Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 1
' VIW.* .-ifii Juni i! >' • ;Vii> . •; i -<;f? • Vin t. r [i;
N:o 13.
, ■ i t, { ,:)
|'t ' !'w
Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1895, kl. 3 e. in.
Forsta Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande. n:o 7, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Ma.j:t
‘i ■ • l-1 * * * -1 1 ' • . . \J . . . »./i v V) ’ i ; .
rnetZ begäran om utredning i fråga om ordnande af för¬
hållandena mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
reglering af arbetstiden.
■i'jr •••? . Vili.n ‘.it-. ',no:u". 1 ' . • . ■ v -..--»f l
I en inom Andra Kammaren väckt motion har herr F. Berg före¬
slagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes genom sakkuniga personer låta utreda, huruvida
och i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara behöfliga och
lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare
beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt inom sådana fabriker och
andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt
inverkar på arbetarens helsa.»
Andra Kammarens första tillfälliga utskott anför rörande denna
motion följande:
Motionären hänvisar såsom stöd för sin hemställan dels till de
motioner, han vid trenne föregående riksdagar (1891, 1893 och 1894)
i samma ämne väckt, dels till det tillstyrkande utlåtande, som vid senaste
riksdag af Andra Kammarens första tillfälliga utskott afgafs och af
samma kammare godkändes.
Hvad som i nämnda motioner, liksom äfven i den nu föreliggande, yrkats, är,
såsom motionären med styrka framhåller, icke införandet af en lagstadgad maximal¬
arbetsdag, vare sig på 8, 9, 10, 11 eller 12 timmar. Det är endast en utredning af
denna på dagordningen stående sociala fråga, vid hvilken utredning naturligtvis både
Bih. till Riksd. Vrot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 10 Käft. (N:o 13.) 1
Motionen.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
skäl och motskäl borde blifva framlagda och mot hvarandra afvägda. Föremålet för
utredningen borde, såsom motionären vidare betonar, icke vara en “normalarbetsdag“
i den mening, hvari detta ord genom ett missförstånd understundom fattats, nemligen
såsom innebärande en viss likformig tidsnorm, skärande, så att säga, alla yrken och
yrkesgrenar öfver en kam. Den åtgärd, hvars tillrådlighet borde undersökas, vore
fastmer bestämmandet af vissa maxima för arbetstiden inom de olika industrierna,
genom hvilket bestämmande de svåraste och helsomenligaste öfverdrifterna i detta
hänseende kunde förhindras. Det säger sig sjelft, yttrar motionären, att utredningen
endast kan afse sådana förslag till reglering af arbetstiden, som äro tänkbara och
enligt erfarenhetens vittnesbörd genomförliga, samt att det följaktligen aldrig kunnat
vara tal om sådana saker som “att föreskrifva i fråga om sjöfarten, att sjömännen
efter 8—10 timmars arbete skulle få hvila och låta fartyget gå vind för väg" med
mera dylikt. De stadganden, hvilkas behöflighet och lämplighet för vårt land borde
pröfvas, skulle gifvetvis vara af samma art som de, hvilka för samma ändamål blifvit
antagna i andra civilicerade land.
Vidare påvisar motionären, huru krafvet på en lagstadgad reglering af arbets¬
tiden faktiskt uppkommit: den allt skarpare utpreglade täflingskampen har drifvit
arbetsgifvarne att söka nedbringa tillverkningskostnaderna till det lägsta möjliga; detta
mål hafva de i första hand trott sig vinna genom att i allt större utsträckning lägga
beslag på arbetarnes krafter; så länge denna sträfvan fått fortgå ohämmad, har arbets¬
tiden steg för steg blifvit förlängd: slutligen har man dock kommit till insigt om att
en gräns måste sättas för denna utveckling, och sedan andra utvägar blifvit anlitade
och pröfvade, har man omsider funnit sig nödgad att påkalla statsmagtens mellankomst.
Genom en öfverblick af nu gällande skyddlagstiftning för arbetsklassen i fråga
om arbetstiden visar motionären dernäst, att af samtliga stater med europeisk odling
så godt som alla på ett mer eller mindre verksamt sätt reglerat arbetstiden för barn
och halfvuxna, att de ojemförligen flesta i någon mån utsträckt tidsregleringen äfven
till de vuxna, samt att lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna redan blifvit införd i
England, Australien, Förenta staterna, Schweiz, Österrike, Frankrike, Tyskland och
Holland, antingen blott för qviunor eller ock för både män och qvinno!-. Krafvet på
eu sådan lagstadgad maximalarbetsdag, säger han, betraktas och behandlas af nutidens
statsmän ej längre som en utopi, utan som nn praktisk-politisk fråga, hvilken redan
är på väg att steg för steg finna sin lösning, och hvilken man äfven i vårt land har
allt skäl att noga öfverväga.
De synpunkter, som vid detta öfvervägande hufvudsakligen bör tagas i betrak¬
tande, synas motionären vara följande: 1) önskvärdheten af arbetstidens begränsning,
2) den ekonomiska möjligheten af en sådan åtgärd och 3) lämpligheten af densammas
genomförande medelst lag.
Med afseende å den första synpunkten framhåller han, att enligt en af tyska
riksförsäkringsanstalten utarbetad statistik olycksfallens antal växer utomordentligt
raskt under arbetsdagens lopp, så att lång arbetsdag medför många olycksfall, att en
mängd industrier till sjelfva sin art äro sådana, att de måste utöfva eu skadlig verkan
på organismen: genom helsovådligt dam, för torr eller för fuktig luft, för ytterlig eller
för häftigt växlande värme, giftiga materialier, ångor eller gaser, naturvidriga arbets¬
ställningar eller omåttliga kraftyttringar m. in., att enligt helsovårdsvetepskapens åsigt
de skadliga verkningarna häraf endast genom arbetsdagens förkortning kunna nog
kraftigt begränsas, att den n uinom många näringsgrenar vanliga arbetsdagen emellertid
är onaturligt lång, att följden häraf visar sig i de talrika yrkessjukdomar, hvaraf
3
Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande A’:o 13.
arbetsklassen hemsökes, samt i dess jemförelsevis låga medellifslängd o. s. v., hvilket
allt synes honom häntyda på, att nu i allmänhet gängse arbetstid, icke är afpassad
efter menniskokroppens normala förmåga och derför i längden verkar nedbrytande och
undergräfvande på densamma.
I närmaste samband med denna ogynsamma inverkan i fysiskt hänseende står.
såsom motionären vidare framhåller, dess lika ogynsamma inverkan äfven på arbets-
klasseus moraliska och intellektuella tillstånd. “Tryckt af en arbetsbörda, som icke
motsvarar menniskonaturens normala förmåga, löper arbetaren i allmänhet fara att
nedsjunka till en rent fysisk varelse. Tidigt på morgonen, medan hans barn ännu
sofva, vandrar han till arbetet, och då han sent på aftonen åter kommer hem, stå de
små redan i begrepp att gå till hvila. I de många fall, då fadern arbetar om natten
eller på skift, ställa sig förhållandena ännu ogynsammare, och der äfven söndagshvilan
är honom beröfvad eller till och med hustrun indragen i industriarbetet, kan man
knappast längre tala om något samlif, någon familj eller någon inbördes förädling och
uppfostran. Hemmet blir blott det ställe, dit man efter slutadt arbete, utpinad och
utsläpad, drager sig tillbaka för att äta och sofva. Arbetarens hela lif blir mycket
ofta en oafbruten kedja af de Henne, evigt sig återupprepande leden arbete, mat och
sömn och nästa dygn åter arbete, mat och sömn och så vecka efter vecka och år efter
år. Då nu menniskonaturen är så inrättad, att en ytterlighet åt ena hållet framkallar
såsom bakslag en ytterlighet åt det motsatta, så är det ej att undra på, att just
samme arbetare, som pressas tyngst af en omåttlig arbetsbörda, äfven är den, som vid
tillfälle hejdlosast kastar sig i omåttliga och råa njutningar. Huru förslöad han än
må vara, har dock äfven han inom sig ett djupt behof att någon gång, åtminstone
för en stund, känna lifvets sorger lättare och sin förmåga att dem bära större. Den
återställelse af sinnets spänstighet, som bättre lottade kunna söka i ett uppfriskande
hemlig i ett odladt och förfinadt umgänge, i litteratur och konst m. m., den finnes
ju ej för honom. Hvad är då naturligare, än att han söker sin trefnad på krogen
och sin vederqvickelse i rusets slöa dvala? På så sätt samt genom den sedeslöshet i
sexuelt afseende, som enligt erfarenhetens vittnesbörd alltid åtföljer fabriksarbetet och
särskildt qvinnans inkastande i detta, bidrager den omåttliga arbetstiden äfven medel¬
barligen att försämra arbetsklassens fysiska tillstånd.“
Att en begränsning af arbetstiden skulle vara önskvärd, finner motionären på
grund häraf uppenbart. Men med uppvisandet af önskvärdheten anser han frågan
ingalunda vara afgjord; dertill måste komma en pröfning af huruvida begränsningen äfven
är ekonomiskt möjlig och lämplig. Det skulle nemligen låta tänka sig, att den nuvarande
långa arbetsdagen vore en visserligen hård, men dock oafvislig nödvändighet, att varu¬
tillverkningen icke utan densamma skulle kunna hållas uppe vid erforderligt belopp,
samt att de näringsdrifter, som blefve underkastade tidsbegränsningen, skulle komma
att gå under, i hvilket fall förändringen naturligtsvis blefve till skada för arbetsklassen
i stället för till nytta.
Att dessa befarade följder af tidsbegränsningen ingalunda skulle komma att in¬
träffa, söker motionären visa genom framhållande deraf, att den genom arbetet alstrade
varumängden ingalunda står i rakt förhållande till den använda tiden, att inom vissa
gränser arbetsdagens förkortning ofta kan uppvägas, ja, mer än uppvägas af den genom
hvilan ökade arbetsdugligheten och arbetsenergien, att detta bestyrkes genom de af en
mängd arbetsgifvare (Mather, Allan m. fl.) gjorda experimenten samt af den praktiska
erfarenheten från de land, der eu lagstadgad maximalarbetsdag blifvit införd, att en
dylik maximalarbetsdag icke verkat nedtryckande på varutillverkningen, men väl i någon
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
mån reglerande på densamma, så att dess fördelning på årets olika tider blifvit jemnare,
att den måste visa sig ekonomiskt fördelaktig äfven genom att medföra färre olycks¬
fall, minskad sjuklighet och lättad fattigbörda, samt att ökad fritid måste höja icke
allenast arbetsklassens produktionsförmåga, utan äfven dess konsumtionsförmåga, hvilken
åter är sjelfva hufvudvilkoret för en kraftigt uppblomstrande produktion.
Med afseende på lämpligheten af arbetstidens begränsning genom lag hänvisar
motionären till skyddslagstiftvingens historiska utveckling, hvilken synes honom otve¬
tydigt ådagalägga, att begränsningen endast i undantagsfall kan tänkas genomförd
genom klarsynta och humanat arbetsgifvares eget initiativ, enär arbetsgifvarne såsom
klass betraktade visserligen snart kommit till insigt om maximalarbetsdagens förenlighet
med deras intressen, men detta först sedan den redaii blifvit införd, att å andra sidan
arbetarnes ordnade sammanslutning visserligen i många fall visat sig kunna hejda
arbetstidens fortgående utsträckning, ja, inom åtskilliga industrier något reducera den¬
samma, men att arbetstiden på denna väg icke kan blifva reglerad rättvisligen, d. v. s.
efter arbetets svårighet och helsomenlighet, utan efter arbetspersonalens talrikhet och
kampduglighet, samt att statens ingripande derför slutligen öfverallt visat sig vara
nödvändigt. Hänvisningen till arbetarne att uteslutande genom sjelf hjelp söka genom¬
drifva sina önskemål är ju för öfrigt endast en uppmaning att sätta all sin förtröstan
till strejkens tveeggade svärd; den innebär etablerandet af ett evigt krigs- och osäker-
hetstillstånd, der man aldrig kan hafva någon trygghet för att de träffade öfverens-
kommelserna skola ega bestånd längre än jernnt upp till det ögonblick, då någon af
de kämpande parterna tror sig kunna vinna någon fördel af att bryta dem. Följden
af ett sådant oaflåtligt krigstillstånd mellan samhällets båda hufvudklasser måste åter
blifva en ohygglig skärpning af den sociala ofriden och en tilltagande andlig förvridning.
Gent emot den invändningen, att arbetet liksom alla andra varor borde bero endast
på tillgång och efterfrågan och sålunda öfverlåtas endast åt det s. k. fria aftalet samt
att statens inblandning i arbetsförhållandena innebure eu kränkning af den individuella
frihetens oantasteliga princip, invänder motionären, att arbetet, såsom oupplösligen
bundet vid arbetarens person, vore en vara af helt annan natur än alla andra varor,
samt att “låt gå-principen“ på ifrågavarande område nu vore fullkomligt utdömd.
Hvad särskilt vårt land angår, påvisar motionären, att grundsatsen om statens
icke-inblandning i arbetsförhållandena aldrig varit af lagstiftningen erkänd samt att
principiella lagbestämmelser till arbetarnes skyddande mot omättligt och helsomenligt
arbete ingalunda saknats, men att felet med dessa lagbestämmelser läge deri, att de
varit för obestämda, samt att deras efterlefnad ej varit kontrollerad. Alldeles oförtyd-
bart hade svenska staten angifvit sin rätt och sin pligt att i mån af behof reglera
den tid, under hvilken arbetaren finge utsättas för de helsomenliga inflytelserna af
vissa slags arbeten, genom förordningen af den 18 februari 1870 rörande skyddsåtgärder
inom tändsticksindustrien. I hvilken omfattning, på hvilket sätt och till hvilken grad
regleringen sedan skedde, utgjorde en fråga för sig; grundsatsen vore i alla fall en
gång för alla erkänd.
Såsom stöd för sin mening, att en lagstadgad reglering af arbetstiden borde
äfven i vårt land allvarligen påtänkas, hänvisar motionären slutligen till den omfattande
statistik öfver arbetstiden inom den svenska industrien, som blifvit lemnad af 1875,
1884 och 1891 års arbetareskydds- och arbetareförsäkringskomitéer, hvilken stati¬
stik han finner i synnerligen hög grad egnad att för hvar och en ådagalägga önsk¬
värdheten af en sådan reglering.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 5
I hufvudsak samma motion som den nu föreliggande väcktes,
såsom redan blifvit nämndt, af samme motionär vid 1891, 1893 och
1894 års riksdagar.
År 1891 hänvisades motionen till Andra Kammarens första tillfälliga
utskott, som fann frågan väl värd en utredning, men ansåg,' att den i
förväg borde i sin helhet underkastas en omfattande pröfning inom
utskottet och kamrarne, så att Riksdagen, på samma gång den anhölle
om nämnda utredning, kunde bestämdt angifva, dels huruvida staten
öfver hufvud borde ingripa på detta område eller icke, dels i förra
fallet på hvilka allmänna grunder en lagstiftning i ämnet borde hvila
och hvilka yrkesgrenar som borde vara underkastade densamma. För
en dylik omfattande pröfning saknades emellertid erforderlig tid, enär
motionen blifvit allt för sent väckt. Utskottet hemstälde derför, att
den ej »för närvarande» måtte till någon åtgärd föranleda, hvilken hem¬
ställan äfven blef af kammaren bifallen.
År 1893 förnyades motionen i ungefär samma formulering, men
med en mera omfattande motivering. Den hänvisades nu till Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskott. Äfven detta egnade den en väl¬
villig uppmärksamhet, men fann sig af tvenne skäl ej kunna tillstyrka
densamma. För det första skulle frågan om en maximalarbetsdag för
qvinnor redan hafva varit föremål för en af Kongl. Maj:t anordnad ut¬
redning, hvari medelbart berörts äfven maximalarbetsdag för vuxna män,
och utskottet trodde anledning finnas att framdeles från Kongl. Maj:t
förvänta framställning till Riksdagen på grund af denna utredning. Vidare
hade Andra Kammaren nyligen beslutat en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om förslag rörande lämpligaste sättet för åstadkommande
af en arbetsstatistik, och till denna — om och när den en gång komme
till stånd -- skulle bland annat äfven höra insamlandet och offentlig¬
görandet af statistiska uppgifter rörande den faktiska arbetstiden inom
olika yrken, hvilket vore att betrakta såsom en förberedande åtgärd
för den af motionären begärda utredningen. Slutligen hade för ej länge
sedan yrkesinspektörer blifvit tillsatta, och dessas vunna erfarenhet om
arbetstiden borde afvaktas, innan någon närmare granskning af den
vigtiga frågan företoges. På grund af dessa skäl hemstälde utskottet,
att motionen ej heller nu måtte till någon åtgärd föranleda, hvilket ock
blef kammarens beslut.
Vi 1894 års riksdag remitterades motionen åter till Andra Kam¬
marens första tillfälliga utskott, som nu hemstälde om bifall till den¬
samma i något modifierad form. Tillstyrkandet föregicks af en moti¬
vering, innehållande dels en sammandragen redogörelse för motionen,
Föregående
motioner med
samma
yrkande.
G Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
dels en mera utförlig framställning af de hygieniska förhållandena inom
svenska industrien, sådana dessa visat sig enligt de undersökningar, som
blifvit verkstälda af arbetareförsäkringskomitén af 1884 och arbetare-
skyddskomitén af 1891. De af nämnda komitéer insamlade och bear¬
betade statistiska uppgifterna hade ådagalagt,
att inom svenska industrien förekomma synnerligen långa arbets¬
tider samt en ganska vidsträckt användning af nattarbete och söndags¬
arbete, detta för såväl män som qvinnor,
att de sanitära förhållanden, under hvilka de svenska industri-
arbetarne utöfva sitt arbete, ej sällan äro ganska ogynsamma, långt
ogynsammare än de inom jordbruksnäringen rådande,
att dödlighets- och sjuklighetsförhållandena bland våra svenska
industriarbetare äro sämre än bland rikets manliga befolkning öfver
hufvud taget och, hvad de helsomenligare industrierna angår, ofta sämre
än bland motsvarande industriarbetare i utlandet, samt
att särskilda skyddsåtgärder mot helsomenligt industriarbete visser¬
ligen ej vore hos oss alldeles okända eller opröfvade, men på grund af
sin öfverklagade kostsamhet och hinderlighet ganska sällsynta.
Utskottet fann på grund af dessa omständigheter, att man äfven
i vårt land hade skäl att öfverväga, huruvida ej lagstiftningen genom
fastställande af vissa maxima borde söka något begränsa den tid, under
hvilken våra svenska industriarbetare finge utsättas för de helsomenliga
inflytelsernas inverkan, och det hemstälde derför, »att Andra Kammaren
för sin del ville besluta, det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta
utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara
behöfliga och lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt inom sådana
fabriker och andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin
art menligt inverkar på arbetarens helsa.»
Då utskottets utlåtande den 24 april föredrogs i Andra Kammaren,
uppstod der en ganska långvarig öfverläggning, hvarunder genom an¬
föranden eller instämmanden bifall till utskottets förslag yrkades af 38
bland kammarens ledamöter, representerande skiljaktiga politiska åsigter,
liksom äfven olika lefnadsställningar, deribland såväl fabriksidkare som
kroppsarbetare. Mot utskottets förslag uppträdde blott en enda talare,
hvilken emellertid icke heller intog någon absolut afvisande hållning till
motionens syfte. Efter slutad öfverläggning blef utskottets hemställan
med 101 röster mot 89 af Andra Kammaren bifallen.
Beslutet delgafs medkammaren, som hänvisade ärendet till sitt
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
andra tillfälliga utskott. Detta hemstälde, under framhållande att tiden
icke medgifvit någon närmare pröfning, att Första Kammaren icke måtte
biträda Andra Kammarens beslut, hvilken hemställan den 7 maj gaf
anledning till en kort debatt, hvarunder en talare yrkade bifall till Andra
Kammarens beslut och tvenne andra uttalade sina sympatier derför,
medan åter tre talare yrkade bifall till utskottets afstyrkande hemställan.
Utan votering godkändes sistnämnda yrkande.
; ., f. i; n’ ■ \r i r!! i: ! I: .‘I tf 1
Då utskottet efter denna redogörelse för motionen och dess före¬
gående behandling inom riksdagen nu går att skärskåda frågan om den
begärda utredningens behöflighet och lämplighet, anser det sig i främsta
rummet böra fästa sin uppmärksamhet vid den mest principiella af alla
de betänkligheter, som mot förslaget blifvit framstälda, nemligen att
staten icke skulle ega befogenhet att i afseende pa arbetstiden binda den
enskildes aftalsfrihet.
Arbetarefrågan — har det blifvit sagdt — har hittills förts fram
på »det fria aftalets väg», och så borde allt fortfarande ske. »I främsta
rummet» — yttrade i denna syftning Första Kammarens andra tillfälliga
utskott — »synes man kunna ifrågasätta befogenheten af att staten i
förevarande hänseende binder den enskildes aftalsfrihet. Äfven om staten,
som måste skydda den svagare, bestämmer någon tid, utöfver hvilken
minderåriga och qvinnor icke få användas till arbeten inom vissa yrken,
följer ej deraf, att staten på samma sätt må göra sig till förmyndare
för vuxne och myndige män.»
Med afseende på detta uttalande torde man kunna anmärka, dels
att detsamma i alla händelser icke synes vilja proklamera »låt gå-prin-
cipens» giltighet äfven för de qvinlig a industriarbetarne (för Indika en
tidsreglering alltså skulle ligga inom statens befogenhet), dels att denna
princip numera icke på något håll lärer vara erkänd såsom norm vid
bedömandet af statens rättigheter och skyldigheter, särskildt icke inom
den nuvarande svenska representationen. Den blef ock genast, såsom
motionären påpekar, af tvenne talare inom Första Kammaren på det
bestämdaste bestridd. Den ene förklarade det vara statens ovilkorliga
pligt att se till, det »industrien drifves under sådana vilkor, att, den icke
blifver af menlig beskaffenhet för dem, som deri arbeta». »Denna syn¬
punkt», tilläde han, »har i vår liksom i andra länders fabrikslagstiftning
redan mer eller mindre blifvit erkänd; hos oss visserligen hittills i be¬
gränsad mån — med afseende å minderårigas och kvinnors arbete. Men
Statens be¬
fogenhet att i
händelse af
behof reglera
arbetstiden.
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
jag får för min del säga, att det redan visat sig, att vissa industri¬
grenar, som hos oss idkas, äro af den beskaffenhet, att en inskränkning
i fråga om arbetstiden med afseende å dem skulle kunna vara behöflig
äfven med hänsyn till äldre arbetare.»
Den andre talaren yttrade sig på följande sätt: »Utskottet erkänner,
att det tillhör staten att skydda den svagare. Såsom dessa svagare,
hvilka staten har att skydda, nämner utskottet minderåriga och qvinnor,
men, åtminstone så vidt af betänkandet synes, tyckes utskottet icke vilja
till denna kategori hänföra äfven vuxne och myndige män. Mig före¬
kommer det likväl, som om det svårligen kan nekas, att den enskilde
arbetaren, äfven om han är vuxen och myndig, dock är att betrakta
såsom den svagare gent emot en kapitalstark industri, och att således
äfven en sådan kan hafva anspråk på skydd från statens sida. Jag
måste erkänna, att det gör mig ondt om desse vuxne och myndige
män, särskilt när de äfven äro familjefäder. Det gör mig ondt, att de
efter ett allt för träget dagsarbete skola nödgas sakna den glädje, hem-
lifvet skulle bereda dem. När en sådan arbetare, uttröttad efter dagens
arbete, kommer till sitt hem, har han föga tid att till sin egen och sin
familjs nytta och vederqvickelse egna sig åt dem, med hvilka han skulle
hafva sin hvila och sin glädje efter dagens mödor. Han har föga tid
att egna åt samvaro med barnen och uppfostran af dem. För visso skall
ett sådant förhållande göra ett djupt ingrepp i familjelif vet, och detta
ingalunda till dess båtnad. Man måste frukta, att härigenom banden af
kärlek skola lossna, särskilt hvad beträffar barnen, när det visar sig,
att deras fader har så föga tid att sysselsätta sig med dem. Men när
familjelifvet blifver undergräfdt, bäfva statens grundvalar.»
I likhet med anförda båda talare finner utskottet det vara alldeles
obestridligt, att staten måste ega full befogenhet att reglera arbetstiden,
sd vida nemligen det allmänna bästa finnes sådant kräfva.
Om den
liyyienUka
behöfligheten
af eu reglering.
Frågan blir då, huruvida de hos oss rådande förhållandena verk¬
ligen äro af den art att göra en reglering af arbetstiden önskvärd.
Första Kammarens andra tilllfälliga utskott vid förlidet års riksdag
gaf härå följande svar: »Till ett sådant ingripande synes ej heller skäl
kunna hemtas i arbetsklassens nuvarande ställning, som efter hand torde
allt mera hafva förbättrats.»
Rättaste sättet att komma till eu någorlunda grundad öfvertygelse
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
1 denna vigtiga fråga synes emellertid vara att med stöd af nyaste
pålitliga uppgifter rörande arbetsklassens ställning söka få veta, huru¬
vida inom vår svenska industri några större och allmännare öfverdrifter
med hänsyn till arbetstiden faktiskt förekomma.
Ett försök till utredning härom framlades ock i fjor af Andra
Kammarens första tillfälliga utskott.
Hvad i fråga om arbetstid bör betraktas såsom öfverdrift — yttrade detta
utskott — är naturligtvis icke lätt att ens ungefärligen angifva. Enligt af motionären
åberopade hygieniska auktoriteter skalle i allmänhet åtta-timmars-dagen närmast mot¬
svara helsolärans fordringar, och — om dessa under nuvarande ekonomiska förhållan¬
den ej öfverallt läte sig genomföra — skulle en arbetsdag på tio till elfva timmar,
måltidsstunderna häri inräknade, vara det högsta, som ur sundhetsvårdens synpunkt
kunde anses “tillständig!". Af den öfversigt från utlandet, som motionären lemnat,
framgår emellertid, att en maximalarbetsdag på 8 timmar finnes införd endast i
Australien och Amerika, att i England maximum för qvinnor satts till 10 timmar, i
Tyskland till 11, i Schweiz och Österrike för både män och qvinnor till 11 samt i
Frankrike (enligt den gamla lagen af 1848) till 12 timmar, allt utan inberäkning af
måltidsstunderna.
Jemföras härmed förhållandena hos oss, så finner man, att inom svenska indu¬
strien förekomma arbetstider, som långt öfverskjuta nu anförda maxima.
Enligt de statistiska uppgifter, som meddelades af 1891 års arbetareskydds-
komité, och som omfattade 94,290 manliga och qvinliga industriarbetare, utgjorde
längden af de vuxna arbetarnes dagliga arbets- och rastetid mindre än 11 timmar
endast för 2,860, 11 timmar för 7,645, 11 4 timmar för 5,431, 12 timmar för 26,137,
12 4 timmar för 11,208, 13 timmar för 23,187, 13 | timmar för 5,023, 14 timmar
för 10,969, 14 | timmar för 923 och 15 till 15 4 timmar för 748; ja, inom åtskilliga
industrier (särskild! inom närings- och njutningsmedelsindustrierna) uppgick den i
vissa rörelser till 16, 16 \ eller 17 timmar, och till och med för de qvinliga industri-
arbetarne förekommo så "höga tider som 16 timmar.
Frånräknas måltidsstunderna, hvilka af komitén upptogos till i det närmaste
2 timmar, så finner man, att den effektiva arbetstiden utgjorde mindre än 9 timmar
endast för 2,275 arbetare, 9 timmar för 1,967, 9 \ timmar för 3,662, 10 timmar för
28,109, IO4 timmar för 12,204, 11 timmar för 23,567, 11 4 timmar för 8,010, 12
timmar för 13,280, 12 4 timinar för 739 och 13 timmar för 399; ja inom närings-
och njutningsmedelsindustrierna steg den för vissa rörelser till 13 4, 14 eller 14 J
timmar, och till och med för qvinnor kunde den uppgå till 13 4 timmar. — I sådana
fall, der primäruppgifterna ej varit uttryckta i jemna halftimmar, äro dessa tal jem-
nade nedåt, hvadan verkliga effektiva arbetstiden för mer än 2,500 arbetare öfversteg
den i tabellerna angifna med eu qvarts timme.
Af de i förevarande statistik medtagna industriarbetarne uppgåfvos 29,967
hafva nattarbete, de llesta 6 eller 7 nätter i hvar eller hvarannan vecka, hvarje sådan
natt i allmänhet innefattande 10 timmars effektivt arbete. 1 ungefär tiondedelen af
de rörelser, hvarom i tabellerna föreligga uppgifter, förekom regelmessigt söndagsarbete,
i många fall uppgående till 12 timmar och deröfver.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1895. 8 Sami. ti Afd. 1 Band. 10 Iluft. 2
Medel arbe Is¬
tiderna inom
svenska indu¬
strien.
De hygieniska
förhållandena
inom den
svenska indu¬
strien.
10 Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Samtliga nu anförda uppgifter om arbets- och måltidsstundernas längd härröra
uteslutande från arbetsgifvarne.
Hvad man vid denna statistik särskildt bör lägga märke till, är, att det för
hvarje rörelse angifna tidmåttet afser att uttrycka ett medeltal af de olika arbetstider,
som inom rörelsen förekomma. Då sålunda för en stor fabrik med 700—800 arbetare
uppgifves en effektiv arbetsdag af 10 \ timmar (eller med rasterna inräknade 12 |),
så innebär detta ingalunda, att samtliga arbetare skulle vara sysselsatta denna tid,
utan inom vissa afdelningar af fabriken arbetas 10, 9, 8 timmar eller mindre, inom
andra åter 11, 12, 13 timmar eller mera; ja, med regelbundna mellantider kunna en
till två gånger i veckan vissa grupper af arbetare få arbeta ända till 30 timmar i
sträck. Hvad man genom denna statistik erhåller, är alltså wedÉfarbetsdagen inom
de olika rörelserna. De arbetstider af ovanlig längd, som faktiskt förekomma, och som
det skulle vara den ifrågasatta regleringens uppgift att bortskära, äro vida högre.
Då det gäller att bedöma i hvad mån ett yrke med lång arbetstid skadligt
inverkar på arbetarens helsa, måste det vara af vigt att känna de hygieniska förhåll-
landen, som inom detsamma äro rådande. Ty värr gifves det ganska få undersök¬
ningar öfver det svenska industriarbetet i detta hänseende. Den mest betydande är
tvifvelsutan den af 1884 års arbetareförsäkringskomité föranstaltade, vid hvilken upp¬
gifter erhöllos rörande 2,096 industriella rörelser.
Bland de frågor, å hvilka denna komité infordrade svar från helsovårds- och
kommunalnämnder (genom dem äfven från provinsial-, stads-, distrikts- och fabriks¬
läkare) samt bergmästare, voro följande:
1) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig af det vid fabrika¬
tionen uppkommande dammet? — Här torde bland annat uppmärksammas det dam,
som uppstår vid pulverisering, målning, torrslipning och torrputsning (t. ex. i cement-
fabriker, glasbruk, porslins- och kakelugnsfabriker, mjölqvarnar, snusqvarnar), vid
häckling, rensning, kardning och kardslipning (t. ex. i spinnerier, väfverier och vadd¬
fabriker), vid sortering, skärning och rensning af lump (t. ex. i pappersfabriker) vid
slipning (t. ex. inom jern- och stålmanufakturen) m. m. dylikt.
2) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig genom handteran-
det af giftiga ämnen eller genom vid fabrikationen alstrade ohelsosamma gaser eller
dylikt? — Här torde bland annat uppmärksammas handterandet af arsenik och bly¬
föreningar (t. ex. i målaryrket, vid glasyrdoppuing och glasyrjustering i porslins och
kakelugnsfabriker), beröringen med qvicksilfver (t. ex. vid förgyllning och spegeltill¬
verkning), utströmmande af giftiga gaser (t. ex. i blekerier, kemiska fabriker, förnick-
lings- och galvaniseringsfabriker) in. m. dylikt.
Ur svaren på den förra frågan må anföras, att i Stockholm (der undersök¬
ningen var något noggrannare) arbetarne befunnits lidande af dammet vid vaddfabri¬
ker, snusqvarnar, benmjölsfabriker, borstbinderifabriker (rensning och kamning af
svinhår), anstalter för rening af tagel, krollsplint och fjäder, kakelfabriker (glasyr-
krossning och satinering), mekaniska verkstäder (sotmalning, rensning af gjutgods,
torrslipning och smergling), snickerifabriker (torrslipning och smergling af verktyg,
putsning af träarbeten, dam från sågar och hyfvelmaskiner), qvarnverk (stenhackning
och påfyllning af spanmål), instrumentfabriker (torrslipning), tapetfabriker, stenhuggerier
(svarfning af slipstenar), garfverier (barkmalning), bomullsspinnerier (vid öppnings-
maskinerna), tekniska fabriker m. in.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 11
Från landsorten klagades vid sågverken öfver dammet från smergelskifvorna.
1 rån jernbruken erfor man, att olägenheter af här omhandlade slag förefunnos vid
malmkrossning, s. k. kolfatning samt slipning. “De i kolhusen sysselsatta arbetarne
(kolfatarne) klaga understundom öfver, att den fina stybben lägger sig på bröstet,
hvarför äfven med klent bröst utrustade personer snart måste sluta och andra äfven
för någon tid nödgas upphöra med detta arbete. Samma förhållande, ehuru icke i
fullt så hög grad, förekommer vid den rostade malmens krossning i det fria: malm¬
dammet spelar här samma roll som kolstybben." Från en mekanisk verkstad uppgafs,
att slipare och smerglare voro utsatta för fint dam och derför i de allra flesta fall
åsamkade sig sjukdomar, såsom lungsot m. m. Från tryckerierna klagades öfver stil¬
dammet, hvaraf verkan kunde spörjas redan efter ett års vistande deri; en mycket
vanlig följd vore s. k. blyförgiftning. Vid stenhuggerierna och stensliperierna före-
kommo alltid skadliga följder af dammet. Fn läkare skref: “I qvarnar och qvarn¬
stensbrott äro lungkatarrer vanliga". Vid ett stort antal bryggerier klagades öfver
dammet vid maltkrossningen. I fråga om en porslinsfabrik yttrade sig provinsialläka¬
ren sålunda: “Blyförgiftning förekommer ganska ofta hos dem, hvilka hafva med gla¬
syren att göra, men detta är dock af mindre vigt (!), då dessa operationer ej fordra
någon yrkesskicklighet, och derför de dermed sysselsatta genast kunna erhålla annat
arbete, så snart de visa några tecken till förgiftning och ersättas af andra"; han till-
lade, att somliga arbetare redan efter 1—2 månader kände börjande symptom till
blyförgiftning.
A den andra af de framstälda frågorna lemnades från Stockholm det svar, att
illamående af arbete med giftiga ämnen eller af under arbetet utvecklade ohelsosamma
gaser blifvit påvisadt vid större och mindre metallgjuterier (af ångor vid gjutningen)
bronsfabriker (af ångor vid förgyllning), nysilfverfabriker (vid gjutning och försilfring),
kakelfabriker (vid glasyrputsning samt kalcinering af bly och tenn), bleckslagerifabriker
(vid betsning och förtenning), tvättinrättningar (vid fläckuttagning medelst klorvatten),
ljusfabriker (vid förtenning), gasverk (vid reparation och ändring af gasledningar),
chokoladfabriker (af svafvelhaltiga ångor vid kokning), förgyllareverkstäder, ferniss-
fabriker, stilgjuterier och stereotypgjuterier in. m.
I landsorten klagades från brännerier öfver kolsyran, från kakelfabriker öfver
blyförgiftning, från tändsticksfabriker öfver fosforförgiftning, från gasverk öfver lysgas-
förgiftning, från diverse fabriker, i synnerhet tapetfabriker, öfver stinkande lim, från
tvättinrättningar öfver klorvattnet o. s. v.
Ehuru inga särskilda frågor framstälts rörande andra helsoskadliga iuverkuingar
af industriarbetet, exempelvis sådana, som härröra från för stark värme eller för stark
köld, för fuktig luft, otillräcklig belysning, onaturlig arbetsställning o. s. v., hade dock
i svaren åtskilliga dithörande uppgifter blifvit lemnade. Sålunda anfördes, att en
synnerligen hög och i hygieniskt hänseende ogynsam temperatur förekom i ett icke
obetydligt antal fabriker, såsom i sockerbruk, stereotyp- och stilgjuterier, färgerier,
strykinrättningar, lackerare- och målareverkstäder, hatt- och stearinfabriker, ångpanne-
och ångmaskinrum m. m. Från jerngjuterier klagades öfver den knäböjda ställningen
å kalla marken, från stenhuggerier öfver rheumatism i benen genom beröringen med
den kalla stenen, från gelbgjuterierna öfver den der gängse s. k. gjutarefrossan, från
garfverier öfver den fuktiga luften i arbetslokalerna, från litografiska anstalter öfver
ögonlidande genom ansträngdt arbete vid gasbelysning o. s. v.
Sällsynta undantag voro de industrier, om hvilkas hygieniska beskaffenhet ett
gynsamt omdöme kunde fällas. Det förnämsta af dessa undantag var sågverks¬
12 Föxsta Kammarens Tillfälliga Utskott (Avo 1) Utlåtande N:o 13.
industrien. Från derå håll intygades sågverksarbetarnes öfverlägsenhet, i allmänhet
taget, öfver den öfriga fabriksbefolkningen i fråga om sundhet och lefnadsmod. Så¬
lunda skref en provinsialläkare, att sågverksrörelsen hade att uppvisa en långt friskare,
hurtigare och raskare arbetspersonal än, minst sagdt, de flesta andra industrigrenar.
Såsom väsentliga orsaker härtill anfördes arbetets omvexlande art samt dess förrättande
i fria luften eller uti stora, rymliga lokaler, der förskämning af luften icke förekomme
i någon nämnvärd grad.
Upprepade gånger framhåller komitén, att dess uppgifter rörande yrkenas in¬
flytande på helsan äro mycket ofullständiga. Undersökningsfältet hade varit så stort
och undersökningstiden så knapp, att under densamma endast de mest påfallande
helsomenliga verkningarna hunno visa sig.
Den häraf förorsakade ofullständigheten godtgöres emellertid genom den i hög
grad belysande statistik öfver sjuklighets- och dödlighetsförhållandena bland den svenska
arbetsklassen, som samma komité föranstaltade och som omfattade 107,615 dödsfall
bland arbetare och med den jemförliga personer, hvaraf 54,429 bland män och 58,186
bland qvinnor. Ur de af komitén uppgjorda tabeller, livilka utvisa fördelningen af
dessa 107,615 dödsfall efter dödsorsaken, må här anföras följande:
Sjuklighets-
och dödlighets-
jörhållandena
inom svenska
industrien.
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
13
Af 100 aflidna med känd dödsorsak afledo af
|
sjukd.
i ande-
drägts-
organ.
|
konsti¬
tutio¬
nella
sjukd.
|
våld¬
samma
dödsor¬
saker.
|
infek¬
tion s-
o. för-
giftn.-
sjukd.
|
hjern-
o. nerv-
sjukd.
|
sjukd. i
cirku¬
lations¬
org.
|
sjukd. i
matsm.-
org.
|
sjukd. i
urin- o.
köns-
org.
|
öfriga
upp¬
gifva
döds¬
orsak.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Män af arbetsklassen ................
|
38,4
|
15,5
|
11,5
|
5,7
|
8,i
|
2,8
|
9,3
|
5,2
|
3,5
|
Qvinnor af arbetsklassen...............
|
37,9
|
23,2
|
2,0
|
6,9
|
7,4
|
2,3
|
8,2
|
8,8
|
3,3
|
Arbetareijvinnor (familjemedlemmar)
|
37,2
|
25,5
|
1,7
|
6,2
|
7,4
|
2,1
|
8,2
|
8,8
|
3,2
|
på landet...........
|
36,o
|
26,5
|
1,8
|
5,8
|
7,5
|
l,t
|
7 5
|
9,0
|
3,6
|
i städerna ...........
|
38,6
|
18,7
|
1,2
|
8,2
|
7,4
|
5,2
|
11,5
|
7,4
|
1,8
|
Yrkesarbeterskor .......................
|
41,8
|
11,«
|
4,4
|
11,6
|
7,0
|
3,6
|
8,3
|
8,5
|
3,4
|
på landet...........
|
41,1
|
12,1
|
-4,c
|
11,7
|
7,2
|
2,2
|
7,3
|
9,9
|
3,9
|
i städerna............
|
42,8
|
10,1
|
4,0
|
11,4
|
6,7
|
6,1
|
10,3
|
C,i
|
2,5
|
Jordbruksarbetare .....................
|
36,2
|
18,5
|
10,2
|
5,1
|
8,7
|
2,o
|
10,1
|
5,1
|
4,1
|
Jordbruksarbeterskor ..................
|
40,2
|
12,4
|
4,8
|
11,6
|
7,3
|
2,i
|
7,3
|
10,2
|
4,1
|
Industriarbetare ........................
|
46,c
|
8,2
|
10,7
|
5,9
|
7,5
|
4,i
|
9,o
|
5,6
|
2,4
|
på landet...........
|
46,8
|
9,7
|
11,9
|
5,5
|
7,1
|
2,o
|
8,5
|
5,4
|
3,1
|
i städerna............
|
46,4
|
7,1
|
9,9
|
6,2
|
7,8
|
5,7
|
9,3
|
5,8
|
1,8
|
Iudustriarbeterskor .....................
|
57,o
|
5,9
|
2,4'
|
11,7
|
4,o
|
4,0
|
6,7
|
6,7
|
1,6
|
på landet............
|
67,8
|
1,5
|
3,1
|
13,9
|
1,5
|
1,5
|
4,6
|
4,6
|
1,5
|
i städerna............
|
54,8
|
6,8
|
2,3
|
11,3
|
4,5
|
4,0
|
7,1
|
7,1
|
1,6
|
Fabriksarbetare ........................
|
52,3
|
3,5
|
10,i
|
4,o
|
7,9
|
4,o
|
8,6
|
7,0
|
3,0
|
på landet............
|
44,2
|
3,8
|
15,4
|
1,9
|
11,6
|
—
|
13,5
|
5,8
|
3,8
|
i städerna............
|
55,1
|
3,4
|
8,2
|
4,8
|
' 6,1
|
5,4
|
6,8
|
7,5
|
2,7
|
Fabriksarbeterskor ...................
|
58,4
|
<>,4
|
4,7
|
13,5
|
2,9
|
1,8
|
4,i
|
7,0
|
1,2
|
på landet............
|
59,5
|
3,1
|
6,2
|
9,4
|
—
|
3,1
|
6,2
|
’ • • '
9,4
|
3,1
|
i städerna............
|
58,3
|
7,2
|
4,3
|
14,4
|
3,6
|
1,4
|
3,6
|
6,5
|
0,7
|
Arbetare inom handeln ..............
|
36,o
|
7,7
|
8,7
|
8,6
|
11,0
|
9,0
|
9,9
|
6,3
|
2 2
|
“Bland dödsorsakerna",
|
säger
|
komitén, “intaga sjukdomar i andedrägtsorganen ett
|
synnerligen betydande rum.--— Hvad det stora antalet dödsfall i följd af kon¬
stitutionella sjukdomar vidkommer, är att observera, att till dylika sjukdomar har
räknats jemväl ålderdomsaftyning. Häri ligger äfven den egentliga förklaringen till
det stora antalet dödsfall i följd af konstitutionella sjukdomar å landsbygden: å lands¬
bygden är antalet äldre personer relativt vida talrikare än i städerna---Bland
yrkesutöfvare inom industrien är antalet dödsfall i följd af sjukdomar i andedrägts-
organen synnerligen högt. Ej mindre än 46,6 procent af de industriella arbetarne
aflida----på grund af denna dödsorsak. Anmärkningsvärdt höga siffror utvisa
i detta afseende porslinsarbetare 91,3 procent, tobaksarbetaro 57,7 procent, maskin-
14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
arbetare och gjutare 56,4 procent, boktryckeriarbetare 54,4 procent, målare och tapet¬
serare 52,2 procent samt mjölnare likaledes 52,2 procent. — — — Hvad aDgår döds¬
orsakerna bland qvinno!-, må framhållas, att dödsfall i följd af sjukdomar i andedrägts-
organen synas oftare förekomma bland qvinliga yrkesutöfvare än bland familjemedlemmar.
Bland fabriksarbeterskor utgöra dylika dödsfall 58,4 procent, bland sömmerskor 56,3
procent".
På grund af den olika yrkessjukligheten visade sig ock inom olika yrken medellifs-
längden och dödligheten vid olika åldrar synnerligen olika. Komitéu lemnade härom
bland annat följande uppgifter:
|
Sannolika åter¬
stående lifs-
längden vid
15 års ålder.
|
Af 1,000 femtonåringar
qvarlefva vid
|
Årliga antalet aflidna
pro mille i åldern
|
15 år.
|
25 år.
|
35 år.
|
45 år.
|
55 år.
|
65 år.
|
20—25
år.
|
25—45
år.
|
45—65
år.
|
Jordbruksarbetare............
|
(53,4)
|
1,000
|
(957)
|
(897)
|
(830)
|
(735)
|
(578)
|
5,5
|
6,4
|
16,7
|
Bruksarbetare och kolare ..
|
55,3
|
1,000
|
966
|
915
|
855
|
771
|
626
|
—
|
—
|
—
|
Timmerhuggare och sågare
|
53,0
|
O
o
o
|
913
|
871
|
824
|
754
|
589
|
6,o
|
4,7
|
12,5
|
Timmermän ..................
|
51,1
|
1,000
|
942
|
876
|
807
|
697
|
525
|
i
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
> 9,o
|
8,2
|
18,4
|
Snickeri- o. tunnbinderiarb.
|
51,o
|
1,000
|
939
|
867
|
790
|
685
|
523
|
1
|
|
Graf- och stenbrottsarb. ...
|
50,7
|
1,000
|
982
|
933
|
843
|
708
|
517
|
—
|
7,0
|
21,4
|
Garfveriarbetare...............
|
50,7
|
1,000
|
953
|
899
|
822
|
695
|
515
|
8,o
|
6,4
|
21,7
|
Mjölnare........................
|
50,4
|
1,000
|
955
|
883
|
800
|
681
|
508
|
6,o
|
8,o
|
20,5
|
Skomakeri- o. sadelmak.- arb.
|
49,0
|
1,000
|
929
|
854
|
768
|
657
|
499
|
10,t
|
9,1
|
18,6
|
Smeds- och vagnmakeriarb.
|
49,8
|
1,000
|
949
|
872
|
784
|
666
|
496
|
8,8
|
9,2
|
20,6
|
Spinneri- o. väfveriarbetare
|
48,7
|
1,000
|
940
|
865
|
790
|
647
|
478
|
12,4
|
8,5
|
27,9
|
Skrädderi- o. hattmakeriarb.
|
48,7*
|
1,000
|
914
|
820
|
732
|
628
|
478
|
10,7
|
10,8
|
18,6
|
Målare och tapetserare......
|
47,4
|
1,000
|
934
|
850
|
756
|
636
|
442
|
8,1
|
10,3
|
22,1
|
Färgeri- och blekeriarbetare
|
46,0
|
1,000
|
953
|
858
|
751
|
613
|
435
|
15,7
|
11,7
|
24,0
|
Maskinarb., gjutare, varfsarb.
|
45,0
|
1,000
|
891
|
797
|
692
|
576
|
422
|
10,1
|
12,0
|
20,4
|
Murare, stenläggare m. fl.
|
45, ä
|
1,000
|
899
|
797
|
695
|
578
|
428
|
11,2
|
12,9
|
21,9
|
Bagare och sockerbagare ...
|
45,2
|
1,000
|
934
|
847
|
734
|
590
|
400
|
10,o
|
11,4
|
25,6
|
Tegel-, kakel- o. porslinsarb.
|
41,9
|
1,000
|
909
|
809
|
681
|
533
|
360
|
10,7
|
14,2
|
28,8
|
Slagtare ........................
|
40,5
|
1,000
|
861
|
756
|
640
|
508
|
353
|
11,6
|
14,4
|
25,8
|
Koppar-, bleck- o. plåtslag.
|
40,3
|
1,000
|
918
|
815
|
688
|
545
|
382
|
—
|
—
|
—
|
Instrument- och urmakare...
|
39,2
|
1,000
|
843
|
725
|
602
|
491
|
359
|
1
|
|
|
Guldsmeder och metallarb.
|
38,0
|
1,000
|
897
|
786
|
649
|
480
|
273
|
113,o
|
17,5
|
28,5
|
Boktryckeriarbetare ........
|
3 (,6
|
1,000
|
864
|
727
|
601
|
468
|
315
|
13,9
|
18,7
|
29,9
|
Bokbinderiarbetare .........
|
34,6
|
1,000
|
910
|
762
|
590
|
386
|
191
|
11,8
|
20,8
|
51,7
|
Tobaksarbetare ......... ...
|
33,1
|
1,000
|
819
|
693
|
552
|
385
|
217
|
21,2
|
17,6
|
37,8
|
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (A!:o 1) Utlåtande N:o 13. 15
Dessa uppgifter visa, att inom många yrken döden i regeln inträder under de
tidigare åldrarna, medan den deremot inom andra inträder först vid senare åldrar,
hvadan hos de förra medellifslängden blir låg, hos de senare jemförelsevis hög.
Bland industriarbetarne är, säger komitén, “dödligheten i alla åldrar (som af
statistiken beröras) högre än inom hela den manliga befolkningen.--— Bland
bokbinderi-, boktryckeri- och tobaksarbetare samt fabriksarbetare utan uppgifvet yrke är
dödligheten — — ovanligt hög i både yngre och äldre åldrar; deremot ringa, för såväl
högre som lägre åldrar, bland bruksarbetare, timmerhuggare och sågare, äfvensom
snickare och tunnbindare samt timmermän. — — — Stadslifvets menliga inflytande
på helsan träder otvetydigt fram i de yrken, som utvisa eu stor dödlighet, landtlifvets
mera helsosamma inverkan åter i dem, hvilkas dödlighet visat sig vara ringa.“
Jemförda med befolkningen i dess helhet, fortsätter komitén, intaga jordbruks-
arbetarne med hänsyn till dödligheten en synnerligen fördelaktig ställning. Af utred¬
ningen synes framgå, att den lägre dödligheten bland jordbruksarbetare i viss mån
torde få tillskrifvas den omständigheten, att sjukdomar i andedrägtsorganen icke före¬
komma bland dem fullt så ofta som inom flertalet andra yrkesgrupper. Närmare
hvar femte jordbruksarbetare adider af ålderdomsaftyning.
I likhet med jordbrukareklassen utmärkes äfven eu annan å landsbygden
väsentligen hemmahörande yrkesgrupp, nemligen graf- och bruksarbetare, i vårt land
af en synnerligen ringa dödlighet, i synnerhet de sistnämnda. Den industriella yrkes¬
grupp, som näst bergshandteringen utvisar de gynsammaste dödlighetsförhållandena,
är trävaruindustrien, och bland dithörande yrken må i detta hänseende särskildt fram¬
hållas sågverksarbetare jemte timmerhuggare och fiötare. Den ringa dödligheten bland
dem torde i väsentlig mån böra tillskrifvas deras vistelse på landsbygden. Äfven bland
snickare och timmermän samt öfriga yrkesutöfvare inom trävaruindustrien, såsom
svarfvare, korkskärare, korgmakare m. fl., äro förhållandena jemförelsevis gynsamma.
Äfven för garfvare är dödligheten låg, beroende i viss mån derpå, att sjukdomar i
andedrägtsorganen bland dem ej äro så vanliga som bland flertalet industriarbetare.
Icke heller qvarnindustrien synes i vårt land vara att räkna till de mest olielso-
samma yrkena.
Delade mellan landsbygden och städerna äro smederna samt maskin- och
gjuteriarbetarne, hvilket äfven röjer sig i de bland dem rådande dödlighetsförhållandena.
Bland smederna, af hvilka flertalet tillhöra landbygden, är dödligheten mindre än
bland maskin- och gjuteriarbetarne, hvilka till öfvervägande del hafva sin vistelse i
städerna.
Till de mera ohelsosamma yrkena hör i vårt land bageriliandteringen. Bland
dödsorsaker, hvilka i mera ovanlig grad förekomma bland bagare, märkas hjern- och
nervsjukdomar, sjukdomar i cirkulationsorganen samt infektions- och förgiftnings-
sjukdomar, hvaraf resp. 11,4, 10,5 och 10, l procent af dödsfall bland bagare föran¬
ledas, medan motsvarande procenttal för manliga yrkesutöfvare inom industrien i dess
helhet utgöra resp. 7,6, 4,i och 5,9 procent.
Nn industrigren, som med afseende på dödligheten bland dess idkare intager
eu särdeles märklig plats, är lergodsindustrien. Ehuru dithörande yrken till stor del
utöfvas på landsbygden, hvars helsosamma inflytande röjer sig inom alla andra der
hemmahörande yrken, är bland denna industris arbetare dödligheten synnerligen hög.
Endast några få yrken kunna i detta hänseende uppvisa högre siffror, och dessa
yrken äro samtliga att anse som stadsmannanäringar. Äfven glasbruksarbetarnes
dödlighetsförhållanden måste betraktas som synnerligen ogynsamma.
16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Bland slagteri- och bryggeriarbetare är dödligheten likaledes hög; ovanligt
många dödsfall inträffa här till följd af hjern- och nervsjukdomar samt infektions-
och förgiftningssjukdomar.
Kopparbleck- och plåtslagare, instrument- och urmakare samt guldsmeder
och metallarbetare äro utsatta för en synnerligen hög dödlighet. Särskildt är detta
fallet med guldsmeder och metallarbetare, bland hvilka inom de flesta åldrar det
relativa antalet dödsfall är omkring dubbelt så stort som bland den manliga befolk¬
ningen i dess helhet. Bland dödsorsaker, som i mera ovanlig grad förekomma inom
nu berörda yrken, må framhållas hjern- och nervsjukdomar, hvaraf 14,7 procent af
guldsmederna och metallarbetarne aflida, medan detta är förhållandet med endast
8,1 procent bland män i allmänhet. Ännu sämre äro förhållandena bland boktryckeri-
och bokbinderiarbetarne samt tobaksarbetarne, af hvilka senare öfver hälften eller
57,7 procent ådraga sig döden genom sjukdomar i andedrägtsorganen.
Äfven den s. k. nya arbetareförsäkringskomitén af 1891 framhåller kraftigt, att
industriarbetet i vårt land utöfvar ett synnerligen farligt inflytande på industriarbetaren,
samt att yrkesfarorna genom nutidens produktionssätt långt ifrån att hafva minskats
snarare hafva ökats. “Det är“, säger komitén, “ett allmänt kändt förhållande, att
dödligheten inom olika samhällsklasser är ganska olika allt efter beskaffenheten af
sysselsättning och lefnadsvilkor i öfrigt. Sålunda är, hvad särskildt kroppsarbetare
angår, medellifslängden för dem, som äro sysselsatta i jordbruket och vissa dermed
likartade yrken, ej oväsentligt längre än för arbetare i flertalet af de industriella
yrkena“. Dessas skadlighet visar sig dels genom högre olycksfallsfreqvens, dels genom
högre sjuklighet och dödlighet. Deras verkan i sistnämnda afseende är ej mindre
beaktansvärd än deras verkan i det förra. Om arbetaren, säger komitén, förlorar sin
arbetskraft, sitt enda förvärfsmedel, genom olycksfall eller häftig ansträngning eller
genom mera långsamt verkande orsaker, såsom kroniska sjukdomar, kan för honom
vara temligen likgiltigt. Ofta kan till och med den arbetare, som drabbats af ett
vanligt olycksfall, t. ex. förlorat en arm eller ett ben, vara i öfrigt fullt frisk och
derför mindre dåligt stäld än den, hvilkens helsa blifvit för alltid bruten. Man har
ofta, framhåller komitén vidare, varit benägen att gifva olycksfallen en viss principiel
undantagsställning. Det är dock svårt att inse, fortsätter den, hvarför olycksfallen i
arbetet skola betraktas ur väsentligen annan synpunkt än yrkessjukdomarna. “Båda
äro i lika hög grad beroende af yrkets beskaffenhet. Liksom olycksfallens antal är
större inom vissa yrken än inom andra, medföra äfven en del yrken i öfrigt större
fara för helsan än andra. I sjelfva verket kan man uppfatta det inom farligare
yrken så småningom fortgående försvagandet af arbetskraften genom sjuklighet eller
för tidig ålderdom såsom resultat af ett antal på hvarandra följande, hvar för sig
omärkliga smärre olycksfall. Någon principiel åtskilnad emellan olycksfallen och yrkes¬
sjukdomarna torde härutinnan svårligen kunna göras.“
Ej heller låter sig en dylik principiel åtskilnad genomföra bland de särskilda
yrkessjukdomarna inbördes. Somliga af dessa kunna uppträda under mera veder¬
styggliga och upprörande former, men det är dermed ingalunda sagdt, att dessa äro
de farligaste, de som framför alla andra böra motarbetas. I senaste arbetareskydds-
komités betänkande anföres en i detta afseende belysande, af en läkare anstäld
jemförelse mellan fosfornekrosen och öfriga yrkessjukdomar. Nämnde läkare ansåg
fosfornekrosen i farlighet stå betydligt tillbaka för många andra yrkessjukdomar,
särskildt de s. k. stoftinhalationssjukdomarna, hvilka vore särdeles allmänna och oftast
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 17
utgjorde den grundläggande orsaken till sekundära, döden medförande förändringar
i lungorna.
För att få en föreställning om det svenska industriarbetets beskaffenhet i
hygieniskt afseende i förhållande till utlandets, anstälde 1884 års arbetareförsäkrings-
komité eu jemförelse med de land, der några tillförlitliga undersökningar då förelågo.
nemligen England, Schweiz och Danmark. Såsom allmänt resultat häraf framgick,
att i de mindre helsomenliga yrkena förhållandena i Sverige i allmänhet äro bättre,
inom de mera helsomenliga yrkena deremot i regeln sämre än i nämnda tre land.
Jordbruksarbetarne intaga öfverallt eu synnerligen fördelaktig ställning. Bland
bergsbruksarbetarne är dödligheten i England något större och i Schweiz vida större
än i vårt land. Undantager man den lägsta åldersgruppen, så visa sig dödlighets-
förhållandena bland snickare och timmermän i vårt land vara ungefär desamma som
i England, men ej oväsentligt bättre än i Schweiz och Danmark.
Bland färgeri- och blekeriarbetare är deremot i Sverige dödligheten i åldrarna
under 45 år större än i England, bland målare och tapetserare väsentligt högre i
åldern 20—25 år, densamma i åldern 25—45 år, men lägre i åldern 45 — 65 år.
Bland murare och stenläggare inträder döden i Sverige likaledes vid tidigare ålder
än i England, Schweiz och Danmark. Medan dödiighetsförhållandena bland bagare i
England och Schweiz måste anses ganska goda, äro de deremot hos oss ogynsamma,
och jemför man dödiighetsförhållandena bland bagare i Sverige och Danmark, så te
sig förhållandena i vårt laud ännu sämre än hvad jemförelsen med de båda andra
länderna utvisar. Äfven bland smides-, maskin- och gjuteriarbetarne är dödligheten
intill 45 år större än i England, Schweiz och Danmark. Bland tegel-, kakel- och
porslinsarbetarne är den betydligt högre än i England i åldern 20—25 år, något
högre i åldern 25—45 år samt lägre i åldern 45—65 år. Äfven för instrument- och
urmakare, guldsmeder och metallarbetare, boktryckeri- och bokbinderiarbetare samt
tobaksarbetare utvisar Sverige genomgående högre dödlighetssiffror än de öfriga land,
från hvilka tillförlitliga uppgifter stodo 1884 års komité till buds.
Det nu anförda torde vara nog för att styrka, hvad redan genom den dagliga
erfarenheten är nogsamt kändt, nemligen att industriarbetet i vårt land i många fall
till sjelfva sin beskaffenhet är synnerligen menligt för arbetarnes helsa, och att det
följaktligen måste vara ett samhällsintresse af genomgripande vigt att finna något
medel, hvarigenom dess skadliga inflytelser kunde i möjligaste mån begränsas.
Åtskilliga sådaua medel hafva blifvit med större eller mindre framgång pröfvade.
Sålunda hafva på vissa ställen damalstrande maskiner omslutits med hufvar och för¬
bundits med sugfiäkt eller dylikt, damalstrande operationer eller arbeten med giftiga
eller giftutvecklande ämnen hafva förlagts till särskilda rum, torrmalning och torr¬
slipning hafva utbytts mot våtmalning och våtslipning, vid smergelskifvorna hafva au-
bragts vattenlådor, afsedda att uppsamla en del af det kriugrykunde dammet, arbetarne
hafva försetts med respiratorer eller våta svampar för mun och näsa, med masker
eller glasögon till skydd mot metallflisor eller kringstänkande syror, med vantar vid
händernas neddoppning i giftiga vätskor o. s. v.
Enligt den af 1884 års arbetareförsäkringskomité i detta hänseende verkstälda
undersökning hade emellertid dylika skyddsåtgärder blott i ytterst ringa mån blifvit
införda inom den svenska industrien. Do hade ansetts allt för kostsamma, i synnerhet
lör de mindre industriidkarne. Läkare, som i afseende härå velat gifva råd, hade
Bill. till 1liksd. Vrot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 10 Höft. ?,
Jemförelse
med sjuklig¬
hets- och död¬
lig hets för hål¬
landena inom
industrien i
andra land,.
Behöflighet en
af verksamma
skydds¬
åtgärder.
Om den
ekonomiska
möjligheten
och lämplig-
heten af
arbetstidens
reglering.
18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
mötts med det svaret, att de föreslagna åtgärderna voro för dyra, och att tiderna
vore för dåliga för att medgifva deras vidtagande. Sådana medel som respiratorer
eller våta svampar för tilltäppning af mun och näsa hade sällan varit att tillgå, och
äfven der detta vore förhållandet, hade de ofta af arbetarne befunnits hinderliga och
obehagliga vid arbetet samt dessutom allt för litet skyddande. De anstalter, som
gjorts mot spridningen af dam eller giftiga ämnen och ohelsosamma gaser, hade endast
sällan visat sig fullt verksamma o. s. v.
Nu anförda fakta synas utskottet ådagalägga, att de hygieniska
förhållandena inom många svenska industriigrenar lemna rätt mycket
öfrigt att önska.
Väl har en och annan trott sig kunna förmoda, att de uppgifter,
som lemnats af år 1884 och 1891 års kongl. komitéer, ej skulle vara
tillämpliga på den nuvarande ställningen, enär arbetstiderna under de
allra senaste åren skulle blifvit väsentligen förkortade samt sjuklighets-
och dödlighetsförhållandena väsentligen förbättrade. Men dels är detta
blott ett antagande, hvars rigtighet endast genom en sådan utredning
som den i fjor af Andra Kammaren begärda lärer kunna bestyrkas,
dels synes det, med kännedom om den långsamhet, hvarmed för¬
hållandena på ifrågavarande område helt naturligt utveckla sig, vara
föga antagligt, att under en så kort tid några mera betydande för¬
bättringar kunnat allmänneligen genomföras.
I betraktande häraf finner utskottet fullgiltiga skäl tala för verk¬
ställande af en utredning, som skulle sätta statsmagterna i stånd att taga
under öfvervägande, huruvida ej en mera effektiv begränsning af industri¬
arbetets helsoskadliga inflytelser borde åstadkommas genom en lag-
stadgad reglering af arbetstiden inom sådana fabriker och andra indu¬
striella inrättningar, i bvilka arbetet genom sin art befinnes menligt
inverka på arbetarens helsa.
Gifvet är emellertid, att en tillfredsställande utredning af före¬
varande ärende icke kan inskränka sig till en pröfning af den väsent¬
ligen hygieniska frågan, huruvida och i hvad mån en reglering af
arbetstiden kan vara behöflig. Lika vigtig är helt visst den härmed
sammanhängande, väsentligen ekonomiska frågan, huruvida och i hvad
mån en dylik reglering äfven kan vara möjlig och lämplig.
En af de närmast till hands liggande invändningarna är nemligen
den, att tidsbegränsningen skulle blifva till skada för näringslifvet,
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 19
för arbetsgifvarne genom ökade produktionkostnader, för arbetarne ge¬
nom minskade löner.
Första Kammarens andra tillfälliga utskott yttrade vid förlidet års
riksdag härom följande: »Utskottet föreställer sig vidare, att ett sådant
statens ingripande icke skulle uuder nuvarande förhållanden lända till
båtnad. Industrien i landet har redan svårt att uthärda täflan med
utlandet och lärer derför icke vara i tillfälle att vidkännas högre arbets¬
kostnad. En begränsning af den enskilde arbetarens arbetstid skulle
derför antagligen medföra undergången af en eller annan industri eller
och en nedsättning af arbetslönen.»
Dessa betänkligheter äro af så genomgripande betydelse, att de
vid sakens bedömande ingalunda få lerunas ur sigte. Vore deras
rigtighet sjelfklar, så skulle en tidsreglering uppenbarligen vara öfver¬
vägande skadlig och en utredning rörande densamma följaktligen full¬
komligt ändamålslös.
Utskottet vill med afseende på denna sak, nemligen den ifrågasatta
tidsregleringens ekonomiska lämplighet eller olämplighet, icke uttala
någon bestämd uppfattning. Åsigt står här gent emot åsigt: å ena
sidan farhågorna för att en begränsning skulle skada industrien, å
andra sidan försäkringarna om att en sådan begränsning visat sig ej
blott ofarlig utan äfven nyttig. Endast genom en omsorgsfull under¬
sökning torde det blifva möjligt att i denna vigtiga, men invecklade
fråga komma till en öfvertygelse, som hvilar på tillräckligt många
säkra fakta och som tager full hänsyn till alla de omständigheter, hvilka
vid frågans bedömande måste komma i betraktande. Med den upp¬
fattning, utskottet hyser om en sådan undersöknings behöflighet, är
det gifvet, att det icke kan vilja gå denna undersökning i förväg eller
söka föregripa dess resultat, och då utskottet i det följande anför några
uttalanden, hvilka besvara den föreliggande frågan med ja, sker sådant
ingalunda derför, att utskottet i sin helhet skulle vilja göra dessa ut¬
talanden till sina egna, utan endast för att dermed ådagalägga, att
frågan hör till dem, hvilka kunna besvaras på olika sätt och i hvilka
en utredning alltså är af nöden.
I Sverige har nämnda fråga blifvit behandlad redan af den komité,
som Kongl. Maj:t tillsatte den 30 juli 1875 för utarbetande af en för¬
fattning angående barns och yngre personers antagande och användande
i fabriks- och haudtverksarbete samt om tillsyn från statens sida öfver
de deri meddelade föreskrifters efterlefnad.
Denna komité, hvars den 19 april 1877 afgifna betänkande är
undertecknadt, Pehr Ehrenheim, O. F. Hallin, A. W. Staaff, C. J. Meijer-
20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (F:o 1) Utlåtande N:o 13.
berg och Carl L. Lundström, berör i motiveringen till sitt förslag frågan
om en reglering af arbetstiden äfven för fullvuxna arbetare, såväl man¬
liga som qvinliga. Till följd af begränsningen i det dem gifna upp¬
draget ansågo sig komiterade förhindrade att föreslå någon föreskrift
i denna rigtning, men de uttalade sin önskan om en reglering af arbets¬
dagen till högst 11 timmar, och de ansågo sig medelbarligen i någon
mån kunna främja detta önskemål genom förslaget att för arbetare
närmast under 18 års ålder bestämma eu lagstadgad maximalarbetsdag
af nämnda längd. För ifrågavarande yngre arbetare ansågo de visser¬
ligen en sådan nedsättning vara allt för ringa.
Men — fortsatte de — man bör ej fördölja, att denna nedsättning har en vid¬
sträcktare verkan, än bokstafven deraf antyder. 1 de flesta fabriker, der yngre personer
till något större antal användas, skall följden af denna bestämmelse antagligen blifva
arbetstidens inskränkning till elfva timmar jemväl för fullvuxna arbetare. Och då
uppstår den fråga, som under arbetslagstiftningens äldre skeden varit föremål för så
häftigt meningsutbyte, nemligen hvad inverkan på det nationella arbetet i dess helhet
en sådan nedsättning i arbetstiden utöfvar? Då i England, under rörelsen för eu
nedsättning i arbetstiden för yngre personer och qvinnor, sådana män som lord Broug-
ham, sir Robert Peel, Cobden och Bright m. fl. af Englands förnämsta statsmän be¬
kämpade denna nedsättning såsom ledande till industriens undergång, då en veten¬
skapsman som Senior kunde häråt gifva stödet af sin lärdom och sitt skarpsinne, så
skulle det vara förvånande, om icke den likartade förändring, komiterade ifrågasatt,
skulle från ett eller annat håll mötas med samma farhågor.
Men den erfarenhet, som vunnits genom den nyare engelska lagstiftningen från
1844, är för denna fråga fullkomligt afgörande. Fabriksinspektorn Horner, hvilken
förut tillhört motståndarne till nedsättningen i arbetstiden, förklarade efter undersök¬
ningar, som i afseende å noggranhet och omfattning icke lemna något att önska, att
han misstagit sig om verkan af den minskade arbetstiden: arbetsprodukten hade i
textilindustrien under 11 timmars arbete något öfverstigit den förut under 12 timmar
erhållna och lönen i följd deraf något förhöjts. Förklaringen af detta sakförhållande
ligger i det inflytande, som arbetarnes flit och uppmärksamhet ega i afseende å till-
verkningsbeloppet. Senior sjelf fann sig 1863 å kongressen för social vetenskap i
Edinburgh föranlåten att påyrka tiotimmarsarhetes införande äfven i industrigrenar,
der detsamma dittills ej vunnit insteg. Detta har sedermera skett; och förnyade för¬
sök hafva bekräftat, att förändringen länder alla, näringsidkare såväl som arbetare,
endast till gagn. Bland de många exempel härpå, som i Th. Brasseys arbete om
arbete och löner blifvit sammanförda, äro följande synnerligen lärorika: Ransome &
Sims maskinfabrik i Ipswich sysselsätter 1,200 arbetare. I början af 1872 nedsattes
arbetstiden från 58 \ till 54 timmar i veckan, och till följd häraf stegrades arbets¬
intensiteten hos de vid maskinerna sysselsatta arbetarne så, att driftkraften måste
ökas med 12 till 15 procent. Då Dollfus i Mulhouse inskränkte arbetstiden från 12
till 11 timmar, visade det sig, att arbetarne uträttade 5 procent mera arbete än till¬
förene.*1 Flera af vårt lands större industriidkare hafva ock inför komitén uttalat
den åsigt, att en nedsättning af arbetstiden till 11 eller möjligen 10 timmar icke skulle
lända till förfång för produktionen, utan snarare tvärtom.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o J3. 21
Af de uttalanden i samma retning, som särskildt under senare
åren framkommit i utlandet, meddelas några exempel i den detta ut¬
låtande åtföljande bilaga °), till hvilken med afseende härå hänvisas.
■ ■: ■ • - . n... ... ..., .. . :■ r* .OVr
Utskottet, som af dessa och liknande uttalanden endast vill draga
den slutsatsen, att frågan om tidsregleringens ekonomiska verkningar
kan besvaras på olika sätt, samt att åtskilliga beaktansvärda skäl kunna
förebringas för den meningen, att en kortare arbetstid icke nödvändigt
behöfver medföra en minskad produktion, finner denna mening vara
delad äfven af Första Kammarens andra tillfälliga utskott vid förlidet
års riksdag. Detta yttrade nemligen härom: »Val förbiser utskottet
icke möjligheten af att en arbetare må hunna åstadkomma en lika arbets¬
produkt under en något kortare tid som under en något längre», hvarefter
det emellertid tillägger: »men i den mån erfarenheten kan gifva sådant
vid handen, lärer helt visst en till arbetsklassens höjande ländande be¬
gränsning ;af arbetstiden falla af sig sjelf, utan att staten behöfver
derom förordna». , . • , . . ■: ,-»'ijoom;
Genom dessa senare ord beröres en annan ; af de punkter, som
med afseende å denna fråga alltid varit företrädesvis omtvistade. Å
ena sidan har man ansett, att i samma mån som arbetsgifvarne komme
till insigt om att de i sjelfva verket icke hade något intresse af en
lång arbetstid, i samma mån skulle de ock sjelfmant begränsa den¬
samma. Å andra sidan menar man sig deremot hafva funnit, att er¬
farenheten i allmänhet icke gifvit stöd åt dylika förhoppningar, samt
att statens medverkan visat sig vara af nöden vid hvarje framsteg i
denna riktning, vare sig det gäll minderåriga eller qvipnor.,,eller
vuxna män. Äfven här föreligger således en synnerligen vigtig fråga,
som blifvit besvarad på motsatta sätt, och rörande hvilken en utred¬
ning är väl behöflig.
' ' ■' ■ I. J i.M ' • r 1 11 ' ''sill •!( ;>i ' i
' ■ ■ ■ 1 " ~ ’i; ::; i ;>(,vi{ i
Mot förslaget att nu underkasta detta ärende en grundlig och
allsidig utredning har blifvit invända ätt man innan dess borde afvakta
dels den slutliga pröfningen af' ett förslag om revision af förordningen
den 18 november 1881 angående minderårigas användande i arbete vid
fabrik, handtverk eller annan handtering m. m., dels äfven de under-
______:______: . ■ ' ’ 1 :: •! > !.-1: ■ ■ i. ■ < ;i "i- >a
*) Här nämnda bilaga återfinnes i Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1)
utlåtande N:o fi., ,.
Undan¬
skjutandet af
en behöflig
utredning icke
lämpligt.
22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
sökningar, som en möjligen blifvande arbetsstatistisk byrå kunde rörande
arbetstiden komma att anställa.
Hvarken den föreslagna revisionen af förordningen rörande minder¬
åriga arbetare eller det ifrågasatta upprättandet af en arbetsstatistisk
byrå synas emellertid kunna innebära någon tillräcklig grund för den
nu af utskottet önskade utredningens undanskjutande. Frågan om
arbetstidens reglering för de minderåriga har hos oss alltid blifvit
pröfvad utan samband med frågan om en dylik reglering för de vuxna.
Med afseende å den arbetsstatistiska byrån må anmärkas, att äfven om
en kongl. proposition angående upprättandet af en dylik byrå under
den närmaste framtiden kommer att föreläggas Riksdagen och varder
af densamma antagen, Bå framgår likväl af den 1893 aflåtna riksdags-
skrifvelsen härom, att denna arbetsstatistiska byrå icke skulle få till
uppgift att verkställa en utredning af det slag, som utskottet nu begär.
Den föreslagna socialstatistiken skulle visserligen komma att in¬
samla uppgifter äfven om arbetstiderna inom de olika yrkena, alltså
uppgifter af väsentligen samma slag, som blifvit infordrade, bearbetade
och framlagda af 1875, 1884 och 1891 års komitéer. Men detta skulle
vara blott ett af föremålen för dess verksamhet. Enligt riksdagsskrif-
velsen af den 2 maj 1893 skulle denna omfatta två stora grupper af
uppgifter: ä) antalet i de särskilda yrkena anstälde arbetare, fördelade
efter ålder, kön och civilstånd; aflöning och aflöningssätt (tidlön, med
eller utan premie, styckelön, andel i vinsten o. s. v.), arbetstiden;
arbetslokalernas tillstånd, helsovådliga inflytelser m. m.; arbetarens ut¬
gifter för sitt uppehälle, födans beskaffenhet, lifsmedelsprisen; bostads¬
frågan; hustruns sysselsättning utom hemmet; arbetslöshet; strejker;
olycksfall i arbetet; sparkassor och insättningar i sparbanker; koopera¬
tiva företag; inrättningar till främjande af arbetsklassens materiella,
intellektuella och moraliska fromma o. s. v.; b) affärsställningen inom
de olika industrigrenarna, hvarigenom lagstiftaren sattes i tillfälle att
bedöma, i hvad mån åtgärder, som medförde en ökning i produktions¬
kostnaderna, kunde vidtagas, utan att derigenom möjligheten att bestå
i konkurrensen allt för mycket försvårades eller rent af tillintetgjordes.
Arbetstiden inom de olika yrkena skulle således utgöra blott en
af de oändligt många punkter, som tid efter annan skulle komma i
åtnjutande af speciel statistisk behandling, och det är naturligtvis
omöjligt att med någon grad af sannolikhet kunna veta, när turen en
gång komme till just denna punkt. Då nu denna socialstatistik skulle
omfatta samtliga sociala förhållanden, och statistik är nyttig vid be¬
dömandet af alla sociala frågor, så måste konseqvensen af den gjorda
törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o lj Utlåtande N:o 13. 23
invändningen blifva den, att hela det sociala lagstiftningsarbetet i vårt
land skulle ligga nere under den tid, som beböfves för att ett förslag
om socialstatistikens ordnande skulle hinna framläggas, antagas och
utföras, samt derutöfver äfven tills det socialstatistiska materialet från
olika områden blifvit för någon längre period insamladt, bearbetadt
och offentliggjordt. ii vi
Slutligen har mot den af Andra Kammaren vid förlidet års riks¬
dag yrkade utredningen blifvit invändt, att nämnda utredning icke
borde ske samtidigt för alla de industrigrenar, som härvid kunde ifråga¬
komma, utan i stället successivt för den ena efter den andra, allt efter
som särskilda kraf derom blefve framstälda.
En sådan anordning af utredningen synes Första Kammarens
andra tillfälliga utskott åsyfta genom följande i dess utlåtande intagna
yttrande: »Att särskild! undersöka behöfligheten och lämpligheten af
en begränsning af arbetstiden inom sådana industriella inrättningar, i
hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarnes helsa,
lärer icke vara rätta gången för lösningen af de frågor, som med hän¬
seende till sådana inrättningar framställa sig. Den rätta vägen synes
vara att allt efter som omständigheterna påfordra för hvarje sådan
klass af inrättningar undersöka, hvad som kan lända till afvärjande
eller begränsning af faran. Om härvid en inskränkning af arbetstiden
tinnes nödig, må frågan derom tagas under särskild ompröfning; men
att ensamt med hänsyn till arbetstidens längd taga de ifrågavarande
inrättningarnes helsofarliga beskaffenhet i betraktande, torde ej vara
lämpligt.» < 11
Utskottet vill ej förneka, att det i fråga om någon enstaka industri¬
gren, hvars arbetare möjligen lefva under exceptionelt ogynsamma
förhållanden, kan befinnas nödvändigt att taga dessa under särskild om¬
pröfning. I allmänhet taget anser utskottet det likväl vara mera lämp¬
ligt att, då en utredning af föreliggande fråga skall ega rum, låta
undersökningen samtidigt omfatta alla sådana industrigrenar, i hvilka
arbetet genom sin art befinnes menligt inverka på arbetarens helsa,
än att begränsa densamma till endast eu näringsgren i sender. Det
synes nemligen — såsom motionären rigtigt framhåller — i sig sjelft
klart, att eu fullt rättvis lagstiftning i förevarande afseende svårligen
kan komma till stånd utan tillfälle till jemförelse de olika industriarterna
Ömkligheten
af att utred¬
ningen blifver
jemförande.
Utskottets
yrkande.
24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
emellan. Bestämmandet af de yrken, som i första rummet borde under¬
kastas reglering1, blefve nemligen i annat fall öfverlemnadt åt godtycket
eller åt vissa förutfattade, men kanske delvis ogrundade meningar om
den ena eller andra industriartens större eller mindre helsovådlighet,
och vederbörande arbetsgivare skulle då — i fall de hyste farhågor
för att tidsregleringen möjligen skulle komma att bereda dem några
olägenheter — ej utan skäl kunna klaga öfver en partisk och obillig
lagstiftning.
Andra Kammarens första tillfälliga utskott förklarar sig slutligen
på grund af det ofvan anförda böra tillstyrka Andra Kammaren att
förnya sitt i fjor beslutade och af motionären nu ordagrant återupp¬
tagna yrkande i denna fråga. ''För att ännu tydligare än redan då
skedde betona det uteslutande hygieniskt-humanitära syftet med den
ifrågasatta åtgärden och för att om möjligt undanrödja hvarje miss¬
uppfattning i detta afseende, torde det emellertid vara lämpligt att låta
det i fjorårets1 beslut förekommande ordet '»särskild^) utgå. Utskottet
hemställer sålunda: »att Andra Kammaren för sin del ville besluta,
det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, att Kong].
Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, huruvida och i
hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara behöfliga och lämp¬
liga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare
beträffande reglerandet af arbetstiden inom sådana fabriker och andra
industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt in¬
verkar på arbetarens helsa.»
Vid föredragning af detta ärende biföll Andra Kammaren med 133
mot 73 röster hvad utskottet sålunda hemstält, hvarefter beslutet härom
jemlikt § '63 mom. 3 riksdagsordningen genom protokollsutdrag del-
gifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga
utskott. ,M :
. » . , . f . ,
1 “-'Al il 4>>i '* it , . i ■ • > * ' ’ -• . • ‘ : t I >
'1 Första Kammarens första tillfälliga utskott finner det af Andra
Kammaren detta år beslutade skrifvelseförslaget högst väsentligt olika
det,1 som från samma kammare förlidet år öfverlemnades till Första
Kammarens pröfning. Genom den begränsning skrifvelseförslaget nu¬
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13. 25
mera fått gäller frågan reglerandet af arbetstiden endast inom sådana
fabriker och andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin
art menligt inverkar på arbetarens helsa; härigenom kan det icke längre
med skäl påstås, att en reglering af arbetstiden i allmänhet eller in¬
förandet af en så kallad normalarbetsdag kan vara i fråga, utan i stället
beredande genom lagstiftning af ett skydd för den, som i industriens
tjenst utför arbete af sådan helsovådlig natur, att bestämmelser om
arbetstidens längd och fördelning kunna vara berättigade. Emellertid
anser utskottet angeläget, för att icke staten oberättigadt skall inblanda
sig i det fria aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare, att den ifråga¬
satta utredningen icke gifves större omfattning än oundgängligt är. Vid
denna utredning synes man således till en början böra klargöra, hvilka
industriella sysselsättningar kunna inordnas bland dem, hvaruti arbetets
helsovådliga beskaffenhet ej kan i tillbörlig grad motverkas på annat
sätt än genom en begränsning af arbetstiden. Då en dylik åtgärd
emellertid kan verka störande på en industris ekonomiska resultat samt
äfven till minskning af de däruti sysselsatta arbetarnes aflöning är lika¬
ledes angeläget att densamma sker med mycken varsamhet. Förhållan¬
dena inom de särskilda industrierna kräfva helt naturligt olika bestäm¬
melser; men då det är önskvärdt, att dessa blifva likartade i sina kufvud-
drag och icke skilja sig i detaljer mer än hvad som af omständigheterna
betingas, synes det lämpligast, att den här ifrågavarande utredningen
sker samtidigt och jemförande beträffande fabriker och industriella inrätt¬
ningar, som i enlighet med hvad ofvan blifvit yttradt böra underkastas
en sådan.
Utskottet får således hemställa,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kam¬
marens omförmälda beslut.
Stockholm den 3 maj 1895.
På utskottets vägnar:
JESPER CRUSEBJÖRN.
Bill. till [likså. Brot. 1833. 8 Sami. 2 Afå. 7 Band. 10 Höft.
4