Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 22 febr. 1895, kl. 3 e. in
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.
I eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 99, anlör herr 14. Persson i Tallberg:
Huru strängt man än kunde hålla på näringsfrihetens grundsatser
och principer, så torde man icke gå dessa för nära, om man redan,
innan eu person trädde in på liandelsbanan, genom stadgande i lag af
honom fordrade, att han da skulle styrka sig ega just de egenskaper
och den kompetens, som lagen redan'nu kräfde, att han skulle hafva,
sa snart han kommit in på hanan, eller ännu strängare fordrade, när
lian ofrivilligt nödgades sluta sin verksamhet som handlande eller
industriidkare.
För den oerfarne innebure det något förrädiskt, att han utan hinder
af lagens bud släpptes in på en bana, der han till följd af sin inkom¬
petens kunde komma i kollision med lagen och blifva straffad. Det
vore utan tvifvel både humanare och klokare, om lagens bud och kraf
härutinnan i tid framträdde för den sökande.
Man hade allt för många och sorgliga exempel på huru nersoner
utan kännedom om lagens kraf i berörda fall och utan nödiga förut¬
sättningar, kastat sig in i affärer och ej allenast sjelfva blifvit ruinerade
utan ock dragit andra med sig, för att lagstiftaren likgiltigt kunde åse
sådant, utan att göra åtminstone något i syfte att motarbeta detta onda.
Bih. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 8 Höft. (Afris 13-15.) l
9
Lagutskottet* Utlåtande N:o 13.
I lag borde derför stadgas vissa kompetensvilkor för den, som
sökte rätt att utöfva handel eller näring till det omfång, som vox-e af
beskaffenhet, att böcker deröfver enligt nu gällande lag skulle föras.
Den så kallade gårdfarihandel hade numera tagit en sådan ut¬
sträckning, att den ingåfve verkliga bekymmer och vore ett ondt icke
allenast för platshandlandena utan äfven för allmänheten på landsbygden.
Dessa gårdfarihandlande hade gjort till sin uppgift att fara om¬
kring i bygderna och påtruga allmänheten hvarjehanda kram åt mer
eller mindre dålig beskaffenhet till oskäligt höga och i all synnerhet
obestämda pris.
De fasta handlandena på landsbygden finge för sina inkomster skatta
till den kommun, der de drefve sin rörelse, och kommunen finge så¬
ledes eu del af deras vinst, men så vore ej förhållandet med gårdfari-
handlandena.
Lämpligast torde vara att likställa gårdfarihandel med s. k.
realisation, så att 10 § 1 mom. i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet i alla afseenden tillämpades på gårdfarihandlan-
dena, om ock afgiften till de kommuner, som de ville besöka, sattes
till något lägre belopp i vissa fall, än hvad som vore föreskrifvet. i
nämnda §. Derigenom erhölle den kommun, i hvilken de drefve sitt
geschäft, åtminstone någon andel af den vinst, de der skördade*, eller,
med andra ord, kommunen blefve på det sätt i tillfälle att beskatta en
inom densamma drifven rörelse.
På grund häraf föreslår motionären: att Riksdagen ville i skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t, om möjligt redan till nästa Riksdag, täcktes
framkomma med förslag till sådan ändring af kongl. förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt
till idkande af handel eller annan rörelse, som är af den omfattning,
att böcker deröfver enligt lag skola föras, samt så kallad gårdfarihan¬
del, såsom kompetensvilkor stadgas, att den sökande skall styrka sig
ega erforderliga insigter för verkställande af den i lag föreskrifna bok¬
föring, samt att gårdfarihandlande skola underkastas samma skyldigheter,
som i 10 § 1 mom. i berörda förordning äro föreskrifna för erhållande
af rätt till så kallad realisation, så att den sökande ålägges att upp¬
gifva, hvilka kommuner han ämnar besöka, och eu viss afgift till
desamma bestämmes.
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
Ifrågavarande framställning sönderfaller i två delar. 1 den ena
föreslår motionären, att såsom vilkor för vinnande af rätt till idkande
al handel eller annan dermed jemförlig rörelse skall föreskrifvas kun¬
skap i bokföring.
Den andra afser att beskatta gårdfarihandel i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad om s. k. realisation linnes stadgadt i
gällande förordning om näringsfrihet.
Emot hvad motionären till stöd för sitt förstnämnda förslag an¬
fört, vill utskottet erinra derom, att en hvar, som har för afsigt att
idka en rörelse, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handels-
böcker, är pligtig hafva kännedom om det stränga äfventyr, som i
strafflagen, derest konkurs mellankommer, stadgas för underlåtenhet
att ordentligen fullgöra sådan bokföring, och att sålunda den person,
hvilken utan att eg a tillräckliga insigter härutinnan börjar drifva affärs¬
rörelse, rättvisligen bör bära följderna af sitt handlingssätt. I många
fall, då handlande ådömts ansvar för oordentlig bokföring, torde för
öfrigt. orsaken härtill hafva varit att söka icke i bristande kunskap
utan i vårdslöshet i andra hänseenden. Att dessa fall icke kunna före-
kommas genom lagstiftningsåtgärder i den rigtning, motionären ifråga¬
satt, synes vara uppenbart.
Om än utskottet är ense med motionären derutinnan, att det i
allmänhet måste anses önskvärd!, att handlande ega nödiga kunskaper
i bokföring, föreställer sig dock utskottet, att det skulle blifva förenadt
med stora svårigheter att i lag meddela fullt effektiva bestämmelser i
detta afseende.
Då härtill kommer, att en föreskrift i det af motionären afsedda
syfte skulle hindra åtskilliga personer, livilka väl icke sjelfva ega för¬
måga att verkställa bokföring men önska att genom andra besörja
densamma, från utöfvandet af en rörelse, för hvilken de i öfrigt kunna
vara väl qvalificerade, anser utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till
hvad motionären i förra delen af motionen föreslagit.
Framställningens senare del åsyftar, såsom nämndt, att de i 10
§ 1 mom. i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad närings¬
frihet meddelade bestämmelser om s. k. realisation skola i hufvud-
sakliga delar tillämpas på gårdfarihandel!!. Enligt nämnda lagrum
skall den, som söker tillstånd att idka realisation, i Stockholm hos
öfverståthållareembetet och i öfriga orter hos Konungens befallnings¬
hafvande uppgifva de kommuner, inom hvilka och den tid hvarunder han
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 13.
ämnar bedrifva försäljningen, äfvensom till nämnda myndigheter ingifva
förteckning å varulagret. Öfverståthållareembetet eller Konungens be¬
fallningshafvande eger att med afseende å varuförteckningens omfatt¬
ning och det tillärnade antalet försäljningsdagar bestämma en särskild
afgift, ej under 25 kronor eller öfver 500 kronor till hvarje kommun,
inom hvilken försäljningen skall ske.
Ehuru gårdfarihandel! i viss mån står nära s. k. realisation,
hvilken har till syftemål att på kortare tid än som åtgår för en af
ortens verkliga behof betingad jemnt fortgående försäljning utom den
handlandes egentliga affärsområde afyttra ett varulager, så skilja sig
dock dessa båda slag af handelsverksamhet från hvarandra i åtskilliga
afseenden och särskild! derutinnan, att gårdfarihandel på hvarje sär¬
skild! ställe bedrifves i ringare omfattning och är så att säga mera
ambulatorisk än s. k. realisation.
Med hänsyn härtill torde det blifva förenadt med ganska afse-
värda svårigheter för vederbörande embetsmyndigheter att i hvarje
särskild! fall erhålla någon tillförlitlig grund för bedömandet af den
afgift, som gårdfarihandlanden för sin rörelse skulle erlägga.
Vid sådant förhållande och då dels den föreslagna beskattningen,
äfven om den, på sätt motionären ifrågasatt, sättes något lägre än vid
realisation, i allt fall säkerligen skulle ofta komma att tungt drabba
de små gårdfarihandlande, hvilka äro hänvisade till detta yrke för att
bereda sig ett nödtorftigt uppehälle, dels tillämpningen af den åt läns¬
styrelserna sålunda inrymda beskattningsrätt antagligen skulle utfalla
mycket olika i olika län, anser utskottet sig icke heller kunna förorda
motionärens förslag i denna del.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att herr D. Perssons motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 februari 1895.
På lagutskottets vägnar:
E. von KRUSENSTJERNA.
Lagutskottets Utlåtande N:o 1d.
5
Reservation:
Af borr låss Olof Larsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionärens förslag, i hvad detsamma afsåge införande af
bestämmelse, att gårdfarihandlande skola underkastas samma skyldig¬
heter som dem, hvilka i 10 § 1 mom. af förordningen angående närings¬
frihet äro stadgade för erhållande af rätt till s. k. realisation.
Herrar J. Anderson och Näslund hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.