14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
No 106.
Af herr M. IVi. Höjer, om skrifvelse till Konyl. Maj:t angående
förbud, mot vadhållning genom s. k. totalisator.
Den 30 juli 1893 hade skånska fältridtklubbens kapplöpningskomité
å exercisfältet vid Baus i förening med kapplöpning anordnat en s. k.
totalisator, en inrättning enligt komitén afseende att bland allmänheten för¬
medla vadhållning å de hästar, som i kapplöpningen deltogo. I följd här¬
af instämdes efter kapplöpningens slut fältridtklubbens ledamöter af veder¬
börande åklagare inför Luggude häradsrätt, och ansvar yrkades å dem enligt
2 § i kongl. förordningen angående förbud mot lotterier m. m. den 6 aug. 1881
eller enligt 18 kap. 14 § strafflagen angående äfventyrligt spel. Härads¬
rätten förklarade i utslag den 27 november 1893 svarandenas förfarande icke
vara af beskaffenhet, att ansvar enligt de af åklagaren åberopade lagrum
derför kunde ådömas samt ogillade för ty hela åtalet. Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, dit målet af käranden fullföljdes, fann genom utslag den 1
juni 1894 skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring af häradsrät¬
tens utslag, och hofrättens dom faststäldes efter nytt vad af högsta dom¬
stolen den 1 augusti 1895. Dermed var totalisatorn legaliserad i vårt land,
och några veckor, sedan högsta domstolens dom fallit, användes den å
nyo vid kapplöpningarna å Lindarängen invid Stockholm.
Det har gått här som i många andra land, der praxis länge synes
hafva vacklat. I Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien, England och
Förenta staterna anses kapplöpningsvaden i det hela såsom hasardspel och
äro derför straffbara, men den särskilda form af desamma, som kallas tota-
lisatorsvaden, äro i allmänhet under vissa vilkor tolererade antingen af la_
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
15
gen, såsom i England, eller i strid mot lagen genom ett administrativt
förordnande, såsom i Tyskland, der den preussiska förvaltningen genom en
Cirkularverfassung den SO augusti 1886 tillåtit hållande af totalisator. Äfven
i Frankrike är totalisatorn på administrativ väg auktoriserad sedan 1888.
Att de svenska domstolsinstahsernas utslag i det riksbekanta totalisators-
målet från Skåne blefvo sådana de blefvo, berodde naturligtvis derpå,
att totalisatorsvaden enligt domstolarnes förmenande icke kunde rubriceras
vare sig såsom lotteri eller såsom »äfventyrligt spel» och att i följd deräf
de åberopade lagrummen i målet icke kunde hafva någon tillämpning. Jag
skall icke tillåta mig någon som helst kritik af domstolarnes utslag, så
mycket mindre som i allt fall lagens nuvarande ordalydelse i den punkt i
18 kap. 14 § strafflagen, der det talas om »hållandet af hus» kan hafva
lagt ett bestämdt formelt hinder i vägen för svarandenas fällande till ansvar.
Man har emellertid icke ansett totalisatorsvaden kunna hänföras under det
särskilda slag af hasardspel, som kallas lotterier, emedan de afgöras icke
genom lottdragning, utan genom »täflan mellan afsigtligt verkande mensk-
liga krafter»; och i denna uppfattning kan jag för min del instämma. Men
man har ej heller ansett dem vara »äfventyrliga spel» eller egentliga ha¬
sardspel, emedan utgången af dem icke bestämmes hufvudsakligen af slum¬
pen, utan af de täflandes, a. v. s. hästarnes och ryttarnes, skicklighet, hvil¬
ken åter af de sakkunnige läte sig på förhand uppskattas och beräknas;
de vore att anse såsom konst- eller skicklighetsspel och sålunda icke fal¬
lande under 18 kap. 14 § strafflagen. Äfven denna teori skulle jag kunna
biträda, men endast under vilkor, att de s. k. totalisatorsvaden uteslutande
finge ingås mellan sakkunnige och att något medel funnes att före vadens
ingående kontrollera de. s. k. sakkunniges kompetens såsom sakkunnige.
Det är också ståndpunkten inom den belgiska rätten, enligt hvilken vad
mellan icke-hästkännare anses och bedömas såsom hasardspel. Men nu är
just meningen, enligt sportsmäns uttryckliga förklaring, att hos oss liksom
på många andra ställen påkalla allmänhetens, d. v. s. de icke-sakkunniges,
deltagande i totalisatorsvaden, emedan utan denna extra kittling af dåliga
passioner intresset för sjelfva kapplöpningarna icke skulle kunna hållas vid
magt. För mig, i livilkens ögon kapplöpningarna intet annat äro än en
aristokratisk sport, ett tolereradt djurplågeri i strid mot lagen, utan något
som helst gagn för vår hästafvel eller för utvecklingen af vårt kavalleri¬
vapen, för mig finnes intet skäl, hvarför jag skulle anse lagen böra fördraga
ett spel, som, om det också i början framträder under föga farliga former,
likväl inom kort hos oss som annorstädes skall visa sig ödeläggande för
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 106.
folkets moral och för allt flera medborgares ekonomiska välstånd. Och
äfven om någon verklig fördel vore att vänta af de sporttäflingar, hvarom
nu är fråga, skulle jag anse denna fördel för dyrt köpt med väckandet
och underhållandet af en last, spelpassionen, hvilken lagen eljest med rätta
brännmärker. Andra länders erfarenhet om kapplöpningsvadens demorali¬
serande inverkan borde äfven vara oss en varning och förmå oss att genom
lag hindra deras omplantering på svensk jord i följe med en sport, som
hör till de dåliga nyheter, vi ej sällan från främmande land införa.
På grund af de skäl jag ofvan anfört får jag härmed hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag fram¬
lägga proposition om sådan ändring af gällande lagbe¬
stämmelser, att all vadhållning genom s. k. totalisator
måtte såsom olaglig och straffbar anses.
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.
Stockholm den 28 januari 1896.
Magnus Höjer.