Motioner i Andra Kammarenr N:o 119.
11
Iso 119.
Af herr C. J. Öberg’, angående ändrad lydelse af 30 § regerings~
formen.
Regeringsformens § 30 lyder som bekant sålunda: »Konungen eger att,
på det sätt förr öfligt varit, tillsätta kyrkoherdebeställningar i regala pastorater.
De så kallade konsistoriella gäll vare vid deras valrätt bibehållna.»
Skälen till detta grundlagsstadgande synas hafva varit, att Kongl.
Maj:t skulle hafva tillfälle att genom förlänande af presterliga embets- och
tjenstebefattningar belöna män, som i ena eller andra afseendet å den and¬
liga odlingens fält, vare sig inom kyrkan eller skolan, utmärkt sig för nit,
redlighet och dugande förmåga.
Också eger Kongl. Maj:t genom detta grundlagsstadgande att i de s. k.
regala pastoraten, utan afseende å församlingarnas uttalade önskan, utnämna
kyrkoherdar, ett förhållande som det nu torde vara på tiden att afskaffa,
då detta stadgande i stället för att, såsom ursprungligen åsyftats, vara till
gagn för kyrka och stat, nu snarare verka raka motsatsen.
Bland vår tids likställighetskraf i månget och mycket torde frågan om
de olika församlingarnas likställighet vara en af dem, som särskildt förtjena
att beaktas, och detta såväl för att betrygga kyrkans anseende och befästa
bandet, hvilket sammanhåller vår kyrkliga ordning, som för afvärjande af
missnöje, hvarför vi icke heller böra tveka att taga steget fullt ut och
göra de regala pastoraten likstälda med de konsistoriella i afseende på rätten
att sjelfva utse sina själasörjare.
Många praktiska skäl, förutom den enklaste rättvisa, tala för denna
reform. Man behöfver för visso icke upptaga tiden med att påvisa enskilda
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.
exempel, ty sådana hafva mött oss och möta oss fortfarande från alla håll.
Och den skada, som statskyrkan tillskyndas genom ett af olämpliga kyrk¬
liga välförhållanden framkalladt missnöje, är af mera ingripande betydelse,
än mången torde föreställa sig.
Vill man upprigtigt statskyrkans väl, måste man i främsta rummet
arbeta deruppå, att de befintliga orsakerna till klander och missnöje varda
undanröjda.
Då Kong], Maj:t till kyrkoherdar i regala pastorat kan utnämna hvilken
kompetent person han dertill finner för godt, och detta äfven om försam¬
lingarna med den dem medgifna rätt enhälligt kallat en annan, så synes det mig,
som om detta regeringsformens stadgande innebure eu orättvisa, hvilken det
voro alla skäl att ju förr dess hellre undanrödja. Tv rättvisa och billighet
synas mig fordra, att, då presterliga beställningar i regala pastorat skola
tillsättas, äfven dessas församlingsbor, hvilka sjelf va ju aflöna dessa sina
tjenare, böra ega bestämmande rätten i eu för dem så vigtig angelägenhet som
den om val af själasörjare. Af dessa vals lyckliga utfall hafva gifvetvis
församlingsborna största intresset, och föredömena från både de konsistoriel!a
pastoraten och folkskoleväsendet ådagalägga, att församlingarna icke miss¬
brukat den valrätt, som redan kommit dem till del.
Erfarenheten har visat och visar, huru nödvändigt det är, att försam¬
lingarna ega denna rätt att sjelfva utse sina prestman, för att förhållandet
mellan själasörjaren och hans församlingsbor skall blifva godt och preglas
af det ömsesidiga förtroende, den aktning och kärlek, utan hvilka intet verk¬
ligt och beståndande eller fruktbärande religiöst samlif kan tänkas.
Det är ju lika oegentligt som det är orättvist, att en del församlingar
skola nödgas hålla till godo med den kyrkoherde, Kongl. Maj:t vill tilldela
dem, medan åter andra ega rätt att sjelfva utse sina. Det förekommer ju
exempelvis att personer, hvilka mera utmärkt sig i skolans än i kyrkans
tjenst, tilldelas goda pastorat, ofta kanske med förbigående af väl meriterade
prestman; inen då min åsigt är, att det är presterna, som skola vara till
för församlingarna, och icke församlingarna, som skola vara till för presterna,
synes mig ett sådant förfaringssätt icke längre kunna gillas.
Någon skälig grund borde icke heller kunna anföras för det nu rådande
förhållandet eller rättare missförhållandet, att af rikets församlingar blott de
till konsistoriclla pastorat hörande skola anses kompetenta att sjelfva utkora
sina prestman, medan andra, såsom de regala, hvilka i regeln äro de större,
skola anses inkompententa härtill. Förmågan torde väl icke få anses vara
mindre hos de sistnämnda och viljan att sjelfva kora sina herdar icke heller.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.
13
Hvarför då beröfva dem denna rättighet, som är nödvändig för att bibe¬
hålla dem i deras aktning och tillit till presterskapet och som bör utgöra
ett af de mera vigtiga banden, som skola hålla statskyrkan samman?
•lag håller alltså före, att, för undvikande af klander och missnöje och
för att bidraga till betryggandet af statskyrkan som institution, det här
ofvan berörda gruudlagstadgandct bör ändras derhän, att de regala pastoraten
likställas med de konsistoriella.
På grund af hvad sålunda i korthet anförts, får jag härmed hemställa,
det måtte Riksdagen antaga nedanstående förslag
. till ändrad lydelse af 30 § regeringsformen att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:
§ 30.
Presterliga embeten och tjenster i församlingarna
tillsättas genom val af församlingarnas i kommunalt
hänseende röstberättigade medlemmar på det sätt och med
de inskränkningar i församlingarnas rätt, som angifvas
uti särskild lag, hvilken af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftas.
Om remiss till konstitutionsutskottet anliålles.
Stockholm den 27 januari 1890.
C. J. Öberg.