Lagutskottets Utlåtande N:o 36.
1
N:o 36.
■iiiHt-e i- gnäll,.: ■ ■’ ;.+,:A . i.;.-1-
Ank. till Riksd. kansli den 19 April 1896, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser
rörande verkställighet af frihetsstraff.
Uti sin till innevarande Riksdag afgifna, af kamrarne till lag¬
utskottet hänvisade embetsberättelse hemställer justitieombudsmannen:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ut¬
arbetande och framläggande af förslag till fullständigande och förtyd¬
ligande af nu gällande stadganden angående den tid, då ådömdt frihets¬
straff bör taga sin början, äfvensom till sådant tillägg till lagen den
29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum, att derigenom varder bestämdt, huru förfaras skall vid beräk¬
ning af i samma lag stadgadt afdrag å ådömd strafftid.
Till stöd för denna framställning anföres af justitieombudsmannen
hufvudsakligen följande.
Enligt hvad justitieombudsmannen vid utöfningen af sitt embete
varit i tillfälle att iakttaga, tillämpades gällande stadganden angående
verkställighet af straff och beräkning af strafftid icke med önskvärd
enhet af myndigheterna; och vore orsaken härtill att söka företrädesvis
uti ifrågavarande stadgande^ ofullständighet och otydlighet.
Hvad anginge tidpunkten för frihetsstraffs början, vore bestäm¬
melser derom gifna i kongl. cirkuläret till hofrätterna och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande den 7 mars 1855 samt förordningen den 30 mai
1873. ' ö J
Bill. till Riksd. Prat. 1895. 7 Sami. 21 Höft. (Näs 36, 37).
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o \36.
Berörda kong!, cirkulär, som endast afsåge verkställighet af straff,
ådömdt genom laga kraft egande utslag, innehölle hufvudsakligen, att
verkställighet af fängelsestraff, som blifvit häktad person ådömdt, skulle,
i händelse annan bestraffning jemväl vore honom ålagd, anses taga sin
början den dag sistnämnda bestraffning blifvit utstånden, men i annat
fall den dag beslutet kommit vederbörande exekutor för verkställighet
till banda, men att, i afseende å person, som å fri fot vistas, tiden för
verkställighet af fängelsestraff räknas från den dag han för undergående
af fängelsestraffet blifvit i häkte inmanad.
Beträffande stadgandet angående verkställighet af fängelsestraff
för häktad person, som jemväl blifvit ådömd annan bestraffning, hade
detta stadgande numera, med anledning af gällande bestämmelser an¬
gående förening och förändring af straff, förlorat sin betydelse.
Hvad åter anginge det fall, att straffet, i händelse häktad person
icke vore ålagd annan bestraffning, skulle taga sin början den dag be¬
slutet kommit vederbörande exekutor till hända, kunde berörda stad¬
gande tillämpas endast beträffande straff, som genom Kongl. Maj:ts
utslag ådömts. För såväl underrätts som hofrätts utslag måste nemligen
vid det förhållande, att exekutor enligt gällande bestämmelser angående
expedierande af dessa utslag innehade desamma, innan de vunnit laga
kraft, såsom straffets begynnelsedag räknas den dag, då utslagen blifvit
lagståndna.
Derjemte borde uppmärksammas, att det, ehuru strafftiden rätte¬
ligen skulle börja i ena fallet den dag, då utslaget kommit exekutor
till banda, i andra fallet den dag, då utslaget vunnit laga kraft, stun¬
dom förfores så, att straffet ej ansågs börja förr än påföljande dag.
Stadgandet i cirkulärets senare del, att strafftiden för person, som,
då verkställigheten förekomme, vistades på fri fot, skulle beräknas från
den dag den dömde blifvit i häkte inmanad, hade jemväl föranledt
olika tillämpning. Strafftiden ansågs nemligen börja löpa än den dag,
då fången inkommit till straffanstalten, än dagen efter, än så, att om
t. ex. en fånge inkomme före kl. 3 e. m., finge han börja sitt straff
samma dag, hvaremot, om han inkomme senare på dagen, 'straffet an¬
sågs börja först påföljande morgon kl. 8.
Beträffande förordningen den 30 maj 1873, som innehölle be¬
stämmelser om verkställighet af straff, ådömdt genom icke laga kraft
egande utslag, hade särskildt de två första paragraferna föranledt olika
tillämpning.
Så hade, med afseende å § 1, stadgandet derom, att straffet för
häktad person, som inom besvärstiden uraktlåtit anföra besvär eller
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 36.
ock förklarat sig med utslaget nöjd, genast borde gå i verkställighet,
vanligen förfarits så, att straffet började samma dag nöjdförklaringen
afgifvits, men stundom så, att bestraffningen började verkställas först
följande dag. Med afseende å det förhållande, att en giltig nöjd¬
förklaring kunde afgifvas förr, än utslaget hunnit ankomma, hade dess¬
utom-'den praxis på några ställen utbildat sig, att utan afvaktan på
utslagets ankomst börja verkställa straffet allenast på grund af hvad
fångens förpassning innehölle angående det ådömda straffet eller ock
med stöd af ett derom af rättens ordförande afgifvet intyg.
Stadgandet i § 2 om betänketid af minst 2 dagar för afgifvande
af nöjdförklaring, hvilket stadgande rätteligen borde förstås så, att den
dömde först på tredje dagen efter afkunnande af underrätts eller del-
gifning af öfverrätts utslag skulle kunna afgifva en giltig nöjdförklaring,
hade ofta tolkats så, att nöjdförklaring fått afgifvas redan å andra da¬
gen. Härtill komme, att fången icke alltid, på sätt stadgadt vore, fått
inom fängelset åtnjuta 2 dagars betänketid.
Jemväl föreskrifterna om beräkning af strafftid, hvarå afdrag skulle
ega rum — numera innefattade i lagen den 29 juli 1892 — vore före¬
mål för olika uppfattning hos de verkställande myndigheterna. De flesta
af dem torde förfara så, att de till straffets begynnelsedag hide hela
den ådömda strafftiden samt, utgående från den sålunda funna slut¬
dagen, frånräknade det stadgade afdraget och på sådant sätt funne den
verkliga slutdagen. Andra åter undersökte först, huru lång strafftid
återstode efter afdragets frånräknande från den ådömda strafftiden, och
verkstälde sedermera denna återstod, utgående från straffets begynnelse-
dag. Det vore lätt att finna, att i följd af månadernas olika längd det
kunde leda till några dagars skilnad, om straffet uträknades på ena
eller andra sättet. Vid först om förmälda sättet för straffets beräknande
hade dessutom användts tvenne olika förfaringssätt, som ytterligare
kunde medföra en tidsskilnad af några dagar. Medan nemligen de
flesta myndigheter från slutdagen för det ådömda straffet först från¬
räknade det antal månader, som skulle afdragas, och derefter de dagar,
som tilläfventyrs jemväl skulle afgå, frånräknade andra dagarne först
och derefter månaderna. En annan olikhet i tillämpningen af 1892 års
lag bestode deri, att då eu half månad skulle afdragas, räknades detta
afdrag på eu del ställen till 14 dagar men på andra åter till 15 dagar.
Slutligen ville justitieombudsmannen påpeka vigten deraf, att från
fångbehandlingen aflägsnades allt, som kunde få sken af godtycklighet.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 36.
Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört, synes utskottet ådaga¬
lägga behöfligheten af den åtgärd, som af honom föreslås; hvarför ut¬
skottet, under åberopande af de skäl som af justitieombudsmannen blif¬
va anförda, får hemställa,
• Öl ■■■. _:.. i f >. I '.»ii »'Utin,. >, ' • ■ • . " fiKj/f.VS ■ ' ' • * tf» • - !! 11.:/i I-,
att Riksdagen måtte i skrifvelsp anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till fullständigande och förtydligande af nu
gällande stadganden angående den tid, då ådömdt
frihetsstraff bör taga sin början, äfvensom till sådant
tillägg till lagen den 29 juli 1892 angående straff¬
arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, att
derigenom varder bestämdt, huru förfaras skall vid
beräkning af i samma lag stadgadt afdrag å ådömd
strafftid.
Stockholm den 19 april 1895.
På lagutskottets vägnar:
..i! t 0\. !’■ b iur’ .... il..;
L. Annerstedt.
'■ " , ‘ • •. .• ‘W ' >ij; : . t ; i.': <. - -
r i
i ! t