RIKSDAGENS PROTOKOLL
1895. Första Kammaren. N:o 19.
Lördagen den 30 mars, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.
Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 27 och 29 i denna Ifrågasatt
månad bordlagda betänkande n:o 13, i anledning af väckt motion om exporttull å
om exporttull å trävaror och trämassa. trävaror och
trämassa. •
Herr af Burén: Herr talman, mine herrar! Ehuru det kan
anses vara förmätet, vågar jag dock påstå, att denna fråga är en af
de vigtigaste, som i år legat på Riksdagens bord, emedan den gäller
intet mindre, än om våra barn och kommande generationer skola
kunna bygga och bo, lefva och verka, så och skörda uti vårt kära
fädernesland. Skogsfrågan var föremål för Riksdagens pröfning redan
förliden år, och ehuru det förslag, som då förelåg utaf herr Treffen-
berg, innehöll en lösning, som jag icke kunde vara med om, väckte
det. dock mitt stora intresse, och mina tankar hafva allt sedan dess
varit sysselsatta att utfinna en lösning af denna vigtiga sak, och dessa
hafva utmynnat uti det förslag, som nu tagit gestalt i den motion,
som jag har till Riksdagen inlemnat.
Jag har sökt få reda på de skeden, denna fråga genomgått under
detta århundrade, och dervid utaf de handlingar jag kunnat påträffa
funnit, att år 1805 bestämdes en mycket sträng skogslag i vårt land.
Denna tillämpades till 1823 års riksdag, som var olycksdiger för alla
då bildade kronoskogar inom Göta och Svea land, emedan de då
genom ett penndrag sopades bort. Man ansåg nemligen, att den
enskilde skulle bättre kunna vårda skogen än kronan och staten,
hvarför dessa skogar lemnades åt enskilde. Detta hade till följd,
att man nu icke ens kan upptäcka, hvar dessa kronoparker stått eller
om de funnits till. På 1850-talet kastade vinden om och man insåg,
att man begått ett stort misstag. Då tillsattes 1855 års skogskomité,
som bland annat stälde till med premier af staten åt enskilde för
skogsodling, skogsingeniörer och 1866 års skogslag och skogsstat i
Norrland. På 1880-talet, alldeles i motsats med den åsigt, som gjorde
Första Kammarens Prof. 18.95. N:o 1.9. I
N:o 19. 2 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Ifrågasatto sig gällande år 1823, beslöt Riksdagen, att de små jordegendomarne
exporttull å skulle gälj as och att för denna köpeskilling skulle inköpas skogsmark
'trämassa,0 för att bilda kronoskogar öfverallt i landet. Detta beslut tror jag att
(Forts) ni aha, mine herrar, ansen vara mycket klokt, och det förslag, som
jag nu framstält, går ut på alldeles detsamma eller att fortgå på
samma väg, nemligen att för denna exporttull, som jag föreslagit,
skulle inköpas skogsmark för att bilda kommunalskogar eller all-
männingar, och att dessa skogar skulle ställas under statens vård och
kontroll.
Man kan göra sig ett begrepp om af huru utomordentligt stor
vigt denna fråga är, om man läser femårsberättelserna från olika län,
af hvilka berättelser man finner, att Sveriges areal utgör i rundt tal
80 millioner tunnland, hvaraf 10 millioner utgöras af inegor och 70
millioner af utmark. Af denna utmark har domänstyrelsen uti sin
berättelse år 1893 visat, att 7 millioner tunnland utgöra kronoparker,
14 */g millioner utgöra allmänna skogar, som stå under statens vård
och kontroll, och 45 millioner tunnland utgöra enskild skog, allt i
runda tal. Dessa enskilda skogar upptaga således öfver hälften af
hela Sveriges areal. Huru se nu dessa skogar ut? Om jag först ser
på Norrland, som naturligtvis största vigten ligger uppå i afseende
å skogarne, så finner jag, att de för öfrigt mest skiljaktiga åsigter,
under förutsättning att det nuvarande tillståndet får fortfara, öfver¬
ensstämma deruti, att om 10 å 15 år komma hälften af sågverken i
• Norrland att upphöra. Det är då icke svårt att uträkna, när den
återstående hälften skall upphöra med sin verksamhet. Hvad detta
kommer att innebära för vårt land öfverlemnar jag åt eder, mine
herrar, att sjelfva bedöma.
Emellertid pågår hos sågverken jag må säga ett formligt raseri
att inköpa hemman i Norrland. Man har sagt mig, att i Lappmarken
finnes knappt något hemman qvar, som icke nu tillhör sågverken;
och man använder alla möjliga medel för att rent af tvinga bönderna
att sälja sina skogshemman. Ett sätt att gå till väga är följande:
Ett byalag består af flere egare; en af dem är lätt funnen, som vill
sälja sin del, men de öfriga säga nej. För att då komma åt de öfriga
delarne af byalaget, begära sågverken laga skifte. Dermed förenade
kostnader stå bönderna icke ut med, utan de måste då äfven sälja
sina andelar till sågverksegaren. Ett annat förhållande är det, då
skogen blifvit afverkad från hemmanet; då har det icke mera något
värde, då kan det återköpas af bönderna. En af mina vänner, som
besökte ett sågverk i Norrland förliden höst, berättar, att han af ett
engelskt sågverksbolag blifvit erbjuden att få köpa afverkade skogs¬
hemman för intet, om han endast förband sig att betala derå löpande
krono- och kommunalutskylder. Detta är den sociala sidan af frågan,
och jag vill icke ingå närmare derpå; den är emellertid den icke
minst vigtiga och hvarå den sjelfegande bondeklassens vara eller icke
vara i Norrland beror; jag öfverlemnar äfven här åt eder, mine
herrar, att bedöma, livad detta kan komma att innebära för vårt land.
1 öfriga delar af vårt land står det icke stort bättre till. I min
hemtrakt finnes belägen en sjö, som heter Sömmen, hvilken är 12
mil i omkrets. I min ungdom fans utefter dess stränder den vack-
3
N:o 19.
Lördagen den 30 Mars, e. m.
raste skog man kunde vilja se långt inåt landet. Hur är det nu?
Jo. Stränderna äro qvar, men skogen den är borta; och om man
läser ofvannämnda femårsberättelser, skall man der finna, att de en¬
skilda skogarna blifvit, såsom det heter, planlöst afverkade, och att
sko g sbrist är öfverhängande.
Under sådana förhållanden torde herrarne finna, att denna fråga
är för vårt land af synnerligt stor vigt och betydelse. Nu säger
man: denna fråga kan lösas utan penningar genom en skogslagstift-
ning. Jag tror det icke, och om man läser domänstyrelsens berättelse
för år 1893, skall man finna, att den skogslag, som vi nu hafva inom
vårt land, nemligen norr- och vesterbottenslagen, icke medfört den
nytta, som dermed varit afsedd. Det bästa beviset derpå måste väl
vara, att skogen der så förminskats, att en del sågverk nu måste
upphöra med sin verksamhet. Lika litet tillfyllestgörande är gotlands¬
lagen, emedan den icke ställer skogsåterväxten under statens vård
och kontroll. Det är nemligen icke nog med att man uppdrager
skog. Den unga planteringen måste under uppväxttiden äfven skö¬
tas och vårdas.
Går man till öfriga länder för att se, huru det gestaltat sig med
den enskilda skogslagstiftningen, skall man finna af domänstyrelsens
berättelse, att den der utfallit mycket olyckligt. Uti domänstyrelsens
sist utkomna utlåtande af den 18 februari 1895 står på sid. 16: »uti
underdånigt utlåtande af den 26 maj 1885 angående lagstiftningen
för den enskildes skogshushållning framhöll domänstyrelsen, bland
annat, att en sådan lagstiftning, i syfte att oberoende af eller i strid
med skogsegarens egna önskningar åstadkomma en bättre skogsvård,
saknade stöd i erfarenheten från andra länder». Jag tror således
icke, att man på den vägen skall få någon säkerhet för att våra en¬
enskilda skogar skola erhålla den vård, som de behöfva, och bringa
den uthållande afkastning, som är absolut nödvändig i ett land med
vårt hårda klimat och nordliga läge, och lika nödvändig för att ej en
så vigtig och naturlig näring som vår trävarurörelse skall utdö.
Jag beklagar, att den motion jag i denna fråga afgifvit till
Riksdagen blifvit sönderdelad i tre motioner, som äro remitterade till
hvar sitt utskott. Till följd deraf anser jag också frågan för denna
riksdag fallen, men skulle det vara någon af eder, mine herrar, som
i likhet med mig anser frågan så vigtig, att den nu bör lösas, och
på den grund vill yrka återremiss för att frågan måtte behandlas
utaf sammansatt bevillnings-, lag- och statsutskott, skulle jag natur¬
ligtvis gerna biträda ett sådant yrkande.
Ja, mine herrar, då naturens Herre och skapare gifvit, oss dessa
skogar för att vårt folk och vårt land deraf' skola hafva gagn icke
blott under en generation, utan under alla generationer i alla tider,
så synes det mig, herr talman, som man borde finna denna fråga af
sä stor vigt. och betydelse för vårt land, att den förtjenade att af
statsmagterna behjertas och omhändertagas, och att man skulle fordra
en så snar lösning af densamma som möjligt och innan det blir för
sent. Ty furan i vårt land, den är en brödtull i vida sannare be¬
märkelse än Sibiriens eombra. Jag har intet yrkande att göra.
Ifrågasatt
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(Forts.)
N:o 19.
Ifrågasatt =
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(Forts.)
4 Lördagen den SO Mars, e. m.
Herr Philipson: Ehuru jag för ruin del icke kan instämma
med motionären, då han yttrar, att denna motion är en af de vigti-
gaste, som i år legat på kammarens bord, erkänner jag villigt och
gerna den stora vigt och betydelse, som sjelfva motionens syfte
innebär, och anser den vara väl förtjent utaf ett grundligt beaktande
och en allsidig utredning. Ett sådant beaktande och en sådan ut¬
redning har den sannerligen äfven åtnjutit inom bevillningsutskottet,
hvilket vid liera tillfällen behandlat den dels först på afdelningen
och dels i plenum. Men utskottet har dervid nästan enhälligt kom¬
mit till det resultat, som återfinnes i betänkandet. Som af detta be¬
tänkande framgår, har utskottet äfven gifvit allt erkännande åt det
syfte, som ligger i motionen. Man erkänner det nit för bevarandet
af och den lifliga önskan för omvårdnaden af vårt lands skogar, som
på hvarje rad står att läsa i motionen, men sättet: åsättande af den
föreslagna exporttullen å trävaror och trämassa, som motionären för
att ernå detta mål föreslår — hvilket förslag bevillningsutskottet,
som ju endast har att behandla tullfrågor, kunnat taga i ompröfning
och afgifva utlåtande öfver — detta sätt har bevillningsutskottet icke
funnit sig kunna tillråda. Skälen härför återfinnas tillräckligt tydliga
i betänkandet. Jag skall icke upptaga kammarens tid med att åter¬
upprepa dem. Det torde vara tillräckligt att endast påpeka den
stora betydelse trävaruexporten eger för vårt land, för att man lätt
skall kunna inse det mindre välbetänkta uti att genom någon åtgärd
förminska fördelen af en dylik export. Det torde dessutom vara till¬
räckligt att påvisa, huru orättvist en sådan tull på trä, afsedd för
tillverkning af trämassa för export, skulle drabba, då man vet, att
våra pappersfabriker såsom råämne använda lika stor qvantitet trä¬
massa för sin papperstillverkning — hvilkas tillverkningar, nemligen
papperet — tullfritt nu till stor del exporteras — som hela exporten
af trämassa belöper sig till. Jag behöfver icke för herrarne nämna
kolningen, som, enligt mitt och mångas förmenande, utgör den far¬
ligaste och den sämst lönande förödaren af våra skogar. Jag behöfver
ej tillägga mera, ty herrarne känna allt för väl skälen, hvarför det
vore högst oklokt att nu med en tullafgift belasta exporten al en
vara, hvilken bidrager till att vår handelsbalans till utlandet icke
blifver alltför ogynsam, som gör, att utländska valutor inflyta till
landet, att, säger jag, göra denna export i ringaste mån mindre om¬
fångsrik, mindre lönande än den nu det är.
På de skäl, som af bevillningsutskottet anförts, liksom på de al
mig angifna, anhåller jag, herr talman, om bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Tamm, Hugo: Det på så många håll nyuppsprungna in¬
tresset för skogsfrågan kan icke annat än glädja den, som i skogs-
frågan ser hvad jag ser. Men det gäller, att icke detta intresse för¬
frågan på afvägar och kanske kommer att förstöra, der det ämnat
att gagna. Det är för att i detta hänseende få göra ett principielt
inlägg, som jag nu begärt ordet och skall dervid som ledning be¬
röra några af de förslag, som framkommit till skogsfrågans lösning.
6
N:o 19.
Lördagen den 30 Mars, o. in.
Jag ser nemligen i denna skogsfråga onekligen en af de allra
vigtigaste ekonomiska frågor för vårt land. Den föregående talaren
påpekade exportfrågan. Sant, men ännu mera; hänga icke våra
allra naturligaste industrier samman just med våra skogar! I vår tid
pågår en stark kamp emellan nationerna och de olika verldsdelarne,
och är det något område, der vi skola kunna segrande bestå, och der
vi stå bättre rustade än något annatBland, så är det, enligt min tanke,
just i afseende på våra skogar. Aro vi icke af naturen för vår
sjelfva existens i höga norden hänvisade till skogsproduktionen, och
beror icke hela vår hemtrefnad, hela vårt arbete af skogen! Så är
skogen Sveriges dyrbaraste egendom.
Men då man har denna öfvertygelse, måste man också med sorg
åse, huru här i landet pågår en skogsförödelse i ganska stor omfatt¬
ning.
Denna skogsförödelse kan vara af olika slag. Det finnes en
sorts skogsförödelse, som består deri, att sjelfva markens repro¬
duktionsförmåga, genom det sätt, hvarpå denna skogsmark behandlas,
allt mer försvagas, så att den icke längre kan frambringa just det,
som den bör frambringa, utan mer och mer förvandlas till en mager
betesmark eller improduktiv kalmark. På samma gång försiggår en
annan skogsförödelse, hvilken i sin mån är af stor betydelse, och den
består deruti, att de i våra skogar befintliga trädens ålder aftager,
rikedomen af virkes-massa på hvarje tunnland äfvensom antalet tim¬
mer minskas mer och mer, skogens täthet allt mera försvinner, dess
tillväxt blir svagare och svagare och kapitalvärdet förminskas å den
skog, som står qvar.
Norges förnämsta författare på detta område, Barth, yttrar om
Norge med full sanning, att der finnes i denna stund icke J/5 af hvad
jorden borde frambringa och icke 1/10 eller '/so af hvad förut en
gång funnits på Norges skogsmarker. Jag fruktar för att vi kunna
öfverflytta detta omdöme äfven på den svenska.
Men allt efter som skogsvännen eller den, som betraktar dessa
förhållanden, endast ser på den ena eller den andra formen af skogs¬
förödelse, uppstår naturligtvis hos honom en önskan, att bota just
den formen af skogsförödelse, som han fått syn på, och derför se vi,
att till och med inom Riksdagen och äfven från andra håll förslag
framsprungit af den mest olikartade beskaffenhet. Här föreligger
lag om återplanteringsskyldighet, här föreligger en s. k. dimensions¬
lag, här föreligger lag För skyddande af ungskogen och lag om af¬
söndring af skog från inegor för att bilda stora komplexer. Redan
vid ett flygtigt ögonkast på dessa olika lagar och vårt lands förhål¬
landen i sin helhet måste man komma till den slutsats, att det icke
kan vara lämpligt införa en återplanteringslag för norrbotten, då frå¬
gan der mera är, huru man skall göra afverkningen på rätt sätt än
det kan komma i fråga att tänka på någon återplantering. Beträf¬
fande åter dimensionslagen, så må den vara gagnelig för förhållan
dona i Norr- och Yesterbotten med sin svaga jordmån och sina glesa
skogsbestånd, sina stora tallmoar och träd med ringa fröbarhet, men
icke vill man väl tillämpa den lagen på de olika förhållandena i
mellersta och södra Sverige. Med ett ord, med de olika förhållan-
Ijrägasatt
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(Ports.)
N:o 19.
B
Ifrågasatt
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(FortB.)
Lördagen den 30 Mars, e. in.
den, hvilka skogsväsendet i Sverige måste vara underkastadt, är det
omöjligt att tänka sig, att en gemensam skogslag på något sätt kali
göras gällande för dessa olika förhållanden inom vårt land. Jag kan
som bevisningsmateriel i det fallet taga fram bara en provins, jag
skall taga den, som jag representerar inom riksdagen. Der har man
renbetesfjällen, hvilka fördra sin alldeles särskilda skogsskötsel, och
der hafva vi tallmoar eller tallhedar i stor utsträckning, och vidare
finnas der öfvergångsskogar, och slutligen blandade skogsbestånd,
der tall och gran växa tillsammans, samt sist längre mot kusten gran¬
beståndet. Skogsnaturen är på denna sträcka från vester till öster
så olika, att på fjellen torkar tallen, om granen borthugges; i de
lägre belägna blandskogarne tål granen ej friställning utan borttor¬
kar vid vårdslös blädning.
Då nu så olika förhållanden råda, icke endast inom vårt land
som helhet utan inom hvarje provins, måste man med största försig¬
tighet gå till väga, då man vill stifta en lag, som skall blifva allmänt
gällande på hela utsträckningen från Ystad till Haparanda och från
Kölen ner till hafskusten!
Om man således går den vägen, att man vill genom lagbud
skydda skogen, så måste dessa lagar vara olika för de olika förhål¬
landena. Men då uppstår den frågan: hvad är det jag vill nå,
hvad är det som kan rädda skogen? Ja, mine herrar, det kan med
ett gemensamt namn sägas, att det är endast och allenast furstlig
skötsel af skogen. Det kan icke föreskrifvas i det ena och det andra
fallet, att så och så skall man göra. Det är icke nog med det nega¬
tiva påbudet: du får icke förstöra skogen, utan man måste äfven
hafva det positiva påbudet: du skall sköta den rätt, så att den icke
förderfvas, utan blir allt bättre och bättre. I Tyskland och Danmark
med de jemnare förhållanden, som der existera, kan det någorlunda
gå an, men hos oss går det, enligt min tanke, icke. Då blir frågan:
kan man hafva någon förhoppning att vinna ett positivt resultat, att
verkligen frambringa medelst lag en god skötsel?
Den lagen kommer dessutom att mötas af stora svårigheter. Den
mötes först och främst af okunnigheten om, huru en skog skall rätt
skötas — i Sverige ett svårare problem än annorstädes — och den
mötes af den enskildes kortsynta intresse och den mötes af skogs-
egarens vinstbegär eller penningbehof, så att äfven om man vill, i
många fall kanske man icke kan, sköta skogen på det vis, hvarpå
den skall skötas. Vi må icke glömma, att skogen är ett barn, som
behöfver lång tid att växa till mognad ålder. Skall skogen skötas
väl, behöfver den under en lång tid hafva en egare, som kan och
vill handtera och underhålla den så, att den verkligen hinner till
mognad ålder.
Man kan med anledning häraf fråga, hvad jag skulle anse för
idealet i denna fråga. I det fallet får jag bekänna, att jag står kan¬
ske på den allra yttersta högra flygeln. Jag tror nemligen för min
del icke, att det är någon möjlighet att skogen i enskild mans hand
kan blifva hvad den skulle vara och hvad den kunde vara i statens.
I Tyskland, der administrationen är drifven till sin högsta fulländ¬
ning, der man sett staten ega en corps af skogstjenstemän, som öfver-
»
Lördagen den HO Mars, e. m. 7
träffar kanske alla andra, der som föresyn de ypperst skötta stats-
skogar finnas, der man infört stränga lagar för den enskildes hand¬
hafvande af skogeD, der staten ej drager i betänkande att ingripa
i den enskildes rätt med sträng och sakkunnig kontroll, har det miss¬
lyckats att med lag frambringa forstlig, uthållig skogsskötsel. Se
här några sakkunniges vitsord: »Allt bedröfligare blifva bilderna, ju
mindre jordegendomen är», yttrar Wiese i sitt arbete om den en¬
skilda skogshushållningen i Tyskland. »Man kan i sjelfva verket
icke tänka sig något sorgligare än de i privat besittning befintliga
små bondhedarne eller skogarne i bergstrakter. Ett konglomerat af
träd, som blott på afstånd ser ut såsom skog.» Bernhardt säger, »att
en stor del af privatskogarne i provinserna Preussen, Westfalen och
Rhenprovinserna befinna sig i ett tillstånd af tröstlös förstöring».
Arndt uttalar i ett 1889 utkommet arbete, att de s. k. »skogsslagte-
rierna», eller inköp af egendomar endast för skogens nedhuggande,
spela en mycket destruktiv rol. Jag undrar, om icke dessa om¬
dömen, när de gälla Tyskland, der afsättningsförhållandena och sko¬
gens värde äro så mycket större, ega sin sanning ändå mera i Sverige.
Slutledningen för mig blir således den, att det är endast en person¬
lighet, som är nog stark och så frigjord från de skogsförstörelsen
framkallande frestelserna, att han kan lemna garanti för en uthållig
skogsskötsel, och denna enda personlighet är staten. Staten lämpar
sig i detta hänseende bättre för att sköta skog än någon annan,
äfven derför att arbetet på skogen är så ringa i jemförelse med hvad
produktionsvärdet verkligen belöper sig till. Min tanke går till en
provins, nemligen Herjedalen, Sveriges kanske fattigaste provins,
hvarest i denna stund pågår en häftig kamp emellan oss sågverks-
egare och de sjelfbesutne bönderna. Det kan icke nekas, att det ena
hemmanet efter det andra springer öfver i bolagens händer till evärd-
lig ego eller på afverkning — och qvar af denna provins’ stora värde¬
fulla skogar är snart intet — det egentliga existensmedlet för ortens
fattiga befolkning för långa tider dem beröfvadt — och folket af
penningeöfverflöd under en tid afvandt från sina gamla enkla vanor
— hänvisadt till ett jordbruk, som ger föga i bästa fall, i frostår
intet. Huru skall bonden kunna föda sig, då den hjelp, som sjelfva
naturen i dessa karga trakter anvisat honom att få som ett tillskott
till sitt jordbruk från skogen, tages ifrån honom eller han frånhändt
sig densamma. Då är det också slut med hans existens. Deruti
instämmer jag med herr af Buren, att här möter oss den sociala frå¬
gan, och här möter oss frågan, om tillvaron för den sjelfbesutne bon¬
den i Herjedalen och annorstädes i Norrland får sättas på spel —
en olycka politiskt, socialt ekonomiskt så stor, att jag för att afvärja
den ej drager mig för mycket stora ingrepp i den enskilda egande-
rätten. Skogen har till stor del undergått skifte i likhet med in-
egarna, men huru gagneligt detta varit för jordbruket, har det verkat
skadligt för skogsskötseln, så mycket mera som vid dessa skiften
landtmätarne icke alls tagit hänsyn till skogens kraf, utan i all¬
mänhet lagt skogsskiftena långa och smala. Så t. ex. hafva vid
skiftet i Bjuråker, der Iggesund har stora egor och jag derför noga
känner, utlagts skiften °/4 mil långa och icke bredare än ett par
N:o 19.
Ifrågasatt
exporttull ä
trävaror och
trämassa.
(Forts.)
N:o 19.
8
Ifrågasatt
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(Forts.)
t
Lördagen den 30 Mars, e. m.
gånger riksdagshusets längd. Huru skall skogsskötsel der kunna in¬
föras? Men ännu värre verkan förspörjes af dessa smala,flänga skif¬
ten; sköter den ene grannen sin skog bra, och så den andre grannen
nedhugger sitt hela skifte, utsattes ju på hela längden den förres
skog för storm, som nedvräker hans skog eller förorsakar till en
början grantorka, som fortplantar sig från granne till granne.
Småskiftande af skog går icke an som regel men ändå sämre,
om dessa skiften äro så forstligt oformliga. Jag skulle gerna med
min röst bidraga till en lag, som berättigade, vore det så en ej för
ringa minoritet, att, ånyo hopföra byars skog eller en större komplex
deraf till en enda enhet i forstligt hänseende, med vilkor att den
skogen för alltid stäldes under statens vård och förvaltning, natur¬
ligtvis så att behållna afkastningen tillfölle delegarne efter andel.
Derigenom vunne delegarne en uthållande afkastning, och det blefve
för bonden ständigt tillfälle till arbete i närheten af der han bor
sjelf; han hade då sin bestämda årliga afkastning att påräkna och
kunde derigenom lifnära sig på sin egendom, hvilken dessutom stiger
i värde och blir, i vår lånesökande tid, någonting att låna på, ett
värn mot tvånget att för nöd sälja sin gård, 1 Norge har ett för¬
slag framlagts att belåna äfven skogen, men då skulle det vara stäldt
på det sättet, att den vore under statens vård och förvaltning; då
vore det ingen fara. På en sådan anordning hafva vi ett exempel i
vårt land: häradsallmänningarna. Der går det till, såsom hvar och
en vet, att man tager ut årsafverkningen, säljer den på auktion, dra¬
ger ifrån förvaltningskostnaderna och redovisar resten till egarne.
Detta är det enda sätt, som jag kan se, att lösa denna antagonism,
som nu existerar mellan sågverksegarne och de norrländska jord-
brukarne. Sågverksegaren vill blott hafva timret, hvad han icke vill
blifva betungad med, det är jordegendom. För att komma åt det
förra, nödgas han ofta köpa hemmanet eller ock afverkningsrätt till
timret, hvilket lernnar bonden, som har svårt hålla qvar pengarne,
inom få år utfattig på sin torfva.
Jag har velat taga detta såsom exempel för att framställa, huru
långt jag skulle vara redo att gå, och jag har dermed endast velat
betona, att det enda sätt, hvarpå den enskilda skogen kan gifva en
stadigvarande afkastning, är att ställa den under statens vård och
förvaltning. Det är det enda verkliga sättet, hvarpå skogen kan be¬
varas, och i det fallet går herr af Burens motion i den rätta ligt-
ningen, då äfven han vill ställa dessa skogar, som skulle inköpas för
exporttullsmedel, under statens vård och förvaltning såsom det enda
räddningsmedlet för skogen. Då det nog icke kommer att, åtmin¬
stone innan den för jordegarne fördelaktiga verkan af denna anord¬
ning blefve synlig, vinna stor anslutning att på detta sätt bringa en¬
skild skog under statens vård och förvaltning, nödgas man väl för¬
söka tillgripa dessa palliativ, som kallas skogslagar, men, som jag
nämnde, det gäller att se till hvad man gör, att man ej motverkar
hvad här gäller — framkallande af forstlig skötsel.
Jag skall nu öfvergå och i korthet behandla den fråga, som
egentligen föreligger. Herr af Buréns förslag utgår ju på en export¬
tull på trävaror. För min del kan jag icke rätt gå in på densamma.
9
N:o 19.
Lördagen den 30 Mars, e. m.
Jag finner, i likhet med den, som försvarade bevillningsutskottets
förslag, det vara föga rättvist att på en industri lägga en börda sådan
som den ifrågavarande. Jag skall gifva ett exempel på, der det för
mig särskildt ställer sig som en orättvisa, och begagna ett mycket
omtaladt exempel.
Såsom herrarne veta, betalas till staten 10 öre för hvarje träd,
som utsynas i lappmarksskogarne. Detta har jag alltid försvarat och
jag försvarar det den dag i dag är, men derigenom att staten har
denna utsyning i sin hand garanteras lappmarkernas skogsegare eu
fortfarande tillgång på just det timmer, som blifvit så sällsynt, nem¬
ligen det grofva timret, som, om detta utsyningstvång toges bort,
mycket snart också skulle försvinna. Här åläggas egarne en afgift
för ett arbete till deras förmån, som staten åtagit sig för en forst-
lig skötsel (utstämpling) af lappskogarne. Vore det rimligt att då
ålägga dessa lappmarksskogar en ytterligare afgift genom denna
exporttull — för ingen motsvarande fördel? Jag har anfört detta
såsom exempel på, att, om man skall lyckas kunna försvara export¬
tullen, bör den väl komma den till godo, som får betala densamma.
I det fallet kan jag således icke godkänna herr af Burens motion.
Ligger någon rättvis fördelning af denna skatt deruti att för de in¬
flutna medel inköpa kommunskogar i olika delar af landet? För ex¬
porttullen från Norrbotten skulle man inköpa skogar i Skåne och
Halland o. s. v. Jag instämmer dessutom i det fallet med domän¬
styrelsen, att jag tviflar på, att det stode till att få köpa sådana sko¬
gar. — Ställer man för öfrigt dessa två förslag skilda från hvarandra,
så går det med styrka fram hvad jag tycker vara det väsentligaste i
dem, och det är att — här är frågan i all sin nakenhet — ålägga såg¬
verksindustrien en skatt, som heter exporttull. Om man frånser an¬
vändningen, vill kammaren göra detta? Anser sig Riksdagen vilja
inköpa skog för statsmedel, som sedan skänkes till olika kommuner?
Huru denna fördelning skall ske, förstår jag icke.
Här har framkommit ett förslag, som torde vara ännu mera, om
jag så må säga, med vigt belagdt, och det är det förslag, som ifrån
kongl. domänstyrelsen i dag har utlemnats till kammarens ledamöter.
Så vidt jag, vid genomgåendet af detta förslag, kunnat finna, skulle
äfven der en exporttull åläggas i syfte, att locka skogsegarne till
skogskultur genom att ersätta dem deras kostnader. Men då blir
frågan: hvilka skola ersättas? Jo, säger domänstyrelsen, »de trä-
exporterande skogsegarne förbehållas rätt, att efter anmälan inom
viss tid genom arbeten å egen skog erhålla den erlagda afgiften re-
stituerad». Der har man sökt att låta dem, som betala, äfven få för-
delarne. Men huru tro herrarne att detta, med allmänna rättsbegrepp,
skulle ställa sig? Antag att en sågverksegare afdrifver och afverkar
två bredvid hvarandra belägna skiften, det ena tillhörigt honom sjelf,
det andra tillhörigt bonden Andersson. Afverkningen har skett;
begge bereda återväxt. Sågverksegaren på sitt, Andersson på sitt —
men sågverksegaren får restitution för allt sitt arbete på sitt skifte.
Andersson får ingen oaktadt samma arbete är å begge nedlagdt —
till samma gagn för framtiden. Jag tror att häri ligger en orättvisa,
Ifrågasatt
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(Forts.)
N:o 19. 10 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Ifrågasatt som kommer att väcka missnöje emot hela förslaget, hvilken orätt-
trfvärol oclyisa “an bör taf 1 betraktande
trämassa. sedermera har domänstyrelsen kommit med ett annat förslag,
(Forts.) ?om afaer skyddande af ungskog. Äfven detta förslag fruktar jag
icke kommer att leda till något godt resultat. Domänstyrelsen säger:
»der afverkning i ungskogsbestånd egcr rum utan de garantier, som
en af skogstjensteman upprättad skogshushållningsplan medför, eller
afverkningen utföres annorledes än genom hjelpgallring eller hygges-
rensning eller ock i beteshage för betets förbättrande, måste den¬
samma, på sätt ofvan är nämndt, anses skogsförödande och såsom
sådan förbjudas».
Tror man, att man kan ålägga bonden att göra upp en
skogshushållningsplan eller att han förstår hjelpgallring och hygges-
rensning? Han kommer att taga det tredje alternativet och förvand¬
lar hela sin skog till beteshage.
De flesta förslagen ifrån domänförvaltningen hafva dessutom den
stora svagheten, att de nemligen förlägga kontrollen till kommunal¬
myndigheter eller forstlig bildning och kunskap saknande personer.
Jag tviflar på att någon ledamot inom kommunalnämnden går upp i
skogarne och kontrollerar och ser till om hyggesrensningen och af¬
verkningen är gjord såsom lagen föreskrifter. Äfven det förslaget
synes mig innehålla tillräckligt många betänkligheter för att man
icke skall för hastigt antaga det.
Jag har anfört hvad jag gjort af varmaste intresse för denna
skogsfråga. Jag delar herr af Burens mening derutinnan, att det bör
göras någonting, så vidt möjligt är och så fort ske kan. Men det
gäller lika mycket att man gör det på en rätt och god väg.
Huru gerna jag skulle vilja i det framlagda förslaget se någon
positiv bestämmelse, som man skulle ställa sig på, kan jag, i det
skede hvari frågan nu föreligger, icke göra detta, utan får yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag.
Herr Ljungberg: Det är en gammal historia, som nu upprepas
inför kammaren. Alla äro ense om, att ett behof är för handen;
alla vilja afhjelpa det, men ingen vill taga något steg dertill. Det
är en olycka för oss, att vi icke kunde besluta oss att bibehålla den
goda skogslag, som vid början af detta århundrade var här införd,
utan att man släppte af och lemnade allt åt sitt öde. Vi hafva sett
följderna i förhärjade skogar, och jemföra vi förhållandena här med
andra länders, finna vi dem ännu beklagligare.
Då jag för några år sedan var i Danmark och med förtjusning
såg de täta skogsbestånd, som der funnos, besökte jag chefen för
skogsväsendet och tillfrågade honom om orsaken till dessa vackra
företeelser. Han sade: detta beror på den lag vi hafva qvar sedan
1805; der stadgas, bland annat, att, när en person köper ett skogs¬
hemman, är det honom förbjudet att under de första 10 åren afverka
mera af skogen, än med dess bestånd är förenligt. Det föres en
noggrann tillsyn häröfver och stor plikt är fästad vid förseelse der¬
utinnan. Han sade vidare, att det förundrade honom, att svenskarne
11
N:o 19.
Lördagen den 30 Mars, e. m.
så illa bete sig med sina skogar; Sverige kunde hafva varit ett rikt
skogsland, om det förnuftigt skött sina skogstillgångar.
Nu har man visserligen flera gånger inom Riksdagen föreslagit,
att man skulle stifta en båttre skogslag, men det har städse mött
motstånd. Man säger, att det skulle göra intrång i eganderätten,
som man i detta fall vill hålla så helig, och vidare säger man:
vi skola försöka att påbjuda återväxtlagar, hvilka likväl tjena till
intet, så länge den uppvuxna ungskogen får genast nedhuggas. Alla
äro således ense om, att något borde göras, men, då det kommer
till stycket, vill ingen vara med om att fatta ett beslut, som skulle
åvägabringa någon ändring. Hvad beträffar lagar för återställande
af förödda skogar, har man goda skäl att antaga, att sådana lagar
icke skulle efterlefvas. Och komme man än derhän, att en lag stif¬
tades i denna syftning, blefve nog den unga skogen, som derigenom
kunde ha uppkommit, afverkad innan den hunnit till någon större
betydenhet.
Nu hafva ett par föregående talare instämt i motionens syfte,
men hafva icke funnit någon möjlighet att åstadkomma något förslag
till ett bättre. Motionären har föreslagit exporttull; låt vara, att
siffran kanske är något hög, men det är dock lätt att ändra. Detta
drager man sig emellertid för, men jag kan icke finna något giltigt
skäl emot ett dylikt förslag och det är lättare att genomföra en dylik
lag, än sådana lagar mot ståndskogens afverkning, som man t. ex.
har i Tyskland och andra länder. Det skulle dessutom gifva staten
en ganska stor inkomst och bevara vår ungskog. Man tyckes aldrig
ihågkomma eller hafva observerat, att man i våra grannländer har
en sådan exporttull. I Norge hade man deraf, år 1893, en inkomst
af 117,000 kronor; i Finland hade man för några år sedan en in¬
komst af utförda trävaror till belopp af 3 ä 400,000 finska mark.
Detta är således en sak, som icke vore att försmå för oss och som
icke vore förenad med den minsta olägenhet, så vidt jag kan se.
Man säger, att det kan inverka menligt på den trävarurörelse vi
nu hafva i Norrland, hvilken inbringar staten mycket penningar.
Men man tänker icke på, att om vi icke göra något för att hämma
öfverafverkningen, så kommer denna rörelse att af sig sjelf tyna af,
och landet blir ruineradt.
Jag tror för min del, att då man talar så mycket om, att man
icke bör komma in på afvägar, borde man visa hvilken väg som vore
den råtta, och hvilken man hellre borde följa i detta fall, men någon
sådan anvisning har jag ännu icke hört, men väl, att alla möjliga
hinder och olägenheter uppställas när något förslag framkommer.
Att säga hvad som bör göras tycker man sig icke hafva skyldighet
till, kanske man äfven känner sig dertill oförmögen. För min del
anser jag mig böra hemställa om bifall till motionen.
Herr Dahlberg: Det är icke min mening att ingå i någon kri¬
tik af motionen och ännu mindre att utförligt inlåta mig på bevis¬
föringen i densamma, men då motionären särskilt vändt sig mot
Norrland och de norrländska förhållandena, så, då åtminstone hittills
icke någon annan norrländing begärt ordet och jag af gammalt är i
Ifrågasatt
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(Forts.)
N:o 19. 12 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Ifrågasatt^ någon män hemmastadd med hit hörande frågor, skall jag tillåta mig
trävaror ochatt fttra n^gra ord. Jag skall dervid så mycket som möjligt är följa
trämassa, motionärens motivering i spåren.
(Forts.) Motionären har först såsom ett axiom framhållit, att i Norrland
pågår den mest oerhörda skogssköfling. Nu frågar jag: på hvad sätt
kan motionäreD bevisa just detta? Jag har eljest haft den föreställ¬
ningen, att relativt taget, i förhållande till den skogstillgång som
finnes, skogssköfiingen änr vida större och mer öfvervägande i södra
delarne af vårt land. Ännu har man icke hunnit så långt i Norr¬
land, att vår hufvudsakliga utförselvara är småvirke, som håller 3 ä
4 tum i fyrkant; det har visserligen börjat exporteras något sådant virke,
men egentligen för att så mycket som möjligt tillgodogöra den skog,
som i alla händelser måste fällas.
Vidare har motionären sagt, att han icke har några sympatier
för den skogslagsstiftning, hvilken godtyckligt inskränker individens
rätt att fritt förfoga öfver sina egna skogar, det vare i afseende på
mängden af den skog, som han kan önska att sig tillgodogöra, eller
hvad angår trädens dimensioner. Ehuru den ärade motionären visser¬
ligen icke uttalat det, har han i stället inslagit på en väg, som från
det hållet är mycket oväntad och som jag nästan skulle vilja beteckna
som »statssocialism». Motionären vill, att trävaruexporten såsom så¬
dan skall vidkännas följderna af en skogssköfling, som skett när,
huru och hvar som helst. En skogsegare i Norrland, som skött sin
skog aldrig så väl och omsorgsfullt sökt för framtiden bevara sin
egendom, skall enligt motionärens förslag plikta för andras synder.
Ju mera skog han sparat och desto mer han således har att skeppa,
desto mera skall han betala — allt derför att på andra ställen en
felaktig hushållning med skogen egt rum. Jag tviflar på, att kam¬
maren för sin del kan vara benägen att ingå på en dylik slags
socialism.
Vidare säger motionären: »då väl ingen affär i vårt land lemnat
den stora behållning som trävaruindustrien och icke någon affär haft
så ödesdigert inflytande på den del af befolkningen, som deraf varit
berörd» o. s. v. Hvad beträffar den stora behållningen, så är det en
sanning, men en sanning med modifikation. De tider, då man kunde
tala om en särdeles stor och, om jag vågar begagna uttrycket, afunds¬
värd behållning på denna industri äro längesedan förbi. Tager man
hänsyn till det värde skogen såsom sådan har — och i det hänseen¬
det har man en god värdemätare i de pris, som staten betingar sig
för sin skog på auktioner, pris som ofta i öfre Norrland uppgå till
4—6—8 kr. per träd på rot — så vågar jag påstå, att den norrländ¬
ska trävaruindustrien är långt ifrån någon lysande affär. Jag går så
långt, att jag påstår, att, om en lagstiftning skulle komma till stånd,
som sanktionerade motionärens förslag, skulle på många ställen den
pålaga, som drabbade denna industri, vara så betänklig, att det kunde
bli fråga om, att rörelsen på flera ställen — jag säger icke på alla —
skulle upphöra. Vidare har motionären sagt, eller rättare såsom ett
axiom uppstält, att afgiften i sista hand skulle betalas af köparen.
Huru vet motionären det? Jag har annars förestält mig, att våra
exportprodukters pris betingas af större eller mindre efterfrågan på
13
N:o 19.
Lördagen den 30 Mars, e. m.
verldsmarknaderi, för att icke tala om de tillfälliga rubbningar i pris,
som blifva en följd af politiska förvecklingar och annat. Säkert är,
att våra utländska köpare icke i ringaste mån taga hänsyn till, om
säljaren har två procent större eller mindre vinst på sin skeppning.
Vidare säger motionären, att en sådan afgift icke skulle ha någon
betydelse hvarken för köparen, säljaren eller konsumenten. För hvil¬
ken skulle den då ha betydelse? Om den icke har det för köparen,
ty han frågar icke derefter, och ännu mindre för konsumenten, måste
den naturligtvis då ha betydelse för säljaren, som för sitt salupris
får en mindre behållning — låt så vara, att denna minskning i be¬
hållningen icke uppgår till mer än kr. 1,40 pr standard. Jag be¬
gagnar uttrycket standards i stället för kubikmeter, emedan jag är
mer hemmastadd i denna tekniska benämning. Det är dock två pro¬
cent af försäljningspriset — åtminstone det nu gällande — på större
delen af de smärre dimensionerna. Och tager man hänsyn till, att
den agenturprovision, som betalas, i allmänhet icke uppgår till högre
belopp, kan man få en temligen klar föreställning om hvad dessa
två procent vilja säga för trävaruindustrien. Jag skall icke inlåta
mig på att närmare granska motionärens framställning, för så vidt
den gäller trämasseindustrien, emedan jag deri är mindre hemmastadd.
Hvad jag har velat säga är det, att jag tror, att en sådan åtgärd,
som motionären föreslagit, blefve för rörelsen betungande och för öf-
rigt icke kan leda till det åsyftade målet, och det är för mig tillräck¬
lig anledning att yrka, att kammaren måtte, med afslag å motionen,
bifalla utskottets hemställan.
Herr Sandberg: Då jag, som uppväxt och tillbragt större delen
af min lefnad i södra Sveriges skogrikaste landskap, Småland, jemför,
huru det i min ungdom såg ut — hvilka herrliga skogar der funnos
— men huru nu skogssköflingen förvandlat stora sträckor af detta
landskap till verkliga ödemarker, kan jag ej annat än vara med om
hvarje förslag, som åsyftar att minska skogsförödelsen. I denna fråga
synes det mig, att man med större sanning än någonsin kan tillämpa
det gamla ordspråket: »medan gräset gror, dör kon». Det ena för¬
slaget efter det andra framställes för att ogillas och förkastas. Det
ser sannerligen ut, som om Riksdagens pluralitet vill oförminskad
bibehålla den enskildes rätt att efter godtfinnande förfara med sin
skog, äfven med risk att en stor del af vårt land genom skogs¬
förödelsen blir ödelagd och omöjlig för menniskan att bebo. Med
dessa få ord bar jag endast velat uttrycka mina sympatier för herr
af Burens motion.
Herr af Buren: Endast ett par ord för att bemöta den näst
föregående talaren. Då jag säger, att mitt förslag ej skulle skada
någon, frågar herr Dahlberg, hvem som då skulle deraf få någon
nytta. Jag svarar: fäderneslandet.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på förevarande betänkande yrkats, dels att hvad ut-
Ifrågasatt
exporttull å
trävaror och
trämassa.
(Forts.)
N:o 19.
14
Lördagen den 30 Mars, e. m.
skottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Ljungberg, att kam¬
maren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yr¬
kanden, och förklarades propositionen på bifall till utskottets hem¬
ställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 27 och
29 innevarande månad bordlagda betänkande n:o 14, angående vilko-
ren för tillverkning af bränvin, biföll kammaren hvad utskottet i
detta betänkande hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande banko¬
utskottets den 27 och 29 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 6,
med anledning af väckta motioner om inrättande af nya afdelnings-
kontor af riksbanken.
Om inrät¬
tande i Umeå
af ett afdel-
ningskontor
af riks¬
banken.
Punkten 1.
Herr Sandberg: Oaktadt jag likasom reservanterna är förvissad
om, att ett afdelningskontor i Linköping skulle få en långt stön-e
rörelse och gifva en långt rikare afkastning än ett kontor i Umeå,
har jag dock, då herrar bankofullmägtige, som naturligtvis betraktat
denna fråga från högre synpunkt än hvad jag kan göra, enhälligt till¬
styrkt ett kontor i Umeå, icke vågat motsätta mig deras förslag.
Jag har derför intet yrkande att göra.
Herr Wijk: Då bankofullmägtige och bankoutskottet varit ense
om att föreslå Umeå såsom den plats, der det nya kontoret bör upp¬
rättas, är det ej lönt att komma fram med något yrkande i annan
rigtning. Men jag kan ändå ej underlåta att fästa uppmärksamhet
vid detta utskottets utlåtande. 1 år har utskottet fäst synnerlig upp¬
märksamhet vid fullmägtiges tillstyrkande af Umeå. Det hade varit
önskligt, om samma förhållande egt rum år 1893, då fullmägtige till¬
styrkte Mariestad. Utskottet har såväl i år som, och då äfven Riks¬
dagen, år 1893 förklarat, att afdelningskontoren böra ligga i residens¬
städer. År 1893 yttrade utskottet om Mariestad, att det ej hade till¬
räckligt centralt läge och ej var medelpunkten för någon större affärs-
eller industriel verksamhet. Om Borås och Eskilstuna, för hvilka
afdelningskontor begärts, säger utskottet i år: nej, det kunna vi icke,
ty de äro ej residensstäder. Således: skaraborgarne kunna ej få
kontor, derför att Mariestad är residensstad, och elfsborgarne kunna
ej få kontor derför att Borås icke är residensstad. Nu säger likväl
utskottet i år ett tröstens ord till Borås och Eskilstuna, eller »att
det framdeles kan böra tagas i öfvervägande, om ej i ett eller annat
fall förhållandena kunna vara sådana, att eu afvikelse från nämnda
Lördagen den 30 Mars, e. m. 15 N:o 19.
åsigter kan blifva af behof påkallad». Äfven 1893 sade utskottet Om inrät-o
några tröstens ord till skaraborgarne, som skulle ligga deri, att det^“n(^*^e“
»ej för närvarande» kunde biträda förslaget. Jag hoppas nu, att den ninqskontm-
harmoni, som i år rådt mellan fullmägtige och utskottet, äfven måtte af riks-
råda, då det år 1898 kommer i fråga att upprätta afdelningskontor, banken.
och att denna harmoni måtte taga sig uttryck i att tillstyrka ett af- (Forts.)
delningskontor i Mariestad.
Herr Törnebladh: Då riksbanksfullmägtiges ställning i denna
fråga blifvit vidrörd, är det kanske min pligt att säga några ord ut¬
öfver hvad utskottets utlåtande innehåller. Jag vill först erinra derom,
att år 1893, då det var fråga om ett kontor i Mariestad, voro full-
mägtiges meningar så delade, att 4 röster tillstyrkte Mariestad, under
det att tre voro för Örebro. Utskottet tycktes dock icke godkänna
pluralitetens skäl, utan ansåg väl, att Mariestad borde vänta någon
tid. Naturligtvis kommer dess tid likasom alla andra residensstäders
efter den princip, som under senare åren blifvit i allmänhet af ut¬
skottet erkänd och uttalad. Orsaken, hvarför fullmägtige i år en-
hällit uttalat sig för Umeå, ligger väl hufvudsakligen deri, att man
ansåg allmänhetens kraf på ett närmare förlagdt kontor än det i
Luleå vara så pass stort, att man deri fann ett någorlunda objektivt
skäl att hålla sig till, då det gälde att uttala sig och välja mellan
de föreslagna kontoren, som voro sju till antalet. Det har nemligen
redan vid början af afdelningskontors anordnande i allmänhet följts
den grundsats, att man först tillgodosett de aflägsnare landsändarne.
Och jag erinrar dervid om, att bland de äldsta kontoren äro de i
Luleå och i Visby. Hvad beträffar de närmare belägna landsdelarne,
är dels samfärdseln med hufvudstaden så liflig, dels ock fördelen i
synnerhet för de stora affärsmännen att få sina affärsförbindelser ord¬
nade i cn bank i eu stor stad, såsom Stockholm och Göteborg, så
pass betydliga, att man från åtskilliga håll hört till och med uttalas,
att man föiedragcr att ha sina affärer vid hufvudkontoret framför
att anlita kontor i en provinsstad. Hvad beträffar de af reservan¬
terna anförda statistiska siffrorna, äro do fullt rigtiga, och deremot
är intet att invända. Men det är ej hufvudsakligen från den syn¬
punkten, som bankofullmägtige sett förslagen om kontor, utan det
är egentligen, såsom sagdt, från allmänhetens intresse i de skilda lands¬
delarne. Dertill kommer, att i Vesterbottens län fins utom afdelnings-
kontoren i Skellefteå och Nordmaling egentligen blott ett större
bankkontor, nemligen Vesterbottens enskilda banks hulvudkontor i
Umeå. Det är påtagligt, att ränteförhållandena måste ställa sig be-
tydligt olika i Vesterbotten under sådana omständigheter, än de ställa
sig i t. ex. Östergötland, der två ganska stora och betydande banker
med hvarandra konkurrera, och der närheten till hufvudstaden är så
pass stor, att man i allmänhet ej behöfver frukta någon högre ränte¬
sats. Deremot har det visat sig, att i de län, der afståndet varit
större till affärscentra det genom inrättande af afdelningskontor mer
än en gång inträffat, att räntesatserna till förmån för allmänheten
sänkts. Och detta har betraktats såsom en synnerligen fördelaktig
verkan af riksbankskontors anordnande. Vidare torde jag i fråga om
N:o 19.
Om inrät¬
tande i Umeå
af ett afdel-
ningskontor
af riks¬
banken.
(Forts.)
Angående
användandet
af riksban¬
kens vinst
för år 1894.
16 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Norrland få nämna, att kontoret i Hernösand, såsom fullmägtige ut¬
talat, lemnat en ganska god behållning. År 1894 uppgick netto¬
vinsten vid kontoret der till 165,000 kronor, och det talar väl till¬
räckligt för hvad fullmägtige yttrat om sannolikheten att kunna i
Vesterbotten upprätta ett kontor, som lemnar någorlunda god afkast¬
ning. Dessa har varit skälen, hvarför fullmägtige företrädesvis fäst
sig vid Umeå. Det tillhör Riksdagen att afgöra hvilken synpunkt
må vara bestämmande, och naturligtvis är det fullmägtiges pligt att,
sedan Riksdagen beslutit, gorå det bästa af dess beslut. Fullmägtige
hafva för sin del ej någon förkärlek för den ena eller andra staden,
utan hafva försökt fixera sina skäl så objektivt som det varit möjligt.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 27 och 29
innevarande mars bordlagda memorial n:o 7, angående höjning i an¬
slaget till extra biträde m. m. vid afdelningskontoret i Hernösand,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande banko
utskottets den 27 och 29 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8,
angående användandet af riksbankens vinst för år 1894.
Punkten 1.
Grefve Spens: Då statsverket utan tvifvel har god användning
för hela den summa, 2,600,000 kr., som Kongl. Maj:t föreslagit måtte
af bankovinsten för 1894 till statsverket öfverlemnas, och då banko-
fullmägtige, som bäst äro i tillfälle att bedöma riksbankens behof,
förklarat behållande af någon del utaf denna vinst ej vara för riks¬
banken erforderligt, får jag yrka afslag på utskottets förslag i denna
punkt och anhålla om bifall till den af mig jemte flere andra utskotts-
ledamöter från denna kammare afgifna och vid betänkandet fogade
reservation.
Herr Philipson: Jag ber att i största korthet få instämma i
det yrkande, som reservanterna och nu senast den föregående talaren
gjort. Då man läser utskottets betänkande, finner man deri något,
som förefaller ganska besynnerligt och hvilket jag tager mig friheten
påpeka, då det för mig innebär fullt bevis för att utskottet saknat
anledning till sin hemställan, och reservanterna hafva rätt i sitt yr-
kande. Förhållandet är, att Kongl. Maj:ts regering i statsverkspropo- Angående
sitionen begärt, att hela bankovinsten måtte till statsverket för dess användandet
behof få inflyta, och gör detta på den goda grund, som- hela stats- fans^nst
verkspropositionen utvisar, då den tyvärr måste förete förslag om enför år 1894.
tilläggsbevillning. Uppenbart är äfven sålunda, att statsverket har (Forts.)
behof af hela vinsten. Bankofullmägtige åter säga deremot i sin af
utskottet begärda förklaring, att de långt ifrån hafva behof af att
reservera vare sig hela eller ens någon del af bankovinsten, och visa
således tydligen, att de för sin del ej vilja behålla någon del deraf
för bankens räkning. Nu föreslår utskottet egendomligt nog, att den
som väl behöfver och vill hafva hela bankovinsten, den får den ej
i sin helhet, men den som hvarken behöfver eller vill behålla hela
eller ens någon del deraf, den skall, enligt utskottets tillstyrkan,
vara skyldig att behålla en del deraf. Och detta gör bankoutskottet
på grund af motiv, som enligt min åsigt ej alls äro hållbara. Ut¬
skottet säger nemligen på sid. 3, att det är »oegentligt att år efter
år beröfva riksbanken hela dess vinst, under det att den regel eljest
plägar iakttagas, att låta bolag och andra aflärsinstitutioner behålla
någon del af sin intjenta vinst, hvilket särskild! är lagstadgadt i fråga
om aktiebolag». Jag tror dock, att man der glömt tillägga något
mera af denna lags bestämmelse, nemligen: »intill dess en viss summa
i förhållande till kapitalet blifvit till reservfonden afsatt». Denna
summa brukar vanligen vara 10 °/o aktiekapitalet, och då grund¬
fonden för banken är 50 millioner kr. och reservfonden 5 millioner
kr. eller motsvarar 10 °/0 deraf, samt dessutom det finnes reserverade
medel till belopp af kr. 4,119,919,67, synes mig ej rigtigt att säga,
att banken, om den till statsverket numera öfverlemnar hela sin vinst,
ej handlar såsom vanliga aktiebolag böra göra och för dem äfven är
lagstadgadt.
Jag anhåller om bifall till reservationen.
Herr Falk: Jag skall be att få instämma i de yrkanden å bifall
till reservanternas förslag, som nyss blifvit gjorda. Den siste talaren
har mycket rigtigt erinrat derom, att Kongl. Maj:t funnit nödigt i
årets statsverksproposition såsom bidrag till 1896 års statsreglering
beräkna ett belopp af 2,600,000 kr. från riksbankens medel, motsva¬
rande i rundt tal dennas uträknade vinst för 1894; men att, detta
oaktadt, det likväl funnits nödigt taga tillflykt till en tilläggsbevill¬
ning på 4,500,000 kr. för att få statsregleringen att gå i hop. Det
är uppenbart, att om nu nämnda belopp minskas med den summa
utskottet föreslagit, eller 260,000 kr., måste luckan fyllas på annat
sätt. Dervidlag har man två vägar att välja, antingen att höja in¬
komstberäkningen — hvilket likväl ej torde vara att tillråda — eller
ock att söka upp någon annan skattekälla att fylla bristen med. Och
det skulle mycket lätt kunna hända, att det blefve tilläggsbevillnin-
gen, som finge släppa till det felande, och då skulle denna komma att
stiga till inemot 5,000,000 kr., något som väl ej skulle vara så ange¬
nämt. Nu kan invändas, och inom utskottet har det också invändts,
att Riksdagen har beslutit nedsättningar i åtskilliga af de anslag
Kongl. Magt begärt, och derför skulle man kunna minska de beräk-
Första Kammarens Prof. 1895. N:o 19. 2
N:o 19. 18 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Angående nade tillgångarna med samma summa. Det är sant; men det är också
användandet g^^ att här förekomma åtskilliga anslagsbehof, som ej äro upptagna
kene vinst * statsverkspropositionen, och nedsättningen å ena sidan kan således
för år 1894. komma att nära motsvaras af ökningen å den andra. Men huru dessa
(Forts.) beräkningar komma att slå ut, kan man emellertid ej veta förr än
Riksdagen är slut. Skulle det också verkligen inträffa så stora ned-
prutningar i anslagen, att man kunde minska någon beräknad skatt,
hemställer jag, om det ej vore långt bättre att nedsätta tilläggs-
bevillningen än att minska bankens tillskott till statsutgifterna. Jag
är öfvertygad om, att knappt någon underrättelse skulle med större
tillfredsställelse mottagas i landet än den om nedsatt tilläggsbevill-
ning. Säkert är deremot, att alla skulle med största likgiltighet mot¬
taga underrättelsen om att* banken fått, såsom man kallar det, behålla
af sin uträknade vinst 260,000 kronor.
En föregående talare har fäst uppmärksamheten på den ovanliga
motivering, som utskottet anfört för sitt tillstyrkande. Det säger
bland annat: »men då det synes utskottet oegentligt att år efter år
beröfva riksbanken hela dess vinst, under det att den regel eljest
plägar iakttagas, att låta bolag och andra affärsinstitutioner behålla
någon del af sin intjenta vinst, hvilket särskildt är lagstadgadt i fråga
om aktiebolag, finner utskottet det vara i sin ordning att åtminstone
ett belopp, motsvarande ungefär tio procent af bankovinsten, reser¬
veras för riksbanken». Den jemförelse, som utskottet sålunda gjort
mellan riksbanken, å ena sidan, och bolag och andra affarsinstitutio-
ner å den andra, torde dock vara skäligen haltande; ty riksbanken
är, hvilket knappt torde vara behöfligt att framhålla i denna kam¬
mare, en statsinstitution, som har sig ålagda de vigtigaste uppgifter,
bland hvilka i främsta rummet den att uppehålla myntvärdet, vidare
att tillhandahålla industrien och näringarna behöfligt rörelsekapital
på ett beqvämt sätt och till möjligast billiga pris och äfven seder¬
mera, men först i tredje eller fjerde rummet, att bidraga till statens
utgifter. Alla dessa uppgifter röra ju ej på minsta vis enskilda bo¬
lag och affärsinstitutioner, ty dessa behöfva ej bry sig om något
annat än att söka skaffa största ränta på det i rörelsen nedlagda ka¬
pitalet, och de bekymra sig i sjelfva verket ej heller om annat.
Denna liknelse håller således ej streck. Men den omständigheten,
att utskottet funnit sig böra motivera sin framställning hufvudsakli¬
gen genom åberopande af en förment likhet mellan riksbanken och
vanliga bolag synes visa, att utskottets majoritet känt sig stå på tem-
ligen osäker grund.
Inom utskottet har emellertid af flere ledamöter uttryckts den
meningen, att ändamålet med reserverandet af ifrågavarande 260,000
kr. skulle vara att öka bankens tillgångar och genom dylika årligen
skeende besparingar konsolidera densamma och sätta den i tillfälle
att en gång öfvertaga hela sedelutgifningen. Jag vill då erinra, att
1889—90 års bankkomité ansåg, att för det ändamål jag nyss nämnde
skulle en fond af 50,000,000 kr. vara tillräcklig. Enligt banko¬
fullmäktiges sista berättelse utgjorde emellertid bankens fonder i början
af detta år 59 millioner kr. Således synes en ytterligare ökning af
fonderna ej vara nödvändig för det ändamål, som är i fråga. Men,
Lördagen den 30 Mars, e. m. 19 N:o 19.
för öfrigt, huru skulle det gå till att konsolidera banken genom att Angående
behålla dessa 260,000 kr. Det skulle väl gå till så, att de i stället
för att lemnas till statsverket skulle få ligga qvar i bankens kassa.
Men kunna verkligen dessa i bankens kassa liggande 260,000 kr.,/ö> år 1894,
som utgöras af bankens egna skuldsedlar, öka bankens tillgångar i (Forts.)
den mening, som här är i fråga? Jag skulle icke tro det. Hela re¬
sultatet blefve ej något annat än att höja beloppet af obegagnad se-
delutgifningsrätt med 260,000 kr. Bankens obegagnade seaelutgif-
ningsrätt var i början af året 43 millioner. Hur stort detta belopp
kan komma att vara i början af nästa år, kan man ej veta; men i
alla händelser är det visst, att en ökning af den dåvarande obegag¬
nade sedelutgifningsrätten med 260,000 kr. ej kan konsolidera ban¬
ken. Nej, vill man i verklig mening stärka banken, får man allt
tillgripa helt andra utvägar. Men då denna fråga ej nu föreligger,
så torde ej vara skäl att här indraga den i diskussionen. Jag in¬
skränker mig derför till att likasom de båda föregående talarne yrka,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, ville bifalla reser¬
vanternas förslag.
Friherre Klinckowström: Trogen en många gånger af mig i
denna kammare uttalad grundsats att söka genom sparsamhet minska
den tryckande skattebördan för den statsreglering vi nu gå att be¬
sluta och för den fattiga, skattdragande befolkningen, vill jag förena
mig med de herrar, som förut uttalat sig för att hela bankovinsten
måtte reserveras för statsverkets behof. Jag tror ändå, Gud nås så
visst, att vi ej kunna undvika tilläggsbevillning. Den gifmildhet
Riksdagen visat i att bevilja de anslag Kongl. Maj:t äskat och de
många anslag, som ännu återstå, mine herrar, innan riksdagens slut,
göra det för mig till en högsta nödvändighet att åtminstone denna
ganska betydliga summa, som utskottsmajoriteten vill undandraga
statsregleringen, måtte till densamma inflyta. Det torde nog ändå
kunna blifva svårt nog, ty säkerligen kommer denna fråga till gemen¬
sam votering, och jag blott beklagar, att ej min svaga stämma kan
höras öfver till Andra Kammaren, der möjligen några af mina poli¬
tiska vänner skulle kunna lyssna till mina ord.
Herr Sandberg: Då ingen annan vill uppträda till försvar för
utskottets utlåtande, anser jag mig skyldig att säga några ord.
Om jag minnes rätt, liar jag varit ledamot i bankoutskottet sedan
10 år tillbaka och under dessa år haft det obehagliga uppdraget att
deltaga i de många tvister, som egt rum angående bankovinstens
användande.
Redan för flera år sedan väckte jag det förslag, som nu tillvunnit
sig utskottsmajoritetens bifall, och nu är ställningen verkligen sådan,
att, om detta förslag bifalles, tror jag att det fortfarande under många
år skulle blifva regel, och att Andra Kammarens ofta framstälda an¬
språk att för riksbanken bibehålla halfva eller hela bankovinsten
skulle tystna. Att bankofullmägtige så lifligt förordat öfverlemnan-
det af hela bankovinsten till statsverket kan jag ej finna af deras
yttrande. De saga: »Något hinder för anvisande af riksbankens hela
N:o 18. 20 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Angående vinst för år 1893 åt statsverket finna det oaktadt fullmägtige icke
användandet möta, dock under förutsättning att ej, genom en allt för hastig ök-
kens vinst a^ afdelningskontorens antal under den närmaste framtiden,
för år 1894. större kraf på ökade förlag till dessa — hvilka under nuvarande för¬
korts.) hållanden naturligtvis till en icke oväsentlig del måste bestridas af
riksbankens fonder — göra sig gällande.» Skall detta yttrande be¬
traktas såsom ett förord, så är det åtminstone icke synnerligen starkt
eller »lifligt». En föregående talare har påstått dels att riksbanken,
hvars fonder nu uppgå till öfver 59 millioner, icke behöfver ytter¬
ligare konsolideras, och dels att bibehållande af någon del af vinsten
icke skulle vara någon verklig förstärkning för denna bank, enär
guld icke kan anskaffas för denna vinstandel. Huru dessa påståenden
skola kunna förenas är för mig obegripligt. De fonder, riksbanken
nu eget-, hafva till större delen uppkommit derigenom, att banken
ofta nog fått behålla betydliga andelar af sin årsvinst. Så vidt min¬
skad skuld är detsamma som ökad tillgång, så måste reserverandet
af någon del af vinsten, äfven om denna vinst endast består af ban¬
kens egna sedlar, ovilkorligen vara till bankens fördel. Dessa sedlar
äro ju skuldförbindelser, som vid anfordran måste inlösas med guld.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört yrkar jag bifall till
utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hem¬
stält skulle bifallas, dels ock, af grefve Spens, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservation.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till det af grefve Spens fram-
stälda yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 och 29 innevarande månad
upphörande bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion om upphäf-
att^förnya' van<^e skyldigheten att förnya inteckning.
Herr F os ser: Med hänsyn till den form, hvaruti den förelig¬
gande frågan framkommit vid denna riksdag, torde man väl ej kunna
förvänta något annat resultat, än det, hvartill utskottet kommit. Jag
tillåter mig dock att här uttala den förhoppning, att frågan snart
måtte återkomma och då få en gynsammare utgång. Jag hyser nem¬
ligen den öfvertygelse att denna fråga är af så pass vigt och be¬
tydelse, att den ej kan eller bör bringas ur verlden på annat sätt än
genom dess lösning. Här erbjuder sig nemligen ett osökt medel till
att uti visserligen ej så hög grad men dock i någon bispringa våra
Lördagen den 30 Mars, e. m. 21 N:o 19.
tryckta näringar och våra skuldsatta jordbrukare, och det både direkt Ifrågasatt
och indirekt. Visserligen har man invändt, och den uppfattningen upphörande
är ganska allmän, att de direkta utgifterna för inteckningars förnyelse förnya
äro så obetydliga och ringa, att det knappast förtjenar talas om. Så inteckning.
är likväl icke förhållandet. Visserligen känner jag ej någon statistisk (Forts),
siffra, som angifver de årliga omkostnaderna för inteckningsförnyel-
serna i vårt land, men för att göra mig ett begrepp om saken har
jag sett efter i de reviderade räkenskaperna för Östgöta hypoteks¬
förening för de senaste tio åren, och dervid funnit att kostnaderna
der uppgått till 8,000 kronor årligen, för 8,000 lånenummer, eller i
genomskärning en krona per nummer. Om man vidare ser efter i
1893 års revisionsberättelser för hypoteksföreningarne, så visar sig,
att lånenumren vid rikets tio hypoteksföreningar för sagda år upp-
gingo till 75,828 stycken. Antager man nu, att kostnaderna i de
andra hypoksföreningarne äro lika med dem inom Östgöta hypoteks¬
förening, så skulle årligen utbetalats omkring 75,000 kronor för att
hålla vid lif de säkerheter, som hypoteksföreningarne innehafva; och
de lånebelopp, om hvilka här är fråga, uppgå i rundt tal till 300 millio¬
ner kronor. När man nu ser af justitieministerns embetsberättelse
till innevarande Riksdag att den i fastigheter intecknade gälden upp¬
går till öfver 1,700 millioner kronor, är det lätt att göra sig åtmin¬
stone något begrepp om den summa, hvartill de direkta utgifterna
årligen uppgå för våra inteckningsförnyelser. Förnyelsekostnaderna
för förlagsinteckningar och för inteckningar i jernvägarne tillkomma
dessutom.
Då härtill komma de stora olägenheter, besvär, omsorger och
risker, hvilka äro en följd af bestämmelser om inteckningars förnyelse
hvart tionde år, samt att det ej fordras mera än att man af en eller
annan orsak fördröjer sig blott en enda dag öfver den lagbestämda
tiden för att hela panträtten blir värdelös, så kan väl ej nekas, att
här är fråga om ganska beaktansvärda förhållanden. Men det skäl
som starkast talar för den föreslagna förändringen, det ligger deruti,
att om vi finge bort denna gamla petrificerade bit från förgångna
tider ur vår lagstiftning och finge vårt inteckningsväsen så ordnadt
som i andra civiliserade länder, skulle enligt min åsigt vår fastighets-
kredit derigenom betydligt stärkas och räntan i följd deraf nedgå.
Häruti ligger förslagets största fördel. Jag vet alltför väl, att man
möter många och stora svårigheter vid försök åt! åvägabringa en
sådan förändring, men jag har vid genomläsandet af hvad som före¬
kommit i saken från 1867 års komité och intill nu funnit, att ehuru
de skäl, som anförts mot denna reform, äro stora och beaktansvärda,
äro dock de, hvilka anförts till förmån för förändringen, i allt fall
betydligt öfvervägande, och att svårigheterna, som anförts mot, visser¬
ligen ej äro oöfvcrvinneliga. Väl har Riksdagen skrifvit till Kongl.
Maj:t i ämnet så sent som 1888 utan någon påföljd, och det ärade
lagutskottet har såsom svar på motionen anfört det yttrande, som
justitieministern afgaf inför Kongl. Maj:t, då Riksdagens skrifvelse
föredrogs. Men just i detta föredragande departementschefens utta¬
lande, i slutet deraf, tror jag mig kunna hemta en berättigad för¬
hoppning, att, om ocli när denna fråga å nyo kommer inför Kongl.
N:o 19. 22 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Ifrågasatt Maj:t, den skall vinna mera afseende än tillförene. Detta iustitie-
ubphörande ministerns uttalande är af följande lydelse: satt endast för vinnande
att förnya en i hvarje fall tvifvelaktig fördel vidtaga en s& genomgripande
inteckning, förändring syntes föredragande departementschefen icke vara välbe¬
hörig.) tänkt. Skulle framdeles en sådan förändring af hela vårt fastighets-
bokssystem finnas vara af behofvet påkallad, torde i samband dermed
den nu väckta frågan lämpligen kunna upptagas till behandling.»
Jag har ej något yrkande att göra.
Friherre Ivlinckowström: Jag instämmer till alla delar uti det
yttrande, som den siste värde talaren nyss afgifvit, och jag fruktar,
att de hinder för genomförande af den med motionen afsedda för¬
ändringen, hvilka möta från herrar juristers sida, hafva till grund
och botten en sportélfråga och ingenting annat. Men det vore i
sanning ganska illa, ty reformen vore både nyttig och nödvändig,
och jag tror, att hundratusentals personer, hvilka med denna sak
hafva att skaffa, skulle blifva mycket tacksamma, om lagstiftarne
ville åstadkomma en förändring i de urmodiga förhållanden, som
här existera.
Jag har ej något yrkande att göra.
Herr Annerstedt: Visserligen har ej något yrkande framställa,
men det torde ändå vara skäl att yttra några ord i anledning af detta
lagutskottsbetänkande, enär det förefaller, som dels förhoppningarna
om de fördelar, som skulle vinnas genom inteckningsförnyelsernas
borttagande, äro må hända väl stora hos mången inom Riksdagen, dels
ock uppfattningen af den större eller mindre lätthet, hvarmed denna
förändring läte sig genomföras, ej är så klar som önskligt vore. Det
förhåller sig nemligen, efter min uppfattning, så, att det motstånd
mot inteckningsförnyelsens borttagande, som möter från juristernas
sida, icke, på sätt den föregående talaren trodde sig hafva anledning
misstänka, har sin grund i sportelfrågan, utan motståndet är beroende
derpå, att från juridisk synpunkt måste man fordra, att, om inteck-
ningsförnyelsen borttages, lagfarts- och inteckningslagstiftningen i öfriga
delar samtidigt bringas i öfverensstämmelse dermed. Eljest låter en
sådan förändring sig icke göras.
Att genomföra den på sätt motionären föreslagit är nemligen en
omöjlighet i följd af det sätt, hvarpå vårt fastighetsbokssystem är
ordnadt. Att detta är en alldeles nödvändig förutsättning, derom har
man ock blifvit öfvertygad hvarje gång denna frågan om intecknings¬
förnyelsernas borttagande förevarit. Genomförandet af denna förut¬
sättning kostar penningar i vida högre grad, än att den kan motvägas
af kostnaderna för inteckningsförnyelserna. Men å andra sidan erkän-
ues gerna, att om Riksdagen är villig att lemna de penningar, som
behöfvas för omordnande af vårt lagfarts- och inteckningsväsen, till
ett konseqvent genomfördt fastighetsbokssystem, så kunna dessa medel
anses väl använda, och vi kunna derigenom få en lagstiftning i dessa
ämnen mera tillfredsställande än vår nuvarande. Men utan att anvisa
dessa medel och ändock borttaga inteckningsförnyelserna, skulle i
fråga om fastighetskrediten blott åstadkommas ett mycket sämre till-
23
N:o 10.
Lördagen den 30 Mars, e. m.
stånd än det närvarande och af den art, att våra affärsmän skulle Ifrågasatt
blifva de första att påyrka en återgång till det nu rådande. upphörande
Här är dock ej tillfälle att närmare utveckla detta, jag har endast attförtiya^
velat göra en kort antydan i ämnet, på det att det ej skall stå alldeles inteckning.
oemotsagdt i Riksdagens protokoll, att inteckningsförnyelsens bortta- (Forts.)
gande skulle förorsaka väsentliga besparingar; ty detta tror jag ej
blefve fallet.
Den andra synpunkten, som af justitieministern framhölls i hans
yttrande 1889, och som de, hvilka åstunda inteckningsförnyelsens
borttagande, omöjligen kunna lemna ur sigte, är ett lämpligt morti-
fikationsförfarande. Ty utan att samtidigt införa detta i vår rätt
låter sig ej inteckningsförnyelsen borttaga utan olägenheter för fastig-
betsegarne, så stora, att sannolikt icke någon skulle vilja vara med
derom.
Vid angifna förhållanden lärer Riksdagen, om den med allvar på¬
yrkar borttagande af inteckningsförnyelserna böra tillvägagå å helt
annat sätt än motionären. Riksdagen måste gå in till Kongl. Maj:t
med uttalande af sin önskan att få i vårt land infördt ett nytt fastig-
hetsbokssystem med alla dess konseqvenser och förklara sig villig
att anvisa de medel, som för genomförande af ett sådant system äro
nödvändiga. Vidare bör inom Riksdagen en hvar söka att bilda sig
en bestämd uppfattning, huru hos oss ett mortifikationsförfarande bör
vara inrättadt, för att de enskilda inteckningshafvarnes rätt skall vara
tillräckligt tryggad och man icke genom förändringen — för att be¬
gagna ett gammalt ordspråk — råkade ur askan i elden. Det är
nemligen tydligt, att om inteckningsförnyelsen borttages utan att
ersättas af ett fullt tillfredsställande mortifikationsförfarande, skulle
den svenska fastighetskrediten blifva illa beryktad i utlandet, om det
kunde anföras exempel derpå, att en innehafvare af inteckningar i
svensk fastighet och bosatt i utlandet, t. ex. Köpenhamn, hvilken med
skål kunde anse sig hafva full trygghet derför, att dessa papper voro
rigtiga, helt hastigt blefve öfverraskad deraf) att desamma efter en
ediktalstämning blifvit dödade i Sverige och att hans realsäkerhet
sålunda utan någon försummelse å hans sida försvunnit. En sådan
tilldragelse, som snart genom utländska tidningar blefve känd, skulle
vara illa egnad att höja den svenska fastighetskrediten. Jag har här¬
med velat fästa uppmärksamheten på nödvändigheten att, i händelse
inteckningsförnyelsen skall bortfalla, anordna ett mortifikationsförfaran¬
de, som för våra förhållanden är fullt betryggande. Vi måste be¬
tänka, att fastighetskreditens anlitande i vårt land sker uti en utsträck¬
ning, som saknar motstycke i andra kulturländer. Inteckningar, som
löpa man och man emellan, och soin likna löpande papper, användas
icke annorstädes såsom hos oss, utan har i andra länder realkrediten
erhållit andra former. Sålunda måste man noga betänka sig, innan
man godkänner en form för ediktalstämning, som i andra länder kan
vara betryggande, men, om den infördes här, skulle kunna vid våra
förhållanden medföra ganska betänkliga följder.
Hvad åter angår de förhoppningar man hyser, att inteckningsför-
nyelsernas borttagande skulle utöfva en stor inverkan på räntefoten
för inteckningarna, tror jag att de äro ganska öfverdrifna. Det är
N:o 19. 24 Lördagen den 30 Mars, e. m.
Ifrågasatt tydligt att, för utländskt kapital, den naturliga formen, under hvilken
upphörande det söker sin användning vid belåning i fastigheter i Sverige, skall
af styldishet vara inköp af hypoteksbankens obligationer. Ty derigenom erhåller
inteckning, utländingen fullgod inteckningssäkerhet utan att behöfva ingå i pröf-
(Forts) ning af de särskilda fastigheternas verkliga värde och han erhåller ett
värdepapper, som noteras på utländska börser. Det är ju gifvet att
sådana papper skola kunna säljas med en lägre ränta, än hvad den
enskilde fastighetsegaren annat än möjligtvis i ett och annat undan¬
tagsfall kan betinga sig. I det stora flertalet fall är det nemligen
uppenbart, att en utländing, som gifver lån mot en inteckning i Sverige,
der han måste ingå i pröfning af den intecknade fastighetens verkliga
värde, som under ogynsainma förhållanden utsattes för risken att nödgas
inropa egendomen på exekutiv auktion och som derefter får gå in
med begäran till Kongl. Maj:t att härstädes besitta denna fasta egen¬
dom, för ett sådant papper icke kan vara villig att gifva så hög ränta
som för ett papper, utfärdadt af en förening, bildad af jordegare,
hvilka slutit sig tillsammans för att utgifva obligationer, grundade på
fastighetsvärdena, men utan någon af de svårigheter för långifvaren,
som belåningen af en särskild inteckning för honom medför. Sålunda
förefaller mig, som i detta afseende förhoppningarne ställa sig högre
än i verkligheten kan realiseras.
Men jag slutar med hvad jag börjat, att om Riksdagen är villig
att genomföra ofvan angifna reformer i lagstiftningen rörande sakrätt
i fast egendom och derför vill anslå erforderliga medel, och man
kan utfinna ett mortifikationsförfarande, som herrar inteckningsegare
anse för sig betryggande, tror jag, att juristerna ej skola göra ringaste
motstånd mot inteckningsförnyelsens borttagande.
Herr Lybeck: I en tid, då man föreslår såväl möjliga som
omöjliga medel för att åt våra jordbrukare och industriidkare förvärfva
billigt rörelsekapital, spelar denna fråga onekligen en ganska vigtig roll.
Jag tillåter mig belysa den med ett exempel, som jag för kort tid
sedan var med om. Det var fråga om att för ett större industrielt
verk, i hvars styrelse jag är ledamot, söka från utlandet erhålla billigt
förlagskapital. Frågan hade avancerat så långt, att alla underhandlingar
voro afslutade, och den utländske långifvaren hade infunnit sig på
platsen med penningar för att utbytas mot realsäkerhet i första klas¬
sens inteckningar. När emellertid penningarne skulle uppräknas och
långifvaren mottaga inteckningarne såsom säkerhet, fästes hans upp¬
märksamhet vid några anteckningar å dessa om skedda förnyelser
under åren 1877 och 1887. Han begärde förklaring och erhöll den
upplysningen, att för att inteckningar skola fortfara att hållas vid lif
måste de förnyas hvart tionde år. Med det största lugn stoppade
mannen sina banknoter i fickan med förklarande, att under sådana
förhållanden afstode han från all slags utlåning af sina medel. Den
misslyckade låneoperationen var för styrelsen så mycket ledsammare,
som den tillämnade räntan var så lågt satt som till ej fullt 3 procent.
Jag har, som sagdt, blott velat gifva en ytterligare belysning af
denna, med hänsyn till önskvärdheten af att erhålla billigt rörelse-
25
N:o 10.
Lördagen den 30 Mars, e. m.
kapital, så synnerligen vigtiga fråga, men jag har ej något yrkande Ifrågasatt
att framställa. upphörande
af skyldighet
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren inteckning.
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält. (Forts.)
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 27 och 29 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af väckt motion
angående upphäfvande af den personliga folkskoleafgiften, biföll kam¬
maren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion angående rätt för vissa
lärare att i särskilda fall resa på statens jernvägar mot nedsatt afgift.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Domänintendenten herr Gustaf Almqvist är i följd af luftrörskatarr
tills vidare hindrad att deltaga i riksdagsarbetet, hvilket på heder och
samvete intygas.
Jönköping 29 mars 1895.
A. Thorén,
Lasarettsläkare.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr af Buren från
och med den 2 till och med den 17 nästkommande april.
Justerades ytterligare tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 9,05 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prot. 1895. N:o 19.
3
N:o 19.
26
Tisdagen den 2 April.
Tisdagen den 2 april.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll afföljande lydelse:
År 1895 den 1 april sammanträdde kamrarnes valmän för att
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse Riksdagens fullmägtige i
riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos efter valförrätt¬
ningarnas slut hafva blifvit utsedde till
ordförande:
f. d. statsrådet Pehr Jakob von Ehrenheim .................. med 48 röster
öfrige fullmägtige:
filosofie doktoren Johan Wolter Arnberg ................... med 48 röster
riksdagsmannen Sixten Gabriel von Friesen ............... » 48 »
f. d. stadsmäklaren Tom Liljewalch .......................... »48 »
riksdagsmannen Henrik Ragnar Törnebladh ............... »48 »
riksdagsmannen Olof Jonsson, i Hof .......................... »46 »
riksdagsmannen Robert Almström ................................ »43 » >
af hvilka genom lottning bestämdes skola afgå:
under år 1896 ....................herrar 0. Jonsson och S. G. von Friesen,
» » 1897 » T. Liljewalch och R. Almström,
» » 1898 » J. W. Arnberg och H.R. Törnebladh;
suppleanter för ett år:
öfverstelöjtnanten Oscar Waldemar Falkman ..........
grosshandlaren i Stockholm Hjalmar Horngren ....
advokatfiskal Karl Hjalmar Abraham Nehrman
med 48 röster
» 45 »
»45 » ,
sedan ordningen mellan de båda sistnämnda, hvilka erhållit lika antal
röster, blifvit genom lottning bestämd.
Anders Persson. Chr. Lundeberg.
Axel Wilh. Ljungman.
G. Rudebeck.
27
N:o 19.
Tisdagen den 2 April.
År 1895 den 1 april sammanträdde kamrarnes valmän för att
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse Riksdagens fullmägtige
i riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem; och befunnos efter
valförrättningarnas slut hafva blifvit utsedde till
ordförande:
generaldirektören Frans Albert Anderson ................. med 47 röster
öfrige fullmägtige:
riksdagsmannen Otto Magnus Höglund ............
|
........... med 48
|
röster
|
riksdagsmannen Johan Johansson, i Noraskog
|
............ 5)
|
48
|
D
|
riksdagsmannen Oskar Wilhelm Odelberg.........
|
............ 5)
|
48
|
5>
|
riksdagsmannen Per Samzelius ........................
|
........... »
|
48
|
»
|
riksdagsmannen Edvard Sederholm .................
v. talmannen i Riksdagens Andra Kammare
|
.......... )>
Gustaf
|
48
|
»
|
Fredrik Östberg ..........................................
|
........... 5)
|
46
|
» ,
|
af hvilka genom lottning bestämdes skola afgå:
under år 1896 .................. herrar J. Johansson och G. F. Ostberg,
» » 1897 .................. » E. Sederholm och 0. M. Höglund,
» » 1898 ................ » 0. W. Odelberg och P. Samzelius;
suppleanter för ett år:
kamreraren Erik Wilhelm Lilliesköld........................... med 47 röster
kanslisekreteraren Carl Johan August Wall................. » 46 »
riksdagsmannen Carl Nyström ................................... »32 » .
Anders Persson. Chr. Lundeberg.
G. Rudebeck. Axel Wilh. Ljungman.
Dessa protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag ur kammarens protokoll underrättas
om deras innehåll med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne
ingifva förslag dels till förordnanden för de valde, dels till skrivelser
till Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den
paragraf, som derom borde i riksdagsbeslutet intagas.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare grefve Johan
N:o 19.
28
Tisdagen den 2 April.
Be la Gardie till följd af dubbelsidig lungkatarr är förhindrad att
lemna sina rum, intygar
Stockholm den 1 april 1895.
G. B. Wilkens,
Med. doktor.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nion¬
de hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragnings-
staterna;
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar i fråga om
anslag till uppförande af nya kasernetablissement; och
n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anordnande
af ett isoleringsstall vid veterinärinstitutet i Stockholm m. m.;
äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af en af herr von Stapelmohr väckt motion om meddelande af nya
bestämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet och handel
med läkemedel.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet proto¬
kollsutdrag, n:o 187, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande af förslag till lag angående in- och utländska för-
säkringsanstalters verksamhet i Sverige, beslöt Första Kammaren hän¬
visa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet proto¬
kollsutdrag, n:o 194, med delgifning af nämnda kammares beslut
rörande dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i anledning af väckta
motioner om skrifvelse till Konungen med begäran om vissa ändrin¬
gar i förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.
den 24 oktober 1885, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 30 sistlidne mars bordlagda ärenden, nemligen: konstitu-
29
N:o 19.
Tisdagen den 2 April.
tionsutskottets memorial och utlåtanden n:is 10—14, statsutskottets
utlåtanden n:is 45 och 46, sammansatta banko- och lagutskottets ut¬
låtande n:o 2 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 3.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under, dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3,14 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Rättelse
i Första Kammarens Protokoll n:o 17.
Sid. 14, rad 9 uppifrån står: menas
läs: vunnes.
Första Kammarens Prof,. 1895. N:o 19.
4