RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1895. Första Kammaren. N:o 8.
Lördagen den 23 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
.Justerades protokollen för den 15 och 16 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde liufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
n:o 27, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens andra hufvudtitel;
n:o 28, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut rörande anslag till utförande af nya
byggnader och anläggningar vid statens järnvägstrafik m. m.;
n:o 29, i anledning af väckt motion om beviljande af låne¬
understöd för anläggning af jernväg från Orsa till Bollnäs;
n:o 30, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
65 § i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarne i riket; och
n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m.;
samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anled¬
ning af väckt motion angående inskränkning af jagttiden beträffande
tjäder- och orrhönor.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 1, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom,
Första Kammarens Prot. 1395. N:o 8.
1
N:e 8.
2
Lördagen den 23 Februari.
dels ock till Riksdagens förordnanden:
n:o 2, för revisionssekreteraren m. m. Axel Ferdinand Thollander
att vara Riksdagens justitieombudsman; samt
n:o 3, för revisionssekreteraren m. m. Hugo Erik Mauritz
Bohman att vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats¬
utskottets den 19 och 20 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkterna 1 och 2.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Angående Punkten 3. '■
resestipendier
för veten- Herr Björnstjerna: Såsom af Kongl. Maj:ts proposition.
närer. synes, afgaf redan den komité, som år 1874 var tillsatt för veterinär¬
väsendets ordnande, en framställning om att resestipendier för
veterinärer skulle beviljas. När sedermera denna komités arbete
år 1875 föredrogs inför Kongl. Maj:t, ansågs det, att de ifrågasatta
resestipendierna, såsom egande ett mindre direkt samband med
den nya organisationen af veterinärväsendet, kunde få anstå. Seder¬
mera har ifrån veterinärläkareföreningen till Kongl. Maj:t in¬
kommit en anhållan, att frågan nu måtte återupptagas och 2,000
kronor beviljas till resestipendier åt veterinärer. Detta har också
af Kongl. Maj:t blifvit föreslaget och af veterinärinstitutets lärare-
kollegium på det varmaste förordadt i följande uttalande: »den
begränsade verksamhet till hvilken veterinärerne inom landet i
regeln vore hänvisade och bristen på tillfälle till praktiska studier
öfver vigtigare infektionssjukdomar bos husdjuren gjorde detta till
ett oundgängligt vilkor, såvida de skulle kunna hålla sig i jem-
bredd med sin i rask utveckling stadda vetenskap och stå rustade,
när vid utbrottet af infektionssjukdomar deras grundlighet och
kunskaper sattes på prof». Medicinalstyrelsen har äfven varmt
förordat bifall till den kongl. propositionen.
Utskottet har visserligen förklarat, att det icke vill under¬
känna vigten af sådana resestipendier, men då emellertid understöd
till sådana studieresor vid de tillfällen, då de synes kunna medföra
verkligt gagn, torde kunna, såsom redan förut i särskilda fall egt
rum, bestridas antingen från det till förekommande och hämmande
af smittosamma sjukdomar bland husdjuren uppförda anslag, eller
från andra för Kongl. Maj:t tillgängliga medel, så afstyrker ut¬
skottet Kongl. Maj:ts förslag. Jag beklagar, att jag icke, såsom
också vid betänkandet blifvit antecknadt, varit i tillfälle att när¬
vara i utskottet, då denna fråga förekom, och jag står således icke
Lördagen den 23 Februari.
3
N:o 8.
heller antecknad såsom reservant, men jag her att få fästa kam¬
marens uppmärksamhet på den stora vigten af att, just när miss¬
tänkta fall af farliga och smittosamma sjukdomar förekomma inom
landet, det då finnes veterinärer, som sett och känna till dessa
sjukdomar. Dessa sjukdomar äro, Gud ske lof, så sällsynta i vårt
land, att de flesta af våra veterinärer icke sett en sådan sjukdom.
Men om nu ett misstänkt fall uppstår, så finnes det kanske i hela
länet icke någon veterinär, som sett en dylik sjukdom. Den veterinär,
som tillkallas, misstager sig kanske och anser sjukdomen icke vara
smittosam, ehuru den sedermera befinnes vara det, då sjukdomen
väl hunnit sprida sig, eller också går han till den andra ytterlig¬
heten och förklarar sjukdomen vara smittosam, ehuru den icke är
det, och då utfärdas genast kungörelse derom och alla länders
hamnar stängas för vår export.
Jag anser saken vara af så stor vigt, och när det är så svårt
att bedömma, huruvida en sjukdom är en infektionssjukdom eller
icke, skulle jag gerna önska, att tillfälle bereddes alla vårt lands
talrika veterinärer att resa utomlands någon tid, särskildt till så¬
dana länder, der studiet af infektionssjukdomar kan bedrifvas, så
att de sedermera kunde bedöma, huruvida ett sådant fall utbryter
i vårt land eller icke. Att afstå detta anslag vore verkligen att
sila mygg, men svälja kameler. Kongl. Maj:t begär endast 2,000
kronor för ett så vigtigt ändamål.
Jag hoppas, att kammaren måtte bifalla Kongl. Majrts pro¬
position, hvarpå jag her att få framställa yrkande.
Herr Kerfstedt: Hvad den föregående ärade talaren ansåg
skulle vinnas genom bifall till den ifrågavarande kongl. proposi¬
tionen kan jag icke inse. Veterinärerna hafva redan nu ett sti¬
pendium, som utdelas hvart tredje år, stiftadt af veterinären Jakobi,
och skulle de nu få ett eller derå nya stipendier af staten årligen
sig tilldelade, är det icke sagdt, att epidemiska och andra infektions¬
sjukdomar årligen uppträda i utlandet, hvarigenom stipendiaten
skulle blifva i tillfälle att studera just dessa sjukdomar, när resan
måste företagas. Deremot finnes till Kongl. Maj:ts förfogande ett
förslagsanslag på 30,000 kronor att användas till förekommande af
smittosamma sjukdomars utbredande bland husdjuren, och till detta
anslag hänvisar statsutskottet. So vi efter på 1893 års stats utgifter,
har af detta anslag icke åtgått mer än ungefär hälften. Det
återstår ett belopp af cirka 14,000 kronor obegagnadt. Jag före¬
ställer mig, att veterinärerna skulle, i fall de kornme i åtnjutande
af blott en del af detta förslagsanslag, kunna uträtta betydligt
mera, sig sjelfva och sitt yrke till förkofran och för landet i sin
helhet till gagn än genom stipendier, som endast komme ett fåtal
till godo. Min mening är, att icke en utan många veterinärer på
en gång skulle kunna med understöd af detta anslag resa ut till
platser, der smittosamma sjukdomar yppat sig.
Eu brist uti utredningen af frågan om detta anslag finnes
derutinnan, att det står icke föreskrifvet, att de blifvande stipen¬
diaterna skola vara skyldige aflemna redogörelser för sina resor.
Angående
resestipendier
för veteri¬
närer.
(Forte.)
N:o 8.
4
Lördagen den 23 Februari.
Angående Icke keller är det angifvet hvilken myndighet som skall gifva
resestipendier förord till dessa stipendier.
för veten- En annan gajJ) som icke bör förbigås oanmärkt, är, att veterinär-
(Farts”) läkareföreningen gör anspråk på att utaf statsmedel få större anslag
för utrikes studieresor, än hvad de legitimerade läkarne åtnjuta.
Det finnes på riksstaten uppförda tvenne resestipendier för legi¬
timerade läkare, det ena på 1,500 och det andra på 2,000 kronor.
För det mindre stipendiet är föreskrifvet, att stipendiaten skall
vistas i utlandet i 6 månader, och för det större i 8 månader.
Yeterinärläkaroföreningen har deremot begärt, att det för vete¬
rinärer skulle föreskrifvas med 1,000 kronors anslag till stipendium
endast tre månaders vistelse i utlandet. Vid bifall bärtill skulle
veterinärer således utrustas med fördelaktigare stipendier, än hvad
legitimerade läkare åtnjuta.
Af hvad jag nu yttrat framgår, att jag anser Kongl. Maj:ts
proposition icke vara fullt utredd, och att det ändamål, som pro¬
positionen skulle befordra, lättare och bättre kan vinnas med redan
tillgängliga medel i fall dessa flitigare anlitas. På denna grund
yrkar jag bifall till statsutkottets afstyrkande hemställan.
Herr Björnstjerna: Jag skall be att med några ord få be¬
svara den föregående ärade talaren.
Han klandrade, att här icke blifvit föreslagna några föreskrifter
rörande utgifvandet af reseberättelser, eller på hvad sätt förord
skulle gifvas till dessa veterinärer, som skulle erhålla stipendier
o. s. v. Men allt detta beror ju på Kongl. Maj:t att bestämma och
uppgöra regler för anslagets utdelande. Jag kan således icke finna,
att en sådan ofullständighet, som den föregående talaren omnämde,
kan på något vis hindra beviljandet af ett så vigtigt anslag som
det af Kongl. Maj:t nu begärda. Kongl. Maj:t begär ju endast pen-
ningarne och lär nog draga försorg om sådana föreskrifter beträffande
stipendiernas storlek o. s. v., att de icke komma i strid med hvad
som är förhållandet med de stipendier som utdelas till läkare.
Jag får således fortfarande yrka bifall till Kongl. Maj:ts pro¬
position.
Herr Almén: Att de svenska veterinärläkarne äro bättre för¬
utbildade, innan de komma in på veterinärbanan, än uti något
annat land, tror jag vara erkändt. Jag tror också, att deras teo¬
retiska utbildning sedermera är bättre hos oss än i något annat
land. Men deraf vill jag icke draga den slutsatsen, att icke vete¬
rinärer lika väl som läkare och andra yrkesmän behöfva komma
utrikes för att komplettera sina insigter. Jag finner tvärtom detta,
af skäl, som angifvits i propositionen, väl styrkt och utrönt, och
jag finner också, att Kong! Maj:t haft goda skäl för sitt förslag.
Man har här nämnt, att detta förslag saknade utredning i vissa
detaljfrågor, en utredning som icke heller förefinnes i medicinal¬
styrelsens skrifvelse. I det fallet vill jag meddela, att då frågan
var före i medicinalstyrelsen, fans det verkligen ett utarbetadt
förslag angående dessa detaljer, men då medicinalstyrelsen hoppa-
Lördagen den 23 Februari.
5
!f:o 8.
des att blifva befriad från de veterinära frågorna och vidare icke
ville inlåta sig på dessa detaljer, för att icke på något sätt mot¬
verka det väckta förslaget, afstod medicinalstyrelsen derifrån och
yttrade sig som Kongl. Maj:t anbefalt och tillstyrkte frågan.
Då jag nu begärt ordet, kan man fråga mig, om jag tänker till¬
styrka bifall till Kongl. Majits proposition eller yrka afslag å den¬
samma. Något yrkande bar jag icke att göra. Min ståndpunkt är
den, att behofvet af dylika resor är alldeles obestridligt, men ut¬
skottet har anvisat den utvägen, att Kongl. Maj:t kan använda
befintliga medel för att bereda veterinärer tillfälle att studera
smittosamma sjukdomar utomlands, just på sådana platser, der de
uppträda. Dertill skulle då kunna användas betydliga summor,
och man skulle utskicka icke en, utan många stipendiater för detta
ändamål. Och just deri ser jag en lycklig lösning af denna fråga.
Jag vill slutligen såsom riksdagsman uttala min åsigt, att då
framställningen i första hand kominer från veterinärläkareförenin-
gen och detta tillsammans med det obestämda i förslaget och med
den erfarenhet, jag eger om den hänsynslösa agitation, som från
detta håll nyligen bedrifvits i vårt land, till stor skada för vårt
veterinärväsendes anseende, och den deraf till en icke ringa del
beroende kreatursexporten, detta allt gifver mig anledning tro, att
tidpunkten nu icke är den bäst valda för ett bifall till hvad Kongl.
Maj:t föreslagit. Det är dessutom mycket osäkert, hurudant resul¬
tat dessa resor komma att medföra; om de komma att öka vårt
veterinärväsendes anseende i utlandet eller kanhända motverka
exporten af våra kreatur, det för våra landtbrukare vigtigaste än¬
damålet.
Man kan fråga mig, huru jag kan på detta ställe säga någon¬
ting sådant. Till svar härpå åberopas den sorgliga erfarenhet, som
under de 2 sista åren vunnits beträffande den för landet skadliga
agitation, som utan rimligt skäl bedrifvits.
Då jag slutligen hoppas, att Kongl. Maj:t har medel och kan
använda dessa till befordrande af våra veterinärers resor i utlandet,
då förhållandena synas gynsamma derför, tror jag icke någon stor
skada sker, om Kongl. Maj:ts proposition icke bifalles.
Herr Tamm, Hugo: Jag ber i detta fall få påpeka, att det,
som utskottet här har sagt, är en tydlig hänvisning, att Kongl.
Maj:t skall, för bekostande af resor för veterinärer, så snart det är
fråga om undersökningar, få taga medel dertill af ett förslagsan¬
slag och således icke vara beroende af någon begränsning. Kongl.
Maj:t har, genom statsutskottets förslag, i sjelfva verket fått mycket
mera medel till sin disposition, då ju ingen begränsning är satt
för ett förslagsanslag, än som vore förhållandet, om den kongl.
propositionen bifalles. Det ligger således långt ifrån något binder
att göra såsom herr Björnstjerna framstälde, att vid behof, och
när helst undersökningar äro påkallade, välja ut de lämpligaste
veterinärerna och skicka ut dessa i och för dessa undersökningar.
Utskottet har endast stält sig på en mera praktisk grund. I stället
för att Kongl. Maj:t i sin proposition säger: Jag önskar för veteri-
Angående
resestipendier
för veteri¬
närer.
(Forte.)
K:o 8.
c
Lördagen den 23 Februari.
Angående
resestipendier
för veteri¬
närer.
(Forts.)
Angående
aflöning åt
en assistent
vid landt-
truksakade-
miens växt-
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
närers utbildning få hvarje år disponera 2,000 kronor under hvilka
förhållanden som helst, så hemställer utskottet, att, när helst före¬
ligga behof, Kongl. Maj:t har rätt att för resor använda, om det så
vore 4-, 5- å 6,000 kronor. Under sådana förhållanden synes det
mig, som utskottet snarare gifvit Kongl. Maj:t en större rättighet,
men en rättighet lämpad efter behofvet, och icke en inskränkt
rättighet, sådan som den i Kongl. Majits proposition föreligger, att
nemligen under alla förhållanden bidraga till veterinärernas ut¬
veckling genom dessa resor utomlands, ett behof så mycket mindre
påträngande som medicinalstyrelsens ordförande nyss förklarat, att
veterinärutbildningen hos oss står ovanligt högt. Det är derför jag
anhåller, att kammaren ville bifalla statsutskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskot¬
tet i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Majts i
ämnet gjorda framställning; och förklarades den förra propositio¬
nen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 4.
Herr Posser: Kongl. Maj:t har begärt 1,500 kronor till en
assistent vid landtbruksakademiens växtfysiologiska försöksanstalt.
Denna begäran har blifvit af statsutskottet afstyrka De skäl, som
utskottet anfört för sitt afstyrkande, äro trenne. Det första skälet
är det, att landtbruksstyrelsen icke blifvit hörd i denna fråga.
Det heter nemligen: »utskottet, som till en början velat erinra,
att, för så vidt af statsrådsprotokollet framgår, landtbruksstyrelsens
yttrande icke blifvit i detta ärende inhemtadt. ..» Hvarför landt¬
bruksstyrelsens yttrande icke blifvit inhemtadt känner jag icke,
men jag antager, att då ett förslag som detta kommer ifrån landt-
bruksakademien med fullständig utredning och motivering och då
den växtfysiologiska anstalten icke hör under landtbruksstyrelsen
utan under landtbruksakademien, har chefen för civildepartementet
funnit det hvarken nödvändigt eller behöfiigt att infordra landt¬
bruksstyrelsens yttrande i saken.
Det andra skälet, som utskottet anför för sitt afslag, är, att
landtbruksakademien borde af egna medel kunna bestrida utgiften
till en assistent. Det heter nemligen: »att landtbruksakademien
genom en lämplig disposition af de till dess förfogande befintliga
medel bör ega tillgång till bestridande af de kostnader, som för
en utveckling af akademiens växtfysiologiska försöksanstalt kunna
påkallas». Jag har skaffat mig upplysningar om huru det för¬
håller sig i detta afseende.
Det är en känd sak, hurusom landtbruksakademien under en
lång följd af år gjort ansenliga förluster på experimentalfältet, af
hvilka redan ett rätt betydande belopp med Kongl. Maj:ts tillstånd
blifvit afskrifvet på akademiens stiftelsefond, och att en annan
del af dessa förluster såsom fordran hos experimentalfältet halan-
Lördagen den 23 Februari. 7
seras, ehuru denna fordran torde med rätt kunna anses såsom
mycket osäker. Detta har haft till följd, att fonden i sj elfva verket
minskats med kanske bortåt 30,000 kronor. I följd häraf äro de
räntemedel, som inflyta af densamma, icke mera än 10,300 kronor.
Dessutom har akademien en hyresinkomst på stora byggnaden af
4,060 kronor och för fiskerimuseum 1,500 kronor. Nya elementar¬
skolan betalar en hyra af 500 kronor, och tillfälliga hyror för basa¬
rer och sådant, som hålles i stora salen, uppgå till 240 kronor,
hvartill komma 1,000 kronor i statsmedel, livilket gör samman-
lagdt 17,600 kronor i inkomster. Utgifterna deremot äro för löner
och arfvoden till akademiens tjensteman och betjente 9,150 kronor,
underhåll af huset, tidskriftens utgifvande äfvensom för biblioteket
m. m. 8,450 kronor, eller tillhopa 117,600 kronor. Vidare kar
akademien en enskild fond, den Palmgrenska, på 50,000 kronor,
för hvilken dock är föreskrifvet, att den icke får minskas, och att
de inkomster, som inflyta af densamma, skola användas till pris
och premier äfvensom till stipendier. I öfrigt har akademien några
smärre stipendiefonder, om kvilka bestämmelser finnas, huru de
skola användas.
Af hvad jag nu yttrat torde framgå, att landtbruksakademien
ingalunda eger medel för att aflöna den ifrågasatta assistenten.
Det tredje skälet, som utskottet anför för sitt afstyrkande, är,
att, vid beviljandet af anslaget till denna institution år 1885, Riks¬
dagen uttalade sin obenägenhet för att anvisa ytterligare medel
för en assistent. Den obenägenhet, som Riksdagen bär uttalat,
har följande lydelse: och bifaller Riksdagen berörda framställning
»dock under vilkor, att blifvande föreståndare skall vara skyldig
att sjelf vidkännas de utgifter, som för aflönande af biträde eller
assistent under någon del af året kunna komma att erfordras».
Det skäl, som utskottet velat hemta ifrån nu antydda skrif¬
velse, synes mig vara af civilministern fullständigt vederlagdt i
hans yttrande till statsrådsprotokollet, der det heter:
»Det synes mig så mycket mindre kunna skäligen ifrågasättas,
att aflöningen åt ett dylikt ständigt biträde skulle — på sätt Riks¬
dagen år 1885 i afseende å tillfälligt biträde åt föreståndaren stad¬
gade — af denne bestridas, som med ett dylikt ständigt biträdes
anställande ingalunda afses att bereda anstaltens föreståndare någon
lindring i hans göromål, utan endast att sätta anstalten i stånd att
fullständigare, än eljest vore möjligt, uppfylla sitt ändamål.»
Häruti instämmer jag helt och hållet och säkerligen samtliga
reservanterna. Det torde icke vara med billighetens fordringar
öfverensstämmande att begära eller ens ifrågasätta, att den nu¬
varande föreståndaren, efter 10 års förtjenstfull verksamhet, hvar¬
under han offrat sill tid och sina krafter för sin vetenskaps be¬
främjande, då han nu behöfver ett biträde, som skall göra det möj¬
ligt ' att till det allmännas tjenst utföra det arbete vid anstalten,
som der förekommer, han skall aflöna detta biträde af egna medel.
Härtill kommer, att vid med denna liknande inrättningar assisten¬
ter förekomma, såsom vid de kemiska stationerna, landtbruksaka-
flemions agrikulturkemiska anstalt och vid^den förlidet år i Norr-
N:o 8.
Angående
alUining åt
en assistent
vid landt-
bruksakade-
miens räxt-
fy Biologiska
försöks¬
anstalt.
(Forts.)
N:o 8.
8
Lördagen den 23 Februari.
Angående
aflöning åt
en assistent
vid landt-
bruksakade-
miens växt-
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
(Forte.)
land inrättade kemisk-biologiska anstalten. Då arbetena vid landt¬
bruksakademi^ fysiologiska anstalt så svält ut, att de öfverstiga
eu mans krafter att kunna på ett fullt tillfredsställande sätt skötas,
torde det begärda anslaget böra beviljas, hvarför jag, herr talman,
anhåller om arfslag på utskottets hemställan och bifall till den af-
gifna reservationen.
Herr Nyström, Thomas: Då man läser utskottets hemställan
i så väl denna som nästföljande punkt, hvilka båda beröra veten¬
skapliga anstalter till jordbrukets nöjande, ledes tanken lätt derpå,
huruvida man allmänt inser den stora nytta, dessa anstalter kunna
bereda jordbruket. Det är derför jag vågat begära ordet.
I den punkt, som nu föreligger, upptager statsutskottet såsom
ett motiv för afslag, att Riksdagen 1885 ansåg assistentbefattningen
obehöflig. Men, mine herrar, 10 år hafva förflutit sedan dess!
Hafva icke dessa 10 år medfört förhållanden, som ändrat sa¬
kerna i många afseenden? För 10 år sedan stod priset på jord¬
bruksprodukter så högt, att jordbrukaren kunde mycket väl förbise,
att en del af hans skörd gick förlorad till följd af parasitsvampar,
rost och sådant. Han kunde förbise, att en del af skörden som
spillsäd rann bort, innan den kom i ladorna. Nu deremot äro
prisen så tryckta, att jordbrukaren måste sträfva efter att höja sina
inkomster på ålit möjligt sätt. Vi veta, att vissa växtsjukdomar
bringa stor skada och stora förluster icke endast i vårt land utan
äfven i främmande länder. För att gifva ett begrepp om huru
störa förluster jordbrukaren härigenom åsamkas, vill jag nämna,
att i Danmark minskades kornskörden med omkring 4 procent, i
Tyskland uppgick förlusten till följd af sädesrost 1891 till 500
millioner mark, i Sverige samma är till 8 å 9 millioner kronor.
Man ser således, att endast växtsjukdomarnas inskränkande kan
bereda jordbrukaren en stor höjning i de skördar, han kan hösta.
Uti alla länder har man också insett behofvet af vetenskapliga
undersökningar för att höja skördarnas qvantitet och qvalitet. Om
vi jemföra de båda länder, som ligga vid Kanalen, nemligen Eng¬
land och Frankrike, så finna vi, att genom de storartade veten¬
skapliga kulturarbeten, som under en lång följd af år pågått i Eng¬
land för att uppdrifva hveteodlingen och höja dess skörderesultat
har man lyckats uppnå den ståndpunkten, att man beredt sig utsädeS-
varieteter, som bringat landet i medeltal dubbelt så höga hvete-
skördar som på andra sidan kanalen. I Danmark har man arbetat
allvarsamt och nitiskt på att motarbeta växtsjukdomar^; men man
har icke inskränkt sig härtill, utan genom att underkasta de olika
sädesslagen långvariga och noggranna jemförande odlingar efter af
vetenskapsmän väl planlagda och fullföljda försöksserier har man
lyckats höja skördarna högst _ betydligt. Till följd just af dessa
odlingsförsök har man också i Danmark kunnat lör landet vinna
passande sädessorter, t. ex. hvad hvetet beträffar, en varietet, som
visat sig ega den härdighet, skörderikedom och motståndsförmåga
mot växtsjukdomar, att 9/10 af Danmarks jordbrukare nu begagna
en och samma hvetesort. Och hvad kornet beträffar, hafva för-
Lördagen den 23 Februari.
9
N:o 8.
söken fortgått på samma sätt och med lika tillfredsställande resultat.
Härigenom och genom att med vetenskaplig hjelp understödja alla
branscher af jordbruket har man hunnit den ståndpunkten, att
Danmark numera intager en af de förnämsta platserna bland alla
jordbruksidkande länder. I Tyskland, hvilken omsorg och hvilka
vetenskapliga undersökningar hafva icke der egnats åt sockerbets-
kulturen! Och hvad har resultatet häraf blifvit? Jo, att Tysk¬
land förmår odla sockerbetor, som lemna i medeltal 2 procent
högre sockerhalt än i något annat land. Och det har ledt derhän,
att Tysklands sockerbetsindustri höjts till den ståndpunkten, att
det under kampanjen 1893—1894 lemnade ett sockerutbyte, som
uppgick till en tredjedel af hela den europeiska sockerproduktionen.
I Frankrike har man följt med alla dessa grenar af jordbruks¬
näringen, men det har visat sig, att Frankrike i vissa fall blifvit
öfverflygladt dels af Danmark och Tyskland och dels äfven af Eng¬
land. Man har dock under de senare åren gripit sig an med kraft
att åstadkomma en bättring i förhållandena. Under vintern 1891,
som var mycket svår för vinterhvetet, gick detsamma ut i Frank¬
rike till betydlig del. Man har genom de undersökningar, som då
gjordes, funnit, att af 400 i Frankrike odlade hvetesorter var det
blott 4 å 5, som egde de egenskaper, hvilka erfordras för att kunna
blifva framtidshveten. De öfriga ledo af växtsjukdomar, såsom
rost, eller voro ej nog härdiga eller bördiga och måste derför för¬
kastas. Nu har jordbruket till följd af de tryckta prisen kommit
i det läge, att man måste inom alla dess branscher tillse, att man
odlar endast sådana växtvarieteter, som ega de bästa egenskaper
och, hvad särskildt vintersäden beträffar, genom härdighet, rikt
gifvande, skördar och motståndskraft mot växtsjukdomar kunna
löna odlingen. Till följd häraf har man att äfven i vårt land med
allvar egna sig åt att motarbeta växtsjukdomar! as förstörande in¬
verkan. Man har hunnit derhän, att man funnit, att det är vissa
växtsorter, som företrädesvis ega största motståndskraft mot rosten,
och de undersökningar och studier, som i detta hänseende bedrifvits,
hafva varit till gagn och gifvit god ledning för bedömande af huru
växtsjukdomarna skola motarbetas samt sålunda varit jordbruks¬
näringen till nytta.
. Det är för att fortsätta dessa arbeten, som man nu begär en
assistent åt föreståndaren för den växtfysiologiska anstalten. Det
är gifvet, att en enda mans krafter icke räcka till; han är icke
endast sysselsatt med arbeten vid experimentalfältet, för att följa
serier af kulturförsök, utan han måste äfven ofta företaga resor för
undersökning af växtsjukdomar på olika orter, dit han kallas dels
af offentliga myndigheter och dels af enskilda jordbrukare. Han
måste äfven föra en ganska liflig korrespondens, ty jordbrukare,
som märka, att växtsjukdomar uppträdt på deras sädesfält, till¬
skrifva honom derom, och med största beredvillighet går han deras
önskningar till mötes och kan äfven på detta sätt bringa mycket
gagn åt jordbruket.
Nu är fråga om ett så litet anslag som 1,500 kronor för att
sätta denna växtfysiologiska anstalt i stånd att med nytta kunna
Angående
aflöning åt
en assistent
vid landt-
bruksakade-
miens växt¬
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
(Forts.)
N:o 8.
10
Lördagen den 23 Februari.
Angående
aflöning åt
en assistent
vid landt-
bruksakade-
miens växt-
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
(Forts.)
fortsätta sitt arbete att betjena den stora jordbrukande allmänheten.
Det anslag, som här begärts, är så litet, och den nytta, det kan med¬
föra, är så ofantligt stor, att jag anser det i högsta grad skadligt,
om Riksdagen skulle afslå detsamma; och med anledning häraf
vågar jag vördsamt anhålla om bifall till reservanternas hemställan.
Herr Stråle: Jag kan icke neka till, att jag med stor för¬
våning läst statsutskottets förslag i denna punkt. Det hufvudsak-
liga skäl, utskottet anfört för sitt afstyrkande, är att det skulle
vara lätt för landtbruksakademien att med befintliga tillgångar
kunna uppfylla detta behof. Men hvarför har då icke utskottet
anvisat eller åtminstone antydt, hvilka indragningar landtbruks¬
akademien skulle göra för att bereda tillgång? Det har uteblifvit
och med fullt skäl, ty landtbruksakademiens tillgångar tror jag äro
väl anlitade redan nu.
Jag vill icke ingå närmare i sjelfva frågan, utan åberopar stats¬
rådsprotokollet och hvad här i dag blifvit anfördt, särskildt hvad
den siste talaren yttrat till stöd för reservanternas förslag. Jag
fruktar, att man här är på väg att göra hvad man kallar »sila
mygg», och obegripligt är, att de mindre jordbrukarne, som hafva
sä betydlig nytta af denna växtfysiologiska anstalt, tyckas vara
allmänt emot det begärda anslaget. Detta är verkligen beklagligt,
och jag vågar säga, att de icke inse hvad som är deras sanna för¬
del. Jag yrkar bifall till reservationen.
.Friherre Klinckowström: Herr vice talman! Mine herrar.
Jag skall icke besvära kammaren med många ord i denna punkt,
men då Andra Kammarens statsutskottsledamöter hafva lyckats få
majoritet i denna fråga, är det naturligt, att de äfven önska, att
någon eller några i Första Kammaren understödja detta statsut¬
skottets beslut, och jag kan icke neka mig nöjet att tillmötesgå en
sådan önskan. Jag vet väl hvilken utgång frågan kommer att få
i denna kammare, och jag ämnar icke besvära kammaren med
någon begäran om proposition på mitt yrkande, ty det vore att taga
bort kammarens dyrbara tid från dagens öfverläggningar; men jag
vädjar till alla de få sparsamhetsvänner, som finnas i denna kammare:
då denna fråga kommer före till gemensam votering, och det gör
den med största säkerhet, må vi då hålla ihop med Andra Kamma¬
rens majoritet, för att hafva den förmånen och den stora glädjen
att kunna öfvervinna denna kammares motstånd mot sparsamhet.
Ty sparsamhet, mine herrar, är vid denna riksdag, enligt mitt
förmenande, eu oafvislig dygd; och huru mycket man än söker
genom detta anslag, som nu Första Kammaren troligtvis går att
bevilja enligt Kongl. Maj:ts förslag, skydda jordbrukets pro¬
dukter mot skadeinsekter, tror jag det vore mycket klokare och
rigtigare, om Riksdagen ville befria den stackars svenske jord¬
brukaren mot att ätas upp helt och hållet till sin timliga välfärd
af den mycket svårare skadeinsekt, som kallas svält.
Jag yrkar således bifall till statsutskottets förslag i denna
punkt.
Lördagen den 23 Februari.
11
N:o 8.
Herr Tamm, Hugo: Ja, miae lierrar, det finnes många slag
af sparsamhet här i verlden, och jag hemställer till den siste ärade
talaren, huruvida, om han t. ex. skulle uppföra ett hus, det skulle
falla honom in att förbjuda murarena att hafva Hägra handtlangare.
Jag hemställer, om man icke inom det praktiska lifvet söker hytta
det minst magtpåliggande och lättast verkställbara arbetet på de
minst aflönade krafterna, Såvidt jag kan se, är det en bestämd
vetenskaplig misshushållning att ställa de personer, som äro mest
framstående, och hvilkas tid således är den dyrbaraste, att ställa
Jern, säger jag, i cn sådan ställning, att de nödgas bortslösa tid på
och icke kunna få någon hjelp i sådant, som kan utföras af myc¬
ket mindre tränade och framstående krafter.
För det andra vill jag påpeka, att det finnes en annan miss¬
hushållning i detta fall. Yi hafva dess värre i Sverige många,
enligt mitt förmenande alltför många likartade institutioner, och
dessa relativt svagt utrustade. Jag behöfver knappt nämna några
exempel, men, då det runnit mig i sinnet, må det gå. Vi hafva
tre medicinska fakulteter, en massa frökontrollanstalter, många
kemiska stationer. Vill man göra besparingar i sådana fall, synes
det mig vara ofantligt mycket bättre att söka dessa besparingar på
den vägen att hafva färre institutioner, men utrusta dem båda in¬
tellektuel och materiel så väl som. möjligt. Landtbruksstyrelsen
förordade i fjor och Riksdagen anslog medel till den växtfysiologiska
och biologiska anstalten i Norrbotten. Der bestämdes en lön till
föreståndaren lika med den, som utgår till föreståndaren för den nu
ifrågavarande växtfysiologiska anstalten, nemligen 4,000 kronor,
50 procent af analysafgifter och dessutom reseersättning, men der
finnes och ansågs behöflig en assistent. Jag är således öfvertvgad,
att, om landtbruksstyrelsen blifvit i detta fall hörd, hvilket den
icke blifvit, då den icke står i det samband med landtbruksakade-
mien, att den skolat höras, den bestämdt tillstyrkt detta anslag
just ur synpunkten af denna ekonomiska besparing med vetenskap¬
liga arbetskrafter.
Detta har varit det skäl, hvarför jag slutit mig till reservan¬
terna, och jag anhåller, att kammaren måtte bifalla deras förslag.
Herr Almön: Det begärda anslaget är i och för sig så ringa,
att man skulle tro, då det särskildt gäller vår modernäring, att
detsamma skulle beviljas. Då så emellertid icke skett, måste man
söka skälen derför. Man har sagt, att akademien har sjelf medel
till bestridande af en sådan utgift. Det låter ju något för den,
som icke har reda på eller känner till akademiens ställning. Då
jag anser mig göra detta, vill jag nämna, att några tillgångar till
en sådan utgift finnes icke. Hvarje gång akademiens budget skall
uppgöras, har man all möjlig möda se till, huru den skall gå ihop,
så att skuldsättningen icke må ökas. Akademien har en fordran
hos experimentalfältet, som don med all sannolikhet icke får »se
röken af». Eu så brilliant ställning kommer experimentalfältet nog
icke att få. Det går ju icke för vanliga jordbrukare att reda sig,
och då kan man val icke begära, att experimentalfältet skall gifva
Angående
aflöning åt
eu assistent
vid landt-
bruksakade-
miens växt¬
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
(Forts.)
Sto 8.
12
Lördagen den 23 Februari.
Angående
aflöning åt
en assistent
vid landt-
bruksakade-
miens växt-
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
(Forts.)
öfverskott. Det kan således icke blifva någon lön åt assistenten,
om akademien skall bestrida denna utgift.
Nu har man här framhållit, att besparingar här borde och
kunde ske med statens medel. I likhet med friherre Klinckow-
ström skattar jag denna sparsamhet med allmänna medel otroligt
högt, men just på denna grund kommer jag till ett alldeles mot¬
satt resultat. Jag anser det vara en dålig sparsamhet, ja en reu
misshushållning, att anvisa en någorlunda skälig lön åt en pro¬
fessor och sedan säga åt honom: »gör hvad Ni kan, men Ni får
ingen hjelp framdeles». I vårt land inrättas många professurer,
som man icke alltid förser med erforderliga materiella resurser. Det
är icke nog med byggnaden och möjligen en vaktmästare och en
portvakt, en professor behöfver äfven kunniga biträden. En pro¬
fessor är en alltför högt aflönad vetenskapsman, för att sysselsättas
med rent mekaniska göromål. Vill man hafva valuta för en pro-
fessorslön, må man se till, att han får sådana materiella resurser,
att han kan uträtta något. Det förefaller mig dessutom underligt
om landtbrukets målsmän skulle motsätta sig en för dem inrättad
institutions framgång.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Odelberg, Theodor: Då landthruksstyrelsen blifvit in¬
blandad i utskottets motivering, och den förste talaren, ledamot af
statsutskottet, till och med velat se en af anledningarna till afslag
deruti, att landthruksstyrelsen icke blifvit hörd, skall jag bedja att
få yttra några ord.
Såsom herrarne veta, finnas i vårt land två institutioner för
jordbruket, nemligen landtbruksakademien och landthruksstyrelsen,
hvilkas verksamhet är vidt skild och hvar för sig begränsad, den
ena för det rent vetenskapliga, den andra för det praktiska. Hvar
gränsen är mellan dessa, kan dock understundom vara ganska svårt
att bestämma, och hvilka ärenden som skola remitteras till den
ena eller den andra, kan ock vara svårt att afgöra; men icke före¬
ställer jag mig, att, då det är fråga om en organisation för den
ena institutionen, den andra skall behöfva derom höras. För min
del har jag alldeles icke tänkt mig, att landthruksstyrelsen skulle
behöfva höras öfver en sådan sak som denna. Men jag vill emeller¬
tid passa på tillfället att nämna, att, i händelse landthruksstyrel¬
sen blifvit hörd, hade jag för min del tillstyrkt bifall till den gjorda
framställningen. Jag kan icke finna, att det är med billighet och
hushållning förenligt, att staten underhåller en dyrbar institution
och icke styr till så, att det finnes tillräckliga arbetskrafter, så att
hvad man kan fordra att anstalten skall åstadkomma också verkli¬
gen åstadkommes. Jag delar herr Tamms uppfattning i denna sak
och yrkar bifall till reservanternas förslag och afslag på utskottets.
Friherre Barnekow: Då här icke varit någon, som egent¬
ligen fört utskottets talan, skall jag bedja att något få beröra ut¬
skottets utlåtande i denna punkt. Jag skall dervid gå tillbaka till
den tid, då denna föreståndarebefattning tillsattes. Kongl. Maj:t
Lördagen den 23 Februari.
13
ff:o 8.
föreslog då en aflöning för densamma af 5,000 kronor, som efter
5 års tjenstetid kunde ökas med 500 kronor och efter ytterligare 5
år med 500 kronor. Vidare var det fråga om eu assistent, men
Kongl. Maj:t ansåg den då icke behöflig. Hvad svarade Riksda¬
gen härpå? Riksdagen svarade med att godkänna aflöningsförmå-
nerna för föreståndaren, men, mine herrar, sedan var Riksdagen nog
fiffig att blicka in i framtiden. Riksdagen tänkte sig nemligen
möjligheten, att man en annan gång skulle komma och begära an¬
slag för en assistent och med tanke derpå säger Riksdagen, att,
om något biträde framdeles behöfdes, skulle föreståndaren af sin
lön sjelf bidraga dertill, och derför anslå vi nu denna lön, oaktadt
vi anse den hög. Lönen var, såsom herrarae veta och jag nyss
nämnde, efter 10 år 5,000 kronor. Om föreståndaren derjemte är i
åtnjutande af fri hostad, fri ved eller andra förmåner, känner jag
icke. Nu begär Kongl. Maj:t en assistent, och hvad är skälet? Jo,
Kongl. Maj:t säger, att en person icke kan hinna med arbetet. Ja,
Jet insåg Riksdagen 1885, då Riksdagen sade, att föreståndaren
sjelf skulle vidkännas de utgifter, som för aflönande af biträde eller
assistent kunde erfordras. Jag vet icke, huru förhållandena äro i
närvarande stund, om det verkligen finnes något aflönadt biträde.
Ett annat skäl, hvarför man nu begär detta anslag, är, att före¬
ståndaren är så mycket ute på resor, och man anför resor i och för
olika ändamål t. ex. för att kontrollera i olika orter pågående od-
lingsförsök, för att iakttaga och meddela råd angående på olika
orter uppträdande växtsjukdomar etc. Het är gifvet, att sådana
resor äro behöfliga, men just derför har Riksdagen tänkt sig att
vid sådana tillfällen skulle, ett biträde finnas, som kunde vara till
hjelp. Men det finnes omnämnda andra resor, som han kallas ut
på, t. ex. till landtbruksmöten utaf hushållningssällskapen — »m.
m.,i> står det sedan. Hvad först beträffar hushållningssällskapen,
så blir det en enskild affär, om de kalla honom; då få de ersätta
honom. Och hvad angår, att han kallas till landtbruksmöten, så
komma de icke oftare på än hvart femte år. Men sedan står detta
»m. m.» och jag vet icke hvad det kan innebära; dessa ord tycker
jag äro obehöfliga. Het är gifvet, att han kan få så mycket »in.
m.» att göra, att han icke kan sköta den plats han har.
Sedan skall jag taga mig friheten fästa uppmärksamheten på
hvad utskottet säger i fråga om möjligheten att utan särskildt an¬
slag af Riksdagen bestrida kostnaden för aflöning af biträde. Ut¬
skottet säger, »att landtbruksakademien genom en lämplig disposi¬
tion af de till dess förfogande befintliga medel bör ega tillgång till
bestridande af de kostnader, som för en utveckling af akademiens
växtfysiologiska försöksanstalt kunna påkallas». Jag har icke hun¬
nit följa med siffrorna i en föregående talares anförande i detta
afseende och kan derför ej bedömma om hvad utskottet här sagt
har blifvit vederlagdt, men jag tycker det skulle vara ovanligt, om
ett statsutskott skulle våga säga detta utan att dertill hafva den
ringaste anledning eller något skäl derför. Något skäl måste ut¬
skottet haft, och finnas tillgängliga medel, är ju det begärda an¬
slaget öfverflödigt.
Angående
aflöning åt
en assistent
vid landt-
kruksakade-
miens växt-
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
(Forts.)
U:o 8.
14
Lördagen den 23 Februari.
Angående
aflöning åt
en assistent
vid landt-
bruksakade-
miens växt-
fysiologiska
försöks¬
anstalt.
(Forts.)
Slutligen vill jag påpeka något som reservanterna sjelfva säga
angående denna fråga. Af hvad de yttra vill det synas, som om
detta anslag endast skulle gälla för den nuvarande föreståndaren
och icke för den, som kommer efter honom. Men om det skulle
blifva endast personligt, så skulle det ju blifva, jag vågar säga, ett
personligt lönetillskott åt den, som nu innehar föreståndareplatsen;
och en löneförhöjning i nuvarande tider anser jag obehöflig.
Jag har endast velat yttra detta derför, att jag satt mig in i
utskottets tanke. Det tjenar till ingenting, men jag skall ändock
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Almén: Den siste talaren begärde en upplysning, som
jag tror mig kunna lemna honom. Han frågade nemligen, huru¬
vida den nuvarande föreståndaren sjelf aflönade någon assistent.
Mig veterligen har han icke gjort detta; men han har haft en assi¬
stent, sedan han fått ett statsanslag för ett särskildt arbetes ut¬
förande.
Beträffande hufvudfrågan nämnde samme talare, att han sedan
förra gången satt sig in i frågan och fått anledning yrka afslag å
Kongl. Maj:ts proposition. Jag vill ej betvifla, att han satt sig in
i frågan, men han har dock gjort högst väsentliga misstag, tv han
sade, att lönen var så hög, att han kunde sjelf aflöna sin assistent,
och uppgaf den till 5,000 kronor utom ålderstillägg. Men i utskot¬
tets utredning står det tydligt, att lönen är 4,000 kronor med två
ålderstillägg. Hade professorn kunnat komma upp till 6,000 kro¬
nors lön, kunde man sätta i fråga, att han sjelf lönade sitt biträde,
men nu kan han ej få mer än högst 5,000 kronor.
Vidare får jag nämna, att om Riksdagen hade tänkt sig, att
denne tjensteman skulle sjelf aflöna assistent, så kan jag ej före¬
ställa mig att Riksdagen dermed menat, att professorn skulle löna
ett permanent biträde år efter år, men väl har tanken varit den,
att tillfälligt biträde får han bestrida med sin ringa lön — inga¬
lunda ett permanent sådant. Nu har det emellertid visat sig, att
dessa undersökningar behöfva ett permanent biträde, och då vore
det för mycket begärdt, att en tjensteman med 4,000 kronors lön
skulle aflöna ett sådant biträde.
För egen del anser jag fullt skäl finnas att bifalla Kongl.
Maj:ts proposition, men vill man ej detta, kan man taga reservan¬
ternas förslag. Dermed har ej Riksdagen afklippt pröfningen, huru¬
vida assistenten för framtiden visar sig behöflig eller icke. Upp¬
föres anslaget på extra stat, återkommer frågan år för år till Riks¬
dagens pröfning. Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Stråle: Jag anhåller att endast få säga ett par ord.
Om det nu vore fråga om att ordna både föreståndarens och assi¬
stentens löneförmåner, då hade det kunnat stå Riksdagen öppet att
något minska föreståndarens aflöning. Nu är det ej fråga derom.
Föreståndaren finnes och vi äro nog lyckliga att för närvarande
ega en särdeles utmärkt person på denna plats; hans aflöning är
Lördagen den 23 Februari.
15
N:o 8.
testämd och jag tror ej att den är för hög för detta arbete. Svår- Angående
ligen kan man derför nu taga af honom något af lönen. aflöning åt
Friherre Barnekow har medgifvit sjelf, att anstaltens göromål
tagit en betydlig utsträckning. Dimensionerna äro nu mycket större bruksakade-
än för tio år sedan. Det bevisar ju, att det kräfves ökadt arbete, mims växt-
och det vore lyckligt, om den störa jordbrukande allmänheten i fysiologiska
Sverige så talrikt anlitade anstalten, att det behöfdes två assistenter. försöks-
Jag anser det vara särdeles olyckligt, om detta anslag vägra- ”ports)
des, och yrkar bifall till reservanternas förslag.
Friherre Barnekow: Jag ber att få rätta en missägning,
hvartill man sagt mig att jag nyss gjorde mig skyldig. Om jag
nemligen sade, att föreståndarens lön från början var 5,000 kronor,
menade jag, att hans aflöning i närvarande stund utgår med 5,000
kronor och var den från början endast 4,000 kronor.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder framstälts,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna
punkten hemstält samt vidare derpå att kammaren skulle bifalla
det förslag, som innefattades i den af herr Lundeberg m. fl. vid
denna punkt afgifna reservation; och förklarades den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 5. ifrågasatt
inrättande af
Herr Nyström, Carl: Då vi motionärer förberedde vår fram- en entomolo-
ställning till Riksdagen, uppgafs för oss, att landtbruksakademiens föpöks-
inlaga till Kongl. Maj:t blifvit föredragen och detta ärende så till Måtton.
vida afslutats. Detta var ett misstag, och det förhåller sig så som
utskottet uppgifvit, att ärendet ej ännu blifvit afgjordt, utan är
beroende på Kongl. Maj:s pröfning. Under sådana förhållanden
kan jag naturligtvis ej påyrka bifall till motionen, utan måste in¬
stämma med utskottet. Men med afseende å ärendets förestående
behandling och för att vinna något understöd i händelse frågan
skulle återkomma till kammaren, anhåller jag att få i största kort¬
het resumera ärendets ytterst vigtiga innebörd.
Det gäller i sådant fall att visa tre saker:
Bo) att skadeinsekternas härjningar medföra ofantliga förlu¬
ster;
2:o) att utsigt och möjlighet finnes att härvid ingripa till för¬
minskning af dessa förluster;
3:o) att det rätta medlet är en entomologisk försöksstation, så
inrättad som i motionen föreslås.
I första punkten, deri framhålles att skadeinsekternas härj¬
ningar medföra ofantliga förluster, är bevisningen ovanligt lätt,
oaktadt frågan, såsom vi nyss hörde, tyckes hafva satt friherre
Klinkowström myror i hufvudet — hvilket ju äfven är ett slags
insektsskada. Jag hänvisar emellertid i det fallet till siffrorna i
motionen. Der omtalas endast fem arter af de ofantligt många
N:o 8.
16
Lördagen den 23 Februari.
Ifrågasatt
inrättande af
en entomolo¬
gisk försöks¬
station.
(Forts.)
slagen skadeinsekter, och dock uppgå förlusterna till så ofantliga
belopp som 2 millioner här, 500,000 kronor der, m. m. Jag
skulle härtill kunna tillägga en detalj, nemligen frågan om rågen.
Rågen är det sädesslag, som står sig häst, men förliden sommars
erfarenhet visar, att den ej heller går fri från allvarsamma an¬
grepp af det s. k. hvitaxflyet, såsom jag observerat i Vestergötland.
Till nämnda siffror hänvisar jag, men her att få särskild! påpeka en
sak, nemligen de från alla håll återkommande påminnelserna, att
insekternas skador äro i ökning och att deras härjningar under
årens lopp framträda starkare och starkare. Landtbruksstyrelsen
säger med full rätt, att i jembredd med odlingens intensitet stiger
faran för de odlade växterna. Landtbruksakademien yttrar sig i
samma rigtning. Man befinner sig således ej blott framför insekt¬
skadorna i deras nuvarande omfång, utan äfven framför ut-
sigten att de mera och mera skola ökas. Att ollonborrarnes ut¬
bredning pågår åt norr, är en känd sak. Och de skador, som så¬
ledes ökas, gälla såväl åker som äng, såväl trädgård som skog, och
öfverallt der varor eller förråd af olika slag förvaras, i lador och
qvarnar, i magasin och förvaringsrum, tränga skadeinsekterna fram.
Det gäller således en sak af den allra största betydelse. Landt-
bruksakademiens, landtbruksstyrelsens, hushållningssällskapens, en¬
tomologiska föreningens — allas uttalanden gå i samma rigtning.
Jag slutar med detta: det måste anses vara bevisadt, att dessa
skador äro ofantligt vigtiga.
I afseende på den andra frågan, huruvida det finnes möjlighet
att ingripa till förminskande af dessa skador, måste man erkänna,
att der stå vi vid begynnelsen. Det är tydligt, att denna sak
måste genomvandra samma förlopp, som t. ex. den medicinska
vetenskapen, inom hvilken arbeten på anatomiens, fysiologiens,
kemiens m. 11. områden måste föregå, innan medicinen och kirurgien
kunde, med stöd af dessa forskningar, komma till sina stora, verlds-
bekanta praktiska resultat. Så äfven här. Och det skall äfven gå
så här med full visshet. Dock bör ej tros, att man i sakens nu¬
varande skede står fullkomligt magtlös mot dessa skador. Tvärtom,
man vet redan, att man åtminstone på två sätt kan dervidlag in¬
verka. Den ena utvägen har erfarenheten hemtat hufvudsakligen
från Nordamerika, och den består i att på rätt tid och på rätt sätt före¬
taga förändringar i jordens förberedelse och brukning. Det andra
sättet är att i vår tjenst använda de bakterier, som hos insekterna
bilda sjukdomar. Insekterna äro i hög grad utsatta för bakterie¬
sjukdomar, och när sådana utbryta sker det i stor skala. Den in-
sektverld, som drabbas deraf, förhärjas, och på sådan väg kan man
komma åt de skadliga insekterna. Det är äfven en åtgärd, af
hvilken man kan vänta sig de bästa resultat. Riksdagen har ny¬
ligen beviljat 60,000 kronor till ollonborrarnes utrotande. Dessa
60,000 kronor äro tillräckliga för att visa och med skäl visa, att
man anser sig något kunna uträtta i sak. De storartade exempel
man har från Nordamerika, Ryssland och Finland visa, att man
der har tilltro till dessa praktiska åtgärder, som skulle komma i
fråga för att hindra insekternas härjningar.
Lördagen den 23 Februari. 17
Den tredje frågan är affärdad med få ord. 1 hvilken form
skall denna sak behandlas ? Uppenbarligen blott genom att inrätta
en försöksanstalt, der insekternas vanor och lefnadsvilkor noggrant
studeras samt de hjelpmedel, som mot dem böra försökas. Det
är den enda vägen, eljest blir det blott ett ovisst famlande. En
sådan anstalt kan jemföras med de förberedande vetenskapliga
arbeten, som fört medicin- och veterinärväsendet till deras stora
framgångar. Skall det vara eu försöksanstalt, måste den ligga i
eller nära Stockholm, der man har tillgång till bakteriologiskt la¬
boratorium, som redan finnes och således icke behöfver särskildt
uppsättas, samt till bibliotek och samlingar, som finnas i veten¬
skapsakademien. Den bör ock vara förlagd på en plats, der iakt¬
tagelser på en mängd olika växter kunna göras och der man har
nära granskap till ett redan i gång varande laboratorium. Detta
antyder, att den måste ligga på ett experimentalfält, der en mång¬
faldig odling af sådana växter fins, och der laboratorieundersöknin-
gar kunna företagas.
Under sådana förhållanden synes mig, att man har svarat på
den tredje frågan.
I afseende på kostnadsberäkningen, som slutar med en jemfö¬
relsevis obetydlig summa, är väl icke något att anmärka.
Herr talman! Som jag redan nämnt, kan jag ej yrka bifall
till motionen, utan instämmer i afseende på klämmen med stats¬
utskottet.
Herr Boström, Filip: Jag har ej någon anledning att yrka
på någon förändring i det slut, hvartill utskottet i denna punkt
kommit. Men jag har begärt ordet för att uttala mina sympatier
för det förslag som föreligger. Jag vet, att Riksdagen ej beviljar
anslag på framställning af enskild motionär annat än i högst trän¬
gande fall, och här har utskottet haft så mycket mer skäl för sin
hemställan, som detta ärende ligger hos Kongl. Maj:t.
Det har emellertid visat sig, att dessa insekter åstadkommit
så stora förluster, att man enligt min mening bör tillse, att de så
mycket som möjligt inskränkas. Jemför man de statsutgifter, som
i vårt land utgå till befrämjande af jordbruket, med dem, som
derför utgå i andra land, särskildt Danmark, finner man, att jord¬
bruket i vårt land derutinnan är ganska vanlottadt. Från min
föregående verksamhet i statsutskottet känner jag väl de svårig¬
heter, som möta för anslag till nya tjenstemän, äfven till sådana,
som betingas af jordbrukets befrämjande, men jag tror, att, om man
iakttager nödig försigtighet vid förslagets framläggande och så
mycket som möjligt inskränker utgifterna, landtmännen i Andra
Kammaren skola inse den stora fördel, som skulle härigenom vin¬
nas; och derför hoppas jag, att Kongl. Maj:t till nästa Riksdag
framlägger ett förslag i det syfte, som motionen afser.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i förevarande punkt hemstält.
Första Kammarens Prot. 1895. N:o 8.
N:o 8.
Ifrågasatt
inrättande af
en entomolo¬
gisk försöks¬
station.
(Forts.)
2
N:o 8.
Ang. admini¬
strationen af
Göteborgs och
Bohus läns
hafsfisken.
Om arfvoden
åt lappfogdar
m. m
18 Lördagen den 23 Februari.
Punkten 6.
Mom. a).
Herr Nyström, Carl: Jag begärde ordet blott för att få till
protokollet antecknadt, att jag ingalunda frånträdt de åsigter i detta
ärende rörande en styrelse eller en representation för Göteborgs
och Bohus läns hafsfisken, som jag vid föregående tillfällen i kam¬
maren uttalat. Vid frågans nuvarande läge anser jag mig dock
ej kunna eller böra framställa något yrkande.
Ofverläggningen förklarades härmed afslutad, hvarefter kamma¬
ren biföll hvad utskottet i föreliggande moment hemstält.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 7—10.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 11.
Lades till handlingarna.
Punkterna 12—14.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 15.
Herr statsrådet friherre Akerhielm: Uti det anslag, hvarom
här är fråga och som för närvarande utgår med 10,000 kronor, har
Kongl. Maj:t begärt en ökning med 3,000 kronor, för att en lapp¬
fogde skulle kunna anställas äfven inom Vesterbottens län. Stats¬
utskottet har, om jag fattat dess motivering rigtigt, erkänt behofvet
af den sålunda ifrågasatta anordningen, men ansett att tillgång
dertill skulle kunna beredas inom det nuvarande anslagsbeloppet
genom att antingen indraga den nuvarande lappfogdetjensten i
Jemtlands län eller ock minska hans aflöning.
Utskottet antager nemligen, att förhållandet inom Jernband
mellan de bofaste och lapparne numera så förbättrats, att lappfogde¬
befattningen der skulle kunna indragas, eller åtminstone hans verk¬
samhet i väsentlig mån inskränkas. Jag ber då att få erinra, att
Konungens befallningshafvande i länet, som naturligtvis bäst är i
tillfälle bedöma förhållandena på orten, bestämdt vitsordat det fort¬
farande behofvet af en lappfogde för Jemtlands län och begärt att
samma anslag, som hittills, måtte för ändamålet anvisas; att vidare,
äfven om förhållandet inom länet till en viss grad skulle kunna
anses förbättradt derigenom, att staten numera inköpt Ljusnedals
egendom, detta dock endast gäller om en mindre del af denna
lappfogdes distrikt, och der, efter hvad jag tror mig veta, hans
Lördagen den 23 Februari.
19
Ji:o 8.
verksamhet varit i mindre grad tagen i anspråk. Jag tror således Om arfvoden
icke, att det förhållandet kan i någon väsentligare mån verka till åt lappfogdar
minskning i lappfogdens göromål. Men här har dessutom tillkommit fh
en annan omständighet, som säkerligen kommer att i betydlig grad r s''
öka hans arbete, nemligen gränsförhållandena till Norge och de
svårigheter, för hvilka de jemtländske lapparne på senare tider
varit utsatta inom detta land. Man har nemligen på norsk sida
mycket beklagat sig öfver att de jemtländske lapparne dels utsträckt
sina vandringar inom Norge in på områden, der de icke skulle
hafva rätt att uppehålla sig, och dels att de föra med sig flera re¬
nar, än hvad som kunnat anses skäligt. Häraf följer nödvändig¬
heten att verkställa en undersökning i Jemtland, likasom det re¬
dan skett i Norge, och det är gifvet, att vid eu dylik undersökning
det måste vara af största vigt att till biträde hafva en person, som
känner lapparne och deras förhållanden så i grund, som fallet
är med den nuvarande lappfogden. Då så är förhållandet, kan det
väl icke antagas, att lappfogden i Jemtland för närvarande skulle
kunna undvaras, ej heller hans verksamhet inskränkas, och då bör
man icke heller ifrågasätta någon minskning i hans aflöning, hvil¬
ken icke kan anses synnerligen hög i förhållande till de kraf på
duglighet och uthållighet, hvilka denna befattning ställer på inne-
hafvaren. Det har varit vanligt, att man till lappfogdar företrädes¬
vis utsett länsmän med framstående duglighet. Såsom herrarne
hafva sig bekant, varierar länsmännens aflöning från 1,600 till 1,900
kronor, inberäknadt ålderstillägg, hvartill kommer, att de äfven hafva
en inkomst af sportler och extra uppdrag. Det är sålunda antag¬
ligt, att en länsmans aflöning i regeln icke synnerligen mycket
understiger den, som lappfogden åtnjuter, och då man tager i be¬
traktande lappfogdens ansträngande och betydelsefulla verksamhet,
kan 3,000 kronor i aflöning för honom icke anses för högt tilltaget.
Då häraf torde framgå, att den utväg, statsutskottet här anvisat
för att bereda tillgångar till anställande af en lappfogde i Vester-
hottens län, icke kan leda till målet, tillåter jag mig anhålla om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Crusebj örn: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå,
att behofvet af en lappfogde i Vesterbottens län har varit länge
kändt, och att den framställning, som Konungens befallningshafvande
gjorde till Kongl. Maj:t förra året, var föregången af eu dylik fram¬
ställning år 1890, men Kongl. Maj:t svarade då, att det saknades
disponibla medel för befattningen i fråga.
Emellertid har förhållandet mellan lapparne och de bofaste
allt mer och mer invecklat sig och på ett sådant sätt, att behofvet
af en dylik tjensteman hlifvit med hvarje dag allt mera oafvisligt.
Den senaste lapplagen, som afsåg att ordna detta förhållande, har
tyvärr icke gifvit det resultat, man hoppats, genom den bestämmelse,
som der uttalades, att lapparne finge med sina renar uppehålla sig
på de orter, der de sedan gammalt vore vane att få föra dem; ge¬
nom fastslående af denna bestämmelse har lagen sjelf uppmuntrat
dem till ökad djerfhet i sitt tillvägagående mot den bofasta befolk-
N:o 8# 20 Lördagen den 23 Februari.
•' 5
Om arfvoden ningen. Detta förhållande har föranledt dertill, att lapparne måste
åt lappfogdar strängare efterhållas. Detta skulle visserligen vara länsmännens
iF sak, hvar inom sitt distrikt, men då lapparne ständigt äro på flyt-
' or tande fot, äro de så godt som fria, när de kommit utom det länsmans-
distrikt, der de föröfvat ofog.
Å andra sidan kan icke nekas, att den bofasta befolkningen
behandlar lapparne mera bårdbändt nu än förr. Man bar blifvit
mera noga med afseende å mitt och ditt, än hvad förr var vanligt
i dessa bygder. Sedan afvittring öfvergått äfven lappmarkerna, och
egendomsgränserna blifvit noga bestämda, ser nybyggaren i bög
grad ogerna att lapparne intränga på hans område, ehuru detta är
deras obestridliga rätt.
Detta allt kräfver otvifvelaktigt en revision af lapplagen, men
under alla förhållanden kräfves, det att det finnes en särskild tjenste¬
man med uppgift att ordna missförhållanden på bästa sätt samt
tillse, att lagen såväl från ena som andra hållet noga efterlefves;
sådant oskick, som nu ofta föröfvas, bör icke längre kunna tillåtas
passera. Det har numera gått så långt, att det uppstått ett ordent¬
ligt renskytte, hvarvid de bofastes drängar och tjenare saklöst ned¬
skjuta renar i ganska stor utsträckning. Lappen å sin sida kan
val, såsom jag nyss nämnde, föröfva rätt många oegentligbeter, men
i det hela taget äro lapparne ett godmodigt folk, så att, trots det
våld, för hvilket de ofta äro utsatte, har man ännu icke hört talas
om att de vidtagit farligare åtgärder, än att de, visserligen äfven
detta olagligt, nedskjuta de bofastes hundar, då de varit utsatte
för dessas skadegörelse.
Men det är icke endast i förhållandet mellan den bofasta befolk¬
ningen i Vesterbotten och lapparne som oegentligbeter råda. Lap¬
parne i Vesterbotten äro nemligen sedan gammalt vane att låta
sina renar till ganska stort antal intränga på det norska området,
emedan dessa trakter väl lämpa sig till betesmarker åt deras renar.
Den lagstiftning vi hafva för att ordna detta förhållande föreskrifver,
att lapparne skola göra anmälan till vederbörande norsk myndighet,
då de gå öfver gränsen, på det att, i händelse de åstadkomma skada,
nämnda myndighet skall veta, hvart man har att vända sig för att
utbekomma ersättning. Emellertid iakttaga lapparne ingalunda nog¬
grant denna bestämmelse, hvilken är af stor vigt för ordningens
upprätthållande, utan de gå med sina renar, när årstiden är inne,
intill gränsen, och dervid gå renarne af gammal vana uti tusental
öfver densamma och breda ut sig långt ner i bygderna, hvarest de
föröfva mycken skada, hvilken under somliga år af norrmännen
uppskattats ända till 10,000 kronor, eu summa, hvilken säkerligen
är för högt tilltagen, men som dock i allt fall visar, att lapparne
göra verklig skada derstädes och försumma att iakttaga lagens före¬
skrifter. Länsstyrelsen i Vesterbotten får årligen skrifvelser från
amtmannen i Nordlands amf att se till, att dylika oegentligheter
förekommas, och man har vidtagit de mått och steg, som varit
möjliga. Man har lagfört en och annan, som man med visshet
vetat hafva gjort sig skyldig till att släppa renar in på norskt om¬
råde utan föreskrifven anmälan, och denne har då blifvit dömd till
Lördagen den 23 Februari. 21
tiotal kronors böter vid häradsrätten. Det har qvittat lappen ringa,
om han har betalt denna summa eller icke, så att på den vägen
kan man icke få bugt med honom. Det enda sättet är, att man
disponerar öfver en person, för hvilken han har respekt, för att
vid dessa tidpunkter infinna sig och vistas vid gränsen och noga
tillse att lappen gör sina skyldigheter. Om man nu tager och
skickar dit t. ex. distriktets länsman, måste denne färdas öfver
fjellen femton till tjugu mil för att ligga deruppe på gränsen kan¬
ske en månads tid, och då är icke svårt att förstå, huru länsmans-
tjensten under tiden måste blifva vanskött.
Men äfven på andra ställen än vid gränsen förekomma oegentlig-
heter, hvilka behöfva kontrolleras. Lappen har i allmänhet mycken
respekt för myndigheterna, om han har dem i närheten, och följer
villigt deras tillsägelser, men vet han med sig att de äro långt
borta, så att han kan anse sig oåtkomlig, då är han icke den som
af naturen är särdeles laglydig. Dessutom uppstå allt emellanåt
än här och än der i länet stridigheter mellan de bofaste och lap¬
parne. Några år hålla de sig stilla, men ett tu tre blifver det ett
fasligt väsen, lapparne hafva förfördelat de bofaste, men man kan
vara säker på att, när länsmannen kommer dit, lapparne hafva för¬
svunnit. Renarne lemna de qvar, väl vetande, att så snart solen
tittar fram och snön försvinner, komma renarne efter. En lapp¬
fogde känner lapparnes olika områden och vet hvilka vägar de taga
samt kan taga reda på dem, hvilka förut uppehållit sig på någon
särskild plats, och denna hans personliga kännedom sätter honom
i tillfälle att hålla efter lapparne.
Herrarne kunna väl förstå af hvad jag nu anfört, att frågan om
förhållandet mellan lapparne och de bofaste ingalunda kan anses
vara lyckligen löst, utan att denna fråga fortfarande måste uppmärk¬
sammas af myndigheterna. Men då är det äfven en både nyttig
och nödvändig sak, att länsstyrelsen har till sitt förfogande en per¬
son, hvilken i följd af sin tjenst och erfarenhet gjort sig förtrogen
med förhållandena och som kan vara icke blott en målsman för
lapparne och bevaka deras rätt och bästa, utan äfven kan gifva
råd och upplysningar, huru oegentligheterna skola bringas till ord¬
ning o. s. v.
Jag har velat framhålla detta för att så noga som möjligt visa,
huru behöflig under alla förhållanden en lappfogde är i Vester-
botten, likasom han af alldeles samma skäl måste anses behöflig i
Norrbotten och Jemtland. Jag har ansett detta vara så mycket
angelägnare, som af utskottets motivering framgår, att utskottet
trott lappfogdarne vara behöfliga endast för en kortare tid och för
uträttande åt något visst uppdrag, hvarefter de borde kunna försvinna.
Så är dock icke förhållandet, och om man tänkte sig något så¬
dant, då dessa lappfogdar i Jemtland och Norrbotten tillkommo,
har likväl erfarenheten numera tydligt gifvit vid banden, att de
varit till mycket gagn och nytta såväl i Norrbotten som i Jemt¬
land, och då så är händelsen, hvilket bestyrkes icke blott af dessa
läns styrelser utan nu äfven af Kongl. Maj:t, så vore det väl be-
N:o 8.
v?
Om arfvoden
åt lappfogdar
m. m.
(Ports.)
N:o 8.
22
Lördagen den 23 Februari.
Om arfvoden synnerligt, om man icke ordnade den föreliggande frågan på ett så
åt lappfogdar tillfredsställande sätt som möjligt.
,n\ Många finnas, som se lappen med oblida ögon och helst såge
°r s' honom försvinna och glädja sig vid denna tanke. Men, mine her¬
rar, så länge lapparne finnas inom vårt land, lefva sitt nomadlif
och drifva sin renskötsel, är det väl statsmagternas skyldighet se
till, att förhållandena mellan de bofaste och lapparne blifva så klokt
och förståndigt ordnade, att anledningar till stridigheter och tvister
i möjligaste måtto förekommas. Och då den praktiska erfarenheten
ådagalägger, att detta mål bäst befordras genom anställande af lapp¬
fogdar uti de här nämnda länen, torde jag hafva till fullo visat
behofvet af anslagets ökande enligt Kong!. Maj:ts förslag, hvartill
jag yrkar bifall.
Herr Kerfstedt: Jag ber att få erinra kammaren derom, att
den komité och de myndigheter, hvilka hade att granska och afgifva
utlåtande rörande lagen af den 4 juni 1886 eller den så kallade
lapplagen, voro ense derom, att någon lappfogde i Yesterbotten icke
behöfdes.
Af landshöfdingen för länet hörde vi nyss, att förhållandena
så ändrat sig, att han anser, att för lapparnes välbefinnande, såväl
gent mot de bofaste som i afseende på deras förhållande till sina
närmaste grannar i Norge, det är ytterst nödvändigt att en sådan
befattning inrättas för Yesterbotten. Jag vill nu icke bestrida hans
åsigt dervidlag, utan jag antager att det möjligen kan förhålla sig
så. Jag tillåter mig dock här påpeka, att jag har mig bekant att
det gifves en icke obetydlig del af Yesterbottens lappar, som vinter¬
tiden med sina renar vandra ned utefter Ängermanelfvens floddal
ned i Ångermanland och sprida sig i kustsocknarne der och i
Medelpad. Från Yesternorrlands län har man det oaktadt aldrig
hört några klagomål, åtminstone har ej något sådant kommit till
länsstyrelsens kännedom, vare sig från lapparne sjelfva eller från
den bofasta befolkningen derstädes, utan förhållandena hafva varit
mycket goda, och de hafva lefvat i frid och endrägt med hvarandra.
Yisserligen har den bofasta befolkningen tyckt det vara förargligt,
när de efter lapparnes besök funnit ett och annat värderikt träd i
skogen vara borthugget eller att renhjordarne trampat ned och upp¬
ätit hö i någon mindre väl skyddad höhässja, men sådana enstaka
händelser hafva icke, såsom jag nyss sade, ledt till hvarken några
klagomål eller rättegångar, såsom händelsen var i Jemtland för
några år sedan före lappfogdebefattningens tillkomst. Numera lära
tvisterna emellan lapparne och de bofaste såväl i Jemtland som
i Herjeådalen vara ytterst sällsynta, hvilket förhållande äfven be¬
styrktes i statsutskottet af representanten för Herjeådalen, som an¬
såg, att om lappfogden stannade der ett eller två år till, skulle
han sedermera vara obehöflig.
Jag har tagit del af den ansökning, som länsstyrelsen i Yester¬
botten gjort till Kongl. Maj:t och hvilken gifvit anledning till
denna kongl. proposition. I skrifvelsen åberopas egentligen endast
tre fall inom Yesterbotten, som skola ådagalägga behöfligheten af
Lördagen den 23 Februari.
23
Jf:o 8.
en lappfogdes anställande. Ur minnet kan jag nu endast relatera Om arfvoden
tvenne af dessa fall. På ett ställe är det en namngifven person, lappfogdar
som klagar öfver att lapparno hafva lemnat några rendjur qvar, ,'1' m-
Indika uppehållit sig inom socknen öfver sommaren. På ett annat 01 s'
ställe, jag tror det var i Burträsk socken, uppgifves att renar tram¬
pat ner några höhässjor. I förra fallet torde skadan knappt vara
nämnvärd, och i det andra är det ett temligen vanligt förhållande
på de orter, der renar ströfva omkring, och att så sker, torde kunna
snarare läggas till last den bofasta befolkningen än lapparne; ty
passade de förra blott på att köra in sitt hö, när snö betäcker
marken och sjöarne tillfrusit och innan lapparnes hjordar komma
ner, vore denna anledning till klagan undanröjd. Dessa af läns¬
styrelsen anförda omständigheter inom Vesterbotten hafva icke varit
af beskaffenhet att öfvertyga mig om nödvändigheten af en lapp¬
fogdes anställande endast för detta län. Men, sade den näst före¬
gående talaren, det är förhållandet mellan vesterbottenslapparne
och den bofasta befolkningen i Hatfjelddalen i Norge, som gör
behofvet af en lappfogde så trängande. Må så vara, men eljest
har jag tänkt mig, att förhållandet till grannriket skulle i Vester-
hottens län vara det samma som är rådande inom Norrbottens,
hvarest man hehöfver ett juridiskt ombud — ett sådant aflönas i
Tromsö — och om detta ombud icke kan hjelpa lapparne i Vester¬
botten, vore det väl lämpligare att begära ett nytt sådant för Ve¬
sterbotten, ty det blefve billigare än en lappfogde, hvilkens hand¬
räckning i Norge skulle inskränkas genom obekantskap med norsk
lag och norska förhållanden.
Med fäst afseende å hvad jag nu anfört jemte de upplys¬
ningar, som lemnats mig rörande närvarande förhållanden i Jemt-
lands och Herjeådalens lappmarker, synes mig en lappfogdes verk¬
samhet derstädes snart blifva obehöflig eller, om tjensten icke med
detta eller nästa år kan indragas, det möjligen kunna ordnas så,
att lappfogden derstädes ålades att utsträcka sin verksamhet äfven
till Vesterbotten på de tider, han der kunde behöfvas. Detta var
äfven utskottsafdelningens tankegång, och för den blef majoritet
inom statsutskottet. Jag delar den uppfattning, som statsutskottet
uttalat, och ber derför att få yrka bifall till dess förslag.
Herr Tamm, Hugo: Då jag är en af dem, som reserverat sig
mot utskottets beslut, skall jag bedja att få uppgifva några af de
skäl, som bestämt reservanternas votum.
Man har mot anslaget i fråga anfört, att det synes väl mycket
att öka ett anslag, som endast gäller en ringa återstående del af
denna gamla befolkning-, ott tiotusental lappar.
För mig talar detta faktum ett alldeles motsatt språk. Det
är denna lilla rest af de gamle invånarne, som stå der försvars¬
lösare och värnlösare än några andra, som påminner oss om vår
pligt att se till, att denna lilla del af befolkningen kan stanna qvar
i vårt land och der njuta skydd, så att den ej, som i andra länder,
förintas af våld från den så kallade civilisationen. Det är Sveriges
Jf:o 8.
24
Lördagen den 23 Februari.
Om arfvoden pligt att sörja för att, så länge de kunna existera, de icke blifva
åt lappfogdar offer för denna civilisation, sådan den tränger sig fram.
(Forts.) Vidare åberopas att det finnes en lapplag. Man har klandrat
denna lag. Om den saken vill jag för min del ej yttra mig. Men
af allas vår erfarenhet, vi som hafva något att gorå med det prak¬
tiska lifvet, veta vi, hurusom i större folkmassor, t. ex. vid eu fabrik,
det rent personliga inflytandet från husbondens sida är af en så stor
betydelse, att man härigenom, genom den rent personliga insatsen,
från början kan förekomma, att der växer upp någon missbelåtenhet,
och åstadkomma, att god anda blir rådande mellan alla. Skulle ej
detta ännu mer vara fallet i fråga om dessa kanske ofta vanartiga och
ouppfostrade barn, lapparne, hvilka, på sätt Konungens befallnings¬
hafvande vitsordat, på sista tiden blifva allt mera och mera trängda,
än från det ena hållet, än från det andra. Personlig hjelp, person¬
lig påverkan är hvad i lappbvgden kräfves att upprätthålla ordning
och tukt, och kan man genom att ställa personer i beröring med
dem, hvilka kunna blifva dem till en hjelp och till en utjemnare
af uppkommande tvistigheter, bereda lugn och fördelar på ömse
håll, tror jag ej man skall tveka att för ett sådant ändamål offra
3,000 kronor. Att ett dylikt behof verkligen förefinnes i Vester-
botten, är från alla intygadt. Konungens befallningshafvande in¬
tygar det — det har intygats af utskottet sjelft, som visst ej för¬
nekar detsamma. Men då utskottet sedermera öfvergår till sättet,
hvarpå detta erkända behof skall fyllas, synes mig en mycket svag
och olycklig, lösning af frågan vara funnen. Jag tror att vi i detta
fall måste instämma med hvad från statsrådsbänken är sagdt, att
man ej kan till dessa befattningar anslå ett lägre arfvode än det
nu gällande, 3,000 kronor. Kan ej således minskning i anslaget
genom lönenedsättning ernås, skulle det återstå den utvägen att,
enär förhållandena i Jemtland blifvit så mycket bättre just emedan
en särdeles nitisk och duglig lappfogde verkat derstädes, dennes
verksamhet skulle kunna uttänjas och flyttas öfver ända till Norr¬
bottens gräns. Men, mine herrar, hvad innebär väl detta? Från
ett distrikt vid Norrbottens gräns ned till Herjeådalens södra gräns
är det ungefär samma afstånd som emellan Stockholm och Malmö!
Och på ett sådant område skall han utöfva sin verksamhet och
sitt personliga inflytande!
På dessa skäl anser jag utskottets förslag alldeles outförhart.
I afseende på lappfogden i Jemtland vill jag tillägga ännu ett
ord. Såsom herrarne se af reservationen, äro reservanterna fem
från Första Kammaren och en från Andra Kammaren — men i
denna fråga torde han ensam uppväga de andra. Han är nemligen
den ende representanten från Jemtland, och han vitsordar det abso¬
luta behofvet af en lappfogde för sin ort, med hänvisande till de
svåra förhållandena för lapparne deruppe, och från alla håll inom
denna provins erkännes enstämmigt nödvändigheten af att denne
lappfogde får qvarstanna der.
Jag vill ännu tillägga något. Låtom oss ej, mine herrar, be¬
trakta denna angelägenhet endast såsom en administrativ fråga, ty
den är mycket mera: den är en ren humanitetsfråga, och hvarhelst
Lördagen den 23 Februari.
25
N:o 8.
Sverige hitintills har herskat, har det lemnat det minnet efter sig Om arfvoden
att hafva varit de svagas värn och aldrig tillåtit förtrycket göra åt lappfogdar
sig gällande, och jag hoppas att, fast Sveriges område numera är ”V
reduc.eradt, detta anseende må orubbadt fortlefva, så länge svenska '
namnet än finnes qvar.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till reservationen.
Herr Törnebladh: Det varma anförande, som den föregå¬
ende talaren hållit till försvar för den kongl. propositionen och för
denna så kallade »förtryckta» folkstam, är otvifvelaktigt förtjent af det
högsta erkännande. Men jag misstänker att denna fråga hör ses ej
uteslutande ur sensationssynpunkt, utan äfven från rent praktisk
synpunkt, d. v. s. att förhållandena höra tagas sådana de äro,
eller rättare hafva varit.
Det är icke så alldeles säkert, att i alla de ifrågavarande fallen
lappen är den påträngde eller förtryckte, utan det händer väl lika
ofta, att han är den påträngande och förtryckande. Jag hehöfver i
detta fall ej mer än erinra om Riksdagens egen skrifvelse 1893,
der det visserligen icke är sagdt att de bofaste ensamt bära skul¬
den, men väl antydes, att denna är att söka på båda hållen. Hvad
särskildt frågan om lappfogdar vidkommer, må det tillåtas mig att
i kammarens minne återkalla, huru denna fråga från början upp¬
kommit och huru den under sina föregåenden blifvit behandlad.
Frågan uppkom först under de öfverläggningar och under¬
sökningar, som föregingo lapplagen af 1883, den s. k. internatio¬
nella lapplagen, och 1886 års lapplag för Sverige. Under dessa
förhandlingar uttalades det på mer än ett ställe, att särskildt på
de orter, hvarest misshälligheterna mellan lapparne och de bofaste
voro stora, skulle det behöfvas speciella tillsyningsman, och det
accentuerades framför allt, att en sådan skulle åtminstone för någon
tid vara behöflig inom Jemtlands län.
Det var således redan då ifrågasatt, att lappfogdeinstitutionen
skulle vara mera tillfällig. Denna institution betraktades också
under hela 1880-talet såsom mera tillfällig, i ty att då icke något
anslag begärdes af Riksdagen till uppehållande af en sådan institu¬
tion, utan medel togos från besparingar, först på andra hufvud-
titeln, särskildt till det juridiska biträdet i Tromsö. Det var först
1890 genom den kongl. proposition, som då afläts, som anordnin¬
gen af lappfogdebefattningar tog det steget framåt, att den blef ett
slags institution, omhuldad af Riksdagen eller bekostad genom di¬
rekta anslag, ehuru på extra stat. Det som gaf speciel anledning
till den kongl. propositionen, det var hvad som 1888 hade inträffat
genom bestämmelserna från ryska sidan angående lapparne i det
nordligaste hörnet af vårt land, nemligen i Enontekis. I statsråds¬
protokollet hette det alldeles uttryckligt, att en uppsyningsman
skulle förordnas för att ej mindre leda lapparnes tåg till Joek-
mocks och Arjepluogs lappmarker från Enontekis, der de icke
kunde vistas längre, än äfven under de två eller tre närmast föl¬
jande åren ordna de förhållanden, som genom flyttningen uppkomme
mellan lapparne och de förutvarande iuvånarne i de trakter, dit
N:o 8.
26
Lördagen den 23 Februari.
Om arfvoden inflyttningen komme att ega rum. Detta är skrifvet 1890, ock vi
åt lappfogdar skrifva nu 1895. Jag må väl således kunna påstå, att det icke kar
(Forts) från början afsetts att räcka stort längre än till 1895, om också
förkållandena sedermera kafva utvecklat sig i annan rigtning. Att
för öfrigt denna bestämmelse var af tillfällig ock speciel natur
intygas allra bäst genom det yttrande, som kerr statsrådet ock
chefen för civildepartementet kade i Andra Kammaren den 22 febru¬
ari 1893, eller för jemnt två år sedan, »att lappfogden i Norrbottens
län har sålunda en alldeles särskild uppgift». Det var vid samma
tillfälle i Andra Kammaren, som kerr statsrådet ock chefen för
civildepartementet yttrade, angående ett väckt förslag om lappfogde
i Yesterbottens län, följande: »De omständigheter som åberopats»
— nemligen till stöd för förslaget — »äro sådana, som visat sig på
många andra håll, eller att olagligketer förekomma i gränstrak¬
terna mellan den ena och andra befolkningen, men deraf följ er väl
icke att ej den vanliga polisen, kronofogdar, länsmän ock fjerdings¬
man, kan upprätthålla ordningen.» Med det yttrandet för sig kan
man väl känna sig något tveksam, om behofvet sedan dess kar
tilltagit så mycket. Men jag vill antaga det, jag tror att behof
visat sig der, likasom på andra håll — jag skall strax gifva skäl
derför -— men det oaktadt är jag icke öfvertygad om, att detta
behof af lappfogdar skall för framtiden nödvändigt kräfva en fort¬
varande lappfogdeinstitution, eller att, om man anser sig böra hålla
fast vid en sådan, man får tro, att förhållandena dermed äro ord¬
nade eller tvistigketerna ock orsakerna till desamma undanröjda.
Utskottet har tänkt sig, att lappfogdeinstitutionen kunde så mycket
hellre vara ännu af tillfällig art, som frågan om förhållandet mel¬
lan de bofaste och den lappska befolkningen ändå kommer att
göras till föremål för öfverläggningar ock beslut, kvilka möjligen
skola föranleda ändringar i lagstiftningen, eller andra åtgärder,
som kunna finnas verka derhän att minska eller upphäfva de svå¬
raste anledningarne till misshällighet. Jag vill nu icke tala der¬
om, att det kanhända skulle visa sig lika svårt i Sverige, som det
enligt 1882 års utskottsbetänkande varit i Norge, att anvisa sär¬
skilda områden åt lapparne och de bofaste. Det är ju mycket
möjligt, ehuru man i Jemtland har gjort försök dermed.
Men att dessa stridigheter, som omtalas förekomma mellan de
bofaste och den utdöende lappska folkstammen, nu uppgående till
omkring 6,000 personer, att dessa stridigheter i icke oväsentlig
grad hafva förorsakats af sjelfva den lagstiftning, genom hvilken
man har velat ordna förhållandena, det är det, jag skulle vilja
konstatera med några yttranden, som jag lyckligtvis har till hands,
och kvilka äro af den beskaffenhet, att de svårligen kunna jäfvas.
Det hette visserligen vid 1886 års förhandlingar, att den uppgift,
som ifrågavarande lag ställer sig före, är att, så vidt möjligt, stifta
fred mellan den bofasta befolkningen i de nordliga delarne af vårt
land och lapparne. Men redan vid det tillfället uttalades af repre¬
sentanter från Vesterbotten och Jemtland, att, om den då före¬
slagna lapplagstiftningen skulle tillämpas icke blott på Norrbotten,
Lördagen den 23 Februari.
27
N:o 8.
utan äfven på Vesterbotten och Jernband, skulle följden deraf Om arfvoden
blifva just den stridighet, hvilken man hade velat undvika genom ^ lappfogdar
lagen, i det att man upphöjde don så kallade sedvanerätten till (pörte')
rang, heder och värdighet af lag och derigenom ingaf den lappska
befolkningen den tron, att dess intrång på de bofastes egor vore
fullkomligt berättigad! genom sjelfva lagen. Det yttrades vid förhand¬
lingarna derom i Andra Kammaren af en riksdagsman för Jemtland
följande: »En deputation af lappar har för mig förklarat, att det
skulle vara deras undergång, om lagen antoges». »Till följd af
ömsesidigt tillmötesgående och hänsyn har det hittills gått tem-
ligen bra, men får lappen blott veta, att han har laglig rätt, och
bonden, att han har laglig rätt, då först skola vi få se på rätte¬
gångar.» Den tid, som sedan förflutit, har på det klaraste bekräf¬
tat rigtigheten af dessa förutsägelser.
Huru inverkar nu detta, säger man, på frågan om lappfogdarne.
Aro de då icke mera behöfliga än eljest? Jo, kanhända till en
viss tid och så länge de nuvarande förhållandena fortfara. Men
vi böra komma i håg, att vid de förhandlingar, som fördes vid riks¬
dagen 1893, uppenbarades bland annat sådana missförhållanden
och olägenheter, som att numera den så kallade förtryckta folk¬
stammen till en icke ringa del bestode af legda tjenare åt bofaste,
hvilka begagnade dessa lappar och sköte dem för sig, för att genom
dem idka renskötsel, och hvilkas intressen och rättsförhållanden
staten naturligen icke har samma skyldighet att vårda, som den
lappsko nomadens. Det har också från vissa håll blifvit rent af
ifrågasatt, att rättigheten för bofaste att hålla renar och sköta dem
genom lappar skulle, om icke upphäfvas, åtminstone väsentligt
inskränkas. Huru mycket praktiskt som kan ligga i ett sådant
förslag, lemnar jag derhän. Det har också erinrats, att mängden
af omärkta renar, hvilken mängd tilltagit just i följd af att det är
bofaste, som hafva renar och låta sköta dem genom lappar, hvilka
naturligen icke hafva samma intresse för andras renar som för sina
egna, att denna mängd af omärkta renar gör ett stort förfång och
föranleder åtskilligt intrång och svårigheter för den bofaste. Man
får således icke tro, att det är blott lapparne, som lida, utan det
är också de bofaste. Ja, man har hört yttranden inom Riksdagen,
att från vissa orter af vårt land, der lappar vistas, skildras den
bofasta befolkningens belägenhet såsom rent af olidlig.
Jag tror således att, om man ock beviljar 10,000 eller 13,000
kronor till lappfogdar, så är saken dermed icke ordnad, utan det
är blott ett palliativ. Saken kan icke ordnas annat än genom att
man å nyo tager i noggrant öfvervägande, hvad i lagstiftningen kan
böra ändras, eller i hvad mån staten kan åstadkomma en boskil¬
nad emellan lappen och den bofaste. Huruvida nu en lappfogde
kommer att i framtiden behöfvas inom Norrbotten eller icke, der¬
om skall jag icke yttra mig, det är andra som känna det bättre än
jag. Men ett skäl till att han icke skulle behöfvas i framtiden
ligger onekligen i det yttrande, jag uppläste.
Det är på dessa grunder, som jag deltagit i statsutskottets
beslut. Skulle nu komma att beviljas 13,000 kronor, så ligger deri
3V:o 8.
28
Lördagen den 23 Februari.
Om arfvoden icke något ondt. Det vigtiga är, att man ser saken rakt i ögonen,
Ut la^^mdar så^an ^en är’ oc^ icke tror at^ me(l lappfogdarne åstadkommes hvad
(Forts.) man vi^ åstadkomma.
Jag tillåter mig för närvarande yrka bifall till utskottets för¬
slag.
Herr von Stapelmohr: Det är en punkt i utskottets moti¬
vering, hvilken särskild! fäst min uppmärksamhet. Den lyder:
»Hvad deremot beträffar lappfogden inom Jemtlands län, hvilken
anstälts för att inom vissa lapptrakter i länet upprätthålla ordning
i lappväsendet och sämja mellan den bofaste och nomaden, hafva
förhållandena inom länet i berörda afseende numera så förbättrats,
att, om ock denna befattning ej kan helt och hållet indragas, lapp¬
fogdens verksamhet torde kunna väsentligen inskränkas.» Då den
åsigt, som utskottet här uttalat, i viss del synes mig hvila på en
origtig uppfattning eller en ofullständig kännedom om förhållan¬
dena i Jemtlands län, så ber jag att i detta afseende få yttra
några ord.
Då lapplagen af 1886 utfärdades, hvilken lag trädde i kraft
inom Jemtlands län år 1889, fästes vid den stora förhoppningar
derom, att de stridigheter och svårigheter, som uppstått mellan de
bofaste och lapparne, och som utgjorde ett väsentligt hinder för
grannsämjan dem emellan, skulle varda undanröjda, och behofvet
af lappfogde i Jernband småningom upphöra. Det hade varit gläd¬
jande, om dessa förhoppningar i allo uppfylts, men så är tyvärr
icke förhållandet. Den nya lapplagen innehåller vissa stycken,
som icke äro egnade att undanrödja anledningarne till missnöje,
tvister och förvecklingar mellan de bofaste och lapparne. Tvärtom
synas dessa bestämmelser kunna framkalla sådana anledningar.
Så är förhållandet med bestämmelsen om sedvanerätten, som gifver
lapparne rätt att beta sina renar på trakter, hvilka tillhöra enskilda
bofaste, men der lapparne förr betat dem; och så är det äfven
med den bestämmelsen, enligt hvilken lapparnes skyldighet att
ansvara för skada, som deras renar åstadkomma, inträder först i
det fall, att skadan uppkommit genom lapparnes uppsåt eller grofva
vårdslöshet. Den nya lapplagen innehåller i öfrigt mångt och
mycket, som icke står i öfverensstämmelse med lapparnes förut¬
fattade åsigter och inrotade bruk. Lappfogden, som enligt sin in¬
struktion har bland annat att bibringa de bofaste och lapparne
noggrann kännedom om hvarderas rättigheter och skyldigheter,
att hålla hand öfver att gällande lagbud rörande renskötseln och
hvad dermed står i samband efterkommas såväl af bofaste som af
lappar, och att, der så ej sker, åstadkomma rättelse, fick härigenom
en svår uppgift att lösa, och har tyvärr icke heller kunnat lösa
den på ett så tillfredsställande sätt, att förvecklingarne helt och hållet
upphört. Ett bättre skede har dock inträdt. Lapparnes renar
ströfva fortfarande öfver enskildes egor, der de åstadkomma skada
å slåtterlägenheter och der afbergadt foder. Då till följd af det
hårda klimatet jordbrukaren i dessa trakter är hänvisad hufvud¬
sakligen till boskapsskötsel, ligger det i klar dag, att skörden på
Lördagen den 23 Februari.
29
N:o 8.
dessa slåtter utgör för honom ett värdefullt bidrag till utfodring Om arfvoden
af ladugårdsbesättningen. Går han förlustig derom, kan han sättas & lappfogdar
i en ganska bekymmersam belägenhet. Skadegörelser å dessa ,”1'
slåtter och det der afbergade fodret uppväcka ersättningsanspråk 1 01 s'
hos bonden mot lapparne; och det tillkommer lappfogden att träda
emellan och söka i godo åstadkomma en öfverenskommelse emellan
den bofaste och lapparne, så att å ena sidan den bofaste får skälig
ersättning för den skada, han lidit, men å andra sidan icke heller
lapparne utsättas för oskäligt prejeri eller öfverdrifna anspråk.
Det är angeläget, att afveckling af dessa tvister mellan lappar och
bofaste sker så fort som möjligt, ty i annat fall kan det hända,
att dessa tvister och förvecklingar urarta på ett högst sorgligt sätt
och väcka hämdkänslor, som taga sig uttryck i våldshandlingar
eller skadegörelser. Man kunde kanske eljest få se upprepade
sådana scener, som tilldrogo sig för några år sedan på Ljusnedals
område och som väckte ett sådant uppseende i hela landet, att
de framkallade en mäugd tidningsartiklar och broschyrer, ja till
och med motion i kamrarne.
Men lappfogden är äfven af synnerligen vigt för Konungens
befallningshafvande. Lapplagen ålägger Konungens befallnings¬
hafvande att ordna en del angelägenheter af administrativ art.
Då det naturligen icke är möjligt för Konungens befallningshaf¬
vande att sjelf på ort och ställe taga noggrann kännedom om alla
de omständigheter, till hvilka hänsyn hör tagas vid hvarje frågas
afgörande, är det för Konungens befallningshafvande angeläget att
hafva tillgång till en person med rik erfarenhet och god inblick i
alla frågor rörande lappväsendet, till hvilken Konungens befall¬
ningshafvande kan sätta tillit. Enligt meddelanden af mera en¬
skild natur, som. iag nyligen erhållit från landsstaten i Östersund,
är lappfogdens tid så upptagen af angelägenheter, tillhörande hans
tjenst, att föga tid är öfrig för andra sysselsättningar. Den ena
tiden af året måste han ligga i en fjälltrakt för att ordna förhål¬
landena der, den andra tiden påkallas hans arbete i andra trakter.
Han måste städse stå redo att, till åtlydnad af Konungens befall-
ningshafvandes bud eller då eljest särskilda förhållanden det på¬
kalla, resa än hit än dit.
Det föresväfvade mig, då jag läste utskottets betänkande, att
utskottet hade haft den tanken, att, sedan Ljusnedals bruks om¬
råde förvärfvats till stateu och utlagts till renbetesmarker, lapp-
iogdens arbete skulle i väsentlig mån minskats. Så är dock icke
förhållandet. De tilldragelser, söm störde den allmänna ordningen
på Ljusnedals bruks område, och hvilka jag nu icke vill närmare
beröra, voro af sådan beskaffenhet, att Konungens befallningshaf¬
vande ansåg det mera lämpligt att öka polisbevakningen och dit-
sända extra polis än att låta lappfogden der uppehålla sig. Lapp¬
fogden kunde der icke mycket uträtta, och hans närvaro på andra
håll var till större gagn.
Då. nu så är, och utskottet vitsordat, att eu lappfogde är be¬
höflig i Vestcrbottens län, och jag icke kan finna, att fogden kan
undvaras i Jemtlands län eller att hans verksamhet der kan i
N:o 8.
30
Lördagen den 23 Februari.
Om arfvoden väsentlig mån inskränkas, så tillåter jag mig hemställa, att kam-
åt lappfogdar maren måtte, med afslag å utskottets förslag, bifalla Kongl. Mai:ts
(Forte.) proposition.
Herr Kerfstedt: En föregående talare på jemtlandsbänken
yttrade, att lappbefolkningen i riket utgjorde nu ett antal af 10,000.
Denna siffra har sedermera blifvit af en annan talare rättad till
6,000, och vill jag nu endast i förbigående fästa uppmärksamheten
härpå, eftersom det var den förra uppgiften som gaf mig anledning
att ännu en gång begära ordet. Enligt uppgift för 1893 räknar
Vesterbottens lappar 730 nomader, fördelade på de tre socknarne:
Sorsele, Stensele och Vilhelmina, hvaraf den sistnämndas gräns
mot söder ligger endast tre mil från närmaste lappkyrka i Jemt-
land eller den trakt i länet, der renskötseln egentligen har någon
framtid för sig. På de andra ställena hafva under de sista åren
stora nedslagtningar egt rum, och antalet renar så förminskats, att
det ser ut som om det endast vore en tidsfråga, när dessa djur
försvinna från Herjeådalen samt från Ovikens- och Underåkers-
fjellen inom Jemtland, och detta oaktadt statens inköp af renbetes-
fjell för dessa trakter och underhållet af lappfogden. Den tid är
redan inne, då lappfogdens verksamhet i Jemtlands län kan huf-
vudsakligast inskränka sig till Erostviken, eller den närmaste
socknen intill Vesterbottens län. Det är sålunda icke något löst
hugskott af utskottet, att en lappfogde är tillräcklig för Jemtlands
och Vesterbottens län.
Det var endast denna anmärkning, jag ville göra. För öfrigt,
hvad den siste talarens yttrande angår, syntes det mig mindre
röra sig om nödvändigheten af att upprätthålla en lappfogde i
Jemtlands län, än fastmera om nödvändigheten af rättelser i lapp¬
lagen, och i detta uttalande vill jag instämma med honom.
Herr Billing: Lyckligtvis deltog jag icke i utskottsafdelnin-
gen, när denna fråga der var före, och således icke heller i stats¬
utskottet, då frågan der behandlades. Hade jag det gjort, så kanske
också jag hade påverkats af de förnuftsgrunder, som här hafva an¬
förts, stödda på siffror etc. Nu emellertid känner jag mig upp¬
fordrad till att yrka afslag på utskottets betänkande, och jag ber
att få till stöd härför anföra några ord, med hvilka jag vill bemöta
något af hvad föregående talare hafva anfört.
Om det verkligen är så, att lappbefolkningen häller på att
utdö, och renhjordarne snart äro nedslagtade, så är väl detta ett
bevis på, att man icke har med den barmhertighet, som vederbort,
skyddat dem; och det är kanske snart slut med både lappar och
renar, om man ej gör något för dem. Men är det skäl att låta det
gå till denna ytterlighet?
Såvidt jag förstår, har det hufvudsakliga skälet för stats¬
utskottets afstyrkande varit en reflektion, huru det har gått med det
anslag, som gjordes 1890. Man beviljade då anslag för anställande
af en lappfogde, med utsigt att dennes verksamhet skulle snart
upphöra, nemligen inom tre år, då flyttningen skulle vara gjord.
Lördagen den 23 Februari.
31
N:o 8.
Nu är flyttningen ej ens påbörjad, och ingen utsigt är, att hvad då Om arfvodm
ställdes i utsigt verkligen blir verkstäldt. Jag tror, att man skall r°lt lappfogdar
erkänna, att statsutskottet haft befogenhet att fästa uppmärksam-
heten härpå. Jag tror att man skall erkänna, att, då det förslaget 01 S'^
antogs, man ej tillräckligt hade gjort sig reda för hela dess inne¬
börd. Men detta medgifvet, får man verkligen säga, att lappfogden
i Norrbottens län nu är lika behöflig som 1890.
Vidare tror jag, att man skall medgifva, att man icke tillräck¬
ligt klart gjort sig reda för hvad lapplagen hade för innebörd, och
hvilka dess konseqvenser voro. Men om det ock är sant, hvad som
då sades af en norrländing, hvilkens yttrande en talare nyss an¬
förde, att lagens antagande skulle leda till lapparnes undergång,
så är det väl så långt ifrån, att detta skulle föranleda afslag på
den kongl. propositionen, att man tvärtom i lapplagens brister har
en anledning att nu bifalla Kongl. Maj:ts proposition. Ty om lagen
verkligen är så ogynsam för lapparne, så behöfva de så mycket
mer ett stöd från annat håll.
Vidare har såsom stöd för utskottets förslag anförts, att man
icke utan reservation får kalla lapparne en förtryckt stam, emedan
icke all skuld ligger på den ena sidan, utan äfven lapparne hafva
sin skuld. Men jag hemställer, om icke också detta skål bör an¬
vändas i alldeles motsatt rigtning mot den af den åsyftade talaren
tänkta. Om det verkligen är så, att lapparne hafva sin skuld i
missförhållandena, och om det icke är någon förmån för menniskan
att gorå det ondt är, men man kan hjelpa lapparne från att för¬
synda sig genom att stödja och undervisa dem, så har man väl
skäl att lemna dem det stödet och den hjelpen. Det synes mig
alltså, som om lapparnes förhållande i detta afseende så långt ifrån
bör motivera afslag å Kongl. Maj:ts proposition, att det fast hellre
bör gifva ett starkt stöd för att bifalla den kongl. propositionen.
Men lapparne må nu hafva skuld eller icke, så tror jag, att
vi litet hvar känna på oss, att en i bildning så lågt stående stam
som denna, som består af ett så ringa antal menniskor, har all ut¬
sigt att i kampen blifva den mest lidande; och den, som har läst
beskrifningar öfver lapparnes ställning och lif, tror jag icke skall
i detta ögonblick låta påverka _ sig af det yttrandet, att man här
icke skall låta känslan tala. Mig förefaller det, som om man hade
göda skäl för att en och annan gång låta känslan tala, när man i
sitt inre är^ öfvertygad om att känslan talar sant, och derför yrkar
jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr ömse björn: Jag har begärt ordet endast för att be¬
möta herr Kerfstedt, då han påstår, att oegentligheterna i Vestor-
botten kunna lätt öfverses och rättas af en lappfogde i Jemtland.
Han föreslog då, om jag förstod honom rätt, att lappfogden kunde
ju hafva sin station i Frostviken — åtminstone räknade han af-
ståndet till Vestcrbottens län från Frostviken •—■ en kapellförsam¬
ling, som skjuter in som en kil mellan Vestcrbottens län och
Norge och då räknade han afståndot till Vilhelmina, närmaste ort
Xso 8.
32
Lördagen den 23 Februari.
Om arfvoden inom Yesterbottens län, der lappar vistas, och fick ett fåtal mil.
åt lappfogdar Kan det vara rätt att räkna lappfogdens resa från en punkt i Jemt-
(ForTb) land) der han. högst sällan har något att göra. Lappfogden har
sin station i Östersund, hvilket är rigtigt, tv der är centralpunkten,
och derifrån besöker han Herjeådalens samt södra och norra Jemt-
lands fjellbygder, och dervid möjligen någon gång Frostviken.
Hvarföre skall man så vilseleda genom att säga, att från Frostviken
till Yilhelmina är endast några få mil, då vi veta, att stationen
är i Östersund, och derifrån är det säkert mer än 25 mil till Lyck¬
sele. Från Lycksele har man 25 mil till ^försele lappmark, som
ligger nordligast i Yesterhotten. Det är onaturligt att framställa
saken på ett så missledande sätt som skett och råda vederbörande
att ordna den, såsom hvar och en förstår, så opraktiskt. Dessutom
skulle denne lappfogde stå under två länsstyrelser, så att då den
ena reqvirerade honom hit, så reqvirerade den andra honom dit.
Ett sådant sätt att lösa en praktisk fråga tror jag icke någon egent¬
ligen kan vara med om. Jag kan väl förstå, att man kan taga in¬
tryck af den förhoppning, som gjorde sig gällande, då anslaget ur¬
sprungligen beviljades, nemligen att ifrågavarande institution skulle
vara behöflig blott för tillfället. Men då nu under tidernas lopp
dessa lappfogdar visat sig vara ytterligt gagnande för ordnandet af
lappförhållandena, och myndigheterna både i Norrbotten, Yester-
botten och Jemtland kommit till den öfvertygelse, att dessa lapp¬
fogdar hafva stor förmåga att bringa ordning i förhållandena och
tillse att lag och rätt hållas vid magt — hvarför skall man då
försvara sin sak med dessa skäl från en förgången tid? — Rege¬
ringen har en gång afvisat Yesterbottens länsstyrelses framställning
om lappfogde af det skäl, att regeringen naturligtvis ville se tideu
an. Men så kommer regeringen och säger, att nu är den behöflig.
Det måtte väl bevisa, att regeringen har fått den utredning, som
önskats, och att saken är af den natur, att den icke bör och kan
bortresoneras med de motiv, som möjligen lågo till grund för an¬
slagets beviljande i början.
Ett lika opraktiskt råd, som den värde talaren gaf vederbörande
med afseende på ordnandet af denna fråga, torde väl ock få anses ligga
i hans antydan derom, att missförhållandena mellan lapparne i Yester-
botten och norrmännen kanske bäst kunde ordnas genom antagande
af ett juridiskt ombud i Norge och anskaffande af en tolk åt denne.
Jag för min del tycker att det är bättre att ordna så, att man söker
förekomma stridigheter och oegentligheter, och tillse, atfvåra lappar
icke begå olagligheter mot norrmännen. Det är bättre att stämma
i bäcken än i ån. När man kommer med ett sådant förslag, skulle
det väl innebära någon fördel, nemligen en besparing. Efter de
aflöningsbelopp, som tillkomma det juridiska biträdet i Tromsö och
hans tolk, skulle det dock kräfva 2,300 kronor.
Jag för min del tycker, att man icke bör komma med så pass
omogna förslag, som de här framstälda. Jag kan förstå, att man
åberopar det motiv, som låg till grund för anslagets beviljande,
och säger, att derför kan vara skäl att icke gå för hastigt till väga
och besluta en tredje lappfogde. Men att komma med sådana an-
Lördagen den 23 Februari.
33
N:o 8.
tydningar till frågans ordnande, som här framkastats, tror jag icke Omarfvoden
Herr Hammarskjöld: Såvidt jag kunnat följa med diskus¬
sionen, så framgår af densamma, att man vid stiftandet af den nu
gällande lapplagen lefde i den förhoppning, att lappfogdeinstitutio¬
nen skulle blifva af en öfvergående natur. Man menade nemligen,
att lapplagen skulle ordna och förbättra förhållandena mellan den
bofasta befolkningen och lapparne. Under dessa förhoppningar fäl-
des inom Riksdagen och af regeringens medlemmar hvarjehanda ut¬
tryck, som gingo i den rigtning, att man snart nog skulle blifva af
med lappfogdarne. Hvad har resultatet blifvit? Från alla håll,
från dem, som talat för den ena sidan, och dem, som talat för den
andra, konstateras, att lapplagen snarare försämrat än förbättrat
förhållandena, och att derför en revision af lagen är behöflig. Till¬
lika konstateras från dem, som till följd af sin ställning och spe¬
ciel! sin embetsverksamhet inom dessa nordliga trakter häst höra
hafva kännedom om huru der tillstår, att just i följd af denna för¬
sämring är behofvet af lappfogdar nu större än förut. Det före¬
faller mig, att den logiska konseqvensen af allt detta är, att vi
höra så fort ske kan taga i tu med att omarbeta lapplagen och göra
den bättre, men att, intill dess detta hinner ske, vi böra gifva
myndigheterna i dessa nordliga län det biträde och den hjelp, de
behöfva för att under väntetiden förhållandena må blifva drägliga.
Då detta för mig framstår såsom den logiska konseqvensen af hvad
som här hlifvit sagdt såväl från ena som andra sidan, anhåller jag
att få tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Wennerberg: Jag har noggrant följt med diskussionen
i denna sak; icke derför att den är synnerligen stor i vanlig be¬
märkelse, utan derför att jag anser den vara ganska stor med af¬
seende på det omdöme, som en gång väl skall fällas öfver ett riks¬
dagsbeslut rörande denna under Sverige lydande lappstam. Det är
en mycket väl känd sak, att nästan alla nomadstammar äro liksom
bestämda till undergång. Och hvilka lagar och hvilka hjelpmedel
än de odlade nationerna må gifva dem, så synas de icke till myc¬
ket kunna gagna. Det gäller en sak, som ingen Riksdag och ingen
lag förmår att hindra. Men jag skulle för ingen del vilja, att
svenska Riksdagen genom sitt beslut liksom ville påskynda den ut¬
döende stammens slutliga undergång. Hvad som kan göras bör
man vara angelägen om att göra, om icke för annat så för sin egen
skull, så att man har gjort det lilla, som regering och myndigheter
hafva funnit skäligt att göra. Under sådana förhållanden anser
jag, att man villigt bör lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr statsrådet friherre Åkerhielm: Af on ärad talare bakom
migyttrades åtskilligt, som jag skulle önskat bemöta. Men detta har re¬
dan så fullständigt gjorts af den näst föregående talaren och af talaren
på Vesterbottens länsbänk, att jag icke skall vidare uppehålla mig der¬
vid. Ett yttrande vill jag dock icke förbigå. Den ärade talaren syntes
Första Kammarens Prot. 1895. N:o 8. ;{
vara lämpligt.
åt lappfogdar
vi. m.
(Forts.)
N:o 8.
34
Lördagen den 23 Februari.
Omarfvoden icke underkänna behofvet af en lappfogde för Vesterbottens län,
åt lappfogdar men han ansåg sig kunna hemta ett visst stöd för att behofvet icke
m. m. stolle vara synnerligen stort från ett anförande, som af chefen för
(Forts.) civildepartementet hölls i Andra Kammaren år 1893, då sjette huf-
vudtiteln der förevar till behandling. Sant är, att det åberopade
yttrandet dervid fäldes, men det bör bemärkas, att i sammanhang
dermed departementschefen uttryckligen förklarade: »det är ju möj¬
ligt att vidare utredning kan åstadkommas, som tydligt ådagalägger
behofvet af lappfogdar äfven inom Vesterbottens län, men för när¬
varande har jag icke fullgiltiga skäl att antaga tillvaron af ett
dylikt behof». Han slutade också sitt anförande, efter att hafva
omnämnt den år 1890 gjorda framställningen från Vesterbottens
län, med att säga: »kommer den åter, grundad på bättre skäl, skall
jag icke underlåta att understödja densamma». Det är just hvad
nu är förhållandet. En fullständig utredning har numera blifvit
åvägabragt, och det är med stöd åt denna, Kongl. Maj:t gjort sin
föreliggande framställning. Jag kan icke finna det annat än obe-
rättigadt att mot departementschefens nu afgifna yttrande till stats¬
rådsprotokollet, grundadt på denna nya utredning, åberopa hans
yttrande ett föregående år, då icke samma utredning förelåg.
Herr Törnebladh: Jag kan icke så noga känna, hvilken ut¬
redning förelegat från Konungens befallningshafvande i Vester¬
bottens län efter 1893. Jag kan endast erinra derom — hvad jag
förmodar icke är den föregående talaren obekant — att i 1891 års
statsrådsprotokoll dåvarande civilministern nämnde, att han icke
kunde ifrågasätta någon minskning af anslaget till lappfogdar, efter¬
som Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbotten inkommit
med framställning om lappfogdes anställande inom länet. Men
denna framställning tyckes då och under de närmast följande åren
icke hafva föranledt till någon åtgärd. För öfrigt, hvad jag fäste
mig vid i det åberopade anförandet var, att lappfogden i Norr¬
bottens län hade en särskild uppgift, nemligen att leda lapparnes
flyttningståg till de södra lappmarkerna. Jag trodde, och utskottet
trodde, att detta tåg skulle komma till stånd, och man är ursägtad,
om man tänkte sig, att, sedan tåget egt rum, den ifrågavarande
lappfogden skulle blifva obehöflig.
Herr Berg, Lars: Mot den siste talaren anser jag mig böra
anföra några ord, då jag gjort den underdåniga framställning, som
synes hafva föranledt anmärkta yttrandet i statsrådsprotokollet.
Det är nemligen så, att det begärdes anslag till en lappfogde på
grund af de väntade flyttningarne af lappar från Enontekis till
Arjepluogs lappmark. Men icke bör man då fordra, att den, som
framställer en sådan proposition till regeringen eller Kiksdagen,
skall förutsäga, om den nya tjensten skall i evighet fortfara. Det
enda, som då kunde och borde sägas, var, att den var absolut nöd¬
vändig för sjelfva flyttningstiden. Då jag författat skrifvelsen, vill
jag emellertid försäkra, att jag verkligen redan då var öfvertygad
om att denna institution var behöflig för lång framtid. Men man
Lördagen den 23 Februari.
35
N:o 8.
hade icke utsigt att kunna erhålla densamma, så vidt man skulle Omarfvoden
gifva sig in på någon profetia om huru förhållandena skulle te sig ät lappfogdar
i framtiden. ”J- ^
Det är en sida i lappfogdeinstitutionen; som icke här berörts, or
och som jag skall he att få lägga eder, mine herrar, på hjertat.
Såsom ett bevis på att den för framtiden, så länge lappbefolknin-
gen finnes, är nödvändig för ordnandet af förhållandena mellan de
bofaste och lapparne, vill jag framhålla, att nuvarande lag, om icke
godvillig uppgörelse om skadeersättningar kan trätfas, proklamerar
den eljest i vårt land icke förekommande solidariska ansvarigheten
genom den drakoniska bestämmelsen, att den ene skall gemensamt
med den andre höta för den andres skadegörelse, såvidt de höra
till samma renbetesdistrikt. Dör ordnandet af lappväsendet i våra
lappmarker äro sådana distrikt på flera ställen föreslagna och
måste med all säkerhet snart genomföras. Lapparne måste samman¬
föras till renbeteslag och inom laget måste de vara solidariskt an¬
svarige. Då nu detta förestår, kan hvar och en förstå, att en sak¬
kunnig och med auktoritet utrustad man väl behöfves för att icke
en slik lagstiftning, förhatlig och våldsam i sig sjelf, skall hastigt
ruinera dem, för hvilka den är utfärdad. Således, vill man icke
bidraga till den sista qvarlefvan af den lappska nationens snara
undergång i Vesterbotten, måste man enligt min öfvertygelse vid¬
taga denna åtgärd. Den är icke. såsom en talare sade, ett palliativ
allenast, utan den är ett försök att få lagens mening humant ge¬
nomförd. Skulle den vara ett pallativ, skulle alla åtgärder för
lagars efterlefnad kunna så kallas. Jag instämmer med de före¬
gående talare, hvilka yrkat bifall till reservationen.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att kam¬
maren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl 7 e. m.
Punkterna 16—22.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 23. Qm in¬
rättande af
Mom. a). eu anstalt för
profning af
Herr Odelberg, Theodor: I den mån, vår jordbruksnäring rcdÉapm tn
gått framåt och vunnit i intensitet, har också blifvit en bjudande
nödvändighet att, såvidt möjligt, ersätta handarbetet med redskap
N:o 8.
36
Lördagen den 23 Februari.
Om inrät¬
tande af en
anstalt för
profning af
landtbrulis-
redskap m. m.
(Forts.)
och maskiner. Redskapsindustrien kar också gjort stora framsteg,
ock de maskiner, som en jordbrukare, hvilken vill följa med sin
tid, måste skaffa sig, representera ett ganska betydligt värde ock
mångdubbelt större än för trettio å fyratio år sedan. Jag beköfver
endast påpeka, hvilken rol ångan spelar i jordbrukets tjenst, sånings-,
slåtter och skördemaskiner, de komplicerade tröskverken ock rens-
ningsmaskinerna för frö ock säd, mejerimaskinerna m. fl., för att
ådagalägga sanningen af ett sådant påstående. Bland dessa maski¬
ner gifves också en mängd olika typer. Jordbrukaren kar att välja
mellan billiga och dyra, goda ock dåliga, ock man kan icke förut¬
sätta, att kan skall besitta en så stor teknisk kunskap, att kan utan
vägledning skall kunna på ett klokt ock ekonomiskt sätt välja i
detta kaos af maskiner, tv efter blotta utseendet låta våra redskap
ock maskiner sig ej bedöma. Om också ett sådant ytligt be¬
dömande i allmänhet förekommit i vårt land och till och med vid
de stora allmänna landtbruksmötena, vågade dock icke bestyrelsen
för sextonde allmänna svenska landtbruksmötet 1886 med statspris
premiera maskiner ock redskap utan att åtminstone en del förut
underkastats pröfning. För sådant ändamål begärdes ock erhölls
ett statsanslag af 10,000 kronor, ock med användande deraf anstäl-
des vid tre egendomar i Stockholms granskap under år 1885 ock
1886 pröfningar af plogar, sånings- och rensnings- samt sorterings-
maskiner för säd och frö. Vid sjuttonde allmänna landtbruksmötet
i Göteborg år 1891 fortsattes dessa pröfningar med andra maskiner,
sedan Riksdagen för ändamålet anslagit 10,000 kronor. — Om nu
också genom dessa pröfningar ett långt rättvisare bedömande blifvit
infördt för våra landtbruksmaskiner, lemna dock dessa pröfningar
åtskilligt öfrigt att önska, och redan vid profningarne år 1886, då
jag kade förmånen gtt deltaga såsom prisdomare, uttalades önskan
att efter utländskt mönster få i vårt land inrättad en fast prof-
ningsanstalt. Svårigheter kade nemligen redan då yppats att er¬
hålla för profningarne lämpliga platser äfvensom fullt kompetenta
personer, som ville åtaga sig det ansvarsfulla ock svåra prisdomare¬
kallet. Dessa periodiskt återkommande pröfningar sakna ock kon¬
tinuitet, ock de dyrbara anordningar, som för profningarnes anstäl¬
lande måste vidtagas, komma ej en följande profning till godo ock
de kunna ej keller i lika hög grad betjena såväl redskapsfabrikan-
ter som jordbrukare som fasta profningsanstalter. Det var också
derför som vid ett i Stockholm för några år sedan af redskaps-
fabrikanter och för saken intresserade jordbrukare utlyst möte
önskvärdheten uttalades, att en fast profningsanstalt så snart som
möjligt blefve inrättad. Frågan upptogs kort derefter till behand¬
ling i landtbruksakademien, ock en.komité af sakkunnige personer
tillsattes för att utreda frågan. Öfver det af komiterade afgifna
förslaget hafva, såsom af den kong! propositionen inkemtas, landt¬
bruksakademien, hushållningssällskapens ombud ock landtbruks-
styrelsen afgifvit utlåtanden. Och alla dessa myndigheter kafva
varit ense om, att eu profningsanstalt är nödvändig och att före¬
draga framför de periodiskt återkommande profningarne. Det är
endast i fråga om organisationen, som olika meningar förekommit.
Lördagen den 23 Februari.
37
N:o 8.
Den mening, som vunnit Kongl. Maj:ts bifall, av den som uttalats Om inrät¬
at landtbruksstyrelsen. Man har inom nämnda styrelse hatt till tande af en
ögonmärke att få en anstalt för samma pris, som förut de periodiskt p^ofningaf
återkommande profningarna per år räknadt hafva kostat, och der- landtbruks-
för föreslås 1,500 kronor åt prisdomarne, 500 kronor åt sekreteraren redskap m. in .
och 500 kronor till tryckningskostnader m. m. eller tillsammans (Forts.)
2,500 kronor. Vidare har man beräknat, att de afgifter, som skulle
erläggas för profningarna, skulle förslå att betala drift- och handt-
langningskostnader äfvensom annons- och analyseringskostnader
m. m. Afgifterna skulle tillfalla Ultuna landtbruksinstitut, der prof-
ningarne skulle ega rum. Kongl. Maj:t har accepterat detta förslag,
och förslaget har vunnit utskottets moraliska understöd, men det är
också allt. Längre har utskottet icke ansett sig kunna gå. Men i dess
ställe har utskottet gjort förslag om åtskilliga nedprutningar i de be¬
gärda 2,500 kronorna. Mig tyckes, att landtbruksstyrelsen gått så långt
i sparsamhet som den kunnat, då den föreslagit inrättandet af en fast
profningsanstalt för nämnda belopp, under det att de öfriga myndig¬
heter, som yttrat sig i denna sak, anse, att dertill behöfves, utom
ett anslag för en gång af 6,000 kronor, derjemte 4,200 kronor årli¬
gen. Men jag får verkligen bekänna, att landtbruksstyrelsen i spar¬
samhet träffat sin öfverman i utskottet, som nu vill anställa prof-
ningar för så godt som ingenting, och ändå skola samma resultat
vinnas som under de sista tio åren kostat 29,000 kronor, deraf
20,000 kronor i statsunderstöd. Ku har utskottet också gifvit anvisning
om, huru dessa besparingar skola kunna åstadkommas. Först anser
utskottet, att de lärare vid Ultuna, tre till antalet, som skola tjenst-
göra som prisdomare, icke skola åtnjuta aflöning. Kongl. Maj:t
har åt dessa lärare föreslagit fem kronors dagtraktamente, och då
profningarna beräknas kunna räcka trettio dager om året, skulle
således 150 kronor komma på hvar och en af dessa lärare. De
blifva hvarken fattiga eller rika derpå, men jag tror icke, att vare
sig Kongl. Maj:t eller Riksdagen kan ålägga dessa lärare att verk¬
ställa profningarna utan ersättning. De äro jemförliga med lekto¬
rer och adjunkter vid våra allmänna läroverk, och jag kan icke
föreställa mig, att utskottet skulle vilja eller kunna ålägga dessa
att t. ex. under ferierna utan ersättning granska läroböcker och af¬
gifva förslag med anledning deraf.
Vidare har påpekats, att icke alltid utom institutet boende pris¬
domare behöfva tillkallas. En maskintekniskt bildad prisdomare
måste alltid tillkallas. Maskinernas konstruktion äfvenså det ma¬
terial, af livilket de äro förfärdigade, skall bedömas, och det kan
icke förutsättas, att erforderlig kunskap härutinnan skall finnas bland
lärarne vid Ultuna. — Vidare har påpekats, att besparingar skulle
kunna göras äfven i andra hänseenden. Jag förmodar, att utskottet
tagit del af de berättelser som afgifvits öfver profningarne år 1886
och 1891. Har utskottet gjort det, kan jag icke förstå, huru ut¬
skottet kan vilja föreslå några afprutningar å det billiga arfvodet,
500 kronor, till sekreteraren och å det till tryckningskostnader be¬
räknade beloppet.
Vidare har sagts, att profningsafgifterna skulle kunna bestäm-
N:o 8.
38
Lördagen den !3 Februari.
Om inrät- mas så höga, att kostnaderna kunde betäckas. Jag tror, att detta
tande af 'en skulle vara farligt, ty då skulle ingen eller högst få begagna sig
profning °af anstalten och dermed ändamålet med densamma förfelas. För
landtbruks- öfrigt kan man vara glad, om dessa afgifter komma att räcka till
redskap m.m. bestridande af utgifterna för arbetsbiträde, drag- och ångkraft m. m.
(Forte.) Äfven är att märka, att anstalten på eget initiativ bör profva en del
maskiner, för bvilka ingen afgift erlägges.
Till sist återfinnes i detta utlåtande den ofta begagnade frasen,
att Kongl. Maj:t ej lärer sakna medel till att betacka de återstående
kostnader, som kunna erfordras. Jag vet icke, huruvida Kongl.
Maj:t bar några besparingar, genom bvilka den föreslagna prof-
ningsanstalteu kan bekostas, men den omständigheten, att Kongl.
Maj:t bar begärt ett anslag, tyckes tala deremot.
Jag får bekänna, att under de få år, jag käft äran tillhöra
Riksdagen, bar det förvånat mig, att så snart anslag, huru obetyd¬
liga som helst, begärts till jordbruket, så antingen hafva de för¬
vägrats eller ock sådana nedprutningar skett, att de med anslagen
beräknade ändamål förfelats. Jag vill icke klandra sparsambeten,
hvilken nog är nödvändig, då budgeten växer i oroväckande grad,
men allt har en gräns. Det är dock ytterst vår modernäring, som
får vidkännas de ökade bördorna, och då synes det mig, att Riks¬
dagen ock bör omhulda denna näring så mycket som möjligt. Jag
tror icke, att vi böra sätta all förtröstan och tillit till förhöjda tul¬
lar, ty jordbruket beböfver ock mycket annat. Det kan ju anses
så godt som balstarrigbet att yrka något mot ett enigt statsutskott,
men då jag på intet vis kan godkänna utskottets motiv och jord¬
bruksnäringen ligger mig varmt om hjertat, får jag, äfven med fara
att stå alldeles ensam, yrka bifall till Kongl. Maj ds proposition.
Herr Tamm, Hugo: Innan jag närmare ingår i svaromål på
den siste ärade talarens anförande, vill jag framhålla, att ett bifall
till Kongl. Majds proposition icke leder till någonting, då icke
om densamma kan blifva gemensam votering. Det är nemligen i
motiveringen, som hela frågans kärnpunkt ligger.
Jag finner det högst naturligt, att chefen för landtbruksstyrel-
sen, som varit eu af de auktoriteter, som yttrat sig i denna fråga,
och hvars yttrande hufvudsakligen ligger till grund för Kongl.
Majds proposition, också skall varmt försvara densamma. Utskottet
har emellertid att taga jemväl andra auktoriteter äfvensom Kongl.
Majds eget uttalande i beräkning. Det kan nemligen icke nekas,
att hela den kongl. propositionen innehåller något sväfvande och
obestämdt, hvilket ledt till det egendomliga resultatet, att alla i
utskottet önskat bifall dertill, men på samma gång visade det sig
på grund af den utredning, som blifvit gjord, att man icke visste,
hvart man skulle taga vägen i denna fråga och hvad som menades
med förslaget i dess helhet. Framför allt var det icke något be¬
stämdt med afseende å organisationen, hvarför också utskottets
förslag slutat med att göra det hela till, hvad också Kongl. Maj:t
framhållit, ett försök för att se, huru man skulle få saken i gång,
39
N:o 8.
Lördagen den 23 Februari.
och, när erfarenheten visat, huru saken häst i praktiken bör ordnas, Om mrät-
sedan bevilja de nödiga medlen. anstalt för
Jag vill härvid framhålla Hägra skäl, hvarför utskottet kommit profning af
att stå i denna egendomliga ställning. Ursprungligen framkom landtbruks-
detta förslag genom en påstötning från maskinfabrikanterna. Det redskap m. m.
upptogs äfven af landtbruksakademien, hufvudsakligen afseende att (Forts.)
derigenom skulle beredas ett tillfälle för maskinfabrikanter att få
afprofning af maskiner gjord för att sedan åstadkomma förbättrin¬
gar i sina tillverkningar till undvikande af de fel och svagheter,
som kunde finnas i dessas konstruktion. Det började med en
teknisk fråga, och på grund deraf tillsattes den omtalade komitén.
Denna komité vidhöll don uppfattningen, att bär hufvudsakligen
gälde sjelfva redskaps- och maskinfabrikationen. Den säger alltså:
»Ett annat och, enligt vårt förmenande, det mest talande skäl
för inrättande af dylika anstalter ligger i den omständigheten, att
inom dessa anstalter skulle småningom samlas en större erfarenhet
och bättre insigt i de profvade maskinernas konstruktion, afverk-
ningsförmåga och relativa ändamålsenlighet, än en enskild person
eller verkstad kan förskaffa sig, då den arbetar isolerad. Denna
■djupare insigt skulle möjliggöra bedömandet af den rigtning, i
hvilken utvecklingen inom den närmast följande tiden kommer att
gå, kvilka nya maskiner och redskap, som erfordras för att tillfreds¬
ställa ständigt framträdande nya behof.»
Der står således frågan “ännu som en maskinteknisk fråga.
Sedermera hördes hushållningssällskapens ombud, och dervid bör¬
jade redan en annan uppfattning att göra sig gällande; det gälde
nu att för det praktiska jordbrukets behof få en vägledning vid
inköp af maskiner. Landtbruksstyrelsen upptog begge sidorna,
som sedan så gestaltat sig, att den maskintekniska sidan allt mer
blifvit undanskymd. Detta går sedan igen på det allra eklatantaste
vis i den uppfattning, som uttalas af utskottet, då det betonar, att
dessa profningar skulle föranleda till att man sluppe gifva så stora
anslag till redskapsprofningar vid landthruksmöten eller till och med
till att anslag för detta ändamål kunde nedsättas. Det är häraf klart,
att frågan i sin fortgång något divergerat från utgångspunkten.
Utskottet stod nu tveksamt om hvad hufvudsaken gälde.
Allra tydligast framträdde denna obestämdhet i fråga om organi¬
sationen, då det naturligen är organisationen, som är bestäm¬
mande för hvad som skall blifva af hela inrättningen. Härom ytt¬
rade departementschefen, att, då nu icke vore fråga om att definitivt
besluta rörande anstaltens organisation, han ansåge sig icke be¬
höfva redogöra för de öfriga meningar, som i denna fråga uttalats,
utan inskränkte sig till att uttala, att landtbruksstyrolsens förslag
syntes honom i sina hufvuddrug kunna godkännas, ehuru till äfventyrs
några jemkningar deri kunde befinnas lämpliga.
Der stod utskottet onekligen ganska fundersamt, ty det före¬
ligger många förslag i organisationsfrågan. Ursprungligen, och så
länge man skarpt fasthöll vid profningsanstaltens tekniska betydelse,
var det föreslaget, att eu person skulle tillsättas med 4,000 kronor
i lön, som skulle hafva ledningen af anstalten och till sitt biträde
N:o 8.
40
Lördagen den 23 Februari.
Om inrät¬
tande af en
anstalt för
profning af
landtbrulcs-
redslcap m. in.
(Forts.)
hafva olika personer. Der framträdde den tekniska uppgiften.
Sedermera öfvergick det med vissa skiftningar i de följande för¬
slagen till det af landtbruksstyrelsen framstälda förslaget om en
nämnd af 5 personer, nemligen 3 lärare vid Ultuna, en maskin¬
tekniker och en jordbrukare. Mot detta förslag hafva anmärknin¬
gar gjorts. Jag ber härvid få uttala, att jag är af en något olika
mening mot landtbruksstyrelsen i detta fall. Det har redan 1875
vid Ultuna. varit en sådan profningsanstalt, som bestod af dessa
tre lärare vid Ultuna. Den arbetade några år, men afdunstade sedan.
Ingenting blef deraf, ty allt mindre och mindre blefvo maskiner dit—
lemnade till profning. Jag tror, att det är vigtigt att kräfva per¬
sonligt ansvar af den som står i spetsen och hvilken jag anser
böra vara den maskintekniker eller den praktiska landtbrukare,
som föreslagits af landtbruksstyrelsen. Ty, säga hvad man vill,
allmänheten har större förtroende till en sådan person, än om, så¬
som under den gamla organisationen var fallet, hufvudvigten skulle
förläggas på de tre lärarne vid Ultuna. Hela idén är tydligen
tagen från Halle och Paris, der sådana maskintekniska profnings-
anstalter finnas. Vi hafva visserligen icke lyckats få några redo¬
görelser af de yngsta data, men, så vidt äldre uppgifter meddela, är
det . så stäldt, att nämnden ej sitter i sin helhet i alla fall, utan
rättighet föreligger att utse inom sig en mindre talrik delegation
allt efter profningens art. Det behöfde ju icke vara de tre lärarne
vid Ultuna, som alltid skulle ingå i nämnden, det kunde lika väl
vara den särskildt tillkallade tekniskt bildade och landtbrukaren.
Utskottet har velat betona, att den förre i synnerhet måste vara med,
medan det deremot icke är så vigtigt att alla tre lärarne äro det.
Det är således icke fullt rigtigt läst, då den föregående talaren förmenat,
att utskottet satt tillbaka de särskildt tillkallade. Utskottet säger:
vi vilja , lemna denna organisation att arbeta ut sig, vi veta icke
fullkomligt, hvad som skall blifva af detta barnet, vi kunna icke
sjelfva säga, huru det bör vara bestäldt, men vi vilja, att af insti¬
tutionen skall blifva något praktiskt och förtroendeingifvande. Vi
lemna det .derför åt Kong! Maj:t och myndigheterna, som dermed
må röra sig fritt inom de gränser, som föreslagits, det må sättas
tre eller fem i nämnden, hvilka af de fem som helst, tills man ser
huru organisationen arbetar bäst — med andra ord, organisation är
af utskottet stäld in suspenso, och dess definitiva ordnande oafgjordt.
Den förre talaren klagade, att utskottet varit grufligt sparsamt,
som afslagit traktamentsersättning åt Ultunas fast aflönade lärare,
men det är en sak, som utskottet alltid är, fastän det icke erkän¬
nes af alla. Jag vill dock nämna, att äfven i Halle äro de tre der
bofasta ledamöterna icke aflönade. Kong! Maj:t gifver också sjelf
utskottet anledning härtill genom att starkt framhålla den nytta,
som skulle uppkomma för Ultuna af denna anordning. Kong!
Maj:t säger, att det är lätt att inse, hvilka extra fördelar skulle
vinnas genom att förlägga försöksanstalterna vid våra landtbruks¬
institut. Derigenom finge dessas elever och lärlingar tillfälle att
se och lära känna, till konstruktion och verkningssätt, en mängd
nya maskiner och redskap för jordbruket, och institutens lärare på
Lördagen den 23 Februari.
41
Nso 8.
hit hörande område finge till sitt förfogande ett undervisningsma¬
teriel af den mest fulländade beskaffenhet, och som svårligen på
något annat sätt kunde anskaffas. Hvilken utomordentlig fördel
för undervisningen, och derigenom medelbart för landtbruket, genom
denna anordning borde kunna vinnas, vore öfverflödigt att påpeka.
Då det således skulle blifva till direkt nytta för undervisnin¬
gen vid institutet, och icke på grund af erfarenheten från 1875
denna institution skulle lyckligen utbilda sig, om endast de tre
lärarne bildade profningsnämnden, har utskottet genom ofvannämnda
afprutning velat betona särskildt, att man kunde förvänta fördel af
institutionen, om någon stode i bestämdt ansvar derför, och att
Ultunalärarne icke vore så nödvändiga som do två andre, för att
allmänhetens förtroende skulle vinnas.
Det har slutligen framhållits, att utskottet icke tillstyrkt be¬
viljandet af några bestämda medel. Men när denna institution
blott skall enligt Kongl. Maj:ts förslag blifva ett försök att utbilda
en profningsanstalt, och då sammanlagda besparingarna å anslagen
till jordbruket, handeln och näringarne vid början af år 1895 upp¬
gått till 134,000 kronor och vid årots slut till 147,000 kronor, och
således eu tillväxt skett af 13,000 kronor, ansåg utskottet att det
för ett sådant förberedande försök icke skulle möta någon svårig¬
het för Kongl. Maj:t att finna medel för denna försöksprofning tills
vidare.
Ännu en gång ber jag kammaren observera hvad jag började
med. Frågan reduceras till detta: Vill kammaren verkligen att
denna profning af maskiner och redskap skall komma till stånd, och
Kongl. Maj:t få tillfälle att på erfarenhetens väg ordna frågan för att
derefter förelägga Riksdagen densamma till slutligt definitivt afgörande,
då är det nödvändigt att bifalla utskottets motivering, ty sker det ej,
kan det ej blifva gemensam votering, utan frågan är fullständigt fallen.
Då alla ville saken, men det visade sig inom utskottet omöjligt
att komma till något bestämdt resultat angående sättet, beslöt man
utse två personer från hvardera kammaren med uppdrag att söka
åstadkomma ett förslag, som skulle vara antagligt för Kongl. Maj:t
och som hade utsigt att vinna Riksdagens bifall. Jag tror således,
i motsats till den föregående talaren, att, vill kammaren att det
skall göras ett försök i denna rigtning, kammaren bör följa den af
utskottets ledamöter uttalade mening och bifalla förslaget, sådant
det föreligger. Det är här fråga om motiveringen och icke om
Kongl. Maj:ts förslag. Jag anhåller om bifall till utskottets för¬
slag.
Grefve Douglas: I likhet med den förste ärade talaren be¬
klagar äfven jag lifligt det resultat, hvartill utskottet kommit, men
på grund af den motivering, som åtföljer utskottets afstyrkande
utlåtande, kan jag dock icke finna, att utsigtcrna för den föreslagna
anstaltens organisation ligga så mörka, som det kunde synas vid
första påseendet. På grund häraf kommer jag icke heller att göra
något yrkande. Utskottet uttalar klart och tydligt, att det anser
en sådan fast anstalt för profning af redskap och maskiner för
Om inrät¬
tande af en
anstalt för
profning af
landtbruks-
redskap m. m.
(Forts.)
N:o 8.
42
Lördagen den 23 Februari.
Om inrät¬
tande af en
anstalt för
profning af
landtbruks-
redskap m.m.
(Forts.)
Om främjan¬
de af svenska
alsters af¬
sättning i
utlandet.
landtbrukets behof särdeles nyttig, och att genom densamma både
redskapstillverkningens och landtbrukets intressen tillgodoses mycket
bättre än genom de hitintills brukliga tillfälliga profningarne. Äfven
i afseende på kostnaderna tyckes utskottet förutsätta, att en sådan
fast anstalt icke kan skapas och upprätthållas, utan att särskilda
medel dertill finnas. Men i afseende å anskaffande af dessa medel
är likväl utskottet af en annan mening än Kongl. Maj:t. Utskottet
anser nemligen ett särskildt anslag till anstaltens underhåll, åt¬
minstone för närvarande och innan erfarenhet rörande dess verk¬
samhet vunnits, icke vara erforderligt, så mycket hellre som Kongl.
Maj:t ej lärer sakna medel att bestrida de kostnader, som kunna i
förevarande hänseende erfordras utöfver de afgifter, som från veder¬
börande fabrikanter inflyta.
Såsom ordförande i styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut ber
jag få taga fasta på detta uttalande och på utskottets hela moti¬
vering, ty deraf framgår, att utskottet anser en sådan fast profnings-
anstalt vid Ultuna särdeles nyttig, och att medlen till dess upp¬
rätthållande böra erhållas dels genom de afgifter som fabrikanterna
erlägga, då deras redskap profvas, dels genom de tillfälliga bespa¬
ringar, som institutet sjelf möjligen kan komma att göra på ansla¬
get till »institutets öfriga utgifter», men att till allt, som derutöfver
behöfves till anstaltens upprätthållande anslag, skall årligen begäras
af Kongl. Maj:t.
Det är under förutsättning, att denna min uppfattning af ut¬
skottets uttalande är rigtig, som jag, herr talman, icke har något
yrkande att göra.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande moment hemstält samt vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Mom. b).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 24—32.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 33.
Herr Fosser: Såsom synes af betänkandet, hafva äfven i denna
punkt de flesta af Första Kammarens ledamöter i statsutskottet
afgifvit reservation. De försök, som under de senare åren på flera¬
handa sätt gjorts för att befrämja afsättningen i främmande länder
Lördagen den 23 Februari.
43
N:o 8.
af alster af svensk industri och svenska näringar, hafva visserligen
icke krönts med önskvärd framgång, och icke heller hafva dessa
sträfvanden motsvarat de förhoppningar man fäst dervid. Kongl.
Maj:t har derför hos innevarande års Riksdag begärt att få använda
ett belopp af 15,000 kronor till handelsstipendier, att årligen dermed
understödja unge män, som vilja i utlandet skaffa sig vidgad insigt
och erfarenhet i handelsyrket. I det särdeles sakrika och för frå¬
gans belysande värdefulla och intressanta yttrande, som kommers¬
kollegium i ämnet afgifvit, har också med mycken styrka framhäfts,
huru det torde för landets export blifva af mycket stort värde, om
liandelsstipendiater utsändas till utlandet för att der inhemta kun¬
skap om handelsbruk och fordringarne på varors beskaffenhet och
så vidare. Denna väg är också beträdd af flera främmande länder
med mycken framgång, och betydande medel hafva derpå offrats.
För att nu icke tala om de stora och rika länderna, utan endast
de med oss jemförliga och mindre, så har i Belgien årligen lem-
nats anslag af 45,000 francs och i Norge af 20,000 kronor till be¬
rörda ändamål. Nu hafva visserligen hvarken utskottet eller reser¬
vanterna förnekat vigten eller behofvet af sådana stipendiers inrät¬
tande, men de hafva skilt sig i det väsentliga afseende!, att ut¬
skottet icke velat bevilja mer än 20,000 kronor i år, liksom flera
föregående år, till afsättning af svenska alster i utlandet och så¬
ledes icke lemna någon förhöjning i anslaget, ehuru handelsstipen¬
dier nu skulle inrättas och derför begärts att få använda 15,000
kronor, då deremot reservanterna ansett att, hvad Kongl. Maj:t
äskat såsom anslag, eller en förhöjning af 8,500 kronor i det förut
utgående beloppet, bör beviljas af Riksdagen. Detta bör enligt reser¬
vanternas mening, ske så mycket hellre, som i statsrådsprotokollet
upplysts, att af anslaget å 20,000 kronor, antagligen för år 1896 icke
mindre än 13,500 kronor komma att användas för de nuvarande
agenturerna i Manchester och norra Tyskland, och sålunda endast
6,500 kronor komma att återstå för Kongl. Maj:t att användas till
handelsstipendier. Det har då synts reservanterna, som om det icke
förefunnes skäl att knappa in på ett så måttligt tilltaget anslag som
detta och hvithet är afsedt för handelns och industriens främjande.
Jag ber derför, herr talman, få yrka bifall till reservanternas förslag.
Friherre Kl inckowström: Jag skall icke med många ord
förlänga diskussionen, men af grundsats får jag yrka bifall till hvad
statsutskottet här föreslagit. Jag gör detta så mycket hellre, som
jag af betänkandet finner, att det är utsigt för att utskottets förslag
skall gå igenom i Andra Kammaren. Detta kommer då att gifva
anledning till gemensam votering, och då hoppas jag, att Andra
Kammaren skall såsom vanligt vinna.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den af
grefve Sparre med flere vid denna punkt afgifna reservation; och
Om främjan¬
de af svenska
alsters af¬
sättning i
utlandet.
(Forts.)
N:o 8.
44
Lördagen den 23 Februari.
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera m. in.
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Punkterna 34 och 35.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 36.
Herr statsrådet friherre Åkerhielm: Såsom kändt är, har
under de senare åren frågan om hvilka anordningar lämpligast
böra vidtagas för att bereda skydd mot kolerafarsoten varit föremål
för mycken uppmärksamhet, och under år 1893 har i Dresden hållits
en konferens för att söka inom de olika länderna åstadkomma ge¬
mensamma åtgärder i detta syfte. Vid denna konferens enades
flertalet af de deltagande magterna om en konvention, enligt hvil¬
ken karantänssystemet borde ersättas med ett annat, som skulle
kunna kallas inspektionssystemet. Grundtanken i detta nya system
var, att man, i stället för att låta resande från kolerasmittad ort
undergå karantän, skulle låta dem fritt inkomma i landet och der
under en tid följa dem samt, om kolerasymtom hos någon visade
sig, isolera honom. Det synes mig lätt förklarligt, att de kontinen¬
tala länderna icke skulle hålla särdeles mycket på karantänssyste¬
met, då deras långa landgränser göra det svårt eller nära nog omöj¬
ligt att göra ett dylikt system effektivt; men det torde få medgifvas,.
att frågan ställer sig något annorlunda för ett land med Sveriges
belägenhet, der förutsättningarna och möjligheterna att ordna karan¬
tänen på ett verksamt sätt äro vida större. Kongl. Maj:t har icke
heller funnit skäl att för Sverige ansluta sig till Dresdenerkonven-
tionen och dermed uppgifva det observations- och karantänssystem,
som här tillämpats, och, att döma efter uttalanden från åtskilliga
håll, har detta Kongl. Maj:ts beslut på det hela i landet upptagits
med tillfredsställelse.
Om man emellertid tillämpar karantänssystemet, är det otvif¬
velaktigt af vigt att göra detta på ett sådant sätt, att dels den
allmänna samfärdseln i möjligast minsta mån betungas, och dels
vistelsen å karantänsorterna icke för dem, som nödgas der uppe¬
hålla sig, blifver förenad med allt för stor olägenhet. Det kan
annars lätt inträffa, att systemet, så inom som utom landet, blir
föremål för sådant missnöje, att man måste öfvergifva detsamma,
trots de fördelar, man erkänner det hafva.
Med afseende härå har ock Kongl. Maj:t funnit sig böra hos
Riksdagen begära medel för att i de nuvarande karantänsanordnin-
garna åstadkomma vissa förbättringar. Kongl. Maj:t har dock här¬
vid icke ansett, att man bör gå så långt, som från vissa håll blifvit
ifrågasatt, eller att karantänsanstalterna skulle utvidgas derhän, att
inom dem kunde upptagas icke blott alla kolerasjuke och för kolera
misstänkte, utan äfven alla öfriga, som med karantänspligtigt fartyg
anlända till kaTantänsanstalt. Det är klart, att detta skulle medföra
Lördagen den 23 Februari. 45
mycket stora kostnader, utan att man ändock hade någon garanti
för att det afsedda ändamålet blefve vunnet, då det ju kunde in¬
träffa att, huru många och stora byggnader än uppfördes, så många
fartyg samtidigt komme att uppehålla sig vid karantänsanstalten,
att utrymmet i byggnaderna likväl blefve otillräckligt.
Det är i tre afseenden, som Kongl. Maj:t ansett våra karan-
tänsanordningar vara i behof af förbättring.
För det första bär Kongl. Maj:t begärt anslag till vissa kom-
pletteringsåtgärder vid karantänsanstalten vid Fejan, hvilka åtgärder
ansetts behöfliga, oberoende deraf, huruvida en sådan utvidgning
af anstalten, som jag nyss antydde, skulle ifrågakomma. Jag har
ingen anledning att uppehålla mig härvid, då detta anslag blifvit
tillstyrkt af statsutskottet, och utskottet tillika hänvisat Kongl.
Maj:t att, derest dylika förbättringar äfven skulle finnas behöfliga
vid Känsö karantänsinrättning, dertill använda tillgängliga medel.
Vidare har Kongl. Makt ansett, att å karantänsplatserna borde
uppföras byggnader, i hvilka skulle inrymmas dels kolerakonvales¬
center, hvilkas hysande tillsammans med de kolerasjuke icke kan
vara annat än synnerligen olämpligt, och dels med karantän spligtigt
fartyg ankomna personer, som dock till följd af annan sjukdom än
kolera, svagt helsotillstånd eller annan anledning kunna anses icke
böra qvarhållas å fartyget. Det är gifvet, att fall ofta kunna in¬
träffa, då qvarhållandet ombord på fartyget af sådana personer kan
vara förenadt med allvarsam fara för “deras helsa och lif, och då
det, med vårt klimat, ej heller går an att inhysa dem i tält eller
tillfälligt uppförda baracker, liksom det uppenbarligen icke är lämp¬
ligt att placera dem i de byggnader, som äro afsedda för de kolera¬
sjuke. Utskottet har med afseende å denna punkt i Kongl. Maj:ts
förslag yttrat följande: Förslaget att karantänsanstalterna skulle
så anordnas, att, förutom de kolerasjuke, för hvilkas mottagande
de hittills varit afsedda, derstädes kunde herbergeras jemväl en
del andra karantänspligtige personer, finner utskottet icke sakna
vanskligheter, då uppenbart torde vara, att, huru omfattande an¬
ordningar i detta syfte än vidtagas, bostadsutrymmet dock kali
komma att visa sig för ändamålet otillräckligt, och således i allt
fall provisoriska anordningar blifva under särskilda förhållanden
erforderliga.
Denna anmärkning, som synes mig hafva varit fullt befogad,
ifall Kongl. Maj:t framstält det längre gående förslaget, att ordna
byggnader för alla dem, som anlända med karantänspligtiga fartyg,
föreställer jag mig icke kan hafva särdeles mycken giltighet med
afseende å hvad Kongl. Maj:t nu föreslagit, att nemligen bostäder
i land skulle uppföras för sjuka eller svaga personer, som på grund
af sitt helsotillstånd kunna anses icke böra qvarstanna på det ka¬
rantänspligtiga fartyget. Det skulle naturligtvis bero på vederbö¬
rande läkare att bedöma, när det fall förelåge, att någon borde
flyttas från fartyget till de ifrågavarande byggnaderna, och om
läkarne, såsom man väl får antaga, härvid gå “till väga med för¬
stånd, torde det icke vara att befara, att byggnaderna skulle blifva
otillräckliga.
N:o 8.
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera m. in.
(Forts.)
N:o 8.
46
Lördagen den 23 Februari.
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera m. m.
(Forte.)
Slutligen har Kongl. Maj:t ansett våra karantänsinrättningar
i ännu ett hänseende vara i behof af fullständigande. Såsom be¬
kant, hafva vi för närvarande blott två karantänsanstalter, en på
östra kusten vid Fejan och en på vestkusten vid Känsö. Men det
är tydligen ganska litet att på en så lång kuststräcka som större
delen af den skandinaviska halföns hafva blott två sådana anstalter.
Följden blir, att, om ett fartyg, destineradt till de sydliga orterna,
vid framkomsten befinnes böra undergå karantän, det måste skickas
den långa vägen till Fejan, dit det exempelvis från Karlskrona är
26 timmars väg, eller till Känsö, dit afståndet är ännu längre.
Detta förhållande kan tydligen icke undgå att orsaka samfärdseln
stora olägenheter och kostnader.
Jag föreställer mig, att saknaden vid karantänsanstalterna af
särskilda byggnader för kolerakonvalescenter och sådana sjuka eller
svaga personer, som behöfva särskild vård, likasom ock af en tredje
karantänsanstalt —• hvilken man nu tänkt sig böra förläggas vid
Arpö i Karlskrona skärgård — äro brister i våra karantänsanord-
ningar, hvilka böra afhjelpas med hänsyn såväl till landets egna
invånares intresse som till den utländska trafiken hit, i hvilken
senare man kan hafva anledning att befara inskränkningar, om
man utomlands kommer att se våra karantänsinrättningar och det
sätt, hvarpå dessa äro anordnade, med allt för stor ovilja. Jag
måste derför beklaga det resultat, hvartill utskottet kommit, detta
icke minst med afseende å dess afstyrkande af anslag för den till-
ämnade tredje karantänsanstalten, hvilken måhända kommer att
varda ännu mera af behofvet påkallad, sedan Kordsjö-Ostersjö-
kanalen instundande sommar blifvit öppnad för allmän trafik. Jag
vill emellertid icke framställa något yrkande, men jag hemställer
till kammarens bedömande, om det icke skulle vara skäl att åter¬
remittera denna fråga till statsutskottet, på det att detta måtte
taga i förnyadt öfvervägande, huruvida det ej kan finnas lämpligt
att åtminstone i någon mån tillgodose de af Kongl. Maj:t anmälda
behofven, utöfver hvad utskottet nu tillstyrkt.
Herr Grundberg: Åsigterna om karantänens nytta och
nödvändighet hafva under det sista decenniet undergått mycken
förändring, sedan man funnit, att koleran icke kan derigenom
utestängas från ett land, men väl på annat sätt bekämpas, och
dessutom de med karantänen förenade olägenheterna för ett lands
samfärdsel allt mera framträdt. Karantänstiden har också efter hand
inskränkts och är numera endast fem dygn hos oss och är i många länder
afskaffad, och dock kan t. ex. England oaktadt dess lifliga direkta
trafik med kolerans hemland och de flesta andra länder skydda
sig medelst inspektions- och efterbesigtningssystemet. Om vid ett
fartygs ankomst kolera ej förefinnes ombord, har fartyget utan
vidare fri beröring med land; finnas deremot kolerasjuke ombord,
isoleras dessa genast, och fartyget desinficieras; de friska passa-
gerarne äro oförhindrade att resa hvart de behaga, men äro under¬
kastade efterbesigtning för att i händelse af sjukdom kunna isoleras.
Under den sista koleraepidemien i Hamburg syntes äfven, att
Lördagen den 23 Februari.
47
N:o 8.
smitta val derifrån utgick till andra ställen inom tyska riket,
men att sjukdomen kunde genom kraftiga åtgärder begränsas, och
äfven i vårt land sågo vi, hurusom under sistförflutne sommar,
oaktadt karantänen, åtskilliga kolerafall förekommo här och der,
men att, tack vare vederbörandes snabba och kraftiga ingripande,
vi gingo fria från epidemi.
Det är ock just medelst dylika kraftiga och snabba åtgärder
jemte lämpliga hygieniska förhållanden, som man skall bekämpa
koleran, och i detta fall hafva vi en god fingervisning af sjelfva
epidemierna. Vi se nemligen, att koleran med särskild förkärlek
hemsöker trånga och smutsiga stadsdelar, då deremot välmående
och snygga delar af staden gå helt och hållet eller i det närmaste
fria från smitta. Särdeles upplysande är i detta afseende kolerans
utbredning i Hamburg under epidemien 1892, och jag anhåller
derför att få i korthet redogöra härför efter den berättelse, som
lemnats angående nämnda epidemi.
Städerna Hamburg och Altona äro numera så hopvuxna, att
gator och qvarter smält tillsammans, och ingen synlig gräns finnes,
utan endast en politisk sådan, som t. ex. mellan tvenne närliggande
af Stockholms församlingar, men koleran gjorde halt vid denna
gräns. Gator finnas, på hvilkas ena sida husen höra till Hamburg,
men på den andra till Altona. På Hamburgersidan talrika sjuk¬
domsfall, på Altonasidan inga eller ett försvinnande ringa antal.
På flera ställen går gränsen öfver tätt bebygda qvarter, i hvilka
kolerafall förekommo endast på Hamburgersidan. Någon bestämd
orsak måste väl finnas till det egendomliga förhållandet, att på
ena sidan kolerafall förekommo i stor mängd, på den andra så
godt som inga. I begge städerna är allt lika: befolkning, jordmån,
byggnadssätt o. s. v. Blott vattnet kom från olika håll. Ham¬
burgs vattenledning var den gamla länge klandrade, som distri¬
buerade ofiltreradt Elbevatten; Altonahusen deremot fingo sitt
vatten från en modernare inrättad vattenledning, som visserligen
hemtar råvattnet från Elbe, men utlemnar detsamma filtreradt.
Af detta faktum^bestyrkes sålunda den gamla åsigten, att ett godt
och friskt vatten i en koleraepidemi är af allra största vigt.
Då det följaktligen visat sig, att koleran kan utan karantän
framgångsrikt bekämpas, anser jag, att vi icke böra uppföra nya
dyrbara byggnader å våra karantänsorter och framför allt icke in¬
rätta någon ny karantänsplats. Och om en dylik skulle inrättas
vid Arpö, hvarför ej äfven anlägga en sådan uppe i Bottniska viken,
der visserligen sjöfarten är mindre liflig, men faran större genom
granskapet med Byssland, hvarifrån koleran mest hotar, och af-
ståndet från platser i Bottniska viken till Eejan är lika långt eller
längre än afståndet från Arpö till närmaste karantänsplats. Jag
anser således, att do föreslagna dyrbara nybyggnaderna ej böra
ifrågakomma, men att deremot, om karantänsplatser fortfarande
skola finnas, det anspråkslösa krafvet på medel till nödiga för¬
bättringar vid Eejan och Känsö beviljas, och får jag derför yrka
bifall till utskottets hemställan.
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera m. m.
(Forts.)
N:o 8.
48
Lördagen den 23 Februari.
Angående
karantånsan-
stalter för
kolera in. m.
(Forts.)
Herr Nyström, Carl: Såvidt jag förstår, är det fullt fog
för deu anhållan om återremiss af denna punkt, som framstälts
från statsrådsbänken. Det är sannerligen icke godt för regeringen
att bära allt ansvaret i denna ömtåliga karantänsfråga, helst som
medicinalstyrelsen på sätt och vis på regeringen öfverfört upp¬
giften att "besvara quaestio an d. v. s. frågan huruvida karantäns-
systemet skall vidmakthållas och sjelf håller sig endast till quaestio
quomodo d. v. s. frågan huru de karantänsinrättningar, som re¬
geringen sålunda kan komma att besluta, skola vara inrättade.
Det är under sådana förhållanden icke godt för regeringen att bära
allt ansvaret, helst frågan dock icke ännu torde i sin helhet vara
slutligen afdömd inför de medicinska myndigheterna. Jag vågar
tro, att de flesta svenska läkare, om de hade afgörandet i sin
hand och ansvaret öfver sig, skulle hysa stor tvekan om karantäns-
väsendets fullständiga slopande. Det är sant att Dresdenersystemet —
innefattande observation af personer som redan kommit öfver
landsgränsen, isolering och desinfektion i händelse af kolerafall
m. m. — allt mera och mera vunnit och fortfarande vinner terräng,
men sista ordet torde dock ännu icke vara sagdt. Ännu torde
man från många håll få höra den åsigten, att man tills vidare bör
behålla karantänen, och bästa beviset härför är att någon fråga
ännu icke blifvit väckt om att slopa anstalterna vid Fejan och
Känsö, utan tvärt om att utvidga och förbättra dessa anstalter.
Om det således äfven bland läkare ännu råder någon tvekan, huru¬
vida karantänen hör redan nu helt och hållet slopas och ersättas
med de för Dresdenersystemet utmärkande åtgärder, är det desto
naturligare att regeringen icke vill taga detta på sitt ansvar.
Man kan ju säga, att det system, under hvilket vi lyckats skydda
oss mot den fruktansvärda epidemien i Hamburg liksom mot
koleran i Ryssland, icke hör så hastigt läggas å sido, och man
kan vidare säga, att med det nya systemet äro förenade vissa
svårigheter, som ännu icke äro till fullo öfvervunna. Särskild!
har jag från polisauktoriteter i Stockholm fått den upplysningen,
att svårigheten att hålla reda på de resande, som släppts öfver
gränsen, och underkasta dem inspektion hos oss befunnits mycket
stor och knappast möjlig att öfvervinna.
Hvad nu beträffar erfarenheten från Hamburg, har äfven jag
studerat den afhandling, ur hvilken min ärade kollega nyss uppläst
några stycken. Erfarenheten från Hamburg visar framförallt, att
vattenledningsvattnet varit den egentliga, kanske den enda bäraren
och spridaren af smittan, men den visar äfven något annat. Det
synes mera än sannolikt att smittan på det sättet inträngt i Ham¬
burg, att smittämnena först införts i hamnen, derefter vid uppsjö
trängt så högt upp i floden, att de kommit till det ställe, der vattnet
afledes till vattenledningen, och således inkommit i denna och med
dess förgreningar kringspridts i hela staden. Mången lär väl härvid
helt naturligt komma på den tanken, att det varit önskvärd!,
(likasom det vid liknande tillfällen skulle vara önskvärd! och bäst),
att importen af smittämnen till hamnen och dermed möjligheten
af deras vidare spridning helt och hållet förekommits. Och härvid
Lördagen den 23 Februari.
49
N:o 8.
synes nu karantänen kafva en uppgift att fylla ock innekära en
möjligket att kindra en sådan import af smittämnen. Karantänen
innefattar således en möjligjiet till ökadt skydd; längre vågar jag
ej gå i försvaret.
Då man i alla fall bekåller karantänsanstalterna ock till ock
med bereder sig på att öka anslagen till dessa, vore det ju konse¬
qvent att tänka på karantän såtgärdernas fullständigande, ock i
sådant afseende vore ju en återremiss, närmast afseende full¬
ständigare utredning af frågan om karantänsanstalt vid Arpö, be¬
rättigad.
Med konseqvent tillämpning innefattar det nya systemet, att
man utan vidare bör släppa öfver gränsen resande, som komma
från smittad ort men som icke förete några kolerasymptom. Den
möjligketen torde dock icke vara alldeles utesluten, att dessa kunna
medföra smittoämnen, som sålunda föras in i landet. För skydd
mot denna fara litar man på observation, isolering, desinfektion
m. m. Denna tillit torde i de flesta fall vara berättigad, men
detta hindrar icke att det ligger ett visst ansvar i att fullständigt
öfvergifva det gamla systemet ock kasta bort den möjlighet till
ökadt skydd, som torde ligga i karantänsinrättningarna.
Jag vågar således i min ringa mån understödja den fram¬
ställning, som blifvit gjord från regeringens sida.
m
Herr Almén: Då koleran för några år sedan hotade oss, blef
det naturligtvis fråga om, hvilka åtgärder voro lämpliga för att
skydda oss för en så farlig gäst. Medicinalstyrelsen, som härvid¬
lag kar ett betydligt ansvar, öfverlade länge i frågan, innan den
afgaf sitt yttrande till Kongl. Maj:t. Styrelsen visste då icke någon
bättre utväg än den att hålla fast vid epidemistadgan af år 1875,
enligt hvilken alla fartyg skulle undergå besigtning vid ankomsten
till svensk hamn med isolering ock rening af alla för sjukdom
misstänkta, men med Digifvande af alla friska passagerare. Medi¬
cinalstyrelsen ansåg dock icke detta tillräckligt, utan tog äfven lär¬
dom från utlandet, der det visat sig för sjukdomens bekämpande
nödvändigt att noggrant följa alla resande och besigtiga dem en
kort tid efter ankomsten till eget land, samt att vara beredd på
kolerans mottagande, d. v. s. att för hindrande af sjukdomens
spridning kunna genast isolera de sjuka på tillgängliga sjukhus.
Motiven för denna medicinalstyrelsens åsigt kommer jag till litet
längre fram och går förbi dem för närvarande. Kongl. Maj:t, som
likaledes har ett stort ansvar i detta afseende, godkände icke sy¬
stemet, utan införde observationssystemet med bibehållande af ka¬
rantän, ock antog äfven inspektionssystemet med anskaffande af sjuk¬
hus. Jag vill icke disputera om, huruvida detta var välbetänkt.
Den siste talaren sade, att det visat sig, att detta varit fördelaktigt.
Ja, om man tror, att det varit systemets förtjenst, att vi sluppit
undan för godt pris, undrar jag visst icke på att man berömmer
detsamma; men om vi oaktadt systemet få kolera, hvad hafva vi
då vunnit på detta system? Då man framhåller de hundra tusen¬
tal kronor, som sprungit derpå, svaras: det är bagateller. Ja väl,
Första Kammarens Prat. 189G. N:o 8. 4
Angående
Icarantänsan-
stalter för
kolera m. m.
(Ports.)
N:o 8.
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera in. m.
(Forts.)
50 Lördagen den 23 Februari.
men man glömmer alla dessa hinder för samfärdseln med ty åtföl¬
jande förluster för landet. Inspektionssystemet har hos oss varit i
gång samtidigt med karantänssystemet. Då sistnämnda system
förlidet år sattes på prof, visade dét sig framkalla ett kolossalt
missnöje —- helt naturligt säger jag — ty ett karantänssystem,
bygdt på de friskas qvarhållande, är ett ytterst obarmhertigt system.
Det är icke underligt, om man framkallar klander, när man säger
till en mängd resande: friska ären I visserligen, men I fån icke
begifva er i land, utan I skolen qvarhållas på denna af sjukdomen
angripna plats. I skolen qvarstanna här i fem dygn och, blir det
något sjukdomsfall af kolera, ytterligare fem dygn o. s. v. På så¬
dant sätt kan mången få stanna der till sin död. Detta faller icke
folk i smaken, och det är icke att undra på.
Men frågar man, huru skall detta undvikas? Jo, svarar man
genom att bygga stora hus, baracker, för att taga mot dessa friska
i land, ty det är obarmhertigt att hålla dem ombord på fartygen.
Detta är lätt sagdt, men med liten eftertanke bör man kunna be¬
gripa, att det icke låter sig göra. Jag behöfver endast erinra om
hvad som inträffade år 1894 vid Pejan, hvarest vid ett tillfälle 230
personer voro qvarhållna, som hade bort tagas i land. Huru långt
kommer man då med en barack med 32 sängar. Det skulle hafva
behöfts bortåt åtta baracker ä 40,000 kronor stycket, och alltså
bortåt 320,000 kronor endast vid Pejan. Pör att vid samtliga, be¬
fintliga eller behöfliga, karantänsanstalter alla friska må kunna
mottagas i land erfordras antagligen en summa af några millioner.
Men, säger man, detta låter sig icke göra. Det gläder mig, att
Kongl. Haj:t erkänt detta och ganska välbetänkt icke föreslagit
byggande af några stora anstalter för mottagande af friska i land.
Kongl. Maj:t har valt en medelväg — i mångas tanke en gyllene
medelväg — och jag bär icke mycket att säga derom. Kongl.
Maj:t vill utvidga oSservationsanstalterna och göra dem mera effek¬
tiva, för att de må kunna motsvara de fordringar, som ställas på
dem, och har i sådant fall begärt för Fejan endast en byggnad för
32 sängar och en ganska ringa summa för upphjelpande åt karan-
tänsanstalten på Känsö, der förbättringar behöfvas mycket mer än
på Pejan. Kongl. Maj:t har derjemte äfven föreslagit inrättande
af en ny karantän sanstalt på Arpö i Karlskrona skärgård för att
tillmötesgå alla billiga anspråk för sjöfarten, om Tyskland eller
Danmark skulle förklaras kolerasmittade, och jag finner skälen
derför behiertansvärda. Det synes hårdt för de passagerare, som
ej äro sjuka, men vid befarad kolera kunna nödgas företaga en
lång resa från södra kusten ända upp till Pejan. År fartyget ång¬
båt, äro kanske olägenheterna icke så stora, men är det segelbåt,
blifva olägenheterna betydligt större. Erfarenheten visar äfven, att
denna anstalt skulle vara i sjöfartens intresse, enär observations-
anstalten utanför Karlskrona besöktes af 63 fartyg under år 1894,
då Tyskland var förklarad! kolerasmittadt. Men visst är, att om
denna anstalt kommer till stånd och tages i bruk på allvar, så
blir det samma skrik der som i fjol vid Pejan, och så blir det,
huru man än ställer till. Systemet för dessa olägenheter med sig.
Lördagen den 23 Februari.
51
N:o 8.
Men, säger man, värre blir det, om Danmark förklaras smit-
tadt. Ja, samfärdseln mellan Sverige och Danmark är så ytterst
liflig, att den kan icke så att säga inliiberas med det nuvarande
systemet. Detta har icke kunnat oförändradt tillämpas mer än två
dagar. Sedan måste man göra undantag för den lifliga samfärd¬
selns skull. Skulle koleran komma till Danmark, tror jag icke
man skulle finna sig uti att passagerarefartygen 48 timmar ligga
stilla vid Hven och ännu mindre att desamma hänvisas till Karls¬
krona skärgård för 5 dygns karantän. Om ej samfärdseln skulle
stanna af sig sjelf, finge man hitta på andra utvägar eller ock slut¬
ligen kringgå författningarna, en sak som icke är synnerligen svår.
Den siste talaren sade, att konseqvensen fordrar, att något
göres för samfärdseln mellan utlandet och södra Sverige öfver
Karlskrona. Jag undrar, om det icke vore mera konseqvent att
tänka på Norrland. Der finnas tvenne observationsanstalter, en
utanför Umeå vid Brevik, den andra utanför Sundsvall vid Juni¬
skären. Den förra anlitades under 1894 af 69, den senare af 81
fartyg. För kolerans öfverförande från Finland är faran stor.
Kommer ett fartyg derifrån till Luleå, får det gå ända till Fejan
för att undergå karantän. Konseqvensen fordrar således äfven en
karantänsanstalt för Norrland. Detta i teorien; huru ställer det
sig i praktiken? Då ett fartyg kom till Luleå, efter att hafva
tillbringat 48 timmar vid observationsanstalt, men en person dog
ombord mellan observationsanstalten och Luleå, skickades fartyget
utan misskund genast till Fejan. Detta är dock ett betydligt
längre afstånd än emellan Karlskrona och Fejan.
Med få ord, konseqvens i detta system är icke lönt att försöka
åstadkomma.
Då observationsanstalter först inrättades, ansågs ingen sådan
anstalt behöflig vid Arpö, men sedermera anordnades derstädes
likaledes en anstalt, såsom nödvändig för N orrköping med dess lif¬
liga handel. Då emellertid endast trettio fartyg ankommo till
Arko under förra året, synes denna anstalt hafva varit mindre
behöflig.
Jag lemnar nu denna fråga om konseqvenserna af det ena
eller andra systemet. Jag förnekar icke, att för samfärdseln en
karantänsanstalt vid södra Sverige vore nyttig, samt att Arpö är
passande såsom plats för en dylik anstalt, ehuru den med hänsyn
till trafiken å Danmark icke är af behofvet påkallad eller kommer
att medföra nämnvärdt gagn. Skulle åter Tyskland förklaras kolera-
smittadt, vore det för fartyg, stadda på resa till vare sig vestra
eller östra delen af södra Sverige, en stor fördel, om samma fartyg,
skyldiga att undergå karantän, kunde hänvisas till eu ort i södra
Sverige; äfven i vissa andra hänseenden vore det fördelaktigt, men
anstalten blefve, såsom jag tror, icke tillräckligt effektiv i farans
stund. Då sålunda de nuvarande karantänsanstaltcrna icke kunna
anses tillräckliga i fråga om mottagandet i land af friska passa¬
gerare, och uppförandet af nya byggnader för sådant ändamål af
praktiska skäl icko kan genomföras, ty ett par millioner skulle
knappast förslå dertill, så kan man fråga: huru skola vi då reda
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera m. m.
(Forts.)
Jf:o 8.
52
Lördagen den 28 Februari.
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera m. m.
(Forts.)
oss? Kongl. Maj:t har föreslagit, att de nuvarande anstalterna
skulle förbättras och utvidgas, på ena stället med 32 på det andra
med 48 sängar, hvarjemte vid den föreslagna nya karantänsanstal-
ten vid Arpö äfven 32 platser skulle beredas för konvalescenter.
Kongl. Maj:t hän tyder vidare derpå att, vid tillfällen, då sådant
behöfdes, extra åtgärder skulle tillgripas. Jag vet icke hvad annat
härmed skulle kunna afses än tillfälligt användande af något far¬
tyg, stort och tillräckligt rymligt, eller af tält eller af baracker.
Men faran kommer i allmänhet hastigare, än man anar, och barac¬
ker kunna ej uppföras på ett par dagar. Skall ett fartyg användas,
måste äfven då förberedelser träffas; det bör bogseras ut på våren
och lämpligen inredas, men hvad tält angår, vore önskligt att sådana
aldrig behöfde användas vare sig för sjuka eller friska. Sådana
hafva möjligen kunnat göra tjenst vid Suezkanalen och i ett varmt
klimat, men huru skulle det gå i vårt land fram emot höstsidan?
De friska skulle blifva sjuka och de sjuka, som hade ringa mot¬
ståndskraft, skulle lätt nog få kolera och duka under. Jag tror
således icke att man skall kunna utan stor fara inqvartera karan-
tänspligtigt folk i tält. Anlitar man åter ett fartyg, blifva kanske
ända till 100 personer inhysta ombord, och sjuknar då en och dör,
springa de andra derifrån, och sedan blir det lika stort oväsen öf¬
ver bristande utrymme och olämpligheten af vidtagna åtgärder
som förut.
Det nuvarande systemet, med qvarhållande af fullt friska re¬
sande i karantän, medför oöfvervinneliga och betydliga olägenheter,
ja faror. Jag önskar derför för min del något helt annat; jag vill
förorda ett uppgifvande af det nuvarande systemet, och att man
beträffande sjelfva karantänen går tillbaka till 1875 års författning,
så att man släppte de friska och toge noga hand om endast de
sjuka och för kolera misstänkta och isolerade dem. »Men», sade
den siste talaren, »det är ett så ofantligt stort ansvar härmed för-
enadt.» Ja visserligen, men derför behöfde man icke antaga det
nya systemet oförändradt enligt 1875 års epidemistadga.
Hvad vi behöfva är 48 timmars inspektion af fartyg, från kolera-
smittad ort ankommande till våra kuster; de personer, som dervid
befinnas friska eller icke äro för sjukdom misstänkta, kunna sedan
med fog göra anspråk på att slippa in i landet, och de böra äfven
få det, men med skyldighet att underkasta sig efterbesigtning för
att i händelse af behof genast tagas in på sjukhus. Måhända är
det en eller annan i kammaren, som icke vill dela ansvaret af detta
systems tillämpning. Men jag yttrar mig icke på grund af opinio¬
nen för dagen. Jag har länge studerat frågan och jag vet mig icke
hafva läst någon uppsats, der icke min uppfattning blifvit befästad.
Jag bryr mig föga om hvad man nu tänker i vårt land i denna
fråga; min åsigt är tillräckligt grundad, och jag stödjer mig dess¬
utom på andras auktoritet, först och främst på den omständigheten,
att denna åsigt är herskande i hela Europa med undantag afBal-
kanstaterna samt möjligen Grekland och vidare Spanien och Sverige.
Det är, som man torde finna, icke just något behagligt sällskap vi
befinna oss i. Systemet är icke billigt och icke heller värdi de
Lördagen den 23 Februari.
63
N:o 8.
penningar det kostar eller de uppoffringar, det ålägger samfärdseln;
det har visat sig odugligt äfven då det upprätthållits med bajo¬
netter och den största stränghet, och om det icke kunnat genom¬
föras fordom, då folken voro delvis afstängda från hvarandra, huru
skulle det vara möjligt i vår tid med dess utvecklade samfärdsel,
som dertill gör det så lätt att kringgå de hinder karantänen upp¬
ställer? Deraf följer nästan af sig sjelft, att detta system icke är
möjligt och icke hör behållas. Men, sade en talare, det har visat
sig bra hos oss, och särskildt räddade det oss, då koleran senast
härjade i Hamburg. Men huru många voro icke de, som då sluppo
igenom observationen och sluppo undan isoleringen utan att ändå in¬
föra koleran? På detta förhållande är visserligen icke att bygga
för framtiden, men icke tror jag det var systemets förtjenst att det
då gick lyckligt, ty icke lär väl någon tro att Känsö karantäns-
anstalt skyddat England, Norge och Danmark för kolera, under den
tid sjukdomen rasade i Hamburg.
Antager man att vårt karantänssystem skyddat oss för koleran,
så frågar jag vidare, huru det var möjligt för Schlestvig-Holstein
och Lubeck att skydda sig utan karantänsåtgärder, då otvifvel¬
aktigt tusentals menniskor flydde från Hamburg och togo sin till¬
flykt till dessa orter? Danmark var äfven mer än Sverige utsatt
för faran, och det redde sig. Man kan dock såga: om systemet icke
är acceptabelt på kontinenten, så passar det bra för oss och vårt
land, som ju kan betraktas som en ö eller halfö, om vi medräkna
vårt grannland Norge. Jag kommer då tillbaka till förhållandena
utomlands. England har den lifligaste sjöfart i verlden och står
i närmaste förbindelse med länder, der koleran är så att säga per¬
manent, men äfven England reder sig bättre än andra länder, der
karantän finnes. Vårt grannland Norge har äfven det mycket lif¬
lig sjöfart, men har alltid varit mindre besväradt af koleran än
Sverige. Danmark har, som sagdt, icke heller karantänssystemet
och har redt sig bra. Huru är det slutligen stäldt i Finland, vårt
grannland, som kanske mer än något annat är utsatt för kolera-
smitta? Der har det gått bra, ehuru der hvarken finnes observa¬
tion, sådan den här förstås, eller karantän; besigtning utföres visser¬
ligen strängt i hamnarne men icke på särskilda anstalter. Häri
finner jag det bästa stöd för den åsigt jag förfäktar, att om obser¬
vationen blott är god, så innebär tillvaron af karantänsanstalter
ingen trygghet, knappast en förbättring. Jag tror derför att vi
böra ändra vårt nuvarande system derhän, att vi icke slopa de
observations- och karantänsanstalter vi hafva, men tillåta friska
personer, sedan läkare under 48 timmar observerat dem, att komma
in i landet, dock med skyldighet att underkasta sig efterbosigtning
under 5 dygn. Med sådana bestämmelser finge vi ett strängare sy¬
stem än våra grannländer och kunde reda oss lika bra som dessa,
och vi sluppo att bygga för de friskas mottagaude i land vid karan-
tänsanstalterna. Detta oaktadt bär jag icke det ringaste emot och
erkänner till och med behofvet af förbättringar å de nuvarande
observations- och karantänsanstaltcrna, samt att baracker byggas
för konvalescenter, framför allt att stationen vid Känsö sättes i
Angående
karantänsan-
stalter för
kolera m. m.
(Forts.)
N:o 8.
54
Lördagen den 23 Februari.
Angående mera tidsenligt skick. Angående en ny karantänsanstalt vid Arpö
Tcarantimsan- ]iar jag redan yttrat mig, betviflande att densamma är behöflig och
katter för vjsg om a(y dell blifver otillräcklig, om den sättes på allvar-
K016TCL m. m. i n
(Forts.) samt prof.
Såsom bevis, att min åsigt icke är alldeles origtig, ber jag få
anföra icke en auktoritet i vanlig mening, utan ett embetsutlåtande.
Finska medicinalstyrelsen yttrade sig 1892, då koleran hotade, på
följande sätt: »Vid härförinnan inträffade koleraepidemier har karan¬
tän i allmänhet visat sig vara ett otillförlitligt och föga verksamt
medel att skydda ett land mot kolerans införande. Befaras kan
äfven att, i händelse tidigare föreskrifna stränga karantänsåtgärder
fortfarande skulle påbjudas, sådant skulle leda derhän, att befolk¬
ningen i förlitande på dessa åtgärders verksamhet skulle försumma
att vidtaga vigtigare sanitära försigtighetsmått. I betraktande häraf
och då karantän under alla förhållanden är för samfärdseln i hög
grad hindrande och besvärlig, utan att medföra motsvarande nytta,
och då denna åtgärd i nu förevarande fall borde utsträckas ej
mindre till alla de fartyg, som underhålla regelbunden förbindelse
mellan kejsardömet och särskilda finska hamnar, än ock till all
jern vägstrafik mellan S:t Petersburg och orter inom landet, äfven¬
som öfver hufvud taget till landtralik mellan kejsardömet och Fin¬
land samt sålunda komme att nära nog föranleda inställandet af
all kommunikation mellan nämnda orter,
anser medicinalstyrelsen, att skydd mot farsoten hellre bör
sökas i åtgärder, som möjliggöra de kolerasjukes hastiga och full¬
ständiga isolering samt afse grundlig desinfektion af allt, som af
dem begagnats eller med dem kommit i beröring.»
I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed förordnades genom
bref af den 18 juli 1892 »att läkarebesigtning skulle anställas å alla
fartyg, hvilka ankomma från land, der kolera utbrutit eller från
kolerasmittad ort inom landet», och härmed har Finland funnit
sig väl.
Här nämndes under diskussionen, att läkarevetenskapen ännu
icke sagt sitt slutord i denna fråga; jag delar denna åsigt, men jag
fruktar, att hvarken i vår eller våra barns lifstid full enighet skall
kunna ernås härutinnan; så svårlöst är frågan, och vi kunna icke
vänta derpå. Må vi då, som ett klokt folk anstår, med den ofvan
ifrågasatta förändringen beträffande friska personers qvarhållande i
karantän, behålla hvad vi hafva, men icke sträcka oss längre än
behofvet kräfver. Jag tror derför, att Kongl. Maj:ts förslag beträf¬
fande Fejan och Känsö är fullkomligt acceptabelt. Hvad åter
angår Arpö, är jag af annan mening.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå
att punkten skulle visas åter till utskottet; och förklarades den
förra propositionen, som förnyades, vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Lördagen den 23 Februari.
55
N:o 8.
Punkt en 37.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Vid föredragning af lagutskottets den 20 i denna månad bord¬
lagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 94 § utsökningslagen, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Landshöfdingen herr Emil Poignant, lidande af snufva och
lungkatarr, är på grund deraf oförmögen att bevista Riksdagens för¬
handlingar, hvilket intygas. Stockholm den 22 febr. 1895.
E. Gr. Johnson,
Med. D:r.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 3,30 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.