Motioner i Andra Kammaren, N:n 197.
17
\:o 107.
Af herr J. Olsson från Stockholm m. fl., om ändrad lydelse af
13 § i kong!,, förordningen angående främmande tros¬
bekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.
Frågan om främmande trosbekännares befrielse från skyldighet
att deltaga i underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap
och kyrkliga inrättningar är icke ny. Redan år 1872 väcktes inom
Andra Kammaren motion i sådant syfte af herr W. Walldén. De skäl,
som då anfördes för en dylik befrielse, qvarstå ännu i dag oförminskade.
Och de hafva till och med fått ökad giltighet ej blott genom att an¬
talet främmande trosbekännare sedan dess mångdubblats utan äfven
derigenom, att dessa trosbekännare numera beröfvats den rösträtt, de
förut egt, under det deras skattebörda till statskyrkan ökats.
Orsaken till att denna vigtiga fråga ej blef löst i samband med
antagandet af 1873 års förordning angående främmande trosbekännare
torde vara att söka hufvudsakligast deri, att exemplen på den orättvisa,
som ligger i en dylik beskattning då ännu icke hunnit blifva så talrika
och i ögonen fallande som nu.
Af nämnda förordning framgår först och främst, att staten med-
gifver rätt till utträde ur statskyrkan endast åt sådana dissenters, som
bekänna sig till främmande kristen lära eller sådan religionsform, som
vid sidan af statskyrkan anses kunna främja statens sedliga ändamål
och intressen. Vidare framgår af förordningen, att staten ålagt dessa
främmande trosbekännare förpligtelse^ såsom statens organ vid sidan
af statskyrkan, till religionens och sedernas främjande. Under sådana
förhållanden måste det från statens egen synpunkt betraktas såsom
ytterst obilligt och orättvist, att dessa främmande trosbekännare, ehuru
Bill. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 35 Höft. 3
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
de hafva att underhålla sin egen religiösa verksamhet, hvilken ofta
krafvel- betydliga summor till underhåll af predikanter och prediko¬
lokaler samt till fattigunderstöd åt samfundets medlemmar, icke desto
mindre skola vara skyldiga att lika med dem, som tillhöra statskyrkan,
bidraga till underhållet af hennes presterskap och kyrkliga inrättningar.
Denna orättvisa blir så mycket större, då man tager hänsyn till
att främmande trosbekännare ej halva rätt att deltaga i besluten om
användningen af de medel, som de för kyrkliga ändamål tvingas att
erlägga. De hafva ingen rätt att deltaga i besluten, men väl skyldighet
att deltaga i de utgifter, som kräfvas för statskyrkoförsamlingarna och
deras presterskaps underhåll.
I andra länder, der ett särskildt kyrkosamfund framför andra
blifvit af staten erkändt med vissa företrädesrättigheter, har dock frågan
om dissenters frikallande från skatt till det af staten erkända kyrko¬
samfundet vunnit en* rättvisare lösning än hos oss, vanligen i samband
med antagandet af särskilda lagbestämmelser för dissenters. Så har
man i Finland i förordningen angående kristna religionssamfund af
annan protestantisk troslära än den evangeliskt-lutherska bestämt, att
hvar, som tillhör i landet bestående kyrkosamfund af annan sådan tros¬
bekännelse samt deltager i underhåll af dess presterskap och kyrko¬
betjening, skall vara frikallad från all personel afgift till presterskap
eller kyrkobetjening inom samfund af annan trosbekännelse. I Norges
Lov angaaende kristne Dissenters og andre, der ikke er Medlemmer
av Statskirken, heter det: »Dissentere er fritagne for personlige Ydelser
till Statskirken og dens Betjente». Äfven från egendomsskatt kan der
befrielse ega rum. I Danmark der folkkyrkan har vissa företrädes¬
rättigheter, så att den väl kan betraktas som statskyrka, äro de, som
tillhöra annat religiöst samfund, befriade från personlig skatt till denna
kyrka. I Frankrike och Nederländerna gäller som bekant, att alla de
olika religionssamfunden hafva rätt till erhållande af understöd af staten
för uppehållande af sin religiösa verksamhet.
Men oafsedt detta gifves det ett annat skäl för dissenters befri¬
else från ifrågavarande skattskyldighet, som är af större betydelse än
alla andra, nemligen att det alltid måste blifva ett samvetstvång för den,
som af lefvande öfvertygelse anslutit sig till ett främmande religions¬
samfund, att deltaga i underhållandet af den privilegierade statskyrkan,
hvars läror han ej gillar och hvars gudstjenstöfningar‘bjuda emot hans
religiösa känslor. Huru allvarsamt detta samvetstvång är, torde bäst
framgå åt ett exempel. Antag att en allvarligt religiös prest inom stats¬
kyrkan, som af hela sitt hjerta hyllade hennes läror, skulle tvingas att
19
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
betala skatt till understöd för metodisternas eller baptisternas eller
något annat dissentersamfunds verksamhet, hvilken han ogillar, vore ej
detta ett samvetstvång af mycket allvarlig beskaffenhet? Ingen lärer
vilja neka dertill. Förhållandet blir naturligtvis alldeles enahanda, om
en dissenterpredikant eller annan utom statskyrkan stående dissenter
tvingas att bidraga till underhåll af svenska kyrkan och dess presterskap.
Med åberopande af hvad vi ofvan anfört samt under hänvisning
till bifogade bilaga, som innehåller en fullständigare öfversigt af frågans
ställning i vårt och åtskilliga främmande länder, få vi vördsamt hem¬
ställa,
att Riksdagen behagade för sin del besluta att
13 § i kongl. förordningen angående främmande tros¬
bekännare af den 31 oktober 1873 skulle erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
Främmande trosbekännare är för sin person
och sin inkomst af kapital eller arbete befriad från
skyldighet att deltaga i afgifterna till svenska stats-
kyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga
ändamål äfvensom från de för särskilda kyrkliga för¬
rättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller
hennes presterskap eller betjening i annat fall än
att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verk-
stäld.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
Stockholm den 28 januari 1896.
J. Åt. Erikson. John Olsson.
A. Hedin.
E. J. Ekman.
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
Bilaga.
En bortglömd beskattningsfråga.
I.
Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta — skrefva
grundlagsstiftarne för åttiofem år sedan i vår främsta grundlag. Men
det ligger ej bortom mannaminne, att. detta grundlagsbud länge förblef
blott en död bokstaf, ty det tillståndet räckte ett hälft århundrade.
Först år 1858 upphäfdes den lag, enligt hvilken man ej långt derförut
dömt en person, som på en söndag inför tretton män och tjugu qvinnor läst
några stycken i Bibeln samt Fader vår, till 66 riksdaler 32 skilling banko
böter utom 3 riksdaler 16 skilling för »sabbatsbrott» eller, vid bristande till
gång, 28 dygns vatten och bröd — den lag, hvilken också med landsförvis¬
ning straffade den, som tredje gången »höll och tillät» en konventikel.
Och först 1860 upphäfdes landsförvisningsstraffet för affall från stats¬
kyrkan eller utspridande af »villfarande lära»: två år förut hade sex till
katolicismen öfvergångna qvinnor dömts till landsförvisning.
Fördragsamheten har omsider ombildat vår kyrkolagsstiftning,
och denna har gått fram i rigtning mot religionsfrihet, som ju är någon¬
ting annat och mer än blott »tolerans». Men det måste erkännas, att
ännu är ej i vårt land religionsfrihetens grundsats fullt genomförd ens
i den omfattning, som med tillvaron af en statskyrka är förenlig.
I visst hänseende har framåtskridandet till och med ledsagats af
en återgång, nemligen med hänsyn till »främmande trosbekännares»
skattskyldighet till statskyrkan. Den i sig sjelf rigtiga grundsatsen, att
i beslut om ett religionssamfunds angelägenheter ej andra böra deltaga
än dess egna medlemmar, har nemligen den svenska lagstiftningen mer
och mer tillämpat på det sätt, att den visserligen från deltagande i
besluten om statskyrkoförsamlings angelägenheter uteslutit frikyrko¬
församlingarnas medlemmar, men på samma gång bibehållit de senares
2.1
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
skattskyldighet till statskyrkan. Enligt sockenstämmoförordningarna af
1817 och 1843 samt prestvalsförordningen af sistnämnda år motsvarades
främmande kristna trosbekännares skattskyldighet af rösträtt, men denna
rösträtt har genom kyrkostämmoförordningarna och 1883 års prestval-
lag blifvit upphäfd. Ja, skattskyldigheten har utvidgats genom prest-
löneregleringarna. Enligt dessa uttages numera af alla skattskyldige
ersättning till prester för de fordom förekommande afgifter för särskilda
förrättningar, från hvilka främmande trosbekännare naturligtvis voro
fritagna. Och, åtminstone hvad Stockholm vidkommer, få dessa numera,
lika med statskyrkans medlemmar, icke blott skatta till hela prestaf-
löningen, utan derjemte och derutöfver till de »öfverskott» å prestlönings-
medel, som disponeras af kyrkostämman, i hvilkens beslut de ej ega
att deltaga. Hufvudstaden företer också den mycket litet tilltalande
egendomligheten, att medan statskyrkomedlemmar, som tillhöra de icke
territoriella församlingarna, äro fritagne från att för sina personer eller
för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter till kyrka och pre¬
sterskap i den territoriella församling, der de äro mantalsskrifna, dere¬
mot de medborgare, som icke tillhöra statskyrkan, äro underkastade
sådan skattskyldighet såväl för sina personer och för inkomst som för
fastighet.
För våra landsmän af den mosaiska bekännelsen tillkommer ytter¬
ligare skyldigheten att sj elfva bekosta fattigvård för sina behöfvande,
medan de lika med alla andra bidraga till den allmänna fattigvården.
Orättvisan i denna skattskyldighet till statskyrkan, ålagd personer
hvilka ej tillhöra denna kyrka, borde åtminstone numera statsmagtens
utöfvare ej kunna bestrida, sedan staten, genom legaliserande af försam¬
lingar af s. k. främmande trosbekännare, tydligen erkänt, att dessa verka
för just det samhällsändamål, för hvilket. väl statskyrkan får anses vara
till, eller folkets religiösa och moraliska upplysning och förädling. Och
den formella lagligheten af denna skattskyldighet har till och med, hvad
en del af densamma angår, uttryckligen förnekats af öfverståthållare-
embetet i Stockholm, som i ett utlåtande till Kongl. Maj:t den 21
november 1881 yttrade, att embetet icke känner något lagbud, som
ålägger främmande trosbekännare att för sina personer och för inkomst
af kapital och arbete bidraga till underhåll af svenska kyrkan och dess
presterskap.
Vid åtskilliga tillfällen har, dels genom riksdagsmotioner (den
första år 1872), dels genom petitioner, dels af en ledamot i den s. k.
skatteregleringskomitéen fråga väckts om en ändring af de ofvan
anförda bestämmelserna. Men Riksdagen har hittills afvisat hvarje för¬
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
slag — den liar ej ens velat medgifva eu sådan obetydlighet som »främ¬
mande religionsbekännares rätt att deltaga i kyrkostämmas beslut om
de folkskoleangelägenbeter, hvilka icke angå religionsundervisningen».
Kongl. Maj:t har funnit de ingifna petitionerna icke böra till någon åt¬
gärd föranleda. Och i skatteregleringskomitéen, som dock enligt
Riksdagens anhållan fick Kongl. Maj:ts uppdrag att, »efter fullständig
utredning af alla skatteförhållanden i riket uppgöra förslag till en rätt¬
vis fördelning af skattebördorna», nedslogos förslagen om en lindring
af ifrågavarande skattskyldighet med så hårda ord, att vi ej vilja upp¬
repa dem.
Skola vi derför antaga, att de magthafvande låta sig medvetet
ledas af oberättigade bevekelsegrunder, att de med vett och vilja till¬
sluta öron och hjerta för ett kraf, hvars rättmätighet de dock inse?
Vi vilja ej stanna vid eu så tröstlös tanke. Vi veta, huru fördom och
vana förvilla äfven ett eljest klart förstånd och rättrådigt sinne, och vi
veta, huru lång och mödosam vägen varit i många andra fall, innan man
vunnit ens någon allmännare och allvarligare uppmärksamhet för en
reformfordran, hvilkens billighet och rättvisa sedermera knappt någon
förnekat, efter att den eu gång, trots motstånd ännu i sista stunden,
blifvit genomförd.
Man har i denna sak ej handlat med den ihärdighet, som veder¬
bort. När en sådan fråga endast med långa mellanrum återkommer
inför representationen, har man vanligen vid ett senare tillfälle helt
och hållet eller i det närmaste förlorat den terräng, man vid föregående
tillfälle vunnit; glömskan har gjort sin gerning, och man får börja så
godt som på nytt. Det rätta sättet är, enligt vår tanke, att oförtröttadt
komma igen år efter år: synpunkterna, från hvilka frågan kan och bör
betraktas, äro så många, och det faktiska material, som erbjuder sig
till hennes belysande, så rikligt, att hon för hvarje gång skall framstå
i en allt klarare dager. De hittills anförda skälen emot hvarje förändring
hafva näppeligen underkastats en så uttömmande granskning, som de,
ej för sin egen men för sakens skull, förtjena. Bland dessa skäl före¬
komma t. ex. groft origtiga uppgifter om faktiska, fullt bevisliga och
oomtvistliga förhållanden; vederläggas ej sådana uppgifter, så blifva de
gång efter annan upprepade och trodda. Sålunda påstod lagutskottet
1872, att de kyrkliga bidrag, som icke utgå aj fast egendom, voro alltför
obetydliga, för att en lagförändring, hvarigenom dissenters befriades från
deras utgörande, kunde anses behöflig. Emellertid framgår af skatte-
regleringskomiténs tabeller, att — om vi nu hålla oss till blott ett af
de der kyrkliga bidragen — år 1878 i städerna utgingo till presterskapets
23
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
aflöning 704,192 kronor 50 öre för inkomst af kapital och arbete samt
169,635 kronor 82 öre »personliga utskjdder», summa 473,828 kronor
32 öre icke härrörande från fastighet, medan från denna kom ett
bidrag af blott 191,310 kronor 32 öre till prestaflöning: verkliga för¬
hållandet var således alldeles motsatt hvad utskottet uppgifvit! På lands¬
bygden var visserligen proportionen en helt annan, men det till prest-
aflöning från inkomst af kapital och arbete och i kapitationsafgifter
utgående bidraget, eller mer än 900,000 kronor, är dock ej en sådan
bagatell, att ej främmande trosbekännares andel deri skulle förtjena
någon uppmärksamhet. Vi hafva här blott talat om bidragen till aflöning
af statskyrkans presterskap. Men det bör ej glömmas, att den skatt
till statskyrkan, som andra religionssamfunds medlemmar äro under¬
kastade, icke afser blott prestaflöningen. Af kostnaden för kyrkobetje-
ningen på landsbygden år 1878 uttogos öfver 133,000 kronor af inkomst
samt såsom personliga och matlagsafgifter. Och ännu mer betyder den
omständigheten att numera, genom lagarna af 1 maj och 12 juni 1885
om skyldighet att bygga och underhålla prestgård, kyrka och socken¬
stuga, en betydlig del af kostnaden för dessa byggnader flyttats öfver
från fastighet till inkomst af kapital och arbete. I hög grad origtigt
redan, när det skrefs, har lagutskottets påstående om förhållandet mellan
de af fastighet och de icke af fastighet utgående »kyrkliga bidragen»
sedermera blifvit ännu mera missvisande.
Det lärer också ej vara alldeles onyttigt att inför dem, hvilka ega
att besluta om vidmagthållande eller afskaffande af den orättvisa, som
vi tala om, ådagalägga att Sverige intager en undantagsställning i detta
hänseende. Vi kunna väl dock icke tilltro oss att i en sådan fråga utan
vidare underkänna de rättsgrundsatser, som i andra stater länge sedan
erkänts af den allmänna meningen och tillämpats i lagstiftningen. Om
man t. ex. i våra grannländer och i Tyskland anser den skattskyldighet
till statskyrkan, som i Sverige är ålagd andra religiösa samfunds med¬
lemmar, såsom ett svårt intrång i religionsfriheten och ovärdig den
kyrka, till livilkens förmån orättvisan begås, torde vi böra lyssna till
och allvarligt begrunda en sådan, bland andra folk oomtvistad åsigt.
II.
Redan för mera än fyra årtionden sedan hade i Norge och Dan¬
mark religionsfrihetslagstiftningen, äfven med hänsyn till den särskilda
fråga, som nu sysselsätter oss, uppnått den ståndpunkt, att man i vårt
land frågar:
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
»Står svenska folket i bildning ett eller annat århundrade efter
sina skandinaviska starnförvanter, eller äro verkligen humanitet och akt¬
ning för andras tro ett drag, som mera hör till våra grannars än vår
nationalkarakter? Man frestas att göra denna fråga, då man betraktar
våra förhållanden och sammanställer dem med brödrarikenas.»
Yi läsa dessa ord i en tidskrift, hvilkens tendens och ändamål
utgifvaren sammanfattade i de tre orden: frihet, religiositet, nationalitet
(Nordisk tidskrift, utgifven af Aug. Sohlman, 1852).
Vid denna tidpunkt hade författaren af den uppsats om »frihet
och religiositet», ur hvilken vi anfört några rader, att åberopa, såsom
motsats mot det i Sverige herskande religionstvånget, föredömena från
två af våra grannländer — norska dissenterlagen af 1845 och danska
grundlagen af 1849. Sedan dess har äfven Finland ryckt framom
Sverige beträffande frågan om skattskyldighet för medlemmar af religions¬
samfund utom statskyrkan.
o o
»
I den nyss nämnda norska lagen af 16 juli 1845 stadgades i § 3,
att medlemmar af kristna, men ej till statskyrkan hörande menigheter
äro »fritagna från andra bidrag till statskyrkan och dess betjente än
tionde och de på egendomar, hvaraf de äro i besittning, hvilande bördor
eller afgifter». Och i § 12, att »de fattigväsendet, skolor eller andra
offentliga inrättningar i anledning af vissa kyrkliga handlingars före¬
tagande tillagda afgifter skola af dissenter erläggas i de fall, då dessa
kyrkliga handlingar skulle hafva för deras skull utförts, om de varit
medlemmar af statskyrkan», dock så att, i fall »någon andel i dylika af¬
gifter är tillagd kyrkan eller dess betjente, dissenter fritagas från
erläggande af denna andel».
Det var ej med afseende blott på dessa beskattningsföreskrifter,
ehuru visserligen äfven med hänsyn till dem, utan på grund af lagens
karakter i det hela, som den åberopade författaren anmärkte, att »många
af religionsfrihetens vänner i vårt land rigta sina blickar på dess
bestämmelser såsom i det allra närmaste lämpliga äfven för vårt land».
Han lät sig ock angeläget vara att visa, det lagen tillkommit, icke
obetänksamt och genom någon öfverraskning, utan, efter mogen öfver¬
läggning, efter grundlig, mångsidig och allvarlig pröfning, samt under
enig samverkan af de båda statsmagterna.
Sedan grundlagens förbud för judar att vistas i Norge blifvit upp-
Motioner i Andra Kammaren. N:o 197.
25
*häfdt år 1851, förklarades genom lag af 24 september samma år att
1845 års lag skulle gälla äfven mosaiska trosbekännare.
Under den hårda kamp, som i vårt land förts för religionsfrihet,
pekade man många gånger på den norska lagen af 1845 såsom en före¬
bild. Men ännu hafva vi, hvad beskattningssfrågan vidkommer, ej hunnit
så långt som till den ståndpunkt, hvilken den norska lagstiftningen
intog redan för femtio år sedan — under det åter Norge ej nöjt sig
med detta första steg, utan numera gått vidare.
Sedan tre år tillbaka har nemligen en ny »lag angående kristna
dissenter och andra, som icke äro medlemmar af statskyrkan» trädt i
stället för 1845 års lag. Lagen gäller icke blott »dissenter», hvarmed
förstås de, som bekänna sig till den kristna religionen utan att vara
medlemmar af statskyrkan; den gäller också för mosaiska trosbekännare,
endast undantagandes formen för äktenskaps ingående mellan kontra¬
henter, af hvilka den ena är af mosaiska bekännelsen.
Den nya lagen stadgar i § 4:
»Dissenter äro fritagna från personliga skattebidrag till statskyrkan
och dess betjente. När sådana bidrag innefattas i belopp, hvilka utta¬
xeras till kommunen såsom personlig skatt, afräknas de med ett af
kommunalstyrelsen bestämdt belopp vid beräkningen af de skattebidrag,
som falla på dem, hvilka under det skatteåret föregående året till och
med 30 september oafbrutet varit dissenter och inom nästföljande 15
oktober anmälts som sådana hos taxeringskommissionen. Kommunal¬
styrelsen bestämmer, om denna fritagelse också skall gälla egendoms-
skatt. Deremot äro dissenter ej fritagna från tionde och andra på fast
egendom hvilande afgifter och bördor.
Kommunalstyrelsen kan fritaga dissenter helt eller delvis för per¬
sonliga eller på deras fasta egendomar fallande kommunala skattebidrag
till folkskolan, helt dock endast, när de hafva eu folkskolan i det
väsentliga motsvarande, fullständig skola, som skolstyrelsen finner till¬
fredsställande, och derjemte icke för sina barn begagna sig af folk¬
skolan. Ansökan om sådan fritagelse ingifves inom 30 september det
år, som går närmast före skatteåret.»
Medan således enligt 1845 års lag dissenter voro frikallade blott
från sådan skatt till kyrka och presterskap, som icke uttaxerades å
fast egendom, kunna de numera af kommunalsstyrelsen frikallas äfven
från att deltaga i den del af kyrko- och prestskatten, som uttaxeras å
fastighet; i afseende å tionde och andra, oberoende af taxering på
fastighet »heftende Afgifter och Byrder» förblifver det vid hvad 1845
års lag föreskref. Men vidare kunna dissenter ock, under viss förut-
Bih. till Rilcsd. Prat. TAGG. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. .15 Häff. 4
26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
sättning, blifva af kommunalstyrelsen fullständigt fritagna från all uttaxe-»
ring, vare sig å fastighet eller annan förmögenhet eller inkomst, till
folkskolan.
Hvad första stycket af ofvanstående § 4 säger om dissenters frihet
från skatt till statskyrkan, gäller också, enligt § 24, alla dem, som
hvarken tillhöra kyrkan eller något annat kristet trossamfund.
in.
Danmarks grundlag innehåller den föreskriften, hvilken nu gält
i fyrtiofem år, att »ingen är pligtig att erlägga personliga bidrag till
någon annan gudsdyrkan än den, som är hans egen; dock skall enhvar,
som icke visat att han är medlem af ett i landet erkändt trossamfund,
till skolväsendet erlägga de lagstadgade personliga afgifterna till folk¬
kyrkan».
Huru ter sig detta grundlagsbud i den praktiska tillämpningen?
Härvid fästes uppmärksamheten först vid grundlagens § 3, som,
säger, att »den evangelisk-lutherska kyrkan är dansk folkkyrka och un-
derstödjes såsom sådan af statens. I Danmark består således en stats¬
kyrka, ehuru man gifvit den ett annat namn, som låter litet bättre. Och
till statskassans utgifter för denna stats- eller så kallade folkkyrka bi¬
draga äfven dissenterna genom sina skatter till staten.
Det är otvifvelaktigt att, så länge en statskyrka finnes till, det
skall blifva med ej ringa svårigheter förenadt att alldeles fullständigt
befria de statsborgare, som ej tillhöra statskyrkan, från all annan be¬
skattning för religiösa ändamål, än den som de utgöra till sitt eget
trossamfund. Ty om det ock ej kan påstås vara absolut omöjligt,
torde det dock medgifvas vara ganska vanskligt att frikalla dem från
hvarje andel i den kostnad, som statskassan bär för statskyrkoändamål.
I Danmarks grundlagsstiftande riksförsamling år 1849 gjorde man
gällande, att sådana statsutgifter, ehuru äfven dissenterne till dem
bidrogo, vore lika berättigade, som åtskilliga andra statsutgifter, hvilka
ej kunna sägas komma landets samtliga invånare till godo. Härvid
kunna dock två erinringar göras.
Den ena är att, eftersom dissenter, som äro i församling organi¬
serade, måste bära utgifter för sin gudsdyrkan, på samma gång de
genom sin skatt till staten deltaga i statskassans utgifter för statskyr¬
kan, detta förhållande således icke är jemförligt med det, att någon
kan falla på den idén att öfverklaga det staten gör utgifter, hvaraf han
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197. 27
ingen nytta har. Ty han befinner sig ej derför i samma belägenhet,
som den främmande trosbekännaren att ej blott skatta till ett institu-
tionsbebof, som han icke gillar (statskyrkan), utan derutöfver skatta
också till den institution af samma art, som den förres otillfredsstäl¬
lande beskaffenhet gjort nödvändig (hans egen kyrka). För att taga
ett exempel: en landtman, en industriidkare kan ju tilläfventyrs klaga
öfver, att han får skatta till universitetet, hvaraf han tror sig »ha ingen
nytta», men härmed följer icke att han och hans likatänkande behöfva
dessutom beskatta sig ytterligare för att bekosta ett fritt universitet.
Den andra anmärkningen är denna. Om det än med hänsyn till
stora svårigheter vid en alldeles ovillkorlig tillämpning af en princip
kan försvaras, att den får något låta jemka med sig, och att således
bidrag af dissenter till statskassans utgifter för statskyrkans ändamål
rätt väl kunna betraktas från en annan synpunkt än sådana bidrag
uttagna inom kyrkokommunen, så är det dock tydligt, att en sådan
praktisk lämplighetshänsyn ej kan anses för giltig, derest ej stats¬
utgiften för statskyrkan utgör blott en mindre betydande del af hela
kostnaden för denna institution. Annorlunda måste domen utfalla,
derest statskyrkans kostnad bures uteslutande eller i öfvervägande grad,
icke af församlingarna, utan af staten, och dissenterne skulle lika med
andra dertill bidraga, under det de allena bure utgifterna för sina egna
kyrkosamfund.
De praktiska svårigheter, som, så länge en statskyrka består,
skulle möta försöket att befria ej till statskyrkan hörande medborgare
från sin skatteandel i statens utgifter för statskyrkan, förekomma der¬
emot icke med hänsyn till kommunens (församlingens) skattebidrag till
statskyrkan. Detta är alldeles tydligt, när den borgerliga och den kyrk¬
liga kommunen äro åtskilda på sätt, som i vårt land skett genom 1862
års kommunallagstiftning för dessa två slag af kommunalt samhälle.
I Danmark, der en likadan åtskilnad ej förekommer, är emellertid
genom 1863 års lag om kommunalbeskattningen i städerna (utom Köpen¬
hamn) föreskrifvet att »kyrkan (och kyrkogården) behåller sitt särskilda
kassa- och räkenskapsväsen;» och det har näppeligen ådagalagts, att
detsamma ej skulle kunna gå för sig på landsbygden. Emellertid har
så ej skett, och deraf uppkommer någon olikhet i de ej till folkkyrkan
hörande medborgares skattepligt, hvilka bo i en stadskommun. Medan
de skattskyldige, som ej tillhöra folkkyrkan, i städerna slippa bidraga
till kämnärkassans utgifter för kyrkliga ändamål, kunna de i landskom¬
munerna få bidraga till vissa af kommunalkassan bestridda utgifter för
dessa ändamål, om nemligen amtsrådet tillåter, att nämnda kassa öfver-
28
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
tager vederlaget för högtidsoffer till prester och skollärare eller veder¬
laget för körslor och »Gangdagsarbejde» till kyrkor.
Grundlagen fritager, som vi sett från personliga bidrag, livilket
ord betyder motsatsen af reala, eller på fastighet hvilande skattebidrag
(tionde, dagsverken och körslor vid kyrkobyggnad o. s. v.), från bvilka
senare fastighetsegare, som ej tillhöra statskyrkan, icke äro frikallade.
IV.
Från landtdagen i Borgå 1809, som antog och erkände Finlands
förening med Ryssland, dock icke såsom en provins utan såsom en
förbundsstat, dröjde det ett drygt halfsekel, innan storfurstendömets
fyrastånds-representation kallades att sammanträda och omsider blef
medelpunkten för ett ny vaknande politiskt lif. Landtdagen samman¬
trädde första gången 1863—1864, således för blott trettio år sedan.
Och den finska landtdagen samlas ej årligen, den bar enligt landtdags-
ordningen ej grundlagsenlig rätt att sammankomma oftare än hvart
femte år, om det än synes blifva vedertagen regel att sammankalla
den hvart tredje år; landtdagarna under de sist förflutna trettio åren
hafva således ej varit många. Så mycket mera märkvärdigt är det att
betrakta, huru Finlands ständer, trots fyrakammarsystemets tunga arbets¬
sätt och många andra svårigheter, lyckats taga igen den tid som gick
förlorad under de femtio årens nödtvungna konstitutionella slummer.
Åtgärderna för den materiella och andliga utvecklingen, för reforme¬
rande af eh efterblifven lagstiftning och frukterna af detta ihärdiga
arbete erbjuda ett sällsynt skådespel af patriotiskt nit och politiskt
förstånd.
Man skall ej föreställa sig, att den finska folkrepresentationen
härvid blott eftergjort främmande, särskildt svenska mönster. I sjelfva
verket har den finska lagstiftningen i flere fall ilat framom de förmenta
förebilderna. Detta gäller bland annat i viss mån om beskattnings-
bestämmelserna i religionsfrihetslagstiftningen.
I Finland är evangelisk-lutherska kyrkan statskyrka. Kanske
skulle man, utan att göra sig skyldig till någon svår oegentlighet i
sak, kunna säga, att Finland har två statskyrkor, i ungefär samma me¬
ning som man kan säga, att Frankrike har flere statskyrkor, eftersom
flere åtnjuta bidrag från statens budget och medlemmarne ega full
rättsjemlikhet. Ty med stora flertalet evangelisk-lutherska kyrkor är
den »ortodoxa», den grekisk-ryska kyrkan jemlik i rättigheter. Denna
kyrka, hvilkens anor i Finland gå tillbaka långt in i medeltiden, räk¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197. 29
nade år 1886 medlemmar till ett antal 41,000, hvaraf mer än tre fjerde-
delar tillhörde Viborgs, åtta tusen och några hundra Kuopio samt cirka
1,100 Nylands län. Redan 1827 erhöllo finska undersåtar af grekisk¬
ryska bekännelsen tillträde till civil- och militärtjenst. Enligt landt-
dagsordningen ega de valrätt och valbarhet. I städerna drager stats¬
verket försorg om presterskapets aflöning, der församlingen ej förmår
bekosta den; på landsbygden utgöres den ungefärligen efter samma
grunder som det evangelisk-lutherska presterskapets. — Att grekisk¬
ryska trosbekännare icke få öfvergå till annan religion är eu dogmatisk
inskränkning i deras samvetsfrihet och, såsom lätt inses, ej den finska
lagstiftningens fel.
År 1866 — således före utfärdandet af dissenterlagen — utgjorde
katolikernas antal 2,272, och hade de ordnad kyrkoförvaltning och egna
kyrkor (i Helsingfors och Viborg), hvilket ännu år 1890 ej var fallet
med de fåtalige reformerte, baptister in. fl. Genom den i landet statio¬
nerade ryska armén har ett antal judar och muhammedaner inkommit
i landet, hvilka efter fullgjord militärtjenst bosatt sig i några af de
större städerna.
I ett afseende har religionslagstiftningen i Finland stannat långt
bakom de grundsatser, som efterhand gjort sig mer eller mindre full¬
ständigt gällande i andra civiliserade stater, efter att den i Frankrike
redan för hundra år sedan vunnit en fullständig seger — nemligen
hvad angår mosaiska trosbekännare, hvilka ej kunna förvärfva finsk
medborgarerätt och blott under vissa inskränkande vilkor ega att i
landet vistas. Men det är ej tvifvelaktigt, att denna fråga närmar sig
sin lösning; och det är sannolikt, att, om landtdagen årligen samman¬
trädde, åtminstone ett betydande steg redan skulle vara taget mot detta
måls rigtning.
Då den finska kyrkolagen 1869 medgaf rätt till utträde ur stats¬
kyrkan, och landtdagsordningen af samma år gjorde valrätt oberoende
af trosbekännelse — valbarheten deremot beroende af kristen trosbe¬
kännelse — bröt man med den från äldre tider ärfda tvångslagstift-
ningen. Principielt hade man sålunda erkänt religionsfrihetens stora
grundsats, men det återstod att genom närmare lagbestämmelser möjlig¬
göra dess praktiska tillämpning, och derhän kom man först tjugo år
derefter i och med de två lagarna af 11 november 1889, af hvilka den
ena gaf dissenter behörighet att bekläda embeten och tjenster, och
den andra angår »kristna religionssamfund i Finland af annan protestan¬
tisk troslära än den evangelisk-lutherska».
30 Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
Den senare lagen, § 18, säger: »Hvar som tillhör i landet bestå¬
ende kyrkosamfund af annan protestantisk trosbekännelse än den evan¬
gelisk-lutherska samt deltager i underhåll af dess presterskap och
kyrkobetjening, vare frikallad från all personalafgift till presterskap eller
kyrkobetjening inom samfund af annan trosbekännelse».
Härjemte äro att märka de tre förordningarna af 19 juli 1892 om
skyldighet att deltaga i byggande och underhåll af kyrka, om skyldighet
att deltaga i byggande och underhåll af prestgård i landets evangelisk¬
lutherska församlingar samt om presterskapets boställen. Den först¬
nämnda stadgar i § 1, att kyrka och med hvad dertill hörer skall byggas
och underhållas af alla dem, hvilka i församlingen erlägga aflöning till
dess presterskap, enligt samma grunder för detta besvärs fördelning å
de byggnadsskyldige, som för nämnda aflönings utgörande blifvit fast-
stälda eller eljest äro gällande. Enär nu de trossamfund, hvarom 1889
års lag handlar, äro delvis fritagna från att skatta till aflöning af stats¬
kyrkans presterskap (och kyrkobetjening), och kyrkobyggnadslagen
säger att byggnadsskyldigheten skall utgöras enligt de för prestaflöningen
gällande grunder, äro följaktligen nämnda trossamfundets medlemmars
skattskyldighet för kyrkas byggande och underhåll begränsad i alldeles
samma man, som deras skyldighet att bidraga till statskyrkopresternas
aflöning. Den andra och tredje af de nämnda lagarna stadga, att bygg-
nadskassor skola inrättas, och att församlingens bidrag till sådan kassa
utgöres af dem, som »i församlingen erlägga aflöning till presterskapet»,
och detta enligt samma grunder, »som gälla för deras deltagande i
aflöningsbesväret».
Det är således tydligt, att den, som »tillhör i landet bestående
kyrkosamfund af annan protestantisk trosbekännelse än den evangelisk¬
lutherska samt deltager i underhåll af dess presterskap och kyrkobetje¬
ning», är i lika måtto frikallad från deltagande i kyrkobyggnads- och
prestgårdsbyggnadskostnad, som från bidrag till presterskap och kyrko¬
betjening inom statskyrkan.
Det är emellertid påtagligt, att denna reglering af statskyrkan
icke tillhörande finska medborgares skattskyldighet ej är att betrakta
såsom definitiv. Vi kunna ej underlåta att fästa uppmärksamheten på
en högst anmärkningsvärd diskussion hos finska ridderskapet och adeln
vid 1877 års landtdag, af hvilken framgår en allmän önskan hos detta
stånd att fritaga främmande trosbekännare äfven från aflöningsbidrag
af fastighet till statskyrkans presterskap. En sådan anordning vore till
och med ingenting helt och hållet nytt i Finland. Sedermera senatorn
Mechelin erinrade om, att flere författningar, om än utfärdade i admi¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197. 31
nistrativ väg, redan rubbat det gamla förhållandet att alla jordlägenheter
i landet skola betala skatt till det evangelisk-lutherska presterskapet.
Han nämner författningar, som stadga, att »ifrån de lägenheter, som
egas eller på arrende innehafvas af grekisk-ryska trosförvanter, skall
den för närvarande gällande afgiften icke utgå till den lutherska presten,
utan till grekisk-ryska pastorn». Den ene efter den andre af de mest
betydande ledamöterna underkände billigheten och rättvisan i den prin¬
cipen, att dissenter skulle erlägga prestskatt af fastighet och att vid
en lönereglering för statskyrkans presterskap grundskatten af jord borde
öfvergifvas, och regleringen helt och hållet fotas på taxering, hvarigenom
statskyrkan ej tillhörande personer kunde fullständigt befrias från del¬
tagande i aflönandet af hennes presterskap.
V.
Vi hafva i det föregående undersökt, huru de fria religionssam¬
fundens ställning till statskyrkan i beskattningshänseende för närvarande
är reglerad i våra grannländer. Man skall väl ej påstå, att sakernas
gång varit så skiljaktig, att samfundsförhållandenas nuvarande skick är
så olika mot Norges, Danmarks och Finlands, att vi ingenting hafva att
lära af grannarna, samt att Bottniska viken, Öresund och Kölen om¬
kring vårt land bilda en gräns, innanför hvilken det är och ferblifver
rätt, som utanför densamma länge sedan erkänts för orätt. Men må¬
hända torde de finnas, som anse ett par tre småstaters föredöme otill¬
räckligt; — det är ej så ovanligt, att mångas omdöme om politisk rätt
och orätt mera påverkas af exemplens antal än af skälens beskaffenhet.
De skola väl åtminstone ej underskatta betydelsen af de lagstiftnings-
grundsatser, som gälla i det stora Tyska riket, således bland ett folk,
som räknar ett hälft hundrade millioner själar. Huru har lagstiftningen
i dessa tjugofem eller — om vi medräkna Elsass-Lothringen — 26
stater vårdat sig om upprätthållandet, från beskattningssynpunkt sedt,
af den religionsfrihet, som i hela Tyskland gäller för eu af folkets störa
»grundrättigheter»?
Våra läsare behagade påminna sig, hvad vi i en föregående upp¬
sats, den tredje i ordningen, yttrat om statskassans bidrag och om de
omedelbart från församlingsmedlemmarna utgående bidrag till statskyr¬
kan i ett land, der ej alla medborgare tillhöra denna kyrka. Vi hafva
visat, att främmande trosbekännares andel i statskassans utgifter för
statskyrkliga ändamål, om dessa utgifter ej utgöra mer än en mindre
del af hela kostnaden, rätt väl kunna annorlunda betraktas än de direkt
32 Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
inom kommunerna uppburna, mera betydande afgifterna för samma ända¬
mål. Under det de senare ej med något rätts- eller billighetsskäl
kunna ntkräfvas af andz-a än statskyrkans egna medlemmar, kan enligt
vår mening omdömet utfalla något annorlunda om den del af främmande
trosbekännares skatt till staten, som tages i anspråk för statskyrkans
behof. En dansk statsrätts] är are, professor Matsen säger med hänsyn
till det sätt, hvarpå denna beskattningsfråga är ordnad i Danmark, att,
om staten använder af de allmänna skattemedlen till statskyrkliga ända¬
mål, detta ej kan innebära någon »kränkning af den enskildes religiösa
öfvertygelse, då ej af honom personligen någonting kräfves till genom¬
förande af åtgärder, dem han kunde anse förderfliga för menniskorna i
tid och evighet. Deremot gör detta hänsyn till den enskilde sig gäl¬
lande, när af honom fordras bidrag för religiösa ändamål», och dela
ligger motivet för grundlagsbestämmelsen, att »ingen är pligtig att lemna
personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den som är hans egen».
Skilnaden mellan dessa tvenne fall är i sjelfva verket så uppen¬
bar, att lagutskottet år 1872 ej kunde undgå att se den och att det
fann sig manadt att söka öfverskyla den, hvilket gick så till, att utskottet
påstod, att de till statskyrkans presterskap direkt utgående afgifterna i
verkligheten äro — »afgifter till staten», om de än »mindre åskådligt
framstå» såsom sådana. Ett mot historiska sakförhållanden så stridande
påstående lär ej behöfva någon vederläggning.
För en sådan uppfattning skola den bestående orättvisans förfäk¬
tare fåfängt söka något stöd i de åsigter, som utpräglat sig i de tyska
staternas religionsfrihetslagstiftning.
Regeln är den, att utträde ur kyrkan medför upphörande af
skattskyldighet, och skälet är, att i och med utträdet den rättsgrund¬
sats, hvarå skattepligten hvilade, upphör att ega giltighet. I flera staters
lagar är uttryckligen sagdt, att skattskyldigheten upphör från den tid¬
punkt, då utträdet är ett enligt derför stadgade former fullbordadt,
rättsgiltigt faktum; och detsamma gäller äfven i andra stater, der det
ej är i lag uttryckligen sagdt. I vissa andra är en öfvergångstid före-
skrifven, under hvilken skattepligten till det religionssamfund, ur hvilket
man utträder, fortfar. Längst är denna öfvergångstid i Baden, der det
är föreskrifvet, att den, som utträder ur sitt hittillsvarande religions¬
samfund, är fortfarande till detsamma skattskyldig under två år (ut-
trädes-året oräknadt), så vida han icke tidigare blifver skyldig att ut¬
göra kyrkoskatt till en kyrkoförsamling af annan bekännelse.
Professor Arthur Benno Schmidt, i sin afhandling om »utträdet
ur kyrkan», diskuterar den frågan, hvilketdera är att föredraga, skatte-
33
Motioner i Andra Kammaren, N:o 197.
pligtens upphörande i och med utträdets rättsliga fullbordan eller en
kortare öfvergångstid. Han uttalar sig för det senare alternativet på
följande grunder. Staten bör ingalunda genom tryckande formaliteter
eller obilliga pekuniära anspråk försvåra utträdet ur en kyrka eller ett
religionssamfund. Ett sådant handlingssätt skulle stå i strid med den
författningsmässigt garanterade samvetsfriheten. Lika otvifvelaktigt
skulle en obegränsad utsträckning af skattepligten till det förra religions¬
samfundet motsäga den naturliga rättskänslan. Men tvenne omständig¬
heter äro att taga i betraktande. Staten eger rätt att genom visa
inskränkningar motverka sådant utträde, som blott bestämmes af pe¬
kuniära hänsyn. Och å andra sidan är det dess pligt att skydda kyr¬
kornas och religionssamfundens intressen och författningsenliga gruud-
inrättningar. Af nämnda rätt gör staten bruk, när den ej genast löser
den, som utträdt, från hans dittillsvarande bidragspligt. Och nämnda
pligt fullgör den, när den vidtager åtgärder, som hindra ögonblicklig
upplösning af en af dessa korporationer, när den förebygger — såsom
orden lyda i ett preussiskt kommissions-utlåtande — att »ej genom en
enkel utträdesanmälan inom 24 timmar samtliga de korporationens
medlemmar försvinna, som äro i stånd att betala», och sätta denna ur
stånd att uppfylla sina förbindelser. Men längre än denna hänsyn det
fordrar kan det icke försvaras att låta de utträdandes bidragspligt
fortfara; det skulle kränka rättskänslan och alltid kännas som ett
samvetstvång.
De bidrag, från hvilka den utträdande fritages, äro sådana som
berott af hans personliga medlemskap i kyrko- eller samfundskorpora-
tionen, men deremot icke realbördor, som antingen hvila på vissa
fastigheter eller å alla fastigheter inom området eller å alla fastigheter
af en viss klass och skola utgå tutan hänsyn till hvem egaren är.
Lagutskottet år 1872 yttrade sin farhåga, att en åt främmande
trosbekännare förunnad befrielse från skatt till statskyrkan skulle blifva
»en lockelse till utträdande ur svenska kyrkan». Och utskottet visste
ej annat skydd för denna kyrka, än att de, som lemnat den, skola be¬
tala permanent, oförminskad skatt till henne! De, som godkänna denna
tankegång, erkänna följaktligen, både att statskyrkan behof ver ett sådant
skydd och att det är henne värdigt. Men för den meningen finna de
ej medhåll i andra länder. Huru den bedömes t. ex. i Tyskland, kunna
vi lära af följande yttrande af den åberopade universitetsläraren. »Den
misstanken» — säger han — »att kyrkan för kyrkoskattens skull mot
deras vilja qvarhåller medlemmar, som äro hennes motståndare, den
misstanken skulle hvarje religionssamfund visa långt ifrån sig.»
Bih. till Biksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 35 Käft.
5