Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
1
Hus 123.
Af herr Fridtjuv Berg, om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minder¬
åriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn.
Inom allt vidsträcktare kretsar synes man under senaste tiden hafva
kommit till medvetande om den allvarsamma fara, som hotar vår samhälls¬
ordning genom den sedliga förvildningen hos en del af det uppväxande
slägtet.
En oroväckande yttring af denna sedliga förvildning utgör det stora
antalet unga förbrytare och framför allt den fortgående ökningen af detta
antal. I Fångvårdsstyrelsens berättelser finner man härom följande upp¬
gifter :
Å r
|
Inkomna straffarl*tsfångar under 20 år
|
Manliga
|
Qvinliga
|
Summa
|
1850
|
24
|
4
|
28
|
1855
|
50
|
7
|
57
|
1860
|
125
|
29
|
154
|
1865
|
161
|
25
|
186
|
1870
|
199
|
26
|
225
|
1875
|
180
|
34
|
214
|
1880
|
233
|
18
|
251
|
Bill. till Riksd. Prof. 13!)G. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Haft. (Kris 123—127.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
År
|
Inkomna straffarbetsfångar under 20 år
|
Manliga
|
Qvinliga
|
Summa
|
1881
|
245
|
31
|
276
|
1882
|
264
|
29
|
293
|
1883
|
201
|
33
|
234
|
1884
|
206
|
29
|
235
|
1885
|
203
|
27
|
230
|
1886
|
182
|
26
|
208
|
1887
|
206
|
24
|
230
|
1888
|
158
|
23
|
181
|
1889
|
228
|
27
|
255
|
1890
|
197
|
25
|
222
|
1891
|
222
|
33
|
255
|
1892
|
219
|
27
|
246
|
1893
|
266
|
28
|
294
|
1894
|
286
|
29
|
315
|
Huru dessa unga straffarbetsfångar varit fördelade på de olika ålders¬
klasserna framgår af följande ur samma berättelser hemtade uppgifter:
År
|
Straffarbetsfångar
|
inkomna
|
vid fylda
|
Summa
|
14 år
|
15 år
|
16 år
|
17 år
|
18 år
|
19 år
|
1881
|
—
|
20
|
43
|
68
|
65
|
80
|
276
|
1882
|
3
|
22
|
52
|
47
|
77
|
92
|
293
|
1883
|
—
|
15
|
*33
|
54
|
46
|
86
|
234
|
1884
|
—
|
9
|
32'
|
53
|
61
|
80
|
235
|
1885
|
—
|
19
|
23
|
48
|
56
|
84
|
230
|
1886
|
—
|
18
|
25
|
53
|
36
|
76
|
208
|
1887
|
—
|
24
|
42
|
59
|
52
|
53
|
230
|
1888
|
—
|
14
|
27
|
43
|
35
|
62
|
181
|
1889
|
2
|
18
|
28
|
59
|
72
|
76
|
255
|
1890
|
1
|
12
|
30
|
46
|
62
|
71
|
222
|
1891
|
2
|
12
|
37
|
55
|
69
|
80
|
255
|
1892
|
—
|
13
|
40
|
53
|
58
|
82
|
246
|
1893
|
1
|
19
|
48
|
60
|
81
|
85
|
294
|
1894
|
—
|
30
|
52
|
62
|
75
|
96
|
315
|
Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
3
Dessa uppgifter visa, att antalet af uti vårt land till straffarbete
dömda uuga förbrytare för närvarande i det hela taget synes vara i
stigande.
På samma sorgliga företeelse bäntyder ock kriminalstatistiken inom
nästan alla andra land. Så i Tyskland, Österrike, Ungarn, Frankrike,
Italien, Holland, Danmark och Norge m. fl. (Se härom bland annat »Die
Behandlung jugendlicher Yerbrecher lind venvahrloster Kinder» af d:r
H. Appelius, »fiber die Behandlung der verbrecherischen und arg ver-
wahrlosten Jugend in österreich» af prof. Alois Zucker, »Betänkning fra
Kommissionen angående Statstilsyn med Borneopdragelsen», Köpenhamn
1895, samt »Udkast til Lov om sedelig forkomne og vanvyrdede Borns
Behandling med Motiver» af d:r B. Getz, Kristiania 1892).
Om det vid bedömandet af statistiska uppgifter i allmänhet är af
vigt, att man ej låter förleda sig till förhastade slutsatser, så gäller detta
varsamhetsbud visserligen i allra högsta grad på det kriminalstatistiska
området. Antalet åtalade förbrytelser står helt visst icke i något konstant
förhållande till antalet verkligen begångna förbrytelser, utan det beror der¬
jemte i högst väsentlig mån af andra omständigheter: dels af de tid efter
annan vidtagna förändringarna i strafflagstiftningen och i rättsskipningens
organisation, dels af den större eller mindre stränghet, hvarmed måls¬
egande och åklagaremagt under olika tider och på olika orter finna sig
böra beifra de af minderåriga förbrytare begångna lagöfverträdelserna.
Att af den nu tillgängliga kriminalstatistiken vilja sluta sig till ett
växande sedligt förderf skulle vara så mycket mera obetänksamt, som ju
brottsligheten icke får bedömas blott efter lagöfverträdelsernas antal, utan
äfven efter deras art, d. ä. efter den större eller mindre ondska och rå¬
het, hvaraf de äro ett uttryck. Och äfven om man finge antaga, att en
tillväxt i antalet beifrade förbrytelser utvisade en tillväxt i antalet verk¬
ligen begångna sådana, och denna senare en tillväxt i brottslighet, så vore
härmed naturligtvis ingalunda bevisadt, att nationens sedliga nivå i det
hela skulle befinna sig i sjunkande. Förbrytarebefolkningen inom en na¬
tion utgör ju i alla fall endast ett mindretal, och dess tillbakagång i
moraliskt afseende kunde mångfaldigt uppvägas af en samtidigt härmed
fortgående sedlig förbättring hos det stora flertalet.
Med allt erkännande häraf står det likväl fast, att de statistiska
uppgifterna synas tyda på en tilltagande brottslighet hos ungdomen inom
nästan alla land. Lemnas de sålunda gifna antydningarna obeaktade, så
är fara värdi, att den sedliga förvildning, hvari lagöfverträdelserna hafva
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
sin upprinnelse, kommer att sprida sig till allt vidsträcktare kretsar af
det uppväxande slägtet, hvaraf följden måste blifva, att framtidens mensk¬
lighet sjunker ned till en lägre moralisk ståndpunkt än den, hvarpå nu¬
tidens befinner sig.
Det har under sådana förhållanden varit helt naturligt, att frågan
om brottsligheten bland de minderåriga under den senaste mansåldern
tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i främsta rummet gifvetvis
inom de kretsar, som af denna fråga omedelbart beröras, nemligen å ena
sidan kriminalisterna, å andra sidan skolmannen, framför allt folkskole-
männen.
Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröf¬
ning torde vara den bland dem vunna erfarenheten om fängelselifvets
förderfliga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hafva de kommit
till insigt derom, att förbrytare, hvilka ännu befinna sig i barndoms- eller
öfvergångsåldern, icke hafva sin rätta plats i fängelset, samt att de ofta
utgå ur detta vida sämre än de gingo der in. Folkskolemännen åter
hafva under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att steg för steg följa
det ondas utveckling samt att uppdaga de källor, hvarur det hemtar sin
näring. De hafva dessutom haft flera särskildt tvingande anledningar att
med fiffigaste intresse omfatta denna fråga. De unga lagöfverträdarne
hafva nemligen så godt som undantagslöst framgått ur kretsen af dessa
vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom sina skolförsummelser
och sitt dåliga uppförande bereda läraren de bittraste bekymmer och i
hög grad neutralisera honom i hans arbete. Ofta är det just efter dessa
barns beteende, som allmänheten bildar sig sina föreställningar om folk¬
skolans uppfostrande verksamhet, hvadan omdömena härom icke kunna
blifva annat än vilseledande och orättfärdiga. Härtill kommer, att barn
af ifrågavarande slag naturligtvis måste utöfva eu i hög grad demorali¬
serande inverkan på sina kamrater, hvadan deras tvungna samvaro med
välartade barn innebär eu upprörande orättvisa så väl mot dessa som mot
deras föräldrar.
Af nu antydda skäl har lämpligaste behandlingen af minderåriga för¬
brytare och vanartade barn allt mer blifvit eu brännande fråga bland tän¬
kande kriminalister och skolman samt öfriga för social-etiska och social-peda-
gogiska spörsmål intresserade personer. Så i utlandet; så äfven hos oss.
Sverige har, som bekant, med afseende på strafflagstiftningens och fång-
vårdsväsendets reform i allmänhet hållit sig i främsta ledet bland Europas
Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
5
nationer. Redan tidigt hafva våra kriminalister haft uppmärksamheten
fästad vid nödvändigheten af att söka hämma förbrytarebefolkningens fort¬
gående rekrytering på grund af ständig tillströmning utaf unga brottslingar,
och sedan lång tid tillbaka har fångvårdsstyrelsen i sina berättelser år
efter år påpekat den fara, som här hotar. Tidigt hafva ock från upp-
fostrarnes sida starka röster höjt sig för det ondas förebyggande och hämmande
genom de vanartade och brottsliga barnens hänvisande till enkom för dem
upprättade räddnings- och förbättringshem. Uttalanden i denna rigtning
hafva tid efter annan framkommit inom skolpressen samt från folkskole¬
lärareföreningarna i olika delar af vårt land, särskild! från hufvudstadens,
och under de senaste åren har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folk¬
skolelärareförening för frågans utredning genom tvenne för ändamålet ut¬
sända resestipendiater inhemtat underrättelser om de anstalter af ifråga¬
varande art, som finnas så väl i vårt eget land som i Norge, Danmark,
Skottland och England.
Af åtskilliga tecken att döma synes äfven den stora allmänhetens
intresse nu mera vara väckt för denna betydelsefulla angelägenhet. De
berättelser, som pressen under senaste tiden gång på gång haft att med¬
dela om våldsdåd, föröfvade af minderåriga, samt om formliga förbrytare¬
ligor, bestående af halfvuxen ungdom, hafva inom allt vidsträcktare kretsar
bragt det medvetandet till lif, att samhället här låtit en svår försummelse
komma sig till last, och att denna försummelse måste i möjligaste mån
godtgöras, och detta med snaraste, så vida vi ej med visshet skola gå en
mörk framtid till mötes.
Att en förbättring är möjlig, derom hafva vi lyckligtvis ett oveder¬
sägligt bevis. Det fins i Europa verkligen ott enda rike, som på detta
* område skiljer sig från de öfriga och kan förete en statistik med år för
år sjunkande brottslighet hos de minderåriga samt med deraf i sinom tid
följande minskad brottslighet äfven hos de vuxna. Det är det britiska.
Följande uppgifter rörande förbrytare i England och Wales synas i detta
hänseende mycket talande:
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
Å r
|
Förbi
|
y tare
|
År
|
Förbrytare
|
under 16 år
|
öfver 16 år
|
under 16 år
|
öfver 16 år
|
1861
|
8,801
|
103,343
|
1878*
|
(4,384)
|
(86,383)
|
1862
|
8,349
|
117,126
|
1879
|
6,810
|
165,843
|
1863
|
8,459
|
121,068
|
1880
|
5,579
|
160,684
|
1864
|
8,857
|
118,149
|
1881
|
5,483
|
173,723
|
1865
|
9,640
|
116,398
|
1882
|
5,700
|
175,360
|
1866
|
9,356
|
114,935
|
1883
|
5,275
|
172,239
|
1867
|
9,631
|
121,767
|
1884
|
4,879
|
171,588
|
1868
|
10,079
|
133,078
|
1885
|
4,813
|
158,096
|
1869
|
10,314
|
146,940
|
1886
|
4,924
|
165,952
|
1870
|
9,998
|
147,225
|
1887
|
4,842
|
158,517
|
1871
|
8,977
|
140,127
|
1888
|
5,065
|
165,952
|
1872
|
9,363
|
137,710
|
1889
|
4,366
|
158,517
|
1873
|
9,359
|
146,054
|
1890
|
3,872
|
150,780
|
1874
|
8,943
|
148,837
|
1891
|
3,855
|
147,691
|
1875
|
7,212
|
154,276
|
1892
|
4,036
|
156,589
|
1876
1877
|
7,138
7,582
|
167,160
168,074
|
1893
|
2,924
|
148,538
|
Af denna tabell framgår, att antalet yngre förbrytare var i stigande
till och med år 1869, men att det sedan dess befinner sig i ett nästan
oaflåtligt sjunkande, samt att verkningarna af detta sjunkande från och
med år 1883 visat sig i ett fortgående sjunkande äfven af antalet äldre
förbrytare.
Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande är lätt funnen. Den
ligger deruti, att staten allt sedan 1850- och 1860-talen kraftigt tagit
saken om hand. Den har genom sin lagstiftning föreskrifvit »tvångs-
uppfostran» för sådana, som häraf äro i behof: för de minderåriga brottslin¬
garna i förbättringshem (Eeformatory School Acta 1854 och 1866), för
de vagabonderande och vanartade barnen i räddningshem och dermed be-*
slägtade anstalter (Industrial School Acta 1857, 1861 och 1866, Elemen-
tary Education Acta 1870 och 1876 samt Industrial School Amendment
Act 1880). Den har vidare genom storartade anslag främjat upprättandet
af dylika hem, så att deras verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning
och anordnas på för ändamålet lämpligt sätt, och den har slutligen under¬
* Endast för ena halfåret; för det andra saknas uppgifter.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
7
kastat dem en sakkunnig och noggrann inspektion. Enligt den senast ut¬
gifva inspektionsberättelsen funnos under 1894 i Storbritannien icke mindre
än 227 af staten understödda anstalter af förevarande slag: 50 förbättring s-
hem (Reform atory Schools), 141 räddningshem (Industrial Schools), 14 skol¬
kar ehem (Truant Schools), och 22 räddningsskolor (Day Industrial Schools).
Af dessa inrymde förbättringshemmen 5,587 gossar och flickor, räddnings¬
hemmen och skolkarehemmen 24,683 samt räddningsskolorna 3,251. För-
bättringshemmens samlade utgifter uppgingo till 109,874 pund sterl. 11 s.
6 d., räddnings- och skolkarehemmens till 365,775 pund sterl. 15 s. 5 d.
och räddningsskolornas till 29,854 pund sterl. 7 s. 1 d. Statsbidraget
utgjorde för det första slaget af anstalter 72,676 pund sterl. 12 s. 9 d.,
för det andra 196,222 pund sterl. 4 s. 3 d. och för det tredje 7,712 pund
sterl. 13 s. 2 d.
Sådana uppoffringar för ett dylikt ändamål betraktas i Storbritannien
såsom en synnerligen god statshushållning; härom äro alla partier der
ense, de konservative lika väl som de liberale.
Att äfven i vårt land ett ganska stort antal förbättrings- och rädd-
ningsanstalter är af nöden, derom lär ingen sakförståndig kunna hysa
något tvifvel. I fråga om förbättringshemmen är behofvet uttryckligen
erkändt i nu gällande strafflags kap. 5 § 1, hvilken bemyndigar domstol
att rörande brottsligt barn efter omständigheterna förordna, att det »af för¬
äldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga hemma
i huset rättas skall eller i allmän uppfostringsanstalt insättas, om tillgång
dertill finnes». I öfverensstämmelse härmed bruka ock minderåriga brotts¬
lingar dömas till intagning i den med statsmedel understödda åkerbruks¬
kolonien på Hall. Huru otillräcklig denna för ändamålet är, framgår
emellertid tydligt af det kända förhållandet, att för närvarande ensamt
inom hufvudstaden gå en hel del gossar, som blifvit »dömda till Hall»,
men af brist på plats ej kunna komma in. Under tiden kunna de straff¬
löst förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga påföljden blir
nemligen den, att de för andra, tredje eller fjerde gången dömas till Hall,
utan att dock der vinna inträde. Hvilken uppfattning af samhällets magt
och myndighet, som dylika barn komma att erhålla och bland sina kam¬
rater utbreda, det låter lätt tänka sig.
De förbättrings- och räddningshem, som utan stöd af statsbidrag blifvit
upprättade på olika orter i vårt land (Lindgreuska trasskolan i Stockholm,
Räddningsinstitutet i Råby, Räddningsinstitutet på Hisingen, Hallauds läns
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.
räddningshem på Mäshult, Räddningshemmet Margretelund vid Lidköping,
Fröbergska stiftelsen vid Kalmar m. fl.), berättiga till den förhoppning,
att man hos så väl enskilda personer som kommuner och landsting har att
påräkna en stor offervillighet för anstalter med detta syfte, samt att ett
tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå, så vida nemligen
staten äfven hos oss trädde emellan dels genom beviljande af anslag, dels
genom vidtagande af de lagstiftningsåtgärder, som kunna för ändamålet
anses erforderliga.
Då det emellertid synes mig gifvet, att inga mera ingripande beslut
i nu antydda rigtning kunna af Riksdagen fattas, innan densamma varit
i tillfälle att på grund af omsorgsfull undersökning bilda sig en klar före¬
ställning om hvad i saken kan och bör göras, får jag härmed hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kong]. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för beredande
af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn.
Stockholm den 28 januari 1896.
Fridtjuv Berg.
I motionens syfte instämma:
J. Persson.
C. G. Thor.
Johannes Svensson.
J. Lindgren.
A. F. Broström.
Lars Eriksson.
E. A. Zotterman.
Joll. Er. Nordin.
E. Norman.
J. A. Fjällhäclc.
O. Walter.
Joll. Johansson, Stockh.
Magnus Höjer.
Edvard Wavrinsky.
Gustaf Ericsson. •
Sven Palme.
P. Norberg.
David Bergström.
W. Styrlander.
Curt Wallis.
C. J. Hammarström.