Lagutskottets Utlåtande N:o 41.
1
N:o 41.
Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1895, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 15 § i
förordningen angående patent den 16 maj 18S4.
I 15 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884 stadgas:
Patenthafvare åligger att inom tre år från det patentet beviljades
hafva låtit bringa uppfinningen i något väsentligt omfång till utöfning
inom riket; dock att patentmyndigheten må ega att vid patentets be¬
viljande eller sedermera på derom gjord framställning, och i den mån
uppfinningens beskaffenhet och omfång sådant föranleda, utsträcka
nämnda tid till fyra år, så ock att i särskilda undantagsfall föreskrifva
andra åtgärder, genom hvilka patenthafvaren må anses hafva uppfylt
vilkoret om utöfning af uppfinniugen.
Fullgör patenthafvaren icke inom föreskrifven tid hvad honom i
fråga om uppfinningens utöfning åligger, eller nedlägges sedermera
utöfningen och varder ej inom ett år derefter upptagen, vare patentet
förverkadt.
1 två särskilda motioner, hvilka afgifvits inom Första Kammaren
af herr Stridsberg, n:o 43, och inom Andra Kammaren af herr Lilliehööh,
n:o 121, med hvilken herr K. Svensson instämt, har utsträckning af
/it/t. till Iliksd. Prof. 1895. 7 Sami. 24 Höft. (N:o 41.) 1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 4i.
den i ofvanberörda lagrum föreskrifna tid, inom hvilken patenterad upp¬
finning bör bringas till utöfning, blifvit ifrågasatt.
Sålunda hemställer herr Stridsberg:
att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 15 af Kongl. Maj:ts
nådiga förordning angående patent, gifven Stockholms slott den 16
maj 1884, måtte erhålla följande ändrade lydelse:
§ 15.
Patenthafvare åligger att inom fem år från det patentet beviljades
— — — — — — — — utsträcka nämnda tid till sex år, så ock
— —------— patentet förverkadt.
Herr Lilliehöök åter föreslår:
att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 15 af Kongl. Maj:ts
nådiga förordning angående patent, gifven Stockholms slott den 16
maj 1884, måtte erhålla följande ändrade lydelse:
§ 15.
Patenthafvare åligger att inom sju år från det patentet beviljades
—- — — — — — — — utsträcka nämnda tid till nio år, så ock
— — — — — — — — patentet förverkadt.
Till stöd för berörda framställningar anföra motionärerna hufvud¬
sakligen följande: Det utöfningstvång, som 15 § patentförordningen
ålade uppfinnaren, vore för honom en tryckande börda. Visserligen
torde i allmänhet några månader förflyta, innan ett sökt patent bevil¬
jades, hvarigenom patenthafvaren bereddes ett något större rådrum för
att förbereda uppfinningens utöfning. Men dels hade en uppfinnare i
allmänhet ej en sådan ställning, att han kunde våga att vidtaga sådana
åtgärder, innan han vore säker om att erhålla patentet, och dels kunde
det särskildt i vårt land, der kapitalisterna ännu endast i ringa mån
understödde uppfinnarearbetet, ofta dröja mycket längre tid än fyra år,
innan nödigt förlagskapital kunde anskaffas äfven för ganska värdefulla
uppfinningar. Härtill komme, att utöfningstvångets syftemål, som vore
uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien, ingalunda
kunde uppnås genom föreskriften om utöfningstvånget. Den utöfning,
som skedde endast på grund af patentförordningens föreskrifter, komme
i sjelfva verket icke alls den inhemska industrien till godo. Den bestode
3
Lagutskottets Utlåtande N:o il.
nästan utan undantag blott deruti, att patenthafvaren hvarje år i en
verkstad eller annorstädes läte utföra just så mycket af sin uppfinning, som
han ansåge fordras för att densamma skulle vara utöfvad »i något
väsentligt omfång», hvarefter fabrikationen åter nedlades. Så fortginge
detta »försvarsarbete», hvilket, för uppfinnaren kunde vara ganska dyr¬
bart, men för den svenska industrien vore fullkomligt värdelöst, år
från år, till dess patenthafvaren antingen af brist på medel måste låta
sitt patent förfalla eller ock lyckades få en verklig tillverkning i gång
härstädes eller i utlandet.
Att den i § 15 medgifna tre-, högst fyraåriga utöfningsfriheten
oftast vore alldeles otillräcklig, vore tydligt för hvar och en, som visste
huru lång tid det erfordrades för ordnandet äfven af en relativt liten
tillverkning och spridning af nya produkter, och att detta vore ännu
mycket svårare för uppfinnarne, som i allmänhet ej sjelfva hade medel
att explodera sina uppfinningar, utan vanligen måste anlita hjelp af
andra personer, torde äfven inses. På den korta tiden af tre å fyra
år måste uppfinnaren skaffa nödigt kapital, uppbygga fabrik, sätta
densamma i gång, i stort utföra experiment med sin metod och i vä¬
sentligt omfång utöfva uppfinningen. Detta kunde endast i sällsynta
fall lyckas honom och i många fall vore det rent af omöjligt.
Ty vid utöfningeu af sådana uppfinningar, som afsåge väsentliga
förändringar och berörde stora ekonomiska intressen, såsom uppfinningar
inom arméns och flottans utrustningar, bergshandteringen, den kemisk¬
tekniska storindustrien, fartygskonstruktioner m. fl., vore en uppfinnare
i så hög grad beroende af andras goda vilja och tillmötesgående, att
han derförutan ingenting kunde uträtta för uppfinningens utöfning.
I så fall förlorade han emellertid sin patenträtt, och bestämmelsen
om utöfning gjorde derför uppfinnarens ställning osäker gent emot in¬
kräktare, som vid många tillfällen i all beqvämlighet kunde afvakta
patents förfallande på grund af bristande utöfning och derefter tillegna
sig uppfinningen.
I öfrigt kunde framhållas den orättvisa, som den i denna paragraf
stadgade utöfningsskyldighet innebure i princip, då uppfinnaren deri¬
genom förhindrades att efter sitt godtfinnande förfoga öfver siu egen¬
dom och genom denna paragraf stäldes i en i rättsligt hänseende långt
ogynsammare ställning än andra intellektuella arbetare, t. ex. konst¬
närer och författare, hvilka för en mycket längre tid fått sig tillerkänd
full och oinskränkt eganderätt till produkterna af sitt andliga arbete.
Af det anförda framginge, att utöfningstvånget borde helt och
hållet afskaffas, men då ingen utsigt till dess fullständiga borttagande
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 41.
torde för närvarande förefinnas, borde i stället ifrågavarande paragraf
ändras derhän, att tiden, inom hvilken en uppfinnare vore skyldig att
utöfva en uppfinning, betydligt förlängdes. Genom denna förändring
skulle dessutom vid sådana ofta högst genomgripande uppfinningar,
som afsåge förbättringar af annans patenterade uppfinning, de stridiga
ordalydelserna i patentförordningens §§15 och 22 blifva relativt ofarliga.
Uppfinnare, som gjort dylika förbättringar, vore nemligen enligt
§ 22 förbjudna att utan hufvudpatentegarens medgifvande tillverka de
patenterade föremål, till hvilka uppfinningen vore anbragt, så vida de
ej ville utsätta sig för att blifva dömda för patentbrott, men de vore
å andra sidan genom § 15 nära nog nödsakade att begå detta brott,
så vida de ej skulle förlora sin egen patenträtt.
Såsom ytterligare stöd för ifrågavarande framställning kunde
åberopas det uttalande af tillförordnade byråchefen för patentbyrån,
som förekomme i hans berättelse angående patentbyråns verksamhet
under åren 1885—1888.
Enligt hvad särskilde komiterade, hvilka den 6 november 1878
afgåfvo betänkande angående patentskydd, i motiven till det af dem
afgifna förslag till förordning angående patent, hvilket förslag ligger
till grund för nu gällande patentförordning, anfört, utgör det s. k. ut-
öfningstvånget en garanti för att en uppfinning, hvarå patent medde¬
lats, äfven må komma till en för samhället nyttig utöfning. Uppen¬
barligen kunde det, säga komiterade, icke vara samhällets afsigt att
meddela och hålla vid magt uteslutande rättigheter för förverkligande
af ofruktbara eller opraktiska idéer och såmedelst, utan att sjelft hafva
gagn deraf, måhända stänga vägen för andra, mera framgångsrika
sträfvanden. I fråga om en patenterad uppfinning, som med fördel
kunde iudustrielt utföras, torde samhället icke böra tåla, att patent-
hafvaren läte uppfinningen ligga obegagnad eller på ett allt för in¬
skränkt sätt bringade den i utöfning, enär de förmåner, hvarom sam¬
hället vid förlänandet af patentet försäkrat sig, nemligen fullständig
kännedom om uppfinningen och tillfälle att efter patenttidens utgång
använda densamma, icke torde bilda en så stark motvigt mot de stora
inskränkningar, samhället, så länge patentet bestode, måste underkasta
sig, att ej samhället både kunde och borde i ytterligare vederlag för
patentet fordra, att patenthafvaren ärligt sträfvade att låta uppfinningen
It
Lagutskottets Utlåtande A’:o 41.
redan under patenttiden komma pr-oduktionen inom landet till verkligt
gagn. Särskild! måste samhället söka förebygga, att patentet begag¬
nades endast såsom ett medel att låta utlandet ensamt draga nytta af
den patenterade uppfinningen, men förhindra dess begagnande inom
den inhemska industrien. Träffades ej åtgärder mot patentets miss¬
brukande på detta sätt, läge den faran ej fjerran, att den inhemska
näringsfliten på det område, som närmare berördes af den patenterade
uppfinningen, förlamades, eller att i sådana fall, der den patenterade
uppfinningen banade väg för en helt ny industri, densammas uppspirande
på inhemsk mark antingen omöjliggjordes eller otillbörligen försvårades.
Den vid innevarande riksdag väckta frågan om inskränkning i
utöfningstvånget har nyligen utgjort föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,
i det att svenska uppfinnareföreningen uti eu till Kongl. Maj:t under
år 1890 ingifven skrift anhöll, att 15 § i patentförordningen måtte
ändras derhän, att utöfningstvånget icke skulle inträda förr än 10 år
efter den dag, patentet blifvit beviljadt.
I anledning häraf infordrades utlåtanden från patentbyrån, tekniska
högskolan och kommerskollegiom.
I afgifvet utlåtande den 9 september 1891 tillstyrkte patentbyrån,
att tiden, inom hvilken patent skulle inom riket utöfvas, finge utsträckas
från tre till fem år. I sammanhang härmed föreslog emellertid patent¬
byrån införandet af s. k. licenstvång, eller att patenthafvare, som icke
inom nämnda tid låtit bringa uppfinningen till utöfning, skulle vara
pligtig att, på derom gjord framställning, medgifva annan person rätt
att mot ersättning begagna uppfinningen.
Tekniska högskolan afstyrkte i utlåtande den 29 oktober 1891
bifall till den ifrågasatta förändringen i 15 § i patentförordningen och
anförde till stöd härför, bland annat, följande:
Då den nu föreskrifna tid, inom hvilken pat.enterad uppfinning
skulle här i riket utöfvas, räknades från patentets beviljande och icke
från patentansökningeus inlemnande och dertill vore längre än som i
andra länders patentlagstiftning vore bestämd, syntes denna tid i all¬
mänhet vara tillfyllestgörande, så framt uppfinningen egde något verk¬
ligt värde och icke påkallade vidsträckta anläggningar för dess utöfning.
1 sistnämnda händelse kunde visserligen denna tid anses otillräcklig,
men då det endast undantagsvis i vårt land förekomme, att en sär¬
skild fabrik anlades uteslutande för ett patents utöfning, eller att andra
mycket omfattande åtgärder derför behöfdo vidtagas, borde den rät¬
tighet, 15 § i patentförordningen lemnado patentmyndigheten att för
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 41.
särskilda undantagsfall föreskrilva andra åtgärder, genom hvilka vilkoret
om utöfning af patent kunde anses uppfyldt, vara tillräcklig för denna
svårighets undanrödjande.
Det kunde svårligen förnekas, att huru rättvis grunden för patent-
institutionen än vore, och huru stort gagn den än utöfvade genom dess
välgörande inflytande på industrien, denna instutition dock icke sällan
framkallade orättvisa och åstadkomme olägenheter för. industrien, och
dessa måste allt skarpare framträda, ju vidsträcktare skydd patentet
lemnade, hvarför dettas inskränkning inom skäliga gränser vore en
vigtig omständighet vid patentlagstiftningen. Det vore sålunda snarare
regel än undantag, åtminstone hvad de mera betydande uppfinningarne
anginge, att två eller flere uppfinnare nästan samtidigt komme till något
så när liknande resultat, och det vore icke sällan tillfälliga omständig¬
heter, hvilka bestämde, hvem som skulle skörda uppfinningens frukter.
För öfrigt kunde anmärkas, att en verklig uppfinning bestode
icke blott uti en på papperet angifven idé, utan tillika i öfvervinnandet
af de tekniska svårigheter, som med dennas förverkligande vore för¬
knippade. Om utöfningstvång icke förefunnes, måste det ännu mera
än eljest vara frestande för uppfinnaren att söka patent så fort som
möjligt för att derigenom förekomma andra uppfinnare i samma väg,
huru ofullkomligt hans uppfinning än vore i sina detaljer utarbetad.
Den uppfinnare, som omsorgsfullt fullbordade sitt verk, innan han sökte
patentskydd för detsamma, blefve härigenom lidande.
Härtill komme, att utan utöfningstvång många patent, hvilka
egde föga värde eller af annan orsak företedde blott ringa lifskraft,
blefve qvarliggande såsom lika många snaror både för uppfinnare och
industriidkare.
Det kunde äfven ifrågasättas, huruvida utöfningstvånget, derigenom
att det förmådde uppfinnaren att utföra sill uppfinning, icke äfven vore
egnadt att framkalla förbättringar af denna samt förvandla den sken¬
bara utöfningen till verklig.
Då det dessutom enligt gällande patentförordning ålåge patent-
hafvaren att i något väsentligt omfång bringa uppfinningen till utöfning
inom riket, torde det vara uppenbart, att vårt lands industri i det hela
taget borde skörda någon fördel af utöfningstvånget, hvars afskaffande
eller inskränkning derför skulle lända till nytta företrädesvis för ut¬
ländska innehafvare af svenska patent, under det att svenska patent-
hafvare i utlandet icke i allmänhet skulle ega motsvarande förmån.
I utlåtande den 1 mars 1892 anförde kommerskollegium:
Derest det af uppfinnareföreningen väckta förslag om det s. k.
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 41.
utöfningstvångets inskränkande till en tredjedel af hela den nu gällande
patenttiden blefve antaget, skulle utöfningstvånget i inånga fall icke
verkligen inträda förr än 11 eller 12 af patenttidens 15 år förflutit.
Om än en dylik åtgärd kunde lända till nytta för vissa patenthafvare,
syntes densamma likväl ur det allmännas och industriens synpunkt icke
vara att förorda.
I det allmännas intresse torde nemligen uppenbarligen ligga, att
till gengäld för de inskränkningar och kostnader, industrien måste
underkasta sig under den tid ett patent bestode, patenthafvare, särdeles
utländske, så vidt möjligt, tillhölles att allvarligt sträfva att snarast
möjligt efter patentets erhållande låta sina uppfinningar komma produk¬
tionen inom landet till godo.
En så lång frihet från skyldigheten att bringa en patenterad upp¬
finning till utöfning, som den af uppfinnareföreningen föreslagna, skulle
vidare säkerligen leda derhän, att en större mängd patent, grundade å
ofullständigt utarbetade eller opraktiska eller outförbara idéer, söktes
och vunnos, då den pröfning af patentansökningar, som patentmyndig¬
heten på grund af 4 § i patentförordningen egde utföra, svårligen alltid
kunde förhindra dylika patents beviljande. Men med det allmännas in¬
tresse torde emellertid icke vara förenligt, att uteslutande rättigheter
på grund af dylika patent i den ena eller andra rigtningen längre tid
vidmagthölles och sålunda fördyrade eller rent af förhindrade andra
uppfinnares mera genomförda eller framgångsrika sträfvanden i samma
rigtningar.
Man hade i fråga om utöfningstvånget framhållit, att, då ut-
öfningen af patenterad uppfinning nu ofta bedrefves endast skenbart
och utan att vara en verklig utöfning, de fördelar industrien skulle
hafva af sagda tvångs bibehållande jemväl vore endast skenbara. Men
det torde väl å andra sidan kunna antagas, att, der en patenterad
uppfinning verkligen vore af någon betydelse, en skenbar utöfning
deraf i regel endast förekomme under de första åren efter utöfnings¬
tvångets inträdande; och då den, som till äfventyra önskade använda
en patenterad uppfinning, hvilken han ansåge icke vara i något väsent¬
ligt omfång här utöfvad, egde att jemlikt 19 § i patentförordningen
derom fora talan vid domstol för att få patentet förklaradt förverkadt,
torde häri ligga ett korrektiv mot att verkligen nyttiga och användbara
uppfinningar ihållande endast skenbart utöfvades.
Under det att vidare i patentlagstiftningen, så vidt möjligt, borde
förebyggas, att här i landet åt utländing beviljadt patent så miss¬
brukades, att den inhemska industrien inom de områden, som af patentet
8
Lagsutskottets Utlåtande N:o 41.
berördes, förlamades, eller att, der patentet gåfve anledning till en ny
industri, dennas uppspirande på inhemsk mark försvårades eller oskä¬
ligen fördröjdes, så skulle den af uppfinnareföreningen föreslagna lag¬
ändring tvärtom befrämja möjligheten för utländing att, till men för
vår industri, här försälja i utlandet förfärdigade men af honom här
patenterade eller efter här patenteradt tillverkniugssätt åstadkomna
varor.
Svårigheterna för patenthafvare att inom den nu i 15 § i patent¬
förordningen föreskrifna tid kunna bringa sina uppfinningar till ut¬
öfning torde emellertid tala för någon utsträckning af denna tid. För
att på fullt objektiva grunder bestämma längden af den tid, hvarunder
frihet från utöfningstvång lämpligen borde patenthafvare tillåtas, skulle
emellertid erfordras statistiska och andra utredningar, hvilka nu sak¬
nades och som utan tvifvel torde vara mycket svåra att utföra, men
kollegium förestälde sig likväl att, om den i 15 § i patentförordningen
nu bestämda tid af tre år förlängdes till fem år, med rättighet för
patentmyndigheten att jemväl fortfarande göra sådana medgifvanden,
som i samma § nu funnes omförmälda. en tillräcklig fördel skulle
komma uppfinnaren till del, utan att industriens intressen i nämnvärd
mån lede intrång.
På grund af hvad sålunda anförts tillstyrkte kommerskollegium,
som på anförda skäl icke ansåg sig böra biträda patentbyråns förslag
om införande af s. k. licenstvång, att den i 15 § i patentförordningen
föreskrifna tid af tre år från patents beviljande, inom hvilken patent-
hafvaren skulle hafva låtit bringa sin uppfinning till utöfning, måtte
utsträckas till fem år.
Den 10 februari 1893 afgjordes ärendet af Kong]. Maj:t; och
fann Kongl. Maj:t dervid, i enlighet med föredragande departements¬
chefens hemställan, skäl icke förefinnas att vidtaga någon förändring
i ifrågavarande paragraf i patentförordningen.
Hvad sålunda i det föreliggande ämnet förekommit, synes utskottet
gifva vid handen, att frågan om inskränkning af det s. k. utöfnings-
tvånget måste behandlas med största varsamhet, för att ej menliga
följder för den inhemska industrien deraf må uppkomma. Med undan¬
tag för Nordamerikas förenta stater och några andra transatlantiska
länder har man ock i utlandet allestädes sökt genom särskilda be¬
stämmelser vinna någon garanti för de patenterade uppfinningarnas
tillgodogörande i den inhemska industrien. I England har man sökt
en sådan garanti i det derstädes införda licenstvånget, det vill säga, så¬
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 41.
som ofvan angifvits, skyldigheten för den patenthafvare, som ej sjelf
i riket utöfvar sin uppfinning, att på skäliga vilkor upplåta dess ut¬
öfvande åt annan, som derpå gör anspråk. I öfriga europeiska stater
tillämpas för samma ändamål fortfarande utöfningstvång i väsentligen
samma form och omfattning som hos oss; och har man i allmänhet
till och med anknutit detta tvång vid kortare tidsperioder än här i
landet, der, i följd af det patentmyndigheten lemnade medgifvandet
att i förekommande fall utsträcka den tid, inom hvilken en patenterad
uppfinning skall vara i väsentlig omfattning bragt till utöfning, en
patenthafvare i allmänhet icke torde vara nödsakad att åvägabringa
en dylik utöfning förr än inom fyra år efter det patentet beviljats.
Så är t. ex. nämnda tid bestämd till två år i Frankrike (lagen den 5
juli 1844) och Finland (lagen den 30 mars 1876) samt till tre år i
Tyskland (lagen den 7 april 1891), Norge (lagen den 6 juni 1885)
Danmark (lagen den 13 april 1894) och Schweiz (lagen den 29 juni
1888). De svenska uppfinnarne intaga sålunda i nu berörda hänseende
ingalunda någon ogynsam ställning i jemförelse med uppfinnarne i de
flesta andra länder. 1 öfrigt synes det utskottet uppenbart att, om,
såsom motionärerna förmena, utöfningstvångets syftemål, eller de paten-
terade uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien, icke
uppnås genom det nu stadgade utöfningstvånget, hvarom dock någon
tillförlitlig utredning ej för närvarande torde kunna vinnas, detta för¬
hållande icke bör föranleda ett bifall till motionärernas framställning,
utan torde väl för sådant fall böra tagas i öfvervägande, huruvida an¬
tingen utöfningstvånget bör, såsom gagnlöst, alldeles upphäfvas, eller
ock hithörande bestämmelser må kunna så ändras, att det åsyftade
målet må med minsta möjliga olägenhet för patenthafvarne kunna i
vidsträcktare omfattning vinnas. I sistnämnda hänseende torde möj¬
ligen det af patentbyrån framstälda förslaget om införandet af licens¬
tvång förtjena att beaktas. Härom föreligger dock för närvarande ej
någon framställning hos utskottet.
Då härtill kommer, att Kongl. Maj:t så nyligen som 1893 för¬
klarat sig icke kunna godkänna en framställning uti enahanda syfte
som den i förevarande motioner föreslagna, finner utskottet sig icke
böra tillstyrka Riksdagen att i anledning af desamma vidtaga någon
åtgärd.
På grund häraf föranlåtes utskottet hemställa,
l:o) att herr Stridsbergs i ämnet väckta motion
icke må af Riksdagen bifallas; samt
Bih. till Rihsd. Vrot. 1895. 7 Sami. 24 Höft.
2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 41.
2:o) att herr Lilliehööks motion icke heller må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 24 april 1895.
På lagutskottets vägnar:
E. von K RUSENST JERNA.
If'> ■ -•>:!:.■ »i,", ' ■- 'gij i IT jJ UCO '■fywili&vr ' C f .Ti -1 f»' itc; T
Ii :! ■ •. ; '' :>, ■■ ■ .j . -m',, ",
Reservation
af herrar C. H. Lundström och Öländer, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka herr Stridsbergs i ämnet väckta motion.
-■JO'- t_ p ’• •
Herrar C. F. Pettersson, J. Anderson, Bruzelius, Erickson och
Näslund hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.
-'ifto-jr] li> JuhunToba . i ■ ,■ • • ■, ; , ii:
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKE R [-AKTIEBOLAG, 1895.