sin giftorätt
i lifförsäkringen, borgenären skall (hvilken af ofvannämnda tolkningar
som än må antagas) hafva rätt till betalning ur det värde, lifförsäkrin¬
gen vid förordets upprättande motsvarade, eller skall han hafva rätt
till betalning ur försäkringens vid krafvets anställande gällande värde,
och detta senare vare sig försäkringstagaren lefver eller är död?
Att härpå gifva ett bestämdt svar är i betraktande af den oklarhet i
lagstiftningen och osäkerhet i lagskipningen, som är rådande i alla till
detta område hörande frågor, icke lätt. Men så mycket anse vi visst,
att möjligheten till den senare tolkningens antagande ingalunda får
anses utesluten.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
\ i öfvergå nu till att betrakta frågan, huruvida en försäkring å
mannens lif kan af honom under äktenskapet tagas till hustruns förmån
eller å henne öfverlåtas. I fråga härom gäller den stora hufvudgrund-
satsen, att förändring af makars inbördes egendomsförhållanden under
bestående äktenskap endast kan ega rum under den i lag stadgade form,
som heter boskilnad. Genom boskilnad kommer egendomsgemensam-
heten såsom regel att upphöra, och derefter kunna jemväl — ehuru
lagskipningen härutinnan för ingen del är säker — öfverlåtelser mellan
makarne göras. Att utan vunnen boskilnad direkt å hustrun taga eller
å henne öfverlåta en lifförsäkring med den rättsverkan, att densamma
blifver hennes enskilda egendom, är i alla händelser för mannen omöj¬
ligt. Men boskilnad vinnes icke annat än under vissa vilkor, hvilka
finnas af lagen stadgade, och medför dessutom både kostnader och obe¬
hag, för hvilka makarne i det längsta skola draga sig.
Det enda sätt, på hvilket hustrun under äktenskap utan erhållen
boskilnad kan vinna enskild egendom, är genom gåfva eller testamente,
som gitves under förbehåll, att det gifna skall utgöra hennes enskilda
egendom. Vill mannen således till hustruns förmån taga eller å henne
öfverlåta en .lifförsäkring, finnes intet annat sätt än att anordna tvenne
gåfvohandlingar, en, hvarigenom mannen till en tredje person öfverlåter
lifförsäkringen, och en, hvarigenom denne tredje person öfverlåter för¬
säkringen till hustrun, med vilkor att den skall tillhöra henne enskildt.
Om ett sådant aftal icke sker i afsigt eller har till resultat att undan¬
draga borgenärer uppfyllelsen af deras rättmätiga anspråk, lärer det
icke kunna anses obehörigt ur moralisk synpunkt. Det är nemligen
icke hvad man kallar ett kringgående af lagen, utan fast mera ett supp¬
lerande af densamma — ett sådant supplerande, som på äktenskaps-
lagstiftningens område förekommer och i anseende till samma lagstift¬
nings antiqverade beskaffenhet måste förekomma mycket ofta. Men
eu sak är, att sådana transaktioner under angifna vilkor icke kunna
anses moraliskt otillåtliga. En annan, huruvida den enskilde bör vara
hänvisad till dem. Detta tro vi icke. Om ett berättigad! intresse till¬
godoses genom en öfverlåtelse mellan makar, bör denna öfverlåtelse
fä ske direkt och utan begagnande af en särskild juridisk konstruktion, för
det första derför, att den allmänna redbarheten i handel och vandel
bättre befordras genom att hederliga transaktioner få ske öppet med
lagens fidla medgifvande och under lagens fulla hägn, och för det andra
derför, att denna omväg medför allehanda svårigheter, på hvilka hela
rättshandlingens bestånd"kan gå förlorad.
\ i hafva nu angifvit de sätt, på hvilka eu lifförsäkring, tagen af
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
o
mannen å hans lif, kan förvandlas till hustruns enskilda egendom. Det
återstår emellertid att se till, hvilka rättsverkningar, som blifva följden
af en sådan förvandling, d. v. s. för hvilken slags gäld egendomen
efter förvandlingen svarar.
Vi se härvid emellertid alldeles bort från den förut berörda frågan,
i hvad mån borgenärer kunna påstå ett äktenskapsförords ogiltighet och
följaktligen tillvinna sig rätt till betalning ur den genom förordet dis¬
ponerade egendomen på den grund, att detsamma kränkt deras rätt.
Vi utgå således nu ifrån förutsättningen, att lifförsäkringen på ett oan-
gripligt sätt blifvit hustruns enskilda egendom.
Rörande lifförsäkringen gäller naturligtvis i sådant fall alldeles
samma regler som om hustruns enskilda egendom i allmänhet. Den
svarar således dels för hennes enskilda gäld, hvarmed förstås så väl
den gäld, hon före äktenskapets ingående gjort, som äfven den, hvil¬
ken under äktenskapet genom hennes särskilda »vållande eller förgö-
relse» tillkommit, och dels för makarnes gemensamma gäld, i den mån
denna ej kan betalas af gemensamma tillgångar, dock att hustrun med
sin enskilda egendom ej svarar för mera än »sin andel i gälden»,
d. v. s. i allmänhet hälften af gälden, så vida hon ej förbundit sig till
solidariskt ansvar.
Härmed torde det väsentliga vara framhållet af den rättsliga ställ¬
ningen i fråga om en lifförsäkring å mannens lif, som blifvit hustruns
enskilda egendom.
Blifver åter fråga om rättsförhållandet, när en fader genom öfver¬
låtelse å sina barn af en försäkring å eget lif söker betrygga deras
framtida bergning, ställer sig saken annorlunda. Här finnes intet, som
lagligen hindrar en sådan öfverlåtelse. Men väl är öfverlåtelsens gil¬
tighet beroende af iakttagande utaf så pass stränga former, att sjelfva
öfverlåtelsen ofta på grund deraf skall kunna gå om intet. Fader är
sina barns rätte förmyndare. Men i fråga om lös egendom — hvartill
försäkringen såsom utgörande ett värdepapper naturligen hör — gäller
regeln, att en gåfva deraf, för att anses fullbordad, skall vara icke blott
genom ett fritt, klart och bestämdt viljeuttryck af gifvaren gjord, utan
att den derjemte skall vara verkligen öfverlemnad. Detta åter blifver
i de flesta fall liktydigt med att gåfvan skall hafva blifvit mottagen
vare sig af den gynnade sjelf eller af någon annan å hans vägnar.
Den som i förevarande fall borde vara rätt mottagare, då barnen äro
omyndiga, skulle vara deras förmyndare. Men om nu fadern sjelf är
förmyndare, kan han månne i sin person förena gifvaren och mottaga¬
ren? Får gåfvohåndlingen således, då dess yttre form begränsas till
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
ett skriftligt uttryck för hans vilja, rättslig giltighet? Eller fordras här¬
för, att en annan förmyndare tillsättes för sjelfva mottagandet af gåf-
van? Se der frågor, hvilka icke äro lätta att besvara.
Utan tvifvel lemnar den herskande rättsteorien — och om skrifven
lag är i detta fall knappast tal — föga rum för den liberalare tolk¬
ningen. Den håller nog så strängt på de juridiska formerna i detta
fall: att gåfvan, för att vara giltig, måste vara fullbordad genom öfver¬
lemnande, men att ett öfverlemnande icke kan ega rum, utan att gif-
varen och mottagaren äro två skilda personer, hvilka, då fråga är om
omyndiga, som ju icke sjelfva äro behöriga att företaga rättshandlingar,
måste betyda, att en särskild förmyndares tillsättande blifver nödigt.
Det kan dock med skäl betviflas, att domstolarne, som icke äro så
böjda att acceptera teoriens resultat äfven der det kommer i tydlig
strid med billigheten och det sunda förnuftet, skulle, derest en lif¬
försäkring är af fadern ursprungligen tagen för barnens räkning eller
blifvit å dem behörigen transporterad och derigenom bestämdt afskild
från gifvarens förmögenhet, af den omständigheten, att han vid för-
värfvet eller transporten varit deras förmyndare, anse sig förhindrade
att tillerkänna gåfvan giltighet. Men att en ovisshet i detta fall råder,
är säkert.
Innan vi afsluta vår framställning af den svenska rättens bestäm¬
melser i hithörande afseenden, torde det vara lämpligt, att vi jemväl
kasta en blick på förhållandet dels vid utmätning och dels vid konkurs.
Att en lifförsäkring så väl som annan egendom kan utmätas, är klar
sak, då icke någon uttrycklig föreskrift i lag hindrar detsamma. Har
försäkringen på ett rättsligen giltigt sätt blifvit hustruns enskilda till¬
hörighet, och vill hon vid utmätning i makarnes bo undantaga den på
denna grund, har hon att förete förordet eller förete bevis, att den i
kraft af gåfva bör anses för enskild egendom, hvarefter försäkringen
skall sättas i qvarstad med rätt för hustrun att, derest hon vill värja
försäkringen, stämma borgenären inom tre månader. Gör hon icke
detta, har hon förlorat sin talan, så vida ej inom samma tid boskil¬
nad sökts.
Hvad en till barnen öfverlåten lifförsäkring angår, är klart, att den,
så vidt den anses vara dessas behöriga egendom, allenast kan för deras
skuld utmätas. Utmätes den ändock för faderns skidd, äro föreskrif¬
terna i 69 § utsökningslagen tillämpliga, men detta erbjuder knappast
något intresse för den fråga, vi här behandla.
I fråga om konkurs gäller, att der gäldenären inom tre månader
före konkursen genom gåfva eller annat aftal, som hufvudsakligen har
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 6.
7
egenskap af gåfva, afhändt sig egendom af sådant värde, att borge¬
närerna deraf märklig skada haft, konkursboet kan återvinna egendo¬
men, liksom återvinningsrätt finnes, der gäldenären inom trettio dagar
före konkursens början annorledes ingått aftal, hvarigenom han iklädt
sig förbindelse eller afhändt sig egendom, borgenärerna till förfång och
under sådana omständigheter, att den, med hvilken aftalet ingicks, haft
skälig anledning att sådant antaga.
Dessa bestämmelser äro naturligtvis äfven tillämpliga i fråga om
en öfverlåtelse af lifförsäkring.
Yi hafva velat i sammanhang meddela en öfversigtlig framställning
af de svårigheter, som enligt svensk rätt kunna för en familjefader
yppa sig, då det gäller att genom gåfva af lifförsäkring betrygga hustrus
och barns ekonomiska framtid. Vi anmärka emellertid redan här, att
den följande utvecklingen kommer att begränsa sig till frågan om för¬
hållandena mellan man och hustru i hithörande afseende. Väl förtjena
äfven de synpunkter, vi framhållit vid frågan om en gåfva från fader
till barn, sitt behöriga beaktande. Men då en ändring eller förtyd¬
ligande i lagstiftningen i den delen af vissa anledningar, på hvilka vi
här icke kunna närmare inlåta oss, måhända skulle medföra vida större
svårigheter men dock gifva ett, mindre praktiskt resultat än eu förändring
till hustruns fördel, anse vi rådligast och rigtigast att för närvarande
koncentrera hela uppmärksamheten på allenast en reform i den senare
rigtningen.
Hvilka befogade anspråk kunna borgenärer rent rationel sedt och utan af¬
seende å någon särskild lagstiftning sägas hafva mot en gäldenär och
hans egendom, särskilt den del deraf, som utgores af försäkring?
I allmänhet kan man ju säga, att den, som lånat en annan person
penningar, bör kunna hafva anspråk på, att gäldenären skall söka be¬
tala skulden genom att dels sträfva att — genom ordentligt arbete — för¬
tjena hvad dertill behöfs och dels föra ett lif, som står i öfverensstäm¬
melse med hans ekonomiska läge. Vidare anses borgenären ju äfven
hafva anspråk på hvad som tillfaller gäldenären genom arf, testamente,
gåfva eller annorledes, så vida ej särskilda vilkor utgöra hinder för att
hvad sålunda tillfallit gäldenären användes till betalning af gäld.
Deremot kan gäldenären aldrig vara pligtig att till borgenärens
förmån försäkra sitt lif, så vida sådant oj dem emellan varit vid skid-
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
dens tillkomst aftalädt. Men om borgenären icke kan ega befogade an¬
språk på att gäldenären skall försäkra sitt lif måste han då anses hafva
sådana på försäkringssumman, derest gäldenären verkligen har försäkrat
sitt lif och försäkringen genom dödsfall utfaller?
Detta är den ena frågan. Den afser tagande af en lifförsäkring,
som vid skuldens tillkomst icke existerade.
Men gäldenären kan redan vid skuldens tillkomst hafva egt en
försäkring å sitt lif. Om denna försäkring hvarken satts i pant för
skulden eller ens vid utverkande af försträckningen omnämnts eller på
något sätt gjorts gällande såsom utgörande en säkerhet för skuldens
återbetalande, bör ju icke fordringsegaren kunna hafva något berättigadt
anspråk på att gäldenären skall uppehålla försäkringen, utan denne kan,
om han vill, låta den genom försummad premieinbetalning förfalla, utan
att han derigenom förnärmar borgenärens rätt. Men om så är, kan
borgenären då, i fall gäldenären det oaktadt uppehåller försäkringen, ovil¬
korligen pretendera betalning ur den utfallande försäkringssumman ? Detta
är den andra frågan.
Och båda dessa frågor böra enligt vår uppfattning föranleda ne¬
kande svar. Har det stått i gäldenärens fria skön att försäkra sig eller
ej, och har det likaledes stått i hans fria skön att uppehålla en redan
befintlig försäkring eller ej, så bör det väl också stå i hans fria skön
att låta försäkringssumman komma borgenären till godo eller ej —
dock icke alldeles obetingadt hela försäkringssumman, ty då denna —
i hvad på den försäkrade ankommer — bildas genom insatser, dem
han måste göra, kan det ifrågasättas, huru vida borgenären ej bör bi¬
behålla rätt till hvad genom dessa insatser undandragits gäldenärens
förmögenhet eller med andra ord till så stor del af försäkringssumman,
som motsvarar dessa insatsers sammanlagda belopp.
Såsom en hufvudgrundsats, hvilken vi hålla för rigtig, vilja vi alltså
uppställa den, att borgenärerna icke böra ega någon ovilkorlig rätt till
sjelfva försäkringssumman, utan på sin höjd till ett belopp motsvarande de
inbetalda premierna.
Vi säga »på sin höjd», och detta ur en synpunkt, som vi torde
böra något utveckla. I det föregående resonnementet hafva vi, såsom
anmärkt blifvit, utgått från en rent rationel uppfattning af en gäldenärs
förpligtelse gent emot sina borgenärer. Det har der icke varit fråga
om hvilka principer den ena eller andra lagstiftaren uppstält. Ville
man taga hänsyn till detta, så komme man sannolikt till för gälde¬
nären vida mindre strängt resultat. Ty lagstiftningarna statuera i all¬
mänhet ingalunda några ens närmelsevis så stränga förpligtelser för en
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
9
gäldenär, som dem vi här antagit. De hylla fast mera den åsigten,
att en långifvare, så vidt han ej till sin säkerhet tagit pant, måste hafva
varit medveten om den risk, för hvilken han utsatt sig och sålunda ock
får stå sitt kast. Man kan, mena lagstiftarne, icke allt för mycket in¬
skränka den enskildes rätt att handla och vandla utan att bota ett ondt
med hälften värre. Och derutaf följer då, att det endast är i vissa
ganska bestämdt begränsade undantagsfall, som lagarna straffa en gälde¬
när för bristande hänsyn till borgenärers rätt, eller som de tillåta
dessa senare att fordra återgång af redan afslutade rättshandlingar.
Ett vilkor för vare sig ansvar eller återgång är i allmänhet, att borge¬
nären sjelf gör allt hvad på honom ankommer för att uppehålla sin
rätt och således, der gäldenären ej kan betala, utverkar hans försät¬
tande i konkurs.
Yi skola nu kasta en blick på de utländska lagstiftningarna, för
att se i hvad mån dessa hafva omfattat den nyss uppställa principen.
I den engelska »Lag, hvarigenom lagarne om gifta qvinnors egen¬
dom samias och förändras» den 18 augusti 1882 11 §, föreskrifves
som följer:
»Gift qvinna må, i kraft af henne här förut tillerkänd rätt att sluta
kontrakt, taga försäkring på sitt eget lif eller på mannens lif till sin
enskilda fördel, och detta kontrakt med all fördel deraf skall komma
henne till godo.
En försäkring, som mannen tagit å sitt eget lif och förklarat vara
afsedd till förmån för hans hustru eller hans barn, eller för hans
hustru och barn eller något af dem, eller som hustrun tagit å sitt lif
och förklarat vara afsedd till förmån för hennes man, eller hennes barn,
eller för hennes man och barn, eller något af dem, skall stå under
särskild god mans vård till förmån för de deri omnämnda personerna,
och de penningar, som utbetalas på en dylik försäkring, skola icke, så
länge ändamålet med försäkringen ej i alla hänseenden är uppfyldt,
utgöra någon del af den försäkrades egendom eller häfta för hans eller
hennes skulder. Dock skola den försäkrades fordringsegare,. derest det
bevisas, att försäkringen tagits och premierna betalts i afsigt att be¬
draga dessa, vara berättigade att af de penningar, som kunna fås ut¬
betalda på försäkringsbrefvet, utfå ett belopp motsvarande de sålunda
inbetalda premierna — — — — — — — — —--—
Bill. Ull Rihd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 3 Haft.
2
10 Motioner i Andra Kammaren, Nio 6.
Den grundsats, lagstiftningen hyllar, finnes här synnerligen klart
uttryckt och kan fastslås i följande fyra punkter.
1. En man eg er under bestående äktenskap taga lifförsäkring till för¬
mån för hustrun eller barnen.
2. Fordnngsegarne ega således icke någon rätt att bestrida en sådan
transaktions giltighet.
3. Dock ega fordringsegarne en viss rätt till betalning ur försäkrings¬
summan, derest det bevisas, att försäkringen tagits och premierna betalts i
afsigt att bedraga dem.
4. Äfven i detta sista fall sträcker sig dock for äring seg arnes rätt icke
öfver ett belopp motsvarande de sålunda iiibetalda premierna.
Man finner således, att den engelska lagens principer äro icke
obetydligt liberalare mot hustrun, än hvad vi här ofvan framhållit så¬
som logiskt riktigt. Den grundsats, vi betecknat såsom sjelfva den vä¬
sentligaste, nemligen att borgenärernas rätt i intet fall bör gå längre än
till premiernas utfående, är antagen. Men till och med för denna rätts
utkräfvande uppställer lagen den stränga förutsättningen, att det skall
bevisas, att försäkringen tagits och premierna betalts för att bedraga
borgenärerna, hvilken förutsättning för det första lärer innebära, att
under inga förhållanden borgenärer, hvilkas fordringar tillkommit senare
än försäkringens tagande, kunna göra några anspråk, och för det andra,
att gäldenärens ekonomiska ställning, på den tid försäkringen togs,
icke får hafva varit sådan, att han bort kunna anse det sannolikt, att
han skulle kunna betala sin gäld.
Vi öfvergå nu till att taga i betraktande den norska lagstiftningens
bestämmelser i hithörande afseende.
Härvid äro hufvudsakligen att märka vissa bestämmelser i »Lov
af 29:de juni 1888 om Formuesforholdet mellan Aegtefmller», hvars 20
§ innehåller föreskrift, att lifförsäkringssumma eller lifränta, som är
tillförsäkrad någon af makarna, blifver den makens enskilda egendom,
för så vidt icke genom testamente, gåfvobref eller äktenskapsförord är
annorledes bestämdt.
Vidare föreskrifves i 24 §, att gåfvor mellan makar under bestå¬
ende äktenskap måste för att vara giltiga ske genom äktenskapsförord,
undantagandes om de bestå i föremål till personligt begagnande, hvars
värde icke står i missförhållande till gifvarens vilkor, eller lifförsäkrings¬
summa eller lifränta, som tillförsäkras hustrun.
Af dessa bestämmelser framgår, att den norska lagstiftningen i
en mycket vidsträckt grad behjertat de skäl, som böra föranleda till
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6. 11
särskilda bestämmelser rörande lifförsäkringens tillgodogörande för
familjen.
Att lifförsäkring eller lifränta, som tillförsäkras endera maken,
blifver dennes enskilda egendom och att gåfva af sådan natur får
under bestående äktenskap utan iakttagande af eljest föreskrifna for¬
maliteter göras mellan makar, innebär i sjelfva verket det fullständigaste
erkännande, man gerna kan tänka sig af de synpunkter, vi ofvan sökt
utveckla.
Lägger man härtill, dels att ingen bestämmelse finnes, som för¬
behåller borgenärerna rätt till återvinning af ett belopp motsvarande
inbetalda premier, och dels att hustruns enskilda egendom icke svarar
för andra förpligtelser än sådana, som hon sjelf iklädt sig, finner man,
att det knappast är möjligt att gå längre i fråga om försäkringens lag¬
liga betryggande för familjens räkning.
Öfvergå vi till att betrakta den tyska rätten i hithörande afseende,
kunna vi inskränka oss till att återgifva den motivering, hvarmed tyska
rikets högsta domstol nyligen grundat en dom i tvist mellan en afliden
persons borgenär, å ena, och hans hustru, å andra sidan, om bättre
rätt till en försäkringssumma, hvilken, oaktadt försäkringen tagits af
den aflidne till förmån för hans hustru, sedan konkurs efter honom
uppkommit, af konkursförvaltningen togs i anspråk för borgenärernas
räkning. Denna motivering, som med synnerlig klarhet utvecklar den
tyska rättens principer i sådant fall, lyder sålunda:
»Den af X på eget lif till förmån för hans hustru tagna försäk¬
ringen måste anses såsom en utan valuta gjord disposition i enlighet
med § 25 n:is 1 och 2 konkursförordningen; men med rätta har appel-
lationsdomstolen antagit, att genom den handling, som efter de anförda
bestämmelserna skulle vara föremål för klander, det, hvarpå klaganden
i förevarande rättegång gör anspråk, från X:s förmögenhet hvarken
blifvit föryttradt, bortgifvet eller undantaget, och att det således här
ej kan vara tal om ett återbärande till konkursmassan i enlighet med
§ 30 konkursförordningen. Såsom riksrätten redan förut utlåtit sig, är
ändamålet med klander i konkurs endast det att för konkursmassan
återställa det tillstånd, som skulle bestått, om den klandrade handlin¬
gen icke företagits. Men häraf följer den inskränkning i svarandens
förpligtelser, att han ej behöfver återbära mer än det, som frångått
gäldenärens förmögenhet. Endast så långt räcker ersättningsskyldig¬
heten. Nu har aflidne X före företagandet af den klandrade rätts¬
handlingen icke haft någon fordran på försäkringsbolaget på grund af
12
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 6.
något lifförsäkringskontrakt, således ej heller kunnat lemna ifrån sig
en sådan. Han har försämrat sin förmögenhetsställning endast i den
mån som försäkringspremier redan blifvit af honom betalda, I hvad
män detta skett under den korta tiden från aftalets afslutande till för¬
säkringstagarens död synes likgiltigt, då klaganden rigtat sin klandertalan
ej mot de verkstälda premieinbetalningarna, utan mot lifförsäkringen
sjelf. Revisionssökanden bär visserligen sökt utveckla, att en ogiltig
rättshandling i hvarje fall dock förelåge på den grund, att X ända till
sin död underlåtit att återkalla den till förmån för hans hustru gjorda
öfverlåtelse och derigenom försummat det af hans fria vilja beroende
förvärfvandet af anspråk på lifförsäkringssumman. Emellertid måste
denna mening stranda redan derpå, att klaganden i föregående instan¬
ser rigtat sin klandertalan endast mot tagandet af lifförsäkringen till
förmån för svaranden, icke mot X:s derpå följande underlåtenhet. En
dylik klandertalan saknar för öfrigt hvarje saklig och rättslig grund,
då en afsigtlig underlåtenhet ej ens blifvit ifrågasatt, och aflidne X
hvarken var pligtig att för egen räkning förvärfva försäkringsanspråket
ej heller dertill genom någon tredje mans handling föranledd».
Af denna domsmotivering synes framgå, att den tyska rättsupp¬
fattningen obetingadt medgifver en man rätt att taga lifförsäkring till sin
hustrus förmån, med den verkan, att borgenärerna i alla händelser icke
kunna göra anspråk på större andel af försäkringssumman än som mot¬
svarar de inbetalda premiernas sammanlagda belopp, hvaremot en punkt
i resonnementet gifver vid handen, att en öfverlåtelse af redan tagen
försäkring näppeligen torde vara oangriplig hvad de borgenärer beträffar,
hvilkas fordringar uppkommit efter försäkringens tagande, men före
dess öfverlåtande.
Hvad angår den franska rätten, finnas flera rättsfall, som visa, att
en man kan taga en försäkring å sitt lif till sin hustrus förmån, lika¬
som äfven att han kan öfverlåta en redan befintlig försäkran å henne
med det resultat, att försäkringssumman kommer henne uteslutande till
godo, utan att, så vidt vi känna, någon inskränkning till borgenärernas
förmån med afseende å premiebeloppet förefinnes.
Märkligt nog synes en i Finland af högsta instans meddelad dom
gifva vid handen, att äfven der den uppfattningen skulle göra sig gäl¬
lande, att en lifförsäkring, som en gift man tagit till sin hustrus förmån,
bör anses tillhöra henne enskildt. Och detta är så mycket anmärknings¬
värdare, som den svenska äktenskapsrätt^ i öfrigt till sina grund¬
principer fortbestår i Finland, hvadan man skulle vara frestad tro, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
13
Finlands högsta domstol härvidlag tillämpat den gamla svenska domare¬
regeln, som säger, att »en god, beskedlig domare är bättre än god lag,
ty han kan alltid laga efter lägligheterna».
Efter denna korta öfversigt skola vi nu taga i skärskådande, i huru
pass vidsträckt grad den svenska lagstiftningen, för hvars väsentliga
föreskrifter i hithörande afseende vi ofvan redogjort, kan anses tillämpa
rigtiga och billiga grundsatser i det ifrågavarande ämnet.
Så snart det gäller en utomstående person, kan en man, blott han
icke kommer i konflikt med konkurslagens bestämmelser, skänka bort
hvad det vara månde och således jemväl å sitt eget lif tagen försäkring.
Men i fråga om hustrun ställer sig saken annorlunda. Den svenska
lagstiftningen har icke i ringaste mån accepterat grundsatsen att för¬
säkringen bör kunna komma hustrun till godo gent emot borgenärerna.
Före äktenskapet kan visserligen, såsom vi sett, en lifförsäkring
genom förord göras till hustruns enskilda egendom, men efter äkten¬
skapets ingående kan detta icke ske annat än medelst en transaktion
genom tredje man, och i båda fallen svarar hustrun med hela lifförsäk-
ringen icke blott för sin enskilda gäld, utan jemväl för sin andel i den
gemensamma gälden.
Vi skola något närmare undersöka grunden till den oförmånliga
undantagsställning, lagen sålunda gifvit hustrun.
Grundsatsen att en förmögenhetsrättslig handling mellan tvenne
makar under bestående äktenskap icke låter sig göra hvilar allt utan
tvifvel på farhågan för bedrägliga transaktioner till borgenärers skada.
Fn sådan farhåga är onekligen också ganska välgrundad. Man betänke
blott det intima förhållande, som råder mellan tvenne samboende makars
ekonomiska intressen och som ju gör, att den ena kan »gifva» bort
huru mycket som helst åt den andra utan att dermed egentligen af¬
hända sig någon fördel för sig sjelf.
Men alla dessa bedrägliga transaktioner, hvilka man fruktar, afse
naturligtvis för det första att undandraga borgenärerna verkliga och
befintliga saker eller rättigheter, hvarpå de eljest haft befogade anspråk.
Här åter är det, såsom vi ofvan visat, egentligen blott fråga om gäl¬
denär ens rätt att nedlägga ett kapital i ett osäkert företag, hvithet kan gifva
vinst, och att för detta fall förbehålla vinsten åt hustrun eller att till hen¬
nes förmån disponera den af ett redan pa detta, sätt nedlagdt kapital upp¬
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
kommande vinst. Och för det andra äro de verkligt bedrägliga trans¬
aktionerna i de allra flesta fall rigtade på eget väl, så att gåfvan i sjelfva
verket är en blott fiktion, under det att gåfva af lifförsäkring ju afser
icke att till den gifvandes egen fördel undandraga borgenärer något, utan
att uppfylla en pligt emot dem, för hvilkas timliga uppehälle gifvaren
åtagit sig ansvaret. Vid sådant förhållande synes det icke kunna be¬
stridas, att lagen, utgående från en princip, som väl i sig sjelf är rigtig
och, så länge äktenskap srätten i det hufvudsakliga bibehålies oförändrad,
jemväl bör fortbestå, likväl drifvit denna princip för långt och sålunda
låtit under densamma ingå fall, som egentligen icke höra dit. Eller, för
att uttrycka oss egentligare och mera historiskt, en lag, vid hvars till¬
komst de förhållanden, som nu afses, icke funnos för handen, har upp-
stält en grundsats, hvilken kan fortfara att såsom regel vara på sin
plats, men från hvilken nyare tiders ekonomiska institut fordra ett undantag.
Det är nemligen af vigt att framhålla och betona, att den grund¬
sats i fråga om försäkringen, som de engelska och norska lagstiftnin¬
garna, hvilka utgå från en helt annan äktenskapsrätt i det hela än vår,
uppställa, mycket väl låter sig såsom ett undantagsstadgande införa i
den svenska lagstiftningen utan att samma lagstiftnings principer derige¬
nom rubbas och tillika i en så bestämdt begränsad form gestaltas, att något
slags fara för en obehörig utsträckning af undantag sstadgandet icke behöf-
ver anses vara för handen.
Möjligen skulle man deremot vilja invända, att sjelfva undantags-
stadgandets motivering följdrigtigt skulle leda till att det borde gifvas
ett vidsträcktare område än att gälla endast försäkringen.
Man skulle då kunna resonera sålunda. Om borgenärerna icke
hafva något befogadt anspråk på den vinst, som genom ett försäkrings-
aftal kan uppkomma, hafva de i sjelfva verket något befogadt anspråk
på en vinst af hvad slag som helst? Vinst dervid tagen i betydelsen
af det tillskott till gäldenärens förmögenhet, som oberäkneliga tillfäl¬
ligheter skapa. Men häremot vilja vi erinra, att antingen äro vinster
i sjelfva verket underkastade beräkning — så t. ex. handelsvinster, så
snart det är fråga om verkligen sund spekulation — eller ock äro de
att räkna till hazardspel. I förra fallet äro de ju att anse såsom ut¬
byte af arbete och böra väl då, så vidt grundsatsen om olagligbeten
i allmänhet af gåfvor mellan makar bibehålies, hänföras under den all¬
männa regeln. I senare fallet åter lärer det icke kunna ifrågakomma
att uppmuntra spel och lotteri genom en särskild undantagslagstiftning.
Försäkring saf talet är deremot icke osund spekulation. Vinsten, som en för¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
15
säkring stag are kan göra, måste ju köpas med hans eget lif, ty det är det
jemförelsevis tidiga dödsfallet, som utgör den tillfällighet, hvilken betingar
vinsten. Att betrygga sig emot en ödesdiger fara kan aldrig likställas
eller med något fog jemföras med att spela på en lycklig tillfällighet.
Om det således får anses ådagalagdt, att den svenska lagstiftnin¬
gen påfordrar en ändring i syfte att möjliggöra förvärf af försäkring
å mannens lif till hustruns förmån samt direkt öfverlåtelse från man¬
nens sida af en å hans lif tagen försäkring å hustrun, synes det enk¬
laste vara att införa ett sådant stadgande uti det lagrum, som för när¬
varande innefattar hufvudbestämmelserna om makars inbördes egande-
rätt, d. v. s. 2 § i 10 kap. giftermålsbalken.
Nämnda lagrum, hvilket nu lyder sålunda,
»Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa
egendom, samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som
de ega eller ega få, så ock den fasta egendom på landet, hvilken de i
hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom på landet, som man
eller hustru före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, eger
ej andra makan giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf un¬
der lösören räknad. Varder under äktenskapet egendom, genom gåfva
eller testamente, till ena makan gifven, med vilkor, att den honom eller
henne enskildt tillhöra skall; i den egendom njute den andra makan ej
eller giftorätt»,
borde då erhålla en så lydande tillsats: Förvärfvar mannen under
äktenskapet försäkring å sitt lif till hustruns förmån eller öfverlåter han
under äktenskapet en sådan försäkring å hustrun; varde den f örsäkring och
hvad derå vid mannens död kan utfalla hennes enskilda egendom.
Vi skola nu se till, hvilka de rättsliga följderna skulle blifva af ett
sådant stadgande.
För det första skulle lifförsäkringen icke kunna tagas i mät för
mannens enskilda gäld och ej heller för den gemensamma annat än hvad
anginge hustruns del deri. Beträffande möjligheten för borgenärerna
att vid försäkringens utfallande erhålla betalning ur någon del deraf
motsvarande premiernas belopp märkes, att, derest premierna betalts af
den gemensamma egendomen och icke af hustruns enskilda, den all¬
männa regel utan tvifvel skall råda, som säger, att, derest den ena ma¬
kan betalt sin enskilda gäld med gemensam egendom, så mycket skall
vid skifte boet godtgöras af den makens enskilda egendom. Och om
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
hustrun såsom sin egendom erhållit en försäkring å mannens lif, torde
hon väl också dermed få anses hafva inträdt i hans eventuella förbin¬
delse till försäkringsgifvaren. Men om försäkringen är tagen i mannens
namn och sedermera öfverlåten å hustrun, så lära de premiebelopp,
som äro betalda före öfverlåtelsen, icke kunna af borgenärerna tagas i
anspråk.
Detta sista resultat kan synas besynnerligt, men lagen är i detta
fall klar.
Alldeles utan möjlighet äro dock icke borgenärerna att tillvinna sig
en å mannens namn tagen, genom inbetalda premier kanske redan myc¬
ket värdefull försäkring. Likasom hvarje annan gåfvohandling är nem¬
ligen äfven en sådan, som här är i fråga, underkastad konkurslagens be¬
stämmelser om återvinning. Och hvad man i detta fall således skulle
göra vore blott att likställa hustrun med andra gåfvotagare.
Man finner emellertid, att ett införande af ofvan föreslagna bestäm¬
melser ingalunda skulle bringa den svenska lagstiftningen i öfverens¬
stämmelse med den norska, eller ens med den engelska, hvilka båda
gå vida längre i gynnande af hustrun gent emot borgenärerna, utan att
den svenska äktenskapsrättens redan befintliga allmänna föreskrifter skulle
låta det nya institutet stanna på en ståndpunkt närmast liknande ehuru
icke sammanfallande med den tyska rättens i afseende å borgenärernas
anspråk på premiebeloppen.
Frågan är nu, om man bör nöja sig härmed, eller om man bör gå
ett steg längre och förklara, att lifförsäkringen, sedan den blifvit hu¬
struns enskilda egendom, icke alls häftar för makarnes gemensamma
gäld. Detta skulle då komma att utgöra ett undantag från den allmänna
regeln, att hustrun med enskild egendom svarar för under äktenskapet
gjord gäld i proportion till sin andel i den gemensamma egendomen.
För vår del tro vi, att sakens natur lemnar ett godt stöd för en sådan
utsträckning. År det verkligen meningen att bereda möjlighet för en man
till tryggande medelst försäkring af sin hustrus ekonomiska framtid, vore
det att stanna på halfva vägen, om man medgåfve, att försäkringen finge
göras till hennes enskilda egendom, men likväl stälde henne i ansvar Jör
gemensam gäld med densamma.
De skäl, som hafva anförts för rättmätigheten af en öfverlåtelse från
man till hustru af lifförsäkring, föra visserligen icke med logisk nöd¬
vändighet till en befrielse för hustrun från ansvar hvad försäkringen
beträffar för all annan gäld än hennes enskilda. Man kan ju anse, att
man gjort nog, i fall man öppnat möjligheten för mannen att göra för¬
säkringen till hustruns enskilda egendom. Man kan anse, att hon lika-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.
17
väl med försäkringen som med all annan egendom bör i laglig propor¬
tion bidraga till den gemensamma gäldens betalande, då ju den gemen¬
samma gälden just är sådan gäld, som presumeras hafva kommit begge
makarne till godo. Men för vår del hålla vi före, att, om också ej den
befrielse, hvarom nu är fråga, kan grundas på strängt logiska skäl,
billighetshänsyn och kloklietsskäl dock i hög grad tala för denna eftergift.
Erinra vi oss nemligen, att det nästan alltid är mannen, som gör den
gemensamma gälden, och att, om denna också presumeras hafva kom¬
mit begge makarne till godo, motsatsen i verkligheten dock mycket ofta
torde ega rum, så att hustruns enskilda egendom faktiskt får svara för
en hel del gäld, som allenast kommit mannen till godo, synes det icke
vara någon öfverdrifvet stor förmån, i fall man från denna enskilda
egendom undantoge lifförsäkring å mannens lif.
Ett stadgande af det innehåll, vi här förordat, torde böra få sin
plats uti slutet af 3 § i 11 kap. giftermålsbalken och skulle måhända
lämpligen kunna erhålla följande lydelse:
Har hustru, såsom sin egendom, deri mannen ingen giftorätt eger, be¬
kommit lifförsäkring, tagen å mannens lif, soaré med densamma eller med
hvad derå vid mannens död utfaller icke till någon del för sådan gäld,
som i denna § af ses.
Med stöd af hvad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förelägga Riksdagen
förslag till sådan ändring i nu gällande lag, att gift
person utan omvägar och svårigheter må kunna bereda
sin familj förmånen af försäkring å sitt lif, med trygg¬
het för att försäkringssumman eller så stor del deraf,
som icke kan anses böra tillkomma borgenärerna, kom¬
mer familjen till godo.
Stockholm den 15 januari 1896.
Edvard Wavrinsky.
Bill. till Riknl. Prot. 1836. 1 Hand. 2 A/d. 2 Hand. 3 Höft.