Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
17
N:o 51.
Af herr J. ÅnderSOll i Tenhult, angående ändrad lydelse af
§ 22 i bränvinsförsäljningsförordningen.
Ehuru jag har den förhoppningen, att lokalt veto på grundval af
per-capita-omröstning i fråga om handel med spirituösa snart nog skall
komma till stånd, tror jag, att, intill dess sådant förverkligas, en del
förändringar böra göras angående lagstiftningen för berörda handel.
Dervid fäster jag mi närmast mina tankar vid nuvarande bestämmel¬
ser om fördelningen och användandet af försäljningsskatten.
Såsom vi hafva oss väl bekant, pågår såväl i vårt land som i
hela den civiliserade verlden en rätt kraftig nitälskan för att hämma
förbrukningen af rusdrycker. Regeringen, Riksdagen och en stor del,
ja, jag tror man kan säga större delen af landets myndiga invånare
önska, att folket i allmänhet och det uppväxande slägtet i synnerhet
måtte afhålla sig från förtärandet af starka drycker.
Om så är, hvarför skall man då behålla en lagstiftning, som till¬
låter, ja, måhända rent af uppmuntrar en mängd samhällen att i och
för beredande af stora inkomster till samma samhällen söka göra om¬
sättningen af rusdrycker så omfattande och vinstgifvande som möjligt?
Särskilt torde detta gälla städerna, der, om än med aktningsvärda
undantag, de styrande på det hela taget synas hafva all möda ospard
att få spirituosaförsäljningen sig tillförsäkrad, äfven om folkmängden
derstädes skulle vara rätt ringa. Exempelvis må anföras, att vi inom
landet hafva 27 städer, hvilka hvardera hafva mindre folkmängd än
2,000 invånare — deribland 17, som hvar för sig hafva mindre än
Bill. till. Biksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
1,500 — h vilka enligt den uppgift, jag erhållit, allesammans hafva så
väl utskänknings- som utminuteringsställen.
Samtidigt härmed finnas köpingar, jernvägsstationer, industriella
anläggningar samt andra ställen, der folkmängden är till och med
större utan att dock rusdrycksförsäljning finnes. Då dessa senare der-
förutan kunna reda sig, så må man i sanning hafva anledning fråga,
hvarför de samhällen, som kallas städer, i nu antydda fall kunna hafva
större behof af spirituosaförsäljning än de omnämnda, som sakna stads-
privilegier? Antagligen är det ej behofvet hos deras invånare, utan sna¬
rare förmånen att få åtnjuta försäljningsskatten och dermed en lätt
vunnen inkomst från den_ omgifvande bygden, hvilket härvid verkar
som mest bestämmande. Åt samma håll ledas tankarne, om man öfver-
väger det ej helt och hållet sällsporda förhållandet, att städerna hafva
sina krogar och öfriga ställen till försäljning af rusdrycker just vid
salutorgen eller andra mera trafikerade platser, der de för berörda
drycker kunna vänta så stor omsättning som möjligt, och detta icke
minst Irån den besökande landtbefolkningen.
Den afgift, som erlägges för rättighet att få utöfva spirituosa¬
försäljning, är ju i sjelfva verket en skatteafgift eller, om så man vill, en
bevillningsfråga. Kan det då vara rigtigt, att den, som erlägger skatten,
skall, om än mycket ojemnt fördeladt, på eu omväg få behålla större
delen deraf? Min uppfattning är, att dylika skatter, så länge de finnas
till, skola ingå till statsverket och att regering och Riksdag använda
dem som andra statens inkomster.
Men då städer och andra samhällen, der spirituosaförsäljningar
ega rum, under flera år haft förmånen att få behålla största delen af
försäljningsskatten — då landsting, hushållningssällskap och landsbyg¬
dens kommuner äfven hafva andel deraf — då derjemte vederbörande
i mer eller mindre mån möjligen beräknat att för längre tid vara i
åtnjutande af sådana inkomster, anser jag, att man vid förändringen
bör gå varsamt till väga och göra indragningar så småningom, men allt
dock med stadigt ögonmärke, att efter några års förlopp hela afgiften
måtte kunna redovisas till statsverket.
För att beträda en sådan väg, får jag föreslå,
att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 22
i kongl. förordningen den 24 maj 1895 angående vil-
koren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker erhåller följande
förändrade lydelse:
19
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
§ 22.
De afgifter, som enligt denna förordning--fördelas.
För Stockholms stad:
50 proc. tillfaller staden, såvida bränvinshandeln är
öfverlåten åt bolag; i annat fall erhåller staden 40 proc.;
återstoden insattes i statskontoret;
För annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
50 proc. tillfalla staden;
10 proc. tillfalla länets hushållningssällskap;
40 proc. insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt
bolag:
40 proc. tillfalla staden;
10 proc. tillfalla länets hushållningssällskap;
50 proc. insättas i statskontoret;
För stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt
bolag:
40 proc. tillfalla staden;
20 tillfalla länets landsting;
10 proc. tillfalla länets hushållningssällskap;
30 proc. insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt
bolag:
30 proc. tillfalla staden;
20 proc. tillfalla länets landsting;
10 proc. tillfalla länets hushållningssällskap;
40 proc. insättas i statskontoret;
För landsbygdskommunerna:
hela afgiften insättes i vederbörande landskontor,
som fördelar densamma med:
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
40 proc. till länets samtliga landsbygdskommuner efter
folkmängden;
20 proc. till länets landsting;
10 proc. till länets hushållningssällskap;
30 proc. ingå till statskontoret;
I köping, der jemlikt § 11 mom. 2--öfverlåten.
2. De andelar af i vårt föregående moment omförmälda
medel, som tillfalla landsting och hushållningssäll¬
skap, insättas i vederbörande landskontor. Af de
andelar åter, som ingå till statskontoret, skall genom
dettas försorg så stort belopp, som svarar mot 20
procent af afgifterna uti samtliga städer, köpingar
och landsbygdskommuner, fördelas på samtliga lands¬
tingsområden efter folkmängden, med iakttagande af att
folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvilket
ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med
samma stads folkmängd. Af det belopp som efter
denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde,
ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap
att uppbära hvartdera en fjerdedel samt landsbygdskom¬
munerna hälften.
Fördelningen fnellan dessa senare sker likaledes
efter folkmängden.
3. Rörande användningen----afgifvas.
De förändringar i uppställningen, som kunna finnas nödiga, torde
utskottet göra.
Stockholm den 25 januari 1896.
J. Anderson
i Tenliult.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI. 1 896.