4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.
höja sin lifränta från 100 till 200 kronor. Derutöfver skulle hvar och en
ega frihet att göra insättningar till höjande af sin pension inom vissa be¬
stämda gränser.
Med anledning af det anförda vill jag vördsammast hemställa,
att Riksdagen ville besluta
aj att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täck¬
tes Kongl. Maj:t låta utreda frågan om inrättande af
en allmän lifränteanstalt för riket och derefter för Riks¬
dagen framlägga sådant förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning;
b) att anvisa ett anslag af 5,000 kronor till bestri¬
dande af kostnaderna för denna utredning.
Stockholm den 28 januari 1896.
O. W. Redelius.
No 101.
Af herr L. A. Eklund från Norrköping, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring i kongl. förordningen om kyrko¬
stämma m. m. den 21 mars 1862.
Då vid 1881 års riksdag lagutskottets utlåtande beträffande Kongl.
Maj:ts proposition angående författning om kyrkofullmägtige och kyrkonämnd
i Göteborg behandlades i Första Kammaren, uttalade utskottets ordförande,
herr Lagerstråle, den åsigten, att »lämpligaste utvägen att ordna dessa för¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.
5
hållanden på en gång varit att föreslå ett så beskaffadt tillägg till gällande
kyrkostämmoförfattning, hvarigenom i allmänhet medgåfves, att städer af den
omfattning, att flera territoriella församlingar der förefunnes och hvarest dessa
vore benägna att öfverlåta åt en särskild institution att handlägga deras ekono¬
miska angelägenheter, åt kyrkofullmägtige öfverlemna en så beskaffad be¬
slutanderätt». Samme talare yttrade vidare: »Jag vill begagna tillfället hem¬
ställa, det regeringen, utan att någon ytterligare fråga derom väckes, dock med
insigt derom, att den snart skall komma under behandling, måtte bereda ett
tilllägg till kyrkostämmoförordningen, som möjliggör för kommande tider att
inom denna förordning inrymma sådana författningar som den, hvarom nu
är fråga.» Den man, som yttrade ofvanstående, kan som bekant betecknas
såsom varande i främsta rummet ordnaren af de former, i hvilka vårt kom¬
munala lif numera rör sig, och hans ord vinna derigenom en desto större
betydelse.
Den ifrågavarande författningen för Gröteborg vardt med vissa mindre
ändringar i det kongl. förslaget af Riksdagen antagen och af Kongl. Maj it
i detta skick promulgerad samt är sedan dess gällande. Någon generel för¬
fattningsändring till underlättande af våra större stadssamhällens sjelfstyrelse
i det omhandlade afseendet, på sätt herr Lagerstråle föreslog, har icke egt
rum, och om någon framställning, afseende att bereda det ena eller andra
af dem samma förmån som rikets andra stad, icke inträffat, sa torde detta
i ej oväsentlig mån få tillskrifvas obenägenheten att underkasta frågan
den långa proceduren af först eu ansökan hos Kongl. Maj:t, sedan eventu¬
el en kongl. proposition till Riksdagen och slutligen kamrarnes behandling
af frågan. Ty att erfarenheten inom våra större städer i och för sig talar
för, att behandlingen af församlingarnas ekonomiska angelägenheter ordnas
på annat sätt än det nu stadgade, derom är jag öfvertygad.
Då kommunalförfattningarna föreskrifva, att städer, hvilka ega en
folkmängd af öfver 3,000 personer, skola obligatoriskt utse stadsfullmägtige
(under det att åt de öfrige tillerkänts valfrihet härutinnan), leddes lagstifta¬
ren af den uppfattningen, att städerna i allmänhet innefattade »en folk¬
mängd större, än att deras röstberättigade medlemmar, allra minst ofta,
lämpligen skulle kunna sammankallas till rådplägning i stadens angelägen¬
heter». Ehuru de ordinarie kyrkostämmornas antal utgör blott 3 årligen,
gäller särdeles inom de större städerna, der de röstberättigades antal uppgår
till flora tusen, ifrågavarande omdöme likaväl om dem.
Skulle en betydligare anpart af de röstegande inom dylika städer hör¬
samma kallelsen till kyrkostämma, saknas tvifvel utan inom de allra flesta
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.
af ifrågavarande samhällen redan lokal för att inrymma stämmorna, för att
nu icke tala om svårigheten, att icke säga omöjligheten, att med en så
omfattande församling åvägabringa ärendenas behandling på ett sätt, som
verkligen varder med parlamentarisk ordning öfverensstämmande samt reelt
fruktbärande.
En sådan freqvens förekommer emellertid — efter hvad erfarenheten
visat knappast. Någon gång, när ett specielt ärende tilldragit sig upp¬
märksamheten samt gjorts till föremål för agitation, kunna dock mycket
betydliga skaror röstberättigade strömma till kyrkostämman, och man har
då ganska svårt att der reda sig med öfverläggningar och omröstningar.
Men då spänningen i följd af frågans afgörande eller en slappad opp*
märksamhet är öfver, händer merendels, att blott ett ringa fåtal besöker
stämmorna, sa att under dylika omständigheter de förberedande delegatio¬
nerna (kyrkoråd och skolråd o. s. v.) allt som oftast varda de afgörande och
rösta igenom sina egna förslag, utan att dessa, så som vederbort, under¬
kastats någon egentlig pröfning å kyrkostämman.
Då ifrågavarande delegationer tillika ej sällan, i ett lätt förstådt nit
att på sina verksamhetsområden åstadkomma det allra bästa, föranledas att
ställa rätt stora anspråk på pekuuiära uppoffringar från församlingarnas sida,
varder under ofvan skildrade förhållanden följden den, att kyrkostämmorna
sällan äro i besittning af den återhållande kraft, som med hänsyn till de
på alla håll stegrade kommunalbudgeterna otvifvelaktigt vore af behofvet
påkallad.
Utom dess behöfver knappast påpekas, hurusom en församling af röst¬
berättigade, inom hvilken fluktuation mellan en större tillfällig tillströmning
och en oftast helt obetydlig minoritet eger rum, ingalunda är i stånd att
åt ärendenas behandling bereda den kontinuitet och följdenlighet, som för
deras rigtiga vårdande otvifvelaktigt äro af nöden.
Jag har här hållit mig till den erfarenhet, hvilken legat mig närmast;
men jag har all anledning tro, att den öfver allt inom våra större stads¬
samhällen utfallit på ungefär enahanda sätt. På grund deraf och med stöd af
den betydande auktoritet, hvilkens ord jag tillåtit mig taga till utgångs¬
punkt för min framställning, anser jag tiden vara inne att draga ämnet
under Riksdagens pröfning i akt och mening att söka bereda våra större
städer rätt att hos sig införa kyrkofunmägtigeinstitutionen. Herr Lagerstråles
ofvan citerade uttalande gälde, såsom man funnit, endast sådana af dem,
hvilka omfatta flera territoriella församlingar. Men då här skildrade olägen¬
heter vid kyrkostämmoförordningens tillämpning sträcka sig äfven till åt-
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.
skilliga andra än dessa, har jag funnit en sådan inskränkning mindre till¬
fredsställande och tillåter mig derför föreslå, att förändringen må afse rikets
större städer i allmänhet, hvarvid uttrycket »större» naturligtvis i ett even¬
tuel författningsförslag enklast klargöres genom angifvande af en viss be¬
stämd folkmängdssiffra.
I Göteborg äro i följd af särskilda stadganden folkskolorna sedan
många år stälda under stadsfullmägtiges inseende och beslutanderätt. Jag
skall ej inlåta mig i någon argumentation för eller mot en sådan anord¬
ning, viss om att, för den händelse Riksdagen beslutar renlighet med hvad
jag här nedan föreslår, regeringens blifvande handläggning af ärendet skall
omfatta äfven denna frågas utredning och ompröfvande.
Jag får alltså vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i kyrko-
stämmoförordningen af den 21 mars 1862, att inom
rikets större städer kyrkostämmas beslutanderätt må, om
sådant af henne beslutas, i ekonomiska ärenden öfver-
låtas åt en särskild institution, benämnd kyrkofullmägtige.
Stockholm den 28 januari 1896.
I förestående motion instämma:
Ludvig A. Eklund.
Axel Swartling.
G. W. Skatte.
T. Zetterstrand.