Motioner1 i Andra Kammaren, N:o 27.
3
N:o T<.
Af herr J. AlldcrssOll i Lysvik, med förslag till ändrad lydelse
af §§ löj 11 och 18 ri/esdagsordningen.
Om sättet för val till Andra Kammaren yttrade friherre De Geer i det
anförande till statsrådsprotokollet, som innehöll motiveringen till nu gällande
riksdagsordning:
»I fråga om medelbara eller omedelbara val hyser jag för min del ingen
tvekan att tillerkänna företrädet åt de senare, så vida de förra skola förrättas
genom elektorer, hvilka utses endast för att förrätta ett visst val utan att
i öfrigt hafva något med hvarandra gemensamt. Af de valberättigade lärer
man nemligen icke kunna förvänta något intresse för den förberedande åt¬
gärden att välja elektorer, om de icke hysa intresse för det slutliga resul¬
tatet eller utgången af sjelfva riksdagsmannaval et. Men hysa de intresse
för det slutliga resultatet, så utse de sannolikt till elektor den, som röstar
på deras egen kandidat, utan afseende på huru vida elektorn för denna be¬
fattning eger de utmärktaste egenskaper, hvilka dessutom äro svåra att be¬
döma, och hela syftemålet med de medelbara valen är då förfeladt. Härtill
kommer, att faran för otillbörlig inverkan på valen är vida mindre, om
denna måste rigtas mot en hel menighet än om blott ett ringa antal elek¬
torer behöfva vinnas.»
Svårigheter anses dock i verkställigheten möta vid de omedelbara valen.
Utan föregående valmöten befaras röstsplittring, men talrika besök vid val¬
mötena försvåras i ett glest befolkad! land genom de stora afstånden. Af
denna anledning är omedelbart valsätt endast i större städer ovilkorlig! förc-
skrifvet, medan småstads- och landtkretsarno fått frihet att välja mellan båda
valsätten.
Under de mångåriga striderna om representationsreformen hade frågan
om medelbara eller omedelbara val utgjort ett af de förnämsta tvisteämnena.
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
Fördelen af omedelbara val erkändes af de flesta, men man tänkte sig dem
då endast på det sätt, att rösterna afgåfvos på ett enda ställe för hela val¬
kretsen, hvilket dock i vårt vidsträckta land på många ställen skalle mött
svårigheter. Det ansågs derför som en särdeles lämplig utväg att låta ro¬
sterna uppsamlas inom kommunerna och lemna åt de röstegande sjelfva att
bestämma om valsättet.
Antalet af de valkretsar, som användt omedelbart valsätt, har emellertid
under den tid, som förflutit efter den nya riksdagsordningens införande, varit
så stort, att öfvergången till detta valsätt kan anses snart fullbordad. Dess
användning är numera öfver allt regel, och motsatt förhållande eger rum
endast i ett fåtal undantagsfall.
Huru förhållandet med de båda valsättens tillämpning utvecklat sig
inom rikets landsbygd under åren 1872—93 utvisas af följande uppgifter,
hemtade ur den officiella valstatistiken.
|
Antal deltagande i de
|
allmänna
|
|
|
Omedelbara val.
|
A.
|
Landsbygden.
|
Antal deltagare. J° ..*??.vs
b berättiga
|
År
|
1872
|
19,497
|
22,o
|
|
1875
|
24,125
|
23,4
|
»
|
1878
|
26,518
|
23,i
|
»
|
1881
|
34,386
|
26,9
|
|
1884
|
40,583
|
28,4
|
»
|
1 8871 *^rra va^et ^^^82
|
52,i
|
|
(senare
|
» 58,879
|
35,i
|
»
|
1890
|
63,836
|
37,1
|
|
1893
|
82,643
|
41,3
|
B.
|
Städerna.
|
|
|
År
|
1872
|
11,761
|
41,6
|
y>
|
1875
|
12,891
|
36,9
|
y>
|
1878
|
16,168
|
39,8
|
|
1881
|
20,604
|
45,2
|
|
1884
|
23,145
|
47,4
|
»
|
1887i^örra va^et 30,422
|
62,1
|
|
(senare
|
» 28,537
|
56,5
|
»
|
1890
|
33,933
|
59,4
|
|
1893
|
37,404
|
61,8
|
1872—1893:
Medelbara val.
Antal deltagare.
|
% af val-
berättigade.
|
13,735
|
11,6
|
12,577
|
10,8
|
11,496
|
10,2
|
11,601
|
10,7
|
9,908
|
9,9
|
23,841
|
30,5
|
12,094
|
20,4
|
13,127
|
22,2
|
6,644
|
17,5
|
205
|
23,6
|
172
|
27,9
|
639
|
33,o
|
4,520
|
69,o
|
360
|
58,3
_!
|
Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
5
Det omedelbara valsättets stadigt fortgående utbredning inom lands¬
bygden såväl som städerna utvisas af följande öfversigt:
|
|
|
Landsbygden.
|
|
|
Städerna.
|
|
|
|
Omedelbara Medelbara
val. val.
|
Summa,
|
Omedelbara
val.
|
Medelbara
val.
|
Summa
|
År
|
1866
|
6
|
130
|
136
|
12
|
12
|
24
|
|
1872
|
60
|
78
|
138
|
21
|
3
|
24
|
|
1875
|
67
|
71
|
138
|
23
|
1
|
24
|
Tt
|
1878
|
73
|
67
|
140
|
21
|
3
|
24
|
>
|
1881
|
78
|
64
|
142
|
24
|
—
|
24
|
»
|
1884
|
86
|
59
|
145
|
24
|
—
|
24
|
|
1887-
|
förra valet 92
|
54
|
146
|
16
|
9
|
25
|
»
|
senare > 104
|
42
|
146
|
24
|
1
|
25
|
y>
|
1890
|
108
|
39
|
147
|
25
|
—
|
25
|
y>
|
1893
|
120
|
25
|
145
|
25
|
—
|
25
|
Den särdeles i ögonen fallande tillbakagång till medelbart valsätt, som
egt rum i städernas valkretsar vid valen 1878 och på våren 1887, förklaras
deraf, att eu mängd stadskretsar då voro nybildade efter de omregleringar,
som enligt riksdagsordningens föreskrift blifvit verkstälda åren 1876 och
1886. I de dervid nybildade kretsarne trädde det medelbara valsättet i kraft
öfver allt, der beslut om omedelbara val icke hunnit fattas, innan de röst¬
berättigade åter kallades till valurnorna. Men med sällspord enstämmighet
hafva samtliga stadsvalkretsar derefter återgått till omedelbara val, hvilken
öfvergång efter 1876 års reglering var fullständigt genomförd vid 1881 års
val, men efter 1886 års reglering redan vid 1890 års val. Äfven på lands¬
bygden har återgång till medelbart valsätt i en mängd fall inträffat dels
i följd af de regleringar af domsagor, som särskild! omkring 1880 i ganska
stort antal vidtogos, dels i följd af att några domsagor, som redan antagit
omedelbart valsätt, antingen genom minskad folkmängd mistat sin ene re¬
presentant eller på grund af ökad folkmängd blifvit delade i två val¬
kretsar.
Sedan 1891, då här väckta fråga senast var understäld Riksdagens
pröfning, har ett stort steg blifvit taget mot det omedelbara valsättets ute¬
slutande användning, i det antalet valkretsar å landsbygden, som antagit
berörda valsätt, vid 1893 års val ökats från 108 till 120. Konstitutions¬
utskottet vid nämnda års riksdag kunde redan då konstatera, »att vid de
allmänna valen år 1887 blott en af stad sval kretsarne och 42 af valkret-
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
same på landsbygden valde medelbart». Då sedan dess utvecklingen skett
hastigare i samma rigta ing, så att för närvarande ingen stadsvalkrets och
endast 25 landtkretsar välja medelbart, månne detta ej häntydcr på att frågan
är mogen för reform? Och månne ej anledningen till denna utveckling är
att söka i en alltmer ökad otillfredsställelse med det medelbara valsättet?
Att under sådana förhållanden bibehålla detta valsätt såsom regel må
val anses olämpligt. Konstitutionsutskottet vid 1891 års riksdag medger
äfven, att »anledning till en förändring i lagens bestämmelser skulle kunna
anses föreligga, om genom bibehållandet af gällande stadganden synnerliga
olägenheter kunde visas hafva uppkommit för det flertal valkretsar, som öf-
vergått till sistnämnde valsätt» (det omedelbara).
För en hvar med erfarenhet från ofvan nämnda regleringar torde vara
uppenbart, att olägenheter — utom de ur anförandet till statsrådsprotokollet
här ofvan angifna — visst icke saknas, såsom: osäkerhet och villrådighet
vid hvarje valkretsindelning och hvarje ny femårsperiod, då fråga om för¬
ändring kan väckas; besvär, tidsförlust och oreda vid ombyte af valsätt samt
valmannens ovisshet vid elektorsval om hans röst tillfaller den han önskar
vald som riksdagsman — olägenheter nog besvärliga för den stora allmän¬
heten, som önskar stadga i den vedertagna ordningen och frihet från
onödiga besvär. Deremot torde svårligen kunna uppvisas sådana eller andra
olägenheter af ifrågavarande reform, som tvärtom ur alla synpunkter kan
anses utgöra eu både nödig och nyttig grundlagsändring.
1 hvarje fall utvisar händelsernas förlopp eu alldeles bestämd tendens
hos valmännen att göra det omedelbara valsättet enrådande öfver hela landet.
För att undanrödja de af grundlagens lydelse framgående hindren för dess
allmännare antagande har vid flera riksdagar föreslagits dels att ändra ord¬
ningen mellan båda valsätten, så att omedelbara val blefve lagstadgad regel,
men återgång till medelbara val kunna af valmännen beslutas, dels att på¬
bjuda det omedelbara Valsättets uteslutande användning i städerna utan af¬
seende på landsbygden, och dels att göra omedelbara val obligatoriska öfver
hela riket.
Den förstnämnde af dessa utvägar kunde visserligen anses utgöra eu
eftergift åt auhängarnc af val genom elektorer. Och nog hlefve detta eu
rigtigarc sakernas ordning, att det mest använda valsättet utgjorde regel och
det mindre begagnade undantag. Men med en sådan anordning torde den
»medelbara» sidan blifva lika litet tillfredsstäld som nu den »omedelbara».
Olägenheterna qvarstode, endast eu omflyttning egde rum. En sådan än¬
dring torde ock i det allra närmaste komma att utvisa samma resultat som
Motioner i Andra Kammaren, Ko 27.
vid det sistnämnda af de tre alternativen eller de omedelbara valens obliga¬
toriska införande. Hittills bär nemligen, ehuruväl någon gång väckt för¬
slag om öfvergång från medelbara till omedelbara val afslagits, ingen enda
gång inträffat, att eu valkrets, der det omedelbara valsättet redan varit
infördt, genom valmännens fria beslut återgått till val genom elektorer. Då
så är fallet, vore knappast troligt, att sådan återgång skulle genom val¬
männens åtgörande komma att inträffa, sedan omedelbara val i grundlagen
gjorts till regel och redan börjat tillämpas.
Att göra de omedelbara valen obligatoriska ensamt för städerna kunde
val hafva skäl för sig, eftersom deras valkretsar två gånger fullständigt
öfvergått till dylika val, men dermed vore missförhållandet å landsbygden
icke afhjelpa och detta tarfvar rättelse lika väl som i städerna.
Under sådana förhållanden synes det enda rätta vara att ansluta sig
till det tredje alternativet och införa det omedelbara valsättet till uteslu¬
tande användning öfver hela riket. Detta vore eu följdrigtig tillämpning af
en enkel och klar, för alla fall lika regel, som öfver allt, der den hittills
tillämpats, visat sig ega de företräden, som riksdagsordningens författare fram¬
hållit. Hvad särskildt angår det lifligare intresse för valen, som detta sätt
är egnadt att väcka, så vinner det en synnerligt slående bekräftelse genom
den jemförelse mellan deltagandet i de omedelbara och medelbara valen,
som här ofvan finnes införd.
Till allt detta kommer, att olägenheten af nu gällande föreskrifter,
enligt livilka återgång till medelbara val oberoende af valmännens önskan
inträffar, så ofta valkretsarnes omfång förändras, på ett särdeles tydligt sätt
kommer att visa sig vid första tillämpningen af de genom 1894 års grund¬
lagsändring införda bestämmelserna om sättet för Andra Kammarens bildande.
I kraft af dessa bestämmelser kommer nemligen vid 1896 års val ett ovan¬
ligt stort antal kretsar både på landet och i städerna att mot sin vilja återgå
till val genom elektorer. Enligt den nya ordningen kommer antalet af lands¬
bygdens valkretsar att ökas från 145 till 150, och de kretsar, som bestå af
flera städer, skola ökas från 25 till 30 (eller möjligen 31). På landsbyg¬
den måste således fem domsagor, som nu välja hvardera en riksdagsman,
fördelas i två valkretsar, hvarigenom alltså tio nya kretsar uppstå, som för
längre eller kortare tid äro hänvisade till val genom elektorer. I städerna
kommer detsamma att inträffa med ett vida större antal kretsar, då tillkom¬
sten af fem eller sex nya stadskretsar medför en fullständig omstörtning af
nu gällande krotsindelning för städerna. Då uppgifterna om folkmängden
vid 1895 års slut, som skola läggas till grund för de nya valkretsarnes
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 27.
bildande, efter vanligheten knappast torde i fullständigt skick hinna fram¬
läggas af statistiska centralbyrån förrän frampå sommaren, kan regeringen
icke medhinna att utföra valkretsarnes reglering så tidigt, att beslut om
öfvergång till omedelbara val kan fattas inom de nybildade kretsarne, innan
de första riksdagsvalen förrättas. Uti detta missförhållande kan visserligen
ingen rättelse vinnas genom den grundlagsändring, som härmed ifrågasättes,
enär det afgörande beslutet om densamma, ifall den vinner Riksdagens bifall,
tidigast kan fattas vid den riksdag, som sammanträder först efter nyss¬
nämnda val. Men den rubbning i valsättet, som vid detta tillfälle utan val¬
männens önskan och oftast i strid med deras bestämdt uttalade vilja kommer
att inträda, utgör i sjelfva verket det mest talande skäl för nödvändigheten
af en ändring i nu gällande bestämmelser rörande valsättet uti det syfte,
som här blifvit antydt.
På grund af det anförda vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville förklara till grundlagsenlig be¬
handling hvilande följande förslag till ändrad lydelse af
nedanstående delar af gällande riksdagsordning:
o
§ 10. A landet förrättas valen inför domhafvanden
i den domsaga, till hvilken valkretsen hörer, eller, om
två domsagor äro förenade till en valkrets, inför domhaf¬
vanden i den af dessa domsagor, hvilken den största
folkmängden eger. I de valkretsar, som bestå af två
eller flera städer, förrättas valen inför magistraten i den
stad inom valkretsen, som eger största folkmängden. Vid
dessa val afgifvas rösterna särskildt för hvarje kommun
inför kommunalstämmas ordförande, magistrat eller den
för staden särskildt tillsatta styrelse; och skola för rö¬
sternas sammanräknande och fullmagts utfärdande åt
den, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen till
vederbörande valförrättare ofördröjligen insändas.
I stad (o. s. v. oförändrad t).
§ 17. Vid riksdagsmannaval tillkommer hvarje
röstande eu röst. Den, som (o. s. v. oförändradt).
§ 18. Konungens befallningshafvande åligger att,
när val till riksdagsman i Andra Kammaren erfordras,
derom underrätta vederbörande valförrättare, som låter tid
Motioner i Andra Kammaren, N:o 28.
9
och ort för valet i kyrkorna kungöra. Skulle i någon för¬
samling offentlig gudstjenst ej förrättas å söndag, då
kungörelsen bör uppläsas, skall på presterskapets an¬
modan vederbörande kronobetjent kungörelsen skyndsamt
kringsända.
Konstitutionsutskottet, till hvars behandling denna motion torde remit¬
teras, behagade åt ordalydelsen gifva den form, som anses lämpligast.
Stockholm den 24 januari 189G.
J. Andersson
i Lysvik.
tf:O 28.
Af herr J. AnderSSOll i Lysvik, med begäran om skrifvelse till
Kongl. Majd angående införande af helsovårdslära såsom
läroämne vid folkskolelärareseminariema m. m.
Vid förra årets riksdag väcktes af undertecknad följande motion (u:o 186):
Enär det genom redogörelse för samaritinstitutionens verksamhet i
Sverige och andra länder i vida kretsar biff vit bekant, att esomoftast
olycksfall förekomma, medförande skador, hvilkas behandling fordrar ett så
hastigt ingrepp, att läkarehjelp ej kan i rätt tid himla erhållas, t. ex.
häftiga pulsåderblödningar eller skendöd i följd af drunkning eller inandning
af kolos, dervid hvarje minut är dyrbar för lifsräddning;
Bill. till. Biksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 8 Raft. 2