Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
X
fr; o 'fylla
isbiwåyiia ifT^ifiuinot
>j • i
5f:o 18.
ii- << Vill/ ii
MiJii .T ’ Wftit
Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1895, kl. 2 e. m.
: JaUii,;., ‘ ^ Hit7O- !!j hi
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6 i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om vissa ändringar i förordningen angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 2å oktober
I två inom Andra Kammaren väckta motioner har föreslagits:
dels af herr B. Persson i Tällberg och 37 andra ledamöter af kam¬
maren (motionen n:o 162): »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära sådan ändring i kongl. förordningen angående försäljning af
vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885, att den skadliga för¬
säljningen af öl å vägar måtte förhindras»;
dels ock af herr M. Alsterlund och 13 andra bland kammarens leda¬
möter (motionen n:o 165): »att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att kongl. förordningen den 24 oktober 1885
angående försäljning af vin och maltdrycker in. m. måtte gifvas sådan
lydelse, att hvad densamma för landet innehåller om förbud att utan sär¬
skilt tillstånd försälja vin och maltdrycker till afhemtning i mindre be¬
lopp än 10 liter jemväl måtte gälla för stads icke planlagda område.»
Bill. till Riksd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 12.) 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
Efter omnämnande af de under senare åren vidtagna ändringar i
förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker m. in. och
deribland särskildt kongl. kungörelsen den 2 juni 1893 eller den s. k.
»tiolitersförordningen» hafva herrar D. Persson m. fl. till stöd för sitt för¬
slag vidare anfört följande:
»Ehuru således den nya bestämmelsen hittills icke medfört de re¬
sultat, som man förväntat, vilja vi dock icke rörande densamma nu
framställa något ändringsförslag. Deremot åsyfta vi med denna motion
att påvisa andra missförhållanden i fråga om ölförsäljningen på landet,
hvilka, ehuru förut påpekade och länge rådande, dock efter »tioliters¬
förordningen» blifvit farligare än förut. Yi syfta på den försäljning af
maltdrycker, som eger rum från fordon. Detta kringförande af malt¬
drycker å fordon och försäljning från dem har utvecklat sig till en
fullständig »gårdfarihandel», och landsbygden har derigenom hemsökts
af en snart sagdt oräknelig mängd af ambulerande ölmagasin, som ut¬
köras på såväl allmänna landsvägar som byvägar. Då flera sådana
»flyttbara ölmagasin» samtidigt kunna vara i rörelse i skilda delar af
en kommun, är det svårt, ja, vanligtvis alldeles omöjligt för veder¬
börande att upprätthålla ordning och öfvervaka förordningens efter¬
lefnad.
Och ej nog med att dessa ölvagnar komma från bryggerierna, de
utsändas äfven från s. k. öltappningsaffärer — ett slags bryggerifilialer
— hvilka planteras ut här och der i socknarna, der möjlighet till af¬
sättning kan finnas. Uttrugandet af de varor, dessa fordon medföra, sker
ofta på ett särdeles påträngande sätt; och der så ej är fallet, är den
lätta åtkomsten af Öl ofta alldeles utanför stugudörren, der dessa fordon
stanna, tillräcklig anledning för föräldrar och husbönder att påkalla lag¬
stiftningens ingripande.
I § 15 mom. 2 af kongl. förordningen angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m. stadgas, att, om genom sådan kringföring oloflig
utskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas, magistrat eller
kommunalnämnd ega rätt för viss tid eller för alltid förbjuda den, som
kringföringen besörjer, äfvensom, der omständigheterna dertill föranleda,
den, för hvars räkning försäljningen sker, att till afsalu kringföra eller
låta kringföra dylika drycker eller ock föreskrifva sådana inskränkningar
i rätten dertill, som må finnas af omständigheterna påkallade.
Med hänvisning till denna § skall man säkerligen säga, att förord¬
ningen redan förebyggt de oegentligheter, som uppstå af ölförsäljningen
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:ö T) Utletande N:o 12. 8
från fordon samt att, om de ändock fortgå, det är en följd af veder-
börandes bristande ingripande.
Häremot må framhållas dels den förut påpekade svårigheten att
kunna hålla reda på de många fordonen, särskildt i större kommuner,
dels att den åberopade paragrafens bestämmelser äro så affattade, att de
nästan äro värdelösa, enär man vid deras tillämpning förhindrar, icke
sjelfva kringföringen, som är det skadliga, utan blott en viss person att
besörja den. Om en person förbjudes att besörja kringföringen, anskaffas
ögonblickligen en annan, och så vidare i det oändliga.
Det betyder föga, att tillverkare kan under vissa omständigheter för¬
bjudas låta kringföra sin vara; ty äfven om det skulle lyckas att få ett
sådant förbud för en viss tillverkare till stånd, skulle en annan genast
upprätta ny trafik på den gamla traden.
Och huru samvetsgrann en tillverkare än må vara, huru gerna han
än önskar, att försäljningen från fordonen skall gå ordentligt tillväga, kan
han dock icke förebygga oordningar, som uppstå, sedan fordonet väl kom¬
mit ut i bygderna. Ej heller kan utköraren hindra, att det köpta ölet
utdrickes ute å landsvägarne eller bära ansvaret för de orgier, som ofta blifva
en följd deraf.
Från många delar af landet klagas öfver ölförsäljningen från for¬
donen, hvilken ej alltid håller sig inom laglighetens gränser, såsom såväl
i ekonomiskt som moraliskt afseende vådlig, särskildt för ungdomen och
den lösa befolkningen.
Bot mot det onda, som kringförandet af maltdrycker till försälj¬
ning — kringföring af vin till försäljning torde ej förekomma — vållar,
finnes ej deri, att den tillfällige utköraren, filialföreståndaren eller till¬
verkaren sjelf drabbas af förbud; endast genom att förbjuda sjelfva kring¬
föringen af den ifrågavarande rusdrycken till försäljning eller åtminstone
vidtaga nödiga inskränkningar i denna handel kan ett bättre förhållande
vinnas.
Af det ofvan anförda torde framgå, att vi icke afse att förhindra
sjelfva forslingen af vin och maltdrycker, utan endast försäljningen deraf
från fordon.»
Herrar M. Alsterlund in. fl. åter hafva motiverat sin framställning
på följande sätt:
»Många städer inom vårt land hafva stora områden, som icke äro
planlagda, hvilka sträcka osig på en del ställen ganska långt ut i den
omgifvande landsbygden. A dessa icke planlagda områden hafva flere-
i Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
städes industriella verk blifvit anlagda och en arbetarebefolkning, till stor¬
leken beroende af de anlagda verkens storlek, har derstädes nedsatt sig.
En följd häraf har varit, att handelsbodar der blifvit öppnade och att bryggeri-
idkarne äfven dit sträckt sin verksamhet genom dels upprättande af öl-
tappningsaffärer, dels ock försäljning af maltdrycker från åkdon. Men
äfven å sådana ställen af städernas icke planlagda områden, som icke
blifvit upplåtna för industriel verksamhet, men som ändock hafva ett för
handel, synnerligast Öl- och vinhandel, gynsamt läge, såsom vid lifligt
trafikerade vägar, eller vid punkter der två eller flera sådana vägar råkas,
hafva handelsbodar blifvit öppnade. Då kongl. förordningen den 24 ok¬
tober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker, i hvad den¬
samma innehåller förbud för försäljning af vin och maltdrycker i mindre
qvantitet än 10 liter, icke gäller ifrågavarande icke planlagda områden,
utan försäljare af vin och maltdrycker å icke planlagdt stadsområde äro
lika oförhindrade som dylika försäljare å planlagdt område att till af-
hemtning föryttra omförmälda drycker till huru liten qvantitet som helst,
så inses lätt, att dryckenskapen och dermed följande oordningar, fattigdom
och brott, härigenom skola i ej ringa grad främjas, och detta så mycket
mera, som icke skäligen torde kunna begäras, att städerna skola å sina
oreglerade eller icke planlagda områden hålla den bevakning, som vore
erforderlig till förekommande af hvarje oordning. I såväl nykterhetens
som ordningens intresse måste det derför ligga, att städernas icke plan¬
lagda områden likställas med landsbygden beträffande rätten för försälj¬
ning af vin och maltdrycker till afhemtning. Ett ondt, hvars tillvaro
ingen torde kunna förneka, men många kunna intyga, skulle härigenom
i väsentlig grad minskas.»
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, som afgifvit utlåtande
öfver dessa motioner, anför beträffande herr D. Perssons m. fl. motion
följande:
»Då den först nämnda motionen hufvudsakligen grundar sig på
motionärernas åsigt, att stadgandet i 15 § 2 mom. af nu ifrågavarande
förordning icke är fullt lämpligt och tillräckligt för vinnande och be¬
tryggande af ordning vid maltdryckshandeln till afhemtning, anser sig
utskottet här böra i korthet redogöra för detta stadgandes tillkomst. —
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 12. 5
I skrifvelse till Konungen den 19 maj 1890 anförde Riksdagen, hurusom,
enär handlandes rätt till försäljning af maltdrycker dåmera blifvit så
inskränkt, att missbruk i väsentlig mån förebyggts, äfven tillses borde,
att tillverkare af sådana drycker icke blefve mera gynnade än andra
försäljare af dylika; men då maltdrycker, måttligt njutna, vore icke
blott oskadlig utan äfven stärkande och närande, samt såväl tillverk-
ning som försäljning af desamma sålunda vore en både loflig och i
många afseenden nyttig näring, i hvars utöfvande lagstiftaren endast i
högsta nödfall och undantagsvis borde hämmande ingripa, borde någon
allmänt gällande föreskrift om viss bestämd inskränkning deri icke ome¬
delbart i lag meddelas, så mycket mindre som olika förhållanden i skilda
delar af landet kunde göra en dylik inskränkning på det ena stället lika
öfverflödig som på ett annat af behof påkallad; den ifrågasatta inskränk¬
ningen borde endast afse den försäljning, som under maltdryckernas kring¬
förande i stad eller på landet för bryggeriernas räkning bedrefves med
samma drycker; och anhölls slutligen om en sådan ändring i gällande
lagstiftning, att der tillverkare af maltdrycker håller sådana drycker till
salu medelst kringföring och oordningar deraf föranledas, Konungens be¬
fallningshafvande må ega att efter vederbörandes hörande för viss tid
eller för alltid förbjuda sådan tillverkare all dylik försäljning inom en
eller flera kommuner eller ock föreskrifva sådana inskränkningar i berörda
försäljningsrätt, hvartill omständigheterna kunna föranleda. — Efter läns¬
styrelsernas hörande och sedan departementschefen vid ärendets föredrag¬
ning i statsrådet erinrat, bland annat, att den ifrågasatta ändringen borde
gälla ej blott, såsom Riksdagen föreslagit, det kringförande som sker af
tillverkare, utan ock den ambulatoriska maltdryckshandel, som dritves af
andra, särskildt af så kallade öltappare, föreslog Kongl. Maj:t i proposi¬
tion till 1891 års riksdag vissa ändringar i den kongl. förordningen och
bland dem först det stadgande, som nu återfinnes i 15 § 2 mom., så
lydande:
»Om å landet eller i stad utom stadens planlagda område vin eller
maltdrycker kringföras för försäljning, och det visar sig, att derigenom
oloflig utskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas, eger i stad
magistraten och på landet kommunalnämnden att för viss tid eller för
alltid förbjuda den, som kringföringen besörjer, äfvensom, der omständig¬
heterna dertill föranleda, den för hvars räkning försäljningen sker, att till
afsalu kringföra eller låta kringföra dylika drycker eller ock föreskrifva
sådana inskränkningar i rätten dertill, som må finnas af omständigheterna
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
påkallade; dock må tillverkare af vin eller maltdrycker icke förbjudas
att genom kringföring utbjuda och afyttra sina tillverkningar inom hus
eller å fartyg.»
I sitt utlåtande (n:o 30) af den 13 april 1891 fann lagutskottet de
föreslagna bestämmelserna vara »såväl af behof påkallade som väl af-
passade» och icke föranledande till annan erinran än att desamma enligt
Riksdagens begäran borde förklaras gälla i städerna, utan inskränkning
till dessas icke planlagda områden. Sedan ärendet förevarit i kainrarne
den 18 och 22 i sagda månad, expedierades Riksdagens beslut genom
skrifvelse den 6 påföljande maj, hvari gifves Konungen tillkänna, att vid
granskning af ofvan bemälda ändringsförslag kamrarne väl, i fråga om
tillämpligheten af den ifrågasatta bestämmelsen, stannat i skiljaktiga be¬
slut — i det att Första Kammaren förklarat sig icke hafva något att
erinra mot förslaget i nu berörda hänseende, hvaremot Andra Kammaren
ansett bestämmelsen i fråga böra gälla i stad utan inskränkning till dess
icke planlagda område, vid hvilket förhållande Riksdagen icke kunde i
denna del afgifva något yttrande — men att i öfrigt. Riksdagen beträf¬
fande ifrågavarande framställning icke funnit skäl till någon erinran. Det
sålunda i hufvudsak godkända förslaget gjordes derpå till efterlefnad gäl¬
lande medelst kongl. kungörelsen den 10 juli 1891 angående vissa än¬
dringar i förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin,
maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker.
Den af herrar D. Persson in. fl. ifrågasatta ändringen i kongl. förord¬
ningen angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra
tillagade, icke spirituösa drycker innebär ett frångående af de åsigter,
Riksdagen år 1890 och 1891 i detta ärende uttalat, och i konseqvens
dermed ett utdömande af den ofvan omförmälda åtgärd i nykterhetens
intresse, hvilken Riksdagen år 1891 gillat och godkänt.
Motionärerna hafva grundat sin uppfattning och framställning på
vissa antydda missförhållanden och olägenheter, hvilka de anse icke kunna
förebyggas med användande af nuvarande lagstiftning i ämnet. Då man
här rör sig på ett rent erfarenhetsområde, hade det emellertid enligt ut¬
skottets mening varit önskligt, att motionärerna icke nöjt sig med dylika
antydningar, utan förebragt hvad som här behöfves, ett på sakliga under¬
sökningar grundadt material till belysande af den föreliggande praktiska
frågan. Om ett dylikt material blifvit hopsainladt, bearbetadt och slut¬
ligen allsidigt bedömdt, skulle säkerligen också motionärernas framställ¬
ning kommit att rigtas mot ett mera bestämdt och klarare angifvet mål,
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 12. 7
än nu varit fallet. Man har nemligen vid utskottets behandling af den
föreliggande motionen icke kunnat undgå att anmärka den påfallande
oklarhet, som bland motionärerna synes råda, om hvilket sätt de sjelfva
vilja tillstyrka för afhjelpande af de öfverklagade missförhållandena. Att
en hänvändelse till regeringen af den allmänna, men på samma gång
mångtydiga art, som motionärerna till sist föreslagit i sitt slutliga yrkande,
icke kan leda till något resultat, säger sig ju sjelft.
Med det sagda har utskottet ingalunda velat förneka, att missförhål¬
landen förekomma på det ifrågavarande området, särskilt i vissa delar
af landet.» • ,, . • , ; i-..
Sedan utskottet förklarat sig icke på grund af den föreliggande mo¬
tionen kunnat ingå på frågan, i hvad mån rättelse i berörda hänseenden
må genom strängare lagtillämpning eller utveckling af gällande eller an¬
tagande af nya lagbestämmelser kunna vinnas, hemställer utskottet: »att
herrar D. Perssons med fleres motion ej må föranleda till någon kam¬
marens åtgärd».
Vid föredragning uti Andra Kammaren af detta ärende beslöt kam¬
maren emellertid med 7 3 röster mot 7 0 att med afslag å utskottets hem¬
ställan biträda motionärernas förslag till skrifvelse. Sedan detta beslut
jemlikt 63 § mom. 3 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet del-
gifvits Första Kammaren, har ärendet hänvisats till dess första tillfälliga
utskott.
Första Kammarens första tillfälliga utskott vill till en början erinra
derom, att motionärernas ifrågasatta ändring i kongl. förordningen den 24
okt. 1885 står i strid mot den åsigt, Riksdagen 1890 uttalat beträffande
tillverkares och försäljares af maltdrycker näring eller att »någon allmänt
gällande föreskrift om viss bestämd inskränkning deri icke bör omedelbart
i lag meddelas». Ett frångående af denna princip på sätt motionärerna
påyrka skulle icke allenast vara till förfång för bryggerinäringen, hvilken
lika väl som hvarje annan loflig näring icke bör lida obehörigt intrång i
hittills åtnjutna rättigheter, utan äfven för den allmänhet, för hvilken
maltdrycker utgör ett värdefullt närings- och förfriskningsmedel. Om än
klagomål från enskilda orter framkommit med afseende å nu gällande
bestämmelser för försäljning af maltdrycker från fordon, har dock icke
något allmännare missnöje med desamma försports, än mindre att dessa
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
bestämmelser icke skulle vara tillfyllestgörande för stäfjande af de miss¬
bruk, som vid dylik handel någon gång göra sig gällande. Med en re¬
servant mot motiveringen i Andra Kammarens utskotts utlåtande vill ut¬
skottet instämma, då han yttrar: »Då magistrater och kommunalnämnder
fått rättigheten att, vid oordningar medelst maltdryckers kringförande till
försäljning, både för viss tid och för alltid förbjuda ej allenast den kring¬
förande utan ock den, för hvars räkning försäljningen sker, att vidare
kringföra eller låta kringföra dylika drycker eller ock — så vida det ej
gäller tillverkares utbjudande af egna varor inomhus eller å fartyg —
att föreskrifva nödiga inskränkningar i rätten till dylikt kringförande, vill
det tvärtom synas utskottet, som vore dymedelst ett tillräckligt verkande
medel anvisadt till ofogs stäfjande. Sant är väl, på sätt motionärerna
erinrat, att sådana förbud till en viss grad och viss tid kunna göras ofrukt¬
bara genom ett upprepadt anskaffande af nya utkörare i förbjudnas ställe;
men i dessa fall lära myndigheterna just uti dylik tredska finna sådana,
i nyssnämnda moment omförmälda omständigheter, hvilka lagligen för¬
anleda till ett definitivt förbud, rigtadt omedelbart emot rörelsens verk¬
liga innehafvare, vare sig denne är tillverkare eller s. k. öltappare, och
i hvarje fall torde vid tredska det nu lagbestämda tillvägagåendet — då
kommunalnämnden genast fattar och inom 8 dagar underställer länssty¬
relsen sitt förbudsbeslut eller omedelbart påkallar länsstyrelsens ingripande
— ingalunda medföra större dröjsmål, än som skulle blifva följden af ett
bifall till motionen; ty vid ett sådant kunde rättelse icke vinnas annat
än genom åtal vid domstol för det förbjudna kringförandet.»
Utskottet vill slutligen framhålla huru angeläget det är att på hvarje
lagstiftningsområde ändringar i gällande bestämmelser icke påyrkas och
företagas utan att fullständig erfarenhet om deras behöflighet hunnit för-
värfvas. De bestämmelser, som nu äro i fråga att förändra, hafva till-
lämpats från den 1 oktober 1891. Tiden har således varit alltför kort,
för att erfarenhet, som skulle kunna berättiga till ändringar i desamma,
derunder hunnit samlas.
På grund af hvad utskottet här anfört, hemställer utskottet,
Do) att Första Kammaren icke måtte biträda An¬
dra Kammarens här ofvan omförmälda beslut med an¬
ledning af herrar D. Perssons med fleres motion.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 9
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott yttrar angående herr
Alsterlunds m. fl. motion följande:
»Till grund för nu gällande bestämmelser angående rätten att för
afhemtning sälja vin och maltdrycker i mindre belopp än 10 liter ligga
Riksdagens skrifvelser den 12 maj 1885 och den 30 april 1892. I den
förra begärdes, att den, som ville åt allmänheten tillhandahålla vin och
maltdrycker till salu för afhemtning i mindre qvantitet än den nyss
nämnda, skulle vara skyldig dertill utverka sig tillstånd i samma ord¬
ning, som gälde för erhållande af rätt att utskänka dessa drycker. Denna
anhållan afsåg således allt afsalu till hemtning i mindre belopp än 10
liter och måste följaktligen hafva omfattat jemväl försäljningen inom stä¬
dernas icke planlagda områden; men vid utfärdandet af förordningen den
24 oktober samma år bifölls densamma af Kongl. Maj:t endast i hvad
angick handeln med vin å landsbygden, antagligen emedan oordningar
ansågos lättare kunna förekommas i städerna än på landet. Den senare
skrifvelsen omförmäler den väsentliga olikheten mellan stad och land der¬
uti, att i städerna funnes tillräcklig polisbevakning till oordningars häm¬
mande, medan man på landsbygden vanligen saknade dylik bevakning,
framhåller såsom följd häraf nödvändigheten af strängare bestämmelser
för landet än för städerna samt innefattar den begäran, att rätt till för¬
säljning af maltdrycker i mindre qvantitet än 10 liter måtte å landsbyg¬
den förvärfvas i den ordning, som 11 § i kongl. förordningen den 24
oktober 1885 redan stadgar i fråga om försäljning af vin. I öfverens¬
stämmelse med denna begäran utfärdades sedermera kongl. kungörelsen
den 2 juni 1893 om vissa ändringar i nyssnämnda förordning.
Den omständighet, att det s. k. tiolitersförbudet ännu icke utsträckts
till städernas ej planlagda områden, lärer således få anses bero snarare på
ett antagande, att dylik utsträckning vore i allmänhet obehöflig, än på
någon statsmagternas obenägenhet att vid verkligt behof åvägäbringa en
lagstiftning i sådant syfte. Då nu motionärerna visat och äfven från an¬
dra håll inhemtats, att flerestädes inom riket förekomma ganska stora och
tätt befolkade stadsområden utanför de planlagda och med fullständig
polisbevakning försedda stadsarealerna, anser sig utskottet böra hemställa,
att herrar M. Alsterlunds med fleres motion på det sätt bifalles, att kam¬
maren för sin del beslutar,
det Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, att åt kongl. för¬
ordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och malt¬
drycker in. m. måtte gifvas sådan lydelse, att hvad densamma för landet
Bill. till Riksd. Prot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 12.
innehåller om förbud att utan särskildt tillstånd försälja vin och malt¬
drycker till afhemtning i mindre belopp än tio liter jemväl måtte gälla
för stads icke planlagda område.»
Vid föredragning uti Andra Kammaren af detta ärende beslöt Kam¬
maren biträda denna utskottets hemställan. Sedan detta beslut jemlikt
63 § mom. 3 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvits
Första Kammaren, har detta ärende äfvenledes hänvisats till dess första
tillfälliga utskott.
Första Kammarens första tillfälliga utskott, som visserligen medgifver
att vissa städer hafva ganska stora icke planlagda områden, hvaraf en del
kunna erbjuda ganska mycken likhet i förhållandena med landsbygden,
får dock framhålla, att vanligtvis på delar af dessa områden förhållandena
i flere afseenden äro ännu mer lika dem å det planlagda området. I
förstäder eller tätt befolkade områden utom stadsplanen, men i dess när¬
het, har befolkningen i allmänhet ordnat sin hushållning m. m. i likhet
med stadens öfriga invånare. Mot motionärernas påstående, att i ord¬
ningens intresse å dessa områden vore det behöfligt, att det s. k. tioliters-
förbudet tillämpades, kan med fog invändas att just befolkningens täthet
derstädes betingar samma lätthet för densamma att för det dagliga hus-
hållsbehofvet inköpa de drycker, som här afses, i mindre qvantiteter.
Oegentligt skulle väl t. ex. vara om å Kongl. Djurgården, hvilken icke
ingår i Stockholms stads planlagda område, andra bestämmelser för här
ifrågavarande försäljning vore gällande än inom den egentliga staden.
Skulle oordningar å vissa platser utom stadens planlagda område af ett
eller annät skäl uppstå, torde stadsmyndigheterna icke kunna undgå att
tillgodose ordningshållningen derstädes på sätt de finna lämpligast, och
ett verksamt medel härvid, om oordningarna hafva sin orsak i för mycken
frihet vid försäljningen af vin och maltdrycker, förefinnes i bestämmelsen
i 15 § 1 mom. af kongl. förordningen den 24 okt. 1885, hvilken berättigar,
då genom dylik försäljning oordningar föranledas, magistrat att för viss
tid eller för alltid förbjuda försäljaren — såvida det ej gäller tillverkaren
af vin och maltdrycker å tillverkningsstället — afl vidare försäljning af
nämnda drycker eller stadga sådana inskränkningar i afseende å försälj¬
ningen, som må finnas af omständigheterna påkallade.
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
Utskottet vill också här hafva erinrat, att då det s. k. tiolitersför-
budet tillkommit så nyligen som år 1893 och vidsträcktheten af dess till¬
ämpning således då varit under vederbörlig ompröfning, synes det alltför
tidigt att redan nu ånyo bringa denna fråga på tal, och hyser utskottet
derjemte den uppfattningen, att alltför ofta skeende ändringar, der de icke
äro af större betydelse, uti författningar af sådan natur, som så mycket
beröra den stora allmänheten såsom den ifrågavarande, äro till verklig skada,
då de medföra osäkerhet i kännedomen och tillämpningen af desamma.
På grund af det här anförda hemställer utskottet,
2:o) att Första Kammaren icke måtte biträda An¬
dra Kammarens här ofvan omförmälda beslut med an¬
ledning af herrar Alsterlunds med fleres motion.
Stockholm den 29 april 1895.
På utskottets vägnar:
JESPER CRUSEBJÖRN.