UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN
AF
MRSTÅTHÅLLAREEMBETET OCH STOCKHOLMS STADSFULLMÄKTIGE
SAMT
KONGL. MAJ:TS BEFALLNINGSHAFVANDE I LÄNEN OCH LANDSTINGEN
I ANLEDNING AF
SÅRSKILDE KOMITERADES DEN 3 MARS 1883 AFGIFNA
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL
NY FISKEBISTADGA M. M.
STOCKHOLM, 18$5.
K' O NGL. BOKTRYCKERI ii T.
1». A. NOK8TRDT & SÖKKR.
<
/
'
s
STOCKHOLMS STAD.
1) Öfver.'ftäthällare-einbetet.
Till Konungen.
I anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 3
Augusti 1883 i fråga om särskilde komiterades den 3 Mars samma
år afgifna förslag till ny fiskeristadga med mera, har Öfverståthållare-
embetet infordrat Stockholms stadsfullmäktiges underdåniga ytt¬
rande, hvilket härmed öfverlemnas.
Såsom eget utlåtande får Öfverståthållare-embetet i under¬
dånighet anmäla, att embetet, som, i likhet med stadsfullmäktige,
anser förslaget icke i något väsentligt afseende beröra hufvudstaden
såsom strandegare, ej har något att erinra mot de föreslagna be¬
stämmelserna.
Underdånigst
GUST. af UGGLAS.
Semmy Rubenson.
Stockholm i Ofverståthållare-embetets kansli den 10 Novem¬
ber 1884.
2) Stockholms stadsf ullmäktige.
Till Konungen.
Till fullgörande af Eders Kongl. Majrts befallning har Öfver-
ståthållare-embetet infordrat Stockholms stadsfullmäktiges yttrande
öfver ett af särskilde komiterade den 3 Mars 1883 afgifvet för¬
slag till ny fiskeristadga med mera. Vid detta ärendes handläggning
4
STOCKHOLMS LÅN.
hafva stadsfullmäktige funnit det uppgjorda komitéförslaget icke
i något väsendtligt afseende beröra hufvudstaden såsom strand¬
ägare, vid hvilket förhållande remissen ansetts icke böra gifva
anledning till något särskildt yttrande från stadsfullmäktige.
Stockholm den 15 Oktober 1884.
På stadsfullmäktiges vägnar:
C O
Underdånigst
ALB. LINDHAGEN.
Aug. Fries. Carl 0. Levertin. Oscar Almgren.
Moritz Rubenson.
3) Kongl. Maja» Befallningshafvande i Stockholms län.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 är Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande anbefaldt att efter länets landstings
hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver härhos återgående
underdåniga betänkande med förslag till ny fiskeristadga.
Till underdånig åtlydnad häraf får Eders Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande med öfverlemnande af dels landstingets under¬
dåniga utlåtande med bilaga dels äfven det yttrande, de af 1883
års landsting utsedde komiterade till detta års landsting i
ämnet afgifvit, för egen del underdånigst anföra följande:
Om, på sätt de af Eders Kongl. Maj:t förordnade komiterade
föreslagit, en fiskeristyrelse skulle inrättas samtidigt dermed, att
de åligganden, som för närvarande tillhöra andra embetsmyndig-
heter, komme att upphöra, synes det Eders Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande vara oundgängligt, att fiskeristyrelsen, med er¬
forderliga arbetskrafter förstärkt, tillerkännes vida större befogenhet,
än förslaget innehåller. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
delar nemligen såväl de af Professoren F. A. Smitt och Öfver-
inspektoren friherre E. J. E. Uggla i afgifven reservation mot
komiterades förslag uttalade farhågor, att upphörandet i väsendtlig
STOCKHOLMS LÄN.
5
mån af statsmyndigheters ingripande i frågor om fiskets ordnande
icke komme att i allmänhet leda till tillfredsställande åtgärder för
fiskets upphjelpande, som också de åsigter, landstingets komite-
rade i samma hänseende uttalat.
Men äfven om fiskeristyrelsen försåges med större arbets¬
krafter och erhölle ökad befogenhet, torde det efter Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvandes förmenande kunna betviflas, att för-
delarne af denna institution skulle öfverväga de ganska betydliga
utgifter, som den kräfde; och håller Eders Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande före, att fiskerifrågorna framgent böra behandlas i
nu stadgad ordning; öppet lemnadt för statsmyndigheterna att i
förekommande fall inhemta yttrande ej allenast från distriktets
fiskeriintendent utan jemväl från andra fiskeriintendenter äfven¬
som från Kongl. Vetenskaps-Akademien.
1 öfrigt instämmer Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
uti landstingets utlåtande, dock att ett tillägg till § 15 i förslaget
af det innehåll, landstingets komiterade angifvit, torde vara af
behofvet påkalladt.
Underdånigst
W. STRÅLE.
Sten Drakenberg.
Stockholm å Landskansliet den 12 December 1884.
4) Stockholms läns landsting.
Till Konungen.
Sedan från Stockholms läns landsting underdånigt yttrande
infordrats öfver ett af utsedde komiterade uppgjordt förslag till
ny fiskeristadga, får landstinget, jemte anmälan att förlidet års
landsting, med hänsyn till detta ärendes stora vigt och omfattning,
utsett en komité af fem ledamöter med uppdrag att till innevarande
års landsting afgifva yttrande, äfvensom att denna komité till
landstinget inkommit med betänkande i ämnet, i underdånighet
anföra, att landstinget, på sätt af närlagda utdrag af det hos
6
STOCKHOLMS LÅN.
landstinget vid ärendets behandling förda protokoll närmare in-
hemtas, funnit sig icke kunna biträda det väckta förslaget om in¬
rättande af en särskild fiskeristyrelse och anställande af iktyo-
loger, men i öfrigt ansett sig böra tillstyrka godkännande af för¬
berörda förslag till ny fiskeristadga, dock med iakttagande dels
att bland de i § 17 af förslaget förbjudna fiskesätt upptoges jemväl
»ljusning», och dels att i § 26 mom. c. öppenhållande af vakar
vintertiden särskildt nämndes bland medel till fiskets bevarande
och upphjelpande.
Underdånigst
W. STRÅLE.
Stockholm den 18 September 1884.
A. Wennberg.
Utdrag af protokollet, hållet hos Stockholms
läns landsting den 18 September 1884.
§ 83.
Föredrogs utskottets för allmänna hushållningen, jordbruket
och andra näringar vid gårdagens sammanträde bordlagda utlå¬
tande i anledning af det utaf landstingets komiterade afgifna,
detta protokoll bifogade betänkande i fråga om från landstinget
infordradt underdånigt yttrande rörande ett af utsedde komiterade
uppgjordt och till Kongl. Maj:t afgifvet förslag till ny fiskeristadga;
lydande utlåtandet sålunda:
»Vid 1883 års landsting beslöts, att till innevarande års
landsting uppskjuta afgifvandet af från Kongl. Maj:t infordradt
underdånigt yttrande öfver ett till landstinget remitteradt under¬
dånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera; och
uppdrog derjemte landstinget åt särskilde komiterade att med
utlåtande i ämnet till detta års landsting inkomma.
Desse komiterades betänkande är till landstingets ledamöter
utdeladt; och får utskottet, som behandlat frågan med ledning af
berörda betänkande, beträffande den allmänna riktning, hvaruti
förslaget afviker från nu gällande fiskeristadga, anföra, att ut¬
skottet, lika med landstingets komiterade, finner den i fiskeri-
komiténs förslag framstälda princip, att vården om fisket är att
STOCKHOLMS LÅN.
7
betrakta såsom en enskild angelägenhet, hvilken angår endast dem,
som i fiskevattnet ega del, icke böra vinna tillämpning inom vårt
land. Likaväl som vårdandet af jagten är föremål för det all¬
männas omsorg, lika väl är förvarandet af fisket af ett stort all¬
mänt intresse; och utskottet instämmer i allo i hvad landstingets
komiterade i detta afseende anfört. Utskottet hemställer alltså:
att landstinget, med anslutning till de af landstingets
komiterade yttrade åsigter, måtte förklara sig ogilla den me¬
ning, fiskerikomiténs förslag i detta hänseende innehåller;
och får utskottet med tillämpning häraf föreslå, att
landstinget i sitt underdåniga utlåtande i ämnet måtte fram¬
hålla nödvändigheten deraf, att jemväl Kong]. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i länen, der särskilda bestämmelser om fiskets vård
och lämpliga bedrifvande finnas erforderliga, måtte, på sätt
nu är stadgadt, berättigas vidtaga åtgärder för sådana be¬
stämmelsers åvägabringande, samt att det icke varder åt en¬
skilda intressen öfverlemnadt att afgöra, om vissa för ett
fiskes bestånd i alla hänseenden nödiga åtgärder böra vid¬
tagas, utan tydligen uttryckt, hvilka bestämmelser af ifråga¬
varande art, de i § 24 af förslaget afhandlade öfverenskom-
melserna skola innehålla.
Då utskottet härefter öfvergår till behandling af de särskilda
punkterna i förslaget, får utskottet tillkännagifva, att utskottet i
allt väsentligt delar de af landstingets komiterade framstälda
åsigter, hvarföre utskottet i hvarje särskild punkt får hänvisa till
de skäl bemälde komiterade anfört.
§ I»-
För att ytterligare skärpa de försigtighetsmått, som böra iakt¬
tagas för att förekomma att för fisket skadliga ämnen i fiskevattnen
utkastas, får utskottet, på de af landstingets komiterade anförda
grunder, hemställa;
att landstinget i underdånighet föreslår, att i § 15 sista
delen af mom. I erhölle följande förändrade lydelse: »Ej heller
må man inomskärs eller i insjöar och rinnande vatten från
fartyg eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska, slagg
eller andra ämnen till skada för fisket, der ej sådant sker vid
strand för utfyllning eller dylikt ändamål.»
8
STOCKHOLMS LÄN.
§ 17.
Enär uti fiskerikomiténs förslag bland skadliga och fördenskull
förbjudna fångstsätt icke upptagits ljustring af fisk, men, på sätt
landstingets komiterade anfört, ljustring är ett fångstsätt, som är
både skadligt för sjelfva fisket och förenadt med onödig grymhet
mot de fångade djuren, hemställer utskottet:
att landstinget måtte i underdånighet tillstyrka, att i §
17 af förslaget till fiskeristadga upptages förbud jemväl mot
ljustring.
§ 26 mom. b.
Landstingets komiterade hafva rörande detta moment hemstält,
att, för vinnande af tydlighet uti stadgandena om redskapens tillåtna
maskstorlek, en bestämmelse måtte införas, att redskapen vid mät¬
ningen skall vara våt och samtidigt både till längd och bredd i
rät vinkel hållas sträckt ; men då det af fiskerikomitén föreslagna
stadgande enligt utskottets mening är fullkomligt tydligt, så att
tvist om detsamma.? innehåll ej borde kunna uppkomma, hem¬
ställer utskottet:
att hvad landstingets komiterade i denna punkt hem¬
stält icke måtte vinna landstingets bifall.
§ 26 mom. c.
1 enlighet med hvad landstingets komiterade hemstält och i
anseende till vigten deraf, att under stränga vintrar fisken i insjöar
hindras från qväfning, tillstyrker utskottet:
att landstinget i underdånighet föreslåi-, att i detta mo¬
ment införes en bestämmelse derom, att öppenhållande af
vakar vintertiden särskildt namnes bland medel till fiskets
upphjelpande och bevarande.
§ 27.
Med åberopande af hvad rörande §§ 24—26 här ofvan anförts
får utskottet, i öfverensstämmelse med hvad landstingets komite¬
rade föreslagit, hemställa:
att landstinget i underdånighet anhåller, att uti denna
§ införes bestämmelse derom, att Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande jemväl erhåller rätt att åstadkomma ändring
fiskeegares överenskommelser.
STOCKHOLMS LÄN.
9
Då i betraktande tages den obestämda ställning, smil deu af
fiskerikomitén föreslagna flskeristyrelsen skulle komma att intaga,
samt det ringa gagn, densamma antagligen komme att för näringen
medföra, får utskottet, som i allo delar den af landstingets komi-
terade uttalade mening såväl härutinnan som i afseende å an¬
ställande af fyra fiskeriintendenter• och på uteslutande af de före¬
slagna iktyologerna, hemställa:
att landstinget måtte i sitt underdåniga utlåtande
afstyrka förslaget om inrättande af en fiskeristyrelse
och anställande af iktyologer, men deremot
tillstyrka anställande af fyra fiskeriintendenter.
Emot fiskerikomiténs förslag i här nu icke vidrörda delar
hafva hvarken landstingets komiterade eller utskottet haft något
att erinra, hvarför utskottet hemställer:
att landstinget måtte i underdånighet tillstyrka, att öfriga
här ej särskildt omförmälda delar af fiskerikomiténs förslag
måtte i nåder godkännas.
Stockholm den 17 September 1884.
På Utskottets vägnar:
A. F. MARTIN.
Reservationer:
af herrar J. G. Jansson i Hemmarö, G. M. Carlsson och Bredberg
i fråga om utskottets hemställan rörande §§ 24—26 i förslaget; af
herr J. IF. Beckman i fråga om utskottets hemställan rörande §
26 mom. b.»
Efter det, uppå framställning af herr Ordföranden, landstinget
beslutit, att utskottets utlåtande skulle punktvis behandlas, föredrogs
först den del af utlåtandet, deruti, i anledning af den i fiskeri¬
komiténs förslag till ny fiskeristadga §§ 24—26 uttalade princip,
att vården om fisket skulle vara att betrakta såsom en enskild
angelägenhet, hvilken anginge endast dem, som i fiskevattnet ega
del, utskottet, lika med landstingets komiterade, föreslagit, att
10
STOCKHOLMS LÅN.
landstinget uti sitt underdåniga yttrande i ämnet måtte framhålla
nödvändigheten deraf, att jemväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen, der särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga
bedrifvande funnes erforderliga, måtte, på sätt nu vore stadgadt,
berättigas vidtaga åtgärder för sådana bestämmelsers åvägabrin¬
gande, samt att det icke blefve åt enskilda intressen öfverlemnadt
att afgöra, om vissa för ett fiskes bestånd i alla hänseenden nödiga
åtgärder borde vidtagas, utan tydligen uttryckt, hvithet bestämmelser
åt ifrågavarande art, de i § 24 af förslaget afhandlade öfverens-
kominelserna skulle innehålla.
Under den öfverläggning, som i anledning häraf uppstod,
vrkade herrar Martin och Beckman bifall till utskottets försla°\
medan deremot herrar Carlsson, Jan Gustaf Jansson i Hemmarö,
Bredberg, Boström med flere vrkade bifall till hvad det af Kongl.
Maj:t till landstinget öfverlemnade förslag till ny fiskeristadga
uti förevarande hänseende innehöll.
Vid derefter framstälda särskilda propositioner å bifall till be¬
rörda yrkanden hördes blandade ja och nej, och sedan herr Ord¬
föranden förklarat, att han funnit herrar Carlssons med fleres
yrkande besvaradt med öfvervägande ja, begärdes votering; i an¬
ledning hvaraf uppsattes och justerades följande voteringspropo¬
sition :
»Den, som bifaller utskottets förslag i nu föredragna frågan,
röstar ja,
den det ej vill, röstar nej,
vinner nej, har landstinget beslutit i underdånighet tillstyrka
de i det underdåniga förslaget till ny fiskeristadga meddelade be¬
stämmelser uti förevarande hänseende.»
Omröstning företogs, dervid en förseglad sedel aflades, och
befanns vid omröstningens slut densamma hafva utfallit
med 32 nej
mot 8 ja,
hvadan landstinget alltså beslutit tillstyrka hvad de af Kongl.
Maj:t utsedde komiterade i deras underdåniga förslag till ny
fiskeristadga uti förevarande fråga föreslagit.
Beträffande derefter landstingets komiterades, af utskottet
förordade förslag, att de sista orden i första mom. af § 15 uti
fiskerikomiténs förslag till ny fiskeristadga skulle erhålla följande
förändrade lydelse:
»Ej heller må man inomskärs eller i insjöar och rinnande
vatten från fartyg eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska,
STOCKHOLMS LÅN.
11
slagg eller andra ämnen till skada för fisket, der ej sådant sker
vid strand för utfyllning eller dylikt ändamål», yrkade herr Beck¬
man bifall till utskottets förslag, under det att herrar Boström,
Dahlin och Jan Gustaf Jansson i Hemmarö yrkade afslag härå
och bifall till den lydelse ifrågavarande § hade uti fiskerikomiténs
förslag.
Vid framstälda propositioner bifölls sistnämnda yrkande.
Landstingets komiterades och utskottets hemställan, att lands¬
tinget måtte i underdånighet tillstyrka, att bland de i § 17 af för¬
slaget till ny fiskeristadga förbjudna fiskesätt måtte upptagas jemväl
ljusning blef vid framstäld proposition af landstinget godkänd.
Vidare godkände landstinget, vid framstäld proposition, ut¬
skottets hemställan att afslå den af landstingets komiterade gjorda
framställning, att till § 26 mom. b. af fiskerikomiténs förslag måtte
tilläggas bestämmelse derom, att öfverenskommelse i afseende å
fiskeredskapens uppmätning skulle innehålla, att redskapen dervid
skall vara våt och samtidigt både till längd och bredd i rät vinkel
hållas sträckt.
Den af landstingets komiterade och utskottet gjorda hem¬
ställan, att landstinget måtte i underdånighet föreslå, att i § 26
mom. c. infördes bestämmelse derom, att öppenhållande af vakar
vintertiden särskildt nämndes bland medel till fiskets upphjelpande
och bevarande, blef vid framstäld proposition af landstinget bifallen.
Hvad utskottet hemstält rörande omredigering af § 27 för¬
klarade landstinget hafva förfallit till följd af dess beslut rörande
§§ 24-26.
Slutligen beslöt landstinget vid derom framstälda särskilda
propositioner, att, med bifall till landstingets komiterades, af ut¬
skottet förordade förslag, landstinget skulle i sitt underdåniga
yttrande
dels afstyrka förslaget om inrätttande af en fiskeristvrelse
och anställande af iktyologer,
dels förorda anställande af fyra fiskeriintendenter,
dels ock tillstyrka nådigt godkännande af öfriga delar af det
af de utaf Kong!. Maj:t utsedde komiterade afgifna förslag till ny
fiskeristadga.
Ex protocollo
A. Wennberg.
12
STOCKHOLMS LÄN.
Till Stockholms läns landsting.
Sedan landstinget år 1883 besluta att till innevarande års
sammanträde uppskjuta afgifvandet af infordradt underdånigt ytt¬
rande öfver ett till landstinget reinitteradt underdånigt betän-
bände med förslag till ny fiskeristadga med mera samt uppdragit åt
undertecknade att till landstinget inkomma med utlåtande i ämnet,
hafva vi först vid sammanträde den 8 November 1883 och seder¬
mera å särskilda dagar under nämnda och innevarande år före-
haft frågan till behandling samt få härmed ödmjukast det infor¬
drade utlåtandet afgifva.
Innan komiterade inlåta sig i något uttalande om de särskilda
bestämmelserna i det underdåniga förslaget, anse komiterade sig
böra yttra några ord om den allmänna riktning, hvaruti förslaget
afviker från nu gällande fiskeristadga. Medan denna lemnar Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande rätt att, sedan fiskerättsegare öfverens-
kommit om sättet för fiskets vård inom en viss ort, pröfva de
antagna bestämmelserna derom och, derest de icke finnas ända¬
målsenliga, genom utslag förordna, på hvad sätt fisket skall be-
drifvas, samt derjemte tillerkänner samma myndighet rätt att, utan
anmodan från de fiskerättsegandes sida, vidtaga åtgärder och med¬
dela föreskrifter för fiskets upphjelpande och rationella vård, så
bär deremot det nu föreliggande förslaget, utgående från den
grund, att fisket är att betrakta såsom en enskild angelägenhet,
hvilken angår endast dem, som i fiskevattnet ega del, velat ute¬
slutande åt desse öfverlemna initiativet till bestämmelser om
fiskets bedrifvande utan all inblandning från statens sida och utan
att ens den föreslagna nya fiskeristyrelsen skulle, äfven der fisket be-
drefves på ett ändamålslöst och förödande sätt, kunna annat än genom
goda råd något åtgöra till sakens upphjelpande. Genom införande
af denna allt för stora frihet vid fiskerinäringens handhafvande vill
det synas som om förslaget alltför litet beaktat den national¬
ekonomiska betydelsen af denna vigtiga näringsgren, som allt hit¬
tills visat sig väl behöfva statens skyddande hand.
Efter förutskickande af denna allmänna anmärkning om det
upprättade förslagets hufvudsyfte, gå komiterade att yttra sig om
detaljbestämmelserna i de delar dessa vare sig innefatta något
nytt stadgande, som icke vunnit komiterades godkännande, eller
utesluta något, som enligt komiterades uppfattning bort i förslaget
inflyta. Beträffande härvid Kap. 1 om rättighet till salUjöfiske och
STOCKHOLMS LÄN.
u
Kap. 2 om fiskeråttighet i insjöar och rinnande vatten förekommer i
dessa icke något, som synes påkalla komiterades yttrande, då dessa
kapitel nästan helt och hållet hafva sin motsvarighet i hvad redan
är lagstadgadt och skäl till ändring häruti icke förefinnes.
I Kap. 3 om hushållning med fiskevatten möter oss i § 15 ett
stadgande om förbud för vissa ämnens utkastande i vattnet »till
skada för notvarpen», men, då utkastande från ångfartyg af sten-
kolsaska, slagg o. d. i segellederna, efter hvad erfarenheten visat,
redan under den jemförelsevis korta tid, som våra sjövägar trafi¬
kerats af ångfartyg, på flera ställen omöjliggjort utläggande af
nät, samt, derest ett sådant utkastande får fortgå, den tid ej torde
vara långt aflägsen, då en del fisksorter, som företrädesvis trifvas
i skärgårdarnes djupare farvatten, såsom sill, torsk, den ej förkast¬
liga simpan m. fl., förjagas från dessa ställen, anse komiterade ifråga¬
varande förbud böra skärpas och önskligt vara, att de sista or¬
den i mom. 1 af denna § erhölle följande förändrade lydelse: »Ej
heller må man inomskärs eller i insjöar och rinnande vatten från
fartyg eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska, slagg eller
andra ämnen till skada för fisket, der ej sådant sker vid strand
för utfyllning eller dylikt ändamål.»
Bland sådana i § 17 omnämnda »fiskesätt, hvarigenom i för¬
hållande till fångsten mycken fisk onyttigt dödas eller skadas»,
hade komiterade väntat sig finna äfven ljustring upptagen såsom
förbjuden, då de skäl, som i förslagets motiver anföras för förbud
af harkning, puttning eller stångning, i lika hög grad gälla för
förbud af ljustring. Förslaget, som medgifver, att detta fångst-
sätt mångenstädes i ganska hög grad skadar fisket, motiverar
dess bibehållande endast dermed, att det på andra orter hufvud-
sakligast användes till fångande af gädda, hvilken fisksort anföres
såsom eu af våra värsta roffiskar och som derföre bör utrotas.
Detta må till viss grad vara sannt, men då gäddan — äfven om hon
icke utgör någon kalasfisk — dock är den fisksort, som hos oss
kanske allmännast förekommer på bordet, kunna komiterade icke
dela den mot henne i förslaget uttryckta förföljelselustan och före¬
slå fördenskull, att i § 17 jemväl ljustring upptages bland för¬
bjudna fiskesätt. Till denna hemställan torde anledning derjemte
förefinnas uti den i vår tid alltmera uttalade uppfattningen, att
inenniskans välde öfver djuren bör inskränka sig till att i minsta
möjliga mån plåga det osjäliga slägte!, och att icke heller mot de
djurslag, som användas till föda, det behöfliga våldet må öfvergå
till onödi<r <n-vrnhet.
14
STOCKHOLMS LÅN.
Vid öfvergång härefter till §§ 24—27 finner man de stadgan¬
de^ som hufvudsakligen känneteckna det nya förslaget och söka
i vår fiskerinärings handhafvande införa en frihet, som, på sätt
här ofvan antydts, skulle efter all sannolikhet inverka i hög grad
störande på denna näringsgrens bestånd och utveckling. Blefve
förslaget faststäldt såsom lag, skulle Kongl. Maj:ts respektive Be-
fallningshafvandes makt och myndighet att ordnande ingripa i
fiskets bedrifvande dem fullständigt fråntagas och deras åtgörande
härutinnan inskränkas till ett formelt fastställande af de fiske-
berättigades överenskommelser för fiskets vård och idkande, alle¬
nast besluten i laga ordning tillkommit och icke strede emot fiskeri-
stadgan eller annan allmän lag, äfven om de i öfrigt vore af den
mest förödande natur. Icke heller åt den nya fiskeristyrelsen är
inrymd någon rätt att materielt verka för fiskets förbättrande,
utan skulle styrelsen i sådant afseende allenast ega att »göra
framställningar». Endast innehafvarne af fiske blefve det med-
gifvet att, der de för fiskets vård och lämpliga bedrifvande ansåge
särskild öfverenskommelse emellan de fiskeberättigade erfordras,
taga initiativ för sådan öfverenskommelses bringande till stånd.
Men hvilka svårigheter i allmänhet möta, då fråga uppstår att in¬
föra för fisket skyddande bestämmelser, har en mångårig erfaren¬
het visat. Nästan utan undantag hafva de i orter, der sådana be¬
stämmelser nu finnas, fiskeritjenstemännen — icke de fiskeberätti¬
gade — väckt och genomdrifvit frågan, och då man aldrig så litet
gjort sig bekant med vår fiskeriidkande befolkning och dess åsigter,
är det lätt att förutse, icke allenast att stora svårigheter skola möta
för att åvägabringa njm skyddslagar, utan äfven att nu gällande
bestämmelser inom kort skola afskaffas och alla upptänkliga för¬
ödande fiskesätt åter komma till heders, derest nu föreliggande
förslag till fiskeristadga vinner nådig fastställelse. Såsom man
kunde vänta, hafva dock inom den af Kongl. Maj:t tillsatta komitén
röster höjt sig emot det föreslagna sättet att uteslutande på fri¬
villighetens väg söka åstadkomma föreskrifter till betryggande af
ett rationelt bedrifvande af fisket, och fä undertecknade, med an¬
slutning till hvad komitéledamöterna Professoren Smitt och Ofver-
inspektoren Friherre Uggla i sin reservation anfört, hemställa, att
landstinget i sitt underdåniga yttrande måtte framhålla nödvän¬
digheten deraf, att jemväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen,
der särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrif¬
vande finnas erforderliga, måtte, på sätt nu är stadgadt, berättigas
vidtaga åtgärder för sådana bestämmelsers åvägabringande, samt
STOCKHOLMS LAX.
15
att (let icke varder åt enskilda intressen öfverlemnadt att afgöra,
om vissa för ett fiskes bestånd i alla hänseenden nödiga åtgärder
böra vidtagas, utan tydligen uttryckt, Indika bestämmelser af ifråga¬
varande art, de i § 24 af förslaget afhandlade öfverenskommelserna
skola innehålla.
I § 26 mom. b finna komiterade önskligt, att till undvikande
af tvistigheter bestämdes, det öfverenskommelse i afseende å fiske¬
redskapens uppmätning innehölle, att redskapen dervid skall vara
våt och samtidigt både till längd och bredd i rät vinkel hållas
sträckt.
Bland medel till fiskets bevarande och upphjelpande, som
enligt § 26 mom. c af förslaget böra framhållas i överenskom¬
melser om fisket, torde äfven öppenhållande af vakar böra särkildt
nämnas.
I öfverensstämmelse med vår här ofvan uttalade mening om
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rätt att sjelfmant söka åväga¬
bringa överenskommelser till fiskets förbättring, anse vi, att Kongl.
Majt:s Befallningshafvande jemväl bör tillerkännas rätt att åstad¬
komma ändring i dessa överenskommelser, hvarföre § 27 i förslaget
bör i enlighet dermed omredigeras.
Slutligen hafva komiterade att yttra sig öfver det underdåniga
förslaget om upprättande af en fiskeristyrelse, som uti en hand
skulle förena allt, som kan afse fiskerinäringens utveckling och för¬
kofran inom landet och genom hvilken nya institution den årliga
intägten åt Sveriges fiskerier förmenas skola komma att väsendt¬
ligen ökas, då derigenom vården om fisket skulle komma att bättre
öfver vakas.
Till utrönande af hvad denna fiskeristyrelse i verkligheten
skall komma att uträtta, är nödigt att granska förslaget till ny
fiskeristadga, och finna vi då, att styrelsen skall
enligt § 13 besvara Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förfråg¬
ningar, hvilka åtgärder, der någon eger rätt att för vattenverk
eller fiske stänga vattnet, må, i stället för bottenluckor, vidtagas
för beredande af fiskens fria upp- och nedgång;
'enligt § 24, sista momentet, i det sällan förekommande fäll,
att för viss ort särskilda bestämmelser skulle erfordras ano-ående
O
sådant fiske, som är öppet för alla rikets inbyggare, derom göra
framställning hos Kongl. Maj:t; samt
enligt § 32 medgifva undantag från fiskeristadgan och de sär¬
skilda fiskeriöfverenskommelserna, derest för vetenskaplig under¬
sökning, fiskodling o. d. sådant skulle vara nödigt.
16
STOCKHOLMS LÄN.
Hvad fiskeristyrelsen vidare skulle uträtta framgår af för¬
slaget till stadga för densamma, der det föreskrifves, att styrelsen
skall anordna och öfvervaka fiskeritjenstemännens verksamhet samt
i öfrigt söka befordra fiskerinäringens utveckling och förkofran
inom landet samt till den ändan hos Kongl. Maj:t, Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande in. fl. myndigheter göra framställningar till fiske-
riernas upphjelpande och fiskevattnens vetenskapliga undersökning.
Men ingenstädes finner man åt fiskeristyrelsen inrymd rättighet att
på något sätt praktiskt ingripa, der fisket drifves på ett irrationelt
eller utödande sätt, eller att taga något verkligt initiativ till
fiskerinäringens höjande. Skulle på någon ort fiske efter träffad
öfverenskommelse börja drifvas efter en metod, som innebure
fiskets undergång, kunde styrelsen väl göra framställning om det
oriktiga förfarandet, men något verksamt medel att åstadkomma
förändring i de skadliga bestämmelserna stode styrelsen icke
till buds.
Vid sådant förhållande förefaller det komiterade, som om
inrättandet af ett särskildt embetsverk under namn fiskeristyrelsen
icke vore af behofvet påkalladt, eller synes det åtminstone, som
om denna styrelse, såsom dess verksamhet blifvit i det under¬
dåniga betänkandet ordnad, icke skulle komma att motsvara de
dermed förenade kostnader, och få komiterade fördenskull hem¬
ställa, att landstinget i sitt underdåniga yttrande måtte för sin
del afstyrka förslaget om en fiskeristyrelses upprättande. Allt
hvad hittills ålegat Kongl. Kommerskollegium rörande fiskerierna
och Kongl. Landtbruksakademiens Förvaltningskomité beträffande
fiskeritjenstemännen skulle således fortfarande tillhöra dessa myn¬
digheter Men då biträde af vetenskapligt bildade fiskeritjenste-
män är oundgängligt och en enda fiskeriintendent icke kan fvlla
O O C“ J
behofvet af sådant biträde, förorda komiterade, att förslaget om
anställande af fyra fiskeriintendenter måtte varda af landstinget
i underdånighet tillstyrkt.
Vidkommande de föreslagna iktyologerne till obestämdt antal,
anse komiterade åter, med allt erkännande af vigten af vetenskap¬
liga undersökningar så i denna som andra näringsgrenar, det dock-
kunna ifrågasättas, huruvida icke arbeten af dylik art snarare
böra lemnas åt vetenskapsmännen ex professo, än åt särskilde
underordnade tjensteman; och då i allt fall de undersökningar,
som af dem borde verkställas, antagligen skola medhinnas af de
fyra fiskeriintendenterne, få komiterade för sin del föreslå, att be¬
UPSALA LÅN.
17
stämmelsen om anställande af särskilde iktyologer icke måtte vinna
landstingets tillstyrkan.
Stockholm den 20 Juni 1884.
A. F. Martin. Vid. Wahlberg. J. W. Beckman.
C. J. Pira. Charles Jacobson.
1) Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Upsala län.
Till Konungen.
Uti remiss den 3 Augusti 1883 har blifvit länsstyrelsen anbe-
faldt att, efter landstingets hörande, afgifva underdånigt yttrande
öfver af komiterade utarbetadt underdånigt betänkande med för¬
slag till ny fiskeristadga med mera; och får länsstyrelsen, med
öfverlemnande af landstingets yttrande, förmäla, att länsstyrelsen
icke har något att tillägga till hvad landstinget i underdånighet
anfört, hvadan länsstyrelsen såsom eget utlåtande får åberopa
landstingets yttrande.
Landskansliet i Upsala den 22 Oktober 1884.
Underdånigst
A. HAMILTON.
P. II. Löfqvist.
2) Upsala läns landsting.
Till Konungen.
Genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län
har blifvit länets landsting anbefaldt att afgifva underdånigt ytt-
Utlåtande öfver först. t. ny Fiskeristadga. 2
18
DPSALA LÄN.
rande öfver ett af särskilde komiterade upprättadt förslag till fiskeri-
stadga samt till stadga för fiskeristyrelsen och instruktion för statens
fiskeritjenstemän.
I anledning häraf har landstinget, som ansett nämnda förslag
och särskildt förslaget till fiskeristadga hafva på ett lyckligt sätt
löst den vigtiga frågan om åstadkommande af samverkan mellan
enskilde fiskeberättigade och det allmänna till fiskerinäringens ut-
veckling och förkofran, samt i öfrigt framför nu gällande före¬
skrifter i ämnet ega företrädet af klarhet och fullständighet i be¬
stämmelser, som af förändrade förhållanden påkallas, beslutit att
i det hela underdånigst tillstyrka antagande af samma förslag, dock
med ändring eller tillägg i följande punkter.
Uti den föreslagna fiskeristadgcins § 11 mom. 1 borde, enligt
landstingets åsigt, efter ordet fiske i punkt. 1 orden »eller för fisk¬
lek tjenligt ställe» tilläggas.
Sedan i nyssnämnda § 11 mom. 1 stadgats, att kungsådra eller
mindre fiskeled ej må med fasta fiskeredskap eller annan byggnad
stängas, föreskrifves i mom. 2, att hvarje garn- eller spjelredskap,
som ligger i vattnet längre än 15 minuter, skall anses lika med
fast fiskebyggnad. Häraf följer, ätt en fiskeberättigad eger rätt att
under nämnda tid med dylikt rörligt fiskeredskap upptaga hela
kungsådrans eller fiskeledens bredd. Med anledning dera har
landstingets uppmärksamhet blifvit fäst på det förhållande såsom
möjligt, att en eller flere fiskeberättigade, de senare efter öfverens¬
kommelse eller i samförstånd med hvarandra, kunna, genom att i
vattendraget skiftesvis utlägga garn- eller spjelredskap helt nära
intill hvarandra och skiftesvis upptaga dem, på eu begränsad sträcka
af vattendraget, hålla fiskeleden fullkomligt stängd till men för ofvan
varande fiskeberättigade och för fiskens gång till lekplatserna,
Visserligen måste ett sådant fiskesätt betraktas såsom besvärligt;
men har lagstiftaren såsom tänkbart fiskesätt ansett nedläggande af
sådana rörliga i allmänhet för en tid af 15 minuter, så finnes intet
oantagligt i ett dylikt omskiftande i nedläggning och upptagning af
två eller flere redskap i omedelbar närhet till hvarandra. Till före¬
byggande af den skada för fisket, som häraf skulle uppstå, har
landstinget beslutit underdånigst tillstyrka antagande af ett tillägg
till ifrågavarande moment af följande lydelse:
Ej må garn eller spjelredskap i kungsådras eller
fiskeleds längdriktning skiftesvis utläggas närmare intill
hvarandra än på ett afstånd af 500 fot mellan de å ömse
sidor hvarandra närmaste delarne af redskapen.
UPSALA LÄS.
19
Förevarande § 11 har synts landstinget fordra tillägg af ett
mom. 3 till begränsande af det på senare tiden i bruk komna sättet
att medelst utläggande af s. k. storryssjor fånga lax invid fastlandet
och i skärgårdarne i omedelbart granskap intill de laxförande elf-
varnes och strömmarnes utlopp i hafvet, hvilket fiskesätt, förutom
att det direkt minskar fångsten i de gamla strömfiskena, äfven på
ett betänkligt sätt hotar hela laxfiskets bestånd, alldenstund nämnda
ryssjor, ursprungligen afsedda för sikfiske, till följd af det ringa af-
ståndet mellan knutarne — ej mera än en decimaltum — och genom
sina stora dimensioner upptaga både små och stor lax i ovanlig
myckenhet. Landstinget har derför beslutit underdånigst föreslå
ett tillägg till denna § så lydande:
I inre skärgårdar, der laxförande å eller ström i
hafvet utfaller, åligger det Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande i de län, der fiske med s. k. storryssjor idkas, att
efter vederbörande fiskeriintendents hörande bestämma
för hvarje särskilt utlopp den gräns, intill hvilken, från
hafvet räknadt, dylik redskap må få utsättas.
I den föreslagna fiskeristadgans § 20 har landstinget ansett
böra efter ordet »samfäldt» tilläggas: »eller allmänt».
Alldenstund fridlysning af en lekplats och dermed följande in¬
ställande af fisket å platsen mången gång kan vara mera skadligt
än gagneligt för det slag af fisk, hvars förökande man åsyftar,
emedan fisken på samma gång mera utsättes för anfall af sina fien¬
der af annan fiskart, men deremot genom ändamålsenliga åtgärder
skydd för visst slag af fisk kan åvägabringas, utan att fisket å lek¬
platsen helt och hållet inställes, har landstinget velat i under¬
dånighet förorda, att § 26 punkt, a uti den föreslagna fiskeristadgan
måtte efter ordet »böra» erhålla följande lydelse: »genom fridlysning
eller på annat sätt skyddas»; i sammanhang hvarmed ordet »frid¬
lysta» i § 26 punkt, c synts böra utgå,
Punkt, d i samma § 26 har landstinget i underdånighet ansett
böra erhålla den lydelse, som af herrar Smitt och Uggla inom
fiskerikomitén i afgifven reservation föreslagits, nemligen:
— särskildt med afseende på laxfisket dessutom —
det mått, under hvilket mindre lax ej får fångas, samt de
tider, under livilka denna fisk efter erfarenheten kan an¬
tagas gå från lekplatserna till hafvet eller större sjöar,
skolande under dessa tider allt laxfiske i vattendraget
inställas och de dertill brukade redskap samt i vatten¬
draget befintliga ålkistor och andra fiskebyggnader vara
tillslutna eller uppdragna på land.
20
UPSALA LÅN.
Till fullständigande af bestämmelserna rörande besluts åstad¬
kommande inom fiskerinämnd särskild t för det fall, att nämnden
består af fem ledamöter, borde, enligt landstingets åsigt, i § 28 mom.
3 af föreslagna fiskeristadgan satsen »äro alla af olika mening, galle
såsom nämndens beslut ordförandens mening» utbytas mot:
äro lika och högsta röstetal för olika meningar, galle
den af dem, som är ordförandens mening, eller den han
med sin röst biträder.
Med hänsyn till beskaffenheten af nämndens uppgift, som be¬
står i afgörandet af tvistefrågor af i viss mening civil natur, har
det synts landstinget rättast vara, att åt nämndens ledamöter till¬
försäkrades ersättning för deras kostnader och tidspillan, så att
denna ej må vara beroende af derom framstäldt anspråk, äfvensom
att grunden för ersättningens utgående bör vara i lag stadgad
och ej bero af administrativ myndighets pröfning. Landstinget har
derför velat i underdånighet föreslå följande lydelse af § 30 uti
fiskeristadgan:
Ledamot i fiskerinämnd ege rätt till ersättning för
© ©
förrättningen efter femte klassen i gällande reseregle-
© © ©
mente. Denna ersättning o. s. v.
Slutligen har landstinget beträffande förslaget till instruktion
för statens fiskeritjenstemän anmärkt, att, då de föreslagna fyra
fiskeriintendenternas verksamhet i det hela bör vara riktad på att
genom försök och iakttagande af särskilda lokala förhållanden di¬
rekt befordra fiskerinäringens utveckling och deras arbete för detta
ändamål inom det dem hvar för sig anförtrodda distrikt säkerligen
© ©
kommer att taga dem fullt i anspråk, de synas böra befrias från
att åtala öfverträdelser af fiskeristadgans föreskrifter eller faststälda
överenskommelser; och har landstinget derför velat i underdånig¬
het hemställa att uti § 3 punkt, c af omförmälda förslag ordet
»åtala» måtte utbytas mot: »till åtal anmäla».
Hvad landstinget sålunda velat underdånigst andraga får jag
i egenskap af landstingets ordförande härmed hos Eders Ivongl.
Maj:t i underdånighet anmäla.
Upsala den 17 September 1884.
Underdånigst
På Upsala läns landstings vägnar:
C. E. CASPARSSON.
S. C. Bring.
ÖSTERGÖTLANDS LÅN.
21
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.
Till Konungen.
Sedan, till fullgörande af nådig föreskrift i remiss den 3 Augusti
1883 å det af i nåder särskildt förordnade komiterade den 3 förut-
gångne Mars afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny
fiskeristadga med mera, yttrande deröfver blifvit infordradt från länets
landsting, som i anledning deraf inkommit med bifogade under¬
dåniga utlåtande, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det¬
samma, jemte det deruti åberopade yttrande af landstingets komi¬
terade, underdånigst öfverlemna och för egen de! instämma i hvad
landstinget i ämnet andragit.
Underdånigst
ROBERT de ea GARDIE.
Adolf Wallenberg.
Linköpings slott i Landskansli^ den 31 December 1884.
2) Östergötlands läns landsting.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t i skrifvelse af den 3 Augusti 1883
genom Dess Befallningshafvande infordrat Östergötlands läns lands¬
tings underdåniga utlåtande öfver afgifvet »förslag till ny fiskeri¬
stadga», får landstinget i underdånighet såsom sitt yttrande öfver
berörde förslag härhos bifoga ett af landstingets komiterade af¬
gifvet »Betänkande», dock med följande af landstinget dervid gjorda
ändringar:
1:0 Att § 18 mom. 1 af det underdåniga betänkandet oförän-
dradt bibehålies, men att deremot mom. 2 i samma § får det
22
ÖSTERGÖTLANDS LÅN.
tillägg af orden »i sött vatten och inom skärgård», som lands-
tinsskomitén i sitt betänkande föreslagit.
2:o att landstinget äfvenledes tillstyrker antagandet af den
ändring i § 24, som i herrar F. A. Smitts och E. J. E. Ugglas reser¬
vationer till det underdåniga betänkandet föreslås, jemte herr G.
Lundqvists reservation i landstingskomiterades betänkande rörande
samma §, samt äfven att ordet »inneliafvaren» i § 24 i det
underdåniga betänkandet utbytes, enligt landstingskomiterades för¬
slag, till orden »fiskevattensegaren eller den han i sitt ställe förord¬
nar», samt
3:o att landstinget för sin del tillstyrker antagandet af § 31
i nämnda underdåniga betänkande oförändrad och ej på det sätt,
som i det af landstingets komiterade afgifna betänkande blifvit
föreslaget.
Underdånigst
För Östergötlands läns landsting
CARL EKMAN.
Pehr Orre.
Linköping den IT September 1884.
Till O stergötlands läns landsting.
Sedan landstinget vid sitt tjugoförsta lagtima möte i Lin¬
köping den 19 Sept. 1883 uppdragit åt undertecknade att till
1884 års landsting inkomma med yttrande rörande det förslag till
ny fiskeristadga, som af dertill utaf Kongl. Maj:t i nåder utsedde
komiterade blifvit utarbetadt, så hafva vi på kallelse af lands¬
tingets sekreterare för detta ärendes behandling första gången sam-
manträdt i Linköping tisdagen den 20 November och ytterligare
tvänne gånger å samma ställe, dervid nämnda förslag af oss blifvit
granskadt, och få vi såsom resultat af våra derunder hållna öfver-
läggningar inför landstinget framlägga följande
Betänkande.
Komiterade, som genomgått förslaget till ny fiskeristadga para¬
grafvis, få härnedan upptaga de §§, hvilka vi anse höra ändras
och i anledning deraf göra följande anmärkningar:
ÖSTERGÖTLANDS LÄN.
2 3
§ 2. I mom. 2 af denna § stadgas, att, då vid öppen
hafsstrand ej lagligen bestämdt är, huru långt strandegarerät-
ten sträcker sig, denna skulle räcka två hundra meter från
det ställe vid stranden, hvarest stadigt djup af två meter vid¬
tager.
Härvid vilja komiterade föreslå talet 400 meter i stället för 200,
alldenstund en strandegare med tvärdjup strand enligt sistnämnda
stadgande knappt skulle kunna anse sig vara i oqvald besittning
af ett sommarnotvarp, mycket mindre af ett vinternotvarp, der man,
i anseende till besväret att upphugga många korta varp, gör dem,
som upptagas, betydligt långa utifrån stranden, enär man vid dylik
notdragning är oberoende af dragsträngarnes längd. Detta förbehåll
göres naturligtvis för sådana län, der man icke eger rätt att följa
saltsjöfisken efter dess dref, utan hvar strandegare är hänvisad till
fiske uteslutande vid sin egen strand.
Kongl. komiterade antyda visserligen uti sitt betänkande, att
betämmande af svenskt sjöterritorium är en fråga af internationel
betydelse, som det ej lämpar sig för en fiskerikomité att vidröra,
men • stadgandet 200 meter synes redan jäfva detta uttalande,
hvarföre ock undertecknade, gående ännu en mån längre, vilja
gifva ifrågavarande tal praktiska dimensioner. Då §:n aldrasist
vill gifva strandegare rätt att lagligen göra gällande det anspråk
på större område i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad,
så skulle komiterade anse ömkligt, att anvisning ock kunnat gifvas,
under hvilka omständigheter sådant yrkande med fog kan göras,
och hvilket lagrum han i så fall hade att åberopa.
§ 3. Ehuru strandegare i de uti denna § nämnda län göras
likställige genom rättigheten att fiska vid hvilkens strand de be¬
haga, allenast att åker eller äng der ej är belägen, så skulle
man dock kunna tänka, att den, som på sina fiskeegor hade tjenlig
lekplats för strömming eller annan fisk, gerna skulle se, att den¬
samma, både för hans egen och andra fiskandes skull, kunde fredas
för ohejdad notdrägt, hvarigenom dylik lekplats snart skulle odug-
liggöras, och ville komiterade fördenskull föreslå, att å dylik plats,
som skulle vara prickad eller märkt, notdragning kunde förbjudas
och fiske ensamt med stillastående fiskeredskap få bedrifvas, och
borde om sådant i denna § stadgas.
§ 5. Ordet »djup» i början af denna § bör bestämmas med
eu minimisiffra, emedan komiterades erfarenhet är, att ett när¬
gånget och skadligt krokfiske öfver allt af obehöriga bedrifves, i
den tro att det år hvarje svensk mans rättighet.
24
ÖSTERGÖTLANDS LÄN.
Uttrycket »större hafsfjärdar» föranleder otydlighet och osäker¬
het, Komiterade anse, att ett bestämdt mått bör gifvas, utöfver
hvilket det fall inträder, som §:n afser, eller också i allmän¬
het stadgas, att, då hafsfjärd har den bredd, att strandegare å
motsätta sidor med sina egor icke mötas i dess midt, samma
bestämning rörande strandeganderättens utsträckning, som i § 2
föreslås, nemligen 400 meter, skulle ega rum.
§ 7. Här göres samma anmärkning och förslag som vid § 5.
§ 10. Alldenstund erfarenheten visar, att det mest oförsynta
fiske med krok af obehöriga personer utöfvas, i den inbitna tro
att sådant är berättigadt, säkerligen till följd af den speciela til¬
låtelsen för detta fiske, som är intagen i § 5, så skulle komiterade
anse nyttigt, att i detta kapitel finge ingå en anmärkning om att
i insjöar fiske med krok eller ref ej är tillåtet annorlunda, än som
i § 7 är föreslaget att medgifvas.
§ 13. Den erfarenhet, som vunnits vid Motala kungsfiske,
ådagalägger, att de i denna § omnämnda bottenluckor ej lemna
fri passage för uppgångsfisken, emedan pressvattnet, så snart fallet
öfverstiger fem fot, blir honom öfvermägtigt, De laxar, • som
fångas vid Motala, utgöras nemligen med få undantag af Vettern-
lax, och ej af sadana, som kommit från Boren. I följd häraf
föielas, att laxtrappor borde blifva obligatoriska, der någon eger
rättighet att stänga vatten, utom vid de vattenfall, som understiga
fem fot, der bottenluckor skulle kunna göra tjenst. Kunna lax¬
trappor ej åläggas, utan det stannar vid bottenluckor, så böra likvisst
dessas storlek, form och läge angifvas, emedan bestämningarna »tjen-
lige» och »nödige» ej lemna garanti för att de, som anbringas, mot¬
svara ändamålet, utan i stället föranleda tvister. Dessutom bör äfven
bestämmas, under Indika tider de böra hållas öppna. I alla hän¬
delser borde fiskevattensegare, som ligger ofvanföre, ega rättighet
att på sin bekostnad bygga laxtrappa i nedanför liggande egares fiske¬
vatten.
Då i slutet af denna § rättighet medgifves för verkegare
att i smärre vattendrag igenstänga fiskeleden hel och hållen, så
bör ock fiskevattensegare, som ensam eger fiskevattnet nedan¬
före till utloppet, vara berättigad att likaledes stänga vattendraget
med fiskebragd, då verket är beläget i gränsskilnaden till den
nedanför liggande fiskevattensegarens område, så att båda blifva
likställige i rättigheter.
§ 15. Ordet »affalls» i sammansättningen »affallsämne» torde
böra utgå, såsom inskränkande förbudets allmännelighet,
ÖSTERGÖTLANDS LÄN.
25
§ 18. Enär erfarenheten ådagalagt, att å ångbåtar, särdeles
sådana som eldas med ved, onödigt buller åstadkommes, samt å
ångbåtar i allmänhet ånghvissla öfver höfvan anlitas, så skulle
komiterade anse gagneligt, om någon särskild bestämmelse, i syfte
att förekomma dylikt, finge i denna § inflyta.
I sista momentet af denna § föreslås tillägget: i sötvatten
och inre skärgården. Ty då i yttre skärgården fiske medelst
pulsning hittills bedrifvits utan inskränkning, och sådant der ej
visat några menliga följder, emedan i yttre skärgården hvarken
sötvattenssjöar eller rinnande vatten annat än undantagsvis före¬
komma, och lekplatserna följaktligen blifva få, så anse komiterade
yttre skärgården, som företrädesvis är hänvisad till fisket såsom
hufvudnäring, ej böra den ifrågasatta inskränkningen åläggas, allenast
att förbudet mot pulsning blir tillämpadt på de i anmärkningen
till § 3 omnämnda platserna.
§ 21. Då i von Yhlens mot denna § gjorda reservation
full ersättning synes vara föreslagen åt garnfiskaren för det
qvantum fisk, han skolat bekomma, om hans garnsätt fått vara
orördt, och skada således icke tillfogas hvarken den enskilde fiskaren
eller fisket, så synes billigt, att i fiskkonsumenternas intresse garn¬
fiskaren bör vika för vadfiskaren, äfven om skenbara stöd för mot¬
satt åsigt från juridisk synpunkt skulle kunna framdragas.
§ 22. Då kräftan lemnar ett värdefullt och ganska eftersökt
födoämne, och kändt är, att hon på många ställen är utsatt för ett
hänsynslöst uppfångande, så föreslås, att hon i likhet med hummer
och ostron erhåller lämplig fridlysningstid, samt äfven att visst
mått bestämmes, hvarunder hon ej får försäljas eller nyttjas.
§ 23. I denna § bör tilläggas, att lax under 25 centimeters
längd ej får innehafva^, utan skall, om sådan fångas, genast
släppas.
§ 24. Uttrycket »innehafvare» i mom. 3 af denna § hör ut¬
bytas mot »fiskevattensegare eller den han i sitt ställe förordnar».
Antages denna förordning, så bör ock i femte och derpå följande
moment uttrycket »fiskeberättigade» i öfverensstämmelse med samma
ändring berigtigas.
§ 26. Det i mom. b föreslagna sätt för bandets bestäm¬
mande å fiskeredskapen, hvilket förutsätter en räkneoperation, anse
komiterade för enkelhetens skull böra utbytas mot ett direkt fast¬
ställande af längden mellan knutarne.
§ 27. Komiterade anse stadgandet, att fiskeriöfverenskommelse
ej får ändras, om ej anmälan derom göres före utgången af de
26
ÖSTERGÖTLANDS LÅN.
fem år, för Indika (len gäller, föranleda ett obeqvämt aktgifvande
på fatalietider både för anmälaren och Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande. I stället föreslås, att mom. 2 utgår och mom. 1 erhåller
ett tillägg af följande lydelse: Efter dessa fem år fortfar den äfven
att gälla, intill dess ändring hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
blifvit sökt och faststäld.
§ 31. Medgifvande! att idka sitt fiske utan hinder af de sär¬
skilda bestämmelser, Indika kunna vara för fiskevattnet gällande,
anse komiterade vara ett allt för stort vederlag derför, att fiske-
vattensegare bedrifver fiskodling under kontroll af statens fiskeri-
tjensteman, helst som klart är, att det ringa antal dylika tjenste¬
man, som antages, aldrig skall kunna hinna med att öfvervaka
efterlefnaden af lemnade föreskrifter, hvadan ett dylikt medgif¬
vande kunde blifva till skada för andra, som i samma fiskeområde
voro delegare.
§ 32. I fall bestämmelse rörande kräftor intages i § 22, bör
å dem äfven här fästas afseende.
§ 35. Ehuru det i formelt hänseende skulle kunna synas mindre
lämpligt att ingå i någon specification af olofiiga sätt att fiska,
anse komiterade dock på de grunder, som i anmärkningar ne vid
§§ 5 och 7 göras, att det skulle kunna bidraga till någon rät¬
telse i de hos allmänheten inbitna origtiga föreställningarne om
rättighet till krokfiske öfverallt, i fall denna §:s början finge föl¬
jande lydelse: »Fiskar någon med krok, garn eller annan redskap
utan lof» etc.
§ 43. I denna § böra äfven kräftorna omnämnas, om de komma
att i fiskeristadgan upptagas.
§ 47. Enär fara värdt är, att i högst få fall lagbrott, som i
denna § omförmälas, komma att beifras, då så mycket besvär
och omständlighet ålägges den, som lidit skada, utan lagbrytaren
får gå ostraffad och lagbrytare derigenom uppammas, så ville
komiterade, utan att föreslå något visst tillvägagångssätt, endast
framställa önskvärdheten af att besvären och olägenhet ernå så
mycket som möjligt må läggas på lagbrytaren. Sista punkten af
mom. 2 anse komiterade fördenskull böra få följande lydelse:
Efter utgången af nämnda tid vare fiskevattensegare berättigad
att fångst och redskap för sin räkning försälja. Likaså anse komi¬
terade, att den i mom. 3 omnämnda stämningsskyldigheten må
åläggas lagbrytaren, som ej lärer underlåta att deraf begagna sig,
om han anser sig hafva lidit orätt.
ÖSTERGÖTLANDS LÄN.
27
Till sist hemställa komiterade, att landstinget ville i under¬
dånighet tillstyrka förslagets antagande, med iakttagande af de
anmärkningar, som här gjorda blifvit.
Linköping den 7 Maj 1884.
Då undertecknad, ordförande, har en mångårig erfarenhet af
att felaktiga och skadliga stipulationer uti sådana särskilda över¬
enskommelser för fiskets vård och bedrifvande, som i § 24 om¬
nämnas, ej blifva aflägsnade, om detta skall bero uteslutande af
enskild! initiativ, så får jag, i olikhet med det af mina med-
komiterade i detta afseende gillade förslaget, vördsamt föreslå, att
äfven åt fiskeriintendent må tilldelas både rätt och pligt att genom
anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göra uppslag i dylikt
ärende.
För att visa befogenheten af ett dylikt förslag vill jag påpeka,
att uti kungörelsen för fisket i Motala ström i 18 år stått det
orimliga stadgandet, natt nät, not eller gallerverk afsedda för fångst
af lax icke må hafva maskor med längre än en och en half deci¬
maltums höga stolpar». Här menas naturligtvis kortare i stället för
längre. Men genom ett dylikt påbud är dock all skadlig och små-
maskad redskap tillåten och all rymligt bunden beslagbar, hvarföre
den, som fiskar med sistnämnda redskap, är underkastad 50 kronors
böter. Anmärkas bör äfven, att denna kungörelse på Kongl. Maj:ts
nådiga befallning blifvit ånyo utgifven 1874, med bibehållande af
samma ovigtighet, till hvars rättelse fiskeriintendenten, ehuru ut¬
gifvare, icke varit berättigad att taga initiativ.
Vidare bär under 27 år inom den del af skärgården, der jag
är bosatt, varit stadgadt, att den not, hvarmed spigg eller pligg
får fiskas, skall hafva eu kil, som är trettio alnar lång och två alnar
djup — ett fiskeredskap altså, som väl aldrig har funnits, emedan,
när armar fogas till en dylik kil, alltsammans blir eu orimlighet.
I stället fiskas prigg allmänt med notar, som äro 70 å 80 alnar
långa ocli 9 å 12 alnar djupa i hugget. Emedan det redskap, som
i kungörelsen anbefalles, är omöjligt att begagna vid priggfiske, sä
G. Lund qvist.
A. E. Petersson.
C. J. Hålstensson.
Johan Jaensson.
A. J. Holmertz.
Reservation,
28
JÖNKÖPINGS LÅN.
har aldrig något beslag skett, hvarken af fångsten eller den bruk¬
liga redskapen. Men båda delarne äro likväl beslagbara. Och de
utgöra ej någon obetydlighet, alldenstund fångsten kan de år, som
priggen »går i stack», här uti skärgården utgöra många tusen
kronors värde, och hvarje not kostar dessutom omkring ett par
hundra kronor. Såsom exempel från detta år, som varit blott
ett medelmåttigt år, må nämnas, att vid ett hemman i min närhet
fångats för 2,000 kronors värde, och vid ett båtsm anstorp, som har
blott ett enda priggvarp, har fångats för nära 1,000 kronors värde.
En tillfälligt förordnad kronobetjent, som ej gjorde afseende
på det förhatliga i beslagsaffärer, skulle under ett priggår kunna
göra sig en betydande förmögenhet, då den urkokade tranen ligger
färdig att försäljas lagrad på tjogtals fat, och derigenom bereda
skärgårdsallmogen stora förluster. Ett dylikt farligt stadgande, som
likt ett damoklessvärd hänger öfver mångas ekonomi, och som dess¬
utom, då det ej kan tillämpas, väcker missaktning för lagen, bör
undanrödjas, och då det visar sig, att enskild fiskevattensegare, af
skäl som bär är onödigt att uppgifva, ej tager initiativ dertill, så bör
fiskeritjensteman dertill vara både berättigad och förpligtad. I
förbigående vill jag nämna, att vid mitt boställes strand priggfiske
aldrig bedrifvits.
G. Lundqvist.
1) Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.
Till Konungen.
Efter granskning af det utaf särskilda i nåder förordnade
komiterade afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny
fiskeristadga med mera, öfver hvilket förslag Eders Kongl. Maj:t
behagat infordra Kongl. Majrts Befallningshafvandes underdåniga
utlåtande efter landtstingets hörande, får Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande, jemte öfverlemnande af landstingets i ämnet afgifna
yttrande, härmed i underdånighet framställa de anmärkningar, till
hvilka Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid berörda granskning
ansett anledning förekomma.
JÖNKÖPINGS LÄN.
29
§ 13.
De uti inom. 1 af förevarande § intagna orden »efter hittills
gällande föreskrift» i fråga om skyldighet för egare af vatten¬
verk eller fiske, som hafva någon särskild rättighet att stänga
vatten annorledes än i allmänhet är medgifvet, att i tv fall förse
alla dammar med nödiga bottenluckor, torde utan olägenhet kunna
uteslutas. Dessa ord förekomma uti § 14 af fiskeristadgan den 29
Juni 1852 och hänvisa till bestämmelsen uti tredje kapitlet 5 § af
fiskeristadgan den 14 November 1766, att alla dammar böra förses
med nödiga bottenluckor för den upp- och nedgående fisken. Det
synes vara så mycket mindre behöfligt, att än vidare i detta fall
åberopa den hittills gällande föreskriften, som densamma icke skall
lända till ovilkorlig efterföljd, utan det öfverlemnats till Ivongl.
Maj:ts Befallningshafvande att, efter fiskeristyrelsens hörande, före¬
skrifva vidtagandet af andra åtgärder till beredande af fiskens fria
upp- och nedgång.
§ 17.
Ehuru, på sätt i landstingets yttrande omförmäles, den för
fiskets hedrifvande i sjöar och strömmar inom Jönköpings län, med
undantag af Nissa-åns vattendrag, antagna och gällande stadga
innehåller, att så kallad ljusning skall vara alldeles förbjuden,
enär detta fångstsätt visat sig vara förderfligt för fisket, synes dock,
med afseende å hvad kommitterade, pag 9, härom anfört, icke vara
lämpligt, att, på sätt landstinget ifrågasatt, »ljustring» i § 17 in¬
föres bland der uppräknade skadliga fiskesätt, utan lärer förbud
mot användandet af berörda fiskesätt böra få bero på öfverens¬
kommelse inom särskilda orter.
§ 21.
Jemte det att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande biträder
hvad landstinget vid denna § föreslagit angående medgifvande
för delegare i insjöfiske att öfverenskomma äfven om annat sätt för
utöfvandet af samfäldt fiske, hemställer Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, enär det ju kan hända, att två eller flere af dem, som
samlats i och för notdrägt, samtidigt förmärka, att fisken gått in i
varpet, och i följd deraf på samma gång utgifva nottågen, att
den i §:n införda bestämmelsen derom, att vid notdrägt den
eger taga första kastet, som först utgifver nottåget, hvilken be¬
stämmelse kan föranleda tvister mellan de fiskande, om hvem som
skall ega företrädet att taga första kastet, måtte uteslutas och
§:n bibehållas i full öfverensstämmelse med lydelsen af § 21
30
JÖNKÖPINGS LÄN.
uti nu gällande fiskeristadga, helst det förhållande, som gifvit an¬
ledning till omförmälda bestämmelse rörande ordningen mellan de
fiskande vid notdrägt, enligt hvad i betänkandet omförmäles, endast
förekommer vid rikets vestra kust, och således torde vara att hän¬
föra till sådana iakttaganden vid fisket, hvilka böra blifva föremål
för överenskommelser inom de särskilda orterna.
§ 22.
Efter hållna sammanträden med vederbörande delegare uti
fiskevatten inom länet, dervid de fiskeberättigade hördes angående
behofvet af föreskrifter rörande kräftfisket, som, till följd af ökad
efterfrågan å kräftor äfven från främmande orter, bedrefs i stor
omfattning till men för fiskets framtida bestånd, har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande under den 8 november 1880, i enlighet med
de af flertalet fiskeberättigade vid berörda sammanträden biträdda
överenskommelser, förordnat, att fångst af kräftor inom Jönköpings
län må utöfvas endast under Augusti, September och Oktober
månader hvarje år, men skall under öfriga tider af året vara i all¬
mänhet förbjuden. Enligt hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bär sig bekant, äro överenskommelser rörande kräftfisket äfven
inom flera andra län träffade och till efterrättelse faststälda, dock
med någon skiljaktighet i afseende å tiden, hvarjemte inom ett och
annat län bestämts, att kräftor, som i längd icke hålla viss dimen¬
sion, icke må fångas, utan skola, när de upptagas, åter utsläppas,
hvilken bestämmelse icke förekommer här i länet, enär den ansågs
medföra svårigheter och olägenheter vid tillämpningen.
Huruvida under så beskaffade förhållanden må vara lämpligt
att, på sätt landstinget föreslagit, i den allmänna stadgan äfven
införa en bestämmelse om de tider af året, under hvilka idkande
af kräftfiske skall vara förbjudet, eller om icke regleringen af
tiderna för kräftfisket må böra bero på överenskommelser inom
de särskilda orterna, eftersom för en hvar af dem kan finnas vara
lämpligast, är Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke i tillfälle att
med full kännedom bedöma.
§ 24.
Enligt § 22 i nu gällande fiskeristadga eger Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, när lian så nödigt aktar och utan att någon
rättegande det begär, vidtaga åtgärder för fiskets ändamålsenliga
bedrifvande, medelst åvägabringande af överenskommelser mellan
de fiskeberättigade för bestämmande af de tider af året, under
hvilka, med hänsigt till det ena eller andra fiskslagets lektid, fisket
JÖNKÖPINGS LÄN.
31
efter samma Åskslag må böra inställas, det sätt hvarpå fiske under
tilllåten tid bör ske, så ock om redskapens beskaffenhet med mera.
Befogenheten till vidtagandet af sådana åtgärder på grund af egen
omtanke om hvad som kan lända till fiskerinäringens förkofran
hafva komiterade velat frånkänna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
enär en dylik befogenhet eller »initiativ-rätt» ej skulle, enligt komi-
terades åsigt, vara rätt förenlig med de grunder, hvarpå vår
näringslagstiftning i öfrigt numera hvilar.
För sin del har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kunnat
göra klart för sig, att en så beskaffad initiativ-rätt kan på något
sätt sägas vara i strid med de grunder, hvarpå näringslagstiftningen
i vårt land hvilar. Då komiterade till stöd för den i omförmälda
hänseende utaf dem uttalade åsigt åberopat, att likasom lagstiftaren
numera i allmänhet lemnat jordbrukaren och skogshushållaren full
frihet att bruka sin jord eller begagna sin skog såsom han finner
för sig fördelaktigast, allenast han ej kränker annans rätt, så torde
ock i allmänhet fiskevattensegare böra, der hans åtgöranden i af¬
seende på fisket ej kunna inverka på annans rätt, lemnas full frihet
att vårda fisket som han finner lämpligt, så att, om denne ut-
ödar fiskarne eller väl vårdar dem, detta ej mera angår andra
personer, än om en jordegare väl sköter eller missvårdar sin jord¬
egendom, synas komiterade hafva alltför ensidigt betraktat saken,
samt dervid helt och hållet förbisett, att fiskets ändamålsenliga
vårdande, likasom åtgärder till skyddande af dess bestånd och till
befrämjande af detsammas ytterligare förkofran, är af stor bety¬
delse för framtiden, hvars intressen i frågor af sådan natur det
just tillhör lagstiftningen att tillvarataga. Det är kommande gene¬
rationers rätt, som staten härvid har att bevaka och skydda mot
det enskilda vinstbegäret, och med ett behörigt iakttagande af
denna skyldighet låter icke väl förena sig att åt den enskildas för-
godtfinnande öfverlemna vården eller missvården af de tillgångar,
naturen till allmän nytta danat i våra sjöar och vattendrag lika¬
som i våra skogar. I eu tidpunkt, då missvården af den enskilda
skogsegendomen allt högljuddare och enhälligare framkallat yrkan¬
den om lagstiftningens mellankomst för beredande af skydd mot
och hämmande af den allt mera sig utbredande skogsförödelsen
— en samhällsskadlig frukt af den prisade »fulla friheten i be¬
gagnandet» — synes i sanning komiterade hafva bort rygga till¬
baka för att i fråga om den vigtiga fiskerinäringen förorda tillämp¬
ningen af en sådan grundsats. Ett förslag, som afser att ej blott
från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utan äfven från de i statens
32
JÖNKÖPINGS LÅN.
tjenst anstälde fiskeriintendenter borttaga den dem nu tillkommande
befogenhet i fråga om väckandet af förslag till åtgärder för fiskeri¬
näringens förkofran och göra det beroende endast af delegarnes
goda vilja att derom göra framställning, torde icke befinnas egnadt
att vinna understöd af dem, som önska se äfven denna gren af
den allmänna hushållningen försatt i sådant skick, att jemväl våra
efterkommande må deraf kunna hemta väsentligt ora<rn.
Genom fiskeristadgan af den 14 November 1766 ålades Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att medelst allmänna kungörelser förmå
vederbörande delegare i samfälda fiskevatten att sammanträda
för öfverenskominande om sådana fiskesätt med mera, som de
kunde finna bäst och lämpligast vara till ynglets fredande och
förekommande af dess förtidiga utödande, hvilka överenskommelser
sedermera skulle af domaren fastställas. Då emellertid erfaren¬
heten ådagalade, att några föreningar emellan fiskevattensdelegare
på de flesta ställen icke träffats, förordnades genom Kong], för¬
klaringen den 24 Januari 1771 om vidtagande af ytterligare åtgärder
genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg till fiskeriernas
säkra bestånd, hvarvid åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande in¬
rymdes rättigheten att, efter det vederbörande lemnats tillfälle att
i ämnet öfverenskomma, »härutinnan fastställa en sådan ordning,
som för hvarje ort kunde pröfvas tjenlig och lända till ändamålets
vinnande». Det är denna, äfven i nu gällande fiskeristadga bi¬
behållna befogenhet komiterade vilja hafva fullständigt borttagen,
ända derhän, att icke ens förslag i ämnet skulle få af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande väckas. Att denna initiativrätt verkat i något
hänseende menligt torde icke kunna visas; tvärtom torde tillkom¬
sten af flera stadganden och överenskommelser till befrämjande af
fiskets ändamålsenliga bedrifvande vara att tillskrifva länsstyrel¬
sernas ingripande. Så har förhållandet varit i Jönköpings län; och
om de i berörda syfte vidtagna åtgärder icke i allo burit de goda
frukter, som kunnat deraf hemtas, är detta utan tvifvel att till¬
skrifva obenägenheten hos flertalet af de fiskeberättigade att ställa
sig de inskränkande bestämmelserna till behörig efterföljd. Att
sådana bestämmelser äro högligen af behofvet påkallade, framgår
äfven af lcomiterades redogörelse för sötvattensfisket, uti hvilken
redogörelse omförmäles, hurusom hos komiterade framhållits —
bland orsakerna till sötvattensfiskets minskning — att fisket i all¬
mänhet bedrifvits utan hänsyn till dess fortfarande bestånd, och att
särskildt, när fiskevattnet ej varit mellan delegarne deri deladt,
ofta hvar och en, som i vattnet egt fiskerätt, sökt att på kortast
JÖNKÖPINGS LÄN.
33
möjliga tid fånga allt hvad han kunnat åtkomma, emedan han
fruktat, att eljest någon annan delegare skulle förekomma honom.
Och ändock hafva komiterade omfattat den föreställningen, att det
endast bör tillkomma delegarne i samfälda fisken att väcka frami
om särskilda föreskrifter med afseende å fiskets bedrifvande.
Från denna mening hafva likväl två af komiterade varit skilj¬
aktiga i så måtto, att de — hvilka förklarat sig anse, att den för¬
tröstan till de enskildes omtanke om sin egendom, hvilken förmått
komiterades flertal att föreslå uteslutande rätt för de enskilde till
initiativ för åstadkommande af överenskommelser rörande fiskets
ändamålsenliga bedrifvande, icke finner fog i de rådande förhål¬
landena — föreslagit, att åt fiskeristyrelsen äfven måtte tillerkännas
befogenhet att göra framställning om särskilda bestämmelser rörande
fiskets bedrifvande i sötvatten, hvarest flere ega fiskerätt.
För sin del anser emellertid Kongl. Majits Befallningshafvande
något giltigt skäl icke vara af komiterade anfördt, på grund hvaraf
en afvikelse från hvad i omförmälda afseende hittills varit stadgadt
må böra vidtagas, samt hemställer alltså, att såväl åt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande som åt .fiskeristyrelsen må inrymmas rättighet
att väcka förslag om åvägabringande af så beskaffade överens¬
kommelser; men, för den händelse att komiterades åsigt, hvad angår
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes initiativrätt, skulle af Eders
Kongl. Maj:t godkännas, torde åtminstone åt fiskeristyrelsen böra
tillerkännas en sådan befogenhet, hvilken väl måste anses vara be¬
tingad af styrelsens uppgift att söka befordra fiskerinäringens ut¬
veckling och förkofran inom landet.
Beträffande vidare komiterades förslag om inrättande af en
särskild nämnd för pröfning och afgörande af någon fiskeberättigads
anmälda missnöje dels i fråga om omfattningen af de fiskeområden,
för hvilka, i anseende till likartade natur- och fiskeriförhållanden,
enahanda föreskrifter anses böra blifva gällande, dels ock i fråga
om de bestämmelser, som med afseende å fiskets vård och bedrif¬
vande inom visst område utaf flertalet bland fiskeberättigade blifvit
beslutade, så anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det härom
framstälda förslag ingalunda vara lämpligt och antagligt. Ofvan är
redan anmärkt, att hos en stor del af de fiskeberättigade ännu
råder en stark motvilja mot all inskränkning i begagnandet af den
med jordeganderätten förenade fiskerätten, hvilken de förmena sig
ega att utöfva på sätt dem sjelfva bäst synes, utan hinder af några
»eganderätten kränkande föreskrifter». Den afgörande rätten uti
frågor, som beröra en så vigtig näring inom den allmänna hushåll-
Utlutande öfver först. t. ny Fiskeristadga. 3
34
JÖNKÖPINGS LÅN.
ningen, synes vid sådant förhållande icke skäligen böra lemnas i
händerna på en af dem sjelfva sammansatt nämnd, af hvilken
nämnd, som måste bestå af ett större antal personer, så framt er¬
forderlig kännedom om förhållandena i de särskilda sjöarne och
vattendragen inom länets olika delar skulle hos nämnden före¬
finnas, med visshet icke kan förväntas den opartiskhet, som sakens
vigt kräfver. Ordnandet af dylika frågor har, enligt hvad erfaren¬
heten nogsamt bevittnat, sällan kunnat ske utan att tvister yppats,
i det de fiskeberättigade motsatt sig de föreslagna föreskrifterna,
och, huru mycket afseende än må böra i lagstiftningen fästas å de
enskildes rätt att sjelfve vårda sina angelägenheter, torde likväl de
enskilda intressena uti en så samhällsvigtig angelägenhet som fiskeri¬
näringens befrämjande böra vika för det allmännas kraf, och för¬
denskull icke heller böra medgifvas, att uteslutande åt de enskilda
intressena öfverlemnas att bestämma, om och hvilka åtgärder må
vidtagas till vidmakthållande af fiskets bestånd och detsamma^
skyddande mot vanvård.
Den pröfning, som skulle tillkomma berörda nämnd, synes
derföre böra anförtros åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som
har att tillgå alla de upplysningar, hvilka erfordras för bedömandet
af befogenheten i de anförda besvären. Vid de regleringar af
fiskerättens begagnande, som här i länet egt rum, har så tillgått,
att särskilda sammanträden inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hållits med de fiskeberättigade inom olika delar af länet, till hvilka
sammanträden vederbörande kallats genom en månad förut utfär¬
dade kungörelser, uti hvilka intagits de af fiskeriintendenten, på
grund af verkstälda undersökningar i de särskilda vattendragen,
uppgjorda förslag till föreskrifter. Dessa sammanträden hafva varit
talrikt besökta, och genom af de tillstädeskomne meddelade upp¬
lysningar om af dem vunnen erfarenhet rörande de olika fisk¬
slagens lektider med mera hafva ytterligare bidrag för bedömandet af
de föreslagna föreskrifternas ändamålsenlighet erhållits. Der fiskeri¬
intendenten icke vid dessa sammanträden var närvarande, men
rigtigheten af de antaganden, på grund af hvilka de utaf honom
framstälda förslagen uppgjorts, blifvit af fiskeberättigade bestridd
såsom icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet, blefvo,
innan beslut af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelades,
handlingar^ öfverlemnade till fiskeriintendenten för afgifvande af
förnyadt yttrande i ämnet. På detta sätt har vunnits all erforder¬
lig utredning om de förhållanden, som vid frågans bedömande
borde komma under öfvervägande. Då emellertid vid sådana frågor
JÖNKÖPINGS LÄN.
35
många olikheter förete sig, beroende af lokala förhållanden, så att
olika föreskrifter deraf påkallas för olika vattendrag, har uti den
allmänna fiskeristadgan för länet intagits en särskild § af inne¬
håll, att, der särskilda förhållanden kunna för vissa sjöar eller
vattendrag påkalla särskilda bestämmelser, afvikande från hvad
genom den allmänna stadgan blifvit förordnadt, på vederbörande
fiskevattensegare ankomme att derom hos Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande göra framställning. Med tillämpning af denna be¬
stämmelse hafva ock för några sjöar, efter föregångna närmare
undersökningar, de allmänna föreskrifterna blifvit i vissa delar
annorlunda affattade. Den genom nu gällande fiskeristadga Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande lemnade befogenhet att ordna saken,
vare sig genom att fastställa ändamålsenliga överenskommelser,
der sådana varda träffade, eller genom att, der sådana godvilligt
icke kunnat åstadkommas, medelst utslag i ärendet förordna, anser
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra fortfarande qvarstå, helst i
annat fall, för den visserligen icke otänkbara händelse att de af
fiskeriintendenten föreslagna föreskrifter, de må vara än så ända¬
målsenliga, icke varda af vederbörande godkända, någon möjlighet
icke förefinnes att förhindra äfven den mest uppenbara vanvård af
fisket. För öfrigt synes emot det föreslagna förfaringssättet kunna
med skäl anmärkas, att det gjorts onödigtvis vidlyftigt, med i samma
mån för vederbörande ökad kostnad, helst för alldeles gifvet kan
antagas, att nämndens ledamöter icke vilja vidkännas utgifter för
resa och tidsspillan, utan derför fordra ersättning. Det synes
nemligen icke vara nödvändigt, att, om vid behandling af uppgjordt
förslag till föreskrifter att tillämpas inom ett af vederbörande fiskeri-
intendent angifvet fiskeområde, stridiga meningar skulle uppstå
angående omfattningen af detta område och enighet derom icke
kan vid sammanträdet vinnas, utan nämndens afgörande härom af
en eller flere påkallas, denna fråga skall vara af nämnden pröfvad
och afgjord, innan de föreslagna bestämmelserna i afseende å fiskets
bedrifvande göras till föremål för öfverläggning. Såsom skäl för
det af komiterade föreslagna] förfaringssätt har anförts, att, då i
fråga om föreskrifternas innehåll endast de ega besluta, som hafva
fiskerätt inom det område, för hvilket besluten skola gälla, måste
dermed anstå, intill dess området blifvit af nämnden bestämdt.
Visserligen måste åt detta skäl tillerkännas en viss giltighet, och
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle icke haft något att emot
komiterades förslag i donna punkt erinra, om i förslaget stadgats,
att hvad i fråga om föreskrifternas innehåll blefve af flertalet vid
36
JÖNKÖPINGS LÅN.
sammanträdet beslutadt skulle för alla fiskeberättigade inom om¬
rådet lända till ovilkorlig efterföljd, i hvilket fall naturligtvis icke
någon annan borde få i beslutet deltaga, än den som egde fiskerätt
inom området. Men då så icke är förhållandet, utan det enligt
förslaget skulle tillkomma en hvar fiskeberättigad inom området
att öfverklaga de vid sammanträdet fattade beslut, vare sig miss¬
nöjet afser någon dervid beslutad bestämmelse eller att en före¬
slagen sådan icke blifvit antagen, samt med all säkerhet kan an¬
tagas, att ingen fiskeberättigad, som i fråga om de föreslagna be¬
stämmelsernas lämplighet och ändamålsenlighet hyser en från fler¬
talets afvikande mening, skall underlåta att söka göra den gällande
genom att vädja till nämndens afgörande, torde icke skäligen det
föreslagna förfaringssättet vara af nöden för att förekomma någon
rättskränkning. Enklast torde väl vara, att båda frågorna förhandlas
på samma gång vid det först utlysta sammanträdet, samt att, derest
någon fiskeberättigad skulle anse, att någon del af det föreslagna
fiskeområdet bör frånskiljas — utsträckning deraf finge enligt förslaget
icke ifrågasättas — och härom påkallar nämndens afgörande, äfven
detta yrkande öfverlemnas till nämnden i sammanhang med de besvär,
som varda anförda rörande de föreslagna bestämmelserna. Skulle åter
något missnöje med dem icke förefinnas och besvär sålunda icke komme
att deröfver anföras, vid hvilket förhållande icke heller någons rätt
kan sägas hafva blifvit kränkt genom de i ärendet fattade beslut, har
nämnden att meddela yttrande ensamt i fråga om fiskeområdets
omfattning. Härigenom undvikes det nämnden möjligen kan komma
att sammanträda två gånger i samma fråga.
§ 25.
I öfverensstämmelse med de af Kongl, Maj:ts Befallnings¬
hafvande ofvan uttalade åsigter hemställer Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande, att åt denna § måtte gifvas följande lydelse:
Hafva de fiskeberättigade i behörig ordning träffat öfverens¬
kommelse angående sättet för fiskets bedrifvande inom visst bestämdt
fiskeområde, skall, derest besluten ej strida mot denna förordning
eller allmän lag, sådan öfverenskommelse, der den pröfvas vara
ändamålsenlig, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fastställas, att
gälla under den tid, som här nedan i § 27 sägs, äfvensom i sam¬
manhang dermed bestämmas påföljd för öfverträdelse deraf till
högst tvåhundra kronors böter jemte förlust af redskap och fångst.
Skulle deremot Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finna öfverens-
kommelsen icke vara i laga ordning tillkommen, eller att densamma
JÖNKÖPINGS LÄN.
37
i något hänseende är stridande mot denna förordning eller allmän
lag, eller att de i öfverenskommelsen intagna föreskrifter icke äro
i allo ändamålsenliga, meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
efter det vederbörande fiskeriintendent ånyo blifvit hörd och med
yttrande inkommit, utslag i ärendet efter som ändamålsenligast
pröfvas. I Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag må ändring
sökas o. s. v.
§ 26.
Vid denna § biträder Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hvad
af reservanterna föreslagits och hemställer, attu§:n måtte i enlighet
dermed till lydelsen förändras.
§ 27.
För den händelse åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande in¬
rymmes befogenhet att, på sätt ofvan föreslagits, taga initiativ i
fråga om åtgärder till fiskets’ befrämjande och detsammas ända¬
målsenliga bedrifvande, torde Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
jemväl böra bemyndigas att väcka fråga om ändring i gällande be¬
stämmelser, när den för deras giltighet bestämda tid tilländalöper.
§ 28.
Utöfver hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande redan yttrat
i fråga om den uti förevarande § föreslagna nämnd, tillåter
sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att ytterligare fästa upp¬
märksamhet derpå, hurusom det flerstädes torde komma att möta
icke ringa svårighet att till ledamöter i nämnden, hvilken, på sätt
ofvan anmärkts, måste, i synnerhet i de vidsträcktare länen, bestå
af ett större antal medlemmar, finna erforderligt antal personer,
som äro i besittning af nödiga insigter och tillika nog fria från in¬
flytelsen af lokala intressen, för att kunna uti till nämndens af¬
görande hänskjutna frågor afgifva ett sakkunnigt och fullt opar¬
tiskt yttrande. De kostnader, som föranledas af nämndens sam¬
manträde, torde ock blifva så pass stora, att mången äfven af
detta skäl afhålles från att påkalla nämndens afgörande.
För den händelse att fiskerinämnds-institutionen anses böra
godkännas, torde böra, i likhet med hvad om expropriations-
nämnd är föreskrifvet, stadgas, att icke någon, som till ledamot af
nämnden utsedd varder, må utan laga förfall undandraga sig detta
förtroende.
§ 30.
I fråga om ersättning till fiskerinämnds ledamöter, der sådan
af någon utaf dem begäres, innehåller förslaget, att sådan ersätt¬
38
JÖNKÖPINGS LÄN.
ning skall gäldas af den tappande parten, der ej Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande finner skäl annorlunda förordna. Uti motiven
anföres väl, att komiterade i § 30 lemnat bestämmelser angående
ersättning åt ledamöter i fiskerinämnd i öfverensstämmelse med
hvad som är föreskrifvet i afseende på ledamot i expropriations-
nämnd, men i expropriationslagen stadgas, att,-'om någon, som i
särskild nämnd suttit, skulle vilja'betalning derför taga, då skall
sådan ersättning, hvars belopp det ankommer på rätten att be¬
stämma, gäldas på sätt i § 28 föreskrifves, hvarest det heter, att
all undersökning och rättegångskostnad, som förorsakas af väckt
fråga om jords eller lägenhets användande för allmänna ändamål,
skall den, hvilken användandet begär, ensam"vidkännas. I enlig-
het härmed borde väl förslaget hafva innefattat, att ersättningen
skall gäldas af den eller dem, som vädjat till nämndens afgörande
och dermed påkallat dess sammanträde. Hvad komiterade afsett
med tillägget, »der ej Konungens Befallningshafvande finner skäl
annorlunda förordna», förefaller något dunkelt, tv icke lärer det
väl kunna ifrågakomma att tillförbinda den eller dem, som påkallat
nämndens afgörande, att betala omförmälda ersättning, derest de
yrkanden, hvaröfver nämnden har att yttra sig, varda af densamma
gillade. I sådant fall synes billigheten fordra, att de, som fattat
det af nämnden ogillade beslutet, få vidkännas kostnaden för
nämndens sammanträde. Att uttaga denna kostnad hos en mängd
fiskeberättigade torde icke alltid blifva så lätt, helst om de fiske-
berättigade tillhöra särskilda län.
§ 33.
I afseende å hvad denna § innehåller rörande tillsyningsman
utseende å kommunalstämma biträder Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande hvad landstinget härom yttrat, och hemställer, att första
punkten af mom. 2 måtte erhålla den af landstinget föreslagna
förändrade lydelse.
Beträffande den af komiterade i motiven uttalade förhoppning,
att landstingen skola, der sådant ej redan skett, känna sig manade
att anvisa medel till aflöning åt fiskeritillsyningsmän, äfvensom att
i öfrigt medverka till allt, som kan befordra fiskeriernas vård och
förkofran, så har åtminstone inom Jönköpings läns landsting hittills
icke förefunnits någon benägenhet att för tillsyningsmäns aflönande
vidkännas någon utgift. När år 1877 landstinget hade att till Eders
Kongl. Maj: t afgifva yttrande derom, huruvida och i hvad mån
landstinget vore villigt att lemna bidrag till aflöningen åt af staten
JÖNKÖPINGS LÄN.
39
anstälda fiskeritillsyningsmän, förklarade landstinget, att, då an¬
ställande af fiskeritillsyningsmän syntes innebära ett ingrepp i den
fria näringen, en dylik åtgärd hvarken vore ändamålsenlig eller
välbetänkt, hvadan landstinget icke vore villigt att till detta ända¬
mål lemna något bidrag. Att tillsätta några tillsyningsman, i en¬
lighet med hvad Kongl. kungörelsen den 8 November 1867 derom
innehåller, har icke heller af fiskevattensegare beslutats, och det
är derföre högligen önskvärdt, att det, på sätt förslaget innehåller,
varder förordnadt, att sådana skola utses.
§ 34.
Denna § synes icke vara behöflig, utan kunna från för¬
slaget uteslutas, i synnerhet om pröfningen af de fiskeberättigades
beslut varder fortfarande åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande an¬
förtrodd.
Vid de särskilda förslagen till stadga för fiskeristyrelsen ch
och instruktion för statens fiskeritjenstemän har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke något att erinra.
Underdånigst
C. EKSTRÖM.
A. H. Bagge.
Jönköping i Landskansliet den 30 December 1884.
2) Jönköpings läns landsting.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t, efter riksdagens underdåniga skrif¬
velse den 22 Maj 1878 rörande förändringar i nu gällande fiskeri-
stadga, behagat bifalla riksdagens i nämnda skrifvelse uttryckta
anhållan att låta genom sakkunniga personer företaga en full¬
ständig revision af fiskeristadgan af den 29 Juni 1852 samt öfriga
författningar, som berörde fiskerinäringen, och för sådant ändamål
40
JÖNKÖPINGS LÅN.
tillsatt en komité, hvilken fullgjort samma uppdrag, samt komitera-
des förslag till fiskeristadga jemte stadga för den föreslagna fiskeri-
styrelsen och instruktion för statens fiskeritjenstemän jemte af de
komiterade dervid fogade motiver och reservationer öfverlemnats
till landstinget i Jönköpings län år 1883 för att inhemta landstingets
yttrande deröfver, har landstinget vid nämnda års sammanträde ut¬
sett en komité af fem ledamöter med uppdrag att öfver ifråga¬
varande lagförslag till 1884 års landsting inkomma med yttrande.
Sedan sistnämnda komité fullgjort sitt uppdrag, samt lands¬
tinget tagit i öfvervägande så väl berörda lagförslag i sin helhet
som komiténs afgifna betänkande, får landstinget härmed för egen
del sitt underdåniga yttrande afgifva.
Landstinget godkänner i hufvudsaken förslaget till ny fiskeri¬
stadga och i sammanhang dermed föreslagen stadga för fiskeri-
styrelsen och instruktion för statens fiskeritjenstemän; men sedan
landstinget, utom den ofvan nämnda granskningen af lagförslaget
genom den förlidet år utsedda komitén, till ett utskott hänvisat
komiténs förslag för ytterligare beredning af ärendet vid innevarande
års landsting, och detta utskott inkommit med sitt betänkande, har
landstinget efter så noggrann pröfning, som varit möjlig, funnit sig
böra godkänna de af landstingskomiterade gjorda erinringar mot
nedannämnda §§ af förslaget till fiskeristadgan, nemligen:
§ 6.
Då landstinget anser, att uttrycket »fiskevatten, som inom en¬
skilda hemmans rå och rör vore belägna,» kunde gifva anledning
till den tolkning, att en egare af odeladt fiskevatten, hvilken genom
laga skifte fått sina egor så lagda, att de icke angränsade fiske-
vattnet, derigenom utestängdes från detsammas begagnande, för¬
menar landstinget, att, till undvikande af framtida tvister i dylikt
hänseende, borde till §:n läggas ett andra moment med den bestäm¬
melsen, att jordegare, som genom laga skifte fått sin egoskift så ut¬
lagd, att han icke vidare är strandegare, må tillkomma samma rätt
till fiskevatten, som om han strandegare vore.
§ ir.
Landstinget vill ingalunda förneka, att gäddan, på sätt i de af
Kongl. Maj:t tillsatta komiterades motiver pag. 19 omförmäles, är
en roffisk; men, då gäddan utgör en ganska värdefull och matnyttig
fisk, samt ljustringen förstör en mängd af denna fisksort, och dylikt
fångstsätt är alldeles förbjudet uti den för Jönköpings län den 22
JÖNKÖPINGS LÄN.
41
Juni 1875 utfärdade stadga för fiskets bedrifvande i sjöar och
strömmar, med undantag af Nissaåns vattendrag, hvilken stadga
efter vederbörandes hörande utfärdats, och med hvilket förbud intet
missnöje försports, samt härtill kommer, att genom s. k. angling,
hvilket fiskesätt vintertiden bedrifves, en mängd romfull fisk fångas,
hvarigenom fisktillgången betydligt förminskas, anser landstinget,
att båda dessa fångstsätt äfven böra förbjudas, desto heldre som en
mängd lösa personer dermed äro sysselsatta, hvilka sakna allt in¬
tresse för fifskafvelns ökande.
§ 21.
Då landstinget hyser den fruktan, att stridigheter skulle uppstå
emellan delegare i samma fiskevatten, när desse vid insjöfisket,
hvilket ingalunda är af samma betydelse som fisket i saltsjön, nöd¬
gades ständigt täfla om hvem som skulle först hinna till sjön, och
detta sätt icke torde vara brukligt, utan öfverenskommelse härut¬
innan visat sig ändamålsenlig, har landstinget, då § 21 afser hus¬
hållningen med fiskevatten så väl i saltsjön som i insjöar och rin¬
nande vatten, ansett ett tillägg för insjöfisket af behofvet påkalladt
derom, att delegare i insjöfisket vare obetaget att öfverenskomma
om annat sätt för utöfvande! af samfäldt fiske.
§ 22.
Då kräftor finnas i större delen af landets sjöar, och deras
antal under senare åren, innan förbud utfärdats, i betänklig grad
börjat förminskas, anser landstinget nödvändigt, att skydd äfven
för dem lemnas, och sålunda, att kräftor liksom hummer och ostron
må under viss tid af året vara till fångst förbjudna, hvilken tid före¬
slås från och med den 1 November till och med den 31 Juli.
§ 30.
Då enskild part, som vid sammanträdet inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anser sig hafva blifvit genom pluralitetens be¬
slut i sin rätt förnärmad, nödgas öfverklaga beslutet, samt, om ingen
bestämd ersättning finnes i stadgan utsatt, denna ersättning kunde
komma att bestämmas till samma belopp som t. ex. vid expropria-
tionsförrättningar, och denna ersättning i allmänhet på senare tider
plägat utgå med 10 kronor i dagtraktamente, anser landstinget, att
ersättningsbeloppet bör på det sätt fixeras, att icke den part, som
vill påkalla nämndens yttrande, må af fruktan för alltför stora
kostnader tvingas underkasta sig pluralitetens beslut, som möjligen
42
JÖNKÖPINGS LÅN.
kränker hans rätt; och hemställer landstinget med anledning häraf,
att till §:n fogas det tillägg, att dylik ersättning skall, om den for¬
dras, utgå med samma belopp, som i gällande författningar är till¬
erkänd ledamot i egodelningsrätt, eller 4 kr. 50 öre i dagstraktamente
och skjuts efter en häst.
§ 33.
Landstinget anser, att tillsyningsmännens utseende på kom¬
munalstämma skulle vålla många svårigheter, då flera socknar
komma att tillhöra ett fiskeområde; och då det icke kan vara
meningen att för hvarje socken tillsätta en tillsyningsman, samt
Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande lättare hör kunna utse lämpliga
personer för ett af flera socknar bestående område än kommunal¬
stämman, löreslår landstinget, att bestämmelsen i lista punkten
mom. 2 om tillsyningsmans tillsättande må ändras derhän, att
tillsyningsmännen må, der de fiskeberättigade icke åt sig sjelfva
förbehållit deras tillsättande, utses af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande.
Då det, enligt landstingets förmenande, är alldeles nödvändigt
att åt dessa tillsyningsman lemna någon ersättning för den tillsyn,
de utöfva, anser landstinget, att ett tillägg bör göras vid denna §
derom, att tillsyningsman erhåller ersättning enligt de fiskeberätti-
gades vid sammanträde fattade beslut.
§ 43.
Med anledning af hvad landstinget anmärkt vid § 22 anser
landstinget, att i denna § 43 äfven bör intagas stadgande om samma
förbud i afseende på kräftor, lefvande och kokta, som i afseende
på hummer.
Underdånigst
På landstingets vägnar
G. J. KORSELD.
Jönköping den 18 September 1884.
J. J. Smith.
CALMAR LÄN.
43
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Calmar län.
Till Konungen.
Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss
den 3 Augusti 1883, tecknad å det af särskilde komiterade den 3 näst-
förutgångne Mars afgifna underdåniga betänkande med förslag till
ny fiskeristadga med mera, får länsstyrelsen, med öfverlemnande af
Calmar läns båda landstings underdåniga yttranden öfver samma
förslag, såsom eget underdånigt utlåtande anföra, att de under¬
dåniga förslagen synts länsstyrelsen gifva anledning till endast
följande erinringar.
På sätt södra landstinget anmärkt, synes stadgande erfor¬
derligt till förekommande af det i mindre vattendrag här i länet
ej sällan brukliga fångstsättet, att under lektid vattendraget af-
stänges medelst ett nät och fördämning der ofvanför anbringas,
hvarefter, när vattnet nedanom fördämningen afrunnit, den å
vattendragets torrlagda botten samlade fisken, här i orten vanligast
id och mört, upphemtas. Plats för sådant stadgande torde kunna
beredas i förslagets § 17 eller § 18.
En följd af stadgandet i § 23 skulle antagligen blifva, att han¬
del med laxöring och forell måste inställas. Väl förekommer sådan
handel här i länet mindre ofta, men fråga torde vara, huruvida
dylik föreskrift må anses fullt lämplig i trakter, der tillgång i
större män finnes å dessa Åskslag, som lära hafva sitt egentliga
tillhåll i mindre sjöar och vattendrag inom skogs- och bergsbyg¬
der, aflägsna från saltsjön och de större vattendragen.
Med afseende å hvad norra landstinget yttrat, synes hinder ej
böra möta för införande i början af § 28 af föreskrift, att antalet
af personer, som skola vara att påräkna såsom ledamöter i fiskeri-
nämnd, skall af länsstyrelsen bestämmas, först efter det veder¬
börande landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
deröfver sig yttrat.
Enligt § 48 skola öfverträdelser af särskildt faststälda bestäm¬
melser om fiske åtalas af allmän åklagare. Till sådana torde, hvad
angår fiskcrimål, äfven fiskeriintendenterna, jemlikt § 3, punkt, c
i förslaget till instruktion för fiskeritjenstemännen, vara att hän¬
föra. Men huruvida de i § 33 af fiskeristadgeförslaget omförmälda
^syningsmän skulle ega åtalsrätt, synes ej vara fullt klart, enär
å ena sidan derom icke nämnes vare sig i § 33 eller § 48 af sist—
berörda förslag, men å andra sidan intendenterna englit nämnda
44
CALMAH LÅN.
punkt i instruktionsförslaget skulle i fråga jemväl om dylika åtal
ega erhålla biträde af fiskeriujDjDSyningsmännen i distriktet. Det
torde dock vara, för befordrande af ifrågavarande särskilda be¬
stämmelsers efterlefnad, gagneligt, om åtalsrätt och åklagareandel
i böter tillkomme tillsyningsmännen. I sådant fall, måhända äfven
eljest, synas dessa böra förses med länsstyrelsens förordnande,
hvarom icke något allmänt stadgande finnes i ofvannämnde § 33,
men en antydan förekommer i instruktionsförslagets § 3 punkt, c,
hvilken dock möjligen afser endast den del af tillsyningsmännen,
hvilken under viss förutsättning, som i § 33 omförmäles, skulle af
länsstyrelsen tillsättas.
Då öfverträdelse, hvarå § 37 syftar, kan vara synnerligen för¬
derflig, synes böternas maximibelopp vara väl lågt och böra höjas
till det i § 39 bestämda, eller högst 300 kronor.
Lika med komiterade anser länsstyrelsen behöfligt, att en för
fiskerinäringen särskildt afsedd centralembetsmyndighet må finnas;
derförutan lära denna vigtiga närings angelägenheter icke kunna
med nödig omsorg och insigt handhafvas. Men, huruvida denna
myndighet bör vara helt fristående eller inordnas i en annan med
större omfattning, tilltror länsstyrelsen sig icke kunna klart be¬
döma. Dock vill det synas länsstyrelsen, som om frågan till¬
äfventyrs kunde lösas på det sätt, att den föreslagna styrelsen,
derest dess göromål icke lämpligen kunna besörjas af ett centralt
embetsverk för näringarna i allmänhet, kunde inrättas såsom en
byrå i det statsdepartement, under hvars vård denna och jemför-
liga näringar äro eller varda stälda.
Bägge landstingen hafva ansett behofvet af de föreslagna iktyo-
logerna icke vara utredt. Då obenägenheten för denna institution,
möjligen förökad genom det för den stora allmänheten främmande
i benämningen, antagligen till stor del beror på farhågan för ska¬
pande af nya fenster inom statsförvaltningen, hvilkas nödvändighet
icke är af redan vunnen erfarenhet klarligen ådagalagd, samt
någon synnerlig våda ej torde vara att befara genom någon tids
uppskof med denna frågas afgörande, hemställer länsstyrelsen i
underdånighet, om icke frågan om iktyologernas anställande må
kunna tills vidare anstå i afvaktan af den erfarenhet, som kan
vinnas i afseende å fiskeristyrelsens och intendenternas förmåga
att, om så erfordras, med biträde i vetenskapligt hänseende af
Vetenskaps- och Landtbruksakademierna, medhinna de undersök¬
ningar för fiskerinäringens förkofran, hvilka enligt förslaget skulle
verkställas af iktyologerna.
CALMAB LÄN.
45
I den nu föreslagna stadgan förekommer, lika litet som i den
för närvarande gällande, någon föreskrift beträffande fångst af
kräftor. Emellertid bär denna länsstyrelse, jemte flera andra
sådana, efter sammanträden, som i sistberörda stadgas § 22 äro
omförmälda, meddelat bestämmelser rörande kräftfångst i vatten¬
drag, hvari flera hafva del. Då stadganden i nämnda hänseende
tvifvelsutan äro flerstädes behöfliga till förhindrande af dessa
nyttiga djurs utrotande, men tvekan kan uppstå, huruvida fiskeri-
stadgan, hvari, utom fångst af fisk, så väl hummer- som ostron¬
fångst är föremål för vissa bestämmelser, men kräftfångst icke
ens nämnes, må vara jemväl å den sistnämnda tillämplig, vore
måhända lämpligt, att någon antydning i berörda hänseende in¬
rymdes i den blifvande nya fiskeristadgan.
I bilagda länskungörelser äro införda de ännu gällande stad¬
ganden, som af länsstyrelsen meddelats beträffande dels saltsjö¬
fisket och dels kräftfångten inom Calmar län.
Underdånigst
G. J. EDELSTAM.
C. A. Palme.
Calmar i Landskansliet den 20 Oktober 1884.
N:o 238.
Kungörelse.
(Från Lands-kansliet.)
Stadga
för saltsjöfisket i Calmar län, utom hvad angår fiske af strömming och hvassbuk.
§ I-
Mom. 1. Fiske är tillåtet alla tider af året, under iakttagande •
af de inskränkningar och vilkor, som här nedan bestämmas.
Mom. 2, Der notdragning under våren eger rum vid gräs-
bärande strand, hvarest passande ställe för fiskens lek finnes eller
kan beredas, bör omkring en tredjedel af stranden afsättas och
utmärkas såsom fridlyst samt genom anbringande af risvasar eller
på annat sätt göras lämplig till lekplats, men otjenlig till notdrag¬
ning; dock att för detta ändamål icke behöfver afsättas större
sträcka af stranden än högst femhundra fot.
O
46
CALMAR LÄN.
På sålunda afsatt och utmärkt lekplats är all notdragning för¬
bjuden under fiskens lektid på våren, eller från och med den 16
April till och med den 20 Juni.
Mom. 3. Begagnande af betesnot är, utom i det fall, hvarom
här nedan i § 5 mom. 2 sägs, allestädes förbjudet under fiskens
nyssnämnda lektid på våren.
Mom. 4. Under samma tid må ej heller användas så kallad
pulsning eller annat förfarande, hvarmed åsyftas att drifva fisk in
i fiskeredskap.
§ 2.
Mom. 1. Strömmingsnotar må icke begagnas i ändamål att
fånga annan fisk än strömming eller annorstädes än å de dertill
utprickade notvarp.
Mom. 2. Så kallade landnotar, dämp- eller bonotar och ecker-
notar skola vara försedda både på armarne och i kilarne med
maskor af minst åtta decimalliniers afstånd från knut till knut.
§ 3.
Skottnät med flera än tio hvarf eller maskstolpar på en fots
nätlängd må icke användas.
§ 4.
Mom. 1. Fiske af id vårtiden må icke idkas med nät, ryssja
eller mjärde, som håller mindre än en och en half decimaltums
afstånd från knut till knut eller, när redskapet är förfärdigadt af
annat ämne än garn, mellan spjälarne.
Mom. 2. Vid fiske af id eller mört i de mindre vikar, bäckar
eller åar, hvarest dessa fiskarter pläga förrätta sin lek, må fångst¬
redskap icke utsättas annorlunda, än att minst sjettedelen af
vattendragets bredd i oafbruten sträckning, der vattnet är djupast,
lemnas fri för fiskens framkomst vid uppgåendet.
§ 5.
Mom. 1. För fångst af löja, spigg, nors, tobis och nödigt agn
för krokfiske må begagnas nät, håf af högst 6 fots diameter eller
ock, med det i § 1 mom. 3 stadgade undantag af tiden från och
med den 16 April till och med den 20 Juni, not med för ända¬
målet lämplig maskstorlek; dock må sådan betes- eller spiggnot
icke hafva större längd på någondera armen än sextio fot, räknadt
från kilens midt.
Mom. 2. Under den tid, då, på sätt nu sagdt är, begagnande
af betesnot är förbjudet, eger en hvar till fiske berättigad fånga
CALMAR RÅN.
47
betesfisk med högst fem agnmjärdar, hvilkas maskor må kunna
hålla endast en half decimaltums afstånd från knut till knut;
varande derjemte innehafvare af fiskevatten vid de delar af Olands
kust, hvarest under nyss nämnda tid annan till agn tjenlig fisk
än tobis icke är att tillgå, medgifvet att för fångst af denna fisk¬
art äfven under berörda tid använda sådan betesnot, som i mom. 1
af denna § omförmäles.
§ 6.
Till fångst af lax eller laxöring må icke begagnas nät med
mindre maskor än af två decimaltums afstånd mellan knutarne.
§ 7.
Fiske af ål må fortfarande idkas med ryssjor och hommor af
nu bruklig beskaffenhet, så och med vanligt ljuster antingen vid
bloss eller om dagen i lugnt och klart vatten, dock icke der is
ligger; hvaremot fångst af ål medelst harka eller så kallad botning
eller huttning förbjudes.
§ 8.
I öfrig! må, med iakttagande af hvad här ofvan är stadgadt,
till fiske icke användas nät, håfvar, ryssjor eller mjärdar, hvilkas
maskor hålla mindre än åtta decimallinier från knut till knut,
eller hvilka, om de äro förfärdigade af annat ämne än garn, hafva
mellan spjälarne mindre afstånd än åtta decimallinier.
§ 9.
Alla i denna stadga bestämda mått beräknas efter fiskered¬
skapens beskaffenhet i vått tillstånd.
§ 10.
Der vid viss del af länets kust fiskande med långref inom¬
skärs eller så långt landgrund sig sträcker bedrifves på sådant
sätt, att annat fiske deraf skadas, eller ur vikar och sund upp-
hemtas så kallad nate eller annat sjögräs i större myckenhet, än
som för fiskevattnets nödiga rensning är behöfligt, eller ock eljest
särskilda förhållanden på vissa fiskeplatser eller inom vissa mindre
områden anses erfordra särskilda bestämmelser utöfver eller af¬
vikande från hvad i denna stadga är i allmänhet föreskrifvet, eger
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på framställning af veder¬
börande, att derutinnan besluta och förordna på sätt nödigt och
nyttigt pröfvas.
48
CALMAK LÅN.
§ 11-
Hvar, som bryter mot någon af de i denna stadga meddelade
föreskrifter, böte från och med tio till och med femtio kronor för
hvarje gång han dermed beträdes och vare tillika förlustig dervid
olagligen användt fiskeredskap och gjord fångst.
Af böterna tillfaller en tredjedel kronan och återstoden åkla¬
garen. I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna enligt
allmän strafflag. Värdet af förverkad redskap eller fångst tillfaller
åklagaren ensam.
§ 12.
Den, som idkar fiske med ryssja eller mjärde, bör hafva sig
angeläget att flerstädes på lekplatserna utsätta granruskor eller
risvasar för befordrande af fiskarternas lek; börande ock den, hvil¬
ken begagnar den i § 5 omförmälda redskap för agnfångst, hålla
erforderliga sumpar för bevarande af fångad agnfisk, som för till¬
fället icke användes.
§ 13.
För att biträda kronobetjeningen och fiskeritjenstemännen vid
tillsynen öfver denna stadgas efterlefnad, må Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande förordna särskilde tillsyningsman, hvilka för
öfrigt hafva att ställa sig till efterrättelse allmän lag och gällande
författningar och bland dessa särskildt Kongl. kungörelsen den
8 November 1867 angående vissa närmare föreskrifter i afseende
å sättet för fiskeriärendens behandling, samt tillika ega att vid
vederbörlig domstol anställa åtal för begångna förseelser mot denna
stadga. Tillsyningsman skall i sin tjenstgöring anses lika med
dem, som Konungens embetsmäns eller rättens ärenden gå.
§ 14.
Nu bevisligen befintliga fiskeredskap med undantag af sådana,
som enligt § 7 äro förbjudna, må fortfarande begagnas till slutet
aff år 1882, dock under iakttagande, dels att notarne före den
1 Januari 1881 varda försedda med kilar, hållande den storlek å
maskorna, som enligt de här ofvan gifna föreskrifter är tillåten,
och dels att efter sistnämnda tid endast sådana betesnotar använ¬
das, hvilkas längd icke öfverstiger den enligt § 5 medgifna.
I afseende å fridlysningstider och öfriga bestämmelser träder
denna stadga i tillämpning från och med början af år 1880; kom¬
mande likväl det i § 2 stadgade förbudet mot strömmingsnotars
användande annorstädes, än å de till strömmingsfiske särskildt ut-
CALMAR LÄN.
49
•S
prickade notvarp icke att tillämpas förr, än vederbörande hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmält, att sådan utprickning
blifvit verkstäld.
Calmar i Landskansliet den 5 Juni 1880.
G. J. EDELSTAM.
C. A. Palme.
Nto 56.
Kungörelse.
(Från Landskansliet.)
Serien A.
Stadgar
för kräftfångsten inom Calmar län.
l:o) Kräftor må icke fångas under annan tid af året än från
och med den 11 Augusti till och med den 15 November.
2:o) Ej heller må någon under annan tid, än nyss sagd är, till
salu hålla eller utbjuda, köpa eller emottaga kräftor, derest han
ej gitter visa, att de blifvit antingen fångade under tid, som är
lofgifven i fångstorten, derest denna är inom riket belägen, eller
ock på annat lofligt sätt förvärfvade.
3:o) Fångst af kräftor får icke utöfvas med draghåf eller så
kallad glip eller med användande af så kallad pulsning, ej heller
vid bloss eller annat dylikt eldsken.
4:o) Den, som öfverträder hvad sålunda stadgats, böte högst
femtio kronor och'vare tillika fångsten och dervid använd redskap
förlustig eller trafve, om han mot punkten 2:o) sig förbrutit, varan
förverkat.
Af böterna tillfaller eu tredjedel kronan och två tredjedelar
åklagaren, hvilken ensam erhåller värdet af redskap, fångst eller
vara, som förbruten dömes.
5:o) Underhåller någon anstalt för kräftodling eller har han
kräftfiske i vatten, som icke är i förbindelse med annans fiskevatten,
och vill han förty å sådant ställe utöfva kräftfiske utan iakttagande
af en eller annan af de föreskrifter, som i punkterna l:o), 2:o)
4
50
CALMAR LÅN.
och 3:o) här ofvan stadgade äro, göre derom ansökning hos läns¬
styrelsen, som eger att efter omständigheterna i frågan besluta.
Dessa stadgar skola tillämpas från och med den 1 nästkom¬
mande Maj.
Calmar i Landskansliet den 6 Februari 1882.
G. J. EDELSTAM.
C. A. Palme.
2) Calmar läns norra landsting.
Till Konungen.
Genom nådig remiss af den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl.
Maj:t i nåder behagat infordra Calmar läns norra landstings ytt¬
rande öfver ett af särskildt förordnade komiterade afgifvet under¬
dånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga; och vågar
landstinget med anledning häraf i förevarande ämne underdånigst
anföra följande.
Landstinget tillsatte sistlidna år en komité för att afgifva för¬
slag till det underdåniga utlåtande, som landstinget nu går att
afgifva.
Denna komité ansåg sig böra, såvidt sådant kunde ske, in¬
hemta den fiskeriidkande befolkningens inom de orter af lands¬
tingsområdet, der fisket utgör ett hufvudsakligt näringsfång, tanke
angående vissa bestämmelser i den föreslagna nya stadgan. Och
derför har komitén under innevarande års sommar föranstaltat
sammankomster med fiskeriegare och utöfvare af fiskerinäringen i
den vidsträckta skärgården, hvarest, som bekant är, fisket utgör
en ganska väsentlig förvärfskälla. Med tillfredsställelse fann komi¬
tén dessa sammankomster ganska talrikt besökta ocli intresset för
C ALM ÅR LÅN.
51
saken vaket och lifligt. Förslaget till den nya stadgan, som förut
i görligaste mån blifvit spridt bland fiskeriidkarne, hade i allmänhet
emottagits med öfvervägande bifall och synes vara bygdt på rätt¬
visa och lämpliga grunder samt egnadt att, i högre grad än för
närvarande är fallet, ej blott tillgodose fiskeriegarnes fördelar, utan
jemväl lemna väl behöflig! skydd för fiskets bestånd och förkofran.
Svnnerligast deri hade samma förslag med bifall emottagits, att,
enligt §§ 25—26, det öfverlåtes åt de fiskeberättigade sjelfve
inom vissa områden och utstakade gränser att bestämma om sådana
mycket omtvistade förhållanden, som redskapens beskaffenhet och
fiske under lektid med mera. Man hade visserligen i detta af-
seende anmärkt, att, då vid de sammankomster, som enligt § 24
skola af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anordnas, beslutande¬
rätten skulle grundas på flertalets mening, så lemnades tillfälle åt
några egare af ett inskränktare fiskevatten att öfverrösta en eller
annan innehafvare af ett vidsträcktare och mera gifvande sådant,
äfvensom att vanlig obenägenhet eller liknöjdhet för ett mera all¬
mänt deltagande i sådana, liksom andra likartade, möten måhända
skall komma att visa sig och inverka på frågorna. Men dessa
anmärkningar, om de än icke böra frånkänna» sin betydelse, torde
dock i öfverensstämmelse med den mening, som vid de af komi-
terade anordnade sammankomsterna mera allmänt uttalat sig, ej
böra föranleda till principens förkastande.
Särskilt har komitéu framhållit, att den med fägnad funnit,
huruledes fiskeriidkarne i allmänhet uttalat sig för stränga åt¬
gärder beträffande såväl skydd åt fiskafveln, som förbud af vissa
slag, fisken utödande, fiskesätt, äfvensom derom att hithörande
bestämmelser i görligaste mån efterlefva».
De detaljanmärkningar, till hvilka landstinget förnämligast
till följd af de erfarenhetsrön, som på skilda ställen framhållits
angående vissa bestämmelser rörande sättet för fiskets bedrifvande
med mera, finner sig befogad!, äro hvarken många eller af någon
synnerlig vigt.
Vid stadgandet i § 5, att fiske »med krok eller ref å djup i
yttre skärgården» är frigifvet, synes det som om, till skydd för
strandeganderätten, ett förtydligande vore lämpligt, hvarigenom djupet
bestämdes till exempel till 18 meter.
Likaledes kan stadgandet i § 16 derom, att skogsbackar eller
hinder ej må afröjas invid gemensamt fiskevatten, lätteligen för¬
anleda tvist angående omfånget af afröjningen, hvarför måhända
ett tillägg kunde vara lämpligt, om huru långt från vattnets medel¬
52
CALMAR LÅN.
stånd afröjning ej finge ske, och hvilket synes böra bero på stran¬
dens beskaffenhet af bergig eller lågländt.
Förbudet i § 18 af fiske under lektid medelst pulsning torde,
emedan lektiden inträffar olika för särskilda Åskslag, böra när¬
mare till tiden preciseras och hvilket lämpligast torde böra ske
vid de sammanträden, som i § 28 omnämnas.
Emot den i § 28 Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillagda rätt,
att ensam bestämma antalet af dem, som skola utgöra nämnd i
fiskerimål, synes med skäl kunna anmärkas, att, emedan bland de
valde Kongl. Majrts Befallningshafvande kallar 3 eller 5, livilka pröf-
ningen af föreliggande frågor tillkomma, så är åt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande ett obehöfligt stort utrymme i valet lemnadt.
Ingenting synes hindra, att antalet för hvarje län i stadgan be¬
stämmes, eller åtminstone att landstinget och hushållningssällska¬
pens förvaltningsutskott lemnas tillfälle att i frågan yttra sig.
Ehuru landstinget väl inser nödvändigheten deraf, att gifna
föreskrifter efterlefvas och öfverträdelser befordras till straff, anser
dock landstinget, att de i § 33 föreslagna, på kommunalstämmor
och således sockeuvis utsedde tillsyningsmännen, om hvilkas aflö¬
ning ingenting är bestämdt, och åt hvilka socknarne antagligen i
allmänhet skola finnas obenägne att anslå någon lön eller reseer¬
sättning, icke skulle komma att på något mera verksamt sätt in¬
gripa i lagefterlefnaden. Mera ändamålsenligt synes det vara, att,
på sätt i mom. i af samma § omförmäles, samtidigt med
träffandet af öfverenskommelse om vissa fiskeområden, enligt §§
24—26, val inom samma områden skedde (och måhända under¬
kastades Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning och fastställelse)
af en eller högst två sådana tillsyningsman, hvilka skulle ega att
uppträda såsom sådana allmänna åklagare, som i § 48 omnämnas,
och hvilka borde komma i åtnjutande af högsta möjliga åklagare-
andel, samt derföre förutsättas vara benägna att esomoftast genom
resor i distriktet tillse lagöfverträdelser och beifra desamma. Den
egentliga kontrollen på lagefterlefnaden torde väl vara att söka i
fiskeriidkarnes egen fördel af och uppsigt på, att grannarne ej läte
öfverträdelse komma sig till last, men skyggheten i allmänhet att
uppträda som angifvare är dock mindre, om sådant kan ske mera
hemligt till en tillsyningsman än till kronobetjening eller genom
direkt åtal.
Föreskriften i § 47 om kungörelses uppläsande i kyrkorna
rörande af enskilda i beslag tagna redskap och fångst med »före¬
läggande för egaren af redskapen eller fångsten att, vid äfventyr
CAI.MAB LÅN.
53
af talans förlust, anmäla hos rätten eller domhafvanden i orten
inom tre månader, efter det kungörelsen blifvit tredje gången upp¬
läst», synes något svårfattlig eller oklar. Redan det, att enskild
beslagstagare skall göra ett så beskaffad! föreläggande torde vara
något egendomligt; och att rätten, viss tid efter kungörelsens upp¬
läsande, men utan att ega kännedom härom, skall upptaga anmäl¬
ningar eller svaromål, synes vara förenad! med vissa oegentlig-
heter. Om saken i stället anhängiggjordes hos närmaste krono¬
betjent eller tillsyningsman, skulle besväret minskas, liksom det
kan anses lämpligare, att publikation sker af en sådan myndighet
än af den enskilde. Huruvida den nya stadgan, eller ock »allmän
lag», hvartill stadgan i § 35 hänvisar, nog tydligt lemnar ledning
för rätten i bedömandet huru med godset skall förordnas, derom
anser sig landstinget icke kunna eller böra ingå i pröfning.
Angående nu den föreslagna nya fiskeristyrelsen nödgas lands¬
tinget erkänna sig svårligen kunna fatta, huruledes och genom
hvilka medel den skulle lyckas att på ett tillfredsställande sätt
lösa sin uppgift att »befordra fiskerinäringens utveckling och för¬
kofran». Att denna näring är af stor betydelse och att mycken
vigt ligger deruppå, att landets fisken skötas och vårdas på ett
rationelt sätt, erkännes villigt. Men det lär ej heller kunna för¬
nekas, att jordbruket, som ju är landets stora modernäring, intager
en större plats och betydelse. Och dock finnes ännu icke någon
särskild öfverstyrelse eller målsman speciel för dess angelägen¬
heter. Antages fiskeristyrelsen skola komma att motsvara sitt
ändamål hufvudsakligen genom meddelandet af råd och genom
framställningar till myndigheterna, så torde ej vara omöjligt, att
samma fördelar, om de nu saknas, kunna vinnas genom Kongl.
Landtbruks-akademien ocli hushållningssällskapen. Förutsätter
man åter att styrelsens nödvändighet hufvudsakligen skulle visa
sig i öfvervakandet och anordnandet af verksamheten hos fiskeri-
tjenstemännen, så lärer kostnaderna icke komma att stå i någon
proportion till den nytta, som af denna styrelse antagligen stode
att hemta.
Beträffande slutligen »iktyologerna», synes deras verksamhet,
så vidt den skulle falla inom det praktiska, blifva utan särdeles
inverkan på vår fiskerinäring. Om deras nytta i rent vetenskap¬
ligt hänseende skulle vara af någon viss betydelse, så torde de,
hellre än att inrangeras såsom fiskeritjenstemän, böra hänföras till
Kongl. Vetenskapsakademien, dit de i anseende till lärdom och
anvisad verksamhet också rätteligen synas höra.
54
CALMAR LÄK.
Landstinget afstyrker derför bifall till skapandet af en särskild
fiskeristyrelse med underlydande nya tjensteman.
Underdånigst
På Calmar läns norra landstings vägnar:
O o
A. de MARS.
S. W. Ahlmark.
Vestervik den 27 September 1884.
3) Calmar läns södra landsting.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder låtit infordra Calmar läns
södra landstings yttrande öfver underdånigt betänkande med förslag
till ny fiskeristadga med mera, afgifvet den 3 Mars 1883 af särskildt
i nåder förordnade komiterade, bär landstinget dels vid 1883 års
lagtima sammanträde tillsatt en komité att i frågan afgifva utlå¬
tande, dels ock vid innevarande års lagtima sammanträde upp¬
dragit åt ett särskildt utskott att ytterligare bereda frågan. Med
ledning af såväl komiténs som utskottets förslag har landstinget
derefter in pleno genomgått såväl det underdåniga förslaget till
fiskeristadga som ock förslagen till stadga för fiskeristyrelsen och
till instruktion för statens fiskeritjenstemän samt dervid funnit an¬
ledning i underdånighet hemställa om vidtagande af ändringar i
följande delar af dessa förslag.
1 ro) Beträffande fiskeristadgan:
§ 2.
Då hittills gällande och i föreliggande förslag upptagna be¬
stämmelse, att gränsen för enskild! fiskevatten, der landgrundets
område ej är lagligen bestämdt, skall räknas från den punkt, der
visst stadigt djup i vattnet vidtager, och detta efter landstingets
CALMAR LÅN.
55
förmenande i flera fall skulle leda till osäkerhet och lätteligen
kunna föranleda till tvister om rätta området för enskildt fiske¬
vatten, samt det derför synes landstinget vara enklare och lämp¬
ligare, om detta område räknades från yttersta punkten af landet,
vare sig detta bestode af fast land eller öar, som egdes eller inne¬
hades af enskilda;
då den föreslagna bestämmelsen, att enskildt fiskevatten sträcker
sig 200 meter från det ställe, der stadigt djup af två meter vidtager,
i allmänhet torde motsvaras af ett stadgande, som bestämde, att
dylikt fiskevatten sträckte sig 600 meter från den yttersta punkten
af enskild person tillhörande strand; samt
då förhållandena härutinnan emellertid inom olika ort-er torde
vara skiftande och särskildt för Ölands ostkust den äldre bestäm¬
melsen torde vara mera lämplig än den, som för öfriga delar af
landstingsområdet anses ändamålsenlig;
så får landstinget i underdånighet hemställa, att § 2 måtte er¬
hålla följande tillägg:
För Calmar läns södra landstingsområde med undantag
af Ölands östra kust skall likväl, der ej lagligen bestämdt
är, huru långt strandegares landgrund i hafvet sig sträcker,
under strandegande rätten inbegripas allt det vatten, som
finnes till och med 600 meter från yttersta punkten af strand,
som tillhör hemman eller under särskilda vilkor af enskild
innehafves.
§ 13.
Då de bestämmelser, som innefattas i denna §, innebära högst
väsentliga hinder för tillgodogörande af vattendrag, särdeles de
mindre, för industriela anläggningar samt skulle, strängt tilläm¬
pade, på ett betänkligt sätt rubba redan bestående, på skattlägg¬
ning och häfd grundade förhållanden;
då fisket i dylika vattendrag måste för det allmänna vara af
mindre vigt än de betydande fördelar, som qvarnar och andra dy¬
lika inrättningar medföra icke allenast för den, som eger desamma,
utan jemväl i många hänseenden för allmänheten i orten;
då, på grund häraf, det ingalunda kan anses obilligt, att de
fiskandes anspråk få i någon mån vika till förmån för vattenver¬
ken ; samt
då det torde vara angeläget att, till undvikande af tvetydighet
och förekommande af rättstvister, få uttryckligen bestämdt hvad
som menas med större och mindre vattendrag;
56
0ALMAK LÄN.
så får landstinget, i enlighet med denna uppfattning och efter
votering med 18 röster mot 9, i underdånighet hemställa, att § 13
må erhålla följande förändrade lydelse:
Eger någon särskild rättighet för vattenverk eller fiske
att stänga vatten annorledes än här ofvan är sagdt, njute den
rättighet tillgodo. I smärre vattendrag, hvarmed menas sådana,
der kongsådra af ålder ej funnits, må det vara vattenverks-
egare tillåtet, att begagna sig af allt vattnet, då det för ver¬
kets gång är behöfligt.
§ 16.
På grund af yrkande under öfverläggningen och efter votering
med 15 röster mot 12 får landstinget lika underdånigt hemställa:
att § 16 måtte vid slutlig redaktion af stadgan få utgå.
§ 17.
Då bland fiskesätt, som medför en särdeles stor skada, är det
i åtskilliga mindre vattendrag brukliga, att, efter det fisken vid
lektiden i större mängd deri uppgått, öfver vattendragets Hedra
del sätta ett tätt nät och derefter göra en fördämning något högre
upp, hvarigenom, sedan vattnet fått afrinna, all mellan uppdäm¬
ningen och nätet befintlig fisk stannar på bottnen af det sålunda
för tillfället torrlagda vattendraget, samt detta förfaringssätt, utom
det att en större mängd småfisk dervid utan all nytta omkommer,
förstör all rom, som blifvit lagd i vattndraget på det torrlagda
stället, och skadan derigenom för framtiden blir vida större än
den tillfälliga vinsten för ögonblicket,
så får landstinget, för att förekomma ett dylikt tillvägagående,
underdånigst hemställa, att till § 17 fogas ett nytt moment, så
lydande:
Under lektid må fisk ej fångas genom uppdämning och
torrläggning af vattendrag.
§ 33.
Då det beror på de fiskeberättigade sjelfva att träffa särskild
öfverenskommelse om fiskes bedrifvande och derför också synes
böra öfverlemnas åt dem att1 bestämma, om några tillsyningsmän
skola utses för att öfvervaka en dylik öfverenskommelses efter¬
lefnad eller icke;
då det synes landstinget ingalunda lämpligt att åt Kongl.
Maj:ts Befallninghafvande eller kommunalstämma öfverlemna ut¬
CALMAR LÄN.
57
seendet af dylika tillsyningsman, enär dessa, om någon aflöning åt
dem bestås, väl ej komme att erhålla denna af stats- eller kommu-
nalmedel utan just af de fiskeberättigade, der ej möjligen lands¬
ting eller hushållningssällskap kunna förmås att härtill lemna an¬
slag; samt
då det icke på frivillighetens väg, och någon annan är ej
ifrågasatt, torde vara lätt att få personer att åtaga sig befattning
som oaflönad tillsyningsman, om dessa skola ställas under fiskeri-
intendentens lydno oeh befallningar;
så får landstinget i underdånighet föreslå, att § 33 måtte er¬
hålla följande förändrade lydelse:
För hvarje fiskeområde, der särskild öfverenskommelse
om fiskes bedrifvande träffats, må de fiskeberättigade, der så
nödigt anses, utse en eller flere tillsyningsman till erforder¬
ligt antal att öfvervaka efterlefnaden af öfverenskommelsen.
§ 36.
Då det i denna § föreslagna stadgandet skulle möjligen kunna
gifva anledning till den tolkning, att vederbörande utmätningsman
eller länsman kunde företaga sig att föranstalta om utrifvande ej
blott af tillfälliga och nyligen tillkomna anläggningar utan äfven
af äldre, möjligen gamla dyrbara sådana, som ansågos hafva olag¬
ligen tillkommit; samt
då, derest en sådan utrifning sedermera befunnes obehörig,
det ej alltid torde kunna erhållas ersättning för derigenom föror¬
sakad skada, äfven om sådan blefve vederbörligen tilldömd, hvadan
§:n torde böra förtydligas;
så får landstinget lika underdånigt hemställa, att till senare
momentet i § 36 måtte göras följande tillägg:
till utrifning eller borttagande af sådant stängsel, som
tillfälligt eller nyligen tillkommet är.
§ 38.
Med anledning af ofvan gjorda hemställan rörande § 16 i för¬
slaget får landstinget hemställa, att, derest densamma vinner nådigt
afseende, § 38 jemväl måtte utgå.
2:o) Beträffande förslaget till stadga för fskeristyrelsen.
Då, enligt landstingets uppfattning, en flskeristyrelse af den
beskaffenhet, som i berörda stadga afses, för närvarande kan anses
58
CALMAR LÄN.
för alldeles öfverflödig eller åtminstone ej medföra gagn, motsva¬
rande dermed förenade kostnader;
då vidare, derest, som föreslaget lärer vara, en särskild sty¬
relse för handel och näringar kommer till stånd, denna styrelse
också lämpligen torde kunna taga fiskeriärendena om hand; samt
då slutligen intill dess eller, om en dylik styrelse ej skulle
inrättas, åtminstone för någon tid dessa ärenden, såsom hittills,
lära kunna handhafvas af Eders Kongl. Maj:ts Civil departement
utan annan mellanhand än fiskeriintendent,
så får landstinget i underdånighet uttala den meningen:
att fiskeristyrelsen och sålunda äfven den föreslagna
stadgan för densamma för närvarande synes landstinget öfver¬
flödig.
3:o) Beträffande instruktionen för statens fiskeritjenstemän.
Då intilldess fiskeriärendena vunnit en större utveckling än
den, hvartill närvarande förhållanden synas gifva anledning, och
de göromål, hvilka äro afsedda att uppdragas åt iktyologerna, mer
än väl torde kunna skötas af fiskeriintendenterna, synnerligast när
dessas antal ökas till fyra; samt
då föga lämpligt synes vara att redan nu besluta om an¬
ställande af tjensteman, som endast för framtiden möjligen blifva
behöflige;
så får landstinget lika underdånigt hemställa:
att ur ifrågavarande instruktion måtte utgå allt, som angår
anställande af iktyologer, samt att de göromål, som afsetts
skola af dessa ombestyras, måtte åt fiskeriintendenterna upp¬
dragas.
Slutligen får landstinget i underdånighet anmäla, att, enligt
derom till protokollet anmäld önskan, landstingets ofvan gjorda
underdåniga framställningar skulle åtföljas af tillkännagifvande det
landstingets ledamot Häradshöfdingen C. B. Hasselrot reserverat
sig mot landstingets framställningar rörande §§ 2, 13, 16 och 38.
Underdånigst
c5
å landstingets vägnar:
O. LEMCHEN.
Calmar den 4 Oktober 1884.
Carl Gethe.
KRONOBERGS LÄN.
59
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.
Till Konungen.
Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss af den
3 Augusti 1883 åligger det landshöfdinge-embetet att efter lands¬
tingets i länet hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver särskildt
i nåder förordnade komiterades underdåniga betänkande med för¬
slag till ny fiskeristadga med mera;och får landshöfdinge-embetet, med
öfverlemnande af landstingets underdåniga yttrande i ämnet, till
fullgörande häraf för egen del underdånigst anföra följande.
Vid granskningen af komiterades författningsförslag har lands-
höfdinge-embetet inhemtat, att det väsentligen nya uti förevarande
lagstiftning hufvudsakligen innefattas i bestämmelserna, att hus¬
hållningen med fiskevatten framgent skulle utgöra en uteslutande
enskild angelägenhet, och att fiskerinäringens förkofran och ut¬
veckling skulle tillgodoses af en för sådant ändamål inrättad fiskeri-
styrelse. Ehuru landshöfdinge-embetet visserligen erkänner det
principielt rigtiga deri, att öfverenskommelser om fiskets vård och
ändamålsenliga bedrifvande i gemensamt fiskevatten göras beroende
af fiskerättsegarne sjelfva, anser landshöfdinge-embetet dock, att
till förekommande af den till äfventyrs oersättliga skada, som skulle
kunna förorsakas, derest fiskerättsegare af okunnighet eller kortsynt
vinningslystnad idkade fiske på ett sätt, som vore mot klokhet och
god hushållning stridande, det allmännas rätt kräfver, att staten
eger i berörda hänseenden genom sina tjensteman och myndigheter
vidtaga åtgärder, som efter pröfning af förhållandena i hvarje sär¬
skildt fall kunna finnas erforderliga.
Vid sådant förhållande och då, såvidt landshöfdinge-embetet
har sig bekant, någon berättigad klagan hittills icke försports öfver
den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för närvarande medgifna
rätt att i händelse af behof meddela bestämmelser i afseende å
hushållningen med gemensamt fiskevatten, finner landshöfdinge-
embetet nu gällande lagstiftning i denna del vara att föredraga
framför komiterades ifrågavarande förslag.
o O
Då fisket emellertid för närvarande ostridigt intager en fram-
stående plats bland landets näringar, samt detsamma, gynnadt som
det är af lyckliga naturförhållanden, otvifvelaktigt skulle kunna
60
KBONOBEEQS LÄN.
genom tillgodogörande af praktiska och teoretiske rön ej obetyd¬
ligt uppbringas, har landshöfdinge-embetet ej något att erinra mot
inrättandet af en fiskeristyrelse med den af komiterade föreslagna
uppgift.
I öfrigt har landshöfdinge-embetet vid genomgående af komi-
terades förslag till ny fiskeristadga funnit anledning till följande
underdåniga anmärkningar och erinringar.
§ 22.
Stadgande, innefattande förbud att till salu utbjuda, köpa,
mottaga eller från ort till annan forsla ostron under tid, då ostron¬
fiske är förbjudet, synes, i analogi med hvad som för närvarande
finnes i sådant afseende stadgadt samt komiterade jemväl föreslagit
i afseende å hummer, böra §:n tilläggas.
§ 23.
Då det måste anses mindre välbetänkt att förbjuda försäljning
och köp af lax, som lagligen är föremål för fångst, torde denna §
böra från författningsförslaget uteslutas.
O o
§ 27.
Enär det till äfventyra före utgången af en tidrymd på fem ål¬
itan visa sig, att träffad öfverenskommelse om fiskes bedrifvande
är olämplig, torde sådan öfverenskommelse böra gälla tillsvidare
under obestämd tid.
§ 28-
Som det kan möta svårighet att finna tillräckligt antal i
fiskeriärenden förfarne och om fiskeriförhållanden i länet väl kun¬
nige män, hvilka äro villige att på kallelse inträda uti den här före¬
slagna särskilda nämnd, synes, i öfverensstämmelse med hvad § 9 af
nådiga förordningen angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof den 14 April 1866 i sådant afseende innehåller, före¬
skrift böra meddelas derom, att den, som erhåller dylik kallelse,
ej må utan laga förfall draga sig det förtroende undan.
§ 43.
På grund af det underdånigst föreslagna tillägget till § 22
lärer mellan orden »kärl» och »bete» böra inflickas orden »eller
ostron.»
KRONOBERGS LÅN.
61
§ 47 (mom. 2).
Till förtydligande af meningen torde orden »oloflig redskap
eller fångst, som påträffas» böra utbytas mot »redskap och fångst,
som vid olofligt fiske påträffas».
§ 48.
Derest det blifver de fiskeberättigade uteslutande förbehållet
att öfverenskomma om särskilda bestämmelser för visst fiskeområde,
synes följdrigtigheten forda, att åtal för öfverträdelse af sådana
bestämmelser må anhängiggöras allenast af inålsegaren; och torde
derföre §:ns lydelse böra härefter lämpas.
Vexiö å Landskansli^ den 11 April 1885.
Underdånigst
På landshöfdinge-embetets vägnar:
G. W. GRANQVIST. FEITHIOF OHLSSON.
2) Kronobergs läns landsting.
Till Konungen.
Sedan Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs
län uti skrifvelse af den 11 Augusti 1885 anmodat nämnda läns
landsting att afgifva underdånigt yttrande öfver i nåder utsedde
komiterades, berörda skrifvelse bilagda, underdåniga betänkande
med förslag till ny fiskeristadga, samt derefter uti skrifvelse af den
15 September samma år meddelat, att, jemlikt ankommet tillkänna¬
gifvande från herr t. f. Chefen för Kongl. Civil-departementet,
landsting, som funne sådant vara af nöden, egde uppskjuta afgif-
vandet af det infordrade yttrandet till 1884 års möte, beslöt lands¬
tinget vid sitt lagtima sammanträde sistlidna år att, med begag¬
nande af det sålunda nådigst medgifna anstånd, åt tre af lands¬
tinget inom länet valda personer uppdraga att, efter granskning af
komiterades underdåniga betänkande, i ämnet, till landstinget in¬
62
KRONOBERGS LÅN.
komma med förslag till meranämnda yttrande; och har det med
anledning häraf af desse delegerade afgifna utlåtande, enligt af
landstinget jemväl fattadt beslut, särskildt blifvit tryckt och ett
exemplar deraf redan före landstingets lagtima sammanträde inne¬
varande år tillsändts hvar och en af landstingets nuvarande leda¬
möter.
I berörda utlåtande hafva landstingets delegerade anfört, att
de, med fäst afseende å af dem kända förhållanden beträffande
fiskets bedrifvande inom Kronobergs län, utan meningsskiljaktighet
funnit de af i nåder utsedde komiterade uppgjorda förslag till ny
fiskeristadga, till stadga för fiskeristyrelse och till instruktion för
statens fiskeritjenstemän, dock efter ändring i förslaget till fiskeri¬
stadga i enlighet med den af Friherre E. J. E. Uggla och Profes¬
soren F. A. Smitt i afseende på §§ 24, 25, 26 och 27 i densamma
afgifna och vid ofvan omförmälda betänkande fogade reservation,
böra, i hvad angår fisket inom detta län, såsom lag vara tillfyllest
för möjliggörandet af fiskets förbättrande och vidmakthållande; och
får landstinget, som efter tagen kännedom af samma utlåtande, för
sin del godkänt de deruti uttalade åsigter, till nådigt bifall i under¬
dånighet förorda meranämnda förslag till ny fiskeristadga, stadga
för fiskeristyrelse och instruktion för statens fiskeritjenstemän, dock,
hvad förslaget till fiskeristadga beträffar, med de af ofvanbemälda
reservanter tillstyrkta ändringar, för hvilka nöjaktiga skäl synts
landstinget vara i reservationen anförda.
Underdånigst
På landstingets vägnar:
G. WENNERBERG.
Th. von Schantz.
Vexiö den 6 Oktober 1884.
GOTLANDS LÅN.
63
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.
Till Kol ungen.
Infordradt underdånigt utlåtande öfver utsedde komiterades
betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med öfverlemnande af lands¬
tingets yttrande i ämnet, härmed i underdånighet afgifva.
I det underdåniga betänkandet hafva komiterade anmärkt,
hurusom olika orters skiljda naturförhållanden, fiskarter och fiske-
sätt betinga olika föreskrifter till fiskets vård och förkofran; att
det ej vore lämpligt att i en allmän fiskerilag intaga föreskrifter,
afsedda att gälla endast för en viss del af landet ; och att tvifvels¬
utan fortfarande som hittills i afseende å sådana vattensystem,
hvari flera ega fiskerätt, i allmänhet torde erfordras att i special-
stadgar fastställa närmare bestämmelser angående fiskets vård och
bedrifvande.
Beträffande ordningen för stiftande af sådan speciallag hafva
komiterade enligt § 24 i förslaget till fiskeristadga ansett det höra-
tillkomma Eders Kongl. Maj:t att, efter framställning af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande eller af fiskeristyrelsen, meddela sär¬
skilda bestämmelser endast angående sådant saltsjöfiske, som är
öppet för alla rikets inbyggare. Men i afseende å sötvattens-
fiske äfvensom det saltsjöfiske, hvilket endast tillkommer strand-
egare, hafva komiterade föreslagit, att den pröfning af ifråga¬
satta specialbestämmelser, hvilken enligt § 22 i nu gällande fiskeri¬
stadga tillhör Eders Kongl. Mnj:ts Befallningshafvande och i sista
hand Eders Kongl. Maj:t, skulle ankomma på godtycklig öfver¬
enskommelse eller beslut af fiskeberättigade eller, om ändring deri
sökes, beslut af särskild nämnd. Sådana öfverenskommelser eller
beslut skulle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara skyl¬
dig, utan rätt till pröfning af föreskrifternas ändamålsenlighet, att
fastställa, derest besluten i laga ordning tillkommit och föreskrif¬
terna ej vore stridande mot lag.
Enär således vigtiga beslut, som onekligen äro att hänföra till
lagstiftningens område, skulle komma att meddelas antingen af
flertalet bland rättegande eller af okontrollerade nämnder och i
båda fallen af personer, som endast undantagsvis kunde antagas
64
GOTLANDS LÅN.
ega den för sådana värf nödiga kunskap och erfarenhet, finner
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förslaget i denna del vara i
hög grad betänkligt och anser, lika med landstinget, nu gällande
föreskrifter härutinnan vara att föredraga.
Vidkommande förslagen till stadga för fiskeristyrelsen och
instruktion för statens fiskeritjenstemän får Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i underdånighet hemställa, huruvida icke sty¬
relsens åligganden må kunna lämpligen utöfvas af en vid veder¬
börande statsdepartement anstäld byråchef, hvilken tillika kunde
såsom fiskeri-intendent förvalta ett tjenstedistrikt af icke allt för
stort omfång. Härigenom skulle vinnas, bland annat, att distrik¬
tens antal kunde utan särskild kostnad ökas till fem, och en mera
ändamålsenlig distriktsindelning, än komiterade föreslagit, uppgö¬
ras; dervid Kongl Maj:ts Befallningshafvande anser Gotland böra
föras till samma distrikt som Stockholms län.
Emot hvad komiterade i öfrigt föreslagit har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande intet att erinra.
Visby i Landskansli^ den 23 Mars 1885.
Underdånigst
E. POIGNANT.
Johan Hamhrceus.
2) Gotlands läns landsting.
Till Konungen.
Då Gotlands läns landsting blifvit anbefaldt att afgifva under¬
dånigt utlåtande i anledning af komiterades underdåniga betän¬
kande med förslag till ny fiskeristadga samt till stadga för fiskeri¬
styrelsen och instruktion för statens fiskeritjenstemän, får lands¬
tinget härmed i djupaste underdånighet anföra följande.
Fiskerinäringens stora betydelse för vårt land bestrides nu¬
mera af ingen, som i hithörande frågor är domför. Likaledes torde
man i allmänhet erkänna, att statens mellankomst så i lagstift¬
nings- som anslagsväg är nödvändig, om denna näring skall vinna
GOTLANDS LÅN.
65
den utveckling, hvartill gynsamma naturförhållanden inbjuda,
äfvensom att de åtgärder, som från det allmännas sida hittills vid¬
tagits, icke äro tillfyllestgörande. Frågan gäller alltså egentligen
nu, att vid utbytandet af de gamla och bristfälliga anordningarne
mot nya välja sådana, som medföra en verklig utveckling. En
förändring, som ej tillika vore en förbättring utan lemnade oss
på samma punkt, der vi förut befunne oss, vore högst skadlig
dels till följd af den tidsförlust, den skulle vålla, dels ock till följd
af den näring, den skulle skänka åt okunnighetens konservatism.
Olyckligast vore dock, om man vid den stundande reformen be¬
trädde en väg, som ledde oss bort från det åsyftade målet i stället
för att föra oss närmare detsamma.
Med afseende på kap. 1 § 3 mom. 2 uti det af komiterade
framstälda förslaget till fiskeristadga vore det önskligt att få när¬
mare bestämmelser, om hvilka delar af riket, hvilka fiskarter och
hvilka fiskesätt, som härmed åsyftas, synnerligen då det följande
momentet af samma § lätt kan gifva anledning till en tolkning,
enligt hvilken ett betänkligt ingrepp i den enskildes eganderätt
blefve möjligt. Särskildt skulle här inom vår provins, der strand-
egare på många ställen hafva en icke ringa inkomst genom fån¬
gandet af till stranden i stim gående idartade och andra fiskar,
hvilka väl icke kunna åsyftas i detta stadgande, som efter all
sannolikhet endast afser sillarterna, kränkning af desse strand-
egares enskilda rätt genom ett i dylika allmänna ordalag affattadt
stadgande lätt nog kunna föranledas.
Det i kap. 3 § 11 gjorda tillägget till nu gällande stadga:
»Lika med fast fiskebyggnad anses hvarje garn eller spjelredskap,
som ligger i vattnet längre tid än femton minuter» etc., synes vara
temligen ofullständigt affattadt och i viss mån vilseledande, då
derigenom en sammanblandning af begreppen »fast» och »rörlig»
fiskebyggnad kan föranledas, alldenstund det icke finnes angifvet,
huru lång tid efter femton minuters förlopp för hvarje gång ett sådant
hela vattenleden stängande fiskeredskap bör vara ur vattnet, för
att åter deruti få nedläggas. Man kan nemligen tänka sig möj¬
ligheten, att ett dylikt »rörligt» fiskeredskap, särdeles der vatten¬
leden är trång, efter femton minuters förlopp endast för ett ögonblick
lyftes upp öfver vattenytan och omedelbart derefter sänkes ned
igen, hvarigenom detta »rörliga» redskap i det allra närmaste kom¬
mer att tjenstgöra såsom »fast».
Det i § 23 stadgade förbudet mot försäljning af lax under fyratio-
fem centimeters längd synes böra utgå, just på grund af hvad ko-
Utlåtande öfver förslag t. ny fiskeristadga.
b
66
GOTLANDS LÄN.
miterade sjelfva yttrat i sin motivering. Om i vissa delar af riket
laxformer, hvilka icke uppnå den i nämnda § angifna storleken,
utgöra ett för befolkningen derstädes vigtigt näringsämne, och det
sålunda enligt komiterades mening bör vara tillåtet att fånga laxar
af mindre längd än fyratiofem centimeter, så ligger det en motsägelse
i förbudet att sälja dem, då tillgången på lax af sådan storlek der¬
städes antagligen är så riklig, att fiskerättsegare för egen del icke
kan använda hela sin fångst. Genom ett dylikt stadgande skulle lagen
å ena sidan tillåta fiskerättsegare att ur sitt fiskevatten upphemta
ett vigtigt näringsämne, men på samma gång förmena honom
rätten att på bästa och för honom förmånligaste sätt använda det¬
samma och tillika betaga icke-fiskerättsegare möjligheten att för¬
skaffa sig ett vigtigt näringsmedel, oaktadt han dertill skulle kunna
vara i bästa tillfälle, om icke lagen förhindrade försäljning eller
afyttring af lax under ofvan angifna längd. För öfrigt synes till
denna bestämmelse finnas så mycket mindre skäl, som, enligt
komiterades egen utsago, laxöringen och forellen äro skadliga i så
måtto, att de förtära den egentliga laxens och andra fiskars rom
och yngel. Då väl ändamålet med detta stadgande antagligen är
att förhindra fångsten af blanklax och grålax af mindre längd än
fyratiofem centimeter, emedan dessa vid en sådan storlek icke hafva
såsom näringsmedel ens tillnärmelsevis samma värde, som i fullvuxet
eller mera utbildade tillstånd, så hade det varit önskligt, att några
nörmare och tydligare bestämmelser i detta afseende blifvit gjorda;
men då förhållandena äfven vid laxfisket äro så olika inom de
olika delarne af vårt land, och särskilda föreskrifter, gällande
inom vissa områden, synas vara bästa och lämpligaste medlet att
behörigen skydda och vårda detta fiske, så torde ett sådant allmänt
stadgande, som det i § 23 framstälda, saklöst kunna utelemnas.
Det i § 24 föreslagna stadgandet, att endast delegarne i ge¬
mensamt fiskevatten böra ega rätt att väcka förslag om öfverens¬
kommelse rörande fiskets vård och lämpliga bedrifvande inom det
gemensamma området, kan ingalunda anses ändamålsenligt, då
derigenom den enskildes rätt öfverordnas det allmännas, allden¬
stund det genom ett dylikt stadgande blir staten betaget möjlig¬
heten att förhindra utrotandet eller förstörandet af tillgångarne i
ett gemensamt fiskevatten. Det antagandet ligger nemligen nära
till hands, att delegare i ett gemensamt fiskevatten kunna af okun¬
nighet eller kortsynt egennytta och endast för den ögonblickliga
förtjenstens skull bedrifva sitt fiske på ett sätt, som inom kortare
eller längre tid kan komma att i grund förstöra fisket inom det
GOTLANDS LÅN.
67
gemensamma området oeh äfven möjligen sträcka sina skadliga
verkningar till närgränsande. Skulle nu ingen af dessa delegare
vilja eller våga väcka förslag om ett ändamålsenligt ordnande af
det gemensamma fisket, så finnes ingen möjlighet att förhindra
misshushållandet med och förstörandet af gemensam egendom, då
ingen myndighet eger rätt att taga initiativ till stadganden och
öfverenskommelser, genom hvilka en dylik misshushållning kan
förekommas. I detta hänseende är vår nu gällande fiskeristadga,
som medgifver Kongl. Maj:ts Befallningshafvande initiativrätt i dy¬
lika fall samt rätt att, der öfverenskommelse ej synes ändamåls¬
enlig eller ej kan träffas, meddela förordnande i ämnet, att före¬
draga framför det nya förslaget. För öfrigt synes hela det före¬
slagna förfaringssättet vid dylika öfverenskommelsers ingående
temligen vidlyftigt och kostsamt, hvarvid landstinget särskildt
torde få fästa uppmärksamhet derpå, att nämnd kan komma att
sammankallas två gånger under behandlingen af en och samma
fråga.
I § 26 mom. a säges, att en dylik öfverenskommelse bör afse,
»huruvida under vissa delar af året, med hänsyn till det ena eller
andra fiskslagets lektid, lekplatsen i sin helhet eller vissa delar
deraf bör fridlysas samt fisket å dem inställas». Det torde vara
ett allmänt erkänt faktum, att åtminstone vissa fiskarter, för att
icke fullkomligt utrotas, under lektiden måste lemnas ostörda,
hvarför också lagen bestämdt bör stadga sådana föreskrifter, enligt
hvilka fiske under lektiden förbjudes, vare sig att detta förbud
innefattar ett fiskevatten i dess helhet eller icke — en sak, som
komiterade sjelfva i sin motivering erkänt och medgifvit — och
det synes derför mindre välbetänkt att åt ett sådant stadgande
gifva eu ordalydelse, enligt hvilken helt och hållet åt godtycket
öfverlemnas afgörandet, om något skydd skall lemnas åt någon
fiskart eller icke. Likaväl som jagtstadgan förbjuder jagt å flere
villebrådsarter under vissa tider, bör också fiskeristadgan innehålla
förbud mot fångandet af nyttiga och oskadliga fiskarter under vissa
tider, hvilka förbud måste lämpas efter de förhållanden, som äro
rådande inom olika delar af riket.
Beträffande det i § 27 föreslagna stadgandet, »att öfverens¬
kommelse rörande fiskets bedrifvande inom visst område skall
gälla i fem år», torde den anmärkningen kunna göras, att å ena
sidan en sådan tid i allmänhet är alltför kort för att något stad¬
gadt omdöme, huruvida den gjorda öfverenskommelsen är lämplig
eller icke, kan afgifvas, men att å andra sidan, om dess olämplig¬
68
GOTLANDS LÄN.
het inom kortare tid verkligen blifvit ådagalagd och bevisad, det
torde vara mindre väl betänkt att för bestämd tid binda delegare
i gemensamt fiskevatten vid dylik öfverenskommelse, hvarför sagda
§ endast bort stadga, att öfverenskommelse af sådant slag skall
tillsvidare vara gällande.
Att sammansätta en nämnd sådan som den i § 28 föreslagna
erbjuder icke så få svårigheter, då det mångenstädes torde vara
brist på personer, som ega tillräckliga insigter och äro nog fria
från lokala intressen för att kunna afgifva ett sakkunnigt och fullt
opartiskt yttrande. Dessutom torde de omkostnader, som kräfvas
för dess sättande, blifva så stora, att delegare i gemensamt fiske¬
vatten sannolikt väl betänker sig, innan han vädjar till nämnden för
att få ett utlåtande, hvars värde kan vara af ganska problematisk
natur i afseende på sjelfva frågans utredning, och som just derför
icke tillförsäkrar den sökande någon säkerhet att vinna det mål,
för hvilket han påkallat nämndens hörande.
Med hänsyn till de omkostnader och den tidspillan, som leda¬
mot i nämnden för fullgörandet af sitt uppdrag får vidkännas, torde
det vara temligen klart, att ingen eller högst få personer finnas,
som äro villiga eller i tillfälle att utan ersättning och endast för
den goda sakens skull offra tid och penningar för ett dylikt ar¬
bete, hvarför det i § 30 såsom möjligt framstälda antagandet, att
ledamot i fiskerinämnd vill hafva betalning, kan anses såsom
fullt säkert, så att den hypotetiska ordalydelse, som komiterade
gifvit åt sagda §, med allt skäl kan förändras till kategorisk.
Hvad angår den föreslagna fiskeristyrelsen, som skall utgöras
af en öfverdirektör med dess .sekreterare, så synes det vara en
temligen autokratisk tanke, som ligger till grund för detta förslag,
då all beslutande rätt synbarligen tillkommer öfverdirektören en¬
sam, hvilken sålunda sjelf kommer att utgöra hela styrelsen, all¬
denstund, så vidt af förslaget framgår, sekreteraren icke eger någon
rätt att i besluten deltaga, och denne senare i alla händelser blir
beroende af öfverdirektören, hvilken ensam för vederbörande före¬
slår den person, han för sin del finner lämplig att bestrida sekre¬
terarebefattningen.
GOTLANDS LÄN.
69
Rörande de fyra fiskeriintendenterna torde den anmärkningen
skäligen kunna göras, att de dem tilldelade distrikten äro alltför
vidsträckta, för att någon synnerlig nytta af intendenternas verk¬
samhet skall kunna vinnas, då dessa sannolikt icke kunna ega till¬
räcklig tid att egna behörig uppmärksamhet åt alla delar af sina
distrikt, inom hvilka så många olika slag af fisken och fiskesätt
torde idkas, att en person svårligen kan sätta sig in i alla dessa
på skilda ställen gällande olika förhållanden vid de särskilda fiske¬
nas bedrifvande. Det synes hafva varit mera lämpligt, att inten¬
denter tillsattes icke för vissa distrikt, utan för olika slag af fisken,
så att t. ex. en hade en viss del af hafsfisket, en annan en del af
insjöfisket o. s. v. på sin lott.
Likaledes förefaller det, som om de föreslagne iktyologernas
ställning till öfrige fiskeritjenstemän och verksamhet vore temligen
obestämda och deras behöflighet icke i förslaget nöjaktigt upp¬
visad, hvilket sistnämnda yttrande här icke afgifves för att förneka
eller misskänna den stora vigt och betydelse, som vetenskapliga
undersökningar hafva för fiskerinäringens befrämjande.
Slutligen torde få erinras, att omkostnaderna för bestridandet
af aflöning åt denna styrelse och dessa fiskeritjenstemän äro alltför
stora i förhållande till de resultat, som genom dessa tjenstemäns
verksamhet sannolikt kunna förväntas, och hvilka resultat torde
blifva obetydliga nog, om icke jemte dessa tjensteman inom de
särskilda fiskeområdena finnas uppsyningsman, hvilkas aflöning åter
helt och hållet skulle komma att falla på kommunerna och sålunda
blifva en högst betydlig tillökning i dessas utgifter.
Såväl i ekonomiskt, som än mer i rent praktiskt hänseende,
synes det vid 1878 års riksdag framlagda förslaget om tillsättande
af fiskeritillsyningsmän vara att föredraga, då enligt detsamma ett
betydligt och sannolikt tillräckligt antal tillsyningsman skulle finnas
öfver hela riket utan alltför betungande utgifter för stat eller kom¬
mun, hvarjemte detta förslag erbjuder den fördelen, att inom hvarje
län funnes en teoretiskt och praktiskt kunnig person, som vore i
tillfälle att noggrant studera och sätta sig in i ortens fiskeriförhål-
landen, och som, i sin ställning oberoende af den fiskeriidkande
befolkningen, för öfrigt kunde öfvervaka fiskeristadgans och do
inom de särskilda områdena ingångna konventionernas behöriga
efterlefnad, på samma gång han kunde till yrkesmännen meddela
råd och upplysningar och inom sin ort vara en målsman för denna
vigtiga närings idkare.
70
BLEKINGE LÅN.
På grund af det sagda anser sig landstinget böra i under¬
dånighet hemställa,
l:o att komiterades förslag till ny fiskeristadga må under¬
kastas en grundlig revision, med iakttagande af här
ofvan framstälda anmärkningar; och
2:o att med ordnandet af fiskeristyrelsen må anstå, till dess
de fiskeriidkande orterna blifvit försedda med ett tillräck¬
ligt antal af staten, landstingen eller hushållningssäll¬
skapen aflönade fiskeritillsyningsmän, på sätt det nådiga
cirkuläret den 1 Juni 1877 angifver; samt att, om en
fiskeristvrelse då befinnes vara af nöden, denna må er¬
hålla ett för fiskeriärendenas allsidiga och grundliga
pröfning mera betryggande organisation, än den af komi-
terade föreslagna.
Underdånigst
På Gotlands läns landstings vägnar:
C. J. BERGMAN,
Ordförande.
Visby den 2 Oktober 1884.
Oscar Melin.
1) Kongl. Maj;ts Befallningshafvande i Blekinge län.
Till Konungen.
Till följd af föreskrift uti Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss
den 3 Augusti 1883, tecknad å underdånigt betänkande med förslag
till ny fiskeristadga, afgifvet af särskildt i nåder förordnade komi-
terade, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed anbefaldt
underdånigt utlåtande i ämnet afgifva samt dervid jemväl öfver¬
lemna ej mindre landstingets i länet deröfver affattade underdåniga
yttrande än äfven protokoll den 31 Oktober innevarande år, hållet
vid sammanträde med ombud för fiskeribefolkningen från olika
distrikt inom Blekinge, beträffande frågor som länets fiskerinäring
röra.
BLEKINGE LÄN.
71
Behofvet af nu gällande fiskeristadgas omarbetning torde, en¬
ligt Kongl. Majrts Befallningshafvandes åsigt, böra »sökas
dels uti det förhållandet, att, vid ofta förekommande tvister om
rätt till fiskes utöfvande, uti samma stadga icke blifvit fullständigt
och med vederbörlig tydlighet angifna de fiskevatten, hvilka finge
af enskilda uteslutande begagnas, och de fiskevatten, uti hvilka hvar
och en egde att fiske utöfva,
dels uti denna fiskeristadgas mer eller mindre ändamålsenliga
bestämmelser angående sättet och tiden för vissa fiskens bedrif¬
vande,
dels ock uti en säkrare kontroll å fiskenas rätta utöfvande,
medelst funktionärer, hvilka borde hafva åt sig anförtrodt att
fiskerinäringen öfvervaka och ordna.
Hvad nu först beträffar fullständigande af bestämmelserna om
de fiskevatten, uti hvilka rättighet till saltsjöfiske finge utöfvas. så
synes det vara af synnerlig vigt, att i en ny fiskeristadga stadga
huru långt svenskt sjöterritorium, hvarom i § 1 af förslaget gjorts
antydan, bör beräknas. Förslag om bestämmelse derom hafva
komiterade ej gjort, men utan stadgande i detta syfte är omöj¬
ligt att med befogenhet afvisa utländings ofta närgångna an¬
språk å rättighet till fiske utanför svensk strand. Bestämmelse
derom torde böra få sin rätta plats såsom ett mom. 2 i § 1, så¬
som följd hvaraf nu föreslagna mom. 2 torde böra framflyttas till
ett mom. 3.
Af § 2 uti nu gällande fiskeristadga föranledes en osäkerhet
uti dess rätta tillämpning i sådant afseende, att derigenom stadgas,
att »saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses,
som strand och holmar deromkring ega.» Har nu ett hemman eller
en lägenhet, vare sig att detta eller denna är belägen å fastland
eller en större ö, under sig lydande några holmar eller mindre öar,
belägna på ett längre afstånd och med ett större fiskevatten mellan
dessa holmar eller mindre öar och det hemman eller den lägenhet,
dit de höra, skulle enligt ordalydelsen uti sagda § hela detta större
fiskevatten, äfven om det hade en utsträckning af t, ex. l/4 eller '/,
sjömil, vara dessa hemmans eller lägenheters enskilda fiskevatten
och enskilda tillhörighet. Ett likartadt förhållande eger rum, dä
mellan fastlandet och större öar, vare sig dessa tillhöra något eller
några hemman på fastlandet eller äro sjelfständiga egoområden,
befinnes ett större fiskevatten. Sådana fall inträffa flerstädes vid
Blekinges skärgård och tvister om rätt till fiske i sådana fiskevatten
lär ofta förekommit ; och såväl under de sammanträden, hvilka detta
72
BLEKINGE LÅN.
år af undertecknad, landshöfding, hållits med fiskeribefolkningen
inom de olika distriktena, som äfven vid distriktsombudenas sam¬
mankomst den 31 sistlidne Oktober hafva spörsmål om rätta för¬
ståndet af nämnda § blifvit gjorda ; och med anledning deraf hafva
dessa ombud jemväl emot § 2 i komiterades förslag till ny fiskeri-
stadga, hvilket förslag i denna del bibehållit bestämmelsen uti nu
gällande fiskeristadga, gjort en, såsom det för Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande synes, ingalunda obefogad anmärkning.
Med full befogenhet kan det väl invändas, att uti en fiskeri¬
stadga svårligen kunna inrymmas så uttömmande bestämmelser, att
alla enskilda tvister af förutnämnda beskaffenhet skulle kunna före-
kommas; men om ordalydelsen i förslagetsj § 2 ändrades t. ex. så¬
lunda: saltsjöfisket inomskärs är, med här nedan i §§ 3, 4 och 5
nämnda undantag, deras enskilda tillhörighet, hvilka strand och
holmar deromkring ega,l der icke detta fiske omfattar ett större
fiskevatten, som, enligt hvad här nedan sägs, bör såsom allmänt
fiskevatten hållas och om dels till § 1 gjordes ett tillägg, så att
denna § finge ungefärligen följande ordalydelse: allt fiske i öppna
hafvet och uti större fiskevatten inom skärgård, äfvensom vid
sådana — — etc., dels ock till § 2 fogades ett nytt moment, af
innehåll, att i administrativ väg skulle inom viss tid efter den nya
fiskeristadgans tillämpning efter vederbörandes hörande bestämmas,
hvilka fiskevatten uti hvarje'läns skärgård skulle såsom större all¬
männa fiskevatten anses, så skulle framtida tvister och osäkerheter
om lagens rätta tillämpning i denna del varda undanröjda. Det blefve
nemligen vida lättare och enklare för en länsstyrelse att hvar inom
sitt län meddela bestämmelse af sådan art, än att derom uppgöra en
lag, tillämplig på hela landet. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
grundar detta förslag på sin åsigt, att så beskaffade större fiske¬
vatten borde vara allmänna, såsom t. ex. det stora saltsjöområdet,
som är beläget mellan Karlskrona och dess omnejd, å ena sidan,
samt öarne Tjurkö, Aspö och Hasslö, å andra sidan, der afståndet
emellan Karlskrona och nämnda öar är omkring en sjömil, med
flera andra sådana ställen i Blekinges vidsträckta skärgård, och
hvarest fiskerätten under nu varande förhållanden ofta är tvist
underkastad.
Likasom uti § 2 blifvit stadgadt, huru långt strandeganderätt i
saltsjö skall sträcka sig för det fall, att ej lagligen bestämdt vore,
huru långt strandegares landgrund borde räknas, torde för lika
fall böra meddelas bestämmelse uti § 7 om strandeganderätts ut¬
sträckning uti större insjö.
BLEKINGE LÅN.
73
Rörande förslagets bestämmelser i § 16 hafva distriktsombuden
vid ofvan omförmälda sammanträde föreslagit, att, då det vore svå¬
righet visa, att i §:n angifna skogsbackar och lundar gjorde fisket
nytta, och i allt fall bestämmelserna voro utan väsentlig inverkan
på annan fisklek, än mörtens och en del småfisks, men kunde
hafva obehörigt inflytande på egande- och dispositionsrätten till
skogen, som ofta vore mera värd än den fisk, som afsåges att
skydda, omförmälda § borde utgå. Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande delar ombudens sålunda uttalade åsigt i berörda hänseende.
I fråga om sättet och tiden för olika fiskens utöfvande, hvarom
nti 3 kapitlet af nu gällande fiskeristadga gjorts bestämmelser*
torde vissa af dessa bestämmelser vara af beskaffenhet, att de böra
utbytas mot nya. Att angående redskaps mer eller mindre ända¬
målsenliga beskaffenhet och angående .sättet och tiderna för deras
användande lagstifta på enahanda sätt för hela rikets kuster, skär¬
gårdar, sjöar och vattendrag torde i allmänhet icke vara lämpligt
eller tillrådligt och dervid allraminst att ingå i specialbestämmelser,
helst om dessa äro eller kunna vara af beskaffenhet, att, då de på
en ort skulle gagna, de på annan ort möjligen voro skadliga eller
åtminstone obehöfliga. En fiskeristadga torde derföre i dessa af-
seenden böra endast meddela bestämmelser af mera allmän natur
och uttala de hufvudsakligaste och vigtigaste grunderna för hus¬
hållningen med fiskevatten. Komiterades förslag har dock i viss
grad bibehållit så beskaffade speciella bestämmelser, såsom i § 17
mom. 2 och § 18 mom. 2, om hvilka der angifna och förbudna
fiskerimetoders mer eller mindre skadlighet olika åsigter på olika
orter synas vara rådande. Hvad särskildt angår fiske medelst
»harka», så synes af sättet, hvarpå detta redskap begagnas, och af
sj elfva redskapens beskaffenhet detta redskaps begagnande vara
fördömligt, enär genom användandet af denna redskap vanligen
vida mera fisk, som träffas af harkan, skadas än fångas. Bestäm¬
melsen i öfrigt uti § 17 mom. 2 derom, att »sådana fiskesätt,
hvarigenom i förhållande till fångsten mycken fisk onyttigt dödas
eller skadas», blifvit förbjudna, är dessutom särdeles obestämd och
leinnar vid tillämpningen rum åt flerahanda tvifvelsmål, huruvida
ett eller annat sätt att fiska skall genom sagda stadgande anses
förbudet. Så torde t. ex. förhållandet vara med fångst af ål på
ålref, ty, enligt hvad distriktsombuden uppgifvit, skulle vanligen
inträffa, att af ålar, som nappat på krok, flera slingra sig ur kroken
och sedermera do af sina sår, än de ålar, som tagas upp med
refven. Fiskesättet »puttning» eller »stångning» torde ock å vissa
74
BLEKINGE LÄN.
orter i sig innefatta andra sätt att fiska, än hvad komiterade med
förbudet mot »puttning eller stångning» afsett, enär åtminstone på
denna ort till dessa benämningar hänföras icke allenast metoden
att medelst ett slags ljuster, som hårdt stötes i bottnen, uppfånga
den fisk, som möjligen kan träffas, utan äfven vanlig ljusning vid
t. ex. bloss, hvilket fiskesätt komiterade enligt motiverna till lag¬
förslaget synas icke hafva under förbudet afsett. Förstnämnda sätt
att med ljuster, utan att den fiskande har någon viss fisk för ögat,
blindt göra stötar mot bottnen, är synnerligen fördömligt under fisk¬
lek och under det romkläckningen i de grunda vattnen pågår, men
torde under andra tider på året vara, om än i mindre mån skad¬
ligt, ändock icke så fördömligt, att det derför helt och hållet under
alla årstider bör förbjudas, helst den fisk, som träffas mellan ljustret
och sjöbottnen, sällan för en van fiskare undgår att blifva fångad,
och dessutom denna metod att fiska merendels utöfvas under års¬
tid eller vintren, då de flesta andra fisken upphört, samt för den
mindre bemedlade fiskaren, som ej har storbåtar eller dyrbarare
andra fiskeredskap, berörda sätt att fiska utgör under den kallare
årstiden snart sagdt hans enda källa till näring. Genom detta
fiskesätt fångas dessutom merendels endast gräsål; och om, på sätt
komiterade antagit, ljusning med bloss bör bibehållas för att efter¬
hålla gäddan såsom roffisk, torde icke mindre skäl vara för handen
att under årstid, då ej annat fiske derigenom synnerligen skadas,
tillåta fiske medelst »puttning eller stångning» efter gräsål, som
fullt ut lika mycket som gäddan är roffisk, i det att den åstad¬
kommer stor förödelse efter fisklekarne medelst förtärande af en
myckenhet utaf den i de grunda vattnen å gräs eller vassbotten till
mognad lagda rommen.
Vidkommande förbudet i § 18 mom. 2 af pulsning »under fisk¬
lek», så synes äfven denna bestämmelse föranleda tvetydighet vid
tillämpningen. Denna fiskerimetod användes endast i åar, strömmar
och vikar i saltsjön och detta nästan uteslutande under blidare
årstider. Den är störande och sålunda skadlig för leken af sådan
fisk, som leker å sådana ställen under sagda årstid; men å de flesta
orter och i synnerhet i sötvatten leka de flesta nyttiga fiskarterna
på våren och första delen af sommaren samt under senhösten. Om-
förmälda sätt att fiska eller att skrämma fisk i garnen torde der¬
före icke vara skadligt under den egentliga sommaren, t. ex. från
den 15 Juni till den 15 September, efter hvilken tid vigtiga fisk¬
lekar såsom af lax och sik börja. Komiterades förslag om förbud
för »pulsning under fisklek» synes Kongl. Maj:ts Befallnings-
BLEKINGE LÅN.
75
hafvande i så måtto tvetydig vid tillämpningen, att snart sagdt
under hela året pågår fisklek af ena eller andra slaget fisk, ehuru
under sommaren endast af de mindre vigtiga fiskarterna, och då
det dessutom är svårt bevisa om fisklek pågått å det ställe och
under den tid, då angifven pulsning företagits.
En vigtig orsak till minskning af fiskena inom hela landet är
nästan hvarje fiskares uraktlåtenhet att, sedan han uti nätredskap
såsom not, dragnät, homma eller ryssja fångat småfisk, som icke
skall till bete användas, han icke genast utsläpper denna. Härom
hade, enligt Kongl. Maj-.ts Befallningshafvandes åsigt, lika gerna bort
uti författningsförslaget intagits bestämmelse, som uti §’23 angående
lax; och af en oändligt stor vigt för fiskena å hvarje ort inom
landet vore, om bestämmelser i denna riktning, helst i fiskeristadgan,
blefvo gifna af sådant innehåll, att fisk af viss storlek af vissa de
vigtigaste slagen skulle, då den fångats i redskap utan att vara
skadad, genast i vattnet åter utsläppas, och att all handel med sådan
fisk skulle vara förbjuden.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt anser sig Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande böra tillstyrka, att stadgandet om ovilkorligt
förbud mot fiske medelst »putsning eller stångning» och emot »puls¬
ning under fisklek» antingen förändras sålunda, att dessa fiskesätt
förbjudas under vissa stadgade årstider, eller uti förra fallet under
tiden från den 1 April till den 1 Oktober och i afseende å pulsning
under tiden från årets början till och med den 15 Juni och vidare
från den 15 September till årets slut, eller ock, hvad Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande företrädesvis anser sig böra tillstyrka, att dessa
tider böra göras beroende af de särskilda överenskommelser och
beslut inom de olika landsorterna, som kunna varda i laglig ord¬
ning efter vederbörandes hörande fastställda eller fattade.
I afseende å fångst och utsläppande af småfisk, hvarom Kongl.
Maj:ts . Befallningshafvande här ofvan gjort förslag, så torde, om
denna åsigt godkännes, bestämmelse härom lämpligen göras medelst
ett tillägg antingen såsom ett mom. 3 till § 17 eller till § 23.
Hvad beträffar stadgandet i § 21 om ordnandet af fiske medelst
notdrägt, så anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som i sak
biträder den åsigt, hvilken Fiskeriintendenten von Yhlen uti sin
reservation derom uttalat, att sådant ordnande bör göras be¬
roende af överenskommelser och beslut inom de olika landsorterna.
Lika vigtigt som ordnandet af notdrägt är numera, då vrakfiske
efter sill och lax allt mer och mer användes, att sådana fisken
icke må å de platser, der de vanligen utöfvas, störas under de
76
BLEKINGE LÅN.
tider på året, då detta fiske med största fördel idkas. Detta fiske,
som egentligen pågår under tiden från Mars till och med Sep¬
tember, lider ofta stort men dels af fastsätta sillgarn och dels af
laxlinor, utlagda och fastgjorda för fångst af lax å krok. Fiske af
sill medelst fastsättning af garn torde derför under denna årstid
höra hänvisas till sådana mindre djupa fiskevatten, der vräkning ej
lämpligen kan bedrifvas; och som fiske med laxlinor ej med syn¬
nerlig fördel kan utöfvas under andra tider af året, än från Oktober
månads början till in i Januari, eller under tid, då laxen lemnat
sötvattnen, borde äfven vara lämpligt, att bedrifvande af detta
fiske å de öppna vattnen, der vräkning vanligen eger rum, kunde
förbjudas under tiden' från Mars till September' månads slut;
dock anser Kong]. Maj.-ts Befallningshafvande sådant förbud och
ordnandet af dessa fisken böra, i likhet med hvad ofvan är före¬
slaget för notdrägt, göras beroende af öfverenskommelser och be¬
slut inom de olika landsorterna, hvilka öfverenskommelser och be¬
slut dock, i det fall att bestämmelserna deri anginge sådant fiske,
som vore öppet för alla rikets inbyggare, borde efter fiskeri-
tyrelsens hörande Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning under¬
ställas.
Landstingets uti dess afgifna yttrande gjorda anmärkning mot §
22 i lagförslaget rörande förbud mot försäljning af ostron under viss
årstid anser sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra biträda.
Uti lagförslagets §§ 24, 25 och 27 är borttaget berättigandet
enligt § 22 i nu gällande fiskeristadga för administrativ myndighet
att väcka frågor om åstadkommande af föreskrifter för vissa fiske¬
områden i afseende å fiskets vård och lämpliga bedrifvande. Bort¬
tagandet af denna initiativrätt för myndighet att ordna fiskeriför-
hållandena inom orterna och hänvisandet åt rättsegarne ensamt att
sådana frågor anhängiggöra synes Eders Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande vara i högsta grad vådligt för fiskerinäringens framtida ut¬
veckling och bestånd, helst det borde för alla dem, som hysa lifligt .in¬
tresse för fiskeriernas framgång, vara nogsamt af erfarenheten känd t,
att fiskeribefolkningen, som lefver för dagen och sällan bryr sig om
hvad en mer eller mindre aflägsen framtid skall bära i sitt sköte,
i allmänhet önskar, att fiske må utöfvas fritt från alla inskränkande
bestämmelser. Om lagförslaget i denna del blefve godkändt, anser
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att ett stort steg till fiskeri¬
näringens tillbakaskridande komme att tagas. Af komiterade hafva
ock herrar Smitt och Uggla uti sin afgifna reservation framhållit
vådan af detta förändringsförslag. Reservationen i denna del anser
BLEKINGE LÅN.
77
sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra på det varmaste bi¬
träda och förorda. Väl hafva dessa reservanter lagt den initiativrätt,
som enligt nu gällande 'fiskeristadga tillkommer Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i orterna, uti fiskeristyrelsens hand; men den
af dem sålunda föreslagna förändring är utan skadlig inverkan på
saken, då det derigenom icke är betagettKongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande att hos denna styrelse göra förslag i nämnda syfte.
Hvad deremot beträffar komiterades förslag att för bedömande
af fiskeområdenas utsträckning och af bestämmelser angående fiskes
bedrifvande bilda den särskilda nämnd, hvarom i §§ 24, 25 och 28
sägs, så, med afseende å så väl den invecklade processordning, som
i ty fall föreslagits, den kostnad, som dermed är förenad, och den
ringa nytta, som deraf torde kunna väntas af personer, hvilka,
egnade att tvister af slik art rätt och tillförlitligt bedöma, i all¬
mänhet skulle blifva svåra att uppleta, finner Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande för sin del denna nämnd vara både onödig och
olämplig samt får förty förorda, att förslaget om denna nämnds
inrättande icke måtte godkännas. Onödig anser Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande nämnden vara derför, att ej mindre fiskeri-
styrelse och fiskeritjenstemän, om de i ärendet afgifva yttrande,
än äfven Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som bör i ären¬
det besluta, kunna antagas förmå bättre än nämnden rätt be¬
döma föreliggande frågor, och olämplig derföre, att nämndens åt¬
göranden ofta kunde försvåra rätta lösningen af en vigtig fråga.
Godkännes omförmälda åsigt om nämnds obehöflighet, skulle § 50
i förslaget utgå.
Genom bestämmelserna i lagförslagets § 33 synes, i afseende
å kontrollen öfver fiskeriernas rätta bedrifvande, komiterade icke
hafva förordat någon förbättring i de ofullständigheter, som nu
gällande fiskeristadga rörande tillsättningen af tillsyningsman inne¬
håller. Eu naturlig .följd af föreslagna stadgandet är, att tillsynings¬
man af de fiskeberättigade sjelfva i allmänhet skulle blifva tillsatta,
och under sådane förhållanden torde sällan hända, att andra än
fiskare blefvo dertill utsedda; men äfven om nu skulle någon gång
inträffa, att tillsyningsman kunna blifva af Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande eller på kommunalstämma utsedda, så, enär dessa till¬
syningsman icke hafva aflöning och icke äro underkastade ansvar
för tjensteöfverträdelser eller försummelser i tjensten, torde en
gifven följd deraf blifva, att dessa på omförmälda sätt valda till¬
syningsman komma att af bristande intresse intet gagneligt ut¬
rätta. Enda verksamma kontrollen på fiskeriernas rätta bedrifvande
78
BLEKINGE LÅN.
är att dertill hafva ansvariga och någorlunda ordentligt aflönade
tillsyningsman, vare sig att aflöningen till dem utgår från stats¬
verket eller från landsting eller hushållningssällskap, och utan en
sådan kontroll, hvilken blefve ett välbehöfligt biträde åt fiskeri-
intendenten, kan ej påräknas, att fiskerinäringen i eu ort kommer att
rätt bedrifvas, helst fiskeriintendenterna i de föreslagna stora
distriktena i allmänhet icke kunna få mycken tid öfrig från andra
bestyr att noggrannt följa det speciella utöfvandet af fiskena och
följaktligen icke kunna undvara pålitliga tillsyningsman såsom sina
biträden. Häremot kan väl invändas, att aflöning af så många till¬
syningsman, som skulle erfordras inom hela landet, blefve kostsam,
men, äfven om för hvarje tillsyningsmans aflönande och för rese¬
kostnader till honom skulle erfordras tillsammans 1,500 till 2,000
kronor, skulle, med beräkning att landsting eller hushållningssäll¬
skap inom hvarje ort dertill bidroge med hälften och att öfver¬
hufvud inom hvarje län erfordrades två tillsyningsman, sådana aflö-
ningar icke kunna för statsverket uppgå till mera än omkring 36,000
till 48,000 kronor årligen, en försvinnande liten utgift i förhållande
till den vigt, som ligger deruppå, att fiskerinäringen inom vårt af
vatten på omkring 200 mils längd begränsade land vederbörligen
utöfvas och uppehälles. Om sådana offentliga och aflönade fiskeri-
tillsyningsmän komme att tillsättas, skulle de sortera under fiskeri¬
intendenterna och fiskeristyrelsen, hvilken senare för dem borde
utfärda instruktion.
Såsom följd af de anmärkningar, som Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande tillåtit sig göra mot §§ 16, 17, 18, 21, 22 och
23, lära, om anmärkningarne leda till godkännande, äfven §§ 38, 39,
42, 43 och 44 i förslaget i viss mån tarfva ändringar.
Bestämmelsen uti lagförslagets § 36 mom. 2 angående utmät¬
ningsmans och äfven länsmans rätt att, utan föregånget beslut af
domstol eller öfverexekutor, lemna handräckning, då fiskeled blifvit
obehörigen stängd, synes stå i strid med § 157 uti gällande utsök-
ningslag. Att åt förstbemälde tjensteman, isynnerhet åt länsman,
öfverlemna att bedöma, huruvida rätt att stänga fiskeled förefinnes
eller icke, är vanskligt. Skulle emellertid ett berättigande för dessa
tjensteman i nämnda syfte lemnas, torde det dock icke böra ega
rum i andra fall, än då mellan sakegarne är ostridigt, att fiske¬
leden obehörigen blifvit stängd, men i annat fall lärer frågan böra
lemnas beroende af åtal och domstols beslut. Skulle emellertid Eders
Kongl. Maj:t finna föreslagna stadgandet böra godkännas, lärer dock
oundgängligen böra fordras såsom vilkor för handräckningens med¬
BLEKINGE LÅN.
79
delande, att den, som densamma påkallat, om sådant blifvit gjordt
af enskild person, ställer behörig borgen för skada, som genom åt¬
gärden kan tillskyndas.
Enligt bestämmelse uti § 46 skola böter, som enligt lagförslaget
ädömas, fördelas med en tredjedel till kronan och tvåtredjedelar
till åklagaren, som jemväl skulle få åt sig tillerkändt värdet af
förverkad redskap och fångst. Som lagen skulle blifva mera verk¬
sam, om andel i böter samt förverkad redskap och fångst tiller¬
kändes angifvare, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det vara
lämpligt stadga, att i de fall, målet blifvit hos åklagare angifvet,
hälften af de åklagaren eljest tillfallande böter och af värdet för
förverkad redskap och fångst borde angifvaren tillerkännas. Dess¬
utom lärer väl böra i §:n göras det tilläggsstadgande, att äfven
kärande sakegare är i mål, der åklagare ej uppträdt, lika berättigad
till andel i böter och värdet af förverkad redskap och fångst, som
denne i de mål, hvilka af honom åtalats.
Emot bestämmelserna uti föreslagna fiskeristadgan i öfrigt
har Kongl. Mäj:ts Befallningshafvande ej något väsentligt att
anmärka.
Beträffande förslagen till stadga för fiskeristyrelsen och till
instruktion för statens fiskeritjenstemän, så anser Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande båda dessa förslag lämpligen böra samman¬
fattas till en gemensam instruktion för fiskeristyrelsen och de tjenste¬
man, hvilka under denna styrelse lyda, och hvarigenom en full¬
ständig organisation af detta embetsverk blefve lagbestämd.
Komiterades förslag till »stadga» för fiskeristyrelsen synes
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara i högsta grad ofullständig.
Förslaget angifver ej med tydliga ord det regeringsdepartement,
under hvilket styrelsen skulle lyda, bestämmer icke chefens och
sekreterarens ömsesidiga befogenhet, eller om chefen skall ega rätt
att ensam afgöra förekommande frågor, eller om sekreteraren skall
vara föredragande inför honom eller hafva rätt att såsom rådgifvande
få en från chefens afvikande mening till protokoll antecknad. Om
sagda föreslagna myndighet skall vara att anse såsom ett embets¬
verk eller en styrelse, torde nemligen bestämmelser derom böra
gifvas. Dessutom är ej angifvet, om chefen skall vara förtroende¬
man eller en icke utan efter ransakning och dom afsättlig embets¬
man. I öfrigt saknas hvarjehanda nödiga organisationsstadganden
rörande styrelsens rättigheter och skyldigheter gent emot det all¬
80
BLEKINGE LÄN.
manna, de under styrelsen lydande tjenstemännen m. m. Rörande
alla dessa ämnen torde bestämmelser böra meddelas.
Uti § 2 af denna stadga är bland annat bestämdt, att styrelsen
skulle vara berättigad bos landstingen göra framställningar rörande
fiskeriernas upphjelpande; men då enligt § 32 i lagen om landsting
sådan rätt endast är medgifven Eders Kongl. Maj:t och Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, torde, om förslaget i detta afseende god¬
kännes, ändring eller tillägg till landstingslagen göras.
Derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förslag om offent¬
liga fiskeritillsyningsmän godkännes, torde i instruktionen böra an-
gifvas dessa tjenstemäns skyldigheter och befogenhet.
Vidare af väsentlig vigt är icke från Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvandes sida emot dessa senare lagförslag att erinra.
Karlskrona å Landskansliet den 25 November 1884.
Underdånigst
RUD. HORN.
Carl Christopherson.
Protokoll, hållet vid sammanträde med ombud
för de olika fiskeridistrikten i Blekinge
inför undertecknad, landshöfding, i Karls¬
krona å landskansliet Fredagen den 31
Oktober 1884.
Som allmän klagan försports deröfver, att fiskerinäringen på
sednare tider i synnerlig mån försämrats och att såsom följd deraf
fattigdomen inom den fiskeriidkande befolkningen inom länet i mel¬
odi mindre grad tilltagit, hade undertecknad genom kungörelser
låtit distriktsvis kalla länets fiskeribefolkning till sammanträden
under olika tider af detta års sommar dels å Thorhamn, dels å
Sturkö, dels i Lyckeby, dels å Aspö, dels i Ronneby, dels i Karls¬
hamn, dels i Hörvik och dels i Hellevik för att höra befolkningen
ej mindre om orsakerna till fiskenas aftagande och om de bruk¬
BLEKINGE LÄN.
81
liga sätten för fiskenas bedrifvande än äfven om andra förhållanden,
som möjligen skulle kunna på näringens befrämjande inverka.
För närmare utrednings åstadkommande i dessa frågor beslöts
vid dessa sammanträden, att för de särskilda fiskeridistriktena utse
ombud, hvilka skulle på undertecknads kallelse med mig samman¬
träda. Till dessa ombud utsågos hrr C. Bengtsson å Lilla Näs,
nämndemannen Johan Nilsson i Skällenäs å Sturkö, fiskrarne Sven
Mårtensson i Sandhamn, Ola Andersson å Inlängan, Johan Olsson
å Hellevik, Matts Svensson å Tärnö, Peter Hansson i Saxemara,
Jöns Månsson å Dragsnäs och Nils Josefsson i Hörvik samt hem-
mansegarne Fredrik Sörensson å Aspö och Samuel Andersson i
Kuggeboda.
Till sammanträde i dag kl. 10 förmiddagen hade dessa ombud
blifvit kallade, och instälde de sig samtlige.
Följande ämnen gjordes till föremål för öfverläggning, nem¬
ligen :
l:o) Orsakerna till fiskerinäringens försämring.
Allmänt uttalades den mening, att fiskerinäringen under senare
tider allt mer och mer försämrats. Orsakerna dertill voro svåra
att afgöra. Alla enades dock derom, att, då notdrägt finge ske,
notdragarne borde vid ansvar vara pligtige att åter utsläppa all i
noterna fångad småfisk, så ock att all småfisk under vissa dimen¬
sioner, bestämda för hvartdera fiskslaget, som fångades uti hommor
och andra redskap, genom hvilka fisken ej skadats, borde genast
utsläppas. De flesta ombuden ansågo äfven ålrefven skadlig i så
måtto, att det största antalet ålar, som å krokarna nappat, sleto
sig lösa och sedermera af de genom krokarna åstadkomna sårna-
der dogo. Fisketiderna för fångande af olika slag af fisk, red¬
skapen, hvarmed den fångades, och sättet för näringens bedrifvande
borde ock förnuftigare, än som hittills skett, regleras, helst för
hvarje ort för sig, enär fiskeriförliållande, isynnerhet hvad beträffade
de särskilda fiskslagens lektider, vore för olika orter mer och
mindre väsentligt olika. Kontrollen å fiskenas rätta bedrifvande
vore ock ofullständig, nästan ingen. En annan orsak till fiskets
försämrande å vissa orter vore dels i närheten af segellederna den
ständiga ångbåtstrafiken samt i skärgården omkring Kungsholmen,
Aspö och Hasslö med flera ställen de i närheten der under sommaren
företagna öfningarne med flottans fartyg, isynnerhet med minfar¬
tygen, och under skjutöfningarua, hvarvid en myckenhet fisk dels
dödades och dels bortskrämdes.
t;
Utlåtande öfver först. t. ny Jiskeristadya.
82
BLEKINGE LÅN.
Ombuden ansågo emellertid ofvan omförmäla förhållanden
angående tiderna och sätten för fiskenas bedrifvande lämpligast
böra regleras medelst öfverenskommelser och Kongl. Maj:ts Befall-
ningshafvandes bestämmelser derom för de olika orterna i enlighet
med stadgandena uti § 22 af gällande fiskeristadga. Beträffande
kontrollen å fiskeredskapen och sättet att fiskena bedrifva uttala¬
des allmänt den åsigten, att denna kontroll borde handhafvas af
tillsyningsman, hvilka voro af stat eller allmän institution, såsom
landsting eller hushållningssällskap, ordentligt aflönade, och hvilka
blefvo vid ansvar såsom för tjenstefel pligtige att befattningen
vederbörligen utöfva.
Slutligen uttalade ombuden den åsigt, att, om för storfisket på
öppna hafvet af lax, sill och torsk fiskrarne hade tillfälle anskaffa
däckade båtar, fiskena skulle under vissa årstider blifva för be¬
folkningen mera lönande och fiskrarne mindre risk till lif och egendom
underkastade; men, som fiskeribefolkningen i allmänhet vore allt
för medellös att anskaffa dessa dyrbara farkoster, skulle det vara
synnerligt önskvärdt, att medel dertill kunde beredas i vidsträck¬
tare mån, än hvad hittills uti några enstaka fäll skett, medelst
räntefria amorteringslån från någon allmän inrättning eller ock
från statsverket. Äfven ansågo ombuden, att, om anstalter för in¬
saltning, inläggning eller rökning af vissa sorters fisk kunde här
och der i skärgården inrättas och till en början med fördelaktiga
lånebidrag uppmuntras, så att fiskrarne, då fisken »ginge till», icke
voro nödsakade för underpris afyttra sin vara, fiskerinäringen
skulle blifva mera inkomstgifvande, än som nu vanligen vore för¬
hållandet.
2:o) Underdånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga, afgifvet
af särskilt i nåder förordnade komiterade.
Beträffande bestämmelserna i förslagets §§ 1 och 2 om vidden
af strandegares rätt till saltsjöfiske ansågo ombuden, att dessa be¬
stämmelser, hvilka blifvit hemtade från nu gällande fiskeristadga,
ofta föranledt och framdeles komme att föranleda tvister mellan
strandegare och öfriga fiskeriidkande befolkningen, då mindre öar,
holmar och skär ligga med större öppna vatten skiljda från öfriga
egoområden till det hemman, hvartill dessa öar, holmar och skär
höra. Ofta hände nemligen, att dessa kunde vara belägna x/4, 1/2
mil och än längre ut i hafvet från hemmanets öfriga egor. Om¬
buden ansågo derföre, att närmare bestämmelser om strandegares
rätt till fisket i vattnet mellan så belägna öar, holmar och skär, å
BLEKINGE LÅN.
83
ena, samt strandegarens öfriga egor, å andra sidan, borde till före¬
kommande af obehöriga anspråk göras, i hvilket afseende ombuden
trodde, att strandegares rätt till fisket omkring sådana aflägse belägna
öar, holmar och skär borde inskränkas derhän, att fisket intill dem
borde förbehållas jordegaren endast så långt hans landgrund der¬
intill räckte. Hvad fisket utanför Blekinge beträffar, vore stad¬
gande derom af vigt synnerligast i afseende å fiske efter lax
och sill.
Bestämmelsen i förslagets § 16 om förbud i visst fall för
afrödjande af skogsbackar och lundar ansågo ombuden böra utgå,
enär det vore svårighet om ens möjlighet att visa, det dessa skogs¬
backar eller lundar gjorde fisket nytta, och i allt fall dessa be¬
stämmelser voro utan väsentligt inflytande på annan fisklek än
mörtens och en del småfisks, men kunde hafva obehörigt inflytande
på egande och dispositionsrätten till skogen, som ofta kunde ega
ett vida större värde än den fisk, som med skogens qvarstående
afsåges att skydda.
Mot § 17 mom. 2 af förslaget gjordes af ombuden åtskilliga
erinringar. Hvad beträffade fiske medelst harkning, så ansågo åtta
af ombuden denna fiskemetod, såsom skadande en mängd fisk utan
att den kan uppfångas, böra fördömas, hvaremot öfriga tre ombu¬
den, enär fiske med harka ej utöfvades andra tider af året, än i
Maj, Juni, Juli och Augusti, och enär detta fiskesätt lindrade
mången fattig fiskares nöd och ej kunde anses åstadkomma synner¬
lig skada å fisket, för sin del voro af den mening, att fiskande
medelst harkning icke borde vara förbjudet. De sju ombuden
enades jemväl uti den åsigten, att puttning, som i Blekinge be¬
nämndes »vrägt» och hvilket vore detsamma som stångning, borde
vara tillåten under hela året, enär genom detta sätt att fiska sällan
någon fisk, som träffades af jernet, undginge att blifva fångad, enär
derigenom fiskevattnets botten ej heller skadades och enär, om denna
fiskemetod skulle helt och hållet eller i väsendtlig mån förbjudas,
sådant skulle föranleda än större fattigdom inom fiskeribefolknin-
gen, än som för närvarande i allmänhet vore rådande. Fiskandet
medelst puttning eller stångning hade, enligt dessa ombuds åsigt,
orättvist fått skuld för den skada, som åstadkommes af ålrefven,
hvilken de ansågo böra förbjudas derför, att den mesta ål, som
nappat å ålrefven, slingrar eller arbetar sig lös från kroken och
sedermera dör af sina sår. Öfriga fyra ombuden ansågo deremot
puttning eller stångning vara synnerligt skadlig för fiskleken
och ynglet, enär detta sätt att fiska utöfvades merendels å grunda
84
BLEKINGE LÅN.
ställen nära land i gräsbotten och vassar, der leken försigginge
och der alltså romkläckningen blefve i väsentlig män skadad och
hindrad. Af dessa ombud ville de två, att fiske medelst puttning
eller stångning skulle, äfven till följd af fiskeribefolkningens behof
att på detta sätt hafva förvärf under tider på året, då annat fiske
oftast icke kunde utöfvas, vara tillåtet mellan den 1 Oktober och den
1 April, men de öfriga två ombuden ansågo för sin del detta fiske
icke böra vara tillåtet längre tid på året, än mellan den 1 Decem¬
ber och den 1 April.
I fråga om det i förslagets § 18 mom. 2 under fisklek för¬
bjudna sättet att fiska medelst pulsning ansågo samtliga ombu¬
den detta stadgande alltför obestämdt och svårt att tillämpa. Yäl
vore sannt, att fiskleken skadades af pulsningen uti de grundare
vatten, der pulsning endast kunde utöfvas; men som den väsent¬
liga lektiden i dessa vatten egde rum mellan den 1 Mars och den 15
Juni, då den mesta gråfisken hade sina lektider, och saltsjöfiskens
lekar ej stördes af berörda fiskemetod, trodde ombuden det vara
för lagbudets lättare tillämpning skäligt stadga förbud för fiske
medelst pulsning under bestämd tid eller från och med den 1
Mars till och med den 15 Juni.
Emellertid trodde samtliga ombuden bestämmelserna uti § 17
mom. 2 och § 18 mom. 2 lämpligast icke böra inflyta uti den blif¬
vande fiskeristadgan utan blifva föremål för lagbestämmelsers med¬
delande inom de olika orterna, der förhållandena i afseende å såväl
tiderna för de olika fiskslagens lekar som äfven andra fall gestalta
sig högst olika och ofta voro beroende af tiden för den varmare
årstidens inträdande.
Förslagets § 21 ansågo samtliga ombuden böra erhålla ett
tillägg för ordnande af förhållandet ej mindre vid vadfiske än
äfven vid vräkning med garn efter lax och sill.
Lika vigtigt, som vadfisket för fångst af sill är å rikets vestra
kust, är fångsten af sill och lax medelst vräkning för Blekings-
fiskaren; men ofta händer, att just å de fördelaktigaste platserna
uti allmänt fiskevatten vid öppen strand eller i yttre skärgårds-
bandet och i hafvet detta fiske förhindras och lider synnerlig skada
dels af laxlinor, utlagda och förankrade för fångst af lax med krok,
och dels af sillgarn, som blifvit å sådana platser fastsätta. Äfven
i enskildt fiskevatten, gemensamt för flera eller många delegare,
kan under vissa tider vigtigare fiske medelst notdrägt förhindras
och skadas, om en eller några delegare under sådant fiske skulle
vara berättigade att i det gemensamma fiskevattnet fastsätta garn
BLEKINGE LÄN.
85
eller laxlinor. Fångst af lax medelst krok å laxlinor utöfvades
med fördel hufvudsakligast under vintermånaderna efter November
månads början, men fastsättning af sillgarn egde rum under hela
året, då isgång ej hindrade. Notdrägt kunde ej gerna komma i
kollision med fiske medelst laxlinor eller vräkning, ty notdrägten
utöfvades å ringare djup och trängre vatten, än det, som er¬
fordrades för vrakfiske och fångst med laxlinor, men vrakfisket
kunde deremot ofta komma i kollision med laxlinor och fastsätta
sillgarn.
Som emellertid af dessa fångstsätt fiskena medelst vräkning
i öppet vatten under tiden från islossningen till senhösten samt
notdrägten på våren, under hvilken årstid endast under loppet af
fjorton dagar notdrägt efter sill i Blekinges skärgård är tillåten, voro
af väsentligt större vigt, än öfrige omförmälde fångstsätt, och mångas
rätt att utöfva fiske medelst vräkning eller notdrägt icke borde
förhindras af en och annan enstaka fiskare, som ville antingen å
eljest olämplig tid fiska med laxlinor eller ock i öppet vatten,
vare sig detta vore allmänt fiskevatten eller enskildt gemensamt,
fånga sill medelst garns fastsättande, så ansågo ombuden, att dessa
fångstsätt borde, åtminstone hvad denna ort beträffar, ordnas så¬
lunda, att under tiden mellan den 1 Mars och den 1 November fiske
medelst fastsättning af laxlinor och sillgarn borde varda förbjudet,
eller ock att derom finge ordnas medelst lagbestämmelser, medde¬
lade af ortmyndighet efter fiskeribefolkningens hörande för de
olika landsorterna.
Beträffande föreslagets §§ 24, 25, 26, 27 och 28 ansågo samt¬
liga ombuden bestämmelserna uti dessa §§, dels angående be¬
fogenheten att taga initiativ rörande åstadkommandet af överens¬
kommelser om tid och sätt för fiskes utöfvande inom visst område,
dels ock angående tillsättande af särskild nämnd för behandling af
sådana frågor vara olämpliga. Uti förra afseendet trodde ombuden
stadgandena uti § 22 af nu gällande fiskeristadga hufvudsakligen
böra bibehållas för att skydda fiskena mot de fiskeberättigades
merendels, utan hänsyn till framtida tillgång å fisk, visade åtrå
att med hvad redskap och å hvilka tider som helst fritt utöfva
fiske. I fråga om inrättande af särskild nämnd inom hvarje län,
trodde ombuden denna nämnd icke kunna något synnerligt gagn
uträtta, då fiskeriintendent eller fiskeristyrclsen, hvilka i ärenden
af slik art hade att meddela yttrande, bättre än nämnden borde
kunna bedöma de förhållanden, som skulle å fiskerinäringens främ¬
86
BLEKINGE LÅN.
jande inverka, och dessutom nämndens godtgörande för dess resor
kunna blifva betungande och afskräckande.
Den kontroll, som uti förslagets § 33 ansåges böra åstadkom¬
mas genom de till biträde åt fiskeriintendent föreslagne tillsynings¬
man inom de olika fiskeområdena, ansågo samtliga ombuden blifva
alltför otillräcklig och utan betydelse. Då inom hela riket endast
fyra fiskeriintendenter skulle anordnas, blefve det för dem omöjligt
att ensamme handhafva nödig kontroll öfver ett så stort distrikt,
som sålunda skulle åt hvar af dem tilldelas. De skulle alltsåjblifva
nödgade att till sitt biträde anlita och anförtro sig till dessa till—
syningsmän, hvilka i de flesta fall komme att af fiskeribefolkningen
tillsättas. Vanligen skulle under sådana förhållanden fiskare utses
till tillsyningsman, men, som dessa oftast hade stridiga intressen
med fiskerintendenten, skulle följden blifva den, att denne tjenste¬
man af dem finge föga gagn. Ombudena ansågo af sådan an¬
ledning, att, om kontroll å fiskerinäringens rätta bedrifvande skulle
kunna blifva någorlunda god, för hvarje ort af myndighet, t. ex.
uppå förslag af fiskeriintendent, förordnades en eller flera och för
Blekinge minst två offentliga tillsyningsman, som voro så aflönade
af statsverket eller ock af detta samt landsting eller hushållnings¬
sällskap gemensamt, att de af denna befattning kunde hafva hufvud¬
saklig näring, att dessa tjenstemän kunde bland annat hafva åkla¬
garerätt och närmaste tillsyn öfver de fiskodlingsanstalter, hvilka
inom deras distrikt förefunnos, samt att de skulle enligt instruk¬
tion, som borde för dem utfärdas, vara underkastade ansvar för
försummelse eller fel i tjensten. Om sådane tjenstemän åstad¬
kommes, så skulle undertillsyningsmän inom de särskilda fiske¬
områdena icke blifva erforderliga utom i det fall, att områdenas
fiskeribefolkning träffade öfverenskommelse att sådane förtroende¬
män till biträde åt omförmälda tjenstemän utvälja.
Emot öfrige bestämmelser i förslaget till ny fiskeristadga hade
ombuden icke något väsentligt att anmärka.
Ut supra
Rud. Horn.
BLEKINGE LÅN.
87
2) Blekinge läns landsting.
Utdrag af protokollet, hållet vid lagtima lands¬
ting med Blekinge län å rådhuset i Karls¬
krona den 1 Oktober 1884.
§ 32. Allmänna beredningsutskottet hade med anledning af
tinget affordradt yttrande öfver ett af särskildt i nader tillsatta
komiterade afgifvet underdånigt utlåtande med förslag till ny fiskeri-
stadga med mera hemställt, att tinget måtte som sitt yttrande af¬
gifva hvad de af tinget tillsatte komiterade uti ifrågavarande hän¬
seende föreslagit med tillägg dock af herr Lilienbergs efter för¬
slaget tecknade särskilda anförande; och fann tinget skäligt god¬
känna hvad utskottet sålunda hemställt. Som ofvan.
In fidem
G. Söderlund.
Till Blekinge läns landsting.
Vid nästlidna års landsting uppdrogs åt undertecknade att af¬
gifva utlåtande öfver det förslag till fiskeristadga med tillhörande
författningar, som den 3 Mars 1883 till Kongl. Maj:t afgifvits och
öfver hvilket infordrats landstingets yttrande.
Vid granskning af förslaget framgår, att gällande fiskeristadgas
bestämmelser i allt väsentligt bibehållits, undantagande hvad angåi
hushållningen med fiskevatten. I 1852 års fiskeristadga förekomma
i afseende härå vissa bestämmelser, som ansetts kunna tilläggas
allmängiltighet, såsom att fisket skall så bedrifvas, att leken ej
förstöres samt att den utlekta fisken och det späda ynglet sparas,
hvarför stadgas, att notkilar af våf förbjudas, att not med så fina
maskor, att spädt fiskyngcl der kan fångas, ej må nyttjas till annat
fiske än efter nors eller annat agn för krokfiske, samt att Hillfiske
ej får ske med not eller vad, som öfverstiger fyratio famnars längd
88
BLEKINGE LÄN.
och fyra famnars djup och hvarå maskorna äro finare, än att en
tums afstånd finnes mellan knutarne äfven i bröstet; men, då för
särskilda orter särskilda bestämmelser ansetts vara af nöden, har
utväg anvisats att genom överenskommelser mellan de fiskebe-
rättigade ernå sådana bestämmelser. Initiativ dertill är lemnadt åt
såväl enskilda rättegande, som högsta administrativa myndigheten
i orten, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Denna myndighet har
derjemte befogenhet att, derest den funnit träffad öfverenskommelse
ej lämplig, eller derest öfverenskommelse ej kunnat träffas, meddela
förordnande i ämnet genom beslut, hvari kan sökas ändring hos
Kongl. Maj:t i Civildepartementet. I öfrigt är stadgadt, att be¬
stämmelser enligt § 22 i fiskeristadgan skola i fråga om fiskes ut¬
öfvande meddelas jemväl der fiskeriintendenten, på grund af verk-
stälda undersökningar för fiskeriernas förbättrande, till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande inkommit med förslag i sådan syftning; att
äfven i de fall, der utan förutgången framställning från fiskeri¬
intendenten öfverenskommelse träffas mellan delegare i fiskevatten,
eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvar skäligt att angående
hskerierna meddela särskildt förordnande, intendentens yttrande i
ämnet bör infordras, innan stadfästelseresolution å träffad öfverens¬
kommelse meddelas eller utslag eljest utfärdas; samt att fiskeri¬
intendenten på grund af innehafvande befattning är behörig att i
fiskerifrågor till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes handläggning
öfverlemna förslag till fiskerinäringens förkofran samt föra klagan
öfver beslut eller stadfästelseresolution å öfverenskommelse, som
anses medföra men för fiskets vård och ändamålsenliga handhafvande.
I sammanhang härmed torde vara lämpligt erinra, att för närvarande
statens fiskeritjenstemän utgöras af fiskeriintendenten, två under ho¬
nom ställde assistenter, en undervisare i fiskodling och en tillsynings¬
man vid fiskerierna i Göteborgs och Bohus län och Halland, samt att
utom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de statsmyndigheter, som
hafva befattning med fiskerinäringen, äro Kommerskollegium, till
hvars befogenhet höra åtgärder till fiskeriernas befrämjande, äfven¬
som Landtbruksakademiens förvaltningskomité, som antager fiskeri¬
intendenten och assistenterna. För öfvervakande af träffade över¬
enskommelser om fiskets bedrifvande hafva särskildt inom Blekinge
län af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnats tillsyningsman,
Indika egt åtala öfverträdelser och för hvilka Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande utfärdat instruktion.
Häri föreslås nu en genomgripande förändring. De ofvan-
närnnda allmänna bestämmelserna om fiskets bedrifvande äro ur
BLEKINGE LÄN.
89
förslaget uteslutna. Såsom skäl härtill anföres, att uppfattningen,
huruvida ett visst fiskesätt eller annan åtgärd innefattar öfverträdelse
af det allmänna stadgandet, mången gång torde blifva särdeles
olika; att föreskriften egentligen endast uttryckte en allmän princip
men ej innefattade ett med erforderlig bestämdhet uppfattadt lag¬
bud, samt att det ej kunde såsom allmängiltig regel uppställas, att
allt fiske skulle så bedrifvas, att leken ej förstöres och att den
utlekta späda ffeken sparas. Deremot är till hvad som redan är
stadgadt om förbud mot fiske medelst utläggande eller affyrande
af minor, patroner eller annan redskap, laddad med dynamit, krut
eller annat sprängämne, tillagdt förbud mot fiske medelst giftiga
ämnen, afsedda att döda eller döfva fisken, mot fiskesätt, hvarigenom
i förhållande till fångsten mycken fisk onyttigt dödas eller skadas,
såsom harkning, puttning eller stångning, samt mot fiske medelst
pulsning under fisklek.
Vidare har åvägabringandet af öfverenskommelse om fiskets
bedrifvande, der flera hafva del i fisket, förklarats för en ange¬
lägenhet, som endast rörer vederbörande rättegande. Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes och fiskeriintendentens åliggande och rättig¬
heter i afseende å dylika öfverenskommelser skulle inskränkas,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes till att emottaga anmälan af
någon rättegande om behofvet af öfverenskommelsen, att infordra
förslag från fiskeriintendenten till det fiskeriområde, inom hvilket
på grund af likartade förhållanden de fiskeberättigade anses böra
förena sig om enahanda föreskrifter för fiskets bedrifvande, äfven-
som förslag till dylika föreskrifter för området, att hålla samman¬
träde med de fiskeberättigade samt att genom utslag fastställa de
föreskrifter, hvilka vid sammanträdet af de rättegande beslutats;
fiskeriintendentens åter att, på sätt nämndt är, afgifva förslag och
att, derest han är tillstädes vid sammanträde inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, deltaga i öfverläggningarne men ej i besluten.
Vid sammanträden mellan de fiskeberättigade gäller enligt för¬
slaget flertalets åsigt såsom beslut; vill någon söka ändring i be¬
slut om det område, öfverenskommelsen skall afse, eller i beslutade
bestämmelser angående fiskets bedrifvande, skall Kong], Maj:ts
Befallningshafvande hänskjuta frågans afgörande till särskild nämnd;
och sedan nämnden yttrat sig eller ock besvärstiden gått till ända,
utan att vädjande till nämnden skett, meddelar Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande, på sätt ofvan är nämndt, utslag, dervid Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande eger vägra fastställelse, dock allenast i
de fall, att beslut ej i laga ordning tillkommit eller föreskrifter
90
BLEKINGE LÄN.
befinnas strida mot fiskeristadgan eller allmän lag. I utslaget kan
sökas ändring hos Kongl. Maj:t i Civildepartementet. Särskilda
nämnden utses för hvarje län till det antal, Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande anser nödigt, till halfva antalet af landstinget och
till andra hälften af vederbörande hushållningssällskaps förvaltnings¬
utskott; och kallar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hvarje gång
tre eller fem af nämndens ledamöter till tjenstgöring.
Förslaget innehåller vidare särskilda bestämmelser om nämndens
sammansättning och verksamhet, om tiden för hvilken öfverens¬
kommelse skall gälla, hvilken tid är bestämd till fem år, om hvad
öfverenskommelsen bör hufvudsakligen afse samt om utseende af
tillsyningsman att öfvervaka efterlefnaden af öfverenskommelsen.
Dessas utseende skulle nu vara obligatoriskt. 1 fråga om hvad
öfverenskommelse bör innehålla rörande fiskets bedrifvande föreslås,
utöfver hvad nu gällande fiskeristadga innehåller, att vid fastställande
af viss maskstorlek å garnredskap skall bestämmas, att en meters
längd af redskapen ej må innehålla flera än visst antal maskor,
att redskapen vid uppmätningen skall vara våt och hållas sträckt,
att s. k. risvasar böra utsättas å fridlysta lekplatser, samt att lax
under visst mått ej må fångas.
Kommerskollegii och Landtbruksakademiens förvaltningskomités
ofvannämnda åligganden rörande fiskerierna skulle upphöra och öfver-
flyttas på en fiskeristyrelse, bestående af en »öfverdirektör med dess
sekreterare», som skulle hafva till åliggande att anordna och öfver¬
vaka fiskeritjenstemännens verksamhet samt i öfrigt söka befordra
fiskerinäringens utveckling och förkofran inom landet, i hvilket af¬
seende styrelsen egde att hos Kongl. Maj:t, Dess Befallningshafvande,
Landtbruksakademiens förvaltningskomité, hushållningssällskapen och
landstingen göra framställningar till fiskeriernas upphjelpande samt
fiskevattens vetenskapliga undersökning.
Under denna styrelse skulle lyda statens fiskeri tjensteman.
Dessa äro fyra fiskeriintendenter och iktyologer till det antal,
som Kongl. Maj:t bestämmer. Samtlige förordnas efter förslag af
fiskeristyrelsen af Chefen för Civildepartementet. Nuvarande assi¬
stenterna likasom tillsyningsmannen vid fiskerierna å vestkusten
skulle indragas. Fiskeriintendenterna skulle hafva bestämda distrikt
och med ofvan angifna begränsning hufvudsakligen samma åliggan¬
den som för närvarande, med undantag dock af skyldigheten att
genomföra en naturhistorisk undersökning af fisket, hvilket ej skulle
åligga dem i annan mån, än deras öfriga göromål medgåfve, men
i stället öfvertagas af iktyologerna. Dessas göromål i öfrigt skulle
BLEKINGE LÄN.
91
vara att biträda intendenterne. Ett för intendent nytt åliggande
blefve att öfvervaka, det fiskeristadgans föreskrifter samt faststälda
överenskommelser beträffande fiskerierna efterlefvas, samt att åtala
öfverträdelser häremot, i hvilket afseende intendent egde erhålla
biträde af fiskeritillsyningsmännen inom distriktet.
Nuvarande fiskeristadgas 4 kap., om handel med fiskevaror, har
i förslaget ej något motsvarande. Bestämmelserna deri äro ock
till större delen redan genom särskilda författningar upphäfda, och
af de återstående, om rättighet för köpare att låta besigtiga och
ompacka fiskvara, innan han emottager densamma, samt om skyldig¬
het för den, som vill anlägga sillsalteri eller trankokeri, att söka
tillstånd hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, torde man kunna
låtanden förra bero på det enskilda aftalet i hvarje förekommande
fall ' och i afseende å den sednare trygga sig vid de ordningsföre¬
skrifter, som i fiskeristadgan förekomma.
Landstingets komiterade hafva ansett det vara i sin ordning
att först afgifva yttrande öfver de mera genomgripande förändringar,
förslaget innehåller, och att derefter öfvergå till erinringar, till
hvilka öfriga stadganden i förslaget kunna föranleda. Hvad så¬
lunda först angår den föreslagna förändringen i afseende på över¬
enskommelser mellan fiskeberättigade om fiskets vård och lämpliga
bedrifvande, erkänna komiterade obetingadt det i princip rigtiga
deri, att dylika överenskommelser göras beroende af de fiskebe¬
rättigade utan inblandning af statsmyndigheterna, men hos komiterade
har rådt tvekan, huruvida man må kunna hysa den förtröstan till
den enskildes omtanka om hans egendom, som förslaget förutsätter,
och då det är obestridligt, att med eganderätten till del i ett gemen¬
samt fiskevatten ej är samma förhållande som med eganderätten till
ett jordområde, då nu gällande stadganden, så framt de med omtanka
och grannlagenhet handhafvas, torde lemna god borgen för vidtagande
af lämpliga bestämmelser rörande fiskets bedrifvande, samt då, så
vidt komiterade förnummit, befogade klagomål icke försports öfver
de åtgärder, statsmyndigheterna uti ifrågavarande hänseende vid¬
tagit, hafva komiterade ansett sig icke kunna tillstyrka upphäfvande
af den redan häfdvunna ordningen, som berättigar statsmakten att
händelse af behof ingripa. I förslaget förekomma emellertid uti
92
BLEKINGE LÅN.
ifrågavarande hänseende inånga detaljbestämmelser, hvilka torde
böra beaktas för fullständigande af den gällande lagstiftningen i
ämnet, såsom t. ex. föreskriften att tillsyningsman öfver fiskets
bedrifvande ovilkorligen skola utses, tiden å hvilken sammanträde
skall kungöras, m. fl.; och hafva komiterade ej något att erinra
dervid, att de allmänna föreskrifterna i § 22 af nu gällande fiskeri-
stadga om viss maskstorlek å garnredskap etc. utbytas mot be¬
stämmelserna om hvad överenskommelser om fiskets bedrifvande
böra i nämnda hänseende innehålla.
Komiterade äro af den åsigt, att inrättande af nya instruktioner
bör såvidt möjligt undvikas. Genom bibehållande af nu gällande
stadganden uti ofvannämda hänseende blefve den föreslagna fiskeri-
nämnden öfverflödig, och då fiskerinäringens utveckling och förkofran
utgör, likasom den enligt förslaget fortfarande skulle utgöra, före¬
mål för såväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes som Landtbruks-
akademiens, landstingens och hushållningssällskapens verksamhet,
kunna komiterade icke inse, att den föreslagna nya embetsmyndig-
heten, fiskeristyrelsen, skulle vara af behofvet påkallad. Dess
verksamhet för befordran af fiskerinäringens utveckling och för¬
kofran inom landet skulle bestå allenastji framställningar till ofvan-
nämnda, nu befintliga myndigheter om fiskeriernas upphjelpande
samt fiskevattens vetenskapliga undersökning, således egentligen en
rådgifvande verksamhet. Blefve nu i öfverensstämmelse med hvad
förslaget innehåller intendenternas antal höjdt till fyra, med ålig¬
ganden hufvudsakligen i likhet med hvad som nu är stadgadt, torde
vara tillräckligt sörjdt för den ledning i en rationel utveckling af
fiskerinäringen och den verksamhet i öfrigt för näringens förkofran,
som kan påräknas från myndigheternas sida; och skulle sålunda
jemväl de föreslagna iktyologerna kunna undvaras.
Hvad angår fiskeriintendenterna anse komiterade, att den rätt,
som enligt förslaget skulle tillkomma dem att åtala öfverträdelser
emot överenskommelser beträffande fiskerierna, med afseende å
vidsträcktheten af deras distrikt icke skulle hafva någon praktisk
betydelse och med hänsyn till intendenternas göromål i öfrigt
tvifvelsutan alltid komma att utöfvas genom tillsyningsmännen.
Dessa skulle efter förslagets ordalydelse icke ega åtalsrätt, utan
allenast vid åtals utförande biträda fiskeriintendenterna.
I afseende på den yttre uppställningen af förslaget har man,
såsom det förefaller komiterade, utan tillräckligt skäl frångått nu
gällande stadga och upptagit 1766 års fiskeristadgas, hvarigenom
BLEKINGE LÅN.
93
bestämmelserna om saltsjöfisket skiljas från dem om sötvattenfisket.
Häraf har blifvit en följd, att man nödgats under särskild rubrik
»allmänna bestämmelser» upptaga vissa stadganden, som afse både
det ena och det andra fisket. Med bibehållande af uppställningen
enligt nu gällande stadga hade man dessutom vunnit fördelen af
en nära anslutning till Kongl. förordningen om jordegares rätt öfver
vattnet å hans grund den 30 December 1880, hvilken förordning i
§ 24 innehåller: »om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten
är särskildt stadgadt», och man hade icke haft behof af annan
rubrik utöfver dessa båda, än den om ansvar för öfverträdelser.
§ 1.
I afseende å förbudet för utländing att fiska på svenskt sjö¬
territorium, derest ej genom kontrakt eller annorledes rätt dertill
är honom medgifven, anse komiterade, att, om ett dylikt stadgande
erfordras, det icke har sin plats i en sådan författning som den
föreslagna. I förslagets motiv anses bestämmelsen höra till folk¬
rätten.
§ 3.
I vissa fall bestämmes, att ersättning skall lemnas efter mätis-
mannaord. Komiterade anse, att det varit önskvärdt, om föreskrift
meddelats om sättet för mätismännens utväljande och att det ut¬
tryckligen blifvit sagdt, att den, som är missnöjd med hvad mätis-
männen bestämt, må vädja till domstolarne, såsom antagligen är
meningen.
§ 5.
Sedan i § 1 blifvit stadgadt, att allt fiske i öppna hafvet äfven¬
som vid sådana kronan tillhöriga hafsstränder samt i saltsjön be-
läsrna skär och holmar, Indika icke till något hemman höra eller
under särskilda vilkor innehafvas, eger hvarje rikets inbyggare
frihet idka, och i § 2, att saltsjöfisket inomskärs är deras tillhörig¬
het, Indika strand och holmar deromkring ega, samt att vid öppna
hafsstranden likasom utom skären strandegaren ej har enskildt
fiskevatten vidare, än dess landgrund räcker, så förekommer i § 5
mom. 2 det nya stadgande, att i de delar af större hafsfjärdar, till
Indika strandeganderätten ej sträcker sig och der ej heller eljest
särskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må hvarje
svensk man fritt fiska.
Komiterade hafva ansett stadgandena i §§ 1 och 2 uttömmande
och icke funnit den i förslagets motiv anförda grunden till det nya
94
BLEKINGE LÄN.
stadgandet eller jemförelsen med hvad som är stadgadt om större
insjöar göra detta stadgande nödvändigt.
För några tillägg till bestämmelserna rörande saltsjöfisket, som
inom komiterade varit föreslagna, gå komiterade nu att redogöra.
Sedan längre tid tillbaka har, särdeles från vestra delen af
Blekinge län, försports klagomål öfver den skada, som tillskyndas
skattlagda fisken i Östersjön genom fiske, som idkas utanföre i sjön,
och inom komiterade har varit föremål för öfverläggning, huruvida
detta skulle kunna genom bestämmelser i fiskeristadgan förebyggas,
men komiterade hafva ansett olika ortförhållanden omöjliggöra all¬
män bestämmelse om visst afstånd mellan de fiskande. Det torde
sålunda endast återstå att hänvisa för hvarje särskildt fall till tvistens
afgörande genom domstolarne i enlighet med det allmänna stad¬
gandet i § 50 af den föreslagna författningen, att, der genom ur¬
minnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal, dom eller skatt¬
läggning eller på annat lagligt sätt är annorledes bestämdt om
fiskerättighet, än i stadgan sägs, detta skall fortfarande gälla, eller
ock att anlita den utväg, som angifves i § 24 af förslaget, nemligen
att genom framställning till Kongl. Maj:t erhålla särskild bestäm¬
melse angående fiske, som enligt stadgan är öppet för alla rikets
inbyggare.
Då det är en känd sak, att kollisioner ej sällan förekomma
mellan drifgarnsfiskrarne och de, som fiska med sättgarn, hafva
komiterade ansett, att bestämmelse till ledning i dessa fall borde
i fiskeristadgan införas, dervid komiterade i betraktande deraf, att
drifgarnsfisket i följd af sin natur ej kan inskränkas inom visst
område och att detta fiske måste betraktas såsom af väsentligen
större betydelse, än det med sättgarn, ansett detta böra vika för
det förra, med skyldighet för sättgarnsfiskaren att ersätta den skada,
som må hafva uppstått å drifgarnen.
§ IT.
Efter den erfarenhet, komiterade ega, verkar fiske medelst
puttning eller stångning ej skadligt, om det eger rum allenast
under tiden emellan den 1 November och den 1 April och borde
derföre enligt komiterades tanke vara då medgifvet.
§ 22.
Emot de här förekommande nya bestämmelser om ovilkorlig!
förbud mot att under viss tid till salu utbjuda, köpa, mottaga eller
forsla hummer samt om undantag för kokt hummer, som förvaras
BLEKINGE LÅN.
95
i lufttätt tillslutet kärl, hafva komiterade ej något att erinra, men
nu gällande förbud mot att under förbjuden tid hålla till salu, köpa,
mottaga eller forsla ostron är ur förslaget uteslutet, förmodligen af
förbiseende, alldenstund uteslutningen icke är motiverad.
§ 35.
Påföljden att under alla förhållanden den, som olofligen fiskar
i annans fiskevatten, skall hafva förverkat hvad han fångat, för
närvarande endast om fångsten sker under fisklek, torde höra till
allmänna strafflagen, likaväl som enligt 24 kap. 1 § nämnda lag
påföljden för den, som olofligen sår eller planterar på annans jord, ,
förlusten af hvad han sått eller planterat.
§ 47.
Nu gällande lags bestämmelse, att det, som tages till veder¬
mäle och pant från den, som olofligen fiskat, må behållas till dess
han bjuder rätt för sig, torde vara att föredraga framför det före¬
slagna, som gör sakens anhängigörande vid domstol till ett nöd¬
vändigt vilkor. Benämningen »oloflig redskap» torde såsom mindre
egentlig böra utbytas mot redskap, hvarmed olofligt fiske idkats,
eller något dylikt.
§ 48.
Det hade enligt komiterades tanke varit önskvärdt, om det
här förekommande stadgandet, att åtal för förseelser, som endast
förnärma enskild mans rätt och ej angå sådana föreskrifter, hvilka
äro gifna till allmän nytta, icke må anställas af annan än måls-
eganden, blifvit till undvikande af olika tolkning utbytt mot mera
bestämda stadganden; och torde jemväl redaktionen af åtskilliga
andra stadganden, som bibehållits från 1852 års fiskeristadga, kraft
förbättring och förtydligande.
§§ 51 och 52.
Dessa §§ torde kunna utgå, då häri meddelade erinringar och
föreskrifter sammanfalla med eller kunna härledas från den Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande enligt dess instruktion i allmänhet ålig¬
gande omvårdnad om fiskerinäringen.
Slutligen hafva komiterade velat tillkännagifva, att de ansett
det ligga utom sin befogenhet att afgifva yttrande öfver sådana
96
BLEKINGE LÅN.
stadganden i förslaget, som särskildt röra andra delar af riket än
Blekinge län.
Ronneby den 23 Juli 1884.
A. Lilienberg. Karl Bengtsson. August Flygare.
Nils Olsson. Samuel Andersson.
Särskilda meningar.
I Kongl. förordningen den 30 December 1880 om jordegares
rätt öfver vatten å hans grund är redan stadgadt, att den större
kungsådran skall bibehållas, bland annat för fiskens gång. I nämnda
' Kongl. förordning förekommer intet derom, att kungsådran kan
öfverbyggas, vidare än det allmänna stadgandet i § 25, att genom
förordningen ej göres ändring i den rätt, som bergverk, qvamar
och fiskeverk förunnad är, ej heller i annan rättighet att vattendrag
stänga eller uppdämma eller annorledes öfver vattnet förfoga. Det
ifrågavarande förslaget i §§:na 12 och 13 förutsätter emellertid, att ej
allenast den mindre utan äfven den större kungsådran kan öfver¬
byggas, om sådant för strandegare är af nöden.
Undertecknad kan icke finna annat, än att föreskrifterna om
den mindre fiskeleden till en sjettedel af vattnet, likaväl som de om
den större eller den egentliga kungsådran, utgöra en inskränkning
i den jordegare eljest enligt lag tillkommande rätt öfver vattnet å
hans grund och följaktligen, såsom varande af allmän civilrättslig
natur, icke bort få en plats i fiskeristadgan, som utfärdas i administra¬
tiv väg.
Enahanda är förhållandet med stadgandet i § 49, att i fiske¬
vatten, som för flere är gemensamt och odeladt, en delegare ej må
utan de flesta öfrigas samtycke upplåta fiskerättighet till någon,
som ej är delegare.
A. Lilienberg.
Undertecknad har från komiterades flertal varit skiljaktig i så
måtto, att jag ansett fiske medelst puttning eller stångning kunna
utan skada medgifvas året om.
Samuel Andersson.
KRISTIANSTADS LÅN.
97
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.
Till Konungen.
Till följd af föreskrift i Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss
den 3 Augusti 1883 får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
med öfverlemnande af Kristianstads läns landstings yttrande i ären¬
det, afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades förslag till ny
fiskeristadga.
Nedan angifna §§ i förslaget anser Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande gifva anledning till framhållande af hvad för hvardera här
nedan i underdånighet varder anfördt.
§ 2.
På sätt landstinget i dess underdåniga yttrande anfört, finnas
vid länets kuster skattlagda s. k. åldrätter, hvilka under eganderätt
kunna innehafvas af andra än strandegare, men, ehuru Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande anser, att stadgandet i förslagets § 2
mom. 2 icke kan tydas derhän, att strandegaren får ingripa i egares
af dylik åldrätt rätt, torde dock försigtigheten bjuda, att i slutet
af momentet göres ett tillägg härom, hvaremot Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke anser ål- eller laxdrätträttigheten med-
föra strandeganderätt eller rätt att utsträcka fisket utöfver det skatt-
lagda området eller ingripa i strandegarens landgrund-fiskerätt.
§ 7.
Enär uti särskilda kapitel i förslaget afhandlas hvad som rörer
rätt till saltsjöfiske och hvad som angår rätt till fiske i insjöar och
rinnande vatten, så, då uti kap. 1, om saltsjöfisket, blifvit bestämdt
angående strandeganderätten, synes det Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, att, då i § 7 af kap. 2, som afhandlar fiskerättighet i
insjöar, talas om delar i större insjöar, till hvilka strandeganderätten
sig ej sträcker, utan att i kapitlet förekommer bestämmelse, om
huru långt strandeganderätten i dylika sjöar sig får sträcka, ett
förtydligande i detta hänseende är behöflig!.
§ 11.
Det tillägg till mom. 1, landstinget föreslagit, anser Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande befogadt; hvaremot Kong]. Maj:ts Befall-
Utlåtande öfver först. t. ny Jiskeristadya. 7
98
KRISTIANSTADS LÄN.
Befallningshafvande anser öfverflödigt det till mom. 2 af lands¬
tinget föreslagna tillägg.
§ 16.
Lika med landstinget anser Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande stadgandet i denna § kunna föranleda till misstydning,
inen enahanda blefve förhållandet, om landstingets tilläggsförslag
antoges. Det synes derför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
lämpligast, att visst afstånd från stranden bestämmes, inom hvilket
afröjning vid det i §:n angifna förhållande icke får ske.
§ 18.
Kongl. Majrts Befallningshafvande instämmer i landstingets
åsigt, att det i denna § stadgade förbud, att, under påstående
fisklek eller notfiske, i grannskapet lossa skott eller annat starkt
buller orsaka, bör utsträckas äfven till ålfiske med hommor,
men finner olämpligt landstingets förslag, att på Kongl. Maj:ts
Befällningshafvandes pröfning skulle bero att efter ansökning der¬
till lemna tillstånd.
Vid de å länets östra kust varande ålfisken har iakttagits, att
ålen stundom i stor mängd ligger stilla uti å sjöbottnen befintliga
fördjupningar.
Får den der ligga med fred, går den sedermera i sin vanliga
stråt längs kusten och passerar åldrätterna, men ofredas den medelst
pulsning eller annat buller, under det den ligger i fördjupningarne,
sprider den sig åt olika håll och åldrättfisket lider derpå. Der¬
för anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lämpligt att sista
mom. af § 18 erhåller följande lydelse:
Fiske medelst pulsning vare ock under fisklek eller vid eller
i grannskap af åldrätter förbjudet.
§ 24.
Af landstinget föreslagen förändrad lydelse af 2:dra punkten
i mom. 4 af denna § anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sig- icke böra biträda, enär en sådan lydelse skulle kunna komma
att föranleda till oreda i ett ärendes behandling; men Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande anser dock en förändring i momentets
lydelse nödig i den syftning, att, om vid sådant sammanträde, som
deri omförmäles, förekommer fråga om fiskeområdets utsträckning
utöfver fiskeri-intendentens förslag och flertalet af vid sammanträdet
närvarande fiskeberättigade förena sig i yrkande af sådan utsträck¬
KRISTIANSTADS LÅN.
99
ning, med ärendets vidare behandling inför Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande får anstå och detsamma öfverlemnas till fiskeri-
intendenten för afgifvande af yttrande och vidare förslag, samt att
till det förnyade sammanträde i frågan, som derefter förekommer,
böra kallas äfven fiskeberättigade i det eller de fiskevatten, som
skulle falla inom den ifrågasatta utvidgningen af fiskeområdet;
hvarförutan i sammanhang med förändring i lydelsen af berörda
mom. i antydda syftningen torde i
§ 28 mom. 3
böra inrymmas tydlig bestämmelse, att nämnden eger befogenhet
bestämma fiskeområdets storlek i enlighet med flertalets af fiske-
berättigades beslut, äfven om fiskeriintendentens åsigt icke står i
öfverensstämmelse med sådant beslut.
§ 50.
Hvad landstinget i afseende på denna § föreslagit anser sig
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra biträda.
För öfrigt anser sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
hafva något emot förslaget att erinra; men, som erfarenheten visat
svårighet att vid åtal af förseelser mot fiskeristadganden bringa
full bevisning mot den åtalade, i thy att tillförordnad fiskeritill-
syningsman blifvit såsom angifvare förklarad jäfvig att vittna, vore
önskligt, att de i § 3 mom. 3 af förslaget till instruktion för statens
fiskeritjenstemän omförmälda fiskeriuppsyningsmän finge berättigande
att vittna om förbrytelser mot fiskeristadgan, utan afseende derå
att de hos fiskeriintendenten förbrytelsen anmält.
Kristianstads Landskansli den 16 Januari 1885.
Underdånigst
M. G. DE LA GAKDIE.
Carl Are. Olson.
100
KRISTIANSTADS LÄN.
2) Kristianstads läns landsting.
Till Konungen.
Till följd af Eders Kongl. Maj:ts Befällningshafvandes i Kri¬
stianstads län anhållan uti skrifvelse den 13 Augusti 1883 får
samma läns landsting härmed afgifva underdånigt yttrande öfver
det dervid fogade, af utsedda komiterade uppgjorda förslag till ny
fiskeristadga med mera.
Innan landstinget ingår i granskning af de särskilda §§:na i
förslaget, anser landstinget sig höra dels framhålla önskligheten af
och nödvändigheten för länets fislteriidkande befolkning, att gemen-
samhetsfiske med Danmark fortfarande får bedrifvas i Öresund och
Östersjön upp förbi Bornholm och att denna vigtiga angelägenhet
måtte, så snart ske kan, på ministeriel väg ordnas, och dels uttala,
att landstinget icke kan gilla det uppgjorda förslaget till förändrad
organisation af fiskeristaten, såvidt angår den föreslagna fiskeri-
styrelsen samt de vetenskapliga biträden, som under namn af
iktyologer blifvit föreslagna att till obestämdt antal anställas. Med
allt erkännande af att fisket utgör en för riket vigtig näringsgren
tror landstinget dock, att styrelsen deröfver utan olägenhet fort-
farande kan handhafvas såsom hittills. Behöfligheten af de sä
kallade iktyologerna synes ej heller vara i komiterades förslag till¬
räckligt uppvisad, och den ställning, dessa extra tjensteman skulle
komma att intaga till de egentliga fiskeritjenstemännen, är jemväl
särdeles sväfvande och obestämd. Mot anställandet af de fyra
fiskeriintendenterna och de för dem föreslagna tjenstedistrikt finner
landstinget deremot icke något att anmärka, utan är förvissadt om,
att dessa tjensteman med biträde af de tillsyningsman, som kunna
komma att utses, höra i alla afseenden kunna uppfylla det behof
af tillsyn samt det biträde med råd och upplysningar, som för
fiskerinäringen kan vara nödvändigt.
Vidkommande härefter de särskilda stadgandena i förslaget,
så och då på många ställen å länets kuster det förhållande är
rådande, att annan än den, som eger strandjorden, har fiskerätt
vid hafsstranden, och dessa fisken, så kallade åldrätter och lax-
drätter, Indika gå i köp ocli lagfaras såsom fäst egendom samt ofta
äro af högt värde, innefatta rätt för egaren att, äfven med ute¬
KRISTIANSTADS LÅN.
101
slutande af jordegaren, ensam fiska mellan vissa, vanligen med
råstenar eller andra rågångsmärken betecknade punkter på stranden,
finner landstinget § 2 inom. 2 böra erhålla följande lydelse:
Vid öppna hafsstranden samt utom skären har strandegaren
eller, der fisket utanför stranden tillhör annan, denne ej enskildt
fiskevatten vidare, än dess landgrund räcker. År ej lagligen be¬
stämdt, huru långt sådan landgrund i hafvet sig sträcker, då må
under strandeganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till
och med tvåhundra meter från det ställe invid stranden, hvarest
stadigt djup af två meter vidtager, fiskerättsegare vid stranden dock
ej förment att lagligen gällande göra det anspråk på större om¬
råde i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad.
1 afseende å § 11 är landstinget af den åsigt, att till förtyd¬
ligande af deri förekommande stadganden sagda § hör erhålla föl¬
jande lydelse:
I hvarje eif, ström, å eller sund skall vattenled för fiskens
gång alla tider på året å det djup, att all fisk framkomma kan,
lemnas fri från fasta fiskeredskap eller annan byggnad till en tredje¬
del af vattendragets bredd, der kongsådra af ålder varit, och hälften
mindre eller en sjettedel af bredden, der ingen kongsådra varit af
ålder men fiske eller lekplats ligger ofvanför. Likaledes må ej,
der ström eller å i hafvet eller i insjö utfaller eller från annat
vattendrag eller från insjö vidtager, anbringas sådan fast fiskered¬
skap eller byggnad, att fiskens gång i djupaste vattnet hindras.
Lika med fast fiskebyggnad anses här hvarje garn eller spjel-
redskap, hvarigenom fiskens fria upp- och nedgång hindras längre
tid än femton minuter.
Enär stadgandet i § 16 synes lätteligen kunna blifva misstydt
och menligt inverka på jordegarens rätt, anser landstinget denna
§ böra förändras sålunda:
Egare till skogsbackar eller lundar, livilka äro belägna invid
o o 1 O
fiskevatten, der fiskerätten honom ej uteslutande tillhörer, må dem
ej afrödja närmast stranden, så framt veterligt är, att de gjort fisket
nytta.
Då från åtskilliga fiskelägen inom länet klagan försports der¬
öfver, att dels efter de tidtals der förekommande strandningsolyckor
fartygsvraken upptagas medelst sprängning, som pågår längre tid,
och fisken derigenom skrämmes från kusterna, och dels vid åt¬
skilligt fiske de fiskande medelst starkt buller söka skrämma fisken
i garnen, men derigenom och då sådant sker invid eller i närheten
af de ofvan omnämnda ålfiskena ålen skrämmes från att gå i
102
KRISTIANSTADS LÅN.
hommorna, är landstinget af den mening, att § 18 mom. 1 måtte
erhålla följande lydelse:
Under påstående fisklek eller notfiske samt ålfiske med hommor
må man ej i grannskapet lossa skott eller annat starkt buller or¬
saka, såvidt ej Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på särskild ansök¬
ning, då vigtiga skäl derför tala, till sådant lemna* tillstånd.
Som tiden, då fiske efter hummer och ostron skulle vara för¬
bjudet, är föreslagen att för hela riket vara densamma, men hum¬
merfiskare vid länets kuster förmena, att hummerfisket inom länet
borde vara tillätet till den 15 Juli, samt landstinget tror, att tiden
för fiskeförbudet kan för skilda orter inom riket böra vara något
olika, anser landstinget, att i förslagets § 22 bör inrymmas rätt för
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inom länen att på ansökan
fram- eller tillbakaflytta tiden för förbudet för de i samma § om¬
nämnda fisken högst en half månad.
I § 24 mom. 4 stadgas, att fiskeområdet ej må bestämmas att
innefatta fiskevatten, hvilket ej angifvits i fiskeriintendentens för¬
slag, men, då enligt landstingets förmenande detta stadgande kan
vara menligt för de fiskeriidkande och föranleda olika tolkning, anser
landstinget nämnda moments 2:dra punkt böra lyda sålunda:
Detta område må dock ej bestämmas att innefatta fiskevatten,
öfver hvilket fiskeriintendenten ej lemnats tillfälle att afgifva förslag.
Stadgandet i § 28, att till ledamöter i fiskerinämnd skall utses
så stort antal personer för hvarje län, som Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande finner erforderligt, och att bland dessa skola
kallas tre eller fem att förekommande frågor pröfva, finner lands¬
tinget icke lämpligt, utan har den åsigt, att till fiskerinämnd för
hvarje län böra utses fem personer sålunda, att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande utser en, landstinget två samt hushållnings¬
sällskapets förvaltningsutskott två, indika fem personer, såsom länets
fiskerinämnd, samtliga skola uti de till nämndens pröfning hän-
skjutna frågors afgörande deltaga, börande det dock stå länen fritt
att, om så finnes lämpligt, fördela sig i distrikt och i samma ordning
utse enahanda antal ledamöter för hvarje distrikt.
På grund af den föreslagna förändringen i § 16 finner lands¬
tinget, att början af § 38 bör lyda sålunda:
Afrödjer någon närmast stranden sådana etc.
Då tvister ofta förekomma derom, att egarne af de vid länets
kuster befintliga ålfisken anse sig lida intrång i deras fiske der¬
igenom, att strandegare eller annan idkat annat fiske inom deras
fiskeområde, anser landstinget, att slutet af § 50 bör efter ordet
MALMÖHUS LÅN.
103
»innehafva?» erhålla följande lydelse: äfvensom i strömmar eller vid
hafskusten, der vissa Åskslag blifvit kronan förbehållna eller egas af
enskilda, hinder må ej läggas för strandegaren att i samma vatten
annat fiske nyttja, der detta kan ske utan skada för det först¬
nämnda fisket.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt emot det föreliggande
förslaget, i afseende hvarå landstinget för öfrigt icke har något att
erinra, får landstinget underdånigst hemställa, att samma förslag
icke måtte i befintligt skick varda antaget till lag, utan nödig om¬
arbetning eller förändring' deraf ske uti de af landstinget omför-
O O o
inälda delar.
Kristianstad den 1 Oktober 1884.
• På landstingets vägnar.
Underdånigst
SVEN NILSSON.
A. T/t. Anderberg.
1) Kongl. Mgj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl.
Maj:t anbefallt Dess Befallningshafvande att, efter landstingets i
länet hörande, afgifva underdånigt utlåtande öfver ett vid remissen
fogadt, af särskilt i nåder förordnade komiterade utarbetadt
underdånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga jemte
stadga för fiskeristyrelsen och instruktion för statens fiskeritjenste-
män; och får till följd häraf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande i underdånighet öfverlemna landstingets i ämnet afgifna
underdåniga utlåtande med deri åberopade protokoll och betän¬
kande, afgifvet af personer, som af landstinget erhållit uppdrag att
104
MALMÖHUS LÄN.
bereda ärendet; hvarjemte Kongl. Majrts Befallningshafvande får
för egen del uti ämnet i underdånighet anföra följande.
På sätt Eders Kongl. Maj:t behagade inhemta af handlingarne
bär landstinget hufvudsakligen godkänt sina komiterades förslag;
och får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande instämma uti lands¬
tingets underdåniga yttrande, dock med afvikande mening i föl¬
jande punkter.
Uti nu gällande fiskeristadga finnes icke något förbud för ut-
länding att fiska på svenskt sjöterritorium, men genom Kongl. kun¬
görelsen den 5 Maj 1871 hafva i berörda syfte meddelats bestäm¬
melser beträffande rikets vestra kust från norska gränsen till
Kullens fyr. Att icke förbudet utsträckts så, att det äfven omfattat
kusten vid Öresund, torde hafva berott derpå, att, såsom i lands¬
tingets underdåniga yttrande påvisas, det svårligen torde låta sjg
göra att bestämma visst sjöterritorium för Sverige i Öresund, men
af samma skäl torde det icke vara lämpligt att, på sätt fiskeri-
komitens förslag § 1 mom. 2 innehåller, stadga ett allmänt förbud
för utländing att fiska på svenskt sjöterritorium, derest ej genom
traktat eller annorledes rätt dertill är honom medgifven, utan torde,
derest förbehåll i sådant hänseende ytterligare anses vara behöf¬
lig*, en särskild nådig kungörelse befinnas lämpligare.
Hvad vidare angår landgrund, torde icke något vigtigare skäl
förefinnas, med anledning hvaraf de i § 2 af nu gällande fiskeri¬
stadga upptagna bestämmelser skulle anses otjenliga, utan synas
dessa böra bibehållas endast med den ändring, som af metersyste¬
mets införande göres nödig, och under landgrund sålunda inbegripas
allt det vatten, som finnes till och med 175 meter från det ställe,
invid stranden, hvarest stadigt eller ständigt djup af två meter
vidtager.
Hvad slutligen beträffar det föreslagna sättet för åvägabrin¬
gande af överenskommelser om fiskets vård och bedrifvande i söt¬
vatten eller der saltsjöfiske endast tillkommer strandegare, så, om
oek det medgifves, att, såsom i motiverna till fiskerikomiténs för¬
slag erinras, det icke är förenligt med de grunder, hvarpå vår
närings!agstiftniug i öfrigt hvilar, att Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande enligt § 22 i gällande fiskeristadga eger att utan begäran
af rättsegande samt till och med i strid mot de fiskeberättigades
uttryckta önskan meddela särskilda föreskrifter i afseende å fiskets
vård och bedrifvande, torde man i detta som i liknande fall böra
fästa mera afseende på de olägenheter, som lagen vid tillämp¬
ningen medfört, än på ordalagen; och, såvidt Kong], Maj:ts
MALMÖHUS LÅN.
105
Befallningshafvande känner, har icke någon klagan i nämnda hän¬
seende försports, utan snarare de överenskommelser, som kommit
till stånd, merendels efter någon tids pröfning erkänts vara gag¬
nande.
De vi <f ti sraste anmärkningar, som kunna framställas mot fiskeri-
komiténs förslag i förevarande punkt, torde vara, att en alldeles
ny ordning för ärendenas behandling skulle införas; att målen icke
finge i vanlig ordning fullföljas till Eders Kongl. Maj:t, då fråga
vore att pröfva de öfverenskomna bestämmelsernas lämplighet eller
otjenlighet, hvilket, antvdt å sid. 27 i fiskerikomiténa underdåniga
betänkande, synes vara något för svensk ekonomisk lagskipning
främmande; vidare att enligt § 24 i fiskerikomiténa förslag samt¬
liga innehafvare af fiskerätt skola vara berättigade att per capita
deltaga i både öfverläggning och beslut vid de i berörda § omför-
mälda sammanträden, ett förslag, som enligt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes uppfattning är mindre lämpligt, då i betrak¬
tande tages, att de beslutande äro temligen ovana vid offentliga
förhandlingar och i följd deraf utsatta för att fatta förhastade be¬
slut och att för öfrigt eu pluralitet lätt torde, när mäktiga intressen
vilja göra sig gällande, kunna åvägabringas derigenom, att arren-
datorer af fiskevatten för tillfället antagas genom pro forma upp¬
rättade kontrakt, samt att slutliga pröfningen af frågorna om
storleken af det område, för hvilket gemensamma bestämmelser
ifrågasättas, eller af sådan utaf de fiskeberättigades flertal antagen
bestämmelse öfverlemnats åt en nämnd, bestående af personer, hos
hvilka visserligen kan förutsättas sakkunskap, men icke alltid vana
och fasthet; och synnerligen oviss synes utgången blifva i de fall,
då inom nämnden skiljaktiga åsigter yppas och ordförandens me¬
ning skall blifva den afgörande.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga mening är,
att de vigtiga stadgandena i senare delen af § 22 i nu gällande
fiskeristadga skulle kunna reformeras utan så djupt ingripande för¬
ändringar, som fiskerikomitén föreslagit. Ilufvudsaken torde vara
att erhålla ett på både vetenskapliga och erfarenhetsgrunder upp-
gjordt förslag till de särskilda bestämmelser, som för hvarje ort efter
dess behof kunna anses passande; och synes ändamålet kunna vinnas
derigenom, att förslagens utarbetande uppdrogs åt en komité, be¬
stående af fiskeriintendenten ocli några få sakkunnige män, på
lämpligt sätt utsedde af delegare och fiskeriidkare, hvilken komité
borde sammanträda i orten. Sedermera borde vederbörande höras
öfver det uppgjorda förslaget vill sammanträde inför Kongl. Maj:ts
106
MALMÖHUS LÅN.
Befallningshafvande och med ärendet i (ifrigt förfaras på sätt i
nu gällande fiskeristadga föreskrifves.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreställer sig, att komi-
téns förslag skulle i de flesta fall komma att ligga till grund för
myndigheternas beslut.
Malmö Landskansli den 24 Oktober 1884.
Underdånigst
GOTTH. WACHTMEISTER.
P. Krok.
2) Malmöhus läns landsting.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 3 Augusti
1883 infordrat bland andra Malmöhus läns landstings yttrande
öfver det af utsedda komiterade afgifna betänkande med förslag
till ny fiskeristadga jemte stadga för fiskeristyrelsen och instruktion
för statens fiskeri tjensteman, men landstinget, med begagnande af
den genom skrifvelse den 14 påföljande September dertill med-
gifna rättighet, uppskjutit ärendet till innevarande års samman¬
träde, samt låtit detsamma under tiden genom särskilda sina komi¬
terade bereda; så ock efter det ärendet nu, enligt hvad närlagd a
utdrag af protokollet utvisar, blifvit af landstinget slutligen be-
handladt, får landstinget härigenom, med remisshandlingarnes åter¬
ställande oclt bifogande af landstings-komiterades tryckta, af motiver
och en särskild framställning från ombud för åtskilliga af länets
mest betydande fiskelägen åtföljda betänkande, det infordrade yt¬
trandet i underdånighet afgifva.
Det är egentligen saltsjöfisket, som för länet eger en större
betydelse, och hvad som i fråga om detta synes företrädesvis egnadt
att påkalla uppmärksamhet äro de särskilda förhållanden, hvar¬
under detta bedrifves på länets vestkust, der största delen af den
fiskeriidkande befolkningen är bosatt. Af ålder har fisket i Öre¬
MALMÖHUS LÅN.
107
sund och vattenområdena närmast norr och söder derom tillgått på
det sätt, att de fiskande följt hafsfisken efter dess dref, allt efter som
vind och ström fört fiskstimmena in under land eller ut i Kattegatt
eller Östersjön; och fiskets utgång har väsentligen berott på förmåga
att efter väderleks- och andra naturförhållanden bedöma, åt hvilket
håll fisken går, Att här uppdraga en viss demarkationslinie mot
Danmark har aldrig af de fiskande sjelfva varit ifrågasatt. Danska
och svenska fiskare hafva städse i endrägt och i medvetande om
att ömsesidig fördel främjades bedrifvit fisket gemensamt än långt
ute i hafvet, än under danska landet från Sjellands ref vid norra
inloppet till Stora Belt ända till Grönsund mellan Möen och
halster, än åter invid svensk strand från Hallands Yäderö och
Kullen till Falsterboref. Med de många bugter, som äro för dessa
kuster utmärkande, torde det också knappt vara möjligt att afgöra,
hvar det ena eller andra landets sjöterritorium vidtager, och, om
detta skulle, såsom antagits, börja tre minuter från strand, blefve ä
den af de fiskande mest trafikerade delen af Öresund närmast
Helsingör och Helsingborg, mellan hvilka städer afståndet ej
mycket öfverstiger en half svensk mil, en tvistefråga, om huru
långt hvardera landets sjöterritorium sträcker sig, omöjlig att af¬
göra. Visst är, att öfverallt utmed kusterna det skulle vara lika
svårt för de fiskande att äfven vid klart väder veta, hvar gränsen
finnes, som för myndigheterna att bestämma, huruvida inkräktning
skett. Ett ängsligt iakttagande af gränslinierna på dessa kuster
skulle åtminstone i mörker och dimmigt väder göra det eljest
lönande fisket omöjligt.
Om detta oaktadt landstinget lemna! utan anmärkning samt
tillstyrker antagandet af § 1 i korniterades förslag, som innefattar
den allmänna bestämmelsen om rättighet till saltsjöfiske, har sådant
likväl icke kunnat ske, utan att, med afseende på den uppenbara
fördelen för båda länderna deraf att deras fiskare få fritt drifva
sitt yrke i Öresund och öfriga angränsande fiskevatten, samtidigt
framställa den underdåniga anhållan och lifliga förhoppning, att
Eders Kongl. Maj: t täcktes, under behjertande af de fiskeriidkandes
i denna deras lifsfråga vid derå tillfällen uttalade önskningar, med
danska regeringen inleda en öfverenskommelse, hvarigenom fritt
fiske blefve lagligen tillätet åtminstone från Kullen och Gilleleje å
Sjellands nordostkust i norr till Falsterboref och Möetis fyr i
söder.
En annan för den del af befolkningen, som från fisket hemtar
sin utkomst, föga mindre vigtig fråga är den om strandeganderättens
108
MALMÖHUS LÅN.
begränsning, hvarom i § 2 af kap. 1 i förslaget handlas och med
hänsyn hvartill det icke undgått att väcka bekymmer samt påkalla
särskild uppmärksamhet, att genom den i §:n införda, möjligen på
en afrundning vid användandet af det nya måttet beroende be¬
stämmelsen, att under strandeganderätten skulle inbegripas allt det
vatten, som funnes till och med 200 meter från det ställe invid
stranden, hvarest »stadigt» djup af två meter vidtoge, i sjelfva verket
komme att till strandegarens förmån göras en icke obetydlig in¬
skränkning i den nu åt de fiskeriidkande genom lag och häfd be¬
tryggade rätt. Skulle någon rubbning i de ömsesidiga rättigheterna
genom lagstiftningen göras, föreskrefve dock, enligt landstingets
åsigt, såväl omsorgen för sjelfva fiskerinäringens bestånd och för¬
kofran, som ett billigt afseende på den gemenligen fattiga fiskare¬
befolkningens nödtorft, inskränkning snarare i strandegarnes än i
fiskrarnes rätt; och då enligt enstämmigt, på rådplägning med
desse sednare grundadt uttalande af samtlige representanter i
tinget från Luggude härad, der företrädesvis fiske såsom hufvud-
sakligt näringsfång bedrifves, den föreslagna begränsningen är med
yrkets bestånd så litet förenlig, att yrkande till och med förekom¬
mit om borttagande af hvarje till visst metertal utsatt gräns, ge¬
nom hvilken de fiskande hindrades att idka sin näring, hvarhelst
och huru nära intill stranden deras fiskegarn blefvo drifne, har
vid betraktande häraf landstinget för sin del funnit metertalet 200,
böra i §:n utbytas mot 150 meter, som närmare skulle motsvara
strandeganderättens nuvarande utsträckning. I sammanhang härmed
och då det i §:n begagnade uttrycket »stadigt» djup, hvilket torde
vara hemtadt ur nu gällande fiskeristadga, gifvit anledning till flera
olika, för en säker tillämpning menliga tydningar, har landstinget,
för afhjelpande i någon mån häraf, velat föreslå, att lydelsen efter
ordet »hvarest» i stället måtte blifva »ständigt djup af minst två
meter vidtager»; men i öfrig! har landstinget funnit sig böra till¬
styrka antagandet jemväl af § 2, likasom af följande §§ i kap. 1 af
komiterades förslag, endast med de tillägg, hvilka deri på anförda
s äl af landstingets komiterade föreslagits.
Beträffande insjöfisket bär landstinget äfven i hufvudsak god¬
känt komiterades förslag utan andra förändringar än dem, som
finnas i landstingskomiterades betänkande hvar på sitt ställe in¬
förde och motiverade; och i fråga om öfriga förslagen har lands¬
tinget, anslutande sig till sine komiterades i hänseendet gjorda
ändringsförslag, här blott velat ytterligare framhålla angelägenheten af
eu mera oberoende ställning för fiskeriintendenten, utan hvars nitiska
MALMÖHUS LÅN.
109
och kraftiga ingripande författningens syftemål att skydda fisket
och förekomma dess utrotande icke torde vinnas.
Malmö den 1 Oktober 1884.
På Malmöhus läns landstings vägnar:
o o
Underdånigst
C
MAGNUS HALLENBORG.
J. Österman.
Utdrag af protokollet, hållet vid Malmö¬
hus läns lagtima landstings sammanträde i
Malmö nedanskrifna dagar år 1884.
Den 1 Oktober.
§ 81. Då härefter enligt föredragningslistan till behandling
förekom det under gårdagen § 47 uppskjutna ärende rörande under¬
dånigt utlåtande öfver det af särskilda komiterade utarbetade för¬
slag till fiskeristadga med mera, erhöll herr von Sydow, i egenskap
af ordförande i den för ärendets beredning af landstinget tillsatta
komité, ordet samt föredrog förslaget jemte de af landstingskomi-
terade deruti föreslagna ändringar såväl som komiterades förslag
till underdånigt utlåtande; hvarvid, under erinran att det egentligen
vore hafsfiske vid vestra kusten, som för länet egde betydelse,
fastades en särskild vigt vid det i kap. 1 giorda förslag i afseende
på saltsjöfisket samt uttalades, hurusom det för fiskerinäringen vid
länets vestkust vore en lifsfråga, att den häfdvunna rättigheten för
svenska och danska fiskare att, utan iakttagande af det ena eller
andra landets sjöterritorium, gemensamt idka fiske från Kullen och
Gilleleje å Sjellands nordostkust i norr till Falsterboref och Möens
fyr i söder, kunde genom interuationelt aftal befästas, såsom ock
i förslaget till underdånigt utlåtande blifvit hemstäldt, äfvensom på
de särskilda förhållanden, livilka å vissa orter i länet förekomino
no
MALMÖHUS LÄN
i afseende på särskilda från strandeganderätten oafhängiga, ofta så¬
som fast egendom lagfarna fiskerättigheter eller s. k. lax- och ål-
drätter, hvilka nödvändiggjort det i § 2 föreslagna tillägg om ut¬
sträckningen af innehafvarnes fiskerätt, ej mindre än på det behof
af agntägt å den strand och de tider, hvarest sådan hittills oklandradt
bedrifvits, om fisket af sill och öfriga vid vestkusten förekommande
fisksorter skulle fortfarande löna sig, hvaraf ock i nyssnämnda §
föranledts ett tillägg; och, då förslagets biträdande i öfriga delar
vore grundadt i väsentlig mån på förutsättningen af framgång i
nämnda tre punkter, hemställde herr von Sydow, att proposition
särskildt å dem måtte framställas.
Under diskussionen och sedan på gifven anledning landstinget
godkänt ordförandens förslag, att denna finge omfatta alla delar af
betänkandet, hvarefter, i den män anmärkningar och yrkanden
förekommo, propositioner skulle framställas, uttalade herr Anders
Persson den mening, att, derest någon ändring i afseende å strand-
egarnes och den fiskande befolkningens inbördes rättigheter skulle
ske, denna icke borde, såsom möjligen i anledning af det nya
måttets införande i förslaget skett, gå i rigtningen af en inskränk¬
ning i de fattiga fiskrarnes rättigheter, utan snarare tvärtom, så att
under strandeganderätten inbegrepes, i stället för föreslagna 200
meter från det ställe vid stranden, der stadigt djup af två meter
vidtotre, förslagsvis 150 meter, som ungefärligen motsvarade nu
gällande bestämmelser; och, sedan i denna åsigt med herr Anders
Persson förenat sig herrar Anders Andersson, Gunnar Persson, Per
Knutsson, Magnus Hansson och Lars Larsson, hvilka alla voro
representanter från Luggude härad och förmälde sig hafva i frågan
rådgjort med idkarne af fiske i häradet, yrkade herr Anders Persson,
att förslaget i S 2 måtte enligt den sålunda uttalade mening rättas.
Herr Lagergren, som icke hade något att invända mot berörda
ändringsförslag, fästade särskildt uppmärksamheten å det i §:n be¬
gagnade uttrycket »stadigt» djup, som torde vara hemtadt från
1852 års fiskeristadga, men gifvit anledning till flera olika, för en
säker tillämpning menliga tydningar, samt yrkade, att, till afhjelpande
i någon mån af den anmärkta mångtydigheten, i stället måtte in¬
föras efter »hvarest» orden: ständigt djup af minst två meter vidtager.
Herr Sven Andersson, som åberopade sin erfarenhet om fisk¬
rarnes oundgängliga behof att utöfva fisket hvarhelst och så långt
intill stranden, dit deras fiskegarn drcfvos, och derför icke kunde
godkänna hvarken det ena eller andra metertalet, yrkade, att hvarje
bestämmelse af ett sådant måtte ur §:n utgå; hvilket åter af herr
MALMÖHUS LÅN.
in
Anders Persson bestreds, emedan i sådant fall ingrepp i lagstadgad
eganderätt kunde komma att ske.
Sedan herr von Sydow förklarat, att han icke ville motsätta
sig den äskade förändringen af metertalet eller den af herr Lager¬
gren yrkade redaktionsförändring, men såsom sjelf icke sakkunnig
förtrott sig till komiténs i förevarande ämnen synnerligen erfarna
ledamot herr Sjökaptenen Pålsson, förklarades på derom gjord
fråga diskussionen i afseende å § 2 afslutad; och framställdes der¬
efter särskilda propositioner dels på herr Anders Perssons förslag
om införande af metertalet 150 i stället för 200, dels på herr
Lagergrens redaktionsförslag och dels på bifall till komiterades
förslag i öfrigt med de deri af landstingskomiterade föreslagna
ändringar och tillägg i hittills föredragna delar.
Alla dessa propositioner besvarades med enhälligt ja; hvari¬
genom och då votering icke begärdes herr Sven Anderssons för¬
slag förklarades hafva förfallit.
Herr von Sydow föredrog derefter såväl de följande §§:na i
I kap. som 2, 3, 4 och 5 kapitlena af komiterades förslag med de
deruti af landstingskomiterade föreslagna ändringar och tillägg,
allt under närmare utveckling af de för dessa senare anförde mo¬
tiver, utan att dervid af någon ledamot i tinget gjordes anmärk¬
ning; och då efter slutad diskussion propositioner framställdes dels
på godkännande af komiterades underdåniga förslag i dess helhet
med de ändringar, som af landstingskomiterade föreslagits och af
landstinget nu beslutats, dels ock på godkännande af landstings-
komiterades skrifvelseförslag, besvarades bägge propositionerna med
enhälligt ja; såsom följd hvaraf landstingets underdåniga utlåtande
i ämnet skulle i öfverensstämmelse dermed affattas och med remiss-
handlingarnes återställande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
expedieras, för att till Kongl. Maj:t i underdånighet insändas.
Som ofvan. In fidem
•7. Österman.
Till Malmöhus läns landsting.
Till fullgörande af oss lemnadt uppdrag att inkomma med
förslag till underdånigt utlåtande öfver komiterades betänkande
112
MALMÖHUS LÄN.
angående ny fiskeristadga jemte stadga för fiskeristyrelsen och
instruktion för statens fiskeritjenstemän, hafva vi vid särskilda till¬
fällen sammanträdt för öfverläggning, deri herr Fiskeriintendenten
Filip Trybom deltagit ; och få vi härmed till landstinget öfverlemna
sagda förslag jemte en af ombud från fiskelägen inom länet till
undertecknad Påhlsson aflåten skrifvelse, hvilken vi ansett böra
komma till landstingets kännedom.
Lund den 24 Juli 1884.
A. B. Wallis. L. Påhlsson. Ludvig von Sydow.
Underdånigt yttrande.
Malmöhus läns landsting får härmed i underdånighet afgifva
det genom Eders Kongl. Maj:ts remiss den 3 Augusti 1883 infordrade
yttrande öfver utsedda komiterades betänkande med förslag till ny
fiskeristadga jemte stadga för fiskeristyrelsen och instruktion för
statens fiskeritjenstemän.
Hvad som dervid i fråga om saltsjöfisket är egnadt att påkalla
uppmärksamhet äro de särskilda förhållanden, hvarunder detta be-
drifves på länets vestkust, der största delen af den fiskeriidkande
befolkningen är bosatt. Af ålder har fisket i Öresund och vatten¬
områdena närmast norr och söder derom tillgått på det sätt, att
de fiskande följt hafsfisken efter dess dref, allt efter som vind och
ström fört fiskstimmena in under land eller ut i Kattegat eller
Östersjön, och fiskets utgång har väsentligen berott på förmåga att
efter väderleks- och andra naturförhållanden bedöma, åt hvilket håll
fisken går. Att här uppdraga en viss demarkationslinie mot Dan¬
mark har aldrig af de fiskande sjelfva varit ifrågasatt. Danska och
svenska fiskare hafva städse i endrägt och i medvetande om att
ömsesidig fördel främjades bedrifvit fisket gemensamt lin långt ute
i hafvet, än under danska landet från Sjellands ref vid norra in¬
loppet till Stora Belt ända till Grönsund emellan Möen och FaisteT,
än åter invid svensk strand från Hallands Väderö och Iyullen till
Falsterboref. Med de många bugt er, som äro för dessa kuster
utmärkande, torde det också knappt vara möjligt att afgöra, hvar
det' ena eller andra landets sjöterritorium vidtager och, om detta
skulle, såsom antagits, börja tre minuter från strand, blefve å den
af de fiskande mest trafikerade delen af Öresund närmast Hel¬
MALMÖHUS LÅN.
113
si ägor och Helsingborg, mellan hvilka städer afståndet ej mycket
öfverstiger en half svensk mil, en tvistefråga, om huru långt hvart-
dera landets sjöterritorium sträcker sig, omöjlig att afgöra. Visst
är, att öfverallt utmed kusterna det skulle vara lika svårt för de
fiskande att äfven vid klart väder veta, hvar gränsen finnes, som
för myndigheterna att bestämma, huruvida inkräktning skett. Ett
ängsligt iakttagande af gränslinierna på dessa kuster skulle åtmin¬
stone i mörker och dimmigt väder göra det eljest lönande fisket
omöjligt.
Då det alltså uppenbarligen är de båda länderna till ömsesidig
fördel, att deras fiskare få drifva sitt yrke fritt i Öresund och öfriga
närgränsande fiskevatten, har landstinget väl ansett sig böra till¬
styrka antagande af de fem första §§:na i komiterades förslag till ny
fiskeristadga, endast med de tillägg, som här nedan finnas anmärkta,
men landstinget hyser liflig förhoppning, att Eders Kongl. Maj:t måtte
behjerta de fiskeriidkandes vid flera tillfällen i denna deras lifsfråga
uttalade önskningar och med danska regeringen inleda en öfverens¬
kommelse, hvarigenom fritt fiske blefve genom lag tillåtet åtmin¬
stone från Kullen och Gilleleje å Sjellands nordostkust i norr till
Falsterboref och Möens fyr i söder.
Beträffande insjöfisket har landstinget äfven i hufvudsak god¬
känt komiterades förslag med de förändringar, som här nedan hvar
på sitt ställe blifvit anmärkta, och i fråga om öfriga förslagen har
landstinget blott velat antyda lämpligheten af en mera oberoende
ställning för fiskeriintendenten, utan hvars nitiska och kraftiga in¬
gripande författningens syftemål att skydda fisket och förekomma
dess utrotande icke torde kunna vinnas.
Malmö den September 1884.
Underdånigst
Malmöhus läns landsting.
B
Utlåtande öfver förslag t. ny fiskeristadga.
114
MALMÖHC8 LÅN.
Landstingets förslag till fiskeristadga.
Kap. I.
Om rättighet till saltsjöfiske.
§ 1, lika.
§ 2.
Saltsjöfisket inomskärs är, med
här nedan i §§ 3, 4 och 5 nämnda
undantag, deras enskilda till¬
hörighet, hvilka strand och hol¬
mar deromkring ega.
Vid öppna liafsstranden samt
utom skären har strandegaren
eller, der fisket utanför stranden
tillhör annan, denne ej enskildt
fiskevatten vidare, än dess land-
grund räcker. År ej lagligen
bestämdt, huru långt sådan land-
grund i hafvet sig sträcker,
då må under strandeganderätten
inbegripas allt det vatten, som
finnes till och med tvåhundra
meter från det ställe invid stran¬
den, hvarest stadigt djup af två
meter vidtager; fiskerättsegare
vid stranden dock ej förment att
lagligen gällande göra det an-
Landstingets motiver.
§ 1.
I landstingets allmänna ytt¬
rande öfver lagförslagen har
betonats nödvändigheten för lä¬
nets fiskeriidkande befolkning,
att gemensamhetsfiske med Dan¬
mark fortfarande får bedrifvas
åtminstone i Öresund och att
denna för båda länderna vigtiga
angelägenhet, så snart ske kan,
på ministeriel väg ordnas.
§ 2.
På länets sydkust inträffar på
många ställen, att annan än den,
som eger strandjorden, har fiske¬
rätt vid liafsstranden. Sådana
under benämning af »åldrätter»,
»laxdrätter» och äfven »fiske-
drätter» förekommande fisken
innefatta rätt att äfven med
uteslutande af jordegaren ensam
fiska mellan vissa vanligen med
råstenar eller andra rågångs-
märken betecknade punkter på
stranden. De anses på flera
ställen af högt värde samt gå i
köp och lagfaras likasom fast
egendom. Detta förhållande,,son i
torde vara eget för Sveriges syd¬
ligaste län, har föranledt tillägget
och ändringen i mom. 2.
MALMÖHUS LÅN.
115
språk på större område i fiske-
vattnet, hvartill han kan anse
sig befogad.
Agntägt för eget behof varder
ej någon förmenad å den strand
och de tider, der det hittills
oklanderligt bedrifvits, såvida ctet
utan hinder för utöfvande af
fiskerätt vid stranden ske kan.
§ 3, lika.
§§ 4 och 5, lika.
Kap. II.
Om flskerättighet i insjöar och
rinnande vatten.
§§ 6—10, lika.
Kap. III.
Om hushållning med fiskevatten.
§ 11-
I hvarje eif, ström, å eller
sund skall vattenled för fiskens
Förslaget om ett tredje mom.
i denna § i fråga om agntägt
har sin grund i den fiskeriid-
kande befolkningens på länets
vestra kust behof att för sitt
hafsfiske taga agn hvar den
kunnat fås. Rättigheten dertill,
utan hvilken de ej kunna drifva
sitt yrke, har aldrig varit dem
förmenad.
§ 3.
På länets vestkust, der de
fiskandes rätt att följa hafsfisken
efter dess dref eller stimm och
fiska invid stränderna aldrig varit
klandrad, begagnas icke not¬
drägt. Den inskränkning i all¬
män fiskerätt, som mom. 2 af
denna § skulle afse, är således
utan all betydelse för denna del
af länet; och anser sig lands¬
tinget derföre ej böra göra nå¬
gon erinran emot de i denna j
inrymda stadganden, hvilka i
öfrigt hufvudsakligen å rikets
nordligare delar hafva sin til¬
lämpning.
§ 11.
I Kongl. förordningen den 30
December 1880 om jordegares
116
MALMÖHUS LÄN.
gång alla tider på året i djupaste
vattnet lemnas fri från fasta fiske¬
redskap eller annan byggnad till
en tredjedel af vattendragets
bredd, der kungsådra af ålder
varit, och hälften mindre eller
en sjettedel af bredden, der ingen
kungsådra varit af ålder, inen
fiske eller lekplats ligger ofvan¬
för. Likaledes må ej, der ström
eller å i hafvet eller i insjö ut¬
faller eller från annat vattendrag
eller från insjö vidtager, an¬
bringas sådan fast fiskeredskap
eller byggnad, att fiskens gång
i djupaste vattnet hindras.
Lika med fast fiskebyggnad
anses här hvarje garn eller
spjelredskap, hvarigenom fiskens
fria upp- och nedgång hindras
längre tid än femton minuter.
§§ 12—15, lika.
§ 16.
Egare till skogsbackar eller
lundar, hvilka äro belägna invid
rätt öfver vattnet å hans grund
stadgas i § 8, att kungsådra, der
den af ålder varit, skall anses
framgå i djupaste vattnet, så
framt ej annorledes är bestämdt.
Härmed öfverensstämde bygg-
ningabalkens 20 kap. 5 §. Att
i fråga om fisket afvika från
denna grundsats, som vunnit
stadga i vår civillag, synes vara
desto mindre lämpligt, som er¬
farenheten visat, att gällande
fiskeristadgas af komiterade upp¬
tagna bestämmelse, att kungs-
ådran skulle hållas öppen »å det
djup, att all fisk framkomma kan,»
med största svårighet kan til¬
lämpas. Det har både bland
fiskare och vetenskapsmän varit
föremål för olika meningar, om
de särskilda slagen af fisk kunna
framgå på ena eller andra stället
i ett vattendrag.
Särskildt för fiske af lax och
laxöring torde det vara af vigt,
att föreskrift om den s. k. mindre
kungsådrans öppnande äfven
skall afse det fall, att fisklek¬
plats finnes ofvanför i vatten¬
draget.
Förändringen i slutet af §:n af-
ser att förekomma, att t. ex. flera
not nedsättas efter hvarandra
hvar femtonde minut, hvarigenom
vattendraget för längre tid skulle
kunna afstängas.
O
Tillägget ■'»närmast stranden»
är föranledt deraf, att ifråga-
7 O
MALMÖHUS LÅN.
117
fiskevatten, der fiskeratten honom
ej uteslutande tillhör, må dem
ej afrödja närmast stranden, så
framt veterligt är, att de gjort
fisket nytta.
§§ 17—23, lika,
§ 24.
Der fiskeristyrelsen, distriktets
fiskeriintendent eller innehafvare
af fiske i sötvatten, i hvilket med
dess tillflöden och aflopp fiske¬
rätt tillkommer flera, finner nöd¬
vändigt, att särskilda bestämmel¬
ser om fiskets vård och lämpliga
bedrifvande vidtagas, anmäle så¬
dant hos Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande i länet.
Sedan fiskeriintendenten ej
mindre förslagsvis uppgifvit det
fiskeområde, inom hvilket på
grund af likartade natur- och
fiskeriförhållanden de fiskeberät-
tigade anses böra om enahanda
föreskrift er för fisket s bedrifvande
förena sig, än ock afgifvit af er¬
forderlig motivering åtföljdt för¬
slag till dylika särskilda före¬
skrifter för området, kalle Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande samt- j
liga egare och arrendatorer af |
fiskerätt inom det uppgifna fiske-
området att å viss ort och tid
sammankomma för att i ärendet
besluta, och kungöre på samma
gång fiskeriintendentcns förslag
till särskilda föreskrifter.
Kallelsen skall minst fjorton
dagar före sammanträdet uppläsas
från predikstolarne i den eller de
varande från gällande fiskeri-
stadga hemtade stadgande enligt
uppgift någon gång blifvit miss-
tvdt till jordegarens skada.
§ 24.
På de skäl, hvilka en komi-
terades betänkande bifogad re¬
servation upptager, synes rätt
till initiativ i den vigtiga fråga,
som i denna § omhandlas, icke
böra vara lemnadt ensam åt
fiskeberättigade utan äfven åt
fiskeristyrelsen, men sådan rätt
bör äfven inrymmas åt distriktets
fiskeriintendent, hvilken deri¬
genom bäst kan komma i till¬
fälle att ådagalägga sin känne¬
dom om och sitt intresse för
fiskeriförhållandena inom distrik¬
tet, Åt honom såsom sakkunnig
och opartisk bör äfven anförtros
den grannlaga undersökningen
om fiskeområdets storlek, och
det torde ej vara lämpligt att
låta en omröstning af fiskebe¬
rättigade afgöra, om det af in¬
tendenten föreslagna område
skall inskränkas. Man kan tänka
sig att fiskeberättigade träffa
öfverenskommelse om ett så
litet område, att derinom ej
finnes någon fisklekpluts, och
i sådant fäll blefve stadgandet
ändamålslöst. Då det står en
hvar fiskeberättigad öppet att
med iakttagande af derom med¬
delade föreskrifter få ärendet
118
MALMÖHUS LÅN.
socknar, hvarinom det föreslagna
fiskeområdet är beläget. Eger
kronan fiskerätt inom nämnda
område, förordne Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande ombud att
kronans rätt i ärendet bevaka.
För ecklesiastika boställen och
lägenheter förordne domkapitlet
sådant ombud.
Vid sådant sammanträde, som
här omtalas, ege hvarje egare
och arrendator af fiskerätt att
tillstädeskomma och i besluten
deltaga. År fiskeriintendenten
tillstädes vid sammanträdet, ege
han att i öfverläggningarne men
ej i besluten taga del.
Vid sammanträdet höras de
fiskeberättigade först öfver fiskeri -
intendentens förslag angående
det fiskeområde, för hvilket öfver¬
enskommelse om enahanda före¬
skrifter anses kunna träffas. Äro
alla närvarande fiskeberättigade
derom ense eller antages det af
flertalet, utan att anmälan om
missnöje emot beslutet genast
sker, kommer dervid att bero.
Anmäles missnöje eller godkän¬
nes ej förslaget af flertalet, skall
frågans afgörande hänskjutas till
sådan särskild nämnd, som om¬
talas i § 28; och skall i dessa
fall den vidare handläggningen
af förslaget hvila, till dess nämn¬
den bestämt fiskeområdets storlek.
I öfrigt, lika.
§ 25.
Hafva de fiskeberättigade, på
sätt här ofvan i § 24 sägs, träffat
hänskjutet till fiskerinämndens
afgörande, torde fiskeberättiga-
des beslutanderätt icke kunna
anses för nära trädd igenom
ifrågavarande stadgande, som
helt visst skall för det allmänna
medföra fördel.
Som en egare kan upplåta åt
många att fiska på samma om¬
råde, har ordet »innehafvare» på
några ställen i §:n ansetts böra
utbytas mot »egare eller arren¬
dator» af fiskerätt.
§ 25.
Tillägget är föranledt af an¬
slutning till ofvannämnda reser-
MALMÖHUS LÄN.
119
öfverenskommelse, och hafva be¬
svär i rätt tid och ordning ej
inkommit, eller har i anledning
af inkomna besvär den särskilda
nämnden meddelat beslut, skall,
derest besluten i laga ordning
tillkommit och föreskrifterna ej
strida emot denna förordning
eller annan allmän lag, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ge¬
nom utslaa; fastställa samma före-
skrifter att för fiskeområdet gälla
under den tid, som här nedan i
§ 27 sägs, äfvensom bestämma
påföljd för öfverträdelse deraf
till högst tvåhundra kronors bo-
ter jemte förlust af redskap och
fångst. Skulle deremot Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande finna,
att öfverenskommelsen ej i laga
ordning tillkommit eller att de i
densamma upptagna föreskrifter
strida emot denna förordning
eller annan allmän lag, infordre
då från distriktetsfiskeriintendent
utlåtande i ämnet och meddele
utslag med billig hänsyn till alla
de i ärendet uttalade åsigter. I
Kongl. Maj:ts Befallningshafvan-
des utslag må de fiskeberätti-
gade söka ändring hos Kongl.
Magt etc.
I öfrigt, lika.
§ 26.
Sådant beslut för fiskes bedrif¬
vande inom visst område, hvilket
afhandlas i § 24, skall bestämma:
a. de delar af året, under
hvilka med hänsyn till det ena
eller andra fiskslagets lektid
lekplatserna i sin helhet eller
vation, som möjliggör myndig¬
heters åtgärder mot fiskets ut¬
rotande och till dess förbättrande
gent emot fiskeberättigades lik¬
giltighet eller egennytta.
§ 26.
Torde böra redigeras i öfver¬
ensstämmelse med oftanämnda
reservation.
120
MALMÖHUS LÅN.
vissa delar deraf böra fridlysas
samt fisket å dem inställas.
b. (lika med komiténs förslag).
c. (lika med komiténs förslag).
d. — särskildt med afseende
på fiske efter lax dessutom —
det mått, under hvilket mindre
lax ej får fångas, samt de tider,
under hvilka denna fisk efter er¬
farenheten kan antagas gå från
lekplatserna till hafvet eller större
sjöar; skolande under dessa tider
allt laxfiske i vattendraget in¬
ställas och de dertill brukade
redskap samt i vattendraget be¬
fintliga ålkistor och andra fiske¬
byggnader vara tillslutna eller
uppdragna på land.
§ 27.
Beslut i enlighet med § 24 an¬
gående fiskes bedrifvande inom
visst område skall gälla i fem år
från den dag, som i öfverenskom-
melsen eller af Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande bestämmes.
Anser fiskeristyrelsen, distrik¬
tets fiskeriintendent eller någon
fiskeberättigad ändring i bestäm¬
melsen böra göras efter nämnda
tid, anmäle han sådant hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande före
utgången af samma tid. Göres
ej sådan anmälan, är den förut
träffade bestämmelsen fortfarande
gällande, hvarje gång i ytterligare
fem år.
Inkommer t ill Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande behörig fram¬
ställning om ändring i gällande
bestämmelse mellan fiskeberät-
tigade, förfares såsom här ofvan
§ 27.
Ändringarne och tillägget hafva
skett till följd af nyss nämnd
anledning.
MALMÖHUS LÅN.
121
är stadgadt för det fall, att så¬
dan bestämmelse ifrågasättes för
område, der särskilda bestäm¬
melser angående fisket ej enligt
denna stadga äro meddelade;
och skall den äldre bestämmel¬
sen emellertid fortfarande gälla,
till dess de nya bestämmelserna
träda i kraft.
Lika med
komiténs
förslag.
§ 28.
I hvarje län---
— inom visst område.
Dessa ledamöter —•
den afgångne återstått.
Har vid sammanträde af fiske-
berättigade inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande missnöje i
laga ordning anmälts emot fiske-
berättigades beslut angående stor¬
leken af det område, hvarför ge¬
mensamma bestämmelser ifråga-
sättas, eller hafva besvär emot
sådan af de fiskeberättigades fler¬
tal antagen bestämmelse i laga
ordning anförts hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, kalle denne
tre eller fem bland de af lands¬
tinget och hushållningssällska-
pets förvaltningsutskott till leda¬
möter i fiskerinämnd utvalde män
att å viss tid och ort såsom sär¬
skild sådan nämnd sammanträda
och pröfva den klagandes talan
äfvensom distriktets fiskeriinten-
dent att vid sammanträdet till—
städeskoinina för att med upplys¬
ningar tillhandagå och, om så
erfordras, yttrande öfver tviste¬
frågan afgifva. Vid samman¬
trädets början etc.
I öfrigt, lika.
§ 28.
Fiskeriintendenten torde äfven
böra vid nämndens sammanträ¬
den hafva en rådgifvande röst,
desto hellre som i de flesta fall
upplysningar om lokala förhål¬
landen på platsen äro för nämn¬
den behöfliga. Tillägget att fi¬
skeriintendenten äfven bör kallas
till nämndens sammanträde har
af denna anledning ansetts er¬
forderligt.
122
MALMÖHUS LÅN.
§§ 29—32, lika.
§ 33.
För hvarje fiskeområde, der
särskild bestämmelse om fiskes
bedrifvande meddelats, skall ut¬
ses en eller flera tillsyningsman
till erforderligt antal att öfver-
vaka dess efterlefnad.
Sådana tillsyningsmän må af
de fiskeberättigade sjelfva utses
eller ock af Kongl. Maj-.ts Be¬
fallningshafvande förordnas. Till
syningsmännen äro skyldiga att
ställa sig till efterrättelse de an¬
visningar och föreskrifter, di¬
striktets fiskoriintendent finner
lämpligt att lemna dem i afse¬
ende på deras befattning, äfven¬
som att meddela fiskeriintenden-
ten upplysningar och redogörel¬
ser i de ämnen, som med deras
verksamhet och hans tjenstebe¬
fattning stå i sammanhang. Tred-
skas tillsyningsman att fullgöra
honom meddelade föreskrifter,
varde han på anmodan affiskeri-
intendenten af Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande från sin befatt¬
ning entledigad.
§ 34, lika.
Kap. IV.
Om ansvar för öfverträdelse af
denna stadga.
§§ 35—37, lika.
§ 38.
Afrödjer någon närmast stran¬
den sådana skogsbackar eller
lundar, som i § 16 omtalas, plikte
högst etthundrafemtio kronor.
§§ 39—48, lika.
§ 33.
Det synes ej vara någon an¬
ledning att, på sätt komiterade
för vissa fall föreslagit, låta till-
syningsmännen utses å kommu¬
nalstämma, Den, som känner,
huru dylika val på kommunal¬
stämmor vanligen förrättas af ett
ringa fåtal af kommunens med¬
lemmar, skall finna, att valsättet
icke erbjuder någon garanti för
att tillsymngsmännen, på hvilkas
vaksamhet och pligttrohet fiskets
förbättrande inom fiskeområdet
skulle bero, blefvo för sin be¬
fattning lämpliga. Dessutom sak¬
nas i förslaget föreskrift, huru
valet skulle tillgå, om fiskeom-
rådet, såsom väl oftast blir fallet,
sträcker sig genom flera kom¬
muner.
Tillägget i slutet af denna §
afser, att bereda fiskeritjenste-
männen medel att kunna kon¬
trollera, huruvida de för fiske¬
området meddelade föreskrifter
efterlefvas.
§ 38.
Tillägget är föranledt af hvad
i § 16 härofvan blifvit anmärkt,
/
MALMÖHUS LÅN.
Ivap. V.
Allmänna bestämmelser.
123
§ 49.
I fiskevatten, som icke är lag¬
ligen deladt, må icke egaren af
fiskerätt eller hans rättsinnehaf-
vare upplåta sin fiskerättighet åt
mera än en person, såvida icke
de flesta öfriga egare af fiskerätt
i samma fiskeområde dertill sam¬
tycka.
§ 50—52, lika.
§ 49.
Om egare af fiskerätt skulle
lemnas öppet att upplåta fisket
åt många arrendatorer, kunde
lian lätt skaffa sig pluralitet i
de ämnen, hvarom § 24 och följ.
handla. För att förekomma så¬
dant missbruk, har hans rätt att
upplåta sitt fiske åt mera än eu
person ansetts böra bero på de
flesta öfrigafiskerättsegaresbifall.
O O
Förslag-
till
Stadga för fiskeristyrelsen.
§§ 1—4, lika.
Förslag
till
Instruktion för statens fiskeri-
tjenstemän.
§§ 1 och 2, lika.
§ 3.
Fiskeriintendentens åligganden
Oo
äro:
a, lika.
b, lika.
c, att öfvervaka det fiskeri-
stadgans föreskriftersamt medde¬
lade bestämmelser beträffande fi-
skerierna efterlefvas, samt att till
åtal hos vederbörande allmänna
åklagare befordra äfverträdelser
häremot, der han ej sjelf kan åta-
Då förslaget upptager endast
fyra fiskeriintendenter för hela ri¬
ket, är det icke möjligt, att inten¬
denten skulle kunna medhinna
att i sitt vidsträckta distrikt ut¬
öfva åtalsrätten, hvilken torde
böra, såsom i andra liknande
124
MALMÖHUS LÅN.
let utföra; egande fiskeriintenden-
ten i detta hänseende att erhålla
biträde af de fiskeriuppsynings-
män, som inom distrikt et anställas
med förordnande af Kongl.Maj:ts
Befallningshafvande.
d. att öfvervaka sådana fisk—
odlingsanstalter inom distriktet,
som uppbära anslag af allmänna
medel, samt att tillse, att dessa
behörigen skötas äfvensom att,
der så kan anordnas, undervis¬
ning i fiskodling vid dylika an¬
stalter må meddelas,
e—k, lika.
1. att årligen inom Mars må¬
nads utgång till fiskeristyrel-
sen afgifva redogörelse för sin
verksamhet under det förflutna
året jemte förslag till de förrätt¬
ningar, som under det löpande
året anses böra komma till ut¬
förande.
§§ 4-7, lika.
fäll, anförtros åt allmänna åkla-
garne. Dessa äro också lättast i
tillfälle att utföra åtalet, hvilket
skulle medföra onödig tidspillan
och kostnader för intendenten
och uppsyningsmännen. Dom-
stolarne äro i hvarje fäll, der
särskilde upplysningar och sak¬
kunskap erfordras, oförhindrade
att infordra intendentens yttrande.
Att gifva en föreskrift om
fiskeriintendents skyldighet att
utöfva kontroll öfver enskildes
fiskodlingsanstalter, som ej åt¬
njuta understöd af det allmänna,
synes ej lämpligt. Det bör stå
egaren af dylik anstalt fritt att
sköta den utan myndighets in¬
blandning. Påkallar han fiskeri-
tjenstemans medverkan, lärer den
honom ej förvägras.
Redogörelse för fiskeriuppsy-
ningsmännens verksamhet bör ej
uttryckligen åläggas intendenten,
då det ej torde vara honom möj¬
ligt att inom sitt vidsträckta di¬
strikt kunna med sådan nog¬
grannhet följa deras åtgärder,
att han kan lemna fullständig
uppgift. I den mån han hinner
granska deras åtgöranden, blifva
dessa föremål för hans egen em¬
betsberättelse. Med hänsyn till
det omfattande arbetsområde,
som skulle blifva intendenten an-
visadt, och den ovissa ställning,
som han enligt § 2 skulle intaga
till sina närmaste förmän, torde
lagstiftaren icke böra belasta ho¬
nom med åligganden, som han
ej blifver i stånd att utföra.
MALMÖHUS LÄN.
125
Kapten L. Pålsson.
Lerberget.
Undertecknade, ombud från samtlige fiskelägena inom Kullen,
få till Eder i egenskap af ledamot i den komité, som länets lands¬
ting tillsatt för afgifvande af förslag till underdånigt utlåtande öfver
förslaget till ny fiskeristadga, vördsamt å den fiskeriidkande be¬
folkningens vägnar härmed ingifva denna promemoria.
Det är såväl för Eder kändt, som för hvar och en med för¬
hållandena bekant lätt insedd sak, att, der s. k. krokfiske i
någon väsentlig män bedrifves, der måste ock fiskeriidkarne vara
beredda på och i tillfälle att anskaffa agn för krokarne. Lika väl
kändt är ock, att vid Malmöhus läns hafskust detta slag af fiske
är ganska väsentligt, ja, så att under månaderna November, De¬
cember, Januari, Februari och Mars äro fiskrarna med få undantag
uteslutande hänvisade till kustfiske, och som då i följd af väder¬
leksförhållanden med mera endast kan bedrifvas helt nära strän¬
derna på en å två meters vattendjup.
Den agn, som fiskrarna dertill oundgängligen behöfva, utgöres,
som bekant är, af s. k. strandorm eller Bandmask och räkor,
hvilkas fångstplats endast äro sandreflarne vid hafvets stränder, der
fiskrarna genom upprörande af sandbottnen medelst pulsning bringa
strandormen, så att säga, i dagen, och genom räkhåfvar skjutna
längs bottnen framför dem uppfånga räkorna, eller också med räk-
rusor, allt på ett djup af eu half å två tredjedels meter.
Häraf framgår, att det för saltsjöfisket i Öresund och Kattegat
längs Skånes vestra kust är ett hufvudvilkor för fiskets bestånd,
att fiskrarna utan inskränkning ega taga agn och lägga sina fiske¬
krokar till fångst hvarhelst det än är i hafvet. Göres deri någon
inskränkning genom lagstiftning, så är det icke svårt att inse,
hurusom det fiske, som just bringar dessa många hafvets arbetare
deras knappa utkomst under årstider, då intet annat fiske kan be¬
drifvas, inom kort skall icke blott aftaga utan helt och hållet upp¬
höra, hvaraf återigen följden lätt kan tänkas.
Det är under medvetande af dessa förhållanden ocli i förlitande
derpå att med den föreslagna fiskeristadgans antagande till lag
afses att, såvidt ske kan, stödja och hägna fiskerierna som vi våga
fästa Eder uppmärksamhet dervid, att allt slags inrymmande åt den
s. k. strandegaren till makt och dispositionsrätt ute i vattnet med
ens skull gifva eu dödsstöt åt fiskeriet vid »Skånes vestkust.
126
MALMÖHUS LÄN.
Det torde derföre vara af allra största vigt, att i blifvande för¬
slag till utlåtande särskildt betonas nödvändigheten af att från
bestämmelserna i förslagets § 2 angående strandeganderätten ett
tydligt undantag göres för allt slags fiske och agntägt vid Öresunds
och Kattegats stränder i Malmöhus län.
Hvad åter beträffar den häfdvunna ordningen om gemensamt
fiske i Kattegat och Öresund för danska och svenska undersåtar,
sä, ehuru förslaget till ny fiskeristadga ej innehåller något derom,
vilja vi ej underlåta att framhålla nödvändigheten af dess bibe¬
hållande och stadgande genom lag, så att ingen inskränkning blefve
gjord för fiskrarna att inom ofvannämnda områden följa sillen och
fisken efter dess dref.
Slutligen bedja vi få omnämna, och torde vara skäl att påpeka,
hurusom närheten af främmande land, skånska vestkustens läge,
Öresunds och Kattegats vattens oberäkneliga strömningar samt
strändernas långgrunda och sandiga beskaffenhet med mera göra det
nödvändigt att vid lagstiftning angående fiskerinäringen fästa sådana
särskilda undantag för hafsfisket i denna del af riket, som af för¬
hållandena betingas.
Höganäs vid allmänt sammanträde den 16 Februari 1884.
O
tV. Corfitzon. J. P. Fisch.
Ömbud från Mölle.
N. P. Andersson. Ch. Andersson.
ömbud från Lerhamn.
S. Tambo. L. P. Cronberg.
ömbud från Nyhamn.
./. M. Lindgren. ./. Skotte.
Ombud från Höganäs.
N. P. Andersson. A. Larsson.
Ombud från Lerberget.
C. Svensson. J. M. Svensson.
Ombud från W ikorn
Nils N. Björk. L. Pettersson. J. Andersson. N. P. Magnusson.
Ombud från Råå.
ELFSBORGS LÅN.
127
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.
Till Konungen.
Enligt nådig remiss den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande infordrat och får härvid underdånigst öfver¬
lemna detta läns landstings underdåniga yttrande öfver det af ut¬
sedda komiterade afgifna betänkande och förslag till ny fiskeri-
stadga med mera samt såsom eget utlåtande åberopa hvad lands¬
tinget anfört.
Underdånigst
E. SPARRE.
Mats Zachrison.
Venersborg i Landskansliet den 31 December 1884.
2) Elfsborgs läns landsting.
Till Konungen.
Sedan i anledning af nådig remiss den 3 Augusti 1883 Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län infordrat länets
landstings underdåniga yttrande öfver ett af dertill i nåder för¬
ordnade komiterade afgifvet underdånigt betänkande med förslag till
ny fiskeristadga med mera, samt landstinget vid sammanträde den
19 September nyssnämnda år uppdragit åt utsedda personer att till
innevarande års lagtima landsting afgifva förslag till sådant ytt¬
rande, har landstinget vid sammanträde denna dag beslutat i ämnet
afgifva följande yttrande.
Då inom länet i följd af dess belägenhet saltsjöfiske icke
idkas, twde något landstingets utlåtande öfver den föreslagna fiskeri-
stadgans kap 1 om rättighet till saltsjöfiske, icke vara erfor¬
derligt.
I kap. 2 ai förslaget, som afhandlar frågan om tiskerättig-
het i insjöar oci rinnande vatten, hafva upptagits enahanda be¬
stämmelser, som angående samma ämne återfinnas i nu gällande
128
ELFSBORGS LÅN.
lag, hvadan och dä någon anmärkning i afseende å dessa stad-
ganden icke torde vara att framställa, landstinget hemställer om
nådigt bifall till nämnda kapitel af författningsförslaget.
I fråga åter om hushållningen med fiskevatten, hvarom före¬
skrifter finnas meddelade i det underdåniga förslagets kap. 3
har landstinget i vissa väsentliga delar icke kunnat biträda lag¬
förslagets bestämmelser, utan får, med förordande till bifall af
föreskrifterna i de §§ af samma kapitel, mot hvilka anmärkning
här nedan icke blifvit framställd, i afseende å öfriga §§ i samma
kapitel underdånigst anföra följande.
Sedan i § 11 upptagits uttryckligt stadgande, att fiskeled skall
utgöra viss andel af ett vattendrags bredd, medgifves dock i § 12
undantag från berörda föreskrift, så att, om ej fiskebragder kunna
inrättas å båda sidor om fiskeled, hälften af vattendragets bredd
får intagas till fiskebyggnad, under det den andra hälften skall
lemnas öppen. Efter landstingets uppfattning skulle berörda undan-
tagsstadgande icke utgöra hinder för fiskevattensegare å ömse sidor
af ett vattendrag att utmed detsamma å båda sidor i zigzag an¬
lägga fiskebyggnader till vattendragets halfva bredd, endast bygg¬
naderna ej lades midt emot hvarandra; men då med stadgandet,
att vattenled alla tider af året skall till viss del lemnas fri för
fiskens upp- och nedgång, uppenbarligen afses, att den sålunda
bestämda fiskeleden bör ega en, såvidt omständigheterna och vatten¬
dragets läge medgifva, skäligen rak sträckning, hemställer lands¬
tinget, att till § 12 måtte göras ett tillägg i syfte, att fiskebragder,
inrättade å ömse sidor af ett vattendrag till dess halfva bredd å
hvardera sidan, icke få läggas närmare hvarandra än 60 fot, räk-
nadt efter längden af vattendraget.
Enär, efter hvad erfarenheten visat, bottenluckor till beredande
af fri upp- och nedgång för fisken i dammarne ej befunnits tjenliga
för det med dem afsedda ändamål, helst dessa mångenstädes icke
i stadgad ordning hållas öppna och svårighet ofta möter för kon¬
troll på deras öppenhållande, har landstinget för sin del funnit
önskvärdt, att i vattendrag, der lax finnes och der tvärs öfver
vattendraget äro anbragta sådana stängsel, som hindra laxen .av
gå upp, laxtrappor böra af egaren till stängslet anbringas utan af¬
seende på om bottenluckor finnas eller icke, hvarför landstinget
underdånigst föreslår, att ett stadgande i berörda syfte måtte varda
intaget i den nya stadgan.
Då lagförslaget i §§ 15—23 innehåller de st idganden om för¬
bud mot vissa fångstsätt, om inskränkning i tiden för vissa fisken
ELFSBORGS LÄN.
129
samt om förbud mot andra åtgärder till fiskets skadande, som an¬
setts böra i fiskeristadgan inflyta, har landstinget, som mot berörda
stadganden icke funnit något att erinra, icke undgått att finna
anmärkningsvärdt, att några bestämmelser om fångande af kräftor
deri icke finnas meddelade. Då emellertid inom vissa orter af
länet tillförene funnits riklig tillgång på kräftor, men denna i icke
ringa grad numera aftagit, särdeles derigenom att deras fångande
varit tillåtet alla tider af året och utan någon inskränkning med
hänsigt till storleken, torde det vara nödigt, att, till förekommande
af kräftfiskets totala tillintetgörande, i fiskeristadgan intages ut¬
tryckligt förbud dels mot kräftfiske under Maj, Juni och Juli må¬
nader, eller den vanliga lektiden för detta Åskslag, dels ock mot
fångande af kräftor till mindre storlek än dem, som från nosen till
stjertspetsen i längd hålla tio centimeter.
Lika med hvad komiterade i motiverna till författningsför-
slaget anfört, anser tinget väl, att, då olika orters skilda naturför¬
hållanden, fiskarter och fiskesätt betinga olika föreskrifter till fiskets
vård, sådana föreskrifter icke lämpligen kunna upptagas uti en för
hela landet gällande fiskeristadga, utan böra i stället fastställas i
specialstadgar för särskilda fiskevattens områden; men med denna
komiterades åsigt om nödvändigheten af specialstadgars fastställande
i och för åstadkommande af en rationel hushållning med fiskevatten
öfverensstämma dock ej författningsförslagets stadganden i fråga
om sättet för åvägabringande af dylika stadgar, hvarom förmäles i
§ 24 af det underdåniga förslaget till fiskeristadga. Deri har nem¬
ligen möjligheten att åstadkomma dylika föreskrifter helt och hållet
gjorts beroende af vederbörande fiskeberättigade sjelfva såväl i
fråga om rätt att väcka förslag om särskild stadga, som ock an¬
gående dess innehåll. Skulle nu en sådan rättighet öfverlemnas
allenast till vederbörande delegare i ett fiskevatten, tvekar icke
landstinget att uttala den farhåga, att dylika överenskommelser
sällan skola komma till stånd och den med en ny fiskeristadga
åsyftade bättre hushållningen med fiskevatten derigenom varda
förfelad.
Redan 1766 års fiskeristadga med den derefter den 24 Januari
1771 utfärdade nådiga förklaringen innehöll, att utöfver de före¬
skrifter angående hushållning med fiskevatten, hvilka i den allmänna
stadgan intagits, borde i afseende på sådana fiskevatten, hvari flera
egde fiskerätt, fastställas ytterligare regler för fiskets ändamåls¬
enliga bedrifvande och vård, och såväl efter berörda författning
egde, som enligt den senare utfärdade, nu gällande fiskeristadgan
Utletande öfver förslag t. ny Fiskeristadga. 9
130
ELFSBORGS LÅN.
af den 29 Juni 1852 eger ännu Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att, utan vederbörande rättsegares begäran och till och med i strid
mot deras önskan och öfverenskommelse, stadga föreskrifter i
nämnda afseende. Bestyret med utfärdande af stadgar för fiskets
ordnande med hänsigt till dess framtida bestånd, som sålunda ut-
öfvats och fortfarande handhafves af offentlig myndighet, har dess
mindre gifvit eller kunnat gifva anledning till anmärkningar, som,
innan beslut i dylika ämnen meddelats, fiskeriintendent eller annan
sakkunnig person alltid tillhandagått med erforderliga upplysningar.
Komiterade, hvilka alltså för sitt förslag att öfverlemna initia¬
tivrätten till åvägabringande af särskilda stadgar för olika fiske¬
vattensystem åt delegarne i fisket, med rätt för dessa att ensamma
härom besluta och utan befogenhet för den offentliga administra¬
tionen att i beslutet göra ändringar, icke hafva att åberopa någon
historisk grund, anföra såsom stöd för sitt förslag i omförmälda
hänseende hufvudsakligen, att den nu gällande rättigheten för
offentlig myndighet att, vare sig på förslag af fiskeberättigade eller
icke, meddela föreskrifter om fiskets vård icke vore förenlig med
de grunder, hvarpå vår näringslagstiftning i öfrigt hvilade, äfven¬
som att, då lagstiftaren i allmänhet borde åt egaren af ett fiske¬
vatten, som ej stode i samband med annans, öfverlemna att sjelf
vårda sitt fiske, syntes ock i afseende på fiskevatten, deri flera egde
del, lagstiftaren endast böra tillse, att ej någon delegare mot an¬
nans vilja skadade dennes fiske. Förutom att landstinget i den nu
i ämnet gällande lagstiftningens mer än hundraåriga bestånd, äfven¬
som deri att häremot icke försports någon anmärkning, finner ett
giltigt skäl för bibehållande af den rätt till specialstadgars utfär¬
dande för hushållning med fiske, som, utan afseende å hvad fiske-
vattensegare derom öfverenskommit, af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i första instansen utöfvas, torde mot komiterades åsigt,
att denna rätt icke vore förenlig med den gällande näringslag-
stiftningen i öfrigt, kunna erinras, att, likaväl som lagstiftaren stad¬
gat inskränkningar för jordegaren i afseende å jagt å hans mark
efter en del djurslag vissa tider om året samt i fråga om skogs-
afverkning inom en del provinser, torde äfven staten ega att, till
befrämjande af fiskenäringen, för såväl det allmännas som enskildas
bästa föreskrifva nödiga stadgar, helst statens mellankomst allt
hittills visat sig nödvändig i alla länder och ej minst i Sverige,
der med afseende å de bestående förhållandena den enskildes
omtanka om sådan sin egendom, hvari, så att säga, en slags gemen¬
samhet eger rum, såsom fiskerättighet i samma vatten, icke torde
ELFSBORGS LÅN.
131
vara tillfyllest för att endast på frivillighetens väg söka åstad¬
komma överenskommelser till fiskets skydd. Två komiterade hafva
också i afgifven reservation mot flertalets beslut anfört, att egande-
rätten till del i ett gemensamt fiskevatten är föga mer än en
nyttjanderätt, då ingen kan sägas uteslutande ega en flytande vatten¬
massa lika litet som fisken deri, med mindre den fångas under sitt
tillfälliga uppehåll inom den enes eller den andres vattenområde.
Men utom dessa skäl för bibehållande af nu gällande lagstift¬
ning i fråga om överenskommelser till fiskets ordnande inom olika
vattenområden, förekommer såsom det måhända mest giltiga, att
komiterade, då de åt delegare i fiskevatten öfverlemnat uteslutande
initiativ till överenskommelser om specialstadgar, tillika bestämt,
att vid fråga om några och i sådant fall livilka särskilda föreskrif-
ter böra meddelas flertalets beslut skulle blifva gällande. Orätt¬
visan af detta omröstningssätt är uppenbar, då härigenom den, som
t. ex. eger nio tiondedelar i fiskevattnet, ej har större afgöranderätt
än egaren eller innehafvaren för en kort tid af en hundradedel af
fisket; och genom antagande af detta omröstningssätt synas komite¬
rade, som i eganderättens helgd funnit det egentliga stödet för sitt
förslag att åt allenast delegare i ett fiskevatten öfverlemna afgörandet
om fiskets ändamålsenliga vårdande genom särskilda stadgars an¬
tagande, hafva begått en motsägelse, enär just genom det föreslagna
omröstningssättet eganderätten blefve i väsentlig mån inskränkt.
Med bibehållande, såsom landstinget för sin del tillstyrker,
af det nuvarande sättet för åvägabringande af överenskommelser
till fiskets skydd och ändamålsenliga ordnande i vatten, hvari flera
ega fiskerättighet, det nemligen att rätt att väcka förslag till special-
stadgar skulle fortfarande tillkomma såväl fiskeritjensteman som
delegare i fiskevatten, och Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande der¬
jemte ega att, derest de fiskeberättigade ej enades, skilja dem
emellan, undviker man jemväl den svårlösta frågan om bestämmande
af en rättvis grund för omröstningen mellan delegare i fiskeom¬
rådet, derest beslutanderätten vore åt dem öfverlemnad; och då ej
mindre alla fiskeberättigade utan äfven fiskeriintendent alltid höras
och ega afgifva sina yttranden och förslag, innan utslag i dylika
mål af Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelas, torde det icke
kunna med fog invändas, att fiskevatteusegares rätt att sjelfva
ordna sitt fiske i någon afsevärd mån lidit intrång.
Den af komiterade föreslagna fiskerinämnd för pröfning af
klagan öfver fiskeberättigades beslut, mot hvars sammansättning åt¬
skilligt torde vara att anmärka, bäfver, med antagande af denna
132
ELFSBORGS LÅN.
landstingets åsigt om nu gällande lags fortfarande tillämpning i
förevarande hänseende, jemväl öfverflödig, hvarför tinget icke in¬
låtit sig i något vidare yttrande angående samma nämnd.
På sätt komiterade anfört, torde en af de väsentligaste orsaker
dertill, att de för visst fiskeområde meddelade särskilda bestäm¬
melser ej så, som önskligt varit, befordrat fiskets vård och tillväxt,
vara att finna uti den nuvarande bristen på tillsyn öfver stadgarnes
efterlefnad. Derföre hafva ock komiterade i § 33 af det under¬
dåniga förslaget ansett, att dylika tillsyningsman alltid skola vara
anställda till erforderligt antal inom hvarje faststäldt fiskeområde,
äfvensom föreslagit, att, der de fiskeberättigade icke åt sig sjelfva
förbehållit eller åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnat
deras tillsättande, de skulle utses på kommunalstämma.
Till följd af sin ofvan uttalade åsigt angående sättet för de
omförmälda öfverenskommelsernas bringande till stånd och då frågan
om fiskeritillsyningsmännens tillsättande icke torde vara att anse
som en kommunens gemensamma ordnings- eller hushållningsange-
lägenhet, hemställer landstinget, att samma tillsyningsman, i sam¬
manhang med specialstadgarnes utfärdande, utses af Kongl. Majrts
Befallningshafvande på förslag, afgifvet af vederbörande fiskebe¬
rättigade vid sammanträdet för stadgarnes uppgörande — en ord¬
ning, som ansetts vara dess mer att föredraga, som, om tillsätt¬
ningen skulle verkställas af delegarne i fisket och dessa ej enades,
rättvis och lämplig grund för omröstningen dertill icke torde kunna
finnas. Aflöning till dessa tillsyningsman torde jemväl bestämmas
i enahanda ordning och bestridas af delegarne i fiskevattnet efter
den fördelning dem emellan, som i hvarje särskildt fäll pröfvas
skälig, hvarförutan till lindring i kostnaden för samma aflöning
tillsyningsmännen torde böra, då de hos allmän åklagare angifva
förseelse mot fiskeristadgan eller de särskilda överenskommelser,
hvarom förmäles i § 25, åtnjuta en tredjedel af ådömda böter och
hälften af förverkad redskap och fångst.
Såsom de komiterades underdåniga betänkande bifogade ta¬
beller utvisa, har visserligen landets sötvattenfiske förr varit vida
mer omfattande och gifvande, än som för närvarande är fallet;
men, ehuru landstinget, på sätt ofvan är anfördt, jemväl framhållit
nödvändigheten af anställande af såväl tillsyningsman för special¬
stadgars efterlefnad som vetenskapligt bildade personer för till-
handagående med råd och upplysningar för ett rationel vårdande
af fisket äfvensom för vakande öfver allt annat, som kan lända till
fiskerinäringens utveckling, kan landstinget dock icke instämma i
ELFSBORGS LÅN.
133
det förslag, som det underdåniga betänkandet innehåller i fråga
om upprättande af en särskild styrelse, som under benämning
fiskeristyrelse skulle omhänderhafva ärenden angående landets fiske-
rier i syfte att åstadkomma deras förbättring och framtida utveck¬
ling till en för staten och den enskilda inkomstbringande näring.
Att för en enda sådan, företrädesvis af enskilda utöfvad näring
anordna ett särskildt embetsverk med deraf följande kostnader för
statsverket anser tinget så mycket mer öfverflödigt, som dels ända¬
målet torde kunna vinnas genom anställande af flera fiskeriinten-
denter jemte iktyologer, och dels flera andra för staten vigtigare
näringsgrenar, såsom t. ex. jordbruket, ännu sakna öfverstyrelse.
Då tillika den tid icke torde vara aflägsen, innan ett särskildt
statsdepartement varder, i likhet med förhållandet inom flera andra
stater, inrättadt för handel och näringar, hvarom vid flera riks¬
dagar förslag ock varit å bane, hemställer landstinget, att komi-
terades förslag om inrättande af en fiskeristyrelse icke måtte vinna
nådigt bifall, men föreslår i stället, att flera fiskeriintendenter an¬
ställas, efter som behofvet visar sig sådant kräfva. Med hänsigt
till landstingets förslag om nu gällande fiskeristadgas fortfarande
tillämpning i hvad angår Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rätt
att pröfva och fastställa fiskeristadgar för särskilda fiskevatten¬
områden, torde dessa fiskeriintendenter, i likhet med domäninten¬
denterna, lämpligen böra lyda under Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i de län, för hvilka de äro anställda, och åt nämnda myn¬
dighet jemväl öfverlemnas att såsom lokalförvaltning, på förslag af
fiskeriintendent, handhafva allt, som kan lända fiskerinäringen inom
länet till förkofran, på sätt äfven nu gällande instruktion för läns¬
styrelserna i riket antyder. Vinner detta landstingets förslag nådigt
bifall, kommer öfverstyrelsen för fiskerierna i högsta instansen fort¬
farande att utöfvas af Kongl. Maj:t i Civildepartementet, hvarest
jemväl enligt nu gällande lag besvär öfver lokalförvaltningens
beslut i fiskerimål handläggas.
Mot det underdåniga förslaget till instruktion för statens fiskeri-
tjenstemän har icke förekommit något att erinra.
Venersborg den 20 September 1884.
På landstingets vägnar:
Underdånigst
E. SPARRE.
Ludv. Almqvist.
134
SKARABORGS LAN.
1) Kongl. Ma i ds Befallningshafvande i Skaraborgs län.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl.
Maj:t anbefallt Sin Befallningshafvande i Skaraborgs län att efter
landstingets i länet hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver
särskilda komiterades den 3 förutgångne Mars afgifna betänkande
med förslag till ny fiskeristadga med mera.
Och sedan landstinget, som begagnat sig af det i Civil¬
departementets skrifvelse den 14 September 1883 medgifna an¬
stånd, numera hit inkommit med sitt underdåniga yttrande i ämnet,
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med detsammas öfver¬
lemnande härigenom fullgöra ofvanberörda nådiga föreskrift.
Komiterade, hvilka rätteligen funnit sig böra så nära som möj¬
ligt följa samma uppställning, som iakttagits i nu gällande fiskeri¬
stadga, hafva dock ansett sig böra i särskilda kapitel afhandla
hvad som rörer rätt till saltsjöfiske samt hvad som angår rätt till
fiske i insjöar och rinnande vatten.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill icke för sin del mot¬
sätta sig en sådan anordning, men erinrar dock, att i följd deraf
nu gällande fiskeristadgas i § 5 meddelade bestämmelse angående
samtliga kronans enskilda fisken måst fördelas i två särskilda §§
(4 och 8). Om nu en sådan oegentlighet icke kan undvikas, så
torde likväl anledning saknas att på olika sätt affatta bestämmelser,
hvilka äro till innehållet alldeles lika; och då de i § 4 inskjutna
orden »ehvad de för kronans egen räkning nyttjas eller dess em¬
betsman på lön eller allmänna verk till understöd eller ock en¬
skilda personer på viss tid mot bestämda vilkor upplåtna blifvit»
icke inverka på innehållet af den i samma § meddelade bestäm¬
melse och icke återfinnas i § 8, hemställer Kongl. Majrts Befall¬
ningshafvande, huruvida icke dessa ord kunna utgå.
Lika med landstinget anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
önskvärdt, att till undvikande af tvister angående fiskerättighet i
insjöar och rinnande vatten strandeganderätten blefve närmare
bestämd och begränsad. Och hvad landstinget anfört beträffande
§11 får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till alla delar biträda.
SKARABORGS LÄN.
135
Deremot kan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke instämma
uti det af landstinget framstälda förslag om tillägg till § 13. Den
i slutet af denna § meddelade tillåtelse att i smärre vattendrag,
der något angeläget verk drifves, som i sträng torka har allt vatt¬
net af nöden till sin drift, igenstänga fiskeleden hel och hållen må
väl anses lämplig och af beholvet påkallad, men torde icke skä¬
ligen kunna utsträckas derhän, att i hvarje fall, då igenstängande
af fiskeled fått oklandradt ega rum, sådant genom lagens stadfästelse
göres för all framtid orubbligt.
Medför fiskeledens igenstängande icke någon afse värd skada,
torde förhållandet fortfarande som hittills lemnas oklandradt och
kunna ega bestånd, utan att vattenverkets egare behöfver under¬
kasta sig kostnaderna för den i § 14 föreskrift^ undersökning. Vill
han åter tillförsäkra sig rätt att utan afseende å de anmärkningar,
som kunna deremot framställas, stänga fiskeleden, så bör han ock
iakttaga hvad i sådant hänseende är föreskrifvet.
Den i slutet af § 15 införda föreskrift, att vid sillfiske ej må
i notvarp qvarlemnas död fisk »till större mängd», synes vara väl
obestämd och lemna rum för tvekan, när den för öfverträdelse åt
förbudet stadgade ansvarspåföljd skall tillämpas eller icke.
Om den i § 17 af gällande fiskeristadga meddelade bestäm¬
melse angående förbud för egare af skogsbackar och lundar, be¬
lägna invid fiskevatten, att i angifvet fall dem afrödja, verkligen
visat sig medföra något gagn och samma bestämmelse, hvilken
återfinnes i § 16 af komiterades förslag, således bör fortfarande
bibehållas, torde rättvisan fordra, att, såsom landstinget ifrågasatt,
egaren erhåller ersättning för den förlust, som kan tillskyndas
honom genom inskränkning i eganderättens utöfning. Det torde
dock onekligen blifva förenadt med icke ringa svårighet att nog¬
grant bestämma, på hvad sätt och under hvilka vilkor sådan er¬
sättning skall utgå. För sin del vågar Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande emellertid hemställa, huruvida icke ifrågavarande bestäm¬
melse skulle kunna helt och hållet uteslutas. Om en skogsbacke
eller lund otvetydigt visat sig vara till nytta för fisket, lärer väl
egaren finna med sin fördel förenligt att utan uppmaning dertill
genom lagbud skona densamma från afverkning. Vill han åter
afrödja träden och såmedelst öfverträda förbudet, torde han ändock
i de flesta fall gå fri från den derför stadgade ansvarspåföljd, tv
i allmänhet lärer det väl icke låta sig göra att öfverbevisa någon
derom, att han vetat och insett, det träden å en skogsbacke eller
lund gjort fisket nytta. Finnas till följd af lokala förhållanden be¬
136
SKARABORGS LÄN.
stämmelser i omförmälda hänseenden vara af nöden, torde sådana
bestämmelser lämpligast hafva sin plats i specialstadgarna angående
fiskets vård och bedrifvande.
Den inom fiskerilagstiftningen ojemförligt vigtigaste frågan om
sättet för åstadkommande af dylika specialstadgar behandlas uti
§§ 24 29 af komiterades författningsförslag. Hvad komiterade
deri föreslagit om bestämmande af fiskeområde, upprättande af
förslag till särskilda föreskrifter för sådant område, hufvudsakliga
innehållet af dessa föreskrifter, inrättande af särskild nämnd och
tiden för specialstadgarnes giltighet finner Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande vara välbetänkt. Deremot kan Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande icke biträda den af komiténs flertal omfattade
åsigt, att länsstyrelsernas åtgöranden i afseende å tillvägabringande
af specialstadgar angående fiskets vård och bedrifvande hädanefter
skulle i hufvudsak inskränkas till att föra protokoll vid de sam¬
manträden, som på begäran af enskild fiskerättsegare komma att
hållas för träffande af öfverenskommelse i ämnet.
Till stöd för denna åsigt hafva komiterades flertal anfört, att
den länsstyrelserna nu tillerkända befogenhet i omförmälda hän¬
seende icke vore rätt förenlig med de grunder, hvarpå vår närings-
lagstiftmng numera hvilar. »Likasom lagstiftaren numera i all¬
mänhet lemnat jordbrukaren och skogshushållaren full frihet att
bruka sin jord eller begagna sin skog så, som han finner för sig
fördelaktigast, allenast han ej kränker annans rätt, så torde ock i
allmänhet fiskevattensegare böra, der hans åtgöranden i afseende
på sitt fiske ej kunna inverka på annans rätt, lemnas full frihet att
vårda fisket så, som han finner lämpligt.» I öfverensstämmelse här¬
med hade lagstiftaren ej att reglera fiske i sådant vatten, som helt
och hållet tdlhörde en enda person och ej hade tillflöde från eller
aflopp till annans fiskevatten. Och likasom lagstiftaren i allmänhet
borde åt egaren till ett fiskevatten, hvilket ej stode i samband med
annans, öfverlemna att vårda sitt fiske på sätt egaren sjelf funne
vara bäst, så syntes ock i afseende å fiskevatten, deri flere del-
egare funnes, lagstiftaren egentligen endast böra tillse, det ej någon
delegare mot annans vilja skadade dennes fiske.
Emot hvad sålunda anförts tillåter sig Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande erinra, att komiterades bevisföring följdrigtigt borde
leda derhän, att staten icke alls egde befatta sig med lagstiftning
för fiskets bedrifvande, att hvarje enskild fiskerättsegare finge sjelf
skydda sin rätt på sätt honom bäst synes, och att, om överens¬
kommelser mellan fiskerättsegare angående fiskets vård och bedrif-
SKARABORGS LÅN.
137
vande funnes vara af behofvet påkallade, sådana öfverenskommel-
sers åstadkommande vore fiskerättsegarnes ensak. De af komite-
rade, hvilka omfattat berörda åsigt, hafva således i sin bevisning
för densamma skjutit öfver i stället för att träffa det föresätta
målet, ådagaläggandet att statens och dess organers ingripande i
fråga om fiskets vård och sättet för dess bedrifvande rätteligen
kan och bör inskränkas just till det mått, som författningsförslaget
innebär.
Hvad nu angår utgångspunkten för komiterades bevisning, eller
att lagstiftaren numera »i allmänhet» lemnat jordbrukaren och
skogshushållaren full frihet att bruka sin jord eller begagna sin
skog, som lian finner för sig fördelaktigast, allenast han ej kränker
annans rätt, så är detta visserligen en sanning. Men deraf följer
ingalunda, att ju icke staten kan hafva både rätt och pligt att in¬
skränka nämnda frihet mera, än som för närvarande eger rum,
derest sådant finnes vara nödigt för uppfyllande af statens ända¬
mål. Om exempelvis verklig fara vore för handen, att genom de
enskilda skogarnes förödande landets klimat skulle i afsevärd mån
försämras, skulle helt visst ingen motsätta sig en lagstiftning, hvari¬
genom staten sökte förekomma en sådan olycka. Att vårda och
åt kommande slägten bevara fisket i våra sjöar och vattendrag är
väl icke fullt lika angeläget, men torde dock få anses vara för
fäderneslandets framtid af så stor vigt, att staten är pligtig före¬
komma fiskets förstörande och icke får helt och hållet öfverlemna
åt de enskilda fiskerättsegarne att bestämma, huruvida de vilja
vårda detsamma eller icke.
Då i öfrigt komiterade sökt stöd för sin åsigt i jemförelsen
mellan jordbrukaren och skogshushållaren å ena samt fiskevattens-
egaren å andra sidan, hade komiterade icke bort underlåta att
äfven taga i öfvervägande den likhet, som onekligen förefinnes
mellan jagt och fiske. Såvidt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
känner, bär aldrig varit ifrågasatt annat, än att staten bör genom
lämpliga lagbestämmelser förhindra det matnyttiga villebrådets ut¬
ödande, och att dessa bestämmelser skola tillämpas, ehvad ville¬
brådet påträffas inom statens eller enskildas egoområde, som ej är
särskilt inhägnadt till jagtpark eller djurgård. Om nu detta får
anses obestridligt, så är svårt att fatta, hvarför icke staten skulle
hafva en liknande skyldighet i fråga om fisket i sådant vatten, som
icke helt och hållet tillhör en enda person.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan med afseende å hvad
sålunda blifvit anfördt icke finna, att komiterades flertal bjudit
138
SKARABORGS LÅN.
giltig» skäl för öfvergifvande af den grundsats, som allt sedan år
1771 varit tillämpad, eller att vederbörande rättsegare väl böra
sammankomma och besluta om de särskilda föreskrifter, bvilka
kunna lända till fiskets förkofrande inom orten, men att länsstyrel¬
serna ega med ledning af de på sådant sätt fattade besluten och
inhemtade upplysningar i öfrigt föreskrifva hvad till ändamålets
vinnande kan tjena. Komitén har (sid. 12) vitsordat, att de på
sådant sätt tillvägabragta föreskrifter flerstädes verkat välgörande.
Att dessa föreskrifter »på många, kanske de flesta ställen» ej
medfört det gagn, som med dem afsetts, uppgifves härflyta hufvud¬
sakligen af två orsaker, nemligen dels att föreskrifternas efterlefnad
i allmänhet ej öfvervakats, dels att misstag blifvit begångna såväl
i afseende å bestämmande af de särskilda fiskeområdena som i
fråga om hvad som bäst öfverensstämde med hvarje fiskevattens natur¬
beskaffenhet. Det är emellertid uppenbart, ätt sättet för föreskrif¬
ternas tillvägabringande icke i någon mån kunnat gifva anledning
dertill, att desammas efterlefvande ej kunnat i erforderlig mån
öfvervakas. Och om i följd af brist på sakkunnigt biträde ofri¬
villiga misstag begåtts, så följer likväl ingalunda deraf, att miss¬
tagen blifvit mindre, derest de fiskeberättigade fått sj elfva bestämma
hvad som borde lända till efterrättelse. Komitén bär i öfrigt med-
gifvit, att de nämnda misstagen till stor del föranledts af bestäm-
melserna i gällande fiskeristadga, och sådana misstag torde i vä¬
sentlig mån undvikas, om enligt komiténs förslag länsstyrelserna
hädanefter få inhemta erforderliga upplysningar af en sakkunnig
fiskerinämnd.
På grund häraf och uuder åberopande af hvad komitéleda-
möterne Professor F. A. Smitt och Friherre Fl. J. E. Uggla uti af-
gifven reservation anfört, vågar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hemställa, att i fråga om åstadkommande af specialstadgar angående
fiskets vård och bedrifvande länsstyrelserna och fiskeritjenstemännen
må tillerkännas hufvudsakligen enahanda befogenhet, som dem för
närvarande tillkommer.
Om meningen är, att delegare i fiskevatten skall på grund af
§ 33 kunna tillförbindas att tjenstgöra såsom tillsyningsman, så bör
ock, enligt hvad landstinget hemställt, den tvungna tjenstgörings-
tiden på något sätt begränsas. Bestämmelse om rättighet för
fiskeritillsyningsmän att åtnjuta enahanda skydd som polistjenste-
män torde hafva influtit i de flesta specialstadgar, som under de
senare åren utfärdats. Men, som en sådan bestämmelse lämpligare
bör hafva sin plats i den allmänna fiskeristadgan, biträder Kongl.
SKARABORGS LÅN.
139
Maj:ts Befallningshafvande landstingets i berörda hänseende gjorda
hemställan.
Såvidt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande känner, har den åsigt
allmänt gjort sig gällande, att bestämmelser angående fångst af
kräftor kunna och böra åstadkommas i den ordning, som stadgas
genom § 22 af nu gällande fiskeristadga. För att emellertid före¬
komma all tvekan i detta hänseende, torde, på sätt landstinget
hemställt, uttrycklig föreskrift i ämnet böra uti den nya fiskeri-
stadgan inflyta.
Derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes hemställan om ute¬
slutande af § 16 skulle vinna bifall, blifver deraf eu följd, att äfven
§ 38 bör utgå.
Beträffande härefter redaktionen af komiténs förslag till fiskeri¬
stadga tillåter sig Kong!. Maj:ts Befallningshafvande framställa
några erinringar.
Om än det latinska ordet »territorium» kan hafva den bety¬
delse, hvari detsamma blifvit användt uti § 1, så är dock otvifvel¬
aktigt att ordet »område» vida uttrycksfullare betecknar det här
förekommande begrepp; och, då detta senare ord derjemte har det
företrädet att vara svenskt, hemställer Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, att »sjöterritorium» måtte utbytas mot sjöområde.
I §§ 6 och 10 talas om fiskevatten, som äro belägna å eller
uppå städernas jord eller allmänningar. Denna oegentlighet i ut¬
tryckssätt torde med lätthet kunna rättas.
Då med ordet »lägenhet» i allmänhet betecknas ett mindre
jordområde, hvilket icke kunnat åsättas hemmantal, torde icke vara
rätt lämpligt att, på sätt i sista punkten af § 9 eger rum, tala om
»hemman anlagda på kronolägenheter».
Efter utfärdande af nådiga förordningen den 22 November 1878
angående befälet å svenska handelsfartyg bör ordet »skeppare» ej
vidare begagnas för att dermed beteckna fartygsbefälhafvare, hva¬
dan Kong]. Maj:ts Befallningshafvande hemställer, att detta ord i
§ 19 utbytes mot befälhafvare.
Hvad komitén yttrat och föreslagit i fråga om anställande åt
fiskeriintendenter och iktyologer samt deras verksamhet gifver icke
anledning till någon anmärkning från Kongl. Maj:ts Befallnings-
hafvandes sida.
Derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna nödigt att för anord¬
nande och öfvervakande af desse tjenstemäns verksamhet samt för
att i öfrigt söka befordra fiskerinäringens utveckling och förkofran
tillsätta en särskild fiskcristyrelse, på sätt komitén föreslagit,
140
SKARABORGS LÅN.
tillåter sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erinra, att den i § 2
af komiéns förslag till stadga för styrelsen ifrågasatta rättig¬
het för densamma att omedelbart hos landstingen göra framställ¬
ningar står i strid med § 32 i gällande förordning om landsting.
En sådan rättighet torde ej heller vara för styrelsen behöflig, enär
hon i likhet med hushållningssällskapen kan få sina förslag till
landstingen framburna genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
Underdånigst
C. A. SJÖGRÖN A.
A. M. Bolinder.
Marieholm den 29 Oktober 1884.
2) Skaraborgs läns landsting.
Till Konungen.
Eders Kongl. Maj:t har behagat infordra Skaraborgs läns lands¬
tings yttrande öfver ett af särskilda komiterade uppgjordt förslag
till ny fiskeristadga med mera.
Landstinget, som sedan nästlidna år varit i tillfälle att taga
närmare kännedom om ifrågavarande förslag, men vid granskning
deraf tagit hänsyn endast till de förhållanden, hvilka beröra fisket
inom Skaraborgs län, får härmedelst underdånigst tillkännagifva, att,
ehuru landstinget hufvudsakligen är af den åsigt, att en ny fiskeri¬
stadga är önsklig och behöflig, detsamma likväl icke kan till alla
delar gilla förslaget, utan har ansett sig böra underdånigst dervid
framställa följande erinringar i afseende på:
§§ 6 och 7. Bestämmelse anses böra i dessa §§ intagas an¬
gående strandeganderätten och huru långt den bör sträcka sig vid
insjöar och rinnande vatten. En sådan bestämmelse torde vara
högst nödvändig och i analogi med föreslagen sådan vid hafs-
stränder.
SKARABORGS LÅN.
141
§ 11. Orden »men fiske ligger ofvanför» anses böra från för¬
slaget utgå, enär det är af icke ringa vigt, att fiskens gång till
tjenlig lekplats ej hindras.
Likaledes torde ett tillägg inflyta i inom. 2 derom, att två eller
flera sådana redskap ej må, omvexlande i tiden, utläggas närmare
än på 200 meters afstånd från hvarandra.
I annat fall skulle kunna inträffa genom kringgående af för¬
fattningen, att fiskeleden blefve nära nog instängd.
§ 13. Till mom. 2 föreslås följande tillägg: och vare denna
tillåtelse utan särskild undersökning gällande, derest ett sådant
förfarande hittills oklandradt egt rum. Genom en dylik föreskrift
undvikas kostsamma undersökningar, och egare af verk i mindre
vattendrag stadfästades derigenom i en i många fall väl behöflig
uppdämningsrätt.
§ 16. Vid denna § anses följande tillägg behöfligt: och åtnjute
skogsegaren efter mätismannaord skadestånd af de fiskeberättigade.
Eättvisan fordrar, att, om den enes fördel ses till godo, detta icke
bör ske en annan till förfång.
§ 24. I denna § torde Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen
inrymmas rätt att sammankalla fiskeberättigade till sammanträde för
fiskets ordnande, oberoende af framställning utaf de fiskeberättigade.
Lämpligt synes det jemväl vara, att såväl egare som inne¬
hafvare och arrendatorer af fiskevatten hafva rätt att påfordra
överenskommelser och att i omröstning dervid deltaga.
§ 25. Orden »eller har i anledning af inkomna besvär den
särskilda nämnden meddelat beslut» anses böra här uteslutas, hvar¬
emot bör tillkomma det stadgande, att, om besvären i laga ordning
inkommit, den särskilda nämnden deröfver bör höras och afgifva
utlåtande, samt att, om densamma stannar i olika beslut mot de
fiskeberättigade, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lemnas rätt att
genom utslag afgöra frågan. Härigenom skulle kunna förekommas
ensidiga och för fiskerinäringen skadliga beslut. Skulle deremot
§ 22 i nu gällande fiskeristadga härutinnan oförändrad bibehållas,
synas de fiskeberättigade vara väl mycket inskränkta i sina rättig¬
heter, för hvilkas utöfvande, enligt riksdagens skrifvelse, ej borde
gälla föreskrifter af för mycken »prohibitiv natur».
§ 27. Såvida den af landstinget för Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande föreslagna rätt till initiativ blifver gällande, bör jemväl i
denna § antydas, att samma myndighet har rättighet att väcka fråga
om ändring i en gjord öfverenskommelse vid tiden för dess upp¬
hörande.
142
VERMLANDS LÄN.
§ 33. Landstinget tager sig friheten föreslå, att någon bestäm¬
melse afmattas i afseende på tiden för tillsyningsmannens tjenst¬
göring, enär en dylik befattning i sjelfva verket kan betraktas så¬
som ett kommunalbestyr. Äfven torde vara angeläget, att tillsynings-
mannen tillförsäkrades skydd under sin tjenstgöring.
Då i den föreslagna stadgan föreskrifter angående hummer och
ostronfångst blifvit angifna, torde landstinget få hemställa, huruvida
icke det skulle vara lämpligt, att jemväl i den nya stadgan infördes
bestämmelser i afseende på kräftfångst eller att öfverenskommelse!'
derutinnan skulle kunna åvägabringas.
Slutligen kan landstinget ej finna lämpligt, att en särskild
centralstyrelse anordnas för fiskerinäringen. Genom de af lands¬
tinget föreslagna ändringar i §§ 24, 25 och 27 skulle Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i länen erhålla större rätt att ingripa i denna
närings befrämjande, än hvad den föreslagna fiskeristadgan be¬
stämmer; och, då berörda myndighet i många afseenden är vida
lämpligare att taga del i ett läns ekonomiska frågor än en central¬
styrelse, får landstinget i underdånighet afstyrka tillsättandet af en
fiskeristyrelse med deraf uppkommande ej obetydliga utgifter.
De frågor, som ovilkorligen påkalla centralmyndighets åtgärd,
torde hädanefter som hittills kunna behandlas af Landtbruksakade-
miens förvaltniugskomité.
Underdånigst
För Skaraborgs läns landsting
GÖSTA POSSE.
Ernst Hedemtierna.
Mariestad den 16 September 1884.
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.
«
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande erhållit befallning att, efter landstingets i länet
hörande, afgifva underdånigt utlåtande öfver af utsedda komiterade
utarbetadt förslag till ny fiskeristadga med mera. Och sedan Kongl.
VERMLANDS LÅN.
143
Maj:ts Befallningshafvande genom remiss den 11 i samma månad
anmodat länets landsting att inkomma med underdånigt yttrande i
ärendet, har landstinget vid 1883 års sammanträde, efter erhållen
upplysning att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemväl infor¬
drat yttrande från länets liskeristyrelse, med anledning af Civil¬
departementets cirkulärskrifvelse den 14 September samma år be¬
slutat uppskjuta denna frågas behandling till följande årets möte,
då landstinget kunde blifva i tillfälle att genom Kongl. Maj:ts Be-
fallningshafvandes bemedling erhålla del af fiskeristyrelsens yttrande
i ämnet. Sedan detta yttrande blifvit tryckt och i god tid före
landstingets senaste sammanträde till alla dess ledamöter utdeladt,
har landstinget afgifvit det underdåniga utlåtande, som jemte deri
åberopade handlingar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i djupaste
underdånighet nu öfverlemnar.
Efter denna redogörelse för ärendets föregående behandling
får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, till vidare åtlydnad af för¬
berörda nådiga befallning, för egen del i djupaste underdånighet
anföra följande.
Ehuru förslaget till stadga för fiskeristyrelsen i komiterades
underdåniga betänkande förekommer efter förslaget till fisken-
stadga, anser sig dock Kongl. Maj:t.s Befallningshafvande först höra
egna någon uppmärksamhet åt förstberörda ytterst knapphändiga
förslag.
Fiskeristyrelsen skulle utgöras af en öfverdirektör med deste
sekreterare. Denna senare tjensteman skulle icke blott föra styrelsens
protokoll och konceptbok samt kontrasignera utgående expeditioner,
dem han förmodligen sjelf skulle utskrifva, utan äfven föra diarium
öfver inkomna mål och handlingar. Det oaktadt antaga komiterade,
att sekreterarens tid icke skulle af denna tjenstgöring fullt upp¬
tagas, och anse derföre, att hans arbete kan tillfyllest godtgöras
med ett arvode af 1,500 kronor. Att för en så ringa verksamhet
inrätta ett särskildt centralt embetsverk synes Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande hvarken behöflig! eller lämpligt, och det torde
väl näppeligen kunna förutsättas, att riksdagen dertill skall bevilja
erforderligt anslag. Lämpligare och i alla hänseenden åndamålsenli-
garc synes det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att den verksamhet,
som komiterade velat, anförtro åt en centralstyrelse, i stället upp¬
drages åt eu inom Civildepartementet eller det departement för
näringarne, som är i fråga att inrättas, anordnad byrå.
Deremot vill Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på det högsta
förorda förslaget i hvad detsamma afser anställandet af flera fiskeri-
144
VERMLANDS LÅN.
intendenter jemte iktyologer. Det lider icke något tvifvel, att in¬
tresset för fiskerinäringen och dess ändamålsenliga bedrifvande
befinner sig i ett lofvärdt tilltagande, men insigten om fiskets rätta
idkande är ännu föga spridd och det vore derföre synnerligen för¬
månligt, om de fiskande utan afsevärd kostnad kunde beredas till¬
fälle att i nämnda hänseende erhålla råd och upplysningar af fullt
sakkunniga personer.
Beträffande sedermera förslaget till fiskeristadga finner Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande bestämmelserna i afseende å fiskerätt
samt ordningen och sättet för fiskes bedrifvande icke föranleda till
några afsevärda anmärkningar. Deremot synes Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande förslaget i § 28 om inrättandet af en särskild
nämnd, som skulle ega att i första hand pröfva besvär emot fiske-
berättigades beslut angående närmare bestämmelser för fiskes be¬
drifvande inom visst område, vara synnerligen olämpligt. Det torde
möta icke ringa svårighet att erhålla en nämnd, som med större
sakkännedom och mera opartiskhet, än distriktets fiskeriintendent,
skulle kunna bedöma de frågor, som borde utgöra föremål för
nämndens pröfning, och med visserligen lika godt resultat skulle
genom dessa frågors upptagande omedelbart af Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande, som hade att de tvistiga frågorna efter fiskeri-
intendentens hörande pröfva och afgöra, besparing i både tid och
kostnad vinnas. Skulle det oaktadt förslaget i denna del vinna
Kongl. Maj:ts godkännande, torde närmare bestämmelser blifva
erforderliga, dels under hvilka förhållanden invald ledamot i nämn¬
den må vara berättigad att uppdraget sig afsäga, dels ock huruledes
nämnden skall erhålla äskad ersättning i det fall, att den, som
enligt § 30 i förslaget är skyldig att densamma utgifva, dertill möj¬
ligen saknar tillgång. Beräkningsgrunden för den ersättning, som
må ifrågakomma, är ock mycket sväfvande och svårtillämplig, då
det endast sällan torde vara möjligt att erhålla säker kännedom
om det belopp, hvartill den verkliga kostnaden uppgått, och efter
denna beräkningsgrund kunde det komma att inträffa, att en när¬
mare boende ledamot med enahanda fortskafihingsmedel erhölle
större ersättning, än en aflägsnare boende.
Karlstad i Landskansli^ den 4 Mars 1885.
Underdånigst
På landshöfdingeembetets vägnar:
AXEL ANDERSON. C. E. VARENIUS.
VERMLANDS LÅN.
145
2) Vermlands läns landsting.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län
under den 11 Augusti 1883 till länets landsting för yttrandes afgif¬
vande öfverlemnat Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss å underdånigt
betänkande och förslag till ny fiskeristadga med mera och samma
Befallningshafvande med skrifvelse den 15 näst derpåföljde Sep¬
tember i afskrift öfverlemnat Civildepartementets skrifvelse näst¬
föregående dag, hvarigenom meddelades, att Kongl. Maj:t fun¬
nit godt i nåder förklara, att landsting, som funne sådant vara
af nöden, egde uppskjuta afgifvande! af det infordrade yttran¬
det till 1884 års möte, så och efter det Vermlands läns lands¬
ting inhemtat, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet jem¬
väl komme att infordra yttrande i ärendet från Vermlands fiskeri-
styrelse, beslöt landstinget den 19 September 1883 dels att hos
Kongl. Maj:ts bemälda Befallningshafvande anhålla, att fiskeri-
styrelsens blifvande utlåtande i frågan måtte genom Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes försorg befordras till trycket samt att det
tryckta utlåtandet i tillräckligt antal exemplar måtte öfverlemnas
till landstingets sekreterare för att i god tid tillställas landstingets
ledamöter, dels att med vidare behandling af ärendet skulle anstå
till nästa lagtima landsting.
Och sedan fiskeristyrelsens utlåtande inkommit och jemte under¬
dåniga förslaget till fiskeristadga blifvit tryckt samt i god tid
bland landstingets ledamöter utdeladt, har landstinget innevarande
år åter förehaft ärendet till behandling, dervid landstinget trott sig
finna de af nämnda styrelse mot åtskilliga delar af förslaget fram-
stälda anmärkningar vara välgrundade och fotade på stor sak¬
kännedom samt vid utfärdande af ny fiskeristadga böra iakttagas,
hvaremot landstinget, beträffande styrelseledamoten herr Frisells
särskilda uttalanden i fråga om lydelsen af §§ 11 och 16, ansett
de af honom föreslagna tillägg icke vara af behofvet påkallade.
På grund häraf får, jemte vidfogande af ej mindre utdrag af
landstingets ärendet rörande protokoll såväl för förlidna som inne¬
varande år än äfven omförmälda utlåtande från Vermlands fiskeri-
styrelse, landstinget i enlighet med dess sistlidna gårdag fattade
Utlutande öfver först. t. ny Fiskeristadga. 10
146
VERMLANDS LÅN.
beslut, under erkännande för sin del af det afgjorda företräde, som
är att finna hos det underdåniga förslaget jemfördt med nu gällande
fiskeristadga, härmed i djupaste underdånighet tillstyrka bifall till
förslaget med ofvanberörda af fiskeristyrelsen ifrågasatta och af
landstinget förordade ändringar och tillägg.
o O ö o
Karlstad den 18 September. 1884.
Underdånigst
På Vermlands läns landstings vägnar:
C. HAMMAKHJELM.
J. E. Dahlin.
Utdrag af protokollet, hållet hos Vermlands
läns landsting följande dagar i Karlstad.
1884 den 11 September.
§ 64.
Föredrogs och bifölls följande:
Särskilda utskottets för behandling af jagt och fiskeriärenden
utlåtande i anledning af komiterades den 3 Mars 1883 till Kongl.
Maj:t afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny fiskeri¬
stadga med mera.
Efter tagen närmare kännedom om ifrågavarande förslag med
detsamma föregående motivering jemte fiskeristyrelsens deröfver
afgifna utlåtande har utskottet trott sig finna de af nämnda styrelse
mot åtskilliga delar af förslaget framstälda anmärkningar vara väl¬
grundade och fotade på stor sakkännedom samt böra vid utfärdande
af ny fiskeristadga iakttagas, hvaremot utskottet, beträffande hr
Frisells särskilda uttalanden i fråga om lydelsen af §§ 11 och 16,
ansett de af honom föreslagna tillägg icke vara af behofvet på¬
kallade.
VERMLANDS LÄN.
147
Då utskottet icke funnit anledning att mot förslaget i dess
öfriga delar framställa någon anmärkning eller göra något tillägg,
liar utskottet ansett sig böra till landstinget hemställa,
att landstinget ville för sin del, med erkännande af
det afgjorda företräde, som är att finna hos föreliggande
förslag jemfördt med nu gällande fiskeristadga, tillstyrka
bifall till förslaget, sådant detsamma komme att lyda
med iakttagande af de utaf fiskeristyrelsen och utskottet
föreslagna ändringar och tillägg.
Karlstad den 17 September 1884.
På utskottets vägnar:
Vilhelm Falk.
Och skulle underdånigt yttrande i ärendet i enlighet med
landstingets sålunda fattade beslut aflåtas.
C
In fidem.
J. E. Dahlin.
Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.
Till följd af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes remisskrifvelse
af den 3 sistlidne Oktober får Vermlands fiskeristyrelse öfver det
af särskilt i nåder förordnade komiterade till Kongl. Maj:t den 3
Mars 1883 afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny
fiskeristadga med mera vördsamt afgifva följande utlåtande, hvilket
dock med afseende å Vermlands läge synes böra inskränka sig
till de delar af förslaget, Indika omhandla insjöfisket och hushållning
med fiskevatten eller hufvudsakligen andra och tredje kapitlen i
det ofvannämnda förslaget.
1878 års riksdag hade ansett nu gällande fiskeristadga, eller
den af år 1852, vara af väl mycket prohibitiv natur och derjemte i
vissa afseenden icke ega den tydlighet, som vore önskvärd, hvadan
hela förslaget är uppgjordt i en liberalare och mera tidsenlig anda
än de förut inom landet gällande fiskeristadgar, såväl den af år 1766
som den af år 1852; och af dessa skäl anser fiskeristyrelsen,
att föreliggande underdåniga förslag i sin helhet måste tillmätas
ett afgjordt företräde framför de gamla stadgarna, på samma gång
förslaget tillika innehåller bestämda föreskrifter om sätt och vilkor
148
VERMLANDS LÅN.
för åstadkommande af sådana enskilda fiskestadgar, hvilka hade att
för längre tid regelbinda insjö- och enskilda fisken samt tillika
utgöra en mäktig, men ock väl behöflig häfstång för fiskerinäringens
befrämjande inom rikets olika delar.
Uttalandet häraf hindrar dock icke, att fiskeristyrelsen för sin
del kunnat i vissa delar vara af olika tankar med komiterade,
hvarföre ock fiskeristyrelsen, efter omsorgsfull granskning af för¬
slaget, här nedan får anföra följande.
l:o. Beträffande 3:e kapitlets 11 § och sista punkt.
Föreskriften, att fiskeriredskap vare sig garn- eller spjelredskap,
som ej ligga i vattnet längre än femton minuter, icke må anses för
stängsel, torde nog vara tillfyllestgörande, men kan möjligen leda
till olika tydning, såsom t. ex. när vid notdragning noten stöter
på ett fäste, eller vid upptagning, som i stark ström vanligen går
mycket långsamt, ty ehuru, då noten ligger sträckt efter stranden
och ej kan förhindra fiskens fria gång, så är den dock i vattnet.
Deremot skulle det allt för mycket kunna hindra fiskens fria
gång, om den begagnade noten fick vara lika lång som vattendragets
bredd eller om i samma kast flera notar, successivt efter hvarandra,
finge utläggas och samtidigt vara i vattnet; och derföre finner sig
fiskeristyrelsen föranlåten anse såsom önskvärdt följande tillägg
till nämnda punkt, att efter orden »femton minuter» tillkomme
denna mening:
deri, vid notdragning, dock icke inräknad den tid,
som åtgår för borttagande af noten möjligen mötande
hinder, ej heller den tid, hvilken, sedan noten till land
dragen är, åtgår för dess upptagning; och må ej notens
längd vara större än notkastets halfva bredd vid medel-
vattenstånd, äfvensom icke mer än en not samtidigt vara
i bruk i samma kast.
Hvad vidare angår första punkten i samma §, anser fiskeri¬
styrelsen nödigt, att deri göres ett tillägg i det syfte, att djupaste
vattnet för fiskens upp- och nedgång i eif, å eller sund räknas så
långt ut i sjön från mynningen, som vattnets strömkraft skönjas
kan, eller minst 200 meter efter strömmens rigtning räknadt.
Styrelsens ledamot bruksegaren Axel Frisell ville för sin del
anse nödigt att få närmare förklaradt orden »å det djup, att all
fisk framkomma kan» och, med hänsyn till vattenståndets olika
höjd och vattendragens olika djuplek, få inrymd i §:n den meningen,
att vattendragens medeldjup i eif, ström, å eller sund lemnas fritt
från fast redskap etc., äfvensom att i sådana vattendrag not med
VERMLANDS LÅN.
149
större längd än halfva bredden å vattnet, der den skall användas,
ej må vara tillåten.
Likaledes ville Herr Frisell för sin del uti samma §:s punkt
2 näst efter orden »från insjö vidtager» hafva inrymd föreskrift, att
ej heller der sund, vare sig mellan fastland eller mellan holmar
eller mellan fastland och holme, eller der insjö eller fjord ut¬
mynnar, anbringas sådan fast fiskeredskap eller byggnad, att fiskens
fria gång i vattenled af samma bredd som i eif, ström, å eller
sund och i rakaste sträckning till utanför vattnets största bredd
och djup hindras.
2:o. Föreskriften i § 13 om bottenluckor är i allmänhet nog
mycket obestämd och torde i vissa fall, der lokala förhållanden
omöjliggöra tillämpningen, blifva svår, om ens möjligt att på till¬
fredsställande sätt erhålla sådan, att den åstadkommer dermed
åsyftad verkan. Derföre vill fiskeristyrelsen anse önskvärdt att här
erhålla så beskaffad! tillägg:
Skulle i följd af lokala förhållanden nämnda be¬
stämmelser icke leda till dermed åsyftade ändamål, vare
egaren, då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter fiskeri-
styrelsens hörande sådant bestämmer, skyldig att kost¬
nadsfritt lemna lokal och vatten för anläggning och be¬
gagnande af nödig ansedd Åskledare.
3:o. Bestämmelsen i § 16 derom, »att egare af skogsbackar
eller lundar, Indika äro belägna invid fiskevatten, skulle, der fiske-
rättigheten ej uteslutande honom tillhörer, vara förhindrad afrödja
dem», tyckes utgöra ett nog starkt ingrepp emot eganderätten,
hvilket icke synes sammanstå med den i öfrigt mera liberala anda,
som genomgår komiterades förslag, och torde dessutom vid tillämp¬
ningen tarfva närmare bestämmelser, än dem förslaget innehåller;
och då dertill enligt fiskeristyrelsens förmenande kommer, att hela
denna föreskrift, som utgör en reminiscens från äldre lagstiftning,
icke synes vara af särdeles stor vigt för fiskskyddet, så synes
lämpligt vara, att hela denna § och i sammanhang dermed § 38
utgår.
Bruksegaren Frisell var i ofvannämnda hänseende af samma
åsigt som öfriga ledamöter i styrelsen, men skiljde sig dock i det
afseende, att, om § 16 skulle komma att qvarstå, den borde lemna
en föreskrift, som mer än val motsvarade olägenheten af skogs¬
backars afrödjande, nemligen risvasars utsättande i vattendraget;
och då han tillika ville, utan afseende å om § 16 qvarstår eller
borttages, anse nödigt, att den allmänna fiskeristadgan innehölle
150
VEEMLANDS LÅN.
bestämda föreskrifter i denna del, så ville han föreslå följande stad¬
gande :
Hvarje hemman eller hemmansdel, som fiskevatten eger, åligger
utsätta risvasar på dertill passande platser å minst två och en half
meter djupt vatten vid vanligaste låga vattenstånd och i antal så, att
en risvase utsattes för ungefär hvarje 300 meter af fiskevattnets
strandlängd. Det hemman eller den hemmansdel, hvars fiske¬
vatten icke har strandlängd uppgående till 300 meter, utsätter
ändock minst en risvase. Hemman eller hemmansdel med fiskevatten
i större insjö, som ligger öppen för stormar och der ej skydd för
risvasar finnes, eller i stark ström, flod eller å, beläget å ort,
der skog till risvasar icke finnes att tillgå, eller i skogsmark,
aflägsen från bebyggd ort, kan af Kong!. Majrts Befallningshaf¬
vande, sedan vederbörande fiskeritjensteman i saken hörd blifvit,
befrias från skyldighet att utsätta risvasar.
Hvarje risvase skall bestå af minst åtta stycken vid sjö¬
bottnen starkt fästade, friska, lummiga gran- eller björkträd, hvilka
nedsättas så, att deras grenar vid lågt vattenstånd alltid äro under
vatten. I kostnaden för risvasars utsättande och årliga påbyggnad
med nytt friskt gran- eller björkris deltaga alla jordegare i män
som de hafva lott i jorden, och skall påbyggnad ske hvarje
år före abborrens och mörtens lektid i det vatten, der risvasar
satte äro;
viljande herr Frisell derjemte uttala, att hvar och en, som
sysselsatt sig med odling af våra insjöfiskar, känner mycket väl, att
i fråga om odling af abborre och mört, hvilka fisksorter det är högst
angeläget att frambringa till största möjliga mängd i våra insjö¬
vatten, såsom utgörande föda för större fisk, och på hvars tillgång
det hufvudsakligen beror, om större fisk skall kunna fort tillväxa,
intet mera verksamt och tillika billigare medel finnes än just det
föreslagna utsättandet af risvasar på passande ställen vid sjö- och
elfstränder; och då alla andra sätt att hastigt och i stort föröka
tillgången på nämnda fisksorter äro långt underordnade, tvekade
han icke att föreslå det tillägg, som ofvan är nämndt.
Fiskeristyrelsen förklarade sig vilja fullkomligt instämma i här
ofvan vitsordade nyttan af risvasar och önskade, att denna metod
för åstadkommande af, att man så må säga, mera naturlig od lin"'
af de smärre fisksorterna måtte blifva mycket mer allmän, än den
för närvarande är, men styrelsen tror dock, att dessa i sig sjelf
mycket praktiska och lämpliga föreskrifter med fördel skulle kunna
förekomma uti de enskilda, för mindre fiskeområden afsedda fiskeri-
VERMLANDS LÄN.
151
stadgar och derföre för dem i detta fall utgöra ett praktiskt gif-
akt, men icke böra inrymmas i den allmänna fiskeristadga, som
skall omfatta hela riket.
4:o. Uti förslagets § 18 finnes bibehållen den gamla före¬
skriften, att under påstående fisklek eller notfiske man ej i grann¬
skapet må lossa skott eller annat starkt buller orsaka. Erfarenheten
har likväl gifvit vid handen, attklet endast är ett enda slag af våra söt-
vattenfiskar, Indika äro känsliga under lektiden för skott eller annat
buller, nemligen braxen, hvaremot andra här i landet förekommande
sötvattenfiskar icke bry sig om sådant. Derföre vill det synas styrel¬
sen vara skäl att icke gifva denna § en vidsträcktare omfattning, än
behöfligt är för fiskets skydd; och derföre föreslås, att § 18 får
denna lydelse:
Under pågående braxenlek må man ej etc. (lika
med förslaget).
o:o. Vid stadgandena i förslagets § 24 vill styrelsen erinra,
att den ofta nog framträdande likgiltigheten, för att icke säga mot¬
viljan, hos allmänheten för allt ordnande af fisket synes göra det
till en nödvändighet, att ej mindre de fiskeberättigade sjelfva, såsom
förslaget innehåller, utan jemväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och vederbörande fiskeritjenstemän må ega rätt till initiativ i de
frågor, hvarom denna § förmäler; och, under förutsättning att en
allmän fiskeristyrelse kommer till stånd, torde derföre vara tillfyllest,
om denna § erhåller den lydelse, som Professor Smitts och Friherre
Ugglas reservation innehåller, nemligen:
Der fiskeristyrelsen eller någon innehafvare af fiske
i sötvatten, i hvilket med dess tillflöden och aflopp fiske¬
rätt tillkommer flera, finner nödvändigt att särskilda be¬
stämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrifvande vidta¬
gas, anmäles sådant hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
I anledning etc. (lika med komiténs förslag).
6:o. Vidkommande § 25 af förslaget instämmer styrelsen i
herrar Smitts och Ugglas reservation, hvarföre i likhet med dem
föreslås, att i mom. 1 af nyssnämnda § efter orden »jemte för¬
lust af redskap och fångst» inflickas följande mening:
Skulle deremot Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finna, att öfverenskommelsen ej i laga ordning tillkommit,
eller att de i densamma upptagna föreskrifterna strida
mot denna förordning eller annan allmän lag, infordre
då från distriktets fiskeriintendent utlåtande i ämnet och
fälle så utslag med billig hänsyn till alla i ärendet ut¬
152
ÖREBRO LÄN.
talade åsigter. I Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
utslag må de fiskeberättigade söka ändring hos Kong!.
Maj:t etc. (lika med komiténs förslag). .
7:o. Det synes vara nödvändigt, att i allmänhet en viss årlig
fridlysningstid bestämmes för befrämjande af fiskens lek; och der¬
före vill styrelsen förena sig uti den reservation, som herrar Smitt
och Uggla i detta fall afgifvit, hvadan styrelsen föreslår sådan
ändring i förslaget, som af reservanterne uppgifvits.
8:o. I öfverensstämmelse med härofvan föreslagna ändring i
§ 24 af komiténs förslag får styrelsen vidare, i likhet med hvad
herrar Smitt och Uggla reservationsvis föreslagit, uttala önskvärd¬
heten deraf, att § 27 punkt 2 måtte börja med orden:
Anser fiskeristyrelsen eller någon fiskeberättigad
etc., i stället för komitéförslagets ordalag »anser någon
fiskeberättigad» etc.
Derest här ofvan uttalade åsigter skulle vinna bifall, anser
styrelsen i öfrigt, att hela förslaget är förtjent af att blifVa allniän
lag. Remisshandlingarne återställas.
Karlstad den 7 Juni 1884.
På Vermlands fiskeristyrelses vägnar:
F. von Vicken,
Ordförande.
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.
Till Konungen.
Sedan till följd af nådig befallning i remiss den 3 Augusti
1883 Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfver det under¬
dåniga betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera, som
den 3 Mars nämnda år afgifvits af särskildt i nåder förordnade
komiterade, infordrat yttrande från länets landsting, får Kongl.
ÖREBRO LÄN.
153
Maj:ts Befallningshafvande samma yttrande härhos i underdånighet
öfverlemna.
Detta landstingets underdåniga yttrande anser sig Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande kunna i hufvudsak biträda; dock tillåter
sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i afseende å förslagets
till ny fiskeristadga § 11 särskildt erinra, att, om än landstingets
åsigt, att ur nämnda § bör utgå all föreskrift om vattenled för
fiskens gång i vattendrag, der kungsådra ej finnes, icke kan god¬
kännas, det dock icke allestädes torde erfordras, att, på sätt i
förslaget finnes föreskrifvet, en sjettedel af sådant vattendrag för
fiskens gång hålles öppen, endast tillräcklig och ändamålsenlig
vattenled finnes. Af sådan anledning anser sig Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande böra förorda den lydelse af §:n i fråga, som
landstingets komiterade föreslagit.
I förslagets § 17 förbjudas bland andra fiskesätt sådana, hvar¬
igenom i förhållande till fångsten mycken fisk onyttigt dödas eller
skadas, såsom harkning, puttning eller stångning. Till förbjudna
fiskesätt vill landstinget äfven hänföra pulsning, ljustring vid eld
och fiske med mjärdar af annat ämne än garn. Att förbudet ut-
sträckes äfven till nyssnämnda fiskesätt synes Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande så mycket vigtigare, som dessa fiskesätt, såsom
i hög grad skadliga för fisket, redan äro i gällande stadgar för
fisket i länets vattendrag helt och hållet eller tidtals förbjudna.
I fråga om sättet för åstadkommande af de för fiskets vid¬
makthållande och förkofran så vigtiga öfverenskommelserna rörande
fiskets vård och lämpliga bedrifvande i fiskevatten, deri flera ega
del, hafva redan bland de i nåder förordnade komiterade olika
meningar yppats, i det att komiterades flertal ansett det böra af
de fiskeberättigade sjelfva bero, huruvida några inskränkningar i
deras rätt att fritt förfoga öfver sitt fiske böra göras eller ej, och
att Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes nu egande behörighet
att, derest sådant anses behöfligt, äfven mot de fiskeberättigades
vilja meddela föreskrifter för fiskets bedrifvande bör upphöra;
hvaremot två af komiterade ansett äfven fiskeristvrelsen böra
ega att väcka fråga om åvägabringande af särskilda bestämmelser
rörande fiskets vård och lämpliga bedrifvande och att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande bör bibehållas vid sin rätt att granska och
rätta innehållet af fiskerättsegares överenskommelser, samt förty
yrkat, att förslagets §§ 24 och 25 måtte gifvas eu lydelse, inne¬
hållande föreskrifter härom. De af landstinget för granskning af
förslaget tillsatta komiterade, hvilka icke biträdt reservanternas
154
ÖREBRO LÄN.
förslag om Kong], Maj:ts Befallningshafvandes bibehållande vid
dess rätt att i de fiskeberättigades överenskommelser göra än-
äring, hafva dock uttalat den åsigt, att fiskeristyrelsen bör ega
rätt till initiativ för åstadkommande af föreskrifter rörande fiskets
vård och bedrifvande, men icke innehafvare af fiske utan endast
egare af fiske böra tillerkännas rätt att väcka förslag och deltaga
i beslut om dylika överenskommelser. Landstinget har för sin
del icke ansett vare sig fiskeristyrelsens initiativ i omförmälda
hänseende eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes gransknings-
rätt erforderlig och således icke godkänt de ifrågasatta än¬
dringarna i förslagets §§ 24 och 25 i vidsträcktare mån, än att
orden »innehafvare af fiske» och »fiskeberättigad» utbytas mot
»egare af fiske» och »fiskerättsegare».
Förhållanden kunna helt visst och det ofta nog inträffa, då,
utan statens mellankomst, mellan delegare i gemensamt fiske någon
öfverenskommelse rörande fiskets vård och ändamålsenliga bedrif¬
vande icke skulle komma till stånd, utan fisket derstädes genom
ett hänsynslöst fiskande under alla tider och med de mest olämp¬
liga redskap snart blifva i grund furstördt. Till förekommande
häraf och på de skäl, reservanterna mot föreliggande förslag
anfört, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fiskeristyrelsen
böra erhålla rätt till initiativ för åvägabringande af överenskom¬
melser rörande fiskes vård och ändamålsenliga bedrifvande i ge¬
mensamma fiskevatten, äfvensom att Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande bör bibehållas vid sin rätt att granska och
efter fiskeriintendentens hörande rätta sådana överenskommelser
i de delar, de kunna finnas icke motsvara sitt ändamål. Likaså
håller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före, att de skäl, lands¬
tingets komiterade andragit, böra föranleda dertill, att endast
egare af fiske men icke innehafvare deraf bör, såvidt han icke är
med egarens fullmakt försedd, tillåtas deltaga i öfverläggningar
O 7 O oo C
och beslut rörande dylika överenskommelser.
I förslagets § 26 mom. a. stadgas i afseende å omförmälda
överenskommelser, att de böra afse, huruvida under vissa delar
af året med hänsyn till det ena eller andra fiskslagets lektid lek¬
platserna i sin helhet eller vissa delar deraf böra fridlysas samt fisket
å dem inställas. Allmänt torde erkännas, att åtminstone vissa
fiskarter, för att icke fullkomligt utrotas, under lektiden måste
lemnas ostörda, hvarför ock lagen bestämdt bör stadga sådana
föreskrifter, enligt hvilka fiske under lektid förbjudes, vare sig
att detta förbud innefattar ett fiskevatten i dess helhet eller ej.
ÖREBRO LÄN.
T55
Mindre välbetänkt synes att åt ett sådant stadgande gifva en orda¬
lydelse, som helt och hållet öfverlemnar åt godtycket att afgöra,
om något skydd skall egnas åt någon fiskart eller ej. Lika väl
som jagtstadgan förbjuder jagt å flera arter af villebråd under
vissa tider, bör ock fiskeristadgan innehålla förbud mot fångandet
af nvttiga och oskadliga fiskarter under vissa tider, hvilka förbud
böra lämpas efter de förhållanden, som äro rådande inom olika
delar af riket. På grund häraf biträder Ivongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande det förslag till lydelse af denna §, som reservan¬
terna uppstält.
Vid det i § 27 föreslagna stadgandet, att öfverenskom¬
melse rörande fiskes bedrifvande inom visst område skall gälla i
fem år, torde den anmärkningen kunna göras, att å ena sidan
en sådan tid i allmänhet är allt för kort, för att något stadgadt
omdöme, huruvida den träffade öfverenskommelsen är lämplig eller
icke, skall kunna afgifvas, men att å andra sidan, om dess olämp¬
lighet inom kortare tid verkligen blifvit ådagalagd, det torde vara
mindre välbetänkt att för bestämd tid binda delegare i gemensamt
fiskevatten vid en dylik öfverenskommelse; hvarför sagda § synes
endast bort stadga, att öfverenskommelse af sådant slag skall tills
vidare vara gällande.
Vid förslagets öfriga §§ äfvensom vid förslagen till stadga för
fiskeristyrelsen och instruktion lör statens fiskeritjenstemän har
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke något särskildt att erinra.
Örebro slott i Landskansliet den 9 December 1884.
Underdånigst
På landshöfdinge-embetets vägnar:
J. O. HÖGSTRÖM.
AUG. HELL ING.
156
ÖREBRO LÄN.
2) Örebro läns landsting.
Till Konungen.
Örebro läns landsting får härmed underdånigst öfverlemna
utdrag af dess protokoll för den 17 innevarande September, inne¬
hållande landstingets yttrande öfver det af särskildt i nåder för¬
ordnade komiterade afgifna underdåniga betänkande med förslag
till ny fiskeristadga med mera.
Örebro den 19 September 1884.
På landstingets vägnar:
Underdånigst
KÖP. MONTGOMERY-CEDERHIELM.
J. Eric Rådberg.
Utdrag af protokollet, hållet hos Örebro läns
landsting vid sammanträde i Örebro den
17 September 1884.
Af landstinget utsedda komiterade hade till landstinget öfver-
lemnat följande förslag till landstingets underdåniga yttrande öfver
uppgjordt förslag till ny fiskeristadga med mera.
Till Örebx-o läns landsting etc. se bil. lätt. 0.
Öfver ofvanstående förslag till landstingets underdåniga ytt¬
rande hade första utskottet afgifvit ett så lydande utlåtande:
Utskottet, som genomgått och skärskådat ifrågavarande förslag,
tillåter sig vördsamt föreslå,
att förslaget måtte såsom landstiugets underdåniga yttrande i
ärendet godkännas och antagas, dock med följande ändringar:
att § 13 förblifver sådan som lagkomiterade föreslagit den¬
samma ;
ÖREBRO LÅN.
157
att de uti § 23 mom. I förekommande orden »samt dessutom
under öfriga tider af året från och med klockan sex hvarje lör¬
dagsafton till samma tid följande söndagsafton» utgå;
att i afseende å § 24 de i mom. 1 förekommande orden
»fiskeristyrelsen eller» böra på de skäl, som uti Häradshöfding
Ungers derom afgifna reservation äro uttalade, uteslutas, samt
att af enahanda skäl de jemväl uti § 27 mom. 2 influtna orden
»fiskeristyrelsen eller» uteslutas.
På första utskottets vägnar:
Nils Sundin.
Ordförande.
Anmälda reservationer:
af borgmästaren Waldenström uti de delar, der landstings-
komiterades förslag ändrats;
af bruksförvaltaren Kjellmark och disponenten Grönvall dels i
afseende å sista momentet i § 22, hvars lydelse de ansett böra
blifva i enlighet med Häradshöfding Ungers förslag härutinnan,
dels ock såsom följd deraf rörande de uti § 43 förekommande an¬
svarsbestämmelser;
af bruksegaren H. Ericsson, som yrkat, att de uti § 23 och § 26
inom. d. förekommande orden »laxöring eller annorlunda benämnd
fisk af laxslägtet» måtte uteslutas;
af herrar Grönvall, C. P. Lindberg, K. Kjellmark, A. Bäckgren
och Härold Ericsson i afseende på § 11 och dermed samman¬
hängande punkter, då såväl lagkomiterades som länskomiterades
förslag torde komma att menligt inverka på industriela anlägg¬
ningar.
Efter föredragning punktvis af såväl landstingets komiterades
förslag till underdånigt yttrande som af första utskottets utlåtande
och diskussion beslöt landstinget dels i afseende å § 11 i lag¬
komiterades förslag till ny fiskeristadga att, med ogillande af
landstingets komiterades förslag, tillstyrka antagandet af berörda
§ 11, sådan den lyder i lagkomiterades förslag, med den ändring
deri, att orden »och hälften mindre eller en sjettedel af bredden, der
ingen kongsådra varit af ålder, men fiske ligger ofvanför,» ur §:n
uteslutas;
158
ÖREBRO LÄN.
dels, i afseende å § 13 i lagkomiterades förslag till fiskeri-
stadga, att samma § skall omredigeras, så att den bringas i öfver¬
ensstämmelse med landstingets beslut i afseende å § 11.
Beträffande. § 22 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget
efter votering, med 16 röster mot 15, hvilka senare afgåfvos för
landstingets komiterades förslag oförändradt, att gilla och god¬
känna lagkomiterades förslag med den ändring deri, att sista mo¬
mentet måtte i stället för den af lagkomiterade föreslagna lydelse
erhålla den af Häradshöfdingen M. Unger uti hans reservation
föreslagna, nemligen: »Den tid, då fiske af hummer förbjuden är,
må sådan icke till salu utbjudas, köpas, emottagas eller från ort
till annan forslas, så framt ej lagligen visas kan, att den blifvit
fångad under tillåten tid eller på annat lofligt sätt förvärfvad.»
Angående § 23 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget, i
likhet med landstingets komiterades hemställan, att, med ogillande
af första utskottets förslag, gilla och godkänna samma §, sådan
den blifvit af landstingets komiterade föreslagen.
I afseende å § 24 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget
att gilla och godkänna första utskottets förslag till lydelse af
samma §.
I fråga om § 27 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget
gilla och godkänna första utskottets förslag till lydelse; och beslöt
landstinget att gilla och bifalla första utskottets utlåtande i öfrigt.
In fidem
•/. Eric Rådberg.
Bil. Litt. O.
Till Örebro läns landsting.
Då undertecknade, som blifvit utsedda att afgifva förslag til
landstingets underdåniga yttrande öfver tillsatta komiterades be¬
tänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera, nu gå att full¬
göra detta uppdrag, torde det böra först i korthet redogöras för
de hufvudgrunder, hvarå sagda förslag är stödt, i hvilket afseende
det synts lämpligast att från den af lagkomiterade-----
till Kong!. Maj:t i sammanhang med lagförslagets öfverlemnande
aflåtna underdåniga skrifvelse här intaga följande.
»I fråga om eganderätt till fiske finnas i de gamla landskaps-
lagarne stadganden, som mer eller mindre direkt angifva, att fisket
ÖREBRO LÅN.
159
ansågs tillkomma den, som egde den mark, hvarå fiskevattnet före-
fans, och samma grundsats angifves äfven i landslagarna. Ehuru
landskaps- eller landslagarna ej bestämdt uttrycka, att denna regel
endast afsåg sötvattenfiske, torde dock vara tvifvelaktigt, om den
äfven gälde i fråga om hafsfiske^ I afseende på detta fiske anses
nemligen åtskilliga, i medlet på det 15:de århundradet utkomna
förordningar angifva, att den i Europa då vanliga regalitetsgrund-
satsen äfven hos oss gjort sig gällande, så att fisket i hafvet till¬
hörde kronan och ej fick af enskilda nyttjas utan att särskild skatt
derför erlades».
»I svealagarne samt landslagarne förekomma förbud att stänga'
båt eller farled, och i nästan alla af de gamla lagarne förbjudes
att stänga fiskeled, så att fisken hindrades i sin gång uppför och
utför vattendragen, äfvensom att annorledes bruka fiskevatten till
förfång för annans lika goda rätt. Dessa förbud anses hafva gifvit
anledning till uppkomsten af begreppet kongsådra, hvilket ord först
i svensk lag förekommer år 1442. Med kongsådra torde väl ur-
sprungligen ej menats annat, än hvad dermed i senare tider afsetts,
eller den del, hvilken i vissa vattendrag ej fick igenstängas. Men
då denna del vid ifrågavarande tid utgjorde en tredjedel af vatten¬
draget eller samma andel, Konungen egde i allmänningar, har
begreppet kungsådra bidragit till uppkomsten af åsigten, att Konun¬
gen egde de vattendrag, hvari kungsådra borde finnas. Denna
åsigt framställdes i synnerhet med kraft af Konung Gustaf I, hvilken
sökte göra gällande, att alla fisken i strömmar tillhörde kronan.
Från denna tid kallades ock allmänt i kungliga bref vattendragen
för »kronones strömmar». Väl lyckades ej fullständigt försöken att
hos oss införa fiskeriregalet i afseende på sötvattenfiske, men åt¬
minstone flertalet af de Konungens enskilda fisken i stora elfvar
åar, strömmar och insjöar, som ännu finnas, torde hafva uppkommit
genom regalitetsprincipens tillämpning. Härigenom torde kronan
ock förvärfvat rättighet till särskilda Åskslag i vissa strömmar».
»Under 17:de och 18:de århundradena lyckades dock jordegarnes
anspråk på eganderätt till fiske å deras grund göra sig gällande.
Detta framgår redan af 1734 års lag men ännu bestämdare af vår
första allmänna fiskeristadga, nådiga förordningen den 14 November
1766. I denna föreskrefs om eganderätt till fiske hufvudsakligen
följande:
A. Saltsjöfisket.
Detta fiske förklarades nu för första gången uttryckligen vara
deras enskilda egendom, som strand och holmar deromkring egde,
160
ÖREBRO LÅN.
men vid öppna hafsstranden, hvarest ingen skärgård funnes, samt
utom skären fick jord- eller strandegaren ej sträcka sin enskilda
rätt till fiske längre än dess landgrund räckte, som vid stranden
läge och derifrån utlöpte; dock att, der konungs- eller allmännings-
fiske af ålder inomskärs varit, eller någon med urminnes häfd,
skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl kunde visa enskild
rätt till fiske omkring klippor, blindskär eller å grund utomskärs
eller i hafvet, skulle dervid förblifva. Likaså skulle i afseende på
de fisken, som lydde under städernas donerade jord, förblifva såsom
på hvarje ort varit vanligt.
I öppna hafvet, vid kronoskär, stränder och holmar, som ej
egentligen hörde till något hemman eller under särskilda vilkor
O o O
innehades, egde hvarje rikets undersåte rätt till fiske».
»Från den strandegarne sålunda i allmänhet medgifna uteslu-
O O
tande fiskerätt i vattnet å hans grund stadgades dock i kap. 4
§§ 7, 8, 9 och 10 åtskilliga undantag, nemligen:
1) I de skärgårdar, der fiskare oklandradt och efter gammal
vana ömsom fiskat vid hvarannans land och följt saltsjöfisken efter
dess dref, skulle förblifva efter förra vanligheten, och isynnerhet
borde inga svenska undersåtar stängas ifrån nyttjande af sillfiske i
Nordsjön, vid hvars stränder det kunde vara. Samma lag skulle
ock gälla i afseende på sillfiske i Östersjön å de ställen, hvarest
någon ymnighet deraf kunde visa sig.
c5 J cj o
2) Invånarne i Gefleborgs och norr derom belägna län finge,
der sådant af ålder varit vanligt, oqvalda vid öppna hafs-, skogs-,
bergs- och stenstränder idka med joi-degaren gemensamt strömmings¬
fiske, med rätt för joi-d- eller strandegaren att hvarje måndag och
onsdag under fisketiden draga första notvarpet. Utgjordes stranden
af odalåker eller äng, eller hade sådana lägenheter der blifvit upp¬
odlade, var fisket ej fritt.
3) Den, som till dreffiskens fångande önskade upprensa nytt
notvarp å annans grund och kostnad derför vidkändes, skulle ega
att verkställa sådan upprensning och ej utestängas från deltagande i
fiske derstädes, såvida jordegaren ej dymedelst tillfogades någon
synnerlig skada i sitt vanliga fiske eller å sitt land. Strandegaren
eller efter honom den, som egde fiske närmast till det nya not¬
varpet, förbehölls dock förmånsrätt till upprensningen, om han
ville verkställa den.
4) Fiske med all slags krok och ref å djup inom yttre skär¬
gården och i hafsbandet var fritt för alla, med vilkor allenast att
ÖREBRO LÅN.
161
notdrägt ej deraf hindrades genom pålars eller stakars qvarlem¬
nande».
»B. Ström- och insjöfisket
tillhörde i allmänhet den, inom hvars rå och rör fiskevattnet låg.
Fiskerätt i vatten, som fans inom städernas donerade jord eller
hörde till deras egor, tillkom äfven jordegarne. Undantag funnos
dock äfven här, i det dels kronan förbehöll sig eller sina rätts-
innehafvare de »enskilda kronofisken» i stora elfvar, åar, strömmar
och insjöar, som af ålder varit kronans och fortfarande af kronan
innehades, äfvensom de fiskelägenheter, som kronan kunde efter
laga rättegång återvinna, samt dels kronan medgaf, att de all¬
männa kronofiskena eller de lägenheter vid kronoallmänningar och
parker, holmar och rekognitionsskogar, som kronan ej enskildt
förbehållit sig, finge med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes till¬
stånd begagnas af alla dem, som inom häradet eller socknen bodde».
»De stadganden angående eganderätt till fiske, hvilka sålunda
meddelades genom 1766 års fiskeristadga, återfinnas nästan orda¬
grant i nu gällande stadga af år 1852. Denna har dock intagit
några tillägg till ofvanstående föreskrifter. Så finnes der stadgadt,
att, när ej lagligen är bestämdt, huru långt strandegares landgrund
sträcker sig i hafvet, må under strandeganderätten inbegripas allt det
vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid
stranden, der stadigt djup af en famn vidtager. Den genom 1766
års stadga en hvar i allmänhet medgifna rätt att till dreffiskens
fångande upprensa notvarp i annans fiskevatten upphäfdes, men
strandegaren berättigades att, derest han med kostnad upptog eller
upprensade notvarp inom det till hans strand hörande område i
vattnet, af öfriga, som begagnade varpet, uppbära trettiondedelen
af den fisk, som af dem der fångades under den tid, han under¬
höll varpet».
»Den i kap. 4 § 7 af 1766 års stadga gifna tillåtelse att, der
sådant af ålder varit vanligt, följa hafsfisken efter dess dref, ut¬
byttes mot det stadgande, att i de rikets skärgårdar, der för fångande
af sådan hafsfisk, som ginge till stränderna i störa stimmar, de
fiskande af ålder oklandradt fått följa fisken efter dess dref och
fiska vid annans strand, borde ock dervid förblifva. Huruvida lag¬
stiftaren härmed afsett att göra ändring i motsvarande stadgande i
1766 års lag, torde dock vara ganska ovisst».
»Slutligen är i 1852 års stadga ock tillagd uttrycklig föreskrift
derom, att fiskerätt i de delar af större insjöar, till hvilka strandegande¬
rätten ej sträckte sig. skulle tillkomma alla rikets inbyggare».
Utlåtande öfver först. t. ny Fiskeristadga.
11
162
ÖREBRO LÄN.
»I såväl 1766 års som nu gällande fiskeristadga finnas väl in¬
tagna åtskilliga för hela landet gemensamma bestämmelser angå¬
ende hushållning med fiskevatten, men med afseende på de olika
slag af fisk samt de skilda sätt för fångande deraf, hvilka före¬
komma i ett land med den stora utsträckning, Sverige eger, funno
redan 1766 års lagstiftare nödvändigt, att de bestämmelser, som
kunde erfordras för det späda fiskynglets fredande samt fiskets
bevarande och förkofran i öfrigt, i allmänhet faststäldes särskildt
för landets olika delar. Så stadgades i 1766 års förordning, att
det ålåge Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i hvarje län att genom
allmän kungörelse förmå jord-, strand- och delegare i samfälda
fiskerier i större och mindre insjöar och strömmar att sjelfva sam¬
manträda, öfverlägga och sig förena om sådana fiskesätt, redskap,
garn och bragder, som de efter omständigheterna af hvarje fiske
funne bäst och lämpligast vara till ynglets fredande och förekom¬
mande af dess förtidiga utödande. Hvad flertalet af de fiskande
sålunda beslutade till vinnande af nämnda ändamål skulle derefter
fastställas af domaren. I afseende på saltsjöfisket skulle ock på
enahanda sätt beslutas och af domaren fastställas sådana före¬
skrifter, som funnes egnade att verka till den späda fiskens spa¬
rande och ostörda tillväxt. Till framkallande af dylika föreningar
till fiskynglets fredande stadgades sedan genom en nådig förklaring
den 24 Januari 1771, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle
utsätta och kungöra en viss dag för hvarje härad och stad, inom
hvilken föreningar om de lämpligaste och för fiskafvelns tillväxt
nyttigaste fiskesätt borde träffas mellan delegame i samfäldt fiske;
och bestämdes tillika, att, derest denna tid försutes, Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande skulle genom lämpliga viten inom ny förelagd
tid tillhålla dem, som tredskades, att träffa dylik förening. Genom
nu nämnda nådiga förklaring bestämdes tillika, att de föreningar,
som derefter blefvo upprättade, borde af magistraterna i städerna
efter föregången öfverläggning med borgerskapet samt å landet af
tingsrätterna i närvaro af kronofogden och fullmäktige för delegare
i samfälda fisken pröfvas och jemte deras utlåtande deröfver in¬
sändas till Kong], Majrts Befallningshafvande, som sedermera hade
att fastställa en sådan ordning i nu ifrågavarande hänseende, hvilken
för hvarje ort pröfvades tjenlig och till ändamålets vinnande kunde
lända, med utsatt plikt för den, som deremot bröte. Den grund¬
sats, som sålunda faststäldes genom 1771 års förklaring, eller att
vederbörande rättsegande val skulle sammankomma och besluta om
de särskilda föreskrifter, hvilka kunde lända till fiskets förkofran
ÖREBRO LÅN.
163
inom orten, men att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande oberoende
af de beslut, de fiskeberättigade fattat i ärendet, finge föreskrifva
hvad till ändamålets vinnande kunde tjena, är, i sak oförändrad,
uttryckt jemväl i nu gällande fiskeristadga».
Efter meddelande häraf öfvergå komiterade till — — — —
— — — — — — — — — — — ■— — de erinringar
och förslag till ändringar af eller tillägg till vissa §§, som
komiterade på grund af angifna skäl och uttalade åsigter ansett
sig böra framställa.
Kap. I.
Om rättighet till saltsjöfiske.
§ 3.
Uti afgifven reservation har en af lagkomiterade yrkat, dels
att mom. 2 skulle sluta med orden »dervid förblifva», dels
ock att mom. 3 och 4 ej skulle gifvas tillämpning på rikets
vestra kust, och såsom skäl derför framhållit, att de i mom. 2
förekommande orden »i de delar af riket» afse hufvudsakligen rikets
vestra kuster, hvilka före år 1658 tillhörde annan krona än den
svenska och af urminnes egt andra eganderättsförhållanden för salt¬
sjöfisket än de, som för östra Sverige varit gällande; att redan de
äldsta urkunder rörande Norges fiskerier, hvartill de Bohuslänska
räknades, visade, att fisket icke der vore såsom i Östersjön föremål
för enskild eganderätt utan ett kronan tillhörigt allmänningsfiske;
att förhållandet vore lika i afseende å fisket uti den svenska kronan
tillhöriga skärgården vid Göta elfs utlopp, der Gustaf Vasa uti
bref af 1545 gjorde kronans uråldriga rätt ånyo gällande; att samma
förhållande egde fortfarande rum i Bohuslän under den danska
iden; att svenska regeringen år 1666 upplät fisket i Bohuslän åt
»den svenska kronans undersåtar», utan att förbehålla något före¬
träde för strandegaren; att samma princip fortgått genom alla stad¬
gar och förordningar till 1766; att 1766 års fiskeristadga uti före¬
varande hänseende innehöll den bestämmelse, att uti de skärgårdar,
der fiskare oklandradt och efter gammal vana fiskat vid hvar¬
andras land och följt saltsjöfisken efter dess dref, skulle det ock
förblifva efter förra vanligheten; att denna lag gällt orubbad till
164
ÖREBRO LÅN.
dess 1852 års fiskeristadga utkom och hvarigenom inskränkning —
strandegaren förut obekant — gjordes uti det hvar man af ur¬
minnes medgifna fria nyttjandet af hafsfiske!; att genom denna in¬
skränkning och genom medgifvande derjemte under vissa vilkor af
»landlott» en mängd anspråk och deraf följande rättegångar upp¬
stått med olika utgång, samt att lagkomiterade genom de före¬
slagna bestämmelserna uti ifrågavarande § tillerkänt strandegaren
en förmånsrätt framför andra rikets inbyggare till fiske i vestra
kustens skärgårdar, som han aldrig af ålder egt, hvartill komme,
att mom. 2, 3 och 4, sådana de äro föreslagna, vore opraktiska uti
ett stort sillfiske.
Af hvad nu omförmälda reservation innehåller framgår visser¬
ligen, att före år 1658 andra rättsförhållanden för saltsjöfisket å
rikets vestra kuster lära förefunnits, än de för fisket å rikets östra
kuster då gällande, men huru med sjelfva eganderätten varit när¬
mare beskaffad! är ej klart. Det torde derföre finnas goda skäl
för det antagande, att densamma icke käft annan grund för sig än
den, som angifves uti 1766 års fiskeristadga, eller »gammal vana»,
och den omständighet att fiskerättens utöfvande af hvem som helst
lemnats oklandrad, desto heldre som nämnda stadga i detta hän¬
seende föi’klarade, att, der fisket så bedrifvits, skulle det ock »efter
förra vanligheten förblifva». Att slik grund ej var eller kunde
blifva för framtiden hållbar insågo stiftarne af fiskeristadgan af år
1852, vid hvilken tid eganderättsbegreppen och i sammanhang der¬
med stående förhållanden uppnått en vida större och rättsenligare
utveckling, än som på 1700-talet varit dem gifven. Lagprincipen,
hvilken äfven spåras i de gamla landskapslagarna, att den, som
egde strand, skulle ock råda för vattnet, hade dåmera gjort sig
Gällande och har sedan dess äfven blifvit bibehållen. Om nu sagda
princip får —■ såsom komiterade för sin del anse — antagas vara
rigtig, åtminstone i dess allmänna betydelse, synes det ock som
om den till förmån för strandegare stadgade inskränkning i rätten
till saltsjöfiskets utöfvande, hvilken förefinnes uti 1852 års fiskeri¬
stadga och är uti det ifrågavarande lagförslaget bibehållen, jemväl
är rigtig och förty bör qvarstå, det komiterade för sin del äfven
vilja föreslå, och tillstyrka alltså godkännande af ifrågavarande §,
sådan den här ofvan är angifven.
ÖREBRO LÄN.
165
Denna § är, enligt de af lagkomiterade anförda motiv, grundad
dels på nu gällande lagstadganden dels ock på den angifna åsigt,
att uti sådana delar af större hafsfjärdar, som i §:n omförmälas,
fisket bör vara lika fritt, som det enligt § 1 mom. 2 i nu gällande
fiskeristadga är i afseende å större insjöar, och hvilken lag¬
bestämmelse uti förslagets § 7 är bibehållen.
Om nu ock rigtigheten häraf ej bör sättas i fråga, torde likväl
nödvändigheten kräfva, att en bestämmelse gifves i lagen, huru
långt strandeganderätten uti omförmälda större hafsfjärdar må sträcka
sig, enär eljest stridigheter i detta hänseende lätteligen kunna
uppstå och mången gång medföra både svåra och kostsamma följ¬
der, hvadan, och då den härom uti § 2 angifna bestämmelse äfven
torde kunna tillämpas uti förevarande fall, komiterade vilja vörd¬
samt föreslå, att början af mom. 2 gifves denna lydelse:
I de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandeganderätten,
beräknad såsom i § 2 sägs, ej sträcker sig etc.
Kap. II.
Om flskerattighet i insjöar och rinnande vatten.
_§ 7-_
Vid jemförelse emellan denna §:s föreslagna innehåll, hvilket
återfinnes uti § 1 mom. 1 af nu gällande fiskeristadga, med all¬
männa lagens stadganden uti kap. 12 § 4 Jordabalken, deri det
heter bland annat, »Är å, sjö eller sund, sidolångs byar emellan;
ege då hälft hvardera» och vidare »Ligger by vid ändan, eller
åsido vid stora sjöar; ege då i sjö eller holma efter rågång och
bolstad sin», har det synts komiterade, som om dessa bestämmel¬
ser stå i strid med dem, hvilka uti förevarande § äro föreslagna,
samt att, vid sådant förhållande och derest §:n skall qvarstå, all¬
männa lagens ofvan angifna bestämmelser torde böra undergå
ändring, men hvarom komiterade sakna befogenhet att afgifva
förslag.
Skulle åter sådan ändring anses ej kunna eller böra ega rum,
så torde, i betraktande deraf att lagförslaget i dess § 50 förvarar
oförkränkt fiskerättighet, som genom urminnes häfd, särskildt stad¬
gande, aftal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt är
bestämd annorledes än i föreslagna stadgan sägs, ifrågakomna § 7
böra ur förslaget utgå.
166
ÖREBRO LÄN.
Ivap. III.
Om hushållning med fiskevatten.
§ 11.
Såsom stöd för detta lagrum, hvilket delvis är något olika med
§11 uti nu gällande fiskeristadga, hafva lagkomiterade förmält, att,
sedan i nådiga förordningen den 30 December 1880 angående jord-
egares rätt öfver vattnet å hans grund intagits allmänna föreskrifter
såväl om de inskränkningar i strandegarnes rätt, hvilka härleda sig
från det allmännas fordran att kongsådra och flottled skola hållas
öppna, som ock angående enskildas rätt att uppdämma vatten,
hafva bestämmelser härom, hvilka ännu finnas gifna i kap. 2 af
gällande fiskeristadga, kunnat och bort ur lagförslaget uteslutas i
allt hvad de ej specielt angå fiske, men att, då emellertid nämnda
förordning ej bibehållit den så kallade mindre kungsådran, men
nödvändigt vore, att äfven i vattendrag, hvarest kongsådra ej af
ålder varit och i hvilka sådan fortfarande skall enligt berörda
nådiga förordning bibehållas, vattenled för fiskens gång lemnades
öppen, derest fiske ligger ofvanför, lagkomiterade härom föreslagit
föreskrift; att samma komiterade vidare ansett, att, äfven der ström
eller å i hafvet eller insjö utfaller eller vidtager från annat vatten¬
drag eller insjö, fiskeled skulle lemnas öppen; att i afseende å läge
för och bredd å fiskeled lagkomiterade bibehållit de föreskrifter, som
för närvarande gälla, men dock i öfverensstämmelse med här
förut åberopade förordning ansett det böra uttryckligen stadgas,
att fiskeleden skall utgöra viss andel af vattendragets bredd och
ej, såsom hittills stundom förmenats, viss del af vattenarean; att,
enär i rättskipningen tvekan uppstått, huruvida sådan redskap,
hvilken endast för en kortare stund afstängde fiskeleden, såsom
laxnot och dylikt, skulle anses förbjuden, och då på många orter
för fångande af vissa Åskslag dylikt fångstsätt svårligen kunde und¬
varas, lagkomiterade ansett ett stadgande nödigt, som närmare be¬
stämde, hvilken redskap skulle anses stängande; samt att lag¬
komiterade härvid antagit å ena sidan, att en tid af femton minuter
borde vara tillräckligt lång för redskapens utläggande och åter¬
upptagande ur vattnet, men å andra sidan, med afseende derpå
att någon stund måste förgå innan redskapen ånyo kunde utläggas,
ÖBEBHtO LÅN.
167
att, derest redskapen ej i vattnet qvarlåge längre än en fjerdedels
timma, den ej kunde i betänklig grad försvåra fiskens upp- och
nedgång.
Ehuruväl komiterade biträda den hufvudprincip, som uti §:n i
fråga är uttalad, hafva komiterade likväl för sin del velat anmärka,
dels hurusom vattenled för fiskens gång bör, om den skall uppfylla
åsyftadt ändamål, lemnas fri från ej allenast fast utan äfven lös
fiskeredskap eller hvarje sådan af hvad slag som helst, dels att,
likaväl som tvist kan uppstå, huruvida kungsådra af ålder funnits
eller ej, tvist jemväl kan lätt ega rum, huruvida i vattendrag, der
ingen kungsådra varit af ålder, fiske ligger ofvanför, hvartill kommer,
att de härom i §:n intagna orden »men fiske ligger ofvanför» icke
synas till sin mening fullt klara och kunna lätteligen lemna rum
för olika tolkning; dels att rörande öppenhållande af kungsådra,
der den af ålder varit, hänvisning bör göras till allmänna lagens
bestämmelse härom; dels ock att den genom mom. 2 medgifna
rättighet att med garn- eller spjelredskap få stänga kungsådra
eller fiskeled femton minuter så mycket hellre torde böra ur lagför¬
slaget uteslutas, som all kontroll rörande ett rätt utöfvande af slikt
fiske är omöjlig samt stadgandet om öppen fiskeled derigenom skulle
förlora sin väsentligaste betydelse.
I följd häraf vilja komiterade, som med hänseende till deras
här ofvan uttalade åsigter ansett en omredigering af §:n i fråga lämp¬
ligen kunna ega rum, hemställa, att §:n erhåller denna lydelse:
I hvarje eif, ström, å eller sund, likasom ock der ström eller
å i hafvet eller insjö utfaller eller från annat vattendrag eller från
insjö vidtager, skall ändamålsenlig vattenled för fiskens gång alla
tider på året lemnas fri från fiskeredskap eller annat, som hindrar
fiskens upp- och nedgång, dock att, der kungsådra af ålder varit,
vattenled skall, på sätt i allmän lag finnes stadgadt, lemnas öppen
till en tredjedel af vattendragets bredd.
§ 13.
I afseende å häri förekommande bestämmelser yttra lagkomi-
terade, att, ehuru det visat sig, att de på vissa ställen, der någon
eger särskild rätt att igenstänga fiskeled, till beredande af fri upp-
och nedgång för fisken å dammarne inrättade bottenluckor ofta ej
funnits i allo tjenliga för det med dem afsedda ändamål, lagkomi-
terade dock trott sig ej böra tillstyrka, att de, som mot skyldighet
168
ÖREBRO LÅN.
att underhålla dylika bottenluckor redan förvärfvat rätt att stänga
liskeled, skulle åläggas att jemte bottenluckorna eller i stället för
dem göra anstalt till fiskens framsläppande, men att, med afseende
derpå att sådana andra anstalter, såsom laxtrappor eller dylikt,
mången gång torde vara lämpligare än bottenluckor, lagkomiterade
i §:n föreslagit stadgande, som möjliggör bottenluckors utbytande mot
annan tjenligare anstalt.
Uti dessa sålunda uttalade åsigter instämma komiterade, men
vilja dock betona, hurusom de i §:n förekommande orden »smärre
vattendrag» väl utgöra obestämda uttryck men — förekommande
äfven uti § 14 af nu gällande fiskeristadga — likväl svårligen torde
kunna till deras rätta mening i lag bestämdare uttryckas, samt att
således tolkningen deraf lärer få blifva beroende på beskaffenheten
af de särskilda fall, der lagen i denna del skall göras gällande.
Vidare och enär, allt efter som fiskeriväsendet med hvad der¬
till hörer vinner en större och för fiskens skyddande behöflig ut¬
veckling, hittills gällande föreskrifter rörande dammars förseende
med nödiga bottenluckor kunna visa sig ej uppfylla dermed afsedt
ändamål och i följd deraf varda ändrade, anse under sådana för¬
hållanden komiterade, att lagen ej bör innehålla någon deremot
stridande bestämmelse och föreslå derför den ändring uti ifråga¬
varande §,
att det i meningen »efter hittills gällande föreskrift» förekom¬
mande ordet »hittills» utgår samt
att ordet »nödiga» i meningen »med nödiga bottenluckor» ut¬
bytes mot ordet »tjenliga».
§ 15.
Om det ock må vara sant, att vid lagstiftning angående vård
af fiske lagstiftaren hufvudsakligen bör dels stadga förbud för åt¬
gärder, som verkligen skada fiske, dels ock tillse, att ej någon vid
utöfningen af sin fiskerätt eller annorledes skadar annans fiske, så
torde det ock anses sant, att dylika förbudsbestämningar icke böra
gifvas sådan form och utsträckning, att desamma komma att inne¬
fatta en hämsko på en vattenegares fria dispositionsrätt öfver sitt
vattenområde. Sådan bestämning anse komiterade ligga uti det i
denna § förekommande ordet »kan». Knappt något föremål af större
tyngd än vatten finnes, hvilket icke, utkastadt i vatten, möjligen
kan antagas orsaka uppgrundning eller dämning, endast en liten
ÖREBRO LÅN.
169
sten är ju härtill hänförlig, men mellan möjlighet och verklig¬
het är en betydlig skilnad. Många industriella arbeten drifvas
både med och i vatten, och derunder kunna ofta nog sådana ämnen
komma i vattnet, hvilka — i verkligheten utan all betydelse —
likväl af annan stämplas så, att de utan all hänsyn till tidsbegräns¬
ning kunna förorsaka uppgrundning eller dämning i hans fiske¬
vatten, det må nu ligga huru aflägset som helst, blott det har sam¬
manhang med industriidkare^, eller kunna skada hans fiske.
Enligt lagkomiterades förslag skulle annan bevisning ej erfor¬
dras än sådan, som möjliggjorde ett antagande, att skada kunde ske;
men då en fiskerättsegare, liksom hvarje annan rättsegare, icke lag¬
ligen torde böra anses i sin rätt förnärmad med mindre han visar,
att skada honom i verkligheten tillfogats, anse komiterade för sin
del ganska betänkligt att gifva en blott förmodan, hvilken derjemte
saknar all tidsbegränsning, sådan verkan, som lagförslaget i nu af-
handlade hänseende innebär.
Vidare och då meningarna kunna vara delade rörande affalls-
ämnens större eller mindre skadlighet i afseende å fiske, synes det
komiterade lämpligast, att några särskilda dylika ämnen ej om¬
nämnas i lagen utan sammanfattas i en bestämning.
I följd häraf hemställa komiterade, att åt ifrågavarande § gifves
denna lydelse:
Ej må man i vatten utkasta eller utsläppa något, som genom
uppgrundning eller dämning eller genom sina för fisk skadliga
egenskaper i annans fiskevatten förorsakar skada, eller lägga dylikt
så nära intill stranden, att det nedsköljes af vattenflöden. Ej heller
må man å ställen, som för notdrägt nyttjas, från fartyg eller eljest
utkasta sten, ballast, stenkolsaska eller andra ämnen till skada för
notvarpen.
Vid sillfiske må ej i notvarp qvarlemnas död fisk till större
mängd.
§ 17.
Då denna §, som komiterade för sin del godkänna, omtalar
fiskesätt, hvilka ej torde vara i allmänhet kända, anse komiterade
sig böra efter lagkomiterades uppgifter härom meddela, att i vissa
delar af landet idkas fiske, hufvudsakligen efter ål, medelst så
kallad harkning, puffning eller stångning, hvilket fiske består deri,
att uti vatten, hvarest ål finnes, fiskaren med ett redskap, liknande
170
ÖREBRO LÄN.
ljuster, på måfå stöter ned i bottnen samt dervid träffar och sårar
många fiskar, innan någon fastnar på redskapen; och då uppenbart
är, att vid dylikt fiske den fångade fiskens mängd ej står i rimligt
förhållande till den myckenhet fisk, hvilken dödas eller skadas,
samt enär den döda fisken, som blir qvar på sjöbottnen och der
ruttnar, såmedelst orsakar, att fisken på dessa ställen ej vidare
går till, har det ansetts, att detta fiskesätt måtte såsom mycket
skadligt förbjudas.
Men härförutom finnas två andra fiskesätt, af allmänheten
väl kända och mycket använda, nemligen pulsning och ljustring vid
eld, i afseende å hvilka komiterade tillåta sig göra följande an-
draganden.
Uti § 18 mom. 2 hafva lagkomiterade förbjudit fiske med
pulsning endast under fisklek och såsom skäl derför angifvit, att
detta fiskesätt oftast användes till fångande af gäddor, samt att
denna roffisks borttagande vore särdeles vigtigt för rätt vård af
fiskevatten.
Hållbarheten af denna sålunda uttalade förkastelsedom öfver
gäddan kan dock med goda skäl sättas i tvifvel. Visserligen är
sant, att gäddan lefver af småfisk, men, förutom det att föremålet
för hennes roflystnad vanligast är mört och sarf, på hvilka i all¬
mänhet dåliga Åskslag vanligen finnes god tillgång, har erfaren¬
heten gifvit vid handen, hurusom abborren ingalunda står efter
utan fast hellre före gäddan såsom roffisk.
Att gäddan skulle vara så svår roffisk, att den, såsom lag¬
komiterade förklarat, borde för rätt vård af fiskevatten fullkomligt
utrotas, vilja komiterade ej medgifva, utan anse orsaken till sådant
antagande ligga mera i fördom och gammal sägen än i sakför¬
hållandet; och om äfven gäddan verkligen är- glupsk och rofgirig,
så är hon likväl en värdefull och god fisk samt kan vanligen
fångas hela året om, hvadan det väl ej torde vara skäl att söka
utrota henne.
Vid granskning af gällande fiskeristadgar för flera län har be¬
funnits, att förbud mot pulsning är stadgadt dels på många ställen
under hela året, dels på andra ställen för tiden mellan än 1
Januari—17 Juli, än 1 Maj—15 Juni och än 1 Maj 15 Juli,
hvaraf framgår, att pulsning ansetts såsom ett mycket skadegörande
fiskesätt och synnerligast under tider, då fisklek i allmänhet försiggår.
Finge det såsom säkert antagas, att vid fiske medelst pulsning
å annan tid än under fisklek endast gädda vore föremål för fiskandet
eller blott sådan fångades, så kunde den föreslagna lagbestäm¬
ÖREBRO LÅN.
171
melsen qvarstå, utan att derigenom denna fiskarts bestånd äfven-
tyrades, men då deremot verkliga förhållanden gifva vid handen,
att vid pulsning ej allenast gädda, utan många andra sorter fisk,
både stor och liten, drifvas på eller in i de för fiskfångst utsatta
notarna, näten, mjärdarna, håfvarna eller annan dylik redskap, och
detta synnerligast i smärre vattendrag och sjöar, samt härigenom
fångas en mängd småfisk till föga eller ingen nytta, uttala komi-
terade såsom sin öfvertygelse, att fiske medelst pulsning under
hvilken tid af året som helst är för rätt vård af fiskevatten och för
fiskets skyddande i allmänhet högst skadligt och bör förbjudas.
Vidare hafva lagkomiterade på enahanda grund, som åberopats
för de föreslagna bestämmelserna om fiske medelst pulsning, ansett,
att, ehuru från vissa delar af landet begärts, att jemväl ljustring
vid bloss måtte förbjudas, detta fångstsätt, fastän det visserligen
mångenstädes i ganska hög grad skadar fisket, likväl ej borde i
den allmänna fiskeristadgan förbjudas utan få bero af öfverens¬
kommelse inom särskilda orter, eftersom för dem anses lämpligt.
I detta hänseende hysa komiterade en alldeles motsatt, åsigt
samt anse ljustring vid eld fullt ut lika skadlig, som fiske medelst
pulsning, synnerligast som ljustring lämpligast och med bästa för¬
del användes under lektid, då fisken vanligen håller sig på grundare
ställen och i närheten af land, samt omfattar ej allenast gädda
utan äfven flera andra fiskarter, såsom sik, röding, ål, lake med mera,
och visa jemväl en mängd nu gällande fiskestadgar, att ljustring
vid eld alldeles förbjudits, hvarigenom väl dess stora skadlighet
torde få anses ådagalagd. Något giltigt skäl för att sätta frågan
om fiske vid eld så utom lagen, att den skulle blifva beroende
endast på öfverenskommelse inom särskilda orter, anse komiterade
icke förefinnas, utan tro fast hellre, att hvad som uppenbarligen
är skadligt bör genom lag förbjudas.
Ytterligare förekommer ett fångstsätt, hvilket enligt komite-
rades förmenande verkar mycket skadligt på fiskförökningen, nem¬
ligen fiske medelst mjärdar, förfärdigade af vidjor, rötter, spröten
och trådar af stål eller messing. Dessa redskap äro så täta, att
icke den minsta fisk kan komma genom öppningarna mellan spje-
larna eller trådarna, och torde derför böra förbjudas.
På grund af hvad komiterade sålunda andragit och erinrat
föreslås, att ifrågavarande §:s mom. 2 måtte gifvas denna lydelse:
Fiske medelst harkning, puttning, stångning, pulsning eller ljust¬
ring vid eld samt med mjärdar af annat ämne än garn vare ock
förbjudet.
172
ÖREBRO LÅN.
§ 18.
Såsom följd af komiterades förslag om förändrad lydelse af
17 mom. 2 hemställes,
att i frågavarande §:s mom. 2 måtte utgå.
§ 20.
I öfverensstämmelse med hvad rörande § 15 är föreslaget hem¬
ställes, att ordet »kan», som förekommer i slutet af §:n, må utgå.
§ 21.
Jemte förmälan, att de i denna § föreslagna föreskrifter äro
enliga med hvad som nu är stadgadt samt med den ordning vid
notdrägt, hvilken enligt gammal vana bedrifvits vid rikets vestra
kust, hafva lagkomiterade derjemte meddelat, hurusom inom komitén
ifrågasatts, att, då notfiske är af väsentligt större betydelse än sätt-
garnsfiske, i fiskeristadgan borde intagas föreskrift, att vid kollision
emellan sättgarns- och notfiskare den förre skulle vara pligtig vika
för den sednare mot ersättning af denne för liden skada, men att,
då ett dylikt stadgande ej ifrågasatts såsom behöfligt annat än
för fiske vid rikets vestra kust, lagkomiterade ej tilltrott sig kunna
förorda dess införande i en allmän fiskerilag, helst som, derest
lokala förhållanden skulle påkalla sådant i afseende på till exempel
sill- eller makrillfiske i Bohuslän eller å vissa ställen derstädes,
det enligt sista momentet i § 24 af lagkomiterades förslag tillkomme
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och fiskeristyrelsen att derom
hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning.
Häremot har en af lagkomiténs ledamöter uti afgifven reser¬
vation hemställt, att ifrågavarande § ej måtte gifvas tillämpning på
sillfisket vid rikets vestra kust och såsom skäl derför anfört, att
föreslagna förfarandet väl ginge för sig, då det är fråga om vadar
ensamt, men att, då fråga vore om vadar och garn, det kunde in¬
träffa, att ett enda garnsätt kunde för ett helt dygn hindra vad¬
fisket uti en vik och flera vadlag att begagna sina vadar, samt att
uti Norge vore i lag föreskrifvet, det garnfiskaren skall vika för
vadfiskaren, men, om han detta ej godvilligt gör, eger den sednare
rätt att upptaga hans garn, dock mot ersättning för skedd skada
efter mätismannaordom.
ÖREBRO LÄN.
173
Om, såsom lagkomiterade antagit, stadgande att sättgarnsfiskare
bör vika för notfiskare ej vore behöfligt annat än för fiske vid rikets
vestra kust, kunde sådant anses såsom undantagsfall och förty
lämpligast behandlas på sätt sagda komiterade antydt, men annor¬
lunda torde åter frågan gestalta sig, derest omförmälda antagande
icke har en så speciel egenskap. I detta hänseende tillåta sig
komiterade erinra,
att såväl not- som sättgarnsfiske förekommer ej allenast vid
rikets vestra utan äfven på dess östra kust;
att dylika fiskesätt jemväl kunna utöfvas i fiskevatten, som ut¬
gör en odelad samfällighet;
att, då enligt lagförslagets § 7 hvarje svensk man eger rätt till
fritt fiske i de delar af större insjöar, till hvilka strandeganderätten
ej sträcker sig och der ej heller enskild! fiske är kronan förbehållet
eller annan tillhörigt, not- och sättgarnsfiske både kunna förekomma
och förekomma äfven uti många af landets större insjöar;
att således kollision emellan notfiskaren och sättgarnsfiskaren
kan förekomma annorstädes än å rikets vestra kust och, enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen, äfven förekommit;
att otvifvelaktigt är, att notfiske har en väsentligt större be¬
tydelse än sättgarnsfiske,
samt att vid sådana förhållanden lagbestämmelse bör gifvas,
hvarigenom sättgarnsfiskaren afhålles att förhindra annan från
fiskande med not, helst eljest den förra ganska lätt kan genom ut¬
sättning af garn å ställen, som användas till notvarp eller eljest
dertill äro tjenliga, alldeles förhindra notfiske derstädes.
I följd häraf anse komiterade, att uti lagförslaget bör intagas
föreskrift, huru vid slik kollision mellan sättgarns- och notfiskaren
bör förfaras, samt föreslå derför, att till §:n i fråga lägges ett mom.
2, så lydande:
Der not- eller vadfiske och garnfiske jemte hvarandra be-
drifvas, vike garnfiskaren, såvida hans garn är i notvarp utsatt, för
not- eller vadfiskaren; gör han det ej, må den senare upptaga sätt-
garnet mot ersättning för skedd skada efter mätismannaordom.
§ 22.
Uti denna §:s sista mom. anse sig komiterade böra föreslå
den ändring,
att det uti meningen »må lefvande hummer äfvensom kokt
D
sådan» förekommande ordet »äfvensom» utbytes mot ordet »eller».
174
ÖREBRO LÅN.
hvarigenom torde mera bestämdt betonas, att efterföljande sats
»som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl» endast afser kokt hummer.
§ 23.
Uti motiven för denna § omförmäla lagkomiterade bland
annat, att uti särskilda till dem ankomna berättelser och skrifvelser
begärts, att allmän fredningstid måtte fastställas i afseende på laxen
äfvensom att förbud måtte meddelas att fånga lax under viss stor¬
lek, men att, enär emellertid laxfiske bedrifves på en stor mängd
orter i landet från dess nordligaste delar till dess sydligaste pro¬
vinser, samt således till följd af olika klimatiska förhållanden den
tid, hvarunder fisket kunde böra inställas, blefve väsentligt olika
för skilda delar af landet, lagkomiterade ansett, att någon viss tid,
hvarunder fångst af lax skulle vara förbjuden, ej kunde lämpligen
utsättas i en för hela landet gemensam fiskeristadga.
Denna sålunda uttalade uppfattning kunna komiterade för sin
del icke biträda, enär det skydd, som derigenom skulle gifvas åt
laxen, ingalunda blefve tillräckligt för att förhindra denna fiskarts
förminskande. Laxen är vår värdefullaste fisk och förekommer i
såväl salt som sött vatten, hvadan nödigt torde vara att i lag upp¬
taga sådana bestämmelser rörande fångande af denna fisk och
andra laxarter, att detta i ekonomiskt afseende för landet vigtiga
fiske så mycket som möjligt skyddas från förstörelse, I Norge har
nödvändigheten häraf insetts och föranledt till lagstadgande, enligt
hvilket derstädes all fångst af lax och andra till laxslägtet hörande
fiskarter är förbjuden under tiden från medio af September till
rnedio af April. Men äfven här i landet förekomma i vissa län
dylika förbudsbestämmelser, såsom exempel hvarå komiterade vilja
nämna Vestmanlands län, der fångst af lax och laxöring ej må ega rum
från Oktober till Maj, Gefleborgs län, hvarest intet fiske af lax
eller laxöring får idkas från September till Maj, och Koppar¬
bergs län, der enahanda bestämmelse rörande fångst af lax och lax¬
öring gäller, som är stadgad i Gefleborgs län.
Härförutom har i senare tider det jemväl ansetts af mycken
nytta att inskränka laxfisket äfven under tillåten tid samt förty vid
reglering af laxfångst stadgats, att sådan under eljest medgifven
tid ej får ega rum under det s. k. söndagsdygnet, eller från klockan
sex lördagsafton till samma tid följande söndagsafton. Äfven sådan
inskränkning anse komiterade både behöflig och nyttig samt för¬
orda förty densamma.
ÖREBRO LÅN.
175
Deremot och då positivt förbud att fånga och innehafva lax
eller annan fisk af laxslågtet under ett visst mått torde, äfven för
den laglydige, omöjliggöra mete efter dylik fisk, enär ingen kan
på förhand veta huru stor fisk som nappar på kroken, hafva komi-
terade ansett lämpligast vara, att bestämmelse härom för olika fiske¬
områden må åvägabringas på öfverenskommelsens väg, såsom under
§ 26 ock blifvit af komiterade föreslaget.
Med anledning häraf vilja komiterade hemställa, att ifråga¬
varande § måtte erhålla denna lydelse:
Fiske efter lax, laxöring eller annorlunda benämnd fisk af lax-
slägtet vare förbjudet från och med den 15 September till och med
den 14 April samt dessutom under öfriga tider af året från och
med klockan sex hvarje lördagsafton till samma tid följande sön-
dagsafton.
Lax, hvilken från nosspetsen till stjertfena^ yttersta spets i längd
håller mindre än fyratiofem centimeter, samt laxöring eller annor¬
lunda benämd fisk af laxslägtet, som från nosspetsen till stjertfenans
yttersta spets i längd håller mindre än tjugoen centimeter, må
ej till salu utbjudas eller köpas.
§ 24.
Enär i afseende å häri samt i efterföljande §§ 25, 26 och 27
föreslagna bestämmelser olika meningar uttalats bland lagkomi-
terade samt två af dem jemväl uti afgifven reservation fram¬
lagt sina afvikande åsigter, anse sig komiterade böra närmare redo¬
göra för såväl de motiv, hvilka betingat lagförslaget uti förevarande
del, som ock reservanternas berörda åsigter.
Lagkomiterade yttra hufvudsakligen, att redan 1766 års fiskeri-
stadga bestämde, att utöfver de föreskrifter angående hushållning
med fiskevatten, hvilka meddelats i den allmänna fiskeristad^an,
borde i afseende på sådana fiskevatten, hvari flera egde fiskerätt,
genom särskilda stadgar fastställas ytterligare regler för fiskets
bedrifvande och vård; att dylika särskilda stadgar ock förutsättas
uti nu gällande fiskerilag i dess § 22; att, enär olika orters skilda
naturförhållanden, fiskarter och fiskesätt betingade olika föreskrifter
till fiskets vård och förkofran och då det ej vore lämpligt att i en
allmän fiskerilag intaga föreskrifter, afsedda att gälla endast för
en viss del af landet, tvifvelsutan torde fortfarande som hittills
i afseende på sådana vattensystem, hvari flere ega fiskerätt, i all¬
mänhet erfordras, att i speciallagar fastställas närmare bestämmel¬
176
ÖREBRO LÅN.
ser angående fiskets vård och bedrifvande; att, liksom lagstiftaren
i allmänhet bör åt egaren till ett fiskevatten, hvilket ej står i sam¬
manhang med annans, öfverlemna att vårda sitt fiske på sätt egaren
sjelf finner vara bäst, lagstiftaren i afseende å fiskevatten, deri flera
delegare finnas, egentligen endast bör tillse, det ej någon delegare
emot annans vilja skadar dennes fiske; att enligt lagkomiterades
åsigt det således bör öfverlemnas åt de fiskeberättigade att afgöra
om några och i sådant fall hvilka särskilda föreskrifter för fiskets
vård och bedrifvande-i deras fiskevatten böra meddelas, samt lag¬
stiftarens liufvudsakliga åtgärd i afseende på dylika föreskrifter
inskränkas till bestämmande af den ordning, hvari öfverenskom-
melser lagligen kunna träffas, och förhindrande att en del af de
fiskeberättigade emot andras bestridande må kunna påtvinga dem
bestämmelser, som för deras förhållanden äro otjenliga eller kunna
vara rent af skadliga; att, ehuru enligt § 22 i gällande fiskeri-
stadga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger äfven utan begäran
af rättsegande samt till och med i strid mot de fiskeberättigades
uttryckta önskan meddela särskilda föreskrifter i afseende på fiskets
vård och bedrifvande, lagkomiterade likväl ej kunde finna en dylik
rätt förenlig med de grunder, hvarpå vår näringslagstiftning i öfrigt
numera hvilade; att samma komiterade lika litet kunde finna med
dessa grunder öfverensstämmande, att, såsom i nådiga kungörelsen
den 8 November 1867 nu vore medgifvet fiskeriintendent, denne
egde befogenhet att på grund af innehafvande befattning föra talan
i fråga om ordnande af hushållning med enskilda fiskevatten; samt
att förty initiativ-rätt rörande upprättande af särskild stadga för
visst fiskeområde endast borde tillkomma delegare deri, ehuruväl,
när dylik stadga blefve behöflig, förslag till densamma borde upp¬
göras af person, som innehade nödig sakkunskap.
Vidare och under närmare angifvande af de uti ifrågavarande
§ förekommande bestämmelser yttra lagkomiterade, att vid det
föreslagna sammanträdet hvarje innehafvare af fiskerätt inom fiske¬
området skulle ega att tillstädeskomma samt deltaga i öfverlägg-
ningar och beslut; att, i det fall att någon medgifvit annan eller
andra fiskerätt i sitt fiskevatten, derigenom väl kunde inträffa, att
flera personer egde talan för samma fiskevatten, men att någon
lämpligare grund för rätt att deltaga i besluten ej torde gifvas;
att, enär enligt lagkomiterades förslag i § 27 öfverenskommelse
angående förevarande ämne ej vore afsedd att ovilkorligen gälla
för längre tid än fem år, det icke torde vara lämpligt att låta endast
egare af fiskevatten deltaga i besluten, hvarjemte och då, i händelse
ÖREBRO LÅN.
177
af olika meningar bland de närvarande, omröstning ej torde kunna
verkställas annorlunda än efter hufvudtalet, det ej torde ligga större
orättvisa i att låta flera rösta för samma fiskevatten, än att egaren
af t. ex. nio tiondedelar i fiskevattnet ej hade vid votering större af-
göranderätt än egaren af en tiondedel af fisket, samt att, då för¬
slaget lemnade hvarje i omröstningen deltagande öppet att under¬
ställa det beslut, hvarmed han ej funne sig belåten, pröfning af en
sakkunnig nämnd, hvars beslut blefve gällande för alla de fiske-
berättigade, något äfventyr ej torde ligga i medgifvandet. åt hvarje
fiskeberättigad inom fiskeområdet att deltaga i besluten.
Uti den reservation, hvilken, såsom ofvan förmälts, två aflag-
komiténs ledamöter afgifvit, yttra dessa hufvudsakligen, att lao--
komiten med Tätta erkänt, att bland de vigtigas te medlen till höjande
af färskvattenfiskets värde äro att räkna fiskodling och ett rationelt
bedrifvande af fisket; att till befrämjande af den förra förordats
beviljande af åtskilliga friheter i fisket för den, som dermed ville
sysselsätta sig, hvarjemte till befrämjande af det sednare hufvud-
sakligast hänvisats till de föreslagna öfverenskommelserna; att dessa
båda frågor endast i förening med hvarandra kunde verksamt bi¬
draga till ernående af det åsyftade ändamålet; att fiskodlingens
befrämjande blifvit öfverlemnadt åt den enskildes frivilliga omvård¬
nad vore måhända fullt berättigadt, då staten ej längre egde någon
fiskodlingsanstalt och denna odling visat sig åtnjuta ett stigande
intresse inom landet, hvaremot försöket att uteslutande på frivillig-
hetens väg söka åstadkomma de föreskrifter, hvilka kunde betrygga
ett rationelt bedrifvande af fiske, äfven i de fall dä den fiskebe-
rättigades ekonomiska fördel komme i strid med en annans eller
med hänsynen till det gemensamma fiskets förbättrande i dess hel¬
het, hade helt andra utsigter för sig; att statens mellankomst i
denna fråga hade, enligt hvad framginge af äldre och nyare lag¬
stiftning, i alla länder och ej minst i Sverige visat sig nödvändig;
att den förtröstan till de enskildas omtanke om sin egendom, hvilken
föranledt lagkomitén att åt dessa öfverlemna uteslutande rätt till
initiativ för åstadkommande af de föreslagna öfverenskommelserna
såväl som att bestämma dessas innehåll, icke funne fog i de rådande
förhållandena, enär eganderätten till del uti ett gemensamt fiske¬
vatten icke vore af den natur, att densamma kunde med tillräckligt
skarpa gränser bestämmas för att såsom verklig egendom hand-
hafvas, samt ingen kunde sägas ega vattenmassan uteslutande såsom
sin tillhörighet, allraminst då den är rinnande från den enes fiske¬
område till den andres, dertill komme, att fisken i vattnet kunde
Utlåtande bäfver först. t. ny Jiskeristadga. 1^
178
ÖREBRO LÄN.
blott egas af den enskilde, såvida den langades, medan den för
tillfället uppehölle sig inom dennes rå och rör; att denna art af
eganderätt således vore föga mera än blott en nyttjanderätt, hvars
föremål vore flygtigt och ginge, så att säga, ur den enes händer i
den andres, och då härtill komme, att enligt flertalets inom komitén
åsigt den fiskerättsegare, som egde till exempel nio tiondedelar af
fiskevattnet, vid öfverenskommelsernas uppgörande ej hade större
rösträtt än den, som egde till exempel en tiondedel af samma vatten,
blefve derigenom eganderätten i hög grad ytterligare kringskuren;
att lagkomiterades nu omhandlade förslag en gång förut i Sverige för
sökts men måst såsom fruktlöst öfvergifvas, då den i 1766 års fiskeri-
stadga åt jord-, strand- och delegare i samfälda fiskerier öfver-
lemnade frihet att sjelfva sammanträda, öfverlägga och sig förena
om sådana fiskesätt, redskap, garn och bragder, som de efter om¬
ständigheterna funne bäst och lämpligast vara till ynglets fredande
och förekommande af dess förtidiga utödande, redan genom nådiga
förklaringen den 24 Januari 1771 måst i betydlig mån inskränkas
på ett sätt, som allt hitintills i det väsentliga varit gällande och
ingalunda kunnat visas vara till fiskeriernas förderf; att med denna
kännedom om nödvändigheten af statens ingripande, der så påfor¬
drades, öfverlemna åt den enskilda omtanken all rätt till initiativ i
fråga om åtgärder till åstadkommande af nödvändig lagstiftning för
fiskets bedrifvande syntes reservanterne vara att upprepa ett redan
misslyckadt försök, liksom det ej heller kunde vara rådligt att uti
ifrågavarande fall åt enskilda intressen öfverlemna afgörandet, om
de åtgärder böra vidtagas, hvilka i alla hänseenden måste anses
nödvändiga för ett fiskes bestånd, samt att, om man fråntoge alla
myndigheter möjligheten att, der så behöfdes, granska och rätta
innehållet af de omförmälda öfverenskommelserna, och om man
gåfve den för tillsynen öfver fiskeriernas rätta vård och förkofran
tilltänkta administrationen endast en för dess väsentligaste uppgift
rådgifvande ställning och dermed äfven inskränkte eller till och med
förtoge dess ansvarighet, så torde ej kunna väntas att ändamålet
skulle vinnas.
Af dessa skäl hafva reservanterna beträffande förevarande §
föreslagit, att dess början skulle gifvas denna lydelse:
»Der fiskeristyrelsen eller någon innehafvare af fiske i söt-
vatten, i hvilket med dess tillflöden och aflopp fiskerätt tillkommer
flera, finner nödvändigt att särskilda bestämmelser om fiskets vård
och lämpliga bedrifvande vidtagas, anmäles sådant hos Ivongl. Maj:ts
Befallningshafvande. I anledning» etc. (lika med komitens förslag).
ÖRBBBO LÅN.
179
Efter angifvande häraf öfvergå komiterade till §:n i fråga samt
vilja till en början dervid erinra, hurusom från ekonomisk synpunkt
fisket är värdt stor uppmärksamhet, ty fiskerierna hafva gifvit rike¬
dom och välstånd åt till och med hela stater och ringa kostnad
erfordras för att, der tillgång på fisk gifves, förskaffa befolkningen
en ymnig och på samma gång sund och närande föda. Vid sådana
förhållanden är det af vigt och betydelse att tillse, ej allenast det
fisktillgången icke förminskas, utan äfven att, der så befinnes vara
fallet, bekämpa fiskförminskningen och vidtaga kraftiga åtgärder för
ökning af fisktillgången. En hvar, som beaktat fiskerihandteringens
nuvarande ståndpunkt i landet, skall villigt erkänna, att densamma
befinner sig uti en i förhållande till dess värde mycket låg ställ¬
ning. Orsakerna härtill ligga väl till någon del uti ändrade natur¬
förhållanden, men förnämligast äro de dock att söka uti dels
bristande intresse för fiskerinäringen och okunnighet om densam¬
mas verkliga värde dels ock den tro, att lifvets lagar äro så ord¬
nade på jorden, att intet förgås, utan att det. ena bibehåller jemn-
vigten med det andra. Visserligen torde ock detta vara rigtigt i
afseende på naturens fria gång, men då det befinnes, att menniskan
med olikartade krafter och medel griper störande in i naturens ut¬
veckling, kan styrkan af dessa ingrepp vara så stor, att derigenom
förorsakas en rubbning i jemnvigten, till hvars återställande konst-
messiga och de störande ingreppen motverkande medel måste till¬
gripas. Från alla håll höres ock klagan öfver att tillgången på
fisk högligen minskats, och förty måste då tanken hos en hvar,
som rätt uppfattat fiskens betydelse för menniskan och insett, hvilka
skadliga följder fiskförminskningen haft och, der den ej afhjelpes,
kommer att hafva för landets befolkning i ekonomiskt hänseende,
leda till fråga, hvarifrån dessa ledsamma förhållanden äro att här¬
leda. Det skall då lätt finnas, att utöfver här ofvan antydd orsak
dertill det sätt, hvarpå fisket förut bedrifvits och ännu bedrifves,
är en af hufvudorsakerna till fiskens förstörande i våra fiskevatten.
Man behöfver i detta hänseende endast påpeka, huruledes fiske
under fisklek utöfvas, för att finna sanningen af berörda förhållande.
Icke nog med att man då utan eftertanke och måtta fiskar, utan
man söker jemväl att medelst en mängd utsatta fiskeredskap in¬
skränka, ja till och med omöjliggöra fiskens lek, livilket åter måste
i högsta grad verka skadligt på fortplantningen. Förföljelsebegäret
stannar dock ej härvid utan fortsättes mot det späda ynglet, som
fångas i massor med fina notar och andra redskap. Genom bort¬
tagande af skog invid stränderna blifva dessa lemnade öppna för
180
ÖREBRO LÅN.
häftiga vindar och en mängd insekter, som tjena fisken till näring,
trifvas ej vidare på den kala och för blåst utsatta stranden, hvadan
slik åtgärd ovilkorligen verkar menligt, särskild! vid lektiden. Yäl
finnas än flera orsaker, hvilka hafva ett mer eller mindre skadligt
inflytande på fisktillgången, men, då de äro dels mera speciella
dels mera tillfälliga, torde dessa här icke behöfva särskildt påpekas.
Men — oafsedt nu angifna, på fisketillgången skadligt inver¬
kande omständigheter — måste likväl i afseende å fiskerihandte-
rinsjen liksom vid alla andra vrken menniskoförståndet och konsten
o »
komma naturen till hjelp, om af kastningen skall kunna bringas till
hvad den bör och kan blifva, ty, om äfven fisken lemnas ostörd
under lektiden, skulle likväl inträffa, att hvarje år en mängd rom
och yngel förstördes, hvilket åter måste hafva inflytande på till¬
gången och fångsten under ett kommande år.
Det är derför af högsta vigt, att på fiskerinäringen användes
mera uppmärksamhet, än som hittills kommit densamma till del,
jemfördt med hvad öfriga näringsgrenar fått till godo, och lag-
komiterades sammanstämmande förslag i detta hänseende omfattar
enligt komiterades förmenande de vigtigaste medlen till höjande
af färskvattenfiskets värde, nemligen fiskodling och ett rationelt
bedrifvande af fisket.
I afseende å detta senare medel hafva, såsom ofvan är omför-
mäldt, lagkomiterade varit af olika åsigter, ity att pluraliteten velat
uteslutande på frivillighetens väg söka åstadkomma de föreskrifter,
som kunna betrygga ett dylikt medels tillvaro och fortsatta bibe¬
hållande, då deremot minoriteten ansett statens mellankomst i denna
fråga nödvändig.
Aktgifver man nu rätt på och öfverväger de skäl och omstän¬
digheter, hvilka minoriteten inom lagkomitén framhållit såsom stöd
för dess uttalade åsigt, och jemväl tager hänsyn till hvad komiterade
här ofvan för egen del tillåtit sig uttala och framhålla, så torde,
med fasthållande af den rigtiga princip, att en lagbunden ordning
kräfver möjlighet till lagens efterlefnad och rätta tillämpning, det
åsyftade ändamålet icke kunna vinnas med mindre än att, såsom
minoriteten tillstyrkt, staten gifves rätt att mellankomma. Den af
lagkomiterade uti motiven till förevarande § uttalade åsigt, att i
afseende på fiskevatten, deri flere delegare finnas, lagstiftaren egent¬
ligen endast bör tillse, det ej någon delegare mot annans vilja
skadar dennes fiske, må hafva skäl lör sig från den synpunkt, att
egaren till ett fiskevatten, hvilket ej står i samband med annans,
bör ega rätt att vårda sitt fiske på sätt han sjelf finner vara bäst,
ÖREBRO LÅN.
181
men deraf torde likväl ej böra ovilkorligen följa, att ingen annan
än de fiskeberättigadej skulle ega afgöra, om några och i så fall
hvilka särskilda föreskrifter för fiskets vård och bedrifvande i deras
fiskevatten böra meddelas, tv, derest så blefve förhållandet, komme
fiskerinäringen att blifva icke en statsekonomisk handtering, det
den rätteligen bör vara, utan en näring, der kortsynt egennytta och
vinningslystnad spela hufvudrolen utan all tanke på framtiden.
Att så lössläppa ifrågavarande vigtiga näringsgren vore att rifva
ned hvad man både för det allmännas och för den enskildas bästa
börjat bygga upp samt göra densamma sämre än hvad den är
och varit.
Vidare hafva komiterade icke kunnat biträda förslaget derut-
innan, att innehafvare af fiskerätt skall vara behörig att väcka för¬
slag, såsom i §:n sägs, och äfven deltaga ej blott i öfverläggning
utan jemväl i beslut rörande bestämmande af såväl fiskeområdet
som ock hvad för fiskets vård och bedrifvande derinom bör iakt¬
tagas. Härigenom kan således inträffa, att i de fall, der någon
medgifvit annan eller andra fiskerätt i sitt fiskevatten, flera per¬
soner ega föra talan för samma fiskevatten, men hvilket åter och
med hänseende dertill att jemlikt förslaget flertalets åsigt gäller
såsom de fiskeberättigades beslut ofta kan medföra ej allenast
obehöriga ingrepp uti egarens fiskerättigheter utan jemväl lända
denne till skada. Tänker man sig i detta fall det förhållande, att
någon medgifvit två eller flera personer fiskerätt i sitt fiskevatten
och dessa deltaga i öfverläggningar och beslut om sådan öfverens¬
kommelse, som här ofvan är angifven, med följd att besluten gå i
annan rigtning, än egaren till fiskevattnet sjelf önskar och anser för
fiskets behöriga vårdande rättast och nyttigast, så och då enligt
förslagets § 27 dylik öfverenskommelse skall gälla i fem år från
den dag, som i densamma bestämmes, hafva således nämnda fiske-
rättsinnehafvare, hvilkas intresse i afseende å fisket och dess vår¬
dande måhända icke sträcker sig längre än till den tid, då deras
fiskerätt upphör och hvilken ju kan tilländagå efter blott ett år,
ej allenast bidragit till beslut, som stå i strid med egarens till
fiskevattnet önskningar och åsigter, utan äfven bundit denne långt
utöfver den tid, hvarunder omförmälda innehafvare egt fiskerätt
och i afseende å hvilken tid de enligt komiterades förmenande
saknat behörighet att besluta. Att häruti ligger en orättvisa mot
fiskevattnets egare lärer väl ej kunna betviflas och detta inedgifves
äfven af lagkomiterade, hvilka såsom stöd för förslaget i denna delen
framhålla, hurusom egaren af t. ex. nio tiondedelar i fiskevattnet
182
ÖREBRO LÅN.
ej har vid votering större afgöranderätt än egaren af en tiondedel i
fisket, äfvensom att denna orättvisa ej är mindre, än den egaren lider
genom här ofvan anmärkta förhållande. En sådan jemförelsegrund
synes ej berättiga till den följd, som lagkomiterade deraf dragit,
dels derför att sakens natur och föremål äro sådana, att en om¬
röstning ej torde kunna ske efter annan måttstock än den före¬
slagna, d. v. s. efter de närvarandes hufvudtal, dels ock emedan
innehafvare af fiskerätt i ett fiskevatten gifvits lika stor och gällande
talan som egaren af fiskevattnet, oafsedt om den förre har fiskerätt
i hela vattnet eller endast en del deraf samt oafsedt den tid, hans
fiskerätt omfattar. Att gent emot eganderätten ställa en nyttjande¬
rätt af sådan art, som här är i fråga, på så sjelfständig grund, som
förslaget angifver, kunna komiterade icke anse vara rigtigt eller
af behofvet påkalladt. Vidare synas lagkomiterade ej hafva gjort
den åtskilnad mellan delegare uti och innehafvare af fiskerätt i ett
fiskevatten, som dessa begrepp rätteligen innebära, ty den förre är
egare men den sednare endast, så att säga, brukare af fiskevattnet
eller del deraf, och då borde äfven deras rättigheter i afseende å
beslutanderätt angående detta vatten vara olika. Genom att nu,
såsom lagkomiterade föreslagit, göra en innehafvare af fiske i söt-
vatten likställig med egaren af eller delegaren i detsamma har
nyssberörda åtskilnad blifvit förbisedd, utan att, såsom det synes
komiterade, saken eller dermed sammanhängande förhållanden der¬
till behöft föranleda och utan att egaren eller delegaren lemnats
minsta företrädesrätt framför innehafvaren.
I följd af hvad sålunda blifvit anfördt hemställa komiterade, att
ifrågavarande § måtte till dess första moment erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
l:a momentet.
Der fiskeristyrelsen eller egare af fiske i sötvatten, i hvilket
med dess tillflöden och aflopp fiskerätt tillkommer flera, finner nöd¬
vändigt att särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga
bedrifvande vidtagas, anmäles sådant hos Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande. I anledning deraf läte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
distriktets fiskeriintendent efter hållen undersökning ej mindre för¬
slagsvis uppgifva det fiskeområde, inom hvilket på grund af likartade
natur- och fiskeriförhållanden fiskerättsegarne anses böra om ena-
hand föreskrifter för fiskets bedrifvande förena sig, än ock afgifva af
erforderlig motivering åtföljdt förslag till dylika särskilda föreskrifter
för området. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kalle derefter samt¬
liga fiskerättsegare inom det af fiskeriintendenten sålunda upp-
ÖREBRO LÅN.
183
gifna fiskeområde att å viss ort och tid sammankomma för att i
ärendet besluta och kungöre på samma gång fiskeriintendentens
förslag till särskilda föreskrifter,
samt att efterföljande mom. måtte så till vida ändras, att i
mom. 3 orden »hvarje innehafvare af fiskerätt» utbytas mot ordet
fiskerättsegare;
mom. 4 orden »de fiskeberättigades» utbyfas mot ordet fiske-
rättsegarnes;
mom. 5 ordet »fiskeberättigade» utbytes mot ordet fiskerätts-
egarne;
mom. 6 orden »de fiskeberättigade» och »de fiskeberättigades»
utbytas mot orden fiskerättsegarne och fiskerättsegarnes;
mom. 7 ordet »fiskeberättigad» utbytes mot ordet fiskerätts¬
egare.
§ 25.
På de under nästföregående § angifna grunder hafva deri om¬
nämnda reservanter föreslagit, att uti ifrågavarande § mom. 2 efter
orden »jemte förlust af redskap och fångst» inflikas följande:
»Skulle deremot Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finna, att
öfverenskommelsen ej i laga ordning tillkommit eller att de i den¬
samma upptagna föreskrifterna strida emot denna förordning eller
allmän lag, infordre då från distriktets fiskeriintendent utlåtande
i ämnet och fälle så utslag med billig hänsyn till alla de i ären¬
det uttalade åsigter. I Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag
må de fiskeberättigade söka ändring hos Kongl. Maj:t» etc. (lika
med lagförslaget).
Detta reservanternas förslag kunna komiterade för sin del icke
biträda. Den makt, som derigenom inrymmes åt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, anse komiterade icke förenlig med den vid
all lagtillämpning gällande grundsats, att beslut, som ej tillkommit
i laga ordning, och föreskrifter, hvilka strida mot allmän lag, skola
vara ogilda, hvarjemte nödvändigheten ej synes kräfva att lägga
en dylik makt i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes hand, enär,
derest sådana förhållanden, som reservaterna förutsett, skulle vid¬
låda en öfverenskommelse och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förty finna sig icke kunna fastställa densamma, de, som ingått den,
ju hafva sig öppet att träffa ny sådan med behörigt iakttagande
af de omständigheter, hvilka Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
angifvit såsom skäl för sin fastställelsevägran.
184
ÖREBRO LAN.
Emot §:n i fråga hafva komiterade således ingen annan anmärk¬
ning än den, som föranledes af hvad under nästföregående § är
anfördt rörande fiskerättsegare och fiskeberättigad, samt hemställa
förty,
att orden i första raden »de fiskeberättigade» utbytas mot or¬
det fiskerättsegarne.
%
§ 26.
På de grunder, som under § 24 äro angifna, hafva der om¬
nämnda reservanter föreslagit, att ifrågavarande § måtte erhålla
följande lydelse:
»Sådan öfverenskommelse för fiskes bedrifvande inom visst
område, hvilken afhandlas i § 24, skall bestämma:
a. de delar af året, under hvilka med hänsyn etc. (lika med
lagkomiténs förslag),
b. (lika med lagkomiténs förslag),
c. (lika med lagkomiténs förslag),
d. — särskildt med afseende på fiske efter lax dessutom _
— det mått, under hvilket mindre lax ej får fångas, samt de
tider, under hvilka denna fisk efter erfarenheten kan antagas gå
från lekplatserna till hafvet eller större sjöar; skolande under
dessa tider allt laxfiske i vattendraget inställas och de dertill
brukade redskap samt i vattendraget befintliga ålkistor och andra
fiskebyggnader vara tillslutna eller uppdragna på land.»
Detta reservanternas förslag har dock synts komiterade alltför
mycket bestämmande och ingripande uti den fria öfverenskommel-
sens rätt, i följd hvaraf komiterade icke kunnat biträda detsamma;
men då möjligheten af olika bestämmelser för olika fiskesätt bör
inrymmas i lagen, vilja komiterade, med jemväl fästadt afseende å
hvad under § 23 är anfördt, hemställa, att ifrågakomna § måtte,
hvad angår momentet d, gifvas denna lydelse:
— särskildt med afseende på fiske efter lax, laxöring eller
annorlunda benämnd fisk af laxslägtet — huruvida och på hvad
sätt fisk af laxslägtet under visst mått får fångas, huruvida med
afseende på de tider, då sådan fisk kan antagas gå från lekplat¬
serna till hafvet eller större sjöar, utsträckning af den i § 23
faststälda fridlysningstid skall bestämmas och huruvida till lax¬
fiske brukade redskap samt i vattendraget befintliga ålkistor och
andra fiskebyggnader under fridlysningstid skola vara tillslutna
eller upplagda på land.
ÖIIEBRO LÅN.
185
§ 27.
Då jemlikt ifrågavarande lagrum öfverenskommelse, som i § 24
omförmäles, gäller i fem år men, om ändring deri ej sökes, fortfar
att vara gällande i ytterligare fem år och så vidare, synes det
komiterade, att begäran om ändring i densamma borde, för att
vinna afseende, framställas vida tidigare än förslaget angifver, enär
ganska stor vigt ligger derpå, att de fiskerättsegare, hvilka af
öfverenskommelsen beröras, i tid få kännedom om vare sig den¬
sammas fortfarande bestånd eller deri önskad ändring. Tidpunkten
för ändringssökandet, sådan den är föreslagen, torde mången gång
och mångenstädes lägga hinder i vägen för en fiskerättsegare att
i afseende å sitt fiske vidtaga ändamålsenliga och mot öfverens¬
kommelsen ej stridande åtgärder, emedan befaras kan, och detta
ända till dagen innan densamma går till ända, att ändring i de¬
samma af annan fiskerättsegare begäres och att förty omförmälda
åtgärder, derest de under sådant förhållande vidtoges, skulle blifva
onyttiga.
I följd häraf och i öfrigt på skäl, som under § 24 äro an¬
förda, föreslå komiterade,
dels att mom. 2 gifves denna lydelse:
Anser fiskeristyrelsen eller någon fiskerättsegare ändring i
J O o o
öfverenskommelsen böra göras efter nämnda tid, anmäles sådant
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande senast ett år före utgången
af samma tid. Göres ej sådan anmälan, är den förut träffade
öfverenskommelsen fortfarande gällande, hvarje gång i ytterligare
fem år,
dels ock att det i mom. 3 förekommande ordet »fiskeberätti-
gade» utbytes mot ordet fiskerättsegare.
§ 28.
I enlighet med hvad förut yttrats hemställa komiterade,
att de i §:n förekommande orden »fiskeberättigades» och »fiske-
berättigade» utbytas mot orden fiskerättscgares och fiskerätts¬
egare.
§ 32.
Enär enligt förslaget till stadga för fiskeristyrelsen — —
— — — — — uppdrages åt denna styrelse att befordra
186
ÖREBRO LÅN.
fiskerinäringens utveckling och förkofran inom landet, torde det ej
vara lämpligt att låta andra myndigheter än sagda styrelse be¬
handla och afgöra sådana undantagsfrågor, som i förevarande §
omförmälas, hvadan komiterade vilja föreslå,
att de i §:n förekommande orden »eller Konungens Befallnings¬
hafvande» utgå.
§ 33.
För såvidt häri omförmälda tillsyningsman verkligen skola
kunna uträtta något i det syfte, som med deras tillsättande afses,
torde vara behöfligt att de erhålla lika skydd som de, hvilka äro
sätta att utföra offentliga uppdrag, och få komiterade förty samt i
likhet med hvad förut föreslagits hemställa,
att de i mom. 2 förekommande orden »de fiskeberättigade» ut¬
bytas mot ordet fiskerättsegarne,
samt att till §:n fogas ett mom. 3, så lydande:
Dessa tillsyningsman njute enahanda hägn och vitsord, som
enligt lag och särskilda författningar tillkomma dem, hvilka Kon¬
ungens, dess embetsmäns eller rättens ärenden gå.
§ 34.
Med hänvisning till hvad under § 24 är anfördt föreslås, att
det uti ifrågavarande § förekommande ordet »fiskeberättigades»
utbytes mot fiskerättsegares.
Kap. IV.
Om ansvar för öfverträdelse af denna stadga.
Kap. V.
Allmänna bestämmelser.
§ 51.
I afseende å denna § anse sig komiterade höra upplysa, att
densamma till innehållet är lika med § 44 i nu gällande fiskeri-
stadga endast med den skilnad, att deri medgifven tillåtelse för
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, i mån af tillgång och ådaga-
ÖREBRO LÅN.
187
lagdt behof, meddela utsyning å kronoskogar och allmänningar af
virke till fiskebåtar och kärl blifvit ur §:n i fråga utesluten, och
deremot komiterade ej hafva något att erinra.
Örebro i Maj 1884.
Hugo Waldenström.
P. M. Carlberg. Carl C:son Lindberg.
Herman Behm. Magnus Unger.
Reservation.
Af skäl, som här nedan i korthet angifvas, har jag icke kun¬
nat dela öfriga komiterades åsigter, i hvad angår:
§ 22 sista mom.
Det i denna § förekommande ovilkorliga förbud mot handel
med och forsling af hummer synes mig af omständigheterna opå-
kalladt och så mycket hellre böra ur lagen utgå, som det från
stadgandet derom medgifna undantag för hummer, förvaradt i luft¬
tätt kärl, är af beskaffenhet att göra förbudet allt för lätt att
kringgå; hemställande jag derföre, att detta mom. i öfverensstäm¬
melse med hvad i gällande jagtstadga om handel med och forsling
af villebråd under förbjuden tid finnes föreskrifvet, måtte erhålla
följande lydelse:
Den tid, då fiske af hummer förbjuden är, må sådan icke till
salu utbjudas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas, så
framt ej lagligen visas kan, att den blifvit fångad under tillåten
tid, eller på annat lofligt sätt förvärfvad.
§ 24.
Af skal, som så kallade lagkomiterade anfört, och då föga
sannolikt är, att någon väsentlig nytta och fördel skulle vinnas
genom fiskeristyrelsens ingripande för åstadkommande af överens¬
kommelser inom fiskeområden, der icke någon bland fiskerätts-
egarne hade så mycket intresse för fiskevården, att överenskom¬
melser på deras eget initiativ och på frivillighetens goda väg kunde
komma till stånd, torde vidare förändring af denna § icke böra
188
VESTMANLANDS LÅN.
ifrågasättas, än som föranledes af den välgrundade åsigten, att icke
tillfällig innehafvare utan endast egare af fiskerätt bör i fråga om
särskilda bestämmelser angående fiskets vård och lämpliga bedrif¬
vande hafva talan, hvadan det af landstingets komiterade i §:ns
början föreslagna tillägget af orden »fiskeristyrelsen eller» synes
böra med bibehållande af lagkomiterades förslag i förevarande hän¬
seende uteslutas, och såsom följd deraf äfven samma ord »fiskeri¬
styrelsen eller» utgå ur § 27 mom. 2, sådan den blifvit af lands¬
tingets komiterade föreslagen.
Örebro den 21 Maj 1884.
Magnus Ung er.
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvandei Vestmanlands län.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl.Maj:t genom nådig remiss den 3 Augusti 1883
anbefallt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, efter lands¬
tingets i länet hörande, afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af sär¬
skilda komiterade den 3 Mars samma år afgifvet underdånigt betän¬
kande med förslag till ny fiskeristadga med mera, får Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande härhos i underdånighet öfverlemna landstingets
underdåniga yttrande med de i detsamma åberopade handlingar,
dervid Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i öfrigt till alla delar
instämmande uti hvad landstinget anfört, dock beträffande nedan-
omförmälda §§ vill afgifva följande utlåtande:
§ 30.
I afseende på ersättning till ledamot i fiskerinämnd föreskrifves
i denna §, att sådan ersättning skall gäldas af den tappande parten,
der ej Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner skäl annorlunda
förordna. I sistnämnda fall torde närmare böra bestämmas af
hvilken och af hvilka medel denna ersättning bör utgå. Länens
hushållningssällskap, inom hvilkas verksamhetsområde fiskerinä¬
ringens befrämjande otvifvelaktigt intager en framstående plats,
torde böra bekosta medel för ifrågavarande ändamål eller ock
länens landsting, särdeles om statsmedel, såsom de hvilka genom
nu gällande bränvinslagstiftning tillfalla länens hushållningssällskap,
skulle af en eller annan anledning ej få af hushållningssällskapen
vidare disponeras.
VESTMANLANDS LÅN.
189
§ 33.
Beträffande tillsyningsman anser Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, att dessa alltid böra, låt vara efter af fiskeberättigade vid
sammanträde afgifvet förslag, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förordnas.
Då det ofta nog, efter hvad erfarenheten visat, torde möta
svårighet att erhålla personer, lämpliga och villiga att detta upp¬
drag utan någon slags ersättning sig åtaga, särdeles som detsamma,
oafsedt det obehag, som är dermed förenadt, i många fall genom
längre eller kortare resor och tidspillan orsakar kostnader, anser
Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande, att dessa tillsyningsman böra
erhålla någon godtgörelse för denna sin befattning. Hushållnings¬
sällskapet här i länet har lemnat anslag för ifrågavarande ändamål,
och har godtgörelse utgått till samtliga tillsyningsmännen inom
länets tretton fiskeridistrikt med olika belopp allt efter distriktens
storlek och tillsynens vidsträckthet, mellan femtio och etthundra¬
femtio kronor. På grund häraf hemställer Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande, huruvida icke länens hushållningssällskap eller ock
landstingen må kunna genom lag åläggas anslå medel för ifråga¬
varande ändamål, kanske dock begränsadt till ett visst belopp och
efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes bepröfvande.
Att dessa tillsyningsman äro likstälda i alla hänseenden med
andra af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnade polismän
torde väl ligga i sakens natur, men bör kanske dock lämpligen
föreskrift derom i denna § inflyta.
§ 46.
Då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på sätt här förut an¬
förts, hemställt, att länens hushållningssällskap eller landstingen
måtte varda ålagdt att anslå medel till ersättning åt ledamot i
fiskerinämnd och till tillsyningsman, torde ock hushållningssäll¬
skapen eller landstingen erhålla en tredjedel af ådömdt bötesbe¬
lopp, så att detsamma tillfaller vederbörande hushållningssällskap
eller landsting med en tredjedel och åklagaren med två tredje¬
delar.
Underdånigst
FREDRIK HEDERSTIERNA.
C. E. Stålhös.
Yesterås slott i Landskansli^ den 27 December 1884.
190
VESTMANLANDS LÅN.
2) Vestmarilands läns landsting.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t medelst nådig remiss af den 3 Au¬
gusti 1883 genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet infordrat
Vestmanlands läns landstings underdåniga yttrande öfver det af
särskilda komiterade afgifna underdåniga betänkande med förslag
till ny fiskeristadga med mera, så får landstinget, som vid såväl
1883 som 1884 års sammanträden förehaft frågan till behandling,
i underdånighet afgifva nedanstående yttrande; varande de här
nedan förbigångna §§ i författningsförslaget af landstinget lemnade
utan anmärkning.
Beträffande motiverna för landstingets från förslaget skiljaktiga
åsigter får landstinget i underdånighet hänvisa till dels dess vid
ärendets behandling förda, härhos bifogade protokoll, dels ock ett
utaf landstingets komiterade för frågans behandling afgifvet och
' likaledes bifogadt, särskildt tryckt utlåtande.
Kap. I.
§§ 1-4.
Landstinget anser önskligt, att bestämmelserna om fiskerätt
måtte sammanföras på ett ställe och ej, på sätt i förslaget skett,
fördelas på flera ställen, såsom uti kap. 1 och 2 samt kap. 4 §§
48 och 50, äfvensom lämpligast, att dessa bestämmelser, såsom
behandlande eganderätten, måtte skiljas från fiskeristadgan och
öfverflyttas till allmänna lagen.
§ 5-
Efter ordet »strandeganderätten» torde såsom ett förtydligande
inskjutas orden: beräknade såsom i § 2 säges.
Kap. II.
§ 10.
Hvad angår den uti ifrågavarande § omförmälda rättighet till
fiske invid härads-, sockne- eller byallmänningar, får landstinget
VE8TMANLANDS LÅN.
191
uttala såsom ett önskningsmål, det vederbörande Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande måtte berättigas vid ordnandet af fisket inom
länet eller delar deraf att efter förekommande omständigheter gå
i författning om allmänningsfiskets utarrenderande under längre tid
till den högstbjudande.
Kap. in.
§ 13.
Beträffande härvid först mom. 1 har landstinget ansett, att dels
det i meningen »efter hittills gällande föreskrift» förekommande
ordet »hittills» borde utgå, dels ock att ordet »nödiga» i meningen
»med nödiga bottenluckor» borde utbytas emot ordet »tjenliga».
Hvad härefter angår mom. 2 i samma §, så får landstinget,
som anser önskligt, att lagrummet erhåller sådan lydelse, att ej
betydlig skada och förlust kommer att tillskyndas de vid vatten¬
drag af ifrågavarande beskaffenhet belägna äldre verk och inrätt¬
ningar, samt i anseende till det obestämda uti uttrycket »smärre
vattendrag», hemställa, att mom. till förtydligande deraf måtte om¬
redigeras till följande lydelse:
Har eljest strandegare — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — tider på året.
I vattendrag, der något angeläget verk drifves, som i torka har
allt vattnet af nöden till sin drift, vare vid slik händelse tillåtet
att igenstänga fiskeleden hel och hållen; dock att tjenlig öppning
bör beredas för fiskens upp- och nedgång åtminstone höst och vår.
§ 15.
I ändamål att gifva denna § en allmännare och vidsträcktare
omfattning får landstinget för densamma föreslå följande något
förändrade lydelse:
Ej må man i vatten utkasta eller utsläppa något, som genom
uppgrundning eller dämning eller sina för fisk skadliga egenskaper
i annans fiskevatten förorsakar skada, eller lägga dylikt så nära
intill stranden, att det nedsköljes af vattenflöden. Ej heller etc.
(lika med underdåniga betänkandet).
§ 17.
Landstinget hemställer, att mom. 2 måtte komma att lyda som
följer:
192
VESTMANLANDS LÅN.
Fiske medelst harkning, puttning, stångning, pulsning eller
ljusning samt med mjärdar af annat ämne än garn vare ock för¬
bjudet.
§ 18.
Såsom en följd af den föreslagna ändringen i nästföregående §
torde mom. 2 i denna § böra utgå.
§ 22.
Såsom tillägg till denna § får landstinget föreslå, att förbud
måtte inläggas mot fiske efter kräftor för tiden från och med den
15 Mars till och med den 15 Augusti, så att §:n erhåller den af
landstingets komiterade derför formulerade- lydelse.
§ 23.
Landstinget anser, att till denna § bör, på sätt dess komiterade
föreslagit, fogas orden: ej heller laxöring och forell, som i längd
understiger tjugoen centimeter.
§ 24.
Denna § har af landstinget ansetts böra erhålla följande
lydelse:
Anser fiskeristyrelsen eller den, som till fiske är berättigad i
sötvatten, i hvilket med dess tillflöden och aflopp fiskerätt till¬
kommer flera, att för fiskets vård och lämpliga bedrifvande er¬
fordras särskild öfverenskommelse mellan de fiskeberättigade, an-
mäle sådant hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande etc. (till mo¬
mentets slut).
Konungens Befallningshafvande ege ock att väcka förslag till
öfverenskommelse mellan de fiskeberättigade om fiskets lämpliga
bedrifvande.
§ 26.
Landstinget hemställer, att mom. d. måtte komma att lyda, som
följer:
d. — särskildt med afseende på fiske efter lax dessutom — huru¬
vida lax, laxöring eller forell må under de i § 23 bestämda mått
fångas, huruvida under de tider etc.
§ 27.
På det att bestämmelsen måtte i likhet med hvad som före¬
slagits beträffande § 24 härstädes inrymmas i fråga om fiskeri-
I
VESTMANLANDS LÅN.
193
styrelsens och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes initiativrätt, före¬
slås för § 27 följande lydelse:
Öfverenskommelse — — — — — — — — — —
bestämmes.
Anser fiskeristyrelsen eller fiskeberättigad, att ändring i öfver-
enskommelsen bör göras efter nämnda tid, anmäle han sådant hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före utgången af samma tid.
Göres ej sådan anmälan, är den förut träffade öfverenskommelsen
fortfarande gällande, hvarje gång i ytterligare fem år.
Inkommer — — — — — — — — — — — —
träda i kraft.
Kongl. Maj:ts Befalllningshafvande må ock ega att på eget
initiativ låta kalla de fiskeberättigade för att besluta om ändring
i sådan öfverenskommelse.
§ 30.
I afseende å denna § vill landstinget allenast erinra derom,
att i anledning af sista punkten torde blifva nödigt, det veder¬
börande hushållningssällskap ställa till Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvandes förfogande erforderliga medel för att dermed ersätta
ledamöterna i fiskerinämnden.
§ 33.
Landstinget får beträffande denna § hemställa, dels att till-
syningsmännen måtte utses af vederbörande hushållningssällskap
och anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för att med
fullmakt förses, dels ock att de skulle njuta samma hägn och vits¬
ord, som enligt lag och särskilda förordningar tillkomma dem,
Indika Konungens, dess embetsmäns och rättens ärenden gå; i öfver¬
ensstämmelse hvarmed landstinget för dess del godkänt §:ns lydelse,
sådan densamma af landstingets komiterade föreslagits.
Kap. IV.
§ 39.
För denna § får landstinget föreslå följande förändrade
lydelse:
Hvar, som till idkande af fiske eller åstadkommande af skada
derå utlägger och affyrar under vattenytan minor, patroner eller
annan redskap, laddade med dynamit, krut eller annat spräng-
Utlåtande öfver förslag t. ny Fiskeristadga. 13
194
VESTMANLANDS LÅN.
ämne, eller utlägger giftiga ämnen, som kunna döda eller döfva
fisken, böte från och med sjuttiofem till och med trehundra kronor.
Öfverträder någon eljest — — — — — — — — —
_ _ _ _ _ — — — — — — — ock förverkad.
§ 43.
I öfverensstämmelse med dess komiterades förslag anser lands¬
tinget, att här bör inskjutas enahanda straffpåföljd för kräftfångst
under förbjuden tid, som för hummer och ostron.
§ 44.
Likaledes anser landstinget här böra inskjutas straffpåföljd för
försäljning af laxöring och forell under tjugoen centimeters längd.
§ 46.
De bötesandelar, som i denna § föreslagits skola tillfalla
kronan, torde enligt landstingets åsigt i stället böra tillfalla veder¬
börande läns hushållningssällskap.
Emot återstående §§ äfvensom slutligen förslagen till dels
stadga för fiskeristyrelsen, dels instruktion för statens fiskeritjenste-
män har landstinget för dess del icke haft någon anmärkning.
Vester ås den 5 November 1884.
Underdånigst
På landstingets vägnar.
PATRIK REUTERSWÄRD.
Ordförande.
Birger Schenström.
Utdrag af protokollet, hållet hos Vestmanlands
läns lagtima landsting i Vesterås den 29 Sep¬
tember 1884.
§ 8.
S. D. Sedan sistlidna års landsting, hvars yttrande genom
nådig remiss af den 3 Augusti 1883 infordrats öfver ett af sär¬
VESTMANLANDS LÄN.
195
skilda komiterade uppgjordt förslag till ny fiskeristadga, dels till
innevarande års ordinarie landsting uppskjutit ärendet, dels ock
tillsatt en komité af tre personer med uppdrag att granska för¬
slaget och till landstinget afgifva betänkande, så hade sistnämnda
komité inkommit med särskilt tryckt utlåtande, som i god tid
före tingets början varit till samtliga dess ledamöter utdeladt och
nu i enlighet med föredragningslistan till behandling företogs, der¬
vid sjelfva lagförslaget sålunda granskades, att hvarje § särskildt
upplästes äfvensom i sammanhang härmed hvad landstingets komi¬
terade vid hvarje § anfört, och tillkännagafs, att de §§, vid hvilka
någon erinran icke gjordes, skulle anses lemnade utan anmärkning.
Kap. 1 §§ 1—4 lemnades utan annan anmärkning, än att lands¬
tinget i öfverensstämmelse med hvad dess komiterade föreslagit,
beslöt, utan att föreslå några redaktionsförändringar, att uttala
önskvärdheten deraf, att bestämmelserna om fiskerätt måtte sam¬
manföras på ett ställe och ej, på sätt i förslaget skett, fördelas på
flera ställen, såsom uti kap. 1 och 2 samt kap. 5 §§ 48 och 50,
äfvensom lämpligast att dessa bestämmelser, såsom behandlande
eganderätten, måtte skiljas från fiskeristadgan och öfverflyttas till
allmänna lagen.
§ 5. Landstingskomiterade hade föreslagit att efter ordet
»strandeganderätten» borde såsom ett förtydligande inskjutas orden
»beräknad, såsom i § 2 sägs», hvilket förslag af landstinget god¬
kändes.
Kap. 2 §§ 6—9 lemnades utan anmärkning.
§ 10. Hvad anginge den uti ifrågavarande § omförmälda
rättighet till fiske invid härads-, sockne- eller byallmänningar, be¬
slöt landstinget, i enlighet med komiterades hemställan, att uttala
såsom ett önskningsmål, det Kongl. Maj:ts vederbörande Befall¬
ningshafvande måtte berättigas vid ordnandet af fisket inom länet
eller delar deraf att efter förekommande omständigheter söka gå i
författning om allmänningsfiskets utarrenderande under längre tid
till den högstbjudande;
Kap. 3 §§ 11 och 12 lemnades utan anmärkning.
§ 13. Vid granskning af denna § hade landstingets komite¬
rade hemställt, dels i afseende å mom. 1 att det i meningen »efter
hittills gällande föreskrift» förekommande ordet »hittills» måtte
utgå, samt att ordet »nödiga» i meningen »med nödiga botten¬
luckor» utbyttes emot ordet »tjenliga», samt dels beträffande mom. 2
af samma § att i anseende till det obestämda uti uttrycket »smärre
196
VESTMANLANDS LÅN.
vattendrag», mom. måtte till förtydligande deraf omredigeras till
följande lydelse:
Har eljest strandegare — — — — —■ — — — —
tider på året. I vattendrag, der något angeläget verk drifves, som
i torka har allt vattnet af nöden till sin drift, vare vid slik hän¬
delse tillåtet att igenstänga fiskeleden hel och hållen, dock att tjenlig
öppning bör beredas för fiskens upp- och nedgång åtminstone höst
och vår.
Under den öfverläggning, som i anledning af den föredragna
§:n uppstod, yrkade Herr O. Schenström bifall till komiterades för¬
slag, hvaremot Herr Bosaeus hemställde, att landstinget skulle
allenast i allmänna ordalag uttala önskvärdheten deraf, att §:n er-
hölle en sådan lydelse, att ej betydlig skada och förlust komme
att tillskyndas de äldre verk och inrättningar, som vid vattendrag
af ifrågararande beskaffenhet vore belägna.
Efter framstälda propositioner godkände landstinget hvad dess
komiterade rörande denna § hemställt, dock skulle i motiveringen
härför framhållas hvad herr Bosaeus här ofvan uttalat.
§ 14 lemnades utan anmärkning.
§ 15. I ändamål att gifva denna § en allmännare och vid¬
sträcktare omfattning hade landstingets komiterade föreslagit föl¬
jande förändrade lydelse: »Ej må man i vatten utkasta eller ut¬
släppa något, som genom uppgrundning eller dämning eller sina
för fiske skadliga egenskaper i annans fiskevatten förorsakar skada,
eller lägga dylikt så nära intill stranden, att det nedsköljes af
vattenflöden. Ej heller etc.» (lika med underdåniga betänkandet).
Hvad landstingets komiterade vid denna § hemställt godkändes.
§ 16 lemnades utan anmärkning.
§ 17. Landstingskomiterade hade föreslagit, att mom. 2 måtte
komma att lyda som följer:
»Fiske medelst harkning, puttning, stångning, pulsning eller lju¬
sning samt med mjärdar af annat ämne än garn vare ock förbjudet.»
Vid föredragning af denna § yrkade herr Casparsson, då det
föreslagna tillägget icke kunde anses behöfligt, bifall till §:ns lydelse
oförändrad enligt det underdåniga betänkandet; hvaremot herr
O. Schenström yrkade, att landstinget skulle uttala sig enligt komi¬
terades förslag, hvilken sistnämnda hemställan efter framstälda
propositioner blef landstingets beslut.
§ 18. Såsom en följd af ändringen i föregående § ansågs
mom. 2 i denna § böra utgå.
VESTMANLANDS LÅN.
197
§§ 19—21 lemnades utan anmärkning.
§ 22. Såsom tillägg till denna § hade landstingskomiterade
hemställt, att förbud måtte inläggas mot fiske efter kräftor för
tiden från och med den 15 Mars till och med den 15 Augusti.
Under behandlingen häraf yrkade herr Casparsson afslag å
komiterades hemställan, hvilken åter förordades af herrar Nord¬
ström och O. Schenström, hvilka framhöllo vigten deraf, att tiden
för förbud mot kräftfiske sattes lika för hela riket; landstinget god¬
kände dess komiterades förslag.
§ 23. I öfverensstämmelse med landstingskomiterades hem¬
ställan beslöt landstinget, att till denna § måtte fogas orden: ej
heller laxöring och forell, som i längd understiger tjugoen centi¬
meter.
§ 24 hade af landstingskomiterade ansetts böra erhålla följande
lydelse:
»Anser fiskeristyrelsen eller den, som till fiske är berättigad i
sötvatten, i hvilket med dess tillflöden och aflopp fiskerätt till¬
kommer flera, att för fiskets vård och lämpliga bedrifvande erfor¬
dras särskild öfverenskommelse mellan de fiskeberättigade, anmäle
sådant hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande» etc. (till momen¬
tets slut).
»Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege ock att väcka förslag
till öfverenskommelse mellan de fiskeberättigade om fiskets lämp¬
liga bedrifvande.»
Detta förslag godkändes af landstinget.
§ 25 lemnades utan anmärkning.
§ 26. Likaledes godkände landstinget dess komiterades för¬
slag, att mom. d. skulle komma att lyda, som följer: särskild! med
afseende på fiske efter lax dessutom — huruvida lax, laxöring eller
forell må under de i § 23 bestämda mått fångas, huruvida under
de tider etc.
§ 27. På det att bestämmelsen måtte i likhet med hvad som
föreslagits beträffande § 24 härstädes inrymmas i fråga om fiskeri-
styrelsens och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes initiativrätt, hade
landstingskomiterade föreslagit följande lydelse för § 27:
»Öfverenskommelse — — — — — — — bestämmes».
»Anser fiskeristyrelsen eller fiskeberättigad, att ändring i
öfverenskommelsen bör göras efter nämnda tid, anmäle hart sådant
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före utgången af samma
tid. Göres ej sådan anmälan, är den förut träffade öfverenskom-
melseiL fortfarande gällande, hvarje gång i ytterligare fem år.»
198
VESTMANLANDS LÄN.
»Inkommer — — — — — — — — träda i kraft.»
»Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må ock ega att på eget
initiativ låta kalla de fiskeberättigade för att besluta om ändring i
sådan öfverenskommelse.»
Jemväl denna åsigt godkändes af landstinget.
§§ 28 och 29 lemnades utan anmärkning.
§ 30 lemnades likaledes utan anmärkning; dock skulle i en¬
lighet med komiterades förslag erinras derom, att i anledning af
sista punkten i denna § torde blifva nödigt, det vederbörande hus¬
hållningssällskap stälde till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes för¬
fogande erforderliga medel för att dermed ersätta ledamöterna i
fiskerinämnden.
§§ 31 och 32 lemnades utan anmärkning.
§ 33. I afseende härå hade landstingskomiterade hemställt,
dels att tillsyningsmännen skulle utses af hushållningssällskapet
inom länet och anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för
att med fullmagt förses, dels ock att de skulle njuta samma hägn
och vitsord, som enligt lag och särskilda författningar, tillkomme
dem, hvilka Konungens, dess embetsmäns och rättens ärenden
gå. Landstinget godkände för sin del §:ns lydelse, sådan den¬
samma af dess komiterade föreslagits.
§ 34 lemnades utan anmärkning.
Kap. 4 §§ 35—38 lemnades utan anmärkning.
§ 39. Vidkommande denna § hade landstingets komiterade
hemställt om den förändring, att för fiske medelst giftiga ämnen,
afsedda att döda eller döfva fisken, straffpåföljden måtte sättas lika
som i mom. 1, eller från och med sjutiofem kronor till och med tre¬
hundra kronor.
Under öfverläggningen af denna § yrkade herr Casparsson af-
slag å sistnämnda framställning och bifall till lydelsen i det under¬
dåniga betänkandet, deruti straffet vore böter, högst trehundra
kronor, anseende talaren det senare bättre tillgodose ifrågavarande
ändamål.
Komiterades förslag åter förordades af herr O. Sehenström,
hvarjemte herr Nordström hemstälde, att i stället för orden »afsedda
att döda eller döfva fisken» måtte insättas »som kunna döda eller
döfva fisken».
Vid framställda propositioner beslöt landstinget i öfverens¬
stämmelse med hvad dess komiterade hemställt, dock med den af
herr Nordström deri föreslagna, här ofvan omförmälda ändring.
§§ 40—42 lemnades utan anmärkning.
VE8TMANLANDS LÅN.
199
§ 43. I öfverensstämmelse med dess komiterades förslag an¬
såg landstinget, att här borde inskjutas enahanda straffpåföljd för
kräftfångst under förbjuden tid, som för hummer och ostron.
§ 44. Likaledes ansågs af landstinget här böra inskjutas straff¬
påföljd för försäljning af laxöring och forell under tjugoen centi¬
meters längd.
§ 45 lemnades utan anmärkning.
§ 46. Landstingskomiterade hade hemställt, att de bötesandelar,
som i denna § föreslagits skola tillfalla kronan, i stället matte till¬
falla vederbörande läns hushållningssällskap.
Jemväl detta förslag godkändes af landstinget.
§§ 47 och 48 lemnades utan anmärkning.
Likaledes förekom ingen anmärkning mot förslagen till dels
stadga för fiskeristyrelsen dels instruktion för statens fiskeri-
tjenstemän.
Sedan det underdåniga betänkandet med förslag till ny fiskeri-
stadga med mera sålunda blifvit genomgånget och granskadt, beslöt
landstinget afgifva underdånigt yttrande deröfver i öfverensstäm¬
melse med hvad i protokollet här ofvan förekommer; och skulle
uppå hemställan af herr O. Schenström dervid fogas och insändas
landstingets komiterades utlåtande i frågan. År och dag som ofvan.
In fidem
Birger Schenström.
Särskilda komiterades utlåtande.
Sedan Kongl. Maj:t genom Dess Befallningshafvande i länet
infordrat landstingets underdåniga yttrande öfver det af särskilda
komiterade afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny fiskeri-
stadga, 8 am t sist hållna landsting i anledning deraf beslutat dels att
uppskjuta ärendet till 1884 års landsting och dels att tillsätta en
komité med uppdrag att till landstinget i frågan afgifva utlåtande,
som skulle genom komiterades försorg till trycket befordras så
tidigt, att landstingets samtliga ledamöter i god tid före inne¬
varande års landsting hvardera deraf erhölle ett 'exemplar, hafva
undertecknade vid företagen granskning af ifrågavarande förslag
till fiskeristadga ansett sig böra afgifva följande yttrande, hvarför-
200
VESTMANLANDS LÅN.
innan torde böra meddelas, att jemte undertecknade Schenström
och Olsson suppleanten v. Unge deltagit i komiténs arbeten i
stället för godsegaren Per Ersson, som dertill varit förhindrad.
Beträffande kap. 1 uti den föreslagna fiskeristadgan hafva
komiterade icke ansett sig böra föreslå några synnerliga förän¬
dringar eller tillägg, enär detta kap., som handlar om rättighet till
saltsjöfiske, ej direkt berör detta län, der icke något sådant fiske
bedrifves, hvarförutan nödig erfarenhet rörande detta fiske i all¬
mänhet icke torde vara att påräkna inom landstinget för ett rätt
bedömande, huruvida någon ändring derutinnan vore oneklig; dock
hafva komiterade ansett det lämpligare, att, såsom uti 1852 års
fiskeri8tadga eger rum, bestämmelserna om fiskerätt sammanfördes
på ett ställe, än att, såsom i förslaget skett, fördela stadgandena
härom på flera ställen såsom dels uti kap. 1 och 2, dels uti kap. 5
§§ 48 och 50.
Dessutom torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida ej dessa
bestämmelser, såsom behandlande eganderätten, borde skiljas från
fiskeristadgan och öfverflyttas till allmänna lagen, såsom också lär
vara iakttaget i Danmark och Norge.
Vidkommande § 5 mom. 2 hafva komiterade ansett, att efter
ordet »8trandeganderätten» borde såsom ett förtydligande inskjutas
orden »beräknad såsom i § 2 sägs».
§ 7 uti kap. 2 är i så måtto ofullständig, att ingen bestäm¬
melse der förefinnes, huru långt strandeganderätten sträcker sig
uti större insjöar. Kap. 12 § 4 i Jordabalken, som här skulle
ega tillämpning, lemnar ej heller säker ledning i detta afseende,
hvarför det kan ifrågasättas, huruvida icke nämnda § i Jorda¬
balken borde förtydligas eller omredigeras, hvarefter § 7 kunde
ur den föreslagna fiskeristadgan utgå.
Uti § 10 föreskrifves, att alla de, som hafva rättighet till
härads-, sockne- eller byallmänningar, skulle der ega lof att fiska.
Erfarenheten har emellertid visat, att fisket uti dylika fiskevatten
gemenligen så bedrifves, att fisk nästan helt och hållet utrotas,
hvarför det kan ifrågasättas, huruvida icke Kongl. Maj:ts vederbörande
Befallningshafvande vid ordnandet af fisket inom länen eller delar
deraf borde vara berättigade att efter förekommande omständig¬
heter söka gå i författning om allmänningsfiskets utarrenderande
under längre tid till den högstbjudande. Blefve arrendetiden ej
alltför kort, kunde grundad anledning förefinnas till det antagandet,
att arrendator funne med sin fördel förenadt att väl vårda fisket
för att deraf hafva påräknad afkastning. Der enskilda fiskebe-
VESTMANLANDS LÅN.
201
rättigade äfven hade del i sådant fiskevatten, kunde Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande öfverenskomma med dessa, att fiskerätten blefve
gemensamt utarrenderad till de fiskeherättigades fördel. All den
inkomst, som belöpte sig på det till allmänningen hörande fiske¬
vatten, kunde lämpligen användas på enahanda sätt, som den af¬
kastning, allmänningen i öfrigt lemnar.
Uti § 13 mom. 1 hafva komiterade ansett, att det i meningen
»efter hittills gällande föreskrift» förekommande ordet »hittills» borde
utgå, samt att ordet »nödiga» i meningen »med nödiga botten¬
luckor» utbytes mot ordet »tjenliga».
Beträffande mom. 2 af samma § hafva komiterade förmenat,
att uttrycket »smärre vattendrag» kunde föranleda till en sådan
tydning, att betydlig skada och förlust förorsakades de verk och
industriella anläggningar, som vid sådana vattendrag vore be¬
lägna. Egentligen äro väl de flesta i detta län befintliga åar och
strömmar att hänföra till »smärre vattendrag», och, förblefve ifråga¬
varande mom. oförändradt, kunde åtskilliga trakasserier till följd
af det obestämda uti uttrycket förekomma och betydligt större
skada och förlust förorsakas de jernverksegare samt egare och
innehafvare af qvarnar och andra industriella inrättningar vid dylika
vattendrag, än det men, som kunde tillfogas fisket, isynnerhet som
den jemna vattentillgången i våra åar, som förut förefans, ej längre
är att påräkna, utan blifva i stället vår- och höstfloderna år från
år allt våldsammare, men på samma gång af allt kortare varak¬
tighet, beroende af skogarnes uthuggning och torrläggningen af
kärr och mossar med mera dylikt; hvarför komiterade ansett mom.
böra omredigeras såsom här nedan synes.
§ 15 innehåller stadganden mot fiskevattens förorenande genom
sågspån, gasvatten, olja eller annat affallsämne. Komiterade anse
detta förbud böra erhålla en allmännare eller vidsträcktare omfatt¬
ning, och hemställa derför, huruvida icke §:n borde erhålla den
lydelse, här nedan föreslås.
Uti § 17 mom. 2 förekommer förbud mot s. k. harkning, puff¬
ning eller stångning såsom för fisket synnerligen skadligt. Dit anse
komiterade pulsning och ljusning böra under alla förhållanden
hänföras, enär detta fiskesätt icke allenast förstör fiskynglet utan
äfven dervid en myckenhet fisk onödigtvis dödas eller skadas,
hvarjemte i synnerhet ljustringen måste anses i hög grad omensk¬
lig. Fördenskull hafva komiterade velat gifva mom. en annan
lydelse och dervid tillika föreslagit, att fiske med mjärdar af annat
202
VESTMANLANDS LÄN.
ämne än garn ock må förbjudas. Till följd af den föreslagna
ändringen af nyssnämnda § föreslås, att mom. 2 i § 18 måtte utgå.
Uti åtskilliga län är visserligen på grund af särskild öfver¬
enskommelse kräftfångst under viss tid af året förbjuden, men
komiterade hafva ansett, att ett för hela landet gällande förbud
lämpligen borde i fiskeristadgan ingå, och hafva derför föreslagit ett
tillägg i detta syfte till § 22.
Uti § 23 stadgas förbud mot fångst eller försäljning af lax, som
i längd understiger fyratiofem centimeter. Komiterade hafva trott, att
äfven laxöring och forell borde inbegripas under detta stadgande
och föreslå derför, att sistnämnda fisksorter icke få fångas, till
salu utbjudas eller köpas, derest de icke hålla minst tjugoen centi¬
meter i längd.
§ 27 medgifver innehafvare af fiske i sötvatten, i hvilket med
dess tillflöden och aflopp fiskerätt tillkommer flera, att, der för
fiskets vård och lämpliga bedrifvande särskild öfverenskommelse
erfordras, sådant anmäla hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
länet. Der sådant initiativ icke af fiskeberättigade tages, anse
komiterade, att såväl fiskeristyrelsen som Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande böra hvar för sig ega initiativrätt, der sådant kan anses
erforderligt för fiskets vård och förkofran inom större eller mindre
områden, helst, derest fiskeristyrelsen eller Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande icke medgåfves sådan initiativrätt, farajvore, att inga
specialstadgar angående fiskets vård och rationela bedrifvande, ehuru
behöfliga, komme till stånd. Komiterade hafva fördenskull, såsom
synes, velat gifva § 24 mom. 1 något förändrad lydelse, öfvertygade
om att detta skulle lända fiskerinäringen till synnerligt gagn.
Såsom följd häraf hafva komiterade också uti det fall, som i § 27
omförmäles, velat tillerkänna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
initiativrätt. Till § 26 mom. d. hafva komiterade föreslagit ett af
ändringen i § 23 betingadt tillägg. Ändringen uti § 27 mom. 2 är
motiverad genom det föreslagna tillägget till § 24 mom. 1.
§ 30 stadgar, att ledamot af fiskerinämnd är berättigad att
erhålla ersättning för sitt besvär och att sådan ersättning skall
gäldas af den tappande parten, der ej Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande finner skäl annorlunda förordna.
Derest sista punkten af nämnda § bibehålies, torde vara nödigt,
att vederbörande hushållningssällskap ställa till Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande erforderliga medel för att dermed ersätta leda¬
möterna i fiskerinämnden.
VESTMANLANDS LÅN.
203
§ 33 innehåller bestämmelser om erforderliga antal tillsynings¬
man, deras tillsättande och tjensteåliggande. Det underdåniga för¬
slaget bestämmer, att sådana tillsyningsman må, der de fiske-
berättigade icke åt sig sjelfva förbehållit eller åt Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande öfverlenmat deras tillsättande, på kommunal¬
stämma utses. Komiterade anse dock, att, enär det ligger stor
vigt uppå att kunniga och för detta uppdrag lämpliga personer
utses, hushållningssällskapen borde ega att utse tillsyningsmännen,
hvarefter de borde hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmälas
för att med fullmakt af nämnda myndighet förses.
Emedan det vore nödigt, att dessa tillsyningsman åtnjöte ena¬
handa hägn och vitsord, som tillkomma dem, hvilka Konungens,
dess embetsmäns eller rättens ärenden gå, hafva komiterade ansett
sig böra till §:n föreslå ett nytt mom.
§ 39 mom. 2 stadgar böter, högst trehundra kronor, för den som
bedrifver fiske medelst giftiga ämnen, afsedda att döda eller döfva
fisken. Då ett sådant fiskesätt är i hög grad skadligt för isynner¬
het den yngre fisken, hafva komiterade ansett denna förseelse böra
vara belagd med samma bötespåföljd, som mom. 1 stadgar, hvarför
ock komiterade föreslagit, att mom. 1 får den lydelse, som här nedan
sägs, och att mom. 2 utgår.
Uti §§ 43 och 44 hafva inskjutits bötespåföljd för kräftfångst
under förbjuden tid och försäljning af laxöring och forell under
tjuguen centimeters längd, hvilka tillägg äro betingade af de före¬
slagna förändringame af §§ 22 och 23.
Böter, som ådömas efter denna stadga eller efter de över¬
enskommelser, som i § 25 omtalas, äro föreslagna att fördelas
sålunda, att en tredjedel tillfaller kronan och två tredjedelar åkla¬
garen. Enär enligt komiterades mening hushållningssällskapen
borde bidraga till fiskeritillsyningsmännens aflöning samt bestrida
kostnaden för fiskerinämndens sammanträden med mera, torde det
vara billigt, att vederbörande hushållningssällskap äfven finge upp¬
bära de bötesandelar, som äro föreslagna att tillfalla kronan.
Sedan komiterade sålunda genomgått och granskat det under¬
dåniga förslaget till ny fiskeristadga samt påpekat de ändringar
och tillägg, som synts komiterade erforderliga, innan förslaget
underställes riksdagens och Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse,
följer här stadgan i sin helhet. Vid de §§, der komiterade före¬
slagit någon ändring eller tillägg, är komiterades förslag under
hvarje sålunda ändrad § angifvet.
204
VESTMANLANDS LÅN.
I fråga om förslaget till stadga för fiskeristyrelsen och till in¬
struktion för statens fiskeritjenstemän har ingen anmärkning varit
att framställa.
Förslag
till
flskeristadga.
Kap. I.
Om rättighet till saltsjöfiske.
§ 5.
Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafs¬
bandet vare ingen svensk man betaget att nyttja.
I de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandeganderätten,
beräknad såsom i § 2 sägs, ej sträcker sig och der ej heller eljest
enskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må hvarje
svensk man fritt fiska.
Kap. III.
Om hushållning med fiskevatten.
§ 13.
Eger någon särskild rättighet för vattenverk eller fiske att
stänga vatten annorledes, än här ofvan är sagdt, njute den rättighet
till godo; dock att i ty fall antingen alla dammar skola efter gäl¬
lande föreskrift vara försedda med tjenliga bottenluckor för den
upp- och nedgående fisken, eller ock sådana åtgärder vidtagas, som
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter fiskeristyrelsens hörande
funnit bereda fisken fri upp- och nedgång.
Har eljest strandegare af nöden att öfverbygga fiskeled, som,
efter ty ofvan är stadgadt, bör lemnas fri från fast fiskebragd, vare
det ej tillåtet med mindre byggnaden inrättas så, att fiskens upp-
och nedgång obehindradt kan ega rum alla tider på året. I vatten¬
drag, der något angeläget verk drifves, som i torka har allt vattnet
VESTMANLANDS LÅN.
205
af nöden till sin drift, vare vid slik händelse tillåtet att igenstänga
fiskeleden hel och hållen, dock att tjenlig öppning bör beredas för
fiskens upp- och nedgång åtminstone höst och vår.
§ 15.
Ej må man i vatten utkasta eller utsläppa något, som genom
uppgrundning eller dämning eller sina för fisk skadliga egenskaper
i annans fiskevatten förorsakar skada, eller lägga dylikt så nära
intill stranden, att det nedsköljes af vattenflöden. Ej heller må
man å ställen, som för notdrägt nyttjas, från fartyg eller eljest ut¬
kasta sten, ballast, stenkolsaska eller andra ämnen till skada för
notvarpen.
Vid sillfiske må ej i notvarp qvarlemnas död fisk till större
mängd.
j_17-_
Fiske må ej idkas medelst utläggande eller affyrande under
vattenytan af minor, patroner eller andra redskap, laddade med
dynamit, krut eller annat sprängämne, eller medelst giftiga ämnen
afsedda att döda eller döfva fisken.
Fiske medelst harkning, puttning, stångning, pulsning eller
ljustring samt med mjärdar af annat ämne än garn vare ock för¬
bjudet.
§ 18.
Under pågående fisklek eller notfiske må man ej i grannskapet
lossa skott eller annat starkt buller orsaka, så vidt det utan synner¬
lig olägenhet kan undvikas.
§ 22.
Fiske efter hummer, ostron och kräftor vare under följande
tider af året förbjudet, nemligen
efter hummer från och med den 1 Juli till och med den 30
September;
efter ostron från och med den 1 Juni till och med den 30
September, och
efter kräftor från och med den 15 Mars till och med den 15
Augusti.
Ej heller må hummer etc.
206
VESTMANLANDS LÄN.
§ 23.
Lax, hvilken från nosspetsen till stjertfena^ yttersta spets i
längd håller mindre än fyratiofem centimeter, må ej försäljas, till
salu utbjudas eller köpas, ej heller laxöring och forell, som i längd
understiger tjugoen centimeter.
§ 24.
Anser fiskeristyrelsen eller den, som till fiske är berättigad i
sötvatten, i hvilket med dess tillflöden och aflopp fiskerätt till¬
kommer flera, att för fiskets vård och lämpliga bedrifvande erfor¬
dras särskild öfverenskommelse mellan de fiskeberättigade, anmäle
sådant hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande etc. till momen¬
tets slut.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege ock att väcka förslag
till öfverenskommelse mellan de fiskeberättigade om fiskets lämp¬
liga bedrifvande.
§ 26.
Mom. d. — särskildt med afseende på fiske efter lax dessutom
— huruvida lax, laxöring eller forell må under de i § 23 bestämda
matt fångas, huruvida under de tider etc.
§ 27.
Öfverenskommelse i enlighet med § 24 angående fiskes be¬
drifvande inom visst område skall gälla i fem år från den dag,
som i öfverenskommelsen bestämmes.
Anser fiskeristyrelsen eller fiskeberättigad, att ändring i öfver¬
enskommelsen 'bör göras efter nämnda tid, anmäle han sådant hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före utgången af samma tid.
Göres ej sådan anmälan, är den förut träffade öfverenskommelsen
fortfarande gällande, hvarje gång i ytterligare fem år.
Inkommer till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande behörig fram¬
ställning om ändring i gällande öfverenskommelse mellan fiske¬
berättigade, förfares såsom här ofvan är stadgadt för det fall, att
sådan öfverenskommelse ifrågasättes för område, der särskilda be¬
stämmelser angående fisket ej enligt denna stadga äro meddelade;
och skall den äldre öfverenskommelsen emellertid fortfarande gälla
till dess de nya bestämmelserna träda i kraft.
VESTMANLANDS LÄN.
207
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må ock ega att på eget
initiativ låtit kalla de fiskeberättigade för att besluta om ändring
i sådan öfverenskommelse.
§ 33.
För hvarje fiskeområde, der särskild öfverenskommelse om
fiskes bedrifvande träffats, skall utses en eller flera tillsyningsman
till erforderligt antal att öfvervaka efterlefnaden af öfverenskom-
melsen.
Tillsyningsmännen, som utses af hushållningssällskapet inom
länet och anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för att
med fullmakt förses, äro skyldiga att ställa sig till efterrättelse de
anvisningar och föreskrifter, distriktets fiskeriintendent finner lämp¬
ligt att lemna dem i afseende på deras befattning, äfvensom att
meddela fiskeriintendenten upplysningar och redogörelser i de ämnen,
som med deras verksamhet och hans tjenstebefattning stå i sam¬
manhang.
Dessa tillsyningsmän njuta enahanda hägn och vitsord, som
enligt lag och särskilda författningar tillkomma dem, hvilka Kon¬
ungens, dess embetsmäns eller rättens ärenden gå.
Kap. IV.
Om ansvar för öfverträdelser af denna stadga.
§ 39.
Hvar, som till idkande af fiske eller åstadkommande af skada
derå utlägger och affyrar under vattenytan minor, patroner eller
annan redskap, laddade med dynamit, krut eller annat sprängämne,
eller utlägger giftiga ämnen, afsedda att döda eller döfva fisken,
böte från och med sjutiofem till och med trehundra kronor.
Öfverträder någon eljest i § 17 eller § 18 meddeladt förbud,
straffes med böter, högst femtio kronor.
I alla dessa fall vare fångsten ock förverkad.
208
GEFLEBORGS LÅN.
Hvar, som å tid, då enligt § 22 sådant är förbjudet, fiskar hum¬
mer, ostron eller kräftor, eller till salu utbjuder, köper, mottager
eller från ort till annan forslar lefvande hummer eller kräftor eller
kokt hummer och kokta kräftor, som ej förvaras i lufttätt till¬
slutna kärl, böte högst femtio kronor, etc.
§ 44.
Den som försäljer, till salu utbjuder eller köper lax, laxöring
eller forell under det i § 23 bestämda mått, böte högst femtio kro¬
nor, och vare derjemte varan förverkad.
§ 46.
Böter, som ådömas efter denna stadga eller efter de överenskom¬
melser, som i § 25 omtalas, skola fördelas sålunda, att §n tredjedel
tillfaller vederbörande läns hushållningssällskap och två tredjedelar
åklagaren.
I händelse af bristande etc.
Köping den 23 Augusti 1884.
O. Schenström. C. J. Olsson. W. v. Unge.
1) Katigt. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.
Till Konungen.
Jemlikt nådig befallning i remiss den 3 Augusti 1883 får
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härvid i underdånighet
öfverlemna innevarande års landstings i länet infordrade under¬
dåniga yttrande öfver komiterades den 3 Mars 1883 afgifna förslag
till ny fiskeristadga, till stadga för fiskeristyrelsen och till instruktion
för statens fiskeritjenstemän, äfvensom för egen del här nedan fram¬
föra hvad som i afseende å föreliggande förslag synts Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i ett eller annat hänseende föranleda till
erinran.
GEFLEBORGS LÅN.
209
Vid jemförelse med nu gällande stadga synes förslaget till ny
fiskeristadga i flera hänseenden ega företräden såväl till uppställning
och redigering som ock för det bättre skydd, förslaget afser att
genom omfattande föreskrifter och skärpta ansvarsbestämmelser
lemna åt fisket i allmänhet; dock har Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande trott sig finna mera grundad förhoppning om uppnåendet
af det med en förändrad lagstiftning på detta område afsedda
ändamål i de garantier, som antagandet af den utaf reservanterne
i komiten Professoren Smitt och Friherre Uggla på andragna och
synnerligen talande skäl föreslagna lydelse af §§ 24, 25, 26 och 27
erbjuder, åt hvilket förslag Kongl. Maj:ts Befallningshafvande följ¬
aktligen anser företräde böra lemnas. Skulle emellertid den hittills
antagna grundsatsen om rättighet för offentlig myndighet att skilja
de fiskeberättigade emellan i frågor om eller sjelfmant ingripa till
förmån för ett rationelt bedrifvande af fisket, finnas böra i rese!
hvila, anser sig likväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med
hemtadt stöd i erfarenheten om det sätt, hvarpå fiske med s. k.
storryssjor vid kusterna af detta län bedrifves, ega skäl att i under¬
dånighet förorda landstingets hemställan om tillägg till § 11 i syfte
att få bestämdt, huru nära intill utlopp af vattendrag storryssja må
sättas, likasom ock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner sig
böra förorda landstingets förslag om tillägg till § 23 rörande fångst
af mindre laxformer. I sistnämnda § torde för hvarje händelse
böra göras det förtydligande, att der uppgifna längdmått afser endast
blanklax och grålax (Salmo salar, L), enär forellen och rödingen
i insjöarne sällan uppnå någon betydlig storlek, men ofta torgföras.
Det uppgifves nemligen, att de största exemplaren af röding, som
fångas inom Helsingland, mäta föga mer än fyratiofem centimeter
och att forellen i allmänhet ej uppnår denna längd. Mindre väl¬
betänkt vill det äfven synas att betaga offentlig myndighet möjlig¬
heten att, der öfverenskommelse mellan fiskeegare icke träffas,
men sådant likvisst är för hushållningen med fisket önskvärdt, för¬
bjuda fiske genom ljusning, under utöfvandet af hvilket fångstsätt
inom detta län lärer fångas eller skadas ej obetydlig mängd lax.
Jemväl till hvad landstinget föreslagit i fråga om § 21 ansluter sig
Kongl. Majrts Befallningshafvande, som i några öfriga bland den
föreslagna fiskeristadgans särskilda bestämmelser ansett sig böra
beträffande redaktionen framställa följande anmärkningar, nem¬
ligen vid:
§ 25. Uttryckligen borde bestämmas, huruvida beslutet skall
oförändradt fastställas eller ock ogillas, eller om Kongl. Maj:ts
Utlåtande öfver förslag t. ny Jiskeristadga. 14
210
GEFLEBORGS LÄN.
Befallningshafvande är obetaget att deri göra sådan ändring, som
kan påkallas för att bringa beslutet till öfverensstämmelse med
gällande allmänna stadganden.
§ 28. I fall beslut skall fattas af fiskerinämnd, bestående af
fem ledamöter, och dervid yppa sig tre olika meningar, bland
hvilka ordförandens icke biträdes af någon annan, och hvardera af
de öfriga omfattas af två ledamöter, kan enligt nuvarande lydelsen
af denna § icke afgöras, hvilkendera meningen skall anses såsom
nämndens beslut.
§ 32. Till befordrande af reda kan helt visst utan olägenhet
uppdragas åt endera myndigheten, länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen,
att, efter den andra styrelsens hörande der sådant erfordras, pröfva
framställningar af ifrågavarande slag.
§ 33. Med hänsyn till stadgandet i den föreslagna instruk¬
tionen för statens fiskeritjenstemän § 3 mom. c. lära de i först¬
nämnda § omförmälda tillsyningsman böra, likasom de i sist an¬
förda § omnämnda tjensteman, undfå benämningen uppsyningsman,
samt alltid förses med förordnande af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande; hvarjemte de lämpligen torde böra tilläggas enahanda
skydd i utöfningen af sin befattning, som tillkommer fjerdingsman,
och berättigas att, der sådant erfordras, njuta handräckning åt
ortens polismyndighet.
§ 47. För att bestämmelsen må varda tillämplig äfven då
stadsfiskevatten är i fråga, synes ordet socken böra utbytas mot
församling.
Vidkommande slutligen förslagen till stadga för fiskeristyrelsen
och till instruktion för statens fiskeritjenstemän har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att i underdånighet tillkännagifva sig icke hafva
funnit något vid dessa förslag att erinra.
Gefle slott å Landskansliet den 26 November 1884.
Underdånigst
C. A. T. BJÖRKMAN.
C. Ad. Fagerlund.
GEFLEBORGS LÅN.
211
2) Gefleborgs läns landsting.
Till Konungen.
Till landstinget i Gefleborgs län har öfverlemnats ett af särskilda
komiterade uppgjordt förslag till ny fiskeristadga med mera med
anmodan att till Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt yttrande
deröfver. Efter verkställd granskning af förslaget har landstinget
deraf inhemtat, att det hufvudsakligen nya i förslaget innefattas
i bestämmelserna, att det hädanefter skulle bero af de fiskebe-
rättigade sjelfva, huruvida några inskränkningar i deras rätt att fritt
förfoga öfver sitt fiske höra göras eller icke, och att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes nu egande behörighet att, derest sådant anses
behöfligt, äfven mot de fiskeberättigades vilja meddela föreskrifter
för fiskes bedrifvande skulle upphöra, hvarjemte en fiskeristyrelse
skulle anordnas med åliggande att söka befordra fiskerinäringens
utveckling och förkofran inom landet. Emot hvad förslaget inne¬
håller har landstinget ansett sig böra erinra vid:
§ 11.
Lagberedningens förslag likasom ock Kongl. Maj:ts proposi¬
tion till förordning angående jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund den 30 December 1880 innehöll det stadgande, att vattenled,
som för fiskens gång bör finnas efter ty derom särskild! är stadgadt,
skall lemnas från byggnad och stängsel fri, hvarvid beredningen
anmärkte, att den mindre kungsådran väl skulle till namnet för¬
svinna ur lagstiftningen, men samtliga de intressen, som dermed
varit förknippade, under andra former erhålla tillfyllestgörande
skydd. Riksdagen åter beslöt, under åberopande att berörda stad¬
gande icke förut varit i civillag infördt, att stadgandet borde utgå,
i följd hvaraf detsamma ock blifvit uteslutet ur den sedermera ut¬
färdade Kongl. förordningen. I motiven till nu förevarande förslag
yttras, att, sedan i Kongl. förordningen den 30 December 1880 in¬
tagits allmänna föreskrifter såväl om de inskränkningar i strand-
egares rätt, som härleda sig från det allmännas fordran, att kungs-
ådra och flottled skola hållas öppna, som ock angående enskildas
rätt att uppdämma vatten, hafva bestämmelser härom, hvilka ännu
finnas gifna i kap. 2 af gällande fiskeristadga, kunnat och bort ur
212
GEFLEBORGS LÄN.
förslaget uteslutas i allt hvad de ej specielt angå fiske, men då
Kongl. förordningen af den 30 December 1880 icke bibehållit den
s. k. mindre kungsådran och det uppenbart är nödvändigt, att i
vattendrag, der kungsådra ej af ålder varit och sådan enligt samma
örordning fortfarande skall bibehållas, vattenled för fiskens gång
lemnas öppen, derest fiske ligger ofvanför, föreslås stadgande härom
i förslaget. Det torde emellertid få anses lämpligt att vid det för¬
hållande, att stadganden om den mindre kungsådran ansetts obe-
höfliga i Kongl. förordningen angående jordegares rätt öfver vattnet
å hans grund den 30 December 1880, och bestämmelse finnes, att
i fiskeled, deri flera ega del, ej må byggas så, att fiskens upp- och
nedgång förhindras, bibehålla stadgandet om mindre kungsådra.
Ur §:ns lydelse enligt förslaget synes derför böra utgå hvad der
sägs om den mindre kungsådran.
§ 13.
I följd af anmärkningen vid § 11 bör någon redaktionsjemk-
ning ega rum.
« 21.
Då, enligt hvad upplyst blifvit, vid fiske, hvarom §:n handlar, i
akttagits den ordning, som hittills varit i lag föreskrifven, torde
det vara mindre välbetänkt att endast derför, att vid en del af
rikets kust på grund af gammal vana annan ordning brukats, vid¬
taga någon ändring, och torde med anledning häraf orden »dock
skall vid notdrägt den taga första kastet, som först utgifver nottåget»
böra utgå och §:n således bibehålla samma lydelse, som § 21 i ,nu
gällande fiskeristadga.
o o
§ 23.
Förslaget bestämmer storleken å den lax, som får fångas, till minst
fyratiofem centimeter. Tvifvel torde härvid kunna uppstå, huruvida
det skulle lemnas fiskerättsegare öppet att fånga mindre laxformer
till huru liten storlek som helst eller om fångst af mindre lax¬
former skulle blifva alldeles förbjuden. Då med afseende å lax¬
fiskets betydelse det å ena sidan icke kan anses med god hushåll¬
ning öfverensstämmande, att fångst af mindre laxformer af hvilken
storlek som helst tillätes, samt å andra sidan stadgandets tvetydighet
bör undvikas, har till förekommande häraf ett tillägg till §:n föreslagits.
§ 24.
Något giltigt skäl att hellre tillerkänna till exempel en arren¬
dator talan för fiskevatten vid det sammanträde, som jemlikt § 24
GEFLEBORGS LÅN.
213
skall hållas, än egaren deraf, synes ej ligga deri, att arrendatorn
blott kan binda egare för en kortare tid, efter hvilken tid egaren,
om han är missnöjd, kan söka ändring i den antagna bestämmelsen
Derför torde i mom. 3 »innehafvare» böra utbytas mot »egare».
§ 28.
För att de, hvilka blifva kallade att inträda i sådan särskild
nämnd, som §:n omförmäler, icke må undandraga sig uppdraget, bör,
i öfverensstämmelse med hvad Kongl. förordningen angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 April 1866 inne¬
håller i afseende å deri omförmälda nämnd, stadgas, att den, som
blir invald i särskild nämnd, ej får draga sig undan förtroendet
utan laga förfall.
§ 49.
I kap. 17 § 1 Byggningabalken stadgas, att oskift fiskevatten
måge de, som ega del deri, bruka med not och nät hvar till nöd¬
torft sin. Detta stadgande är det enda, som qvarstår af kapitlet
såsom ännu gällande. Ofriga bestämmelserna i kapitlets särskilda §§
hafva blifvit ändrade genom fiskeristadgan och Kongl. förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December
1880. Då § 49 föreskrifver, huru upplåtandet af fiskerätt af en
delegare i oskiftadt vatten må ega rum, synes det, som §:n jemväl
borde upptaga, huru vidsträckt fisket i sådant vatten må begagnas.
Ofvan anmärkta bestämmelse i kap. 17 § 1 Byggningabalken torde
derför lämpligast kunna inflikas i §:n. Vidare bör intet hinder möta
att jemväl till annan än delegare upplåta fiskerätt i oskift fiske¬
vatten. Det är icke efter dens nödtorft eller behof, som fått sig
annans fiskerätt upplåten, hvarefter skall afgöras, om fiskerätten
blifvit öfverskriden eller ej. utan efter dens, som är delegare.
Någon olägenhet eller skada för meddelegare, om en af dem upp¬
låter sin fiskerätt till annan än delegare, bör vid sådant förhållande
icke kunna uppkomma. I enlighet med denna åsigt har förändring
i §:ns lydelse vidtagits.
På grund af hvad landstinget sålunda anfört får landstinget
hemställa,
att ny fiskeristadga jemte stadga för fiskeristyrelsen samt in¬
struktion för statens fiskeritjenstemän måtte antagas i enlighet med
uppgjorda förslaget med den förändring att §§ 11, 13, 21, 24, 28
och 49 erhålla följande lydelse:
214
GEFLEBORGS LÅN.
§ 11.
I hvarje eif, ström, å eller sund, der kungsådra af ålder varit,
skall vattenled för fiskens gång — — — — — — — —
— — — vattendragets bredd. Likaledes må ej — — — —
— — — — — — — — — femton minuter.
I inre skärgårdar, der lax- eller sikförande å eller ström i
hafvet utfaller, må det åligga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
de län, der fiske med s. k. storryssjor idkas, att efter vederbörande
fiskeriintendents och fiskeberättigades hörande bestämma för hvarje
särskildt utlopp det ställe, intill hvilket, från hafvet räknadt, dylik
redskap må få utsättas.
§ 13-
Eger — — — — — — upp- och nedgång. Har eljest
strandegare af nöden att öfverbygga fiskeled, i hvilken flere ega
rättighet till fiske, vare det ej tillåtet — — — — — — —
— — — — — — — — — — — hållen.
§ 21.
Skall fiske — — — — — — — ankommit, utan annat
undantag — — — — — — — — — — medgifves.
o O
§ 23.
Lax — — — — — — köpas. Dock må beträffande i
insjöar och i dem utfallande vatten infödda mindre laxarter Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ega att fastställa de bestämmelser, hvilka
af § 26 mom. d. må föranledas.
§ 24.
Anser innehafvare — — — — — ombud. Vid sådant
sammanträde, som här omtalas, ege hvarje egare af fiskerätt inom
fiskeområdet att tillstädeskomma — — — — — framställning.
§ 28.
För hvarje — — — — — — — — återstått. Den,
som är öfver 60 år gammal, vare ej skyldig att i särskild nämnd
deltaga. Ej må eljest någon, som till särskild nämnd kallad varder,
utan laga förfall undandraga sig förtroendet.
O DO
Har vid — — — — —- — — ofördröjligen till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande.
VESTERNORRLANDS LÅN.
215
§ 49.
Fiskevatten, som för flera är gemensamt och odeladt, må del-
egare bruka till sin nödtorft. Ej må en delegare utan de flesta
öfrigas samtycke upplåta fiskerättighet i sådant fiskevatten till flera
samtidigt, så vidt de ej äro delegare.
Underdånigst
På Gefleborgs läns landstings vägnar.
YILH. FOGELMARCK:
E. Johansson.
Gefle den 30 September 1884.
1) Kongl. 31aj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands
län.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande fått sig anbefaldt att efter landstingets i länet
hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af särskildt i
nåder förordnade komiterade den 3 nästförutgångne Mars afgifvet
underdånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera;
och får till följd häraf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu öfver¬
lemna landstingets underdåniga yttrande med tillhörande bilagor
samt för egen del anföra följande.
I fråga om §§11 och 21 i det underdåniga förslaget biträder
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den mening, som af landstinget
omfattats, dock att i den senare §:n det af komiterade till förmån
för strandegaren föreslagna undantag må bibehållas.
Beträffande §§ 24—27 i samma förslag hemställer Kong].
Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet, att dessa §§ må
erhålla den lydelse, som Professoren F. A. Smitt och Ofver-
inspektoren Friherre E. J. E. Uggla föreslagit. I de skäl,
som af dem härför åberopats, instämmer Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande till alla delar och har endast att tillägga, att, lika
litet som det ifrågasatts att åt enskilda jagträttsinnehafvare öfver¬
låta att utan statens mellankomst sjelfva afgöra om tid och sätt
för utöfvande af jagt, utan Eders Kongl. Maj:t tvärt om ansett
nödigt att derutinnan meddela en mängd inskränkande bestämmelser,
216
VESTEBNORRLANDS LÄN.
åsyftande det nyttiga villebrådets bibehållande och förökande till
förmån jemväl för kommande slägten, lika litet synas skäl vara
för handen att uteslutande till frivillighetens väg hänvisa åstad¬
kommande af de föreskrifter, som kunna betrygga ett rationelt
bedrifvande af fisket. I fråga om fisket saknas, lika väl som i
fråga om jagten, tillräckliga garantier för att icke, om sådant
tillätes, öfverenskommelser träffades, afseende mera ögonblickets
vinst än framtida gagn.
O o
I förslaget till stadga för fiskeristyrelsen finnes upptaget, att
denna styrelse skulle utgöras af en öfverdirektör med dess sekre¬
terare, hvilken senare det skulle åligga att kontrasignera alla från
styrelsen utgående expeditioner, att vid styrelsens sammankomster
vara protokollsförande, att föra diarium öfver inkomna mål och
handlingar äfvensom konceptbok öfver utgående expeditioner samt
att handhafva styrelsens arkiv med tillhörande embetsskrifvelser
och handlingar, men hvilken ställning sekreteraren skulle innehafva
inom sjelfva styrelsen, derom finnes ej en antydan. Dock torde
det väl vara nödvändigt och för ärendenas utredning gagneligt,
att sekreteraren hade rättighet och skyldighet att i, deras hand¬
läggning deltaga samt att sin från öfverdirektörens beslut möjligen
afvikande mening i protokollet anteckna, och detta desto hellre,
som det ju eljest vore en oegentlighet att i stadgan omnämna
honom såsom en del af styrelsen.
För öfrigt har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i anledning
af de underdåniga förslagen intet hufvudsakligt att erinra, men
beträffande landstingets underdåniga yttrande anser Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande sig böra påpeka, att landstinget uppenbarligen
gjort sig skyldigt till ett missförstånd, då landstinget såsom en sin
särskilda åsigt uttalat, att af staten aflönade fiskeritjenstemän, åt¬
minstone tills vidare, borde inskränkas till fyra fiskeriintendenter
och det antal iktyologer, Eders Kongl. Maj:t pröfvade nödigt.
Denna åsigt sammanfaller nemligen till alla delar med hvad i §
1 af förslaget till instruktion för statens fiskeritjenstemän blifvit
ifrågasatt, och någon afvikelse från samma förslag innebäres således
icke i landstingets uttalade mening.
Hernösand i Landskansliet den 30 Oktober 1884.
Underdånigst
G. RYDING.
A. Asker.
VESTERNORRLANDS LÄN.
217
2) Vesternorrlands läns landsting.
Till Konungen.
Genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmodadt att
meddela yttrande öfver ett af utsedda komiterade afgifvet under¬
dånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga, får Vester¬
norrlands läns landsting, efter inhemtande af utsedda delegerades
och i ämnet genom dem hörda fiskerättsegares och fiskeriidkares
åsigter angående berörda förslag, i underdånighet afgifva det ut¬
låtande, att landstinget icke anser andra ändringar i förslaget till
ny fiskeristadga erforderliga, än
att, då den uti senare mom. af § 11 förekommande bestäm¬
melsen derom, att såsom fast fiskebyggnad der bör anses hvarje
garn- eller spjelredskap, som ligger i vattnet längre tid än femton
minuter, kunde tydas derhän, att utkastade fiskenoter skulle, för
att ej till fasta fiskebyggnader i åar och elfmynningar hänföras,
böra inom berörda tid indragas, men sådant i de flesta fall i
elfvarne är ogörligt, tidsbestämmelsen i detta mom. »femton minu¬
ter» utbytes mot orden »en timma»,
samt att den uti § 21 åt första utgifvaren af nottåget lenmade
företrädesrätt till notdrägt, hvilken företrädesrätt synes kunna
föranleda till tvister och förnärma till platsen förr anlända not-
dragares på urgammal häfd grundade rätt, må ur §:n uteslutas,
så att tillägget deri efter orden »i ordning som de till stället an¬
kommit» får utgå.
I öfrigt utbeder sig landstinget få uttala den åsigt, att, som
göromålen med tillsynen öfver fiskeriärendena torde, åtminstone
under närmaste framtiden, komma att få ganska ringa omfattning,
någon särskild öfverstyrelse för handläggning af dessa frågor icke
synes vara erforderlig, utan att denna tillsyn bör fortfarande kunna
öfverlemnas åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen och
Landtbruksakademiens förvaltningskomité, äfvensom att af staten
afiönade fiskeritjenstemän, åtminstone tills vidare, inskränkas till
fyra fiskeriintendenter och det antal iktyologer, som Eders Kongl
Maj:t pröfvar nödigt.
Hernösand den 16 September 1884.
Underdånigst
På Vesternorrlands läns landstings vägnar:
P O
M. ARHUSIANDER.
Olof Hammar.
218
VESTERNOBRLANDS LÅN.
Utdrag af protokollet, hållet vid Vesternorr-
lands läns lagtima landstings samman-
o O
träde å rådhuset i Hernösand den 16
September 1884.
§ io.
Sedan särskilda komiterade blifvit af nästlidna års landsting
tillsatta med uppdrag att till innevarande års landsting inkomma
med förslag till infordradt underdånigt utlåtande i anledning af
det utaf särskildt i nåder förordnade komiterade afgifna betänkande
med förslag till ny fiskeristadga, så blef berörda, till landstinget
numera inkomna förslag nu till behandling och öfverläggning inom
landstinget företaget.
Efter det landstinget, till en början på herr Ordförandens
hemställan beslutat, att ifrågavarande förslag skulle föredragas
paragrafvis och proposition till beslut framställas efter skedd före¬
dragning af hvarje §:s nummer, stannade landstinget efter i enlig¬
het härmed skedd föredragning i följande beslut.
Med afseende först å förslaget till fiskeristadga tillstyrkte
landstinget nådigt bifall till Kongl. Maj:ts komiterades förslag till
ordalydelsen i §§ 1—4.
Vid föredragning af § 5 i förslaget till nämnda stadga före¬
slog herr Oberg, att nämnda § skulle erhålla följande förändrade
ordalydelse:
Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och
hafsbandet samt i de delar af större hafsfjärdar och insjöar, till
hvilka strandeganderätten ej sträcker sig, och der ej heller eljest
enskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må hvarje
svensk man fritt fiska.
Sedan emellertid herr Hörnfeldt yrkat bifall till ifrågavarande
§:s ordalydelse enligt det underdåniga förslaget, förklarades diskus¬
sionen afslutad; och blef, uppå af herr Ordföranden framstäld
proposition å ej mindre ifrågavarande §:s bibehållande oförändrad
i enlighet med det underdåniga betänkandet än äfven den af
herr Öberg föreslagna ordalydelsen i samma §, propositionen om
bifall till förslaget om §:ns bibehållande i oförändradt skick med
öfvervägande ja besvarad, i följd hvaraf landstinget för sin del
tillstyrkt bifall till ifrågavarande §:s ordalydelse enligt det under¬
dåniga förslaget.
VESTERNORRLANDS LÅN.
219
Kongl. Maj:ts komiterades förslag rörande §§ 6—10 blef
af landstinget utan diskussion och votering antaget.
Med afseende å § 11 hade landstingets komiterade föreslagit,
att den i senare mom. förekommande tidsbestämmelsen »femton
minuter» borde utbytas mot orden »en timma». Under diskussionen
rörande §:n i fråga förmenade herr Oberg, att tiden äfven för not¬
drägt borde utsträckas från femton minuter till en timma; men, efter
det så väl herr Hörnfeldt som herr Axell, under erinran att före¬
varande § otvetydigt afsåge eif- eller insjöfiske, men ej saltsjöfiske,
yrkat bifall till landstingets komiterades förslag till förevarande
§:s ordalydelse, blef, uppå af herr Ordföranden framstäld proposition
om bifall dels till Kongl. Maj:ts komiterades förslag till föreva¬
rande § med den af landstingets komiterade gjorda ändring och
dels till sistnämnda förslag med det af herr Öberg föreslagna
tillägg, landstingets komiterades förslag till förevarande §:s orda¬
lydelse med öfvervägande ja besvarad, i följd hvaraf landstingets
utlåtande rörande ifrågavarande § skulle i enlighet dermed affattas.
§§ 12—20 biföllos utan diskussion och votering i enlighet med
samma §§:s ordalydelse i det underdåniga betänkandet.
Med afseende å § 21 beslöt landstinget utan votering, att denna
§ skulle erhålla den af landstingets komiterade föreslagna orda¬
lydelsen.
Det underdåniga förslaget rörande §§ 22 och 23 godkändes
utan diskussion och votering.
Vid föredragning af § 24 uppstod en stunds diskussion, hvar¬
under en del talare, med ogillande af att uti det underdåniga för¬
slaget icke blifvit åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillerkänd
den rätt att ingripa i sättet för fiskets utöfning, som i nu gällande
fiskeristadga funnes nämnda myndighet förbehållen och jemväl vore
nyttig och nödvändig, för sin del yrkade bifall till F. A. Smitts
och E. J. E. Ugglas reservation till förevarande §:s ordalydelse,
sådan sammma reservation fanns intagen i det underdåniga be¬
tänkandet, hvaremot åtskilliga andra talare framhöllo såsom en
synnerlig fördel det nu föreliggande underdåniga förslagets sträfvan
att förbehålla den enskilda fiskerättsegaren all den frihet med af¬
seende å initiativ och dispositionsrätt till honom tillhörigt fiske,
som borde honom med rätta tillkomma, i följd hvaraf sistnämnda
talare tillstyrkte bifall till det underdåniga komitébetänkandet
rörande § 24.
Sedan diskussionen i frågan förklarats afslutad, framstälde
herr Ordföranden proposition på bifall dels till det underdåniga
220
VESTERNORRLANDS LÅN.
förslaget rörande föreliggande § och dels till reservanterna Smitts
och Ugglas särskilda förslag till samma §:s ordalydelse, hvarvid,
då herr Ordföranden fann propositionen om bifall till förstnämnda
förslag med öfvervägande ja besvarad, men votering begärdes,
herr Ordföranden nu uppstälde följande voteringsproposition, som af
landstinget godkändes: den, som godkänner § 24 oförändrad en¬
ligt det underdåniga förslaget, röstar ja, den det icke vill, röstar
nej, vinner nej, har landstinget beslutat, att förevarande § skall
erhålla den ordalydelse, som herrar Smitts och Ugglas derutinnan
afgifna reservation innehåller.
Vid härefter verkstäld omröstning befanns efter röstsedlarnes
öppnande, att omröstningen utfallit med 33 ja emot 13 nej, i följd
hvaraf landstinget sålunda beslutit att för sin del godkänna före¬
varande § oförändrad enligt Kongl. Maj:ts komiterades förslag.
§§ 25—52 blefvo utan diskussion och votering godkända i en¬
lighet med deras ordalydelse i det underdåniga förslaget.
Härefter föredrogs paragrafvis ej mindre förslaget till stadga
för fiskeristyrelsen än äfven förslaget till instruktion för statens
fiskeritjenstemän; men beslöt landstinget att biträda dess komite¬
rades åsigt rörande obehöfligheten af en särskild fiskeristyrelse;
och godkändes i öfrigt landstingets komiterades hemställan.
Dag som ofvan
In fidem
Olof Hammar.
Protokoll, hållet vid af Vesternorrlands läns
landsting sistlidna år 1883 utsedda komi¬
terades sammanträde för uppgörande af
förslag till landstingets utlåtande öfver
upprättadt förslag till ny fiskeristadga
å rådhuset i Hernösand följande dagar
år 1884.
Den 10 Juli.
Sedan till följd af Kongl. Maj:ts nådiga remiss Dess Befall¬
ningshafvande i länet infordrat länets landstings yttrande öfver
VESTERNORRLANDS LÅN.
221
ett af utsedda komiterade afgifvet underdånigt betänkande med
förslag till ny fiskeristadga, samt sistlidna års landsting med
hänsyn till ärendets vigt och omfattning uppdragit åt en komité
att till nästinstundande landsting aflemna förslag till landstingets
utlåtande i ämnet, efter det länets fiskeriidkande befolkning likväl
dessförinnan lemnats tillfälle att i frågan sig yttra, så hade genom
en den 24 sistlidna Maj utfärdad i vederbörlig ordning publicerad
kungörelse länets samtliga innehafvare af fiskerätt blifvit kallade
att antingen sjelfva eller genom socknevis utsedda ombud inför
komiterade denna dag klockan 11 förmiddagen sammankomma för
att uti ifrågavarande ärende höras och sig yttra; och företogs
nu på utsatt tid i närvaro af samtliga komiterade berörda fråga
till behandling, dervid sig anmälde följande ombud för fiskerätts-
egare och fiskeriidkare, — — — — — — — — — —
Sedan de tillstädesvarande uppmanats att, när helst de funne
sådant nödigt, i ämnet framställa anmärkningar och meddela upp¬
lysningar, genomgicks § efter § det underdåniga förslaget till ny
fiskeristadga samt, när diskussionen eller omständigheterna i öfrigt
dertill föranledde, motiverna till i förslaget förekommande stad-
ganden med deremot anmälda reservationer, och anteknades härvid:
Kap. 1.
Om rättighet till saltsjöfiske.
§§ 1 och 2 lemnades utan anmärkning.
§ 3. Per Olsson i Tynderö inlemnade följande skriftliga an¬
förande :
»På 1850-talet uppgjorde bönderna dygning på alla stränder,
klippor och skär, och den, som ville fiska, skulle för ett varp för
sommaren betala fyratio a femtio kronor,och drog man i andras varp,
så fick man lof att till varpegaren bortgifva en tredjedel af fångsten,
och det hände mången gång, att i de varp, man arrenderade, kunde
man icke få en tunna strömming, utan utaf allt hvad man fiskade
fick man bortgifva en tredjedel utaf fångsten, och nottiden för¬
längdes ända till i September, då deremot den vanligen blef slut
den 25 Juli, och sedan fick hvar och en lägga sina skötar med landet.
Men nu på de sista fyra å fem åren har noten blifvit utesluten
och de s. k. storskötarna hafva kommit i bruk, men bönderna vilja
förbehålla sig allt fiskevatten efter stränderna, så att på många
222
VESTERNORRLANDS LÄN.
ställen är det svårt för den fattiga fiskaren att få plats för sina
skötar, och det har händt, att den s. k. strandegaren har tagit upp
redskapen och kastat honom på land; äfven har det händt, att fiskaren
har måst betala fem kronor för det han fått igen sina skötar.
Men fisketionde och kommunalutskylder och allmänna byggnader
och arbeten inom kommunen få vi alla hafva rättighet i, men fiske
med not, skötar, laxnät och ryssjor, detta vilja de mäktiga strand-
egarne ensamt förbehålla sig, som hafva sina stora gårdsbruk, så
att de hafva ett stort öfverflöd på mat, då vi fattiga fiskare ingenting
annat hafva att lefva af, så anhåller jag allra ödmjukast, att de herrar
och komiterade måtte ihågkomma oss alla, som idka fiske, att vi
helt och hållet fritt och obehindradt efter stränderna och i öppna
hafvet, oberoende af strandegarne, få arbeta oss till vår föda.
Tynderö och Angesland den 9 Juli 1884.
Per Olson»,
som upplästes, hvarefter herr Severin Axell yttrade, att han för
sina hufvudman ville biträda den utaf Fiskeriintendenten G. von
Yhlen i ämnet afgifna reservation och att mom. 2 af denna § så¬
lunda borde erhålla följande lydelse:
Uti de delar af riket, der de fiskande af ålder oklandradt
följt hafsfisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall
ock dervid förblifva;
så att stadgandena om ersättning till strandegaren och om rätt
för denne att bestämma den ordning, hvari hans not skulle dragas,
bortfölle.
Herrar A. F. Forssell, Mårten Ullsten och P. Öström ansågo,
att i denna § borde intagas bestämmelse derom, att fiskeriidkare
berättigades att på öppen kust och vid stenstränder på annans
mark uppföra för fiskets bedrifvande nödiga byggnader, mot det
de till jordegarne erlade en billig och efter markens värde för
jordegarne lämpad ersättning, så att det icke måtte bero af jord-
egarnes godtycke att från sådan rätt utestänga fiskeriidkarne, hvar¬
emot herrar H. P. Amelin, A. P. Olsson och P. Setterqvist på¬
yrkade, att uti §:n skulle intagas bestämmelser, som mera än nu
vore händelsen skyddade strandegare mot intrång och ohägn af
fiskeriidkarne, hvilka ej borde tillåtas att utan jordegarnes med¬
gifvande idka fiske vid deras stränder och alls icke efter strän¬
derna utan tillstånd uppföra byggnader, hvilka yrkanden åter be¬
möttes af herr Axell, som ansåg strandeganderätten kanske mera
än nog tillgodosedd uti komiterades förslag.
§§ 4 och 5 lemnades utan anmärkning.
VESTERNORRLANDS LÄN.
223
Kap. II.
Om fiskerättighet i insjöar och rinnande vatten.
Samtliga §§ 6—10 i detta kapitel lemnades utan anmärkning.
Kap. ID.
Om hushållningen med fiskevatten.
§ 11.
Angående innehållet af denna § utspann sig en liflig diskussion,
derunder, först beträffande förbudet mot vattendrags öfverstängande
och hvad med fast fiskebyggnad rätteligen borde förstås, yttrades
af herrar J. Fahlén, E. Näslund, Grels Holmberg, J. M. Nord¬
strand, P. Näsman, Olof Rönnberg, E. O. Tydrén, Hans Ersson,
P. E. Tbunberg och Erik Petter Persson, att, som i följd af olika
lokala förhållanden i skilda delar af vattendragen tidslängden för
nots indragande efter det den utkastats är mycket olika, borde för¬
budet mot garnredskaps liggande i djupaste vattnet öfver femton
minuter ändras, och att i stället borde bestämmas, att någon viss
tid skulle förgå mellan notens uppdragande och återutkastande,
så att ej genom ombyte med flera notar och dessas utkastande
genast efter det de uppdragits djupaste vattenfåran vore för fiskens
uppgång i sj elfva verket stängd.
Sedan Ordföranden och herr J. M. Nordstrand uttalat den åsigt,
att med förbudet mot garnredskaps liggande i djupaste vattnet
öfver femton minuter icke kunde afses att inskränka tiden för not¬
varpens indragande, utan att i §:n afsåges sådan garn- eller spjel-
redskap, som nedsättes för att å samma ställe blifva qvarstående,
och herr P. E. Thunberg föreslagit, att dylik tidsbestämmelse borde
öfverlåtas åt de jemlikt § 24 på skilda orter sammanträdande fiske-
rättsegare och fiskare, yrkades af några, att tidsbestämmelsen i §:n
femton minuter måtte utbytas mot en timma, men af andra åter
mot en half timma.
I fråga om kungsådras öppenhållande, sättet för fiskets bedrif¬
vande och hvilken redskap borde såsom förderflig för fiskens fort¬
plantning och tillväxt förbjudas, yttrades jemväl skiljaktiga åsigter,
i det herrar C. M. IIuss från Torp och G. Sandberg från Berge
ansågo noggrannare bestämningar om och utstakning af kungsådra
i hvarje vattendrag och strängare kontroll öfver kungsådras öppen-
bållande af högsta nöden, emedan nu vore förhållandet sådant, att
224
VESTERNORRLANDS LÄN.
genom saknad af dylika noggrannare bestämmelser och i följd af
bristande kontroll öfver redan befintliga lagstadgandens i ämnet
efterlefnad de längre upp i landet boende fiskerättsegare beröfvas
nästan all fördel af fisket, i det nedanför boende fiskare kringgå
förbudet mot kungsådras stängande och tillegna sig den allra största
delen af gångsfisken, hvaremot herr E. Näslund anförde, att någon
närmare bestämning för längre tid af kungsådra i elfvarne svårligen
kunde ega rum, enär genom utskärningar och sandafiagringar vatten¬
djupet nästan årligen undergår betydliga förändringar.
När fråga uppstod om de olika arterna af fångstredskap och
fångstsätt, ingafs skriftligt anförande af detta innehåll:
»I min egenskap af fiskare ända sedan femtio år tillbaka vågar
jag anse mig ega någon erfarenhet rörande olika slags fiskeredskaps
större eller mindre nytta eller användbarhet. För att nu särskild!
tala om fiskynglet, så är noten det nyttigaste fiskeredskap för fiskens
bevarande och tillväxt, af den anledning att i följd af maskornas
rymlighet dels den mindre strömmingen med lätthet undslipper och
dels äfven den genom han- och honströmmingens sammanträngande
utpressade mjölke och rom beqvämligen utsilas.
Hvad deremot angår sköten, så kunna desamma ej anses för
fiskafvelns befordrande vara af samma nytta som noten, och böra
skötar och notvarp ej vara så nära hvarandra, att notfisket der¬
igenom på något sätt hindras eller försvåras; åberopande jag såsom
stöd för detta mitt påstående t. f. Fiskeriintendenten Filosofie Doktor
R. Lundbergs utlåtande, hvilket jag äfven nu är i tillfälle att förete.
"V idkommande de s. k. strömmingskrokarne, så böra dessa
såsom för fisket högst skadliga totalt förbjudas, ty genom an¬
vändandet af denna redskap blir den öfriga fiskeredskapen till ingen
nytta, då ju den fisk, som undkommer strömmingskrokarna, måste
begifva sig så långt ut på djupet, att den icke kan fångas med
annan vanlig fiskeredskap.
Dessutom bedrifves fisket med strömmingskrokarna sålunda,
att redskapen ofta får stå ute tre å fyra dygn, hvaraf följden blir,
att den fisk, som finnes qvar och ej ligger afruskad på sjöbottnen,
är skämd och varan alltså af dålig beskaffenhet, hvarigenom såväl
handelsmän som konsumenter blifva bedragna.
I betraktande af naturförhållandena på vår kust och särskildt
af strändernas bergiga och steniga beskaffenhet måste böndernas
anspråk på arrende förefalla orättvist och obilligt, synnerligen som
ju dessa bönder icke till kronan erlägga ett öre i skatt för denna
sin sjelftagna rättighet.
VESTERNOBRLANDS LÄN.
225
Med afseende på fiskrarnas större eller mindre kompetens,
borde så stadgas, att en hvar, som vill idka fiskeriet som yrke
eller födkrok, bör ega vederbörande socknemäns skriftliga tillstånd
äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes resolution om rättighet
att utöfva yrket; tv det händer ofta, att okunniga personer, som
dessutom icke ega vare sig biträde i fisket eller tillräckliga och
lämpliga kärl för fiskens bevarande, egna sig åt näringen i fråga,
hvaraf följden blifver, att varan försämras och yrkets anseende i be¬
tänklig mån nedsättes.
Nordingrå, Mösjö & Bönhamn den 10 Juli 1884.
Hans Sjölander»,
i hvilket anförande herr Nils Edblad instämde, hvarförutan Edblad
för sina hufvudman yrkade intagande i fiskeristadgan af förbud
mot begagnande af stor- eller s. k. finnryssjor, hvilka han ansåg
högst skadliga för fiskens tillväxt, emedan uti sådana ryssjor fångas
hela stim af så väl smärre, ej utväxt, som af större fisk, i följd
hvaraf på de orter, der sådana ryssjor begagnats, isynnerhet sik-
och laxfisket mycket försämrats.
Angående djupskötarne och krokarne derå yrkade herrar Edblad,
Sjölander, L. P. Hägg och Mårten Ullsten, att uti fiskeristadgan
borde intagas förbud mot begagnande af djupare skötar än med
etthundratjugo maskor och aldrig öfver tolf alnar djupa, emedan med
de på senare tiden begagnade mycket djupa skötarne med krok
ofta fångats mera strömming, än som kunnat tillvaratagas och ansas,
samt de äfven varit till stor skada för notfisket.
Beträffande yrkandet om förbud mot begagnande af stor- eller
finnryssjorna yttrade herr Axell, att han under åberopande af de
skäl, som i motiveringen för förslaget till fiskeristadga finnas an¬
förda till stöd för komiterades åtgärd att lemna utan afseende de
utaf åtskilliga fiskeberättigade inom norra länen framstälda påstå¬
enden om förbud mot begagnande af dylika ryssjor, å sina hufvud-
mäns vägnar motsatte sig sådant förbud, och detta med så mycket
mera fog, som just § 11 i dess förra moment förebygger denna
redskaps missbrukande till afstängning af vattendrag eller åmyn¬
ningar samt vederbörande ega att genom bestämmande af maskor¬
nas större eller mindre täthet förekomma fiskyuglets fångande i
dessa ryssjor, hvilka ej kunde anses förderfliga för fisket, om de
begagnades på öppna hafsstränder. I detta herr Axells yttrande
instämde herrar L. P. Hägg, Isak Persson, Hans Sjölander, Carl
Eurenius, E. S. Häggman, P. Bergström, Johan Lindblom ocli O.
Sedin.
Utlåtande öfver förslag t. ny Jiskeristadga
15
226
VESTERNORRLANDS LÅN.
Herr Nordstrand, som sade sig ej kunna inse billigheten och
nödvändigheten af påbudet att under söndagsdygnet upptaga näten
från laxstakagårdarne, ansåg vida mera skäl förefinnas att förbjuda
laxens snarande i närheten af forsarne, hvilket fiskesätt utöfvades
mest under söndagarne.
§§ 12—14 lemnades utan anmärkning.
§ 15. Då herr Isak Persson yttrade, att förbud borde i fiskeri-
stadgan intagas mot utsläppande i vattendrag af obarkadt timmer,
emedan barken, som under fiottningen skafves af timret och lägger
sig på bottnen, verkar högst skadligt på fiskens fortplantning och
trefnad genom det slem, som af barken afsättes i vattnet, genmäl¬
des af herr Axell, att frågan om nyttan eller skadligheten af tim¬
rets barkande, innan det för flottning utsläppes i vattendragen, ännu
synes vara tvist underkastad, utom det att denna fråga näppeligen
torde böra här behandlas utan afgöras genom föreskrifter i flott-
ningsstadgan, hvarförutan han ville fästa uppmärksamheten derå,
att enligt gällande flottningsstadga fiskerättsegare äro tillförsäkrade
ersättning för den skada, som genom obarkadt timmers utsläppande
kan dem orsakas, hvarefter Grosshandlanden G. Sundberg påstod,
att timret, medan det utsläpptes obarkadt, afsatte mindre slem i
vattnet än efter barkning deraf, hvilket påstående åter af herr Isak
Persson bestreds.
§ 16. Här fäs tade herr Axell uppmärksamhet å obilligheten
af förbudet för jordegare att till odling begagna skogsbackar och
lundar invid fiskevatten, såvida ej en skälig ersättning för sådant
hinder för markens uppodlande dem tillförsäkrades.
Mot förslagets §§ 17—20 framstäldes icke någon anmärkning,
§ 21. Mot innehållet i denna § ville herr Axell anmärka, att
det icke kunde anses rätt och billigt, att notfiske på en plats kunde
så godt som förhindras af utsatta skötar, om dessa förr utlagts, och
och borde, enligt herr Axells åsigt, vid redigeringen af denna §
beaktas Fiskeriintendenten G. von Yhlens i ämnet afgifna re¬
servation.
Herr Axling ansåg, att mellan notfiskare borde rättigheten
att först utkasta noten tillkomma den, som först ankommit till
platsen, hvarförutan herr Amelin ville fästa uppmärksamhet derå,
att billighet och afseende å den större fångst, som med not kunde
erhållas, fordrade, att om sköt- och notfiskare samtidigt inställde
sig på samma plats, sköten borde vika för noten, helst som not¬
fisket äfven i öfrigt ej obetydligt skadades af skötarne, synnerligast
af djupskötarne med krok.
VESTERNORRLANDS LÅN.
227
§ 22 lemnades utan anmärkning.
§ 23. Efter någon stunds diskussion, derunder tvekan uttala¬
des, huruvida under §:n kunde subsumeras äfven börting, laxöring
och andra laxartade fiskar, ocli sedan Jägmästaren Hellström uttalat
den åsigt, att med stadgandet i §:n icke afsåges annat än egentlig
lax, förklarade herrar Fahlén, Axell och Thunberg, att de under
förutsättning af rigtigheten utaf herr Hellströms uppfattning om
tydningen af denna § icke hade något att mot densamma erinra.
§ 24. I öfverensstämmelse med den utaf komiterades flertal i
denna § uttalade åsigt om billigheten och nyttan deraf, att fiske-
rättsegare och fiskeriidkare må, såsom i saken mest kunniga och
intresserade för fiskens bibehållande och förökande i vattendraget,
ega att utan statens mellankomst sjelfva afgöra om lämpligaste
sättet att utan fiskets försämrande eller förhindrande af dess för¬
bättrande idka fiske, ansåg herr Axell, att den utaf komitéleda-
möterna F. A. Smitt och E. J. E. Uggla mot denna åsigt afvikande
mening saknade skäl och stöd i ei-färenheten, som deremot visar,
att intresset för fiskenas upphjelpande mer och mer spredes bland
allmänheten, och ville herr Axell betona, att, om en sådan sjelf-
bestämningsrätt icke kunde anses vara genom §:ns ordalag medgifven
äfven åt saltsjöfiskare, samma förmån äfven borde i lagen dem
tillförsäkras.
§§ 25—32 lemnades utan anmärkning.
§ 33. Under diskussionen om denna §, derunder behofvet af
tillsyningsman allmänt erkändes, uttalades skilda åsigter om nöd¬
vändigheten af att tillsätta särskilda tjensteman för tillsynens ut¬
öfvande, i det herrar Erik Petter Persson, Per Näslund och Mag¬
nus Söderlind ansågo, att sådan tillsyn lämpligast kunde anförtros
åt länsmännen, hvaremot herrar Nils Edblad, Mårten Ullsten och
P. Näsman önskade, att andra tillsyningsman tillsattes.
§ 34 lemnades utan anmärkning.
Kap. IV.
Om ansvar för öfverträdelser af denna stadga.
Hela detta kapitel, §§ 35—48, genomgicks, utan att anmärkning
mot någon del deraf framställdes.
Kap. V.
Allmänna bestämmelser.
Jemväl lemnades förslaget i denna de], §§ 49—53, utan an¬
märkning.
O
228
VESTERNOBRLANDS LAN.
När härefter genomgingos förslagen till stadga för fiskeri-
styrelsen och till instruktion för statens fiskeritjenstemän, yttrade
herrar P. Näsman, O. Sedin, Johan Lindblom, Erik Petter Persson,
Grels Holmberg, Hans Ersson och Magnus Söderlind, att enligt
deras öfvertygelse någon särskild styrelse för öfverinseende öfver
fiskeriärenden icke vore behöflig, utan att dessa ärenden lämp¬
ligen kunde handläggas af de myndigheter, som hitintills dermed
haft befattning.
Den 11 Juli
sammanträdde åter komiterade för vidare behandling af ofvan om-
förmälda ärende och genomgingo ånyo förslaget till ny fiskeristadga,
dervid med fästadt afseende å de under gårdagens sammanträde
uttalade meningar komiterade beslöto tillstyrka landstinget att i
dess underdåniga yttrande öfver förslaget till ny fiskeristadga ut¬
tala nedanstående åsigter:
att förslagets bestämmelser i §§ 1 och 2 äro lämpliga och tids¬
enliga, och att i fråga om § 3 bifall till yrkandet om rätt för fiskeri-
idkare att utan jordegares bifall å hafsstränder uppföra fiskehus
svårligen torde kunna utan vådligt intrång i eganderätten med-
gifvas, äfvensom att skäl till begäran om ändring af bestämmel¬
serna i §§ 4—9 icke förefinnes.
§ 11. Efter någon diskussion, derunder herr Hörnfeldt före¬
slog, att senare mom. i denna § skulle erhålla denna lydelse:
»Lika med fast fiskebyggnad anses här hvarje spjelredskap
eller sådan garnredskap, som i vattnet hålles liggande längre tid,
än som af vederbörande, på sätt i § 24 stadgas, för särskilda orter
kan med afseende å olika förhållanden bestämmas»,
förenade sig komiterade i det utlåtande, att, på sätt herr J.
Falén föreslog, ordalagen i §:n bibehållas oförändrade utom deri, att
tidsbestämmelsen »femton minuter» utbytes mot »en timma»,
att §§ 12—20 bibehållas oförändrade;
att, som den uti § 21 åt första utgifvaren af nottåget lemnade
företrädesrätt synes kunna föranleda till tvister och förnärma till
platsen förr anlända notdragares på urgammal häfd grundade rätt,
det efter orden »i ordning efter som de till stället ankommit» in¬
tagna tillägget borde utgå,
samt att återstående §§ i förslaget böra lemnas oförändrade.
I fråga om förslagen till stadga för fiskeristyrelsen och till
instruktion för statens fiskeritjenstemän ansågo sig komiterade, för
den händelse det utaf landstinget dem lemnade uppdrag kunde
JEMTLANDS LÅN.
229
anses innebära bemyndigande att härom meddela yttrande, böra
uttala den åsigt, att med fästadt afseende å den ringa omfattning,
göromålen med tillsynen öfver fiskeriärendena torde komma att få,
någon särskild öfverstyrelse för handläggning af dessa frågor icke
synes erforderlig, utan att denna tillsyn torde böra fortfarande
öfverlemnas till Kongl. M;tj:ts Befallningshafvande i länen och
Landtbruksakademiens förvaltningskomité, samt att af staten af-
lönade fiskeritjenstemän, åtminstone tills vidare, kunna inskränkas
till fyra fiskeriintendenter och det antal iktyologer, som af Kongl.
Maj:t pröfvas nödigt.
In fidem
E. F. Holm.
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.
Till Konungen.
Anbefald afgifva utlåtande öfver af nådigst förordnade komi-
terade uppgjordt förslag till ny fiskeristadga får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande underdånigst anföra.
Skilnaden mellan nu föreslagna och hittills gällande stadga
är att söka i den nya stadgans §§ 24—30, hvilka skulle träda i
stället för bestämmelserna i nu gällande stadgas § 22.
Det, som karakteriserar den gamla stadgan, är, att förutom
några för hela riket gällande och användbara föreskrifter allt som
med afseende på lokala förhållanden bör påbjudas eller förbjudas
för att främja fisket, tillhör Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
efter allmänhetens hörande besluta om; detta såväl då fråga är
om stadganden gällande för hela länet, som då inom trängre om¬
råde ordnande af vare sig fisket i allmänhet eller visst slag deraf
ifrågasättes. Att eu så stor myndighet öfver en hushållsgren lägges
i administrationens hand kan möjligen anses betänkligt, hvilket
äfven tyckes vara den synpunkt, hvarifrån komiterade utgått, men
dels kunna besvär öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag
230
JEMTLANDS LÄN.
anföras hos Kongl. Maj:t, som ju den ekonomiska lagstiftningen
ensam tillhör, och dels har, så vidt Kongl. Majrts Befall¬
ningshafvande sport, icke någon klagan afhörts, som kunde låta
förmoda, att någon af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande orätt
brukat detta förtroende på så sätt, att enskilda blifvit lidande ge¬
nom för stränga eller orättvisa föreskrifter. I allt fall torde, om
en förändring skall vidtagas, det vara oeftergifligt, att det nya kan
antagas skola bättre än det gamla tillgodose det allmännas bästa
och den enskildas rätt.
Vid jemförelse mellan de båda fiskeristadgarna visar sig, att, då
den hittills varande för tillgodoseende af den mera speciella eller
den på lokala förhållanden beroende fiskevården litar till Konun¬
gens lagstiftningsrätt, den föreslagna ställer sig på sjelfstyrelsens
grund. Vidare är såsom en grundregel i den nya stadgan antaget,
att ordnandet af fiskeriförhållanden under den för hela riket gäl¬
lande stadgan bör ske endast för mindre områden, och härmed är
stafven bruten öfver de stadgar, som ordna vissa allmänna fiske¬
förhållanden för hela län eller de så kallade länsstadgarna.
Dessa fiskeristadgar, omfattande ett län, motsvara dock enligt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening ett behof och kunna
icke utan skada för fisket i sin helhet undvaras.
I en stadga för hela riket kunna till exempel icke intagas viss
tids fridlysning för den eller den fisksorten, derför att de klima¬
tiska förhållandena göra, att samma fisk har en helt annan lektid
i Skåne än till exempel i Jemtland, och en fridlysningstid grundad
pa förhållanden i den ena landsändan vore utan gagn för den
andia och en, som skulle ga en medelväg, blefve kanske oduglig
för båda. Ett läns geografiska utbredning är deremot icke
större, än att stadgar för sådana förhållanden, som bero af
klimatet, kunna gälla för hela länet. Att stadgar finnas, som
under lektiderna fridlysa de fisksorter, man vill vårda, är enligt
Kong], Maj:ts Befallningshafvandes mening ett hufvudvilkor för
all fiskevård och det bör således icke få bero på den enskildes
initiativ eller på pluraliteten inom ett område, om sådan fridlys¬
ning skall ega ruin eller ej.
Det finnes äfven andra förhållanden, som göra stadgar för ett
län nyttiga och nödiga. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill
som exempel anföra Jemtlands län. Här äro laxarterna bland de
värderika fisksorterna de förherskande och en fiskestadga, som
icke härtill toge hänsyn och der andra fiskslags vård icke finge,
åtminstone i viss mån, gifva vika för hvad som är nyttigt för lax-
JEMTLANDS LÄN.
231
fiskarnes förökande och tillgång på föda, skulle här icke uppfylla
sitt ändamål.
Ej heller kan man göra gällande om fiskevatten hvad som
gäller i landthushållningen. att det är hvars och ens ensak, om han
vårdar eller föröder sin egendoms produktion, ty fiskens ekonomi
och fortplantningsdrift tillåta icke, att den för beständigt stannar
på samma ställe, och somliga fiskarter, exempelvis laxfamiljerna,
företaga vandringar, som sträcka sig långt utöfver hvad som i den
föreslagna stadgan kan förstås under benämningen fiskeområde.
Den hushållsgren, som närmast kan jemföras med fisket, är
jagten, och för denna har man ansett nödigt att genom lag in¬
skränka den enskildas dispositionsrätt öfver fogel och villebråd,
som vistas och tager sin föda på hans område, och det just på den
grund, att villebrådet är i viss mån gemensam egendom, då det icke
kan förhindras flytta från den ena till den andra. Man har ock
icke satt i fråga, att det skulle få bero på majoriteten bland jord-
egarne inom en ort, huruvida jagtlagar der skulle finnas eller icke.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan af anförda skäl således
icke anse rigtig komiterades åsigt, att den lokala fiskevården icke
skulle vara underkastad andra förhållningsregler, än fiskevattens-
egarne genom plurima vota ville gifva sig sjelfva.
Beträffande komiterades förslag i detalj torde äfven välgrun¬
dade anmärkningar kunna göras.
Så synes Kongl Maj:ts Befallningshafvande den tillflygt, mino¬
riteten inom ett så kalladt fiskeområde har mot majoritetens Över¬
grepp, särdeles vansklig.
Det skulle vara den i § 28 föreslagna nämnd, som skulle här
fälla utslag, i stället för att detta hittills varit Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande.
För det första torde det inom många län blifva svårt att finna
ett tillräckligt antal personer, hvilka, genom personliga egenskaper
i öfrigt qvalificerade för värfvet, äro i i fiskeärenden förfarna och
om fiskeförhållanden i länet väl kunniga.
Det kan sägas, att man hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke heller har att vänta någon fackkunskap i fiskeriärenden och
att således, om de dömande vore mindre kunniga i fiskeförhållan¬
den än man skulle önska, fiskevattensegarnes intresse icke vore i
sämre händer än nu, men det ligger en väsentlig skilnad i pro¬
ceduren, då utslaget fälles af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
mot då det skall fällas af nämnden. Då nämnden har samman-
trädt, skall den fatta beslut vid tillfället, efter hvad föreskrifterna
232
JEMTLANDS LÅN.
i tredje stycket af § 28 tyckas gifva vid handen. Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande har deremot bättre tid att öfverväga för och
emot, kan infordra förklaringar och upplysningar, der så anses
nödigt, begära utlåtande af vetenskapsmän med mera, och har så¬
ledes, utom af andra skäl, äfven häraf mindre anledning att fälla ett
förhastadt utslag än nämnden. Dertill kommer, att öfver Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande® utslag kunna besvär anföras, då der¬
emot nämndens beslut är utan apell. Ännu en för den rätt¬
sökande väsentlig olägenhet vidlåder nämndinstitutionen, i det en-
ligt § 30 ersättning för sammanträdet skall, der så begäres, till¬
komma nämndens ledamöter och dessa ersättningar under vanliga
förhållanden skola gäldas af den tappande.
Att detta i vidsträckta län kan blifva en så dryg utgift, att
den missnöjde i månget fall icke vågar riskera att få betala den
och derför hellre nöjer sig med majoritetens beslut, om han äfven
anser det orätt, än klagar, synes Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande blifva en naturlig om ock icke välbetänkt följd af°detta
stadgande.
Dessa anmärkningar gälla dock blott tillämpningen, men
tvifvel torde kunna framställas, huruvida idén om en nämnd
såsom dömande är lycklig i frågor sådana som dessa, der det icke
blott kommer i fråga att fastställa beslut, som hindra en fiske-
vattensegare att, efter som han lämpligast finner, bruka sin egen¬
dom, utan äfven att ålägga honom i enlighet med § 26 mom. c.
att deltaga i utgifter för ändamål, hvaraf han icke anser sig hafva
någon nytta. Att den af komiten föreslagna nämnden skulle döma
opartiskt får man hoppas, men hvar och en, som haft med för¬
troendenämnder att göra, vet väl, att dessas svaga sida är just
svårigheten att skilja person ifrån sak, der personen af en eller
annan anledning lyckas imponera.
Den andra nyhet af någon betydenhet, som komitén föreslagit,
är inrättande af en fiskeristvrelse och ökande af antalet fiskeri-
tjenstemän.
Det synes Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande, att en öfver¬
direktör med sekreterare icke skulle vara behöflig för att öfver-
vaka fyra intendenter och några iktyologer, och hvad styrelsens
skyldighet att i öfrigt söka befordra fiskerinäringens utveckling
och förkofran inom landet beträffar, så är denna föreskrift af ett
så obestämdt och allmänt innehåll, att man har svårt att nu förutse
hvad . godt derur kunde komma att resultera. En tillökning af
fiskeritjenstemännens antal anser deremot Kongl. Maj:ts Befall-
JEMTLAND8 LÅN.
233
ningshafvande höra ske i den mån de af myndigheter eller allmän¬
heten anlitas i den omfattning, att tillökning visar sig behöflig.
Huruvida det nuvarande antalet är otillräckligt för behofvet en¬
ligt nu existerande förhållanden, är Kongl. Majrts Befallningshaf¬
vande icke i tillfälle känna.
Att fiskeritjenstemännen böra hafva någon förman, som mot¬
tager reqvisitioner från rikets olika delar på fiskeribiträde, ordnar
deras resor, emottager raporter och öfver dem utöfva den disci¬
plinära myndighet, som kan vara behöflig, synes Kongl. Majrts
Befallningshafvande dock oeftergiflig^ och, då icke någon styrelse
för jordbruk och näringar, derunder de helt naturligt skulle sor¬
tera, ännu kommit till stånd i vårt land, anser Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande, att, tillsvidare och tilldess en mera tillfredsstäl¬
lande anordning kan träffas, Landtbruksakademiens förvaltnings-
komité kan uppdragas att såsom hittills hafva inseendet öfver dessa
tjensteman.
Då således Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser de grun¬
der, hvarpå fiskevården enligt nu gällande fiskeristadga hvilar,
vara både för näringens förkofran och för fiskeriegarne mera be¬
tryggande, än det af komiténs pluralitet åstadkomna förslag, och
då hvad komitén föreslagit om inrättande af en särskild styrelse
för uppsigten öfver fiskerierna i riket icke synes Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande motiveradt hvarken af hvad komitén i öfrigt
föreslagit eller af nu bestående lagar, så hemställer underdånigst
Kongl. Majrts Befallningshafvande, att den nu föreliggande nya
fiskeristadgan icke måtte vinna Eders Kongl. Majtrs nådiga bifall.
Landstingets infordrade utlåtande bifogas.
O O
Östersund å Landskansliet den 7 Januari 1885.
Underdånigst
JOHN ERICSON.
P. G. Rissler.
234
JEMTLANDS LÅN.
2) Jemtlands läns landsting.
Till Konungen.
Genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands
län har Eders Kongl. Maj:t infordrat Jemtlands läns landstings
underdåniga yttrande öfver ett af särskilda komiterade upprättadt
förslag till ny fiskeristadga med mera, och får landstinget för så¬
dant afseende i underdånighet åberopa sitt uti bilagda utdrag af
protokollet för den 16 sistlidna September innefattade beslut.
Underdånigst
A Jemtlands läns landstings råsnar:
O o
O. EM. OCKLIND.
Axel Lené.
Östersund den 7 November 1884.
Utdrag af protokoll, hållet vid Jemtlands läns
ordinarie landstings sammanträde å Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes sessionsrum i
Östersund den 15 September 1884.
§ 8.
Till fortsatt behandling företogs nu det från sistlidna års lands¬
ting uppskjutna, under § 10 i då förda protokoll antecknade ärende,
rörande infordradt underdånigt utlåtande öfver ett af särskilda
komiterade afgifvet betänkande med förslag till ny fiskeristadga
med mera, uti hvilket ärende de af landstinget för ändamålet till¬
satta delegerade afgifvit yttrande, som innefattas i en så lydande
skrifvelse.
JEMTLANDS LÅN.
235
Till Jemtlands läns landsting.
Undertecknade, af Jemtlands läns landsting år 1883 utsedda,
komiterade för beredning af frågan angående infordradt under¬
dånigt yttrande öfver komiterades förslag till ny fiskeristadga,
sammanträdde för detta ändamål i Östersund första gången den 9
ö o
September 1884 och få härmed efter nu verkställt uppdrag afgifva
följande betänkande.
Då ifrågavarande förslag till fiskeristadga, såsom afseende
hela riket, helt naturligt ej kunnat inrymma alla de särskilda be¬
stämmelser, som i afseende på de olika orternas säregna förhållan¬
den kunna vara af behofvet påkallade för ett rationelt fiskes be¬
drifvande, utan hufvudsakligast måste innehålla de allmänna bestäm¬
melser, som kunna utan olägenhet för alla olika delar af landet
tillämpas, samt öfverlemnar åt hvarje län särskildt att dels genom
enskild fiskeristadga, dels genom frivilliga överenskommelser
mellan de i samma fiskevatten fiskeberättigade på lämpligaste sätt
ordna sina fiskeriangelägenheter, så hafva beredningsmännen efter
noggrant genomgående af bemälda förslag till fiskeristadga för sin
del i detsamma ej funnit skäl till många anmärkningar. De punkter
i den föreslagna fiskeristadgan, i hvilka beredningsmännen ej ansett
sig kunna dela komiterades åsigt, äro komiterades förslag om upp¬
rättandet af en? ny fiskeristyrelse (pag. 41—44) samt §§11 mom.
2, 18 mom. 1, 24 mom. 4, 5, 6.
Hvad först den föreslagna fiskeristyrelsen vidkommer, kunna
beredningsmännen icke tro, hvarken att göromålen med tillsynen
öfver fiskeriärendena för närvarande äro eller snarligen komma att
blifva af den omfattande natur, att för deras handläggning kan er¬
fordras en särskild öfverstyrelse sådan de komiterade föreslagit,
utan hålla före, att denna tillsyn fortfarande såsom hittills bäst och
lämpligast handhafves af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen
och Landtbruksakademiens förvaltningskomité, samt vilja på sin höjd
tillstyrka, att ännu en fiskeriintendent tillsättes, så att deras antal
ökas till två af staten aflönade flskeriintendenter.
Beträffande § 11 mom. 2 anse beredningsmännen, det bestäm¬
melsen derstädes, att fiskeredskap, som ligger i vattnet öfver femton
minuter, skall anses såsom fast fiskebyggnad, bör ändras derhän,
att, för så vidt den afser not, tiden bestämmes till en timma
enär eu utlagd not i de flesta fall ej torde kunna intagas under
kortare tid.
236
JEMTLANDS LÄN.
Då, såvidt beredningsmännen hafva sig bekant, aflossande af
skott i närheten af gäddans lekplats ej störer henne i hennes lek
och sättet att med skjutgevär fånga gädda under hennes lektid åt¬
minstone i Jemtland är mycket allmänt och af ålder nyttjadt, och
denna fiskart dessutom, såsom äfven komiterade i sitt förslag er¬
känna, är en af våra glupskaste roffiskar, som såvidt möjligt bör
utrotas, så anse beredningsmännen, att det i § 18 föreslagna förbud
att i närheten af fisklek aflossa skott (med skjutgevär) äfvensom
de i § 39 mom. 3 derför föreslagna böter ej böra afse gäddas lek.
Den i § 24 mom. 4, 5 och 6 föreslagna rösträttsgrunden vid
överenskommelser mellan i gemensamma fiskevattenfiskeberättigade,
att t. ex. den, som eger nio tiondedelar i fiskevattnet, ej skulle
hafva större rösträtt än den, som eger en hundradedel i detsamma,
anse beredningsmännen obillig och orättvis samt hålla före, att
delaktighet i fiskevattnet bör ligga till grund för omröstningen.
På grund af hvad beredningsmännen här haft äran anföra få
de tillstyrka landstinget att å det infordrade underdåniga utlåtandet
rörande komiterades förslag till ny fiskeristadga lemna följande svar.
Landstinget anser icke andra ändringar i komiterades förslag
till ny fiskeristadga erforderliga, än att
l:o) förslaget om upprättandet af en särskild fiskeristyrelse
utlemnas, enär enligt landstingets förmenande göromålen med till¬
synen öfver fiskerinäringen hvarken nu äro eller snarligen torde
blifva af det omfång, att en särskild öfverstyrelse derför torde blifva
af behofvet påkallad. Landstinget anser derföre, att denna tillsyn
fortfarande såsom hittills lämpligast handhafves af nuvarande styrelse,
men vill för sin del ej afstyrka tillsättandet af ännu en af staten aflönad
fiskeriintendent, om ärendenas behöriga handhafvande det fordrar;
2:o) den i § 11 mom. 2 föreslagna tidsbestämmelsen, för så
vidt den äfven afser utlagd not, bör utsträckas till en timma i
stället för femton minuter;
3:o) § 18 mom. 1 och § 39 mom. 3 måtte få sådan lydelse,
att förbudet om aflossande af skott i närheten af fisklek äfvensom
derför stadgadt straff ej måtte afse gäddas lek;
4:o) den i § 24 mom. 4, 5 och 6 bestämda rösträttsgrunden
vid de föreslagna frivilliga öfverenskommelserna mellan i gemen¬
samma fiskevatten fiskeberättigade måtte ändras derhän, att del¬
aktighet i fiskevattnet lägges till grund för omröstningen.
Östersund den 12 September 1884.
E. Holmberg. A. Dillner. Olof Jonsson. A. Olirberg.
VESTERBOTTENS LÅN.
237
På derom gjord framställning beslöt landstinget, att med slut¬
liga handläggningen af detta ärende skulle få anstå till annan dag
af tinget.
Den 16 September 1884.
§ 24.
Till slutlig behandlig upptogs det förliden gårdag handlagda,
under § 8 här ofvan i protokollet antecknade ärendet, rörande in-
fordradt underdånigt utlåtande öfver det af särskilda komiterade
afgifna betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera,
hvarvid ånyo föredrogos de af landstingets delegerade mot betän¬
kandet framställda, förut i protokollet intagna anmärkningar; och
beslöt nu landstinget, att det infordrade underdåniga utlåtandet
skulle meddelas i öfverensstämmelse med hvad komiterade före¬
slagit.
Som ofvan.
In fidem
Axel Lené,
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.
Till Konungen.
I anledning af nådiga remissresolutionen den 3 Augusti 1883
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande infordrat och får liär-
hos öfverlemna Vesterbottens läns landstings underdåniga yttrande
öfver ett af komiterade upprättadt förslag till ny fiskeristadga med
flere förordningar angående fiskerierna, hvarjemte Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande såsom eget utlåtande öfver förslaget i under¬
dånighet får anföra följande.
I likhet med landstinget finner Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande förslaget i hufvudsakliga delar vara med sakkännedom
238
VESTERBOTTENS LÄN.
och omsorg utarbetadt, ehuru Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
för sin del anser, att väl mycken frihet lemnats de enskilda att
såsom för dem godt synes använda fiskevattnen, hvarigenom lätte¬
ligen missbruk kunna uppstå. Vigten af fisket är nemligen ännu
allt för litet insedd af befolkningen inom Vesterbottens län, som
lemnad åt sig sjelf antagligen skulle skatta ögonblickets vinst
högre än att med tanke på framtiden och efterkommandes fördel
genom klok hushållning bereda en jemn afkastning af fisket för
längre tid.
Af sådan anledning ansluter sig Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande till den reservation, som komitéledamöterne herrar F. A.
Smitt och E. J. E. Uggla afgifvit rörande lydelsen af §§ 24, 25,
26 och 27 i förslaget, under åberopade jemväl af de skal, som
bemälda komiteledamöter till stöd för reservationen andragit.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tror dock, att § 24 jemväl
i ännu ett afseende krafvel- ändring, då enligt Kongl. Maj:ts Be-
fallningshafvandes förmenande den uti omförmälda S aneifna grund
J O O
för rösträtts utöfvande synes vara mindre rättvis mot de större
delegarne i fiskevatten, hvilka torde böra berättigas att föra talan i
förhållande till den andel, de hafva i fiskevattnet, emedan de eljest,
ehuru de böra hafva största intresset af fiskets rätta vård, lätt
kunna få vika för smärre fiskelottsegare.
Att utse ledamöter i den nämnd, hvarom § 28 i förslaget inne¬
håller bestämmelser, torde blifva förenadt med rätt stora svårig¬
heter i anseende till Vesterbottens läns vidsträckthet och glesa
befolkning, likasom nämndens kallande till fiskeridelegare synes
blifva förenadt med betydande kostnader för dem. Och föreställer
sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att en fiskeriintendent, biträdd
af två gode män, af hvilka parterne sjelfva finge utse hvar sin,
skulle åstadkomma samma nytta.
En, enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, synner¬
ligen vigtig fråga är den om tillsättandet af tillsyningsman samt
sättet för deras aflönande.
Komiterade hafva i § 33 föreslagit, att sådana tillsyningsman
skola utses allenast för fiskeområde, der särskild öfverenskommelse
om fiskets bedrifvande träffats, men enligt Kongl. Majrts Befall¬
ningshafvandes tanke böra tillsyningsman förordnas att öfvervaka
fiskeristadgans bestämmelser äfven å orter, der sådana överens¬
kommelser ej träffats, hvilket Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
beträffande Vesterbottens län anser desto nödvändigare, som läns-
mansdistrikten äro så stora, att länsmännen omöjligen kunna öfver-
VESTERBOTTENS LÅN.
239
vaka stadgans efterlefnad, samt, såsom Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande härofvan antydt, sannolikt är, att antalet överenskommel¬
ser om fiskets bedrifvande under den närmaste framtiden icke lärer
blifva så särdeles stort.
Nödvändigt torde äfven vara, att tillsyningsmännen erhålla någon
godtgörelse för sitt arbete, hvilket i allmänhet är allt annat än
angenämt; och får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i berörda af¬
seende i underdånighet förena sig med och åberopa hvad länets
landsting anfört så i fråga om sättet för aflöningarnas utgående som
de derför åberopade skäl.
Då i fråga om fiske ungefär samma förhållanden gälla för
Vesterbottens som för Norrbottens län, så, och med afseende på ej
mindre dessa läns stora utsträckning än äfven de för dem årligea
i tillväxt varande flottlederna, får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst föreslå, att en särskild fiskeriintendent tillsättes för
dessa båda län.
Landskansliet i Umeå den 10 November 1884.
Underdånigst
AXEL WÄSTFELT.
C. O. de Frese.
2) Vesterbottens läns landsting.
Till Konungen.
Uti skrifvelse den 14 August 1883 har Eders Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i Vesterbottens län på nådig befallning infordrat
samma läns landstings underdåniga yttrande öfver ett af dertill
utsedda komiterade upprättadt förslag till ny fiskeristadga.
Med anledning häraf får landstinget, efter verkstäld granskning
af förslaget i fråga, öfver detsamma afgifva följande underdåniga
yttrande.
Ehuruväl förslaget i sin helhet synes landstinget vara med
omsorg och sakkännedom utarbetadt, har dock landstinget för sin
del ansett sig böra underdånigst föreslå följande ändringar och
tillägg i detsamma på här nedan anförda skäl.
240
VESTEBBOTTENS LÅN.
Efter ordet »må» i § 23 bör tilläggas »med undantag af lax¬
arterna laxöring och börting». Då det är att befara, att i tillämp¬
ningen af nämnda § under benämningen lax äfven kunde inbegripas
laxarterna laxöring och börting, hvilka, fullvuxna, sällan i längd
öfverstiga fyratiofem centimeter, och till följd af en sådan tolkning
af §:n handel med dessa fiskslag vore förbjuden, så har landstinget
ansett ett sådant förtydligande tillägg behöfligt.
I § 24 mom. I bör efter orden »att å viss ort och tid» till¬
komma »inom detta» (nemligen område), enär ordalydelsen utan
ett sådant tillägg kunde föranleda till dryga omkostnader för inne¬
hafvare af fiskerätt, då ju Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunde
utlysa sammanträde att hållas på ett ställe, exempelvis tjugo ä
tretio mil från de socknar, som omfatta fiskeriområdet.
Då enligt § 24 initiativrätt i fråga om upprättandet af särskild
stadga för visst fiskeområde tillkommer endast delegare deri, så
har landstinget på de af herrar F. A. Smitt och E. J. E. Uggla
uti komiterades förslag till fiskeristadga åtföljande reservation
framhållna skäl ansett sådan rätt böra tillkomma äfven fiskeri-
intpndenten, hvadan §§ 24 och 27 hvar för sig böra erhålla följande
lydelse:
§ 24. Anser fiskeriintendent eller innehafvare af fiske etc.
§ 27 mom. 2. Anser fiskeriintendent eller någon fiskeri-
berättigad ändring etc.
Vidare får landstinget underdånigst föreslå, att fiskeriintenden-
ternas antal måtte ökas från fyra till fem, äfvensom att Vester-
bottens och Norrbottens län borde utgöra ett tjenstgöringsdistrikt.
Slutligen får landstinget, under åberopande af komiterades
motivering å sidan 39 och följande, i underdånighet hemställa, att
vederbörande fiskeritillsyningsmän måtte för sitt besvär tillerkännas
någon ersättning antingen genom att erhålla åklagares befogenhet
och följaktligen andel i de böter, som på grund af deras åtal kunde
blifva ådömda, eller ock i form af direkt aflöning af staten.
Umeå den 20 September 1884.
Underdånigst
På landstingets vägnar:
OLOF D. KLOCKHOFF.
C. O. de Frese.
NORRBOTTENS LÅN.
241
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län.
Till Konungen.
Eders Kongl. Maj:t har under den 3 nästlidne Augusti anbefalt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att efter landstingets
hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver det förslag till ny
fiskeristadga med mera, som utarbetats af särskildt i nåder förord¬
nade komiterade.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som den 30 nästlidne
September till Kongl. Civildepartementet insändt landstingets i
ärendet aflemnade yttrande, får härmed för egen del underdånigst
anföra, det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande instämmer ej mindre
i det allmänna uttalande om den föreslagna stadgan, hvilket lands¬
tinget afgifvit, än äfven i de af landstinget framstälda särskilda
anmärkningar, dock icke i anmärkningen angående § 49, hvilken
i sin föreslagna lydelse synes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vara rigtig.
Landskansliet i Luleå den 3 November 1884.
Underdånigst
H. A. WIDMARK.
K. S. Husberg.
2) Norrbottens läns landsting.
Till Konungen.
Genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens
län infordradt underdånigt yttrande öfver det förslag till ny fiskeri¬
stadga, som blifvit upprättadt af särskildt i nåder förordnade komi¬
terade, får landstinget härmed i underdånighet afgifva.
Utlutande öfver först. t. ny Fiskeristadga.
16
242
NORRBOTTENS LÅN.
Af den granskning, landstinget egnat detta förslag, har framgått,
att bestämmelserna uti gällande fiskeristadga i väsentliga delar uti
förslaget upptagits. De skiljaktigheter från dem, som förekomma,
de uteslutningar och tillägg, som blifvit gjorda, synas landstinget
vara förbättringar, hvarigenom dels idkare af fiske inom bestämda
gränser erhållit större frihet, dels sådana missbruk komma att
stäfjas, hvilka erfarenheten visat vara skadliga för fiskens fort¬
plantning och välbefinnande.
Då förslaget enligt landstingets uppfattning är bygdt på en
rigtig grund och dertill på ett i allmänhet lyckligt sätt löser den
ingalunda lätta uppgiften, att, på samma gång som okloka och för
fisket förderfliga åtgärder förebyggas, den enskildas rätt till och
frihet i utöfvande af fiske ej trädes för nära, får landstinget i
underdånighet tillstyrka detsamma med de förändringar, som möj¬
ligen kunna föranledas af här nedan upptagna mindre väsentliga
anmärkningar.
§ 11 mom. 2.
Den definition på fast fiskebyggnad, som här är lemnad, torde
för undvikande af missuppfattning och deraf följande trakasserier
böra så förtydligas, att man af den kan erhålla en klar föreställ¬
ning om hvilka fiskeredskap skola anses stängande.
§ 16.
Denna §, som är lika med § 17 i gällande fiskerilag, upptager
en bestämmelse, som är omöjlig att tillämpa, enär ingen lärer kunna
leda i bevis, att just undanrödjande af skog från backar belägna
invid fiskevatten skall hafva en menlig inverkan på fisket deri,
äfven om fisket efter sådant undanrödjande varit mindre gifvande.
§:n torde derföre böra utgå.
§ 21.
Då här sägs, att vid notdrägt den tage första kastet, som
först utgifver nottåget, så är detta enligt motiveringen liktydigt
dermed, att den, som först finner, att fisken gått in i varpet, och
derefter skyndsamt utgifver sitt nottåg, har rätt till första kastet.
Då det ju låter tänka sig, att flera af dem, som samlats vid ett
notvarp för att der fiska, samtidigt kunna upptäcka, att fisken gått
in i varpet, så förefaller det, som bestämmelsen skulle kunna för¬
anleda tvist mellan fiskrarna.
När dertill kommer, att bestämmelsen egentligen intagits på
grund af den ordning vid notdrägt, som lärer användas vid rikets
KOPPARBERGS LÄN.
243
vestkust, vill det synas som rättast vore, att §:n bibehålla sådan
den är uti nu gällande lag.
§ 38.
Om § 16 skulle komma att utgå, följer deraf, att äfven denna
§ uteslutes.
§ 49.
Om en delegare i för flera gemensamt fiskevatten vill öfver¬
låta sin fiskerätt till annan, torde det böra åläggas honom såsom
en första skyldighet att erbjuda öfriga meddelegare öfvertaga denna
hans rätt, innan han erbjuder den åt någon annan. För den händelse
denna uppfattning skulle befinnas rigtig, torde en omredigering
af §:n deraf föranledas.
Slutligen får landstinget anhålla, att uti den nya fiskeristadga,
som må komma att utfärdas, bestämmelse måtte intagas derom,
att densamma icke eger tillämpning på gränsfloderna mot Storfur-
stendömet Finland.
Luleå den 24 September 1884.
Underdånigst
På landstingets vägnar:
C. O. BERGMAN.
G. Ullman.
1) Kongl. Maj:ts Befallningshaf vande i Kopparbergs län.
Till Konungen.
•*
Sedan Eders Kongl. Maj:t i nådig remiss den 3 Augusti 1883
anbefalt länsstyrelsen att efter landstingets hörande afgifva under¬
dånigt utlåtande öfver särskilda komiterades den 3 förutgångne
Mars afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny fiskeri¬
stadga med mera, så får, till åtlydnad häraf ocli med öfverlem¬
nande af senast församlade landstings i detta län afgifna under-
244
KOPPARBERGS LÅN.
(låniga yttrande i ärendet, länsstyrelsen såsom utlåtande för egen
del i underdånighet anföra följande.
Enär, såsom komiterade erinrat, riksdagen i dess underdåniga
skrifvelse i ämnet förklarat en revision i nu gällande fiskeristadga
erforderlig, dels emedan bestämmelserna i nämnda stadga icke i
alla hänseenden egde den tydlighet, som vore önskvärd, samt i
afseende å såväl ortförhållanden som fiskeslag voro af allt för
generel beskaffenhet, dels ock stadgans föreskrifter i allmänhet
kunde anses vara af väl prohibitiv natur, så torde granskningen
af komiterades betänkande och förslag företrädesvis böra utgå från
de sålunda af riksdagen angifna synpunkter med iakttagande af
den ordningsföljd, i hvilken riksdagen framhållit desamma.
Hvad sålunda först angår frågan om och i hvad mån komiterade
må hafva lyckats att bereda erforderlig tydlighet åt de i deras för¬
slag till fiskeristadga förekommande bestämmelser, så har länssty¬
relsen i detta hänseende icke ansett sig ega anledning att fram¬
ställa mer än en enda, ehuru i länsstyrelsens tanke vigtig, anmärk¬
ning, i det att länsstyrelsen fästat sin uppmärksamhet dervid, att,
oaktadt § 7 af förslaget stadgar, att hvarje svensk man skall ega
rätt att fritt fiska i de delar af större insjöar, till hvilka strand-
eganderätten ej sträcker sig och der ej heller eljest enskildt fiske
är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, likväl hvarken bär
eller annorstädes i förslaget förekommer någon bestämmelse, som
angifver hvad med strandeganderätt i större insjöar bör förstås,
eller huru långt samma rätt sträcker sig. Då icke heller i nu
gällande fiskeristadga eller, såvidt länsstyrelsen har sig bekant, i
allmän lag eller annan författning någon sådan bestämmelse härom
finnes — enär det korta och dunkla stadgandet i första punkten af
§ 4 i 12 kapitlet Jordabalken ju endast afser att reglera förhållandet
byar emellan — så vill det synas länsstyrelsen, som skulle sak¬
naden af ett klart och tydligt lagstadgande i förevarande afseende
bort innefatta uppfordran för komiterade att söka fylla denna
lucka, hvilken, efter hvad länsstyrelsen tror sig veta, vid delningar
å fiskevatten esomoftast förorsakat osäkerhet och oreda. Någon
ledning vid försöket att närmare bestämma strandeganderätten i
insjöar synas komiterade hafva kunnat hemta af de i nu gällande
fiskeristadga förekommande och äfven i § 2 af komiterades förslag
hufvudsakligen återgifna bestämmelser angående strandeganderätten
vid hafsstranden.
Beträffande vidare de åtgärder, komiterade föreslagit till af¬
hjelpande af de olägenheter, som enligt riksdagens åsigt egde sin
KOPPARBERGS LÅN.
245
grund deruti, att bestämmelserna i nu gällande fiskeristadga i
afseende å såväl ortförhållanden som fiskeslag vore af allt för
generel beskaffenhet, så och då det icke lärer kunna förnekas,
att, såsom komiterade jemväl anmärkt, de på grund af nu
gällande fiskeristadga faststälda överenskommelser angående fiskets
bedrifvande omfatta allt för vidsträckta områden med mycket
olika fiskeriförhållanden, torde också komiterades förslag att in¬
skränka dessa områden till mindre omfång och till sjöar och vatten¬
drag med lika naturbeskaffenhet gå i den rätta rigtningen; men
länsstyrelsen betviflar ändamålsenligheten af de bestämmelser, komi¬
terade vid tillämpningen af denna grundsats förslagit, i det att
komiterade förbehållit både initiativet och beslutanderätten i hithö¬
rande frågor dels åt fiskevattensegarne sjelfva och dels, i "händelse
af tvist dem emellan, åt en särskild nämnd. Men härmed har
länsstyrelsen berört en fråga, till hvilken länsstyrelsen får tillfälle
att återkomma i det följande vid granskningen af de bestämmelser,
komiterade föreslagit i syfte att betaga lagstiftningen för fisket
dess nuvarande efter riksdagens förmenande alltför prokibitiva
karakter och att bringa samma lagstiftning i närmare öfverens¬
stämmelse med de friare grunder, hvarpå vår näringslagstiftning
i öfrigt numera hvilar.
Ur denna, den sista af de hufvudsynpunkter, från hvilka läns¬
styrelsen har att yttra sig öfver komiterades förslag, vill det förefalla
länsstyrelsen, som hafva komiterade gått nog radikalt tillväga, då
komiterade endast förbehållit de publika myndigheterna befogen¬
heten att leda och öfvervaka den formella behandlingen af de
frågor, som afse åstadkommandet af för visst fiskeområde gemen¬
samt gällande bestämmelser, samt att tillse, att dessa bestämmelser
icke i olaga ordning tillkommit och icke heller strida mot fiskeri-
stadgan eller annan lag, men deremot öfverlemnat initiativ- och
beslutanderätten i hithörande frågor uteslutande åt de fiskeberätti-
gade och i sista hand åt den särskilda fiskerinämnden. Ändamåls¬
enligheten af denna anordning är naturligtvis beroende derpå,
huruvida genom densamma det hufvudsyfte uppnås, som lagstifta¬
ren vill vinna genom legaliserandet af överenskommelser angående
fisket i gemensamt fiskevatten. Detta hufvudsyfte måste vara be¬
tryggande af fiskets vård och förkofran genom bestämmelser, hvilka
afse att förekomma, dels att, såsom hittills så ofta varit händelsen,
fisket bedrifves utan hänsyn till dess fortfarande bestånd eller så¬
lunda, att »en hvar, som eger fiskerätt, kan på kortast möjliga tid
fånga allt, hvad han åtkommer, af fruktan att eljest annan delegare
246
KOPPARBERGS LÅN.
skall förekomma honom», och dels att ej »en del af de fiske-
berättigade mot andras bestridande må kunna påtvinga dem be¬
stämmelser, som för deras förhållanden äro otjenliga^eller rent af
skadliga». Frågan blir således den, huruvida fiskerinämnden,
hvilken ju afgöranderätten i händelse af tvist mellan de fiskebe-
rättigade tillkommer, med hänsyn till dess ursprung och samman¬
sättning erbjuder nöjaktig garanti derför, att nämnden verkligen
besitter den sakkännedom, som erfordras för att bedöma, huruvida
de bestämmelser, hvilka en del af de fiskeberättigade kan vilja
påtvinga de andra, äro för dessa senares förhållanden »otjenliga
eller rent af skadliga». Redan då fråga uppstår om bestämmandet
af sjelfva fiskeområdet, för hvilket bestämmelserna skola blifva
gällande, erfordras ju en speciel sakkännedom, såsom äfven komi-
terade sjelfva erkänt, i det de föreslagit, att, då fråga om ordnandet
af hushållningen i gemensamt fiskevatten blifvit väckt, fiskeriin-
tendenten skall efter hållen undersökning förslagsvis uppgifva det
fiskeområde, inom hvilket på grund af likartad natur och fiskeri-
förhållanden de fiskeberättigade anses böra om enahanda föreskrifter
för fiskets bedrifvande förena sig. Likaledes och måhända i ännu
högre grad erfordras ju speciel sakkännedom, då sedermera fråga
förekommer om fastställandet af särskild stadga för fiskets bedrif¬
vande inom fiskeområdet, hvartill ju, äfvenledes enligt komiterades
förslag, fiskeriintendent skall afgifva förslag, innan de fiskeberättigade
eller nämnden får i saken besluta. Då det ju härvid är af största
vigt att ega noggrann kännedom icke blott om fiskeområdets egen¬
heter samt der förefintliga fiskarters lefnadssätt, fortplantning, födo¬
ämnen, storlek, lektid och öfriga vanor än äfven om den rätta
fångsttiden och den större eller mindre ändamålsenligheten af de
olika fångstsätten, så må man väl ega skäl att göra sig den frågan,
huruvida verkligen fiskerinämnden kan anses kompetent att såsom
domare i sista instans bedöma alla dessa förhållanden, eller om
icke för pröfning af hithörande frågor måste erfordras särskild
vetenskaplig bildning, såvida man icke skall äfventyra, att stadgan
blifver otjenlig och kommer att mera skada än gagna. Enligt
komiterades förslag skall fiskerinämnden utgöras af ett visst utaf
Kongl. Majrts Befallningshafvande bestämdt antal ledamöter, valda
bland några af landstinget och hushållningssällskapets förvaltnings¬
utskott utsedda, i fiskeärenden förfarna och om fiskeförhållandena
i länet väl kunniga män. Antagligen skall det likväl inom flera
län visa sig vara förenadt med stor svårighet för landstinget och
förvaltningsutskottet att kunna upptäcka tillräckligt antal personer,
KOPPARBERGS LÅN.
247
så qvalificerade som komiterade förutsatt, för att kunna inväljas i
nämnden, och med visshet kan antagas, att endast i högst få
undantagsfall någon enda ledamot af nämnden skall finnas, hvilken
eger en med eu fiskeriintendent jemförlig vetenskaplig bildning. Huru
skall man då kunna begära, att från en sålunda sammansatt fiskeri-
nämnd utgångna beslut, såvida de afvika från den sakkunniga in¬
tendentens förslag, skola kunna tillvinna sig det förtroende, som
erfordras, för att alla de fiskeberättigade skola villigt foga sig der¬
efter, och huru skall man kunna begära att icke vid fattandet af
dessa beslut misstag skola begås, hvilka skada i stället för gagna
fisket? I alla de fall åter, då nämndens beslut endast utgör en
trogen kopia af intendentens förslag, är ju denna nya institution
öfverflödig och åstadkommer endast onödig kostnad och besvär.
Men om sålunda länsstyrelsen anser fiskerinämnden för det
med densamma afsedda ändamål vara dels i allmänhet olämplig
och dels i vissa fall obehöflig, så återstår att tillse, huruvida icke
med användande i öfrigt af den organisation för fiskerinäringens
befrämjande, som komiterade föreslagit, en oväldig och sakkunnig
pröfning af frågor, som afse ordnandet af fisket i gemensamt fiske¬
vatten, skulle kunna åstadkommas. Svaret på denna fråga synes
länsstyrelsen ligga nära till hands. Länsstyrelsen föreställer sig
nemligen, att, om just samma befogenhet, hvilken komiterade velat
tillerkänna fiskerinämnden, i stället tilldelas den af komiterade
föreslagna fiskeristyrelsen, och om åt denna myndighet tillika upp¬
drages den formella profilingsrätt uti hithörande frågor, hvilken
enligt komiterades förslag fortfarande skulle tillkomma Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, så att fiskeristyrelsen egde att pröfva
icke blott af fiskeberättigade antagna specialstadgars ändamålsen¬
lighet ur teknisk synpunkt, utan jemväl huruvida dessa stadgar i
laga ordning tillkommit och om desamma icke vore stridande mot
den allmänna fiskeristadgan eller annan lag — ett uppdrag, hvilket
allt för väl kunde anförtros åt fiskeristyrelsen, förutsatt att inne-
hafvandet af juridisk bildning blefve ett kompetensvilkor för sty¬
relsens sekreterare — så skulle härigenom vinnas två hvar
för sig störa fördelar, i det att nemligen dels Kongl. Maj:ts Be-
fallningshafvandes befattning med fiskeriärendena, till lättnad i dess
många andra göromål, skulle kunna inskränkas till skyldigheten
att på fiskeristyrelsens begäran hålla eller genom vederbörande
kronofogde låta hålla erforderliga sammanträden med de fiskebe¬
rättigade och dels pröfningen af fiskerifrågorna skulle läggas i en
sjelfständig och verkligt sakkunnig myndighets händer, från hvilken
248
KOPPARBERGS LÅN.
såsom en första instans klagan kunde fullföljas hos Eders Kongl.
Maj:t. I sådant fall skulle också, såsom vederbör, Eders Kongl.
Maj:ts pröfning komma att omfatta frågorna i hela deras vidd och
således icke, såsom komiterade föreslagit, blifva inskränkt till be¬
dömandet endast af desammas formella lagenlighet. Det är ock
lätt att inse, huruledes genom en sålunda utsträckt befogenhet,
genom en verkligt administrerande verksamhet inom ett vigtig!
område af näringslifvet, genom tillfället att derunder erhålla en
noggrann kännedom om fiskeriförhållandena i rikets alla skilda orter
och genom det omedelbara ingripandet för att på ändamålsenligaste
sätt ordna samma förhållanden och slita dervid uppkommande
tvister fiskeristyrelsens erfarenhet måste komma att ökas, dess
vyer vidgas och framför allt dess anseende, betydelse och inflytande
i hög grad stärkas. Keservanterna Smitt och Uggla hafva också
i länsstyrelsens tanke med rätta framhållit den temligen betydelse¬
lösa ställning, fiskeristyrelsen, såsom hufvudsakligen endast råd¬
gifvande myndighet, enligt komiterades förslag skulle komma att
intaga, och länsstyrelsen anser för sin del tvifvelaktigt, om det
gagn, en sådan ny institution kunde medföra, skulle komma att
motsvara den deraf föranledda kostnaden. Sant är visserlio-en, att
genom en utvidgning af fiskeristyrelsens befogenhet i den rigtning,
länsstyrelsen här ofvan förordat, fiskeristyrelsens göromål skulle
komma att åtminstone under den första tiden af dess verksamhet
icke obetydligt ökas, men dessa göromål skulle naturligtvis blifva
mycket underlättade genom de utredningar och det biträde i öfrigt,
styrelsen har att. påräkna af de under densamma lydande inten¬
denter och iktyologer. I öfrigt hafva ju komiterade sjelfva förut¬
satt, att styrelsens sekreterare icke skulle få sin tid fullt upptagen
af sina göromål hos styrelsen, med hänsyn hvartill komiterade jemväl
föreslagit hans aflöning till endast ett tusen femhundra kronor, ett be¬
lopp, som dock naturligtvis borde förhöjas, i händelse ofvan antydda
förslag af Eders Kongl. Maj:t anses förtjent af någon uppmärksamhet.
Sedan länsstyrelsen sålunda framstält de anmärkningar, hvilka
komiterades förslag synts påkalla från de synpunkter, hvilka enligt
riksdagens anvisning borde blifva bestämmande vid den begärda
revisionen af nu gällande fiskeristadga, återstår för länsstyrelsen
endast att tillägga några få erinringar, hvilka från andra syn¬
punkter synas berättigade.
Sålunda har i främsta rummet det förefallit länsstyrelsen an¬
märkningsvärd!, att, oaktadt komiterade sjelfva antaga, att en bland
de förnämsta orsakerna dertill, att de för många orter faststälda
KOPPARBERGS LÄN.
249
föreskrifter angående hushållningen med fisket icke medfört det
gagn, som med dem afsetts, varit den, att föreskrifternas efter¬
lefvande ej öfvervakats och att de för sådant ändamål utsedda
tillsyningsman icke sällan saknat förmåga och ofta intresse att
utöfva den uppsigt, som utan någon ersättning ålegat dem, komi-
terade likväl icke funnit nödigt att föreslå några bestämmelser i
syfte att söka göra tillsyningsmannainstitutionen mera verksam än
hittills. Den omständigheten nemligen, att enligt komiterades för¬
slag tillsättandet af tillsyningsman, hvilket för närvarande beror
på fiskevattensegarnes fria överenskommelser, hädanefter skulle
blifva obligatoriskt, lärer icke i och för sig kunna bidraga till
skärpt kontroll öfver hushållningen med fisket, med mindre än att
man derjemte söker undanrödja de af komiterade sjelfva angifna
orsaker dertill, att tillsyningsmännen ofta visat sig olämpliga för
deras befattningar, i det de saknat både förmåga och intresse att
utöfva en lönlös och tillika ofta med obehag förenad uppsigt öfver
fisket. Svårigheten att erhålla sjelfständiga och i öfrigt dugliga
tillsyningsman skulle i länsstyrelsens tanke betydligt förminskas,
om dels tillsättningen af ifrågavarande befattningar öfverlemnades
uteslutande åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, dels de fiske-
berättigade blefve ålagdt att förse tillsyningsmännen med lämplig
aflöning, derest anslag för sådant ändamål icke blifvit af landsting
eller hushållningssällskap eller båda gemensamt beviljadt, och dels
om tillsyningsmännen tillerkändes rätt att lika med allmän åklagare
och fiskeriintendent åtala öfverträdelser mot de för visst fiske¬
område faststälda specialstadgar. Huruledes komiterade tänkt sig
tillsyningsmännens befogenhet i detta hänseende är icke rätt klart
för länsstyrelsen. Uti § 48 af förslaget till fiskeristadga är nem¬
ligen åtalsrätt i ifrågavarande afseende förbehållen endast allmän
åklagare, oaktadt § 3 mom. c af förslaget till instruktion för
statens fiskeritjenstemän bland fiskeriintendentens åligganden upp¬
tager jemväl skyldigheten att åtala öfverträdelser mot faststälda
överenskommelser beträffande fiskerierna, dervid fiskeriintendenten
tillika eger att erhålla, såsom orden lyda, biträde af fiskeriupp-
syningsmän, som inom distriktet anställas med förordnande af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande. Häraf vill det synas som komite¬
rade afsett att åtminstone de med sådant förordnande försedda
tillsyningsman skulle vara berättigade och skyldiga att efter upp¬
drag af fiskeriintendenten utföra åtal, men då hade väl sådant bort
uttryckligen omnämnas antingen i § 33 af förslaget till fiskeristadga,
hvarest tillsyningsmännens öfriga åligganden angifvas, eller i § 48,
250
KOPPARBERGS LÅN.
• hvilken synes hafva tillkommit endast för att skarpt begränsa åtals-
rätten. I öfrigt och då det väl får antagas jemväl hafva varit
komiterades mening, att fiskeriintendenten skall ega att vid åtals
utförande påkalla biträde af tillsyningsmännen, ehvad dessa blifvit
utsedda af de fiskeberättigade sjelfva eller af kommunalstämman
eller af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, men förslaget till
fiskeristadga icke föranleder dertill, att tillsyningsmännen skola
förses med förordnande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemväl
i de fall, att tillsyningsmännen blifvit af de fiskeberättigade eller
å kommunalstämma utsedde, så torde till undvikande af missför¬
stånd orden »med förordnande af Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande» böra ur texten utgå.
I sammanhang härmed kan länsstyrelsen icke underlåta att
framhålla oegentligheten deri, att enligt komiterades förslag fiskeri¬
intendenten å ena sidan är beröfvad initiativ- och besvärsrätt i
frågor, som afse åstadkommandet af specialstadga för fisket, men å
andra sidan har skyldighet att åtala öfverträdelser mot sådana
stadgar. Då emellertid dessa stadgar kunna hafva tillkommit i strid
med intendentens åsigt, så kan härigenom understundom inträffa,
att intendenten försättes i den egendomliga ställning att nödgas
beifra göranden och låtanden från de fiskeberättigades sida, hvilka
enligt hans öfvertygelse långt ifrån att skada fast hellre gagna
fisket.
Slutligen och då komiterade föreslagit, att såväl sekreteraren
vid fiskeristyrelsen som de under styrelsen stälda fiskeriintendenter
och iktyologer skola förordnas af Chefen för Kongl Civildeparte¬
mentet, får länsstyrelsen häremot erinra, att ett dylikt förfarande
enligt länsstyrelsens åsigt är stridande emot vård grundlagars
anda, enligt hvilken departementcheferna endast hafva att i rege¬
ringsärenden afgifva råd och verkställa Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningar, en ställning, som i väsentlig mån kommer att förryckas,
om departementchefernas befogenhet utsträckes till rättigheten att
förfoga öfver tjenster, hvilkas tillsättning, allt efter som deras vigt
det fordrar, lärer böra tillkomma Eders Kongl. Maj:t sjelf eller
vederbörande underordnade embetsverk och myndigheter.
Falun å Landskausliet den 8 Maj 1885.
Underdånigt
CURRY TREFFENBERG.
Ernst Samzelius.
KOPPARBERGS LÅN.
251
2) Kopparbergs läns landsting.
Till Konungen.
Genom nådig remiss af den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl.
Maj:t infordrat underdånigt yttrande från Kopparbergs läns lands¬
ting öfver ett af särskildt i nåder förordnade komiterade afgifvet
betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera; och får lands¬
tinget i anledning häraf, under antagande att yttrande från lands¬
tingets sida icke erfordras öfver de i sammanhang med fiskeri-
stadgan uppgjorda förslag till stadga för fiskeristyrelsen och
instruktion för statens fiskeritjenstemän, härmed i underdånighet
hemställa, att ifrågavarande förslag till fiskeristadga måtte varda
till lag antaget.
Protokoll öfver ärendets behandling bifogas.
Falun den 12 November 1884.
Underdånigst
På Kopparbergs läns landstings vägnar:
EMIL KÖNIGSFELDT.
G. Esseen.
Utdrag af protokollet, hållet vid Kopparbergs
läns landstings sammanträde i Falun den
1 Oktober 1884.
§ 29.
Sedan landstinget nästlidna år beslutit att till innevarande års
möte uppskjuta afgifvande af underdånigt yttrande öfver ett till
landstinget öfverlemnadt förslag till ny fiskeristadga med mera
samt tillika uppdragit åt tre delegerade att till landstinget inkomma
med utlåtande öfver omförmälda förslag, så föredrogs nu det från
nämnda delegerade inkomna betänkande, hvaröfver komitén N:o 1,
252
SÖDERMANLANDS LÅN.
dit betänkandet blifvit remitteradt, afgifvit följande nu upplästa
yttrande:
»Efter tagen kännedom om det af särskildt i nåder förordnade
komiterade den 3 Mars 1883 afgifna underdåniga förslag till ny
fiskeristadga samt det utlåtande öfver förslaget, de af sistlidna års
landsting dertill utsedda delegerade meddelat, får komitén, som ej
kan instämma i de af delegerade mot förslaget gjorda anmärk¬
ningar och anser yttrande från landstingets sida öfver de i samman¬
hang med fiskeristadgan uppgjorda förslag till stadga för fiskeri-
styrelsen och instruktion för statens fiskeritjenstemän icke erfordras,
hemställa, att landstinget måtte i underdånighet tillstyrka, att det
ifrågavarande förslaget till ny fiskeristadga varder till lag antaget.
Falun den 30 September 1884.
På komiténs vägnar:
E. M. Sundelin.
Sedan vid uppkommen fråga, huruvida enligt nu framstäldt
yrkande frågan matte få anstå till eftermiddagens sammanträde
eller, såsom i motsats dertill jemväl begärdes, nu företagas till
afgörande, landstinget beslutit sig för det senare alternativet, blef
på framstäf proposition komiténs yttrande i frågan godkändt.
År och dag som ofvan.
Enligt protokollet.
G. Esseen
1) Eongl. Maj ds Befallningshafvande i Södermanlands
län.
Till Konungen.
Sedan genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande fått sig anbefaldt att efter landstingets
i länet hörande afgifna underdånigt utlåtande öfver ett af särskildt
SÖDERMANLANDS LÄN.
253
förordnade komiterade afgifvet underdånigt förslag till ny fiskeri-
stadga med mera, får landshöfdingeembetet härmed i underdånighet
öfverlemna landstingets yttrande i ämnet och för egen del fram¬
ställa följande anmärkningar mot sagda förslag.
Lika med landstinget anser landshöfdingeembetet, att i § 7
borde förefinnas bestämmelse, huru långt strandeganderätten i
större sjöar får utsträckas, till undanrödjande af den osäkerhet,
som derutinnan är rådande, och af de missförstånd och stridigheter,
som deraf blifva en följd;
att i § 11 mom. 1 jemte deri förekommande orden »eif, ström,
å eller sund» äfven borde intagas ordet »sjö», emedan, efter hvad
erfarenheten gifvit vid handen, det lätteligen låter sig verkställas
att företrädesvis i mindre insjöar och grunda fjärdar utsätta djupa
nät eller stora ryssjor från strand till strand och såmedelst hindra
fiskens gång;
att beträffande § 17 fiske med användande af skjutvapen och
ljustring borde ovilkorligt förbjudas. Komiterade hafva i sin mo¬
tivering erkänt, att sistnämnda fångstsätt mångenstädes i ganska
hög grad skadar fisket, och för dess tillåtlighet endast åberopat
dess egenskap att utgöra ett gagnande och verksamt befordrings¬
medel till borttagande af gäddan. Men riktigheten af komiterades
åsigt om vigten af att söka utöda sistnämnda fisksort är visserligen
icke ovedersäglig utan finner, åtminstone inom Södermanlands län,
många insigtsfull vedersakare, hvilka på grund af erfarenhet veta
vitsorda, att, oaktadt numera, sedan ryssjefisket under vårtiden
börjat i skärgården mera allmänt bedrifvas, gäddfisket, som förut
var ganska lönande, så försämrats, att fråga om gäddans inodling
uppstått, någon förökning af andra fisksorter ändock icke före¬
kommit,
äfvensom att i § 22 fiske efter kräftor borde förbjudas från
och med den 1 April till och med den 31 Juli i anseende till
den nästan totala ödeläggelse, hvarför detta fiske är utsatt, och
nödvändigheten af en gemensam förbudstid för de landsdelar, hvar¬
inom kräftor fångas, till förebyggande deraf, att de bemödanden,
som i åtskilliga rikets län gjorts och göras att medelst temporära
förbud mot kräftfångst upphjelpa detta fiske, icke må genom sak¬
naden inom andra län af dylika förbud varda fruktlösa.
Med afseende å laxfiskets stora betydelse för landet och ange¬
lägenheten af att motverka dess förödande, borde enligt lands-
höfdingeembetets mening uti § 23 i fiskeristadgan såsom en allmän
grundsats, hvars bringande i tillämpning icke borde få bero på
254
SÖDERMANLANDS LÅN.
särskilda fiskeberättigades öfverenskommelser, fastställas förbud för
fångst af lax under lektiden. Och då denna tid är väsentligt olika
för skilda delar af landet, torde de för hvarje ort lämpliga före¬
skrifter i detta hänseende lätteligen kunna särskildt meddelas på
enahanda sätt, som skett i fråga om förbud mot jagt å vissa
djurslag.
Vidkommande §§ 24—27 anser landshöfdingeembetet, lika med
landstinget, det af reservanterna, Professoren m. m. F. A. Smitt
och Öfverinspektoren, Friherre E. J. E. Uggla, afgifna särskilda
förslag ega ett afgjordt företräde framför det af komiterades flertal
antagna, och tillstyrker derför det förra, under åberopande af de
skäl, som bemälda reservanter till stöd för sin mening andragit.
För fiskets ändamålsenliga vård och skötsel i de vatten, der flera
ega fiskerätt, synes det landshöfdingeembetet blifva ganska vådligt
att låta, på sätt komitéförslaget innehåller, åstadkommandet af er¬
forderliga specialstadgar blifva uteslutande beroende af de enskilda
fiskedelegarne; och särskildt i fråga om sådana stora vattensystem,
som beröra flera län och der till följd af fiskets större vigt, om¬
fattning och betydelse för en jemförelsevis ansenlig befolkning
speciella reglor för en likartad fiskerihushållning äro företrädesvis
nödvändiga, skulle det blifva hardt nära en omöjlighet att åväga¬
bringa dylika bestämmelser, om initiativ- och afgöranderätt dertill
ensamt tillkomme delegare i sådant fiskeområde. Dessutom före¬
faller det landshöfdingeembetet, att, då jordegares jagträtt å deras
mark icke får obegränsadt utöfvas utan är underkastad de in¬
skränkningar, som för statsintresset och till allmänt gagn varda i
lag påbjudna, samma grundsats borde vara i lika mon tillämplig
jemväl i afseende å fiskets utöfning i sådana vattendrag, som till¬
höra flera personer. Ty eganderättsförhållandena rörande jagt och
fiske äro af ungefär enahanda vexlande och föränderliga natur och
sålunda sinsemellan nära likstälda, hvarföre äfven det af allmänna
rättsmedvetandet erkända och jemväl tillgodosedda behofvet af
statens lagstiftande mellankomst till jagtens skydd och det nyttiga
villebrådets framtida förökande torde ega full motsvarighet i af¬
seende å fiskets vård och förkofran, åtminstone i sådana vattendrag,
som icke i sin helhet omslutas af en och samma persons egovälde.
Då vidare komiterade framhållit, att uti sistnämnda vattensy¬
stem egaren bör hafva full frihet att derinom förfara med sitt
fiske, såsom han finner för godt, borde enligt landshöfdingeembetets
åsigt samma princip kunna så till vida följas beträffande andra
vattenområden, att den störste delegaren deri erhölle deremot
SÖDERMANLANDS LÅN.
255
svarande rösträtt vid uppstående frågor om vidtagande af särskilda
bestämmelser om fiskets vårdande i gemensamt fiskevatten. Om
ock behandlingen af dylika frågor väsentligt underlättas deri¬
genom, att afgörandet öfverlemnas åt de fiskeberättigades flertal
utan hänsyn till hvars och ens del i vattnet, innebär detta ej en¬
ligt landshöfdingeembetets uppfattning en på billighet och rätt¬
visa fotad grund för åstadkommande af så beskaffade föreskrifter,
hvarmedelst egaren till den allra största delen af ett vattenområde
kan tvingas till åtgärder, som han till äfventyrs finner olämpliga,
eller afhållas från sådana, hvilka han anser företrädesvis egnade
att befordra en rationel fiskerihushållning. En annan, mera rätt¬
vis röstgrund än efter hufvudtalet torde ingalunda vara omöjlig
att uppställa, och komiterade hafva sjelfva angifvit en sådan ge¬
nom stadgandet i komitéförslagets § 29, att, då särskilda bestäm¬
melser ifrågasättas för fiskeområde, som tillhör två eller flera län,
ärendet skall behandlas af länsstyrelsen i det län, hvarinom största
delen af fiskevattnet är beläget. Att vinna utredning härom och
lägga den till grund för delegarnes röstberäkning, då frågan gäller
ett fiskeområde inom ett och samma län, torde tvifvelsutan icke
medföra större svårighet, än då sådan utredning skall ske för be¬
handling af fiskeriärende, som angår flera län.
I afseende å § 28 hemställer landshöfdingeembetet, att, äfven
om vederbörande fiskeriintendent icke må anses böra ifrågakomma
såsom sjelfskrifven ledamot i fiskerinämnden, hvartill skäl dock
möjligen kan förefinnas, denne åtminstone ålägges att närvara vid
fiskerinämndens sammanträden för att biträda denna med erforder¬
liga upplysningar. Det torde icke alltid blifva så lätt att på¬
träffa män, som äro förfarne i fiskeriärenden och väl kunniga om
fiskeförhållandet i länet och särskildt i det vatten, hvarom är fråga.
Och emedan fiskeriintendenten, hvilken enligt § 24 skall föreslå
fiskeområde och de för detsamma lämpliga bestämmelser, följakt¬
ligen måst hafva närmare undersökt de fiskeriförhållanden, på
grund hvaraf fiskerinämnden skall i förekommande mål besluta,
samt tillika måste antagas vara fullt opartisk, lär vid nämndens
sammanträden fiskeriintendentens sakkunskap oftast behöfva anlitas
för åstadkommande af insigtsfull pröfning af de ärenden, som till
nämnden varda hänskjutna.
Med stöd af flerårig erfarenhet här i länet om de af kommu¬
nerna utsedda fiskeritillsyningsmännens overksamhet för och fler¬
städes till och med afvoghet mot öfvervakandet af fiskeristadgan-
dens efterlefnad, afstyrker landshöfdingeembetet bibehållandet i den
256
SÖDERMANLANDS LÄN.
nya fiskeristadgan af den nu gällande föreskriften, att sådana till¬
syningsman skola i vissa fall väljas å kommunalstämma. Något
synnerligt gagnande biträde af dylika befattningsmän torde visser¬
ligen icke vara att förvänta, så länge de icke åtnjuta någon godt-
görelse för sitt icke sällan obehagliga bestyr, men för länsstyrelsen
torde det dock med tillhjelp af vederbörande fiskeriintendent eller
kronobetjening kunna lyckas att finna lämpliga personer, som af
intresse för saken mottaga samt med nit och drift utföra så be¬
skaffade uppdrag.
De i § 37 föreslagna böter för öfverträdelse af förbudet i § 15
att i fiskevatten utsläppa affallsämnen, som kunna skada annans
fiske, synas länsstyrelsen vara för låga för att motsvara ändamålet.
Vid många större industriella verk, såsom vaskverk m. fl., före¬
kommer dagligen utsläppande i vattnet af stora massor slam eller
andra affallsämnen, som på långa sträckor förorena vattnet till stor
skada för nedanför boende fiskeinnehafvare. Och för egare till
dessa verk varda några hundra kronors böter årligen en jem¬
förelsevis obetydlig utgift mot de eljest erforderliga kostnaderna
för affallsämnenas bortförande på annan väg än i vattendraget.
Såsom en följd af landshöfdingeembetets hemställan om förbud
mot kräftfångst under viss tid af året, ansluter landshöfdinge-
embetet sig till det af landstinget föreslagna tillägg till § 43.
Härförutom tillåter landshöfdingeembetet sig i underdånighet
föreslå det tillägg till stadgandena i förslagets kap. 4, att den, som
under tid, då han står under tilltal för förbrytelse mot fiskeri¬
stadgan eller mot någon af de enligt § 25 faststälda särskilda be¬
stämmelser, varder förvunnen att hafva fortsatt samma förbrytelse,
skall för hvarje gång, stämning derför utfärdats och honom del-
gifvits, fällas till det ansvar, som för sådan öfverträdelse finnes
stadgad.
I likhet med komiterade anser landshöfdingeembetet, att till
understöd åt och upphjelpande af en för hela landet så vigtig nä¬
ring som fiskerihandteringen biträde af vetenskapligt bildade fiskeri-
tjenstemän till erforderligt antal är oafvisligen af behofvet påkal-
ladt; men i motsats mot komiterade tror landshöfdingeembetet, att
detta antal icke kan anses fyldt med allenast fyra fiskeriintendenter
jemte två iktyologer. Mångfalden af de tjenstebestyr, som en¬
ligt § 3 uti den föreslagna instruktionen för fiskeritjenstemännen
skulle åligga fiskeriintendenterne att utöfva, synes landshöfdinge¬
embetet gifva tydligt vid handen, att fyra fiskeriintendenter omöj¬
ligen kunna medhinna allt, hvad som sålunda kommer att af dem
SÖDERMANLANDS LÅN.
257
fordras inom de alltför vidsträckta tjenstedistrikt, hvilka komite-
rade velat åt dem anvisa. Minst sex dylika tjensteman tror lands-
höfdingeembetet erfordras, om fiskeriernas ändamålsenliga vård och
förkofran skall kunna på ett någorlunda nöjaktigt sätt tillgodoses.
Nyköping i Landskansliet den 23 Maj 1885.
Underdånigst
Landshöfdingeembetet:
GUSTAF NORDEMAN. E. PLOMAN.
2) Södermanlands läns landsting.
Till Konungen.
Efter det, på grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den
3 Augusti 1883, länsstyrelsen anmodat landstinget att öfver bi-
fogadt, utaf särskildt förordnade komiterade afgifvet betänkande
och förslag till ny fiskeristadga med underdånigt yttrande in¬
komma, och Södermanlands läns landsting vid innevarande års
möte tagit detta ärende i slutligt öfvervägande, får landstinget ge¬
nom utdrag af sitt protokoll, härhos vidfogadt, åliggandet i under¬
dånighet fullgöra.
Underdånigst
På landstingets vägnar:
• „ HENRIC PALMSTIERNA.
Adolf Helander.
Nyköping den 17 September 1884.
«
Utlåtande öfver förslag t. ny fiskeristadga.
17
258
SÖDERMANLANDS LÅN.
Utdrag af protokoll, hållet vid Södermanlands
läns landstings lagtima möte i Nyköping
nedannämnda dagar år 1884.
Onsdagen den 17 September kl. 10 f. in.
§ 59.
Ärendet N:r 20, tredje utskottets utlåtande öfver afgifvet
underdånigt förslag till ny fiskeristadga tillika med det utaf lands-
tingskomiterade i ämnet afgifna yttrande, hvilket utlåtande under
gårdagens sammanträde blifvit bordlagdt, blef nu åter företaget
och föranledde ingen annan meningsskiljaktighet än i afseende å
fridlysningstiden för kräftor, beträffande hvilken utskottet före¬
slagit tiden från den 1 April till och med den 31 Juli, hvaremot
landstingskomiterade tillstyrkt tiden från den 1 November till och
med den 31 Juli. Sedan emellertid utskottets förslag i denna del
slutligen blifvit af landstinget godkändt, var med detta undantag
landstingskomiterades förslag af landstinget gilladt, hvadan i öfver¬
ensstämmelse dermed det underdåniga yttrandet öfver fiskeristadge-
förslaget skulle expedieras, dock att fridlysningstiden för kräftor
föreslås från den 1 April till och med den 31 Juli.
Enligt protokollet
Adolf Helander.
Anmärkningar mot förslaget till ny fiskeri¬
stadga för riket, af Södermanlands läns
landsting gillade vid sammanträde i Ny¬
köping den 17 September 1884.
§ 3 mom. 2. Följande mening uteslutes:
»vare han ock berättigad att, i fall han vill deltaga i fisket,
sjelf bestämma den ordning, hvari hans not skall dragas»; detta
för undvikande af oreda och tvister.
SÖDERMANLANDS LÄN.
259
§ 7. Önskligt synes vara att bestämmelse intages, huru långt
strån degan derätten i större insjöar sträcker sig, enär stor osäker¬
het härutinnan är rådande.
§ 11 mom. 1. Till benämningarna »eif, ström, å eller sund»
bör läggas ordet sjö, hvarigenom uti mindre insjöar, hvilka ej
kunna hänföras till något af de öfriga uppräknade vattnen, äfven
vattenled må för fiskens gång lemnas fri från fast fiskeredskap och
annan byggnad.
§ 17. Inom vissa trakter lärer ett synnerligen förödande fiske
utöfvas, förnämligast å gädda, medelst användande af skjutvapen,
och, då landstinget ej biträder de åsigter, som i motiven för det
underdåniga förslaget (pag. 19) uttalas angående ofvannämnda
fisksort, till hvilkens förminskande och borttagande såväl puttning
som ljustring vid bloss under vissa förhållanden tillstyrkas, vill
landstinget deremot föreslå, att till denna § följande .tillägg göres:
uti mom. 1:
Fiske må ej idkas medelst »användande af skjutvapen», ut¬
läggande eller affyrande under vattenytan etc. — — —;
uti mom. 2:
orden »ljustring af alla slag» framför harkning, puttning eller
stångning — — —.
§ 21. På grund af hvad här ofvan vid § 3 mom. 2 föreslås,
böra följande ord utgå ur förslaget:
»utan annat undantag än det, som i § 3 till förmån för
strandegare medgifvcs».
§ 22. I likhet med hvad för hummer och ostron blifvit före¬
slaget, bör äfven för kräftor bestämmas en fridlysningstid äfven¬
som den storlek, de för att få fångas böra hafva. Följande ly¬
delse af denna § föreslås derföre:
Fiske efter hummer, ostron och kräftor vare under följande
tider af året förbjudet, nemligen:
efter hummer från och med — — — den 30 September,
efter ostron från och med — — — den 30 September,
efter kräftor från och med den 1 April till och med den
31 Juli.
Ej heller må hummer, som i längd ej håller tjugoen centi¬
meter, beräknadt från hufvudets spets till ändan af stjertfena!!,
ostron, som i diameter eller bredd ej håller sjutiofem millimeter,
eller kräfta, som i längd ej håller nio centimeter från hufvudets
spets till ändan af stjertfena^ fångas, utan skola, när hummer,
ostron eller kräftor under denna storlek upptagas o. s. v.
260
SÖDERMANLANDS LÅN.
§ 24. I öfverensstämmelse med reservanternas förslag till-
styrkes följande lydelse af denna §:
Der fiskeristyrelsen eller någon innehafvare af fiske i söt¬
vatten, i hvilket med dess tillflöden och aflopp fiskerätt tillkommer
flera, finner nödvändigt att särskilda bestämmelser om fiskets vård
och lämpliga bedrifvande vidtagas, anmäles sådant till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länet.
I anledning o. s. v. (lika med komitéförslaget).
§ 25. Det tillägg till denna §, som af i föregående § åbero¬
pade reservanter föreslås, får äfven landstinget tillstyrka, eller att
i mom. 1 efter orden »förlust af redskap och fångst» intages:
Skulle deremot Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finna, att
öfverenskommelsen ej i laga ordning tillkommit, eller att de i den¬
samma upptagna föreskrifterna strida mot denna förordning eller
allmän lag, infordre då från distriktets fiskeriintendent utlåtande i
ämnet och fälle så utslag med billig hänsyn till alla de i ärendet
uttalade åsigter. I Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag må
de fiskeberättigade söka ändring hos Kongl. Maj:t o. s. v.
§§ 26 och 27. Dessa §§ böra förändras i öfverensstämmelse
med hvad reservanterna (pag. 51 och 52 af förslaget) förordat.
§ 30. Då både kostnader och tidspillan utan tvifvel åsamkas
den, som i fiskerinämnd sutit, samt antagligt är, att de flesta här¬
för vilja betalning taga, och under sådant förhållande jemväl böra
besparas att af den tappande uttaga sin ersättning, anses, att dylik
ersättning bör till bestämdt belopp vara sådan ledamot tillerkänd,
äfvensom huru han skall denna ersättning erhålla. I följd häraf
föreslås, att denna § må erhålla följande förändrade lydelse:
Den, som i fiskerinämnd sutit, åtnjute vid resa till och från
förrättningsorten resekostnads- och dagtraktamentsersättning i öfver¬
ensstämmelse med hvad för fjerde klassen finnes bestämdt i Kongl.
Maj:ts nådiga resereglemente, hvilken resekostnads- och trakta-
mentsersättning förskottsvis af statsmedel utbetalas.
§ 43. I öfverensstämmelse med hvad i § 22 föreslagits till-
styrkes följande tillägg i
Mom. 1:
Hvar som å tid, då enligt § 22 sådant är förbjudet, fiskar
hummer, ostron eller kräftor, eller till salu utbjuder o. s. v.;
Mom. 2.
Fångar någon hummer, ostron eller kräftor, som enligt nämnda
§ o. s. v., eller håller eller utbjuder någon till salu hummer,
ostron eller kräftor, vare bot som ofvan o. s. v.
HALLANDS LÅN.
261
§ 48. Följande förändrade lydelse föreslås:
Öfverträdelse mot de för visst fiskeområde faststälda sär¬
skilda bestämmelser skola åtalas af allmän åklagare och statens
samt länens fiskeritjenstemän o. s. v.
Slutligen får landstinget såsom sin åsigt uttala, att det uti
förslaget till instruktion för statens fiskeritjenstemän § 1 bestämda
antal af fyra fiskeriintendenter synes vara otillräckligt.
Att förestående anmärkningar öfverensstämma med den af
landstinget godkända bilagan till landstingets protokoll, efter iakt¬
tagande af den förändring, hvarom samma protokolls § 59 handlar,
varder härmed intygadt.
Ex officio
Adolf Helander.
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.
Till Konungen.
Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga resolution den
3 Augusti 1883 får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med
öfverlemnande af landstingets i länet yttrande, härigenom meddela
underdånigt utlåtande i anledning af det utaf särskilda komiterade
den 3 derförutgångne Mars afgifna förslag till ny fiskeristadga och
i sammanhang dermed till stadga för fiskeristyrelsen och instruktion
för statens fiskeritjenstemän.
Med tillkännagifvande att Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
vid granskning af förslaget till fiskeristadga icke funnit något vä¬
sentligt att erinra vid de i kaj). 1 och 2 intagna bestämmelserna
angående rättighet till fiske, har Kongl Maj:ts Befallningshafvande,
beträffande föreskrifterna i kap. 3 för hushållningen med fiske¬
262
HALLANDS LÅN.
vattnen, ansett sig böra hemställa, huruvida ej, med afseende å
angelägenheten deraf att icke lekplatser för lax och andra vig-
tigare Åskslag afstånga?, bör i första punkten af § 11 efter or¬
den »der ingen kongsådra varit af ålder men fiske» tilläggas:
eller för lax eller andra vigtigare fisksorter tjenlig lekplats.
I afseende å stadgandet i § 22 angående tid för förbud att fiska
hummer förekommer, att, enligt hvad Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande erfarit, de fiskare inom länet, som äro sysselsatta med
dylikt fiske, hysa den önskan, att den förbjudna tiden framflyt¬
tades så, att den afsåge månaderna Augusti—Oktober i stället för
Juli—September. Såsom skäl härför har anförts, att rom finnes i
hummerhonorna och under deras stjert jemväl i Oktober och att
hummern således för fortplantningens skull behöfver skydd äfven
denna månad. Det uppgifves derjemte, att blott en och annan
gång anträffas hummer med »löst skal» och att detta då varit långt
ute på djupet, der man sällan fiskar efter dem. De mjukskaliga
släppas åter i, emedan de, såsom svåra att förvara, eljest icke skulle
komma till någon nytta. — Huruvida det med förbudet afsedda ända¬
mål att skydda hummern under fortplantnings- och skalsättningstiden
må kunna i lika eller högre mån vinnas med en sålunda förändrad
fridlysningstid, torde icke kunna bedömas utan en på vetenskap¬
liga grunder stödd utredning af härpå inverkande förhållanden,
men, hvilken fridlysningstid än må bestämmas, bör den naturligtvis
blifva densamma för såväl Bohuslän som Halland, hvarförutan
kontrollen å förbudets efterlefnad blefve svår att handhafva.
Mot öfriga allmänna föreskrifter om fiskes vård i samma kap.
har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke någon anmärkning att
framställa, då det är öppet lemnadt att i specialstadgar komplet¬
tera dem, i den mån olika orters skilda naturförhållanden, fiskarter
och fiskerätt påkalla särskilda bestämmelser derutinnan. Dylika
specialstadgar torde också erfordras i afseende å de flesta om ej
alla fiskevatten, i hvilka flera delegare finnas, och det måste derför
vara af vigt att tillse, att föreskrifterna om deras åvägabringande
äro sådana, att de kunna antagas komma till stånd, der de äro af
behofvet påkallade, och komma att innehålla för fiskets ändamåls¬
enliga vård och bedrifvande lämpliga bestämmelser. I sådant af¬
seende är i § 22 af nu gällande fiskeristadga medgifvet för offentlig
myndighet både att väcka fråga om särskilda bestämmelser och
pröfva ändamålsenligheten af de överenskommelser, som kunna
mellan delegarne träffas. I motsats härtill hafva nu komiterade,
med frångående af en grundsats, som, enligt hvad de sjelfva er¬
HALLANDS LÄN.
263
inra, varit antagen alltsedan år 1771, föreslagit i § 24 af författ-
ningsförslaget att öfverlemna åt de fiskeberättigade både att afgöra,
om några och i sådant fall hvilka särskilda föreskrifter för fiskets
vård och bedrifvande i deras fiskevatten böra meddelas. Behofvet
af en dylik förändring torde icke, på sätt komiteledamöterna
Professor Smitt och Öfverinspektor Uggla i den af dem afgifna
reservation anmärkt, framgå ur de allmänna grunderna för närings-
lagstiftningen, och säkerligen kan ej heller detsamma vinna stöd
af det sätt, hvarpå lagstiftningen hittills verkat. Det torde nem¬
ligen icke vara tvifvelaktigt, att de särskilda stadgandena för
fiskets lämpliga bedrifvande, som till allmän belåtenhet på många
orter i landet åvägabragts, för sin tillvaro just hafva att tacka
offentlig myndighets ingripande. En återgång härutinnan skulle
säkerligen icke lända till fiskeriernas bevarande och upphjelpande;
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner sig derföre böra af¬
styrka bifall till den ändring uti ifrågavarande afseende, komite-
rades förslag innehåller.
I sammanhang härmed må anmärkas, att, enligt bestämmel¬
serna i samma §, vid sammanträde, som der omförmäles, hvarje
innehafvare af fiskerätt inom fiskeområdet eger tillstädeskomma
och i besluten deltaga. Af de författningsförslaget åtföljande motiv
synes val, som skulle både egare och arrendator af samma fiske¬
vatten ega vid tillfället närvara och föra talan, men till und¬
vikande af missuppfattning torde detta böra i texten uttryckligen
angifvas.
Lika med ofvannämnda reservanter Smitt och Uggla anser
Kong], Maj:ts Befallningshafvande mom. d i § 26 böra erhålla den
af dem föreslagna lydelse.
I fråga om sättet för utseende af fiskeritillsyningsmän anser
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke lämpligt att, såsom komi-
terade för vissa fall föreslagit, uppdraga denna tillsättning åt kom¬
munalstämma. Derest icke de fiskeberättigade sjelfva begagna sin
rätt derutinnan, torde Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra ega
utse tillsyningsman, hvilka vid utöfningen af sin befattning böra
åtnjuta enahanda skydd, som tillkommer tjensteman. Derjemte
torde böra stadgas, att, om tillsyningsman tredskas att fullgöra
honom meddelade föreskrifter, han må, ehvad han blifvit tillsatt af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller fiskerättsdelegarne, kunna
af denna myndighet skiljus från sin befattning.
Lämpligheten af det förslag, enligt hvilket besvär mot fiske-
berättigades beslut skola pröfvas af särskild utaf landsting och
264 •
HALLANDS LÅN
hushållningssällskap utsedd nämnd, synes kunna ifrågasättas, helst
icke i förslaget äro angifna de grunder, efter hvilka nämnden
skulle ega afgöra förekommande tvistiga frågor. Något skäl för
åsigten om fördelarne att skilja pröfningen af dessa mål från för¬
valtningsmyndighet, för att lägga dem i en oansvarig nämnds hän¬
der, har icke blifvit af komiterade anfördt Att större opartiskhet
vid frågornas bedömande derigenom skulle vinnas, torde icke kunna
förutsättas. Är afsigten åter den, att speciel sakkunskap skulle
ega tillfälle att i högre grad göra sig gällande, torde ändamålet
kunna vinnas, om, med bibehållande i öfrigt af nu gällande be¬
stämmelser om pröfning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandé utaf
öfverenskommelse om fiskets vård, derjemte stadgas, att, innan
ärendet afgöres, en nämnd af sakkunniga män alltid skall lemnas
tillfälle deri afgifva utlåtande. Om tillsättningen af denna nämnd
sker i öfverensstämmelse med komiterades förslag, synes dock
fiskeriintendenten i distriktet böra vara sjelfskrifven ledamot i
nämnden.
På samma gång Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hyser den
öfvertygelse, att ett vigtigt medel för fiskerinäringens upphjelpande
är att söka i inrättandet af en myndighet, som, med uppgift att i
allt främja denna näring, hade att handlägga densamma rörande
ärenden, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande denna uppgift
icke vinnas genom att, på sätt komiterade föreslagit, anvisa ifråga¬
varande myndighet endast en rådgifvande ställning. 1 detta af¬
seende åberopande det af reservanterna Smitt och Uggla afgifna
särskilda yttrande, hemställer Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
att, huru än denna myndighet kan blifva ordnad, åt densamma må
gifvas full befogenhet att med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
medverkan bringa till stånd nödiga öfverenskommelser mellan
fiskeberättigade samt öfvervaka tillämpningen af gällande lag för
näringen.
Underdånigst
C. NORDENFALK.
H. G. Nycander.
Halmstads slott i Landskansliet den 30 Maj 1885.
HALLANDS LÅN.
265
2) Hallands läns landsting.
Till Konungen.
Hallands läns landsting, som genom Eders Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i Hallands län blifvit affordradt underdånigt ut¬
låtande öfver ett af en särskild utaf Eders Kongl. Maj:t tillsatt
komité den 3 Mars 1883 afgifvet förslag till fiskeristadga, får med
anledning häraf, efter tagen kännedom om innehållet i samma
förslag samt efter det upplysning från i ärendet sakkunniga män
inhemtats, i underdånighet härmed anföra följande.
Emot § 11 torde flera anmärkningar kunna framställas egent¬
ligen med hänsyn till laxfisket i länets större vattendrag. Så
skulle i främsta rummet kunna anmärkas, att den å andra och
tredje raden uppifrån förekommande mellanmeningen »å det djup,
att all fisk framkomma kan,» vore olämplig och borde utbytas mot
en ny, så lydande: å djupaste vattnet, der fisken vanligen brukar
mest framgå, enär den öppna vattenleden annars icke uppfylde
sitt ändamål, alldenstund fisken, åtminstone laxen, sällan framgår
annorstädes än på vanliga ställen i det djupaste vattnet, der någor¬
lunda ström förefinnes.
Vidare torde kunna ifrågasättas, huruvida de längre ned före¬
kommande orden »men fiske ligger ofvanför» icke skulle uteslutas,
emedan det kan vara af lika stor vigt, att fisken kan framkomma
till en lämplig lekplats som till ett vanligt fiske.
Likaledes torde böra framhållas, att det för fiskens gång i
strömdrag, der öar och holmar förefinnas, vore af vigt, att fiskeled
hölles öppen vid båda sidor om samma öar och holmar, och att
en föreskrift derom blefve tillagd vid slutet af mom. 1. Slut¬
ligen torde böra erinras, att ett tillägg vore behöfligt vid slutet af
mom. 2 af ungefär följande innehåll: och må icke två eller
flera sådana omvexlande i tiden utläggas närmare hvarandra än
på tvåhundra meters afstånd, med hvilket tillägg afses att före¬
komma författningens kringgående medelst utläggande af två eller
flera garn vexelvis så nära intill hvarandra, att fiskeleden deri¬
genom blefve i det närmaste igenstängd.
Vid jemförelse af § 13 med den uti § 14 ifrågasätta föreskrift
synes det vara oklart, huruvida meningen är, att egarc till nu¬
266
HALLANDS LÄN.
varande vattenverk, som tidtals på året hafva allt vattnet i smärre
vattendrag af nöden för angelägna verks drifvande, fortfarande
skulle utan ny undersökning varda bibehållna vid rättighet till det
vanliga förfaringssättet att i sträng torka helt och hållet igen¬
stänga fiskeleden, eller om denna rättighet skulle anses hafva upp¬
hört och således behöfva förvärfvas på sätt § 14 föreskrifver, in¬
nan den finge vidare begagnas. Då således, på det icke olika
uppfattning af föreskrifterna i detta hänseende må ega rum, det
synes erforderligt, att § 13 förtydligas, samt då bestående rättig¬
heter böra respekteras och vattenverksegare förskonas från onödiga
undersökningskostnader i slika fall, så och med särskild hänsyn
till de mångfaldiga i smärre vattendrag inom detta län belägna,
för länets inbyggare angelägna qvarnverk, som ganska ofta be¬
höfva taga allt vattnet uti dessa vattendrag i anspråk, anser lands¬
tinget, att vid slutet af § 13 bör införas ett tillägg af följande
innehåll: och vare denna tillåtelse utan vidare undersökning gäl¬
lande, der ett sådant förfarande hittills opåtaldt egt rum.
Då § 16 innehåller ett förbud för skogsegare att i visst fall
få fritt disponera öfver sin egendom, synes billigheten fordra, att
den, som af detta förbud lider intrång, åtminstone får ersättning
för den skada, honom såmedelst förorsakas, hvadan ett tillägg vid
slutet af denna § af orden: och ersättning gifves för skadan —
torde ega full befogenhet.
Uti § IT förekommer förbud mot åtskilliga fiskesätt, deribland
äfven mot så kallad stångning. Detta fiskesätt lärer emellertid
vara detsamma som eller likstäldt med ett vid norra och mellersta
Hallands kust uti hafvet och dess fjordar för ålfångst brukligt
fiskesätt, hvilket äfven benämnes ljusning, hvaraf ett ej ringa an¬
tal af den fattigare kustbefolkningen har en väl behöflig inkomst
under vintertiden, hvarföre landstinget hyser betänkligheter mot detta
förbud, samt vill uttala önskvärdheten af ett undantag för Halland
i detta hänseende, så att det hittills vanliga fiskesättet finge hädan¬
efter ostördt utöfvas vid länets kuster.
Emot det i § 18 föreslagna förbudet må anmärkas, att det¬
samma är nog hårdt. Upphöjdt till lag skulle detta förbud icke
allenast göra intrång i andras rättigheter genom att tidtals hindra
flerehanda, i öfrigt fullt berättigade företag, såsom byggnadsarbete,
stensprängning och jagt å nära intill fiskevatten belägna, fiske-
berättigade icke tillhöriga egor, utan, hvad värre är, äfven ganska
lätt kunna föranleda ofrivilliga lagöfverträdelser och deraf följande
bötesansvar, enär det icke icke rimligtvis kan ifrågasättas, att kun¬
HALLANDS LÄN.
267
skap om pågående fisklek i allmänhet skall förefinnas hos det icke
fiskeidkande stora flertalet, derest ingen särskild underrättelse
derom meddelas. I följd häraf vore det otvifvelaktigt mest önsk¬
värd^ att samma förbud icke vidare ifrågakomme; men om det
likväl kan anses vara af den vigt för fisket, att detsamma skall
finnas till, så synes åtminstone en sådan förändring uti förslaget
både kunna och böra vidtagas, att de ofrivilliga förseelserna blefve
förekomna. Ett framstäldt förslag i detta syfte tillåter sig lands¬
tinget att härmed påpeka, hvilket afser befrämjande af det åsyf¬
tade ändamålet genom införande mellan orden »ej» och »i» å första
raden i denna § af en mellanmening, så lydande: sedan underrät¬
telse derom meddelats.
Genom det i § 24 föreslagna stadgande, att endast Delhafvare
af fiskerätt skulle kallas till sammanträde samt ega besluta uti
dervid förekommande ärenden, skulle de egare, hvilkas fisken vid
tillfället vore utarrenderade till andra, icke vara berättigade del¬
taga i besluten, äfven om arrendetiden vore slut och egaren sjelf
inträdde i sin rätt till fiskets utöfvande, innan de fem åren till—
ändalupit, för hvilka det vid tillfället reglementerades. Att ett
slikt stadgande vore icke allenast orättvist, i det egare i så fall
voro urståndsätta att bevaka sin rätt, utan äfven kunde menligt
inverka på fiskerinäringens bestånd, derigenom att begäret efter
en mer än skälig tillfällig vinst kunde inverka på besluten, torde
emellertid ligga i öppen dag. Då en arrendator likväl icke heller
bör betagas rättighet att deltaga i besluten, om ock arrendetiden
är kort, emedan äfven hans rätt kan varda af besluten i viss mån
beroende, så vill det synas, som om den rättvisaste och lämpligaste
utvägen i detta fall vore den, att rösträtt tillerkändes alla, både
egare och inhafvare af fiskerätt. En förändring i sådant syfte an¬
ser landstinget alltså vara både af rättvisa och praktiska skäl
högeligen påkallad.
Uti § 33 förekommer ett stadgande derom, att fiskcritillsynings-
män i vissa fall må på kommunalstämma utses; men då detta
ärende desto mindre kan hänföras till kommunalangelägenheter,
som ett fiskeområde kan delvis vara beläget inom flera kommu¬
ner, der måhända flertalet röstberättigade medlemmar icke ens
hafva andel i fisket, samt tillsyningsmännen i alla fall icke kunna
såsom någondera kommunens tjensteman anses, hvartill skulle
komma ovissheten om hvilkendera kommunen, som skulle förrätta
valet, då flera af dessa kunde vara dertill lika berättigade, så
synes denna bestämmelse vara olämplig och derför böra utelemnas,
268
HALLANDS LÄN.
på samma gång nödig redaktionsförändring företages, helst i syfte
att låta fiskedelegarne sjelfva utse sina tillsyningsman.
Erinras må, att uti § 38 den förändring torde erfordras, att
mellan orden »någon» och »sådan» å första raden införas orden:
sedan skadeersättning är bestämd, nemligen för såvidt den uti § 16
föreslagna förändringen vidtages.
Särskild! tillåter sig landstinget att underdånigst fästa upp¬
märksamhet uppå det enligt landstingets åsigt något egendomliga
förslaget till en fiskeristyrelse, bestående af en öfverdirektör och
en sekreterare. Landstinget hemställer i underdånighet, om icke
båda dessa styresmän skulle kunna undvaras och antingen Landt¬
ull ksakademiens förvaltningskomité eller Domänstyrelsen skulle
kunna handlägga de till fiskerinäringen hörande frågor, som må
anses påkalla en högre myndighets pröfning. Derigenom skulle
icke allenast en besparing i statsutgifter beredas, utan ock en efter
landstingets förmenande rigtig princip upprätthållas, i det att ingen
särskild statsmyndighet tillsattes för öfvervakande af en särskild
näringsgren, på samma gång det egendomliga af en styrelse, be¬
stående af en öfverdirektör, som icke skulle få någon annan
styrelseledamot under eller bredvid sig än ett skrifbiträde, skulle
undvikas.
Beträffande fiskeriintendenternas åligganden torde kunna an¬
märkas, att dessa blifva af allt för mångsidig och vidtomfattande
beskaffenhet för att kunna ordentligt fullgöras, i händelse komi-
terades förslag i detta hänseende skulle oförändradt. antagas.
Olämpligt synes det ock i mer än ett hänseende vara att påbörda
dessa tjensteman en åklagarebefattning, som ej mindre skulle för¬
rycka deras egentliga verksamhet att genom upplysningar och råd
befrämja fiskerinäringen, än ock förorsaka onödiga tjensteresor
från det ena, ofta långt aflägsna, tingställe! till det andra med
deraf följande tidsspillan och resekostnad. Då nu dertill kommer,
att allmänna åklagare finnas att tillgå inom hela landet och således
särskilda åklagare för fiskerinäringen äro öfverflödiga, tillåter sig
landstinget uttrycka den åsigt, att intendenterne både kunna och
böra från åklagarebefattningen varda befriade.
Hvad beträffar komiterades förslag i dess beslut, synas väl
grundade anledningar förefinnas å ena sidan till uttryckande af
den åsigt, att förslaget är välbetänkt, i hvad det afser dels att
bereda tillfälle åt fiskedelegare i landets skilda delar att särskildt
sammanträda och ej mindre bestämma de särskilda fiskeområdena,
än ock reglementera för dessa områden efter sig företeende om¬
HALLANDS LÅN.
269
ständigheter, och dels att till gode mäns afgörande hänskjuta vissa
tvistefrågor, enär fiskeriangelägenheterna derigenom otvifvelaktigt
kunna ändamålsenligare ordnas, än om dessa skulle antingen ute¬
slutande handläggas af offentliga embetsmyndigheter eller varda
allenast beroende äf en allmän författning, och å den andra sidan
till stora betänkligheter icke allenast med hänsyn till de härofvan
framstälda anmärkningarna, utan äfven i fråga om det obegränsade
antalet tjenste- och tillsyningsman med deraf följande, nu oberäk¬
neliga kostnader, som äro i fråga och synbarligen framdeles ifråga¬
komma, alldenstund det kan vara ytterst tvifvelaktigt, såväl om
dessa kostnader kunna uppvägas af de förmåner, som af kost¬
naderna möjligen kunna framkallas, som ock huruvida villighet
må finnas hos statsmakterna samt landsting, hushållningssällskap
och fiskedelegare till de jemförelsevis dryga uppoffringar, som i och
för fiskerinäringens skull framdeles måste ifrågakomma, om ifråga¬
varande förslag oförändradt antages.
Med anledning af hvad sålunda i underdånighet blifvit an-
fördt och då en ny fiskeristadga är af behofvet påkallad, men det
ifrågavarande förslaget till en sådan jemte dermed i sammanhang
stående förslag till stadga för en fiskeristyrelse och instruktion för
tjensteman, enligt landstingets åsigt, icke skäligen bör i oförän¬
dradt skick antagas, vill landstinget härmed såsom sin underdåniga
åsigt förklara, att landstinget anser det vara högst önskvärdt, att
en fullständig revision och omarbetning af sagda förslag varder
vidtagen, dervid såväl de mindre här ofvan specielt omförmälda
anmärkningarna och framställningarna, som frågan om kostnader¬
nas nedbringande kunde tagas i öfvervägande samt förslaget der¬
efter rättäs, utan att fiskedelegarnes sjelfbestämningsrätt derigenom
minskades.
Halmstad den 31 Oktober 1884.
Underdånigst
På Hallands läns landstings vägnar:
C. HAMMAR.
Fr. de Bronikowsky.
270
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län.
Till Konungen.
Sedan inom Riksdagen framställning blifvit gjord angående
behofvet af ändringar i nu gällande fiskeristadga, dervid hufvud¬
sakligen anförts, dels att bestämmelserna i nämnda stadga icke i
alla hänseenden egde den tydlighet, som vore önskvärd, samt i
afseende å såväl ortförbållanden som fiskslag vore af allt för generel
beskaffenhet, dels ock att stadgans föreskrifter i allmänhet kunde
anses vara af väl prohibitiv natur, med anledning hvaraf Riksdagen
i underdånig skrifvelse den 22 Maj 1878 hos Eders Kongl. Maj:t
anhållit, att, då en revision af fiskeriförfattningarne i nu antydda
rigtning syntes önskvärd, Eders Kongl. Maj:t täcktes genom sak¬
kunniga personer låta företaga en fullständig revision af nådiga
fiskeristadgan af den 29 Juni 1852 samt öfriga författningar, som
berörde fiskerinäringen; och Eders Kongl. Maj:t uppdragit åt en
komité att företaga den af Riksdagen begärda revisionen samt der¬
efter afgifva författningsförslag i ämnet, har Eders Kongl. Maj:t
anbefallt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, efter lands¬
tingets hörande, afgifva utlåtande öfver det af nämnda komité ut-
arbétade förslag i ämnet.
Till underdånig åtlydnad häraf får Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande dels öfverlemna det yttrande, landstinget efter utredning
af en särskildt tillsatt komité, hvars utlåtande äfven är bilagdt, af¬
gift, och dels för egen del sig yttra, dervid Kongl. Maj:ts Befall-
ningshande, enär Göteborgs och Bohus län saknar större insjöar
eller andra större vattendrag än Göta eif, samt sötvattensfisket
således, med undantag af laxfisket, är af ringa betydelse, torde få,
i likhet med landstinget, inskränka sitt yttrande till hvad hafsfiske!
och administrationen rörer.
Ehuru den af Eders Kongl. Maj:t förordnade komité synes
hafva på ett i allmänhet tillfredsställande sätt löst den af Riks¬
dagen å -bane bragta vigtiga och svåra uppgift, finner sig Kongl.
Maj:s Befallningshafvande manad att mot det framlagda förslaget i
ofvan omförmälda delar framställa några anmärkningar.
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
271
Härvid förekommer först i § 1, som i mom. 2 innehåller förbud
för ufländing mot fiske på svenskt sjöterritorium, derest ej genom
traktat eller annorledes rätt dertill är honom medgifven, att någon
påföljd icke blifvit bestämd för öfverträdelse af detta förbud, och
att ej heller i lagförslaget, såvidt Kongl. Maj:s Befallningshafvande
kunnat finna, föreskrift meddelats om hvem i förevarande fråga
har rätt att anställa åtal.
§ 2 är lika lydande med motsvarande § i 1852 års fiskeristadga.
Det synes dock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som mom. 2
tarfvade ett förtydligande. Ordalydelsen synes angifva, hurusom
man såsom vilkor för strandrätten tänkt sig, att stranden är lång¬
grund, så att hafsbottnen från det i §:n omnämnda stadiga djup af
två meter småningom sänker sig och att således strandegaren skulle
vara berättigad under sådant förhållande till uteslutande fiske i
hafvet ända till två hundra meter från det att omförmälda stadiga
djup af två meter vidtager. Häremot vore visserligen ingenting att
anmärka, så framt förhållandet verkligen vore sådant, att landgrund
finnes, och hvilket mångenstädes vid rikets kuster förekommer, så¬
som i Halland och Skåne samt i Östersjön. Men då förhållandet
är annorlunda och då, såsom i detta län i allmänhet inträffar, sta¬
digt djup af till och med mera än två meter vidtager omedelbart
vid öppna hafsstranden och utom skären, synes det Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande obilligt att tillämpa strandeganderätten äfven
på det fiske, som utanför så beskaffad strand, der långgrundt vatten
icke finnes, kan förekomma. Till förebyggande af den tvist, hvartill
stadgandet, sådant det föreslagits att fortfarande lyda, kan gifva
upphof, och för att lagfästa en här gammal praxis, som dock i
senare tider blifvit bestridd, anser sig Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande böra föreslå ett tillägg till ifrågavarande moment af ungefär
följande lydelse:
Vidtager stadigt djup af två meter omedelbart vid öppna hafs¬
stranden eller utom skär, eger ingen på landgrund fotad enskild
fiskerätt rum.
Enligt A. Sjöbergs afhandling om den svenska fiskerilagstift-
ningen, intagen i Lunds universitets årsskrift 1865, har i Norge,
dit Bohuslän till medlet af 1600-talet hörde, hafsfisket eller fisket
vid kusterna alltid ansetts fritt för hvarje norsk man, och enligt
Sjöbergs åsigt finnes intet bevis för att konungarne med afseende
på detta fiske sökt göra några regalitetsanspråk gällande, och den
så kallade landslotten vore icke att anse såsom en recognitio do¬
mino af strandegarens eganderätt till fisket, enär de äldre norska
272
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
lagarne, likasom Christian V:s Lov, uttryckligen medgåfve fiskaren
rätt att vid »sillfisket» begagna jorden utan afgift så långt fram på
året, som den icke kunde vara af nytta för egaren. Af billighets-
skäl utvecklades emellertid så småningom den praxis, att fiskaren
för bruket af stranden skulle betala egaren en viss del af fångsten.
Genom åtskilliga rescripter i slutet af 1700-talet blef storleken af
landslotten för första gången lagligen bestämd.
Rörande hafsfisket i Sverige iakttaga både landskapslagarne
och landslagarne tystnad. Väl uttala flera af dessa lagar tydligen
den grundsatsen, att fisket är pertinens till jordegendomen, men i
sådana ordalag, att hvarken Sjöberg i förenämnda afhandling eller
kongl. fiskerikomitén anser fråga vara om annat än sötvattensfiske.
Af åtskilliga förordningar från 1400-talet finner man emellertid, att
konungarne då ansett hafsfisket såsom sin tillhörighet och för dess
begagnande fordrat skatt. Ännu under Gustaf I:s tid betonades
starkt kronans regalrätt till hafsfisket; men i riksdagsbeslut och
resolutioner från 16:de och 17:de seklen återfinnas spår af en strid
mellan fiskeriregalet och strandeganderätten. I följd af de äldre
lagarnes tystnad synes det vara omöjligt att afgöra, antingen denna
strid är att anse såsom en kamp, förd af ett för längre tid under¬
tryckt strandeganderätts-intresse för återvinnande af hvad det genom
fiskeriregalet förlorat, eller såsom förorsakad af en i rättsmedve¬
tandet småningom skeende utveckling, åsyftande att å hafsfisket
öfverflytta den i fråga om sötvattensfisket sedan äldre tider af
lagarne erkända principen, att den eger vattnet, som stranden till¬
hörer. Ur nötningen mellan de olika intressena har slutligen fram¬
gått det tillstånd, som, hvad hafsfisket beträffar, vunnit stadga och
fasthet genom Sveriges första allmänna fiskeristadga af den 14 No¬
vember 1766.
Genom denna stadga dels öfverlemnas till fritt bruk åt hvarje
rikets undersåte fisket i öppna hafvet samt vid kronoskär, stränder
och holmar, hvilket fiske kronan på grund af regalrätten ansåg sig
förut tillkomma, dels tillerkännes strandegaren eganderätten till
strandfiske i så måtto, som det förklaras, att saltsjöfisket inomskärs
bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar der¬
omkring ega, samt att vid öppna hafsstranden, eller der ingen
skärgård är, jordegaren icke får sträcka sin enskilda rätt till fiske
längre än dess strandgrund räcker. I strandegarens nyttjanderätt
till sitt fiske göras dock på samma gång inskränkningar, i ty att
det stadgas i kap. 2
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
273
§ 7. att uti de skärgårdar, som fiskare oklandradt och efter
gammal vana ömsom fiskat vid hvarandras land och följt saltsjö¬
fisken efter dess dref, förblifver det ock efter förra vanligheten;
hörandes i synnerhet inga svenska undersåtar stängas från nyttjan¬
det af det yppade ymniga sillfisket i Nordsjön, vid hvars stränder
det vara må;
§ 9. att den, som till dreffiskens fångande önskar upprensa nytt
notvarp på annans grund och kostnad derför vidkännas, skall ega
verkställa sådan upprensning och ej utestängas från deltagande i
fiske derstädes, såvida jordegaren ej dymedelst tillfogas synnerlig
skada i sitt vanliga fiske eller å sitt land; dock att strandegaren
eller efter honom den, som eger fiske närmast till det nya notvarpet,
förbehålles förmånsrätt till upprensningen, om han vill verkställa
den, samt
§ 10. att fiske med allt slags krok och ref å djup inom yttre
skärgården och i hafsbandet är fritt för alla.
De ändringar uti eller tillägg till ofvannämnda föreskrifter,
som göras genom fiskeristadgan den 29 Juni 1852 och hvilka för¬
tjena här nämnas, återfinnas i § 3 mom. 2, 3 och 4 af denna stadga
och äro hufvudsakligen:
att den i kap. 4 § 7 af 1766 års fiskeristadga gifna tillåtelse
att, der sådant af ålder varit vanligt, följa »saltsjöfisken efter dess
dref» utbytts mot det stadgande, att i de rikets skärgårdar, der för
fångande af sådan »hafsfisk, som går till stränderna i stora stimmar,
de fiskande af ålder oklandradt fått följa fisken efter dess dref och
fiska vid annans strand», bör ock dervid förblifva;
att vid notdrägt för sådant fiske strandegaren skall af den
fiskande njuta ersättning för skada, som å hans egor uppkommer,
samt eger att, i fall han vill i fisket deltaga, sjelf bestämma den
ordning, hvari hans not må dragas;
att strandegare berättigas att, derest han med kostnad upptager
eller upprensar notvarp inom det till hans egen strand hörande
område i vattnet, uppbära tretiondedelen af den fisk, som af andra
i varpet fångas, så länge han det underhåller;
att hvad i 1766 års stadga säges om rätt för eu hvar i allmän¬
het att till dreffisks fångande upprensa notvarp i annans fiskevatten
uteslutits, samt
att den, som redan gjort sådan upprensning i annans fiskevatten,
förklaras, så länge han varpet underhåller, berättigad att i likhet
med den, som, enligt hvad här ofvan nämnts, inom eget vatten¬
område underhåller varp, uppbära en trettiondedel af den fisk, som
Utlåtande öfver faral. t. ny Fiskeristadga. 18
274
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN.
fångas, dock att strandegaren från erläggande af sådan afgift är
fri och att han jemväl eger utlösa den, som upprensningen gjort,
från ifrågavarande rättighet.
De i § 3 mom. 2, 3 och 4 af 1852 års fiskeristadga gifna, här
ofvan omförmälda föreskrifter återfinnas i fiskerikomiténs förslag
till ny fiskeristadga i motsvarande § och moment. Komitén har
dock ändrat ordalagen i mom. 2 något, och anför såsom skäl härför,
att, då detta moment, sådant det är affattadt i 1852 års fiskeristadga,
gifvit anledning till sådan tolkning, att med »hafsfisk som går till
stränderna i stora stimmar» skulle afsetts endast sill, men redan
efter 1766 års stadga det varit de fiskande tillåtet att å vissa orter
fiska all slags »dreffisk äfvensom hummer» under enskild strand,
komitén ansett momentet böra erhålla denna lydelse:
»I de delar af riket, der de fiskande af ålder oklandradt följt
hafsfisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall ock
dervid förblifva; skolande dock vid notdrägt för sådant fiske
strandegaren af de fiskande njuta ersättning efter mätismannaord
för all skada, som å hans egor uppkommer genom fisket; vare han
ock berättigad att, i fall han vill deltaga i fisket, sjelf bestämma
den ordning, hvari hans not skall dragas. Hvad här är sagdt om
hafsfisk galle äfven om hummer.»
Landstingets komiterade hafva anmärkt, hurusom strandegarens
nu gällande privilegium icke har någon så stor praktisk betydelse,
att bibehållandet deraf kan på sådan grund vara önskligt, och att,
då deruti alltid läge ett hinder för fiskerinäringens vidare utveck¬
ling, ett enskildt intresse af så underordnad vigt icke borde hafva
företräde framför det allmänna, synnerligast som icke påstås kunde,
att jordegaren endast på grund af köp eller annat dermed jemför-
ligt laga fång också blefve egare af den fisk, som fritt ginge utan¬
för hans strand; att enär 1878 års Riksdag bland andra skäl för
en ändring af nu gällande fiskerilagstiftning anfört, att densamma
vore af alltför prohibitiv natur, och detta omdöme i främsta rum¬
met vore tillämpligt på de lagrum, som anginge strandegares rätt,
bibehållandet af densamma oförändrad skulle utgöra en motsägelse
till de grundsatser, hvilka enligt Riksdagens önskan borde i en ny
fiskeristadga tillämpas; på grund hvaraf landstingets komité ansåg,
att fiske med krok eller ref borde blifva hvarje svensk undersåte
tillåtet att idka öfver allt vid de invid saltsjön belägna stränder,
skär och holmar, men att för hummer och ostronfångst strandegare
borde tillerkännas uteslutande rätt inom det i förslaget angifna
territorium.
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
275
En ledamot i landstingets komité var i denna punkt reservant
och ansåg, att strandegare borde fortfarande bibehållas vid den
rätt, de enligt nu gällande fiskeristadga egde att vid notdrägt
bestämma i hvad ordning deras not dragas må, med hemställan
att landstinget måtte i denna del godkänna kongl. komiténs förslag;
och denna reservantens mening erhöll jemväl pluralitet i landstinget,
dock med den ändring, att orden i § 3 mom. 2 »Hvad här är sagdt
om hafsfiske galle äfven om hummer» skulle utgå.
Att låta strandegare vid sillfiske, enligt kongl. komiténs och
landstingets beslut, bestämma den ordning, hvari hans not skall dra¬
gas, synes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande innebära ett allt för
stort afsteg från det här vid kusten sedan äldre tider tillbaka vanliga
sättet att deltaga uti och utöfva detta fiske och emot hvilket klago¬
mål icke försports. Fördenskull hemställer Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande, med instämmande i den af landstingets komiterade
uttalade mening, att § 3 mom. 2 måtte förändras sålunda, att punkt
sättes efter orden »uppkommer genom fisket» och det öfriga af
momentet uteslutes, jemväl orden »Hvad här är sagdt om hafsfisk
gäller äfven om hummer». Ehuru hummern är ambulatorisk, kan
den enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening omöjligen
likställas med fisk, som går i stora stimm, och som fiskaren följer
»efter dess dref».
Skulle emellertid så vara, att med afseende å förhållandena i
Östersjön, om hvilka Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke eger
tillräcklig kännedom, ifrågavarande § anses böra bibehålla den
lydelse, förslaget innehåller, torde uttryckligen böra i öfverens¬
stämmelse med 1766 års fiskeristadga föreskrifvas, att »sillfisket vid
rikets vestra kust må dock idkas af hvarje rikets inbyggare vid
hvars stränder det vara må», och att således de i § 3 innehållna
föreskrifter icke äro å detsamma tillämpliga. Tilläfventyrs vore i
sådant fall den redaktion, som § 7 har i sistnämnda stadga, att
föredraga, i hvilken händelse dock ett tillägg borde göras om er¬
sättning för skada vid notdrägt enligt kongl. komiténs förslag, och
strandegares rätt till första vadkastet bibehållas för allt annat
fiske, än sillfisket vid rikets vestra kust.
Beträffande § 21 hemställer Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
att, på grund af hvad här ofvan i afseende å § .3 mom. 2 blifvit
anfördt, de i § 21 förekommande orden »utan annat undantag än
det, som i § 3 till förmån för strandegare medgifves» måtte utgå.
Härjemte och då i förslaget saknas en bestämmelse, som torde stå
i oskiljaktigt samband med hvad i öfrigt rörer ordningen vid not¬
276
GÖTEBORGS OCB BOHUS LÄN.
fiske, nemligen att not, som kastats, skall dragas utan ovanligt
eller onödigt uppehåll, på det att senare ankomna notlags rätt ej
må förnärmas, hvarom föreskrift finnes i norska fiskerilagen, synes
det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som om föreskrift i berörda
hänseende lämpligen borde i § 21 meddelas; hvarjemte tillägg
borde göras i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts nåd. bref
till Kongl Maj:ts Befallningshafvande den 30 December 1884, att
sillfiske vare sig med garn eller vad (not) icke må bedrifvas på
sådant sätt, att någon derigenom hindrar annans fiske, samt att
garnen icke må sättas så, att sund eller farled derigenom stänges.
I likhet med landstinget anser äfven Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande den i förslagets § 42 stadgade påföljd för öfverträdelse
af den i § 21 stadgade ordning för fiske vara alltför lindrig, och
förenar sig med landstinget i hemställan, att böter för slik öfver¬
trädelse måtte bestämmas att efter omständigheterna utgå med ett
hundra till femhundra kronor.
Likaledes anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de anmärk¬
ningar, som landstinget framstäf mot innehållet af § 47, vara för¬
tjena af uppmärksamhet.
Komiterade, som förklarat sitt förslag till fiskeristadga grunda
sig väsendtligen på öfvertygelsen derom, att det hufvudsakligast
vore på frivillighetens väg samt genom ett ökadt intresse för
fiskerierna, som dessa skulle kunna bevaras och förbättras, så att
de lemnade en rik afkastning, har ansett, att för vinnande af denna
för vårt land synnerligen vigtiga uppgift fordrades, att allt, som
afsåg fiskerinäringens utveckling och förkofran inom landet, för¬
enades i en hand uti en under Statsrådet och Chefen för Civil¬
departementet verkande fiskeristyrelse, som med sina underlydande
tjensteman hade att öfvervaka fiskeriernas handhafvande samt
att föreslå och till utförande leda alla åtgärder, som till fiskeriernas
förbättring och vidare utveckling kunde finnas erforderliga; för
hvilket ändamål komiterade föreslagit upprättande af en fiskeri¬
styrelse med under densamma strida fiskeriintendenter och iktyolo-
ger samt framlagt underdånigt förslag till stadga för fiskeristyrelsen
äfvensom till instruktion för statens under denna styrelse afsedda
tjensteman. Enligt detta förslag skulle i spetsen för fiskeristyrelsen
sättas en öfverdirektör och under honom ställas fyra fiskeriinten¬
denter, hvilkas distrikt skulle innefatta, jemte andra fisken, det
första: hela vesterhafsfiket, halländska laxfiskena samt fisket i Sun¬
det och vid Skånes sydkust, det andra: fisket i Östersjön från
gränsen mot Skåne till gränsen mot Södermanland samt fisket i
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN.
277
halfva Vettern, det tredje: östersjöfisket inom Södermanlands,
Stockholms och Upsala län samt fisket i Venern, Mälaren, Hjel-
maren och halfva Vettern, samt det fjerde: fisket i Bottenhafvet
och i Norrlands elfvar och sjöar.
Mot förslaget i denna del har landstinget anmärkt, bland
annat, att en sådan centralisering skulle komma att verka i mot¬
satt syfte mot det af komiterade afsedda, eller förlamande, hvar¬
emot fiskerinäringens lyftning och förkofran bäst skulle befrämjas
genom en utveklad sjelfstyrelse i tillämpliga delar inom de skilda
orterna och detta genom att lemna Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande biträde af sakkunniga, för näringen intresserade personer,
utgörande en nämnd, ungefärligen motsvarande den af landstinget
i förut afgifvet underdånigt förslag för detta län begärda.
För sin del anser väl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lämp¬
ligt, att handläggningen af de ärenden, som i ett eller annat hän¬
seende beröra fiskerierna och som nu är splittrad mellan Kammar¬
kollegium, Kommerskollegium, Landtbruksakademiens förvaltnings-
komité och Vetenskapsakademien, förenades i en hand, men tror,
att för vinnande af sådant ändamål icke vore nödvändigt att upp¬
rätta en särskild styrelse, stäld under en chef med benämning
öfverdirektör, hvilken anordning, utom det att densamma torde
vara vidlyftigare än behofvet kräfver, antagligen icke heller skulle
vinna anklang bland näringsidkare. Skulle det ifrågasatta nya
statsdepartementet för jordbruk, handel och näringar komma till
stånd, vore det naturligast att under detsamma förlägga fiskerierna,
hvilka i sådant fall borde tillhöra den afdelning af departementet,
som fick näringarne i allmänhet på sin del och hvilken afdelning
sannolikt komme att arbeta på underafdelningar, till en af hvilka
fiskerierna då skulle höra. Men då en sådan utväg: nu icke finnes
till frågans lösning, synes det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kunna lämpligen ifrågasättas, huruvida icke tills vidare och till
dess nyssnämnda statsdepartement varder upprättadt, på sätt med
ärenden rörande jagt redan finnes ordnadt, jemväl de, som angå
fiske, kunde förläggas till Domänstyrelsen, som redan har i sin hand
förvaltningen af de kronans domäner, som bestå i fisken, och öfver
hvars beslut besvär då, liksom nu, skulle få hos Eders Kongl.
Maj:t i Civildepartementet anföras. Om en sådan anordning funnes
utförbar, föreställer sig ock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att
någon vidare tillökning i Domänstyrelsens personal icke skulle
erfordras, än förordnande för en särskild byråchef för dessa ären¬
den och måhända någon underordnad tjensteman för expeditionen.
278
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
Hvad angår de föreslagna fiskeriintendenterna, finner Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, i motsats mot landstinget, det kunna
ifrågasättas, huruvida icke distrikten för deras verksamhet lämp¬
ligen må kunna så indelas, att intendenternas antal inskränktes
till tre i stället för af komitén föreslagna fyra. I sådant fall borde
distrikten omfatta, det första: det egentliga hafsfiske! från norska
gränsen till udden vid Falsterbo i Skåne med de i hafvet ut¬
fallande vattendragen, det andra: området från Falsterbo till Stock¬
holm, Gottland deruti inbegripet, med de i Östersjön utfallande
elfvar och åar, och det tredje: sträckan från Stockholm till Hapa¬
randa med de i hafvet utfallande elfvar och åar. Genom en sådan
indelning och då alla i hafvet utmynnande vattendrag komma från
det inre af landet, der flera hafva sin upprinnelse i sjöar, skulle
hvarje fiskeriintendent få ett helt område för sig att öfvervaka.
Till intendenten i första distriktet skulle således exempelvis höra
Venern, till den i andra distriktet Vettern, Mälaren och Hjelmaren,
samt till den i tredje distriktet de till Dalarne och Norrland hö¬
rande vatten. Hvad särskild! laxfiskena beträffar, synes det Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande vara af vigt, att tillsynen af samma
intendent kunde sträcka sig- utåt hela det område, som faller
mellan hafvet och de sjöar, dit laxen uppgår för att lägga sin
rom, och sedan till hafvet återvänder.
Skulle deremot intendenternas antal finnas böra utgöra fyra^
hvaremot Kongl. Maj;ts Befallningshafvande icke principielt har
något att invända, då dess betänkligheter mot antalets bestämmande
till fyra hufvudsakligen beror af finansiel hänsyn, så kan dock
icke Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förena sig med den af
komitén föreslagna distriktsindelningen, utan vidhåller för sin del,
att första distriktet måtte omfatta den sträcka, Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande förordat, endast med den förändring, att sjön
Venern från distriktet utgår för att ställas under annan intendent,
hvars distrikt då synes böra omfatta alla de större insjöarne.
Likaså förefaller det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande olämpligt
att, såsom komitén föreslagit, dela Vetterns vattenområde mellan
två intendenter, hvilken anordning ofelbart måste leda till talrika
förvecklingar.
Vidare och med anförande, hurusom det för fiskerinäringen
vore af lika vigt, att fiskevattnen blefve undersökta med hänseende
till de i dem förekommande djur- och växtalster, synnerligast af
de lägre ordningarne, hvilka väsentligen tjenade fiskarne till föda,
som det vore för jordbrukaren ett behof att geologiska under-
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
279
sökningar verkstiildes å den jord, han odlar, så att dess samman¬
sättning och beståndsdelar blefve kända, hafva komiterade funnit
det vara en oafvislig fordran för fiskeriernas utveckling samt för
utrönande af de åtgärder, som till fiskenas bestånd och förkofran
borde vidtagas, att för fiskevattens undersökning blefve anstälde
vetenskapligt bildade tjensteman, iktyologer, till en början två till
antalet, hvilka under fiskeristyrelsen skulle hafva att verkställa be¬
rörda undersökningar samt att derjemte, der så funnes erforderligt,
biträda fiskeriintendenterna vid handläggning af vetenskapliga
frågor.
I likhet med landstinget anser sig Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande manad att motsätta sig detta komiterades förslag och tror,
att det med iktyologerna afsedda ändamål skulle kunna bättre på
annat sätt vinnas. Fiskeriintendenterne, deras antal må nu blifva
bestämdt till tre eller fyra, behöfva ostridigt under sig en eller
flera assistenter för utförande af de många dem åliggande bestyr.
Sådana assistenter, som skulle bestå af praktiskt dugliga män,
kunde af hushållningssällskapen eller landstingen, på fiskeriinten-
dentens förslag, tillsättas och aflönas. Till dessa tjenstemän, en
eller flera i hvarje län, hade allmänheten då tillfälle att vid före¬
fallande behof i första hand vända sig för erhållande af råd och
nödig handledning i frågor, som beröra fiskerierna. Dessa tjenste¬
män utgjorde då tillika en plantskola, ur hvilken praktiskt bildade
fiskeriintendenter sedermera kunde utgå, då deremot Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande befarar, att de af komiterade afsedda iktyologer
blefve mer eller mindre framstående specialister på det rent
vetenskapliga zoologiska området, hvartill de också måste känna
sig särskildt manade genom den i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
tanke mindre lämpliga och tilläfventyrs äfven störande föreskrift,
som § 5 mom. b. i den för fiskeritjenstemännen föreslagna instruk¬
tion innehåller; och hvad den vetenskapliga undersökningen af
fiskevattnen angår, hvars betydelse Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande ingalunda vill förneka, torde den med vida större fram¬
gång kunna bedrifvas af unga vetenskapsidkare, utsända af Veten¬
skapsakademien och af hvilkas offentliggjorda arbeten fiskeriinten¬
denterna blefve i tillfälle att göra fisket till godo de resultat, som
möjligen kunde ega någon praktisk betydelse.
Göteborg å Landskansliet den 30 Maj 1885.
Underdånigst
ADB. EHRENSVÄRD.
Henr. Westin.
i
280
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
2) Göteborgs och Bohus läns landsting.
Till Konungen.
Göteborgs och Bohus läns landsting får härmed i underdånig¬
het afgifva infordradt utlåtande öfver det af kongl. fiskerikomi-
tén upprättade förslag till ny fiskeristadga.
Hvad först angår bestämmelserna i förslagets kap. 1, om
rättighet till saltsjöfiske, är landstinget af den åsigt, att den i § 3
upptagna inskränkning i fråga om strandegares rätt till hummer¬
fiske icke är lämplig eller billig, hvadan landstinget i underdånig¬
het hemställer, att orden »Hvad bär är sagt om hafsfisk gäller
äfven om hummer» måtte ur sagda § uteslutas.
Upptagande af nytt notvarp eller förbättrande af äldre sådant
genom strandegarens försorg förekommer i allmänhet icke af annan
bevekelsegrund, än att strandegaren sjelf idkar notfiske och genom
sådan åtgärd afser egen fördel. Under vanliga omständigheter er¬
håller han således ersättning för dylik kostnad eller arbete. Ge¬
nom antagande af andra och tredje styckena af förslagets § 3 skulle
enskilda personer, strandegare eller andra, blifva berättigade att
af de fiskande under oinskränkt tid uppbära en afgift, som i de
flesta fall icke skulle stå i skäligt förhållande till det utlägg, som
skulle på sådant sätt ersättas, och då såväl uppbörden som kon¬
trollen i ena som andra afseendet, jemväl beträffande notvarps
underhåll, blefve svår om icke omöjlig, samt bibehållandet af detta
från nu gällande lag lånade stadgande icke synes vara egnadt att
underlätta ordningens upprätthållande bland de fiskeriidkande, hem¬
ställer landstinget i underdånighet, att förenämnda stycken af för¬
slagets § 3 icke måtte i blifvande ny fiskeristadga intagas. I öfrigt
har landstinget emot kap. 1 i förslaget icke något att påminna.
Beträffande ordningen vid notfiske skulle efter landstingets
förmenande genom bifall till förslagets § 21 den oegentligheten
kunna inträffa, att den, som först utgifver nottåget, kunde vara en
annan än den, som först till stället ankommit, men hvilken sednare
väl icke bör gå i mistning af sitt företräde, derför att han i sak¬
nad af anledning att kasta sin not dermed dröjt, till dess fiskstim
till platsen ankommit.
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
281
Landstinget anser derföre, att utan annat undantag än detr
som i § 3 till förmån för strandegare medgifves, fiske bör förrättas
i den tur, hvari de fiskande till notvarpet anländt, och, om den
not, som först ditkommit, icke efter anmodan kastas, så snart
tecken utvisa fiskstims närvaro, bör de senare ankomna notlagens
rätt efter samma grunder inträda.
I förslaget saknas en bestämmelse, som landstinget anser stå
i oskiljaktigt samband med hvad i öfrigt rörer ordningen vid not¬
fiske, nemligen att not, som kastats, skall dragas utan ovanligt
eller onödigt uppehåll, på det att senare ankomna notlags rätt ej
må förnärmas. Sådan föreskrift finnes i norska fiskerilagen och
är äfven i Sverige behöflig.
Fiskerikomitén har ansett obehöflig! att i en för hela riket
gällande fiskeristadga intaga föreskrifter till förekommande af
kollision mellan notfiske och sättgarnsfiske, ocli har såsom skäl
derför anförts, att dylika föreskrifter endast skulle vara behöfliga
för rikets vestra kust. Landstinget är af motsatt åsigt och får
såsom skäl derför åberopa dels förhållandet i Norge, der allmän
lag i detta hänseende finnes, och dels den omständigheten, att, som
kongl. komitén också upplyst, drifgarnsfiske börjat införas på olika
ställen vid Östersjön och Bottniska viken, och antagligt är, att detta
slags redskap äfven kommer att der användas såsom sättgarn,
likasom fallet' är i Bohuslän. Landstinget hemställer derför i
underdånighet, att i ny fiskeristadga måtte införas bestämmelse
derom, att sättgarn, i likhet med hvad i Norge är föreskrifvet,
alltid skola vika för not och icke få så användas, att inlopp deri¬
genom afstänges eller stimfisk hindras att ingå till notvarp eller
inre fjordar.
För att gifva ännu kraftigare uttryck åt notfiskets företräde
framför sättgarnen anser landstinget erforderligt, att notfiskare
erhålla i Sverige samma rätt, som i Norge är medgifven, att upp¬
taga sättgarn, som äro till hinder för notfiske, dock med skyldig¬
het att ersätta derigenom uppkommen skada, såvida garnen varit
försedda med vettar.
Liknande föreskrifter med de för sättgarn nu i underdånig¬
het föreslagna anser landstinget vara i tillämpliga delar erfoderliga
i fråga om drifgarn.
Den i förslagets § 42 stadgade påföljd för öfverträdelse af §
21 är allt för lindrig och fastställelse af förslaget i denna del
skulle lätt kunna leda dertill, att mången gerna riskerade femtio
kronor eller derunder för att göra en betydligt större vinst. Det
282
GÖTEBOBGS OCH BOHUS LÅN.
är följaktligen i ordningens intresse, att straffet för så beskaffad
•förseelse är så strängt, att ingen må känna sig frestad att begå
detta slag af lagbrott, och hos kustbefolkningen i Bohuslän har
också uttalats den önskan, att böterna måtte bestämmas till högre
belopp än det i förslaget stipulerade. Landstinget hemställer
derför i underdånighet, att böter för öfverträdelse af § 21 må be¬
stämmas att efter omständigheterna utgå med ett hundra till fem
hundra kronor, hvilket också närmare öfverensstämmer med nor¬
ska lagen.
Det i förslagets § 47 intagna stadgande synes efter lands¬
tingets förmenande kunna föranleda till missbruk. Det skulle så¬
ledes kunna inträffa, att en medellös beslagare hunne att försälja
sitt byte, innan beslagsåtgärden blifvit lagligen pröfvad och be¬
funnen obefogad, hvadan oskyldig skulle på sådant sätt mista den
egendom, hvarmed han skulle lifnära sig. Om ock förhållandet
är, såsom fiskerikomitén antydt, att gällande jagtstadga innehåller
liknande föreskrift, torde det vara mera lämpligt att i blifvande
fiskeristadga intaga samma bestämmelse, som finnes i förordningen
angående försäljning af bränvin, eller att, der särskild angifvare
finnes, denne tager hälften af åklagarens andel af böter. Lands¬
tinget hemställer derför i underdånighet, att endast fiskeritill-
syningsmän samt polis- och tulltjenstemän äfvensom strandegare,
der hans rätt är för nära trädd, tillerkännes rättighet att i beslag
taga fiskeredskap och fångst under de omständigheter, som i § 47
omförmälas.
Fiskerikomitén har i sitt betänkande (pag. 41) uttryckt den
åsigt, att landets intägt af fisket skulle kunna betydligt ökas, om
denna näring på ett fullt rationel! sätt sköttes och vårdades, och
på ett annat ställe (pag. 40) heter det, »att det är hufvudsakligast
på frivillighetens väg samt genom ett ökadt intresse för fiskerierna,
som dessa kunna komma att bevaras och förbättras, så att de
lemna en rik afkastning». I allo instämmande uti denna kong!, komi-
tens uppfattning, kan landstinget dock ej biträda det slut, hvartill
kongl. komitén på dessa grunder kommit, då den (pag. 41) ansett, att
för vinnande af denna för vårt land, omslutet af haf och med så
oändligt talrika sjöar och vattendrag, synnerligen vigtiga uppgift
fordras, att allt, som kan afse fiskerinäringens utveckling och för¬
kofran inom landet, förenas uti en hand uti en under Statsrådet
och Chefen för Civildepartementet verkande fiskeristyrelse.
Landstinget är deremot af den åsigt, att en sådan centralisering,
och detta just på de grunder fiskerikomitén anför för sitt förslag,
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
I
283
skulle komma att verka i motsatt syfte, nemligen förlamande,
hvaremot fiskerinäringens lyftning och förkofran enligt landstingets
mening bäst befrämjades genom en utvecklad sjelfstyrelse i till-
lämpliga delar inom de skilda orterna och detta genom att lemna
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande biträde af sakkunniga, för när¬
ingen intresserade personer, utgörande en nämnd, ungefärligen
motsvarande den af landstinget i förut afgifvet underdånigt förslag
för detta län begärda Skulle svårigheter möta att till ledamöter
i sådan nämnd finna tillräckligt antal personer, som icke äro direkt
intresserade uti näringen, torde valbarheten icke böra göras deraf
beroende, då lagens bestämmelser om jäf i allmänhet vederbörligen
iakttagas, och för tillämpningen af den af fiskerikomitén åberopade
frivillighets- eller, såsom den snarare torde böra benämnas, sjelf-
styrelseprincipen synes näringens framtida utveckling snarare kunna
vänta fördelar af näringsidkarnes biträde vid ordnandet af länens
fiskerier, men dertill erfordras, att nämndens behörighet icke in-
skränkes till de angelägenheter, hvarmed densamma enligt fiskeri-
komiténs förslag skulle taga befattning, utan hellre utvidgas så långt
fiskeristyrelsens uppdrag enligt samma förslag skulle sträcka sig.
Då nämndens åligganden, i fall nu framstälda åsigter vinna
nådigt bifall, skulle komma att ökas utöfver hvad af landstingets
förra underdåniga framställning kunnat blifva en följd, anser sig
landstinget böra afstå från sin förut hysta åsigt, ätt nämndens
ledamöter icke skulle åtnjuta någon ersättning.
Om de län, der fisket utgör en vigtigare gren af närings-
lifvet, liksom Göteborgs och Bohus län, antaga en vetenskapligt
bildad fiskeriintendent, aflönad dels af länets hushållningssällskap,
dels af statsmedel, och tillsyningsman för mindre distrikt i första
hand öfvervaka författningens efterlefnad och samla erforderliga
statistiska uppgifter, så torde det vara tillräckligt sörjdt för fiske-
rierna såväl i vetenskapligt hänseende som i rent praktiskt, och
det lider efter landstingets förmenande icke något tvifvel, att ju
icke genom alla dessa förenade krafter näringens framtida utveck-
ling blifver vida bättre tillgodosedd än genom dessa ärendens
förenande, på sätt fiskerikomitén föreslagit, i eu hand, som äfven
med största förmåga omöjligen kan vara tillräcklig för ledningen
öfver ett så ofantligt vidsträckt arbetsfält med så olikartade ele¬
ment. Det skulle kunna inträffa, att en, enligt reservanters me¬
ning, sjelfständig, insigtsfull och kraftig öfverdirektör ansåge, att
fiskets rationella skötande fordrade, t. ex. beträffande redskap, en
så sträng likformighet ända intill de minsta detaljer, att ändringar
284
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN.
skulle komma att ske öfverallt. Dylik åtgärd skulle icke vara
egnad att intressera något större antal näringsidkare, och man
skulle begära för mycket af frivilligheten, om man antoge, att den
uppmuntrades genom alltför häftiga rubbningar i provinsiella egen¬
domligheter. De förändringar, som i ett eller annat afseende
verkligen kunna behöfvas, skola mycket säkrare genomdrifvas, om
de derjemte framkallas af en allmännare öfvertygelse om fördelarne,
men åstadkommande af en dylik folkmening kan icke ske genom
en person, utan dertill erfordras ett stort antal förenade krafter.
För beredande af sådana ärenden rörande fiskerinäringen,
hvilka skola handläggas inom regeringen, torde derför, enligt
landstingets mening, ingen ändring behöfvas, utan detta fortfarande
kunna ske inom samma departement som hittills, intill dess den
vid Riksdagen ofta väckta frågan om inrättande af ett särskildt
statsdepartement för jordbruk, handel och näringar vinner sin lös¬
ning, hvilket nya departement utan tvifvel blefve den naturligaste
och mest lämpliga öfverstyrelse för fiskerierna.
Anställande enligt fiskerikomiténs förslag af fyra fiskeri-
intendenter för hela riket synes icke vara tillräckligt åtminstone
icke i de län, der fisket har större betydenhet. Länsnämndernas
verksamhet skulle förlamas, om de icke kunde disponera öfver en
endast för länet tillsatt fiskeriintendent, och de till dennes biträde
förordnade tillsyningsman skulle alltför ofta sakna tillfälle till kom¬
munikation med intendenten, då denne vistades på okänd ort i
något af de öfriga länen af hans distrikt.
Antages såsom princip, att hvarje eller de flesta af rikets län
anställa en fiskeriintendent, utgör detta större anledning för stu¬
derande att genom specialstudier utbilda sig för sådan anställning,
än om endast fyra intendentsplatser komma att besättas, och det
blifver på sådant sätt också lätt att erhålla iktyolog, om sådan
vetenskapsmans biträde vid något tillfälle skulle önskas, hvaremot
anställande på stat af större eller mindre antal iktyologer efter
landstingets förmenande icke behöfves och icke torde böra ske.
Af hvad landstinget nu i underdånighet anfört med anledning
af kongl. fiskerikomiténs förslag beträffande tillsättande af fiskeri-
styrelse, intendenter och iktyologer torde såsom en gifven följd
kunna antagas, att statens utgifter enligt kongl. komiténs förslag
skulle blifva högre än på grund af landstingets.
Beträffande fiskerättighet i insjöar och rinnande vatten äfven¬
som hvad förslaget i öfrigt innehåller med särskildt afseende på
sötvattensfiske, så ock då sådant fiske icke inom detta län är af
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
285
synnerlig betydenhet, anser landstinget, att utlåtande öfver derpå
syftande delar af förslaget bäst kan lem nas af landstingen i de
län, der sötvattensfiske är af framstående vigt och erfarenheten
deri alltså bör vara störst.
Göteborg den 10 Oktober 1884.
Underdånigst
På landstingets vägnar:
ALB. EHRENSVÄRD.
Ludv. Essén.
Till Göteborgs och Bohus läns landsting.
Sedan vi af förra årets landsting erhållit uppdrag att uppsätta
förslag till det yttrande, som landstinget af Kongl. Maj:t anmodats
att afgifva öfver ett af fiskerikomitén upprättadt förslag till ny
fiskeristadga, hafva vi sammanträdt i Göteborg den 2 sistlidne
November och i Uddevalla den 12 sistlidne Maj och efter der¬
vid hållna öfverläggningar uppsatt härhos följande förslag till
underdånigt yttrande, om hvilket vi' alla varit ense, endast med
undantag af den del, hvaröfver undertecknad Niklas Olsson i sär¬
skild reservation, hvilken jemväl härhos bifogas, önskat uttrycka
annan skiljaktig mening.
Uddevalla i Juni 1884.
W. T. Lundgren. M. Backelin. C. W. Collander.
A. N. Widell. Niclas Olsson.
Till Konungen.
Göteborgs och Bohus läns landsting får härmed i underdånig¬
het afgifva infordradt utlåtande öfver det af fiskerikomitén upp¬
rättade förslag till ny fiskeristadga.
Hvad först beträffar strandegares rätt, hafva i förslagets första
kapitel nu gällande stadganden intagits, men då i flera länder,
286
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÅN.
såsom t. ex. Frankrike, England och Danmark, strandfisket vid.
kusterna i allmänhet är fritt för alla deras undersåtar, torde det
äfven vara lämpligt att i Sverige återinföra enahanda frihet, hvil¬
ken var författningsenligt medgifven, innan genom 1766 års fiskeri-
stadga saltsjöfisket inomskärs blef enskilda förbehållet.
Detta strandegarens nu gällande privilegium har icke någon
så stor praktisk betydelse, att bibehållandet deraf kan på sådan
grund vara önskligt, och, då deruti alltid ligger ett hinder för
fiskerinäringens vidare utveckling, bör ett enskildt intresse af så
underordnad vigt icke hafva företräde framför det allmänna, syn¬
nerligast som icke påstås kan, att jordegaren, endast på grund af
köp eller annat dermed jemförligt laga fång blifver egare också
af den fisk, som fritt går utanför hans strand.
Alldenstund 1878 års Riksdag bland andra skäl för en ändring
af nu gällande fiskerilagstiftning anfört, att densamma är af alltför
prohibitiv natur och detta omdöme i främsta rummet är tillämpligt
på de lagrum, som angå strandegares rätt, så skulle bibehållandet
af densamma oförändrad utgöra en motsägelse mot de grundsatser,
hvilka enligt Riksdagens önskan böra i en ny fiskeristadga till-
lämpas.
I likhet med en reservant inom komitén hemställer landstinget
derför i underdånighet, att fiske med krok eller ref måtte blifva
hvarje svensk undersåte tillåtet att idka öfverallt vid de vid salt¬
sjön belägna stränder, skär och holmar, men att för hummer- och
ostronfångst strandegare må tillerkännas uteslutande rätt inom det
i förslaget angifna territorium och förslagets §§ 2, 3, 5 erhålla en
deremot svarande lydelse.
Upptagande af nytt notvarp eller förbättrande af äldre sådant
genom strandegarens försorg förekommer i allmänhet icke af annan
bevekelsegrund, än att strandegaren sjelf idkar notfiske och genom
sådan åtgärd afser egen fördel. Under vanliga omständigheter
erhåller han ersättning för dylik kostnad eller arbete på det sätt,
att han genom notvarpets läge i närheten af hans hemvist har
lättare än andra att erhålla rätten till första kastet.
Genom antagande af mom. 3 och 4 af förslagets § 3 skulle
enskilda personer, strandegare eller andra, blifva berättigade att
af de fiskande under oinskränkt tid uppbära en afgift, som i de
flesta fall icke skulle stå i skäligt förhållande till det utlägg, som
skulle på sådant sätt ersättas, och, då såväl uppbörden som kon¬
trollen i ena som andra afseendet, jemväl beträffande notvarps
underhåll, blefve svår om icke omöjlig, samt bibehållandet af detta
GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN.
287
från nu gällande lag lånade stadgande icke synes vara egnadt att
underlätta ordningens upprätthållande bland de fiskeriidkande,.
hemställer landstinget i underdånighet, att förenämnda mom. 3 och
4 af förslagets § 3 icke måtte i blifvande ny fiskeristadga intagas.
Af hvad redan blifvit i underdånighet anfördt framgår, att
landstinget icke heller ansett sig kunna biträda komiterades förslag
om bibehållande åt strandegare af den företrädesrätt vid notfiske,
att jordegaren skulle vara berättigad att bestämma i hvad ordning
hans not dragas må. Såsom ytterligare skäl för denna sin åsigt får
landstinget i underdånighet anföra:
att erfarenheten visat, att sill understundom ingår endast på
en del af länets kust, till följd hvaraf fiskande från andra delar
af länet der infinna sig, hvadan den jordegare, som någon gång^
skulle förlora genom mistningen af sitt företräde, erhåller mot¬
svarande fördel genom utvidgad rätt utanför hans eget område;
att strandeganderättens styrkande, erkännande och värnande kan
vid många tillfällen vara underkastadt vanskligheter;
att de försök, som blifvit gjorda att bereda tillfälle till fångst
för not, tillhörande utländsk man, ådagalagt möjligheten, att ge¬
nom strandeganderättens strängare tillämpning sådan företrädesrätt
skulle kunna komma utländska notegare till godo;
att på ställen, der fiskevattnet är för flera gemensamt och ode-
ladt, skulle det i förslagets § 49 upptagna stadgande icke kunna
förebygga tvist mellan de olika delegarne om företräde sins emel¬
lan, utan möjligen leda derhän, att flera delegare hvar för sig
skulle yrka att få kasta ut sin not, innan andra fiskande erhöllo-
tillåtelse att följa den ordning, som betingats af deras ankomst
till stället;
att, om notfiske blifver oberoende af strandegare, många tvister
undgås och ordningen blifver lättare att upprätthålla.
Landstinget hemställer alltså i underdånighet, att den i mom.
2 af § 3 äfvensom i § 21 af förslaget strandegare tillerkända före¬
trädesrätt vid notfiske icke måtte i blifvande ny fiskeristadga med-
gifvas.
Beträffande ordningen vid notfiske skulle, efter landstingets
förmenande, genom bifall till återstående delen af förslagets § 21
den oegentligheten kunna inträffa, att den, som först utgifver not¬
tåget, kunde vara en annan än den, som först till stället ankommit,
men hvilken senare väl icke bör gå i mistning af sitt företräde
derför, att han, i saknad af anledning att kasta sin not, dermed
dröjt till dess fiskstim till platsen ankommit.
288
GÖTEBOKGS OCH BOHUS LÅN.
Landstinget anser derför, att fiske bör förrättas i den tur, hvari
de fiskande till notvarpet anlända och, om den not, som först dit-
kommit, icke efter anmodan kastas, så snart tecken utvisa fiskstims
närvaro, bör de senare ankomna notlagens rätt efter samma grun¬
der inträda.
Då önskligt är, att de fiskeriidkande må kunna i en blifvande
ny fiskeristadga finna upplysning om alla de i fiskerifrågor gäl¬
lande föreskrifter, torde det vara nödvändigt att intaga åtminstone
en hänvisning till de stadganden, som i särskild författning gälla,
angående åtgärder att förekomma öfversegling af fiskeredskap, och
hemställer landstinget derjemte i underdånighet, att § 21 tillika
med öfriga föreskrifter, som äro att anse såsom ordningsstadganden,
måtte blifva i särskildt kapitel med lämplig rubrik upptagna, hvar¬
igenom författningens innehåll blifver lättare öfverskådligt.
Till Göteborgs och Bohus läns landsting.
Då jag anser, att strandegare böra fortfarande bibehållas vid
•den rätt, de enligt nu gällande fiskeristadga ega att vid notdrägt
bestämma i hvad ordning deras not dragas må, har jag icke kun¬
nat biträda det i afsende härå afgifna yttrande af mina medkomi-
terade, utan får jag deremot afgifva reservation och hemställa, att
landstinget behagade i denna del godkänna kongl. fiskerikomiténs
förslag.
Uddevalla den 12 Maj 1884.
Niclas Olsson.
REGISTER,
Sid.
Blekinge län ............................................................ 70—96.
Calmar » .............................................. ..... ...... 43 — 58.
Elfsborgs » ............................................................. 127—133.
Gefleborgs » ............................................................ 208—215.
Gotlands » ........... ................................................ 63 — 70.
Göteborgs och Bohus län_____________________________________-........ 270—288.
Hallands län______________________________________________________ 261—269.
Jemtlands » ....................................................... 229—237.
Jönköpings » _____________________________________________ _________ 28—42.
Kopparbergs » ...................................................... 243—252.
Kristianstads » ------------------------------------------------------- 97—103.
Kronobergs » ....................................................... 59—62.
Norrbottens » .......................................... ............ 241—243.
Malmöhus » __________________________________________—............ 103— 126.
Skaraborgs » ---------------------------------------------------... . 134 —142.
Stockholms stad ...................................................... .' 3—4.
Stockholms län _______________________________________________________ 4—17.
Södermanlands » .................................................... .. 252—261.
Upsala » ....................................................... 17—20.
Vermlands » _____________________________________________________ . 142—152.
Vestmanlands » ....................................................... 188 —208.
Vesternorrlands » ...... ................................................. 215—229.
Vesterbottens » --------------------- ------------------------------- 237—240.
Örebro » ....................................................... 152 —188.
Östergötlands » _______________________________________________________ 21 — 28.
Utlåtande alvar färd. t. ny Fitkeridadgn