RIKSDAGENS PROTOKOLL
1895. Andra Kammaren. N:o 26.
Onsdagen den 3 april.
Kl. 11 f. m.
§ L
Justerades det i kammarens sammanträde den 27 nästlidne mars
förda protokoll.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upp¬
lästes:
Att riksdagsmannen E. Andersson från Upsala i Holmedals socken,
som lider af influensa, måste under någon tid vårdas i sitt hem och
ej kan inställa sig till Riksdagens arbeten, intygas på heder och
samvete.
Upsala i Holmedal den 30 mars 1895.
Alfr. Hyllengren,
Prov.-läkare.
§ 3.
Föredrogs och öfverlemnades till behandling af statsutskottet
herr 0. M. Höglunds i gårdagens sammanträde aflemnade motion,
n:o 174.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets ut¬
låtanden n:is 10, 48 och 49.
§ 5.
Ilerr T. V. Forsell aflemnade en motion, n:o 175, i anledning af
Kong). Maj.-ts proposition om vissa förändringar i gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra blända eller
distillera.de spirituösa drycker, hvilken motion bordlädes.
Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 26.
1
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
Om ändrad
r delse af
28 rege¬
ringsformen.
§ 6.
Till behandling företogs först konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 28 rege¬
ringsformen.
Herr A. V. Ljungman både i motion, n:o 156, inom Andra Kam¬
maren hemstält, bland annat, att Riksdagen måtte antaga följande
förslag till ändrad lydelse af § 28 regeringsformen att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling:
§ 28.
1) Konungen eger att i statsrådet utnämna och befordra intödde
svenske män till alla de embeten och tjenstår inom riket, högre och
lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen full magt derå ut¬
färdar; dock böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit,
der sådant hittills egt rum eller vid aflöningsstats fastställande blifvit
bestämdt. Konungen vare likväl obetaget, att, efter vederbörandes
hörande —--som under departementet höra.
2) Konungen eger att genom naturalisation —--till ledamot
af statsrådet utnämnas.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen i förevarande del
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade anmälts:
af herr Ljungman;
af herr Elowson, som ansett, att utskottets motivering bort hafva
annan, af honom formulerad lydelse;
af herrar Boström, Ola Bosson Olsson, Bengtsson i Gullåkra och
Johnsson i Bollnäs, hvilka instämt med herr Elowson; samt
af herrar Vahlin och Dahn mot vissa delar åt utskottets mo¬
tivering.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Ljungman: Då 28 § regeringsformen innehåller deu be¬
stämmelsen, att till de tjenster, som der åsyftas, skola upprättas för¬
slag, der sådana-hittills egt rum, anser jag, att paragrafen borde inne¬
hålla någon bestämmelse äfven med hänsyn till sadana tjenster, som
nyinrättades eller omreglerades, och jag har i öfverensstämmelse der¬
med väckt min motion. Utskottets flertal har emellertid haft en annan
mening och ansett, att den saken bör åtgöra» af Kongl. Maj:t på
administrativ väg. I det atseendet hänvisar utskottet till de instruk¬
tioner för embetsverkeu, som Kongl. Maj:t i enlighet med 89 § rege¬
ringsformen utfärdar.
För min del tror jag, att det hade varit önskvärd!, att paragrafen
erhållit ett fullständigande; och äfven om man icke vill välja den väg,
3
Onsdagen den 3 April, f. m.
N:o 26.
som jag föreslagit, kunde man ju kär.skjutit frågans afgörande till Om ändrad
eu af Kong!. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag. I hvilken lydelse af
dera fallet som helst kan jag icke gilla den åsigt, som gjort sig
gällande i utskottet, att ärendet i fråga är af den beskaffenhet, att
det borde pa administrativ väg afgäras. Ty jag anser, att Riksdagen
i afseende på frågor, huruvida tjensteman höra tillsättas med eller
utan förslag, borde hafva ett ord med i laget. Jag har emellertid
intet yrkande att göra.
Herr Elowson: Herr talman! Beträffande det slut, hvartill ut¬
skottet kommit, har jag varit fullt enig med majoriteten. Motionären
har nemligen hemstält, att i 28 § regeringsformen skulle intagas be¬
stämmelse derom, att vid aflöningsstats fastställande skulle kunna
foreskritvas, huruvida förslag till fenster borde af vederbörande upp¬
rättas eller icke. Utskottet har ansett, att ett stadgande angående
bestämmelser och vilkor vid löneregleringar icke borde upptagas i
‘28:de § regeringsformen, och att i följd häraf motionärens förslag
icke vore af beskaffenhet att vinna utskottets tillstyrkande. Utskottet
har också ansett, att ett sådant stadgande skulle vara mindre behöfligt,
enär gällande instruktioner för embetsverken tillräckligt föreskrifva,
hvad som i detta hänseende är att iakttaga.
Men om jag instämmer i det slut, hvartill utskottet kommit, ber
jag att få göra invändningar mot en del af utskottets motivering.
8om kammaren behagade finna, innehåller första stycket i utskottets
förslag ett referat af motionärens inom utskottet gjorda framställning,
der lian ansett, att eu bristfällighet skulle uti omförmälda grundlags-
paragrafs nuvarande lydelse förefinnas, och att hans förslag skulle
vara egnadt att afhjelpa denna bristfällighet. I andra stycket före¬
komma tre satser. I den första af dessa anmärker utskottet, att
förslaget icke är åt beskaffenhet att utskottet vill tillstyrka detsamma.
1 tredje och sista satsen i detta stycke framhåller utskottet, att mo¬
tionärens förslag är mindre behöfligt; och beträffande båda dessa ut¬
talanden anser jag utskottet hafva gått riktigt till väga. Vidkommande
åter andra satsen i ordningen, som börjar med orden: »följden af
dess antagande» och slutar med orden: »icke grundlagsenlig! fordrats»,
anser jag, att utskottet inlåtit sig i opposition mot Riksdagen sjelf.
Utskottet menar, att man borde se till, att Riksdagen icke skulle
kunna under eu viss förutsättning föreskrifva det eller det vilkoret
eller framtvinga det eller det stadgandet. Det synes mig, som om
kammaren icke borde godkänna sådan motivering från utskottet.
Utskottet framhåller vissa betänkligheter, och dessa betänkligheter
synas vara rigtade temligen skarpt mot Riksdagen. Om man läser
denna mening, sa lärer man icke kunna värja sig från den föreställ¬
ningen, att utskottet vill gifva eu maning att iakttaga eu viss för¬
sigtighet i förhållande till Riksdagen. Jag har derför tillåtit mig att
föreslå eu annan motivering, hvilken etter den refererande inledningen
innehåller de båda första och sista satserna i andra stycket af utskottets
motivering och sedermera utskottets hemställan.
Motionären har nu icke uti sitt anförande gjort något yrkande,
och da torde kammaren heller icke vilja antaga hans genom motionen
N:o 26. 4 Onsdagen den 3 April, f. m.
Om ändrad framstälda ..förslag. Skulle kammaren, som jag förmodar, antaga ut-
lydelse af gkottets hemställan, synes mig, att kammaren likväl borde godkänna
§ ^8 rege- (jen motivering, som i reservationen blifvit af mig och några andra
nngsformen. ^ utgkottet8 ^möter förslagen.
1 ' Pröfningsrätteu angående de instruktioner, som gälla för embets-
verken, har visserligen Riksdagen befogenhet att göra till föremål för
sina beslut. Utskottets motivering deremot synes mig, efter hvad jag
haft äran anföra, vara oppositionelt rigtad mot Riksdagen. Detta är
ock anledningen, hvarför jag icke vill biträda densamma. Jag tillåter
mig derför, herr talman, att hemställa om proposition derå, att kam¬
maren må godkänna det slut, hvartill utskottet kommit, men att
kammaren ville utbyta utskottets motivering mot den motivering,
som är föreslagen i den af mig m. fl. afgifna reservationen. Jag
anhåller, herr talman, om bifall till detta mitt yrkande.
Herr Ola Bosson Olsson instämde häruti.
Herr Restadius: Om kammaren vill, på sätt utskottet före¬
slagit, aflifva det foster, hvarmed herr Ljungman framkommit, synes
det mig icke ligga synnerlig vigt uppå, med Indika ceremonier be-
grafningen skall ske. Men nog synes det mig önskvärd!, att den
motivering, som utskottet anfört, jemväl varder godkänd, emedan det
enligt min tanke allt kan inträffa, att Riksdagen öfverskrider den
magt, som åt densamma i grundlagen blifvit anförtrodd. Och man
bör åtminstone icke, synes det mig, gifva sådana bestämmelser, som
till ett dylikt öfverträdande af grundlagen föranleda. Derför, herr
talman, tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets förslag med den
motivering, som utskottet anfört.
Herr Ljung man: Jag skall be att få fasta uppmärksamheten uppå,
att, om kammaren icke gillar motionen, den ännu mindre bör gilla
en förkastlig motivering, innebärande, att Andra Kammaren skulle
med afseende på en fråga sådan som denna vilja fatta beslut, som
ginge ut på, att den ansåge, att det lämpligaste sättet för att bestämma,
huruvida förslag vid em betens tillsättande skall esa rum eller icke,
vore, att frågan derom behandlades enligt 89:de paragrafen regerings¬
formen. Det kan jag aldrig föreställa mig.
Hvad den af flertalet inom konstitutionsutskottet afgifna moti¬
veringen vidare beträffar, så hänsyftar den på ett annat fall, nemligen
missbruk af riksdagsmagten. — Ja, om de verkligen hysa den åsigten,
borde de hafva sökt afhjelpa den brist, som faktiskt finnes i grund¬
lagen i det fallet, Ty jag kan icke finna något hinder för en enig
Riksdag att vid eu aflöningsstats fastställande fästa ett sådant vilkor,
som de ifrågasatt.
Hvad jag i min motion påpekat är, att ett sådant vilkor alltid
borde fästas vid en aflöningsstats fastställande. Vid en sådan stats
fastställande tillgår ju på det sättet, att Kongl. Maja kommer in till
Riksdagen med ett förslag, hvilket åt Riksdagen oförändradt antages
eller på sin höjd förses med någon obetydlig ändring, som sedan åt
Konungen gillas. Jag tror derför, att mitt förslag varit ganska klokt;
Onsdagen den 3 April, f. m. 5
men å andra sidan kan det ju vara fråga om, huruvida icke den
saken bör hänskjuta» till en af Kongl. Maj:t och Iliksdagen gemensamt
stiftad lag angående embetsman, deras tillsättande och afsättande.
Jag tager för gifvet, att den dag kommer, då man får skrida till att
stifta eu sådan lag. Jag har hört sägas, att det nu skall vara ifråga¬
satt att få en generel pensionslag för hela riket, och jag ser knappast,
huru man skulle kunna antaga eu sådan utan att gå till ändringar
äfven i grundlagen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt proposi¬
tioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 7-
Likaledes bifölls konstitutionsutskottets härefter föredragna ut¬
låtande n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §32
regeringsformen.
§ 8.
Efter föredragning vidare af konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 35 och 36
regeringsformen, i h \ il ket utlåtande utskottet hemstält, att berörda,
inom Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman väckta motion,
n:o 156, icke heller i denna del måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, begärdes ordet af
Herr Ljungman, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu yttrade: Beträffande min motion i denna del skall jag be att
få påpeka, att de nu gällande pragraferna i fråga dels äro så affattadc,
att tvekan kan förekomma om deras verkliga innebörd, och dels äro
sådana, att de faktiskt icke längre tillämpas efter ordalydelsen. Jag
ber att i detta hänseende fä framhålla, att vi hafva embetsverk, inom
hvilka hela personalen, allt ifrån chefen ända ned till den lägste
tjenstemanncn, i sjelfva verket har förtroendesysslor; att det dessutom
är brukligt att, i stället för att utnämna embetsman med utfärdande
åt ful Intägt, gifva dem s. k. konstitutorial, då de kunna aflägsnas
utan ransakning och dom eller förflyttas till annan plats allt efter
konstitutorial^» lydelse; och vidare att det varit brukligt att vid
fastställande af aflöningsstater bestämma, att embetsman skall vara
skyldig att afgå vid en viss ålder. Jag tror således för min del, att
det är nödigt, att paragraferna blifva sä affattade, att praxis icke står
i strid med ordalydelsen. Emellertid kan det ju vara tvifvel under-
kastadt, huruvida det sätt att lösa frågan, som jag valt, är det bästa.
Det torde kunna blifva nödvändigt att hos oss liksom i åtskilliga
främmande länder angående saken i fråga stifta eu lag, som kan vara
utförligare och som kan lättare ändras efter förhållandena, än hvad
fallet är med bestämmelserna i eu grundlag. Jag skall derför icke
göra något yrkande.
N o 26.
Om ändrad
lydelse af
§ 28 rege¬
ringsformen
(Forts.)
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
N:o 20.
6
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
Onsdagen den 3 April, f. m.
§ 9-
I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 9, i anledning af väckta motioner, åsyftand ; förändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra Kammaren.
Inom Andra Kammaren hade i förevarande ämne väckts tre
särskilda motioner, nemligen n:o 39 af herr P. G. Petersson i Brystorp,
i hvilken motions syfte tre andra af kammarens ledamöter instämt,
n:o 111 af herr L. Eriksson i Bäck samt n:o 171 af herr J. Mankell,
i hvilken motions syfte tjugutyra andra af kammarens ledamöter in¬
stämt.
I dessa motioner hemstäldes:
af herr Petersson:
att Riksdagen måtte besluta om följande förändringar af 14 §
riksdagsordningen:
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, eu hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor,
eller eger på annans mark belägen byggnad till nämnda taxerings¬
värde, eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller minst
fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruks¬
fastighet till taxeringsvärde, ej understigande tretusen kronor, eller ock
erlägger till staten bevillning för en till minst femhundra kronor upp¬
skattad årlig inkomst;
af herr Eriksson:
att Riksdagen ville till grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af nedanstående delar åt riksdagsordningen:
§ 14.
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, hvarje
svensk medborgare, som uppfyller de i § 26 stadgade vilkor för val¬
barhet, frän och med början af kalenderåret efter det han fy It tjngu-
ett år.
§ 17 mom. 1.
Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvarje
röstande en röst. Två röster tillkommer en hvar i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad man. Tre röster tillkommer en hvar,
som antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom
på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen riks¬
daler eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande sex tusen riksdaler, eller ock
erlägger bevillning för en till minst åttahundra riksdaler uppskattad
ärlig inkomst. Fyra röster tillkommer eu hvar, som eger fastighet till
7
N:o 2«.
Onsdagen den 3 April, f. m.
taxeringsvärde, ej understigande åttatusen riksdaler, eller ock erlägger
bevillning för minst fyra tusen riksdalers årlig inkomst.
Mom. 2.
Den, som dervid erhållit de flesta rösterna, vare lagligen vald,
och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal.
Mom. 3.
. ......, , \ . i ,
Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de röstlängder öfver
valberättigade vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren, som af
kommunalnämnder eller magistrater böra upprättas;
samt af herr Mankell:
att Riksdagen för sin del måtte antaga till hyllande för grund¬
lagsenlig behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och
17 riksdagsordningen:
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna an¬
gelägenheter röstberättigad man,
hvilken antingen eger eller med
stadgad åborätt innehaiver fast
egendom på landet eller i stad
till ett taxeringsvärde af minst
ett tusen riksdaler, eller för lifs¬
tid eller för minst fem år arren¬
derar jordbruksfastighet till taxe¬
ringsvärde, ej understigande sex
tusen riksdaler, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till
minst åtta hundra riksdaler upp¬
skattad årlig inkomst.
Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, en
hvar svensk medborgare från och
med början af kalenderåret efter
det han fy It tjuguett år, så länge
han uppfyller de i § 26 stadgade
vilkor för valbarhet.
§ 17 mom. 2.
Vid dessa val skola till etter- Vid dessa val skola till efter¬
rättelse tjena de för kommunerna rättelse tjena de röstlängder öfver
gällande röstlängder, som böra in- valberättigade vid riksdagsmanna-
nehålla anteckning om dem, hvilka val till Andra Kammaren, som åt
enligt § 14 valrätt tillkommer. kommunalnämnder eller magistra¬
ter böra upprättas.
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:0 26.
8
Onsdagen den 3 April, f. m.
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Utskottet hemstälde emellertid:
att a) herr Peterssons motion,
b) herr Erikssons motion och
c) herr Mankells motion
icke måtte någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservationer afgifvits:
af herr Ljungman mot utskottets motivering;
af herrar Boström, Elotvson, Olsson i Maglebult, Bengtsson i
Gullåkra, Dahn, Gyllensvärd och Johnsson i Bollnäs, hvilka ansett,
att utskottet med anledning af motionerna bort tillstyrka Riksdagen
att till hyllande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen:
§ 14.
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, eu
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man,
hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt innehafva- läst
egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst fem¬
hundra riksdaler, eller eger på annans mark belägen byggnad till
nämnda taxeringsvärde, eller för lifstid eller för minst fem år arren¬
derar eller minst fem år näst före valet arrenderat och fortfarande
arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre¬
tusen riksdaler, eller ock erlägga- till staten bevillning för en till
minst femhundra riksdaler uppskattad årlig inkomst;
samt af herr Vahlin, som yrkat bifall till herr Peterssons i
Brystorp motion, dock under uttalande af önskan, att i motionärens
hemställan orden »röstberättigad man» skulle utbytas mot »röst¬
berättigad person».
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Vahlin: Herr talman, minc herrar! Jag anser, att jag
kanske bör ge några skäl, hvarför jag och några flera reservanter
inom konstitutionsutskottet från denna kammare i en så skiftande
tid som den närvarande ansett oss böra stanna qvar på samma
ståndpunkt i denna fråga, som vi intagit under de föregående åren.
Jag skall nödgas påminna om en sanning, eu sanning, hvarom folken
erinras under de onda tiderna, men som de allt lör lätt förgäta under
de goda, den sanningen nemligen, att det är ur konflikten mellan
en snabb kulturutveckling, hvilken förändrar värdesättningarne på
allt, och stillaståendet endast i statsformerna, som de sociala miss¬
förhållanden uppstå, hvilka undergräfva samhällets helsa och byta
en lugn utveckling till eu förhatlig kamp klasser emellan om magten,
eu kamp, som är egnad att utveckla begge parternas sämsta egen¬
9
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f m.
skaper och låter befara, att segern, hvilken flen än tillfaller, endast
skall föra till nya olyckor för samhället.
Under ingen tid torde så snabbt som under de senaste 30 åren
bildning, kunskaper, politiskt intresse och personlig sjelfständighets-
känsla hafva vunnit utveckling hos vårt folk. Det är en annan tid
nu, då hvad vi här afhandla följes med intresse och kommenteras
måhända i de fattigaste kojor, än den tid, då deras innehafvare
kanske med möda kunde stafva sig igenom några sagor och visor,
»tryckta i år», och då de för politiska frågor icke hade något
intresse och icke heller visste något derom.
Det är denna stora reform — jag skulle nästan kunna kalla
den en kulturrevolution, som försiggått hos folket — som fordrar att
få erkännande i våra grundlagar. Det är just detta, att denna
reform redan försiggått hos folket, som lör närvarande gifver röst¬
rättsfrågan hos oss en så stor betydelse, och denna betydelse har
äfven ökats derutaf, att synnerligen under de senaste åren hårda
skatter och prestationer ålagts just de klasser, som sakna rösträtt.
I det förslag till ändring af regeringsformens 14 §, som af denna
kammare flera gånger antagits och som nu å nyo af reservanterna
framlagts, har fordran på utsträckt rösträtt tillmötesgåtts med bibe¬
hållande af gammal, inhemsk grund, och endast så långt, som man
utan fara kunnat göra det, utan fara nemligen att lemna politiskt
inflytande åt ett flertal personer, som möjligen icke fullt uppfatta
det ansvar, som ett dylikt politiskt inflytande medför?
Men vi veta, hvarför frågan icke har kommit till lösning ännu:
vi vänta på en utredning.
Rösträttsfrågan har haft otur. Den är nära förbunden med eu
del andra frågor, som bort föra den fram till lösning, och dessa
frågor hafva också, med eller utan utredning, vunnit lösning, men
rösträttsfrågan står qvar på samma ståndpunkt. Lifsmcdelstnllarne
kommo, och deras verkningar trängde sig hårdast ned till de
fattigare klasserna, men medborgarerätten tog icke ett steg ditåt.
Värnpligten utsträcktes, men rösträtten utsträcktes icke. Grund¬
skatterna afskrefvos, men man blot ändå icke gifmildare på rätt;
och slutligen inskränktes städernas representationsrätt, de stora
städernas i synnerhet, och landsbygdens ökades, men faran för eu
utsträckning af rösträtten förbiet' lika stor ändå.
Vi vänta på en utredning, men hvad vänta vi af eu dylik ut¬
redning? Skall en dylik utredning gifva någon ny, storslagen rätts-
formel, som, räknande med andra och upphöjdare faktorer än pen¬
ningar och penningars värde, skall finna den sökta gränsen mellan
goda och dåliga medborgare, mellan dem, som skola upptagas, och
dem, som skola qvarlåtas? Nej, detta är icke meningen med utred¬
ningen. Jag tänker, att, om vi vilja vara ärliga, vi skola medgifva,
att denna utredning blott afser att med statistiska siffrors summor
och qvoter visa, huru långt man kan gifva rätt utan fara att förlora
magt. Detta är det enkla facit af den stora uträkning, som vi
vänta på.
Men äfven medgifvet, att en dylik utredning skulle hafva sin
betydelse, sa lär icke ett förslag till rösträttsreform kunna ensidigt
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 26. 10 Onsdagen den 3 April, f. m.
Angående grunda» på statistiska uträkningar. Rösträttsfrågan är dock någon-
andrade f[n^ ;1nnat än en ren sifferfråga. Det är en rättsfråga, en moralisk
ffråga om fråga; det är icke blott med siffror, vi hafva alt räkna, utan med
vildren för menniskor. Kanske skall derför ett uttalande från denna kammare,
rätt, att välja som stål- de orepresenterade klasserna närmast och känner dem bäst,
riksdagsmän ega sjn 8toia betydelse för lösandet af problemet, hvar den nya rätts-
Kammaren gränsen skall skära igenom våra folklager. Den statistiska utred-
(Forts) ningen skall helt säkert visa, att vi hafva mänga, allt för många
mindre bemedlade landsmän. Men ett uttalande från denna kammare
kan härtill lägga det vitsordet, att vi åtminstone icke känna dem
som dåliga medborgare och derför tro oss allt fortfarande behöfva
starkare garantier emot deras poliriska inflytande, än något annat
civiliseradt folk på jorden nu längre vill bibehålla. Det är just allt
fortfarande detta intyg från denna kammare, som jag skulle vilja
lägga till den pågående utredningen, emedan det möjligen skulle
kunna inverka på det förslag, som kanske af regeringen kommer
att framläggas.
Och ännu ett sista skäl: Kanske vore det icke högsint af denna
kammare att just i år, då den gått längre än någonsin förut i på¬
läggande af hårda skatter på dem, för hvilka de kännas hårdast,
glömma att göra något uttalande till förmån för deras rättsfordringar.
Vi hafva kanske tillräckligt med oangenäma minnen förut, minnen
om urtima löften, och kanske hafva vi lemnat tillräckligt med sönder¬
trasade fälttecken ändå qvar på den politiska arenan.
Det är en annan, eu stor rättsfråga, som jag berört i min
reservation, men endast försigtigt och i förbigående. Det är frågan
om qvinnans rätt. Jag skall nu icke spilla några ord på att för¬
svara den. Ty jag tror icke, att det är god tid nu att komma med
nya rättsfordringar, vore de än aldrig så obestridliga. Jag skall
derför, herr talman, endast tillåta mig yrka bifall till herr Peterssons
motion, och jag skulle med tacksamhet se, om kammaren, i denna
fråga åtminstone, ville stanna qvar på samma ståndpunkt, som den
förut intagit. Jag skulle eljest lika väl kunna yrka bifall till
reservanternas förslag. .Skilnaden mellan herr Peterssons motion och
reservanternas förslag ligger i orden kronor och riksdaler. Men då
jag icke är säker, om möjligen herr talmannen skall anse sig kunna
framställa proposition på reservationen, då det icke finnes någon
motion i frågan, skall jag för närvarande vidhålla det yrkande
jag gjort.
Häruti instämde herrar Alsterlund, Nilson från Lidköping och
Nyström.
Herr Lindgren yttrade: Jag har ansett mig pligtig att begära
ordet i denna fråga, enär jag representerar ett större arbetarecentrum,
nemligen största delen af Ångermanelfvens sågverksdistrikt, och till¬
tror mig att känna de under 800 kronors-strecket ståendes moral och
karaktersförhållanden åtminstone inom denna och närmaste valkretsar.
Och utan att ens våga hoppas att med hvad jag har att säga kunna
inverka på kammarens beslut i denna fråga, hvilken rönt ett så
Onsdagen den 3 April, f. m.
11
N:0 26.
intensivt motstånd, enär frågan, om jag icke misstager mig, nu för
tionde gången föreligger till kammarens afgörande, ber jag dock med
några ord få motivera mina, och jag kan med fog tillägga mina kom-
mittenters, åsigter.
Jag anser, att i detta vårt »tullskyddstidehvarf», då arbetaren
får bidraga med lika stora, om icke större, skatter till statens under¬
håll än till äfven ty rs bonden, bör arbetaren jemväl likställas med
bonden i rätten att representeras vid besluten om dessa skatters
användning, äfven om arbetaren icke lyckats uppnå 800 kronors
inkomst. ' Och detsamma är förhållandet med de mindre fastighets-
egarne, hvilkas taxerings- eller bevillningsvärde icke uppgår till 1,000
kronor. De få skatta så mycket mera i indirekt skatt och böra derför
åtnjuta representationsrätt. Rättvisan synes mig jemväl fordra, att
arbetare, mindre fastighetsegare och landsbandtverkare likställas med
andra klasser i förevarande fall af det skäl, att de hafva samma för-
pligtelser med afseende på landets försvar; ja, dertill hafva de till
och med så mycket större skäl, som vi egare af i mantal satt jord
hafva för utsträckt värnpligt och förlängd vapenöfning fått och mot¬
tagit befrielse från ett af våra största onus, nemligen grundskatterna,
såsom vederlag. Mine arbetare, mindre fastighetsegare, torpare och
landshandtverkare hafva en ungefär lika stor falang af värnpligtige
som Sveriges bondeklass. Dessa få fullgöra denna sin värnpligt utan
något sådant vederlag.
Således hafva dessa medborgare för närvarande endast skyldig¬
heter att skatta till Sverige, endast skyldigheter att försvara Sverige,
men alls icke i likhet med andra klasser deremot svarande rättig¬
heter.
Det har ofta invändts, att arbetarne ännu icke äro mogna för
utöfvande åt politisk rösträtt. Och detta torde nog vara en sanning
med moderation. Men då är det ock en lika moderat sanning, att
bondeklassen är lika omogen; ty bönder, torpare, arbetare och lands¬
handtverkare äro en och samma klass, de senare utgående ur bonde¬
klassen och tillhörande bondeklassen, stående på samma bildnings-
ståndpunkt och åtnjutande samma folkskoleundervisning. Häruti
ligger ingen skilnad.
Konstitutionsutskottet har på ett synnerligen beqvämt sätt dragit
sig ifrån eller ansett sig oberättigadt möjligen att ingå i pröfning af
de föreliggande motionernas berättigande eller oberättigande med
hänvisning föregående är till ett af hans excellens herr statsministern
till 1898 års Riksdag afgifvet yttrande och nu med hänvisning till eu
Kongl. Majits skrifvelse till statistiska centralbyrån angående utredning
om med införandet af utsträckt rösträtt förefunnes garanti för sam¬
hällets lugna utveckling. Jag för ruin del anser, att, trots statistiska
centralbyråns exakta siffror angående numera ren af hvarje särskild
kategori, vi, landets representanter ifrån landets alla olika delar, med
kännedom om arbetarnes och de under det politiska strecket ståendes
moral och karaktersförhållanden, böra lättare och tillförlitligare kunna
afgifva ett omdöme. Ilar Riksdagen kunnat ålägga (lossa klasser eu
lifsmcdelsskatt på cirka tre millioner utan fruktan, kunde urtima
Riksdagen ålägga denna klass eu värnpligtsutsträckning, för hvilken
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N.o 26.
12
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
Riksdagen fann sig föranlåten att till bondeklassens värnpligtige betala
sex och en half millioner kronor i grundskatteafskrifning, så anser
jag, att Riksdagen äfven utan fruktan för rubbning af samhällets
lugna utveckling kan erkänna dem såsom rättskaffens medborgare
och tillerkänna dem politisk rösträtt. Hav Riksdagen i ena afseende
hyst ett så stort förtroende till dessa klasser, föreställer jag mig, att
den äfven i andra afseende) bör visa dem förtroende.
En talare på jönköpingsbänken yttrade för ett par dagar sedan,
när fråga var om de personliga folkskoleafgifternas afskaffande, att
arbetsmyrorna klaga icke, äfven om det vore fråga om att do för
fosterlandet. Jag tror, att denna bild kan äfven tillämpas i denna
fråga. Samma åsigter hafva uttalats, när fråga förevarit om afskaf¬
fande af mantalspenningar och personliga sjukvårdsafgifter. Och jag
tror, att dessa uttalanden hafva grundat sin öfvertygelse på gjorda
iakttagelser och erfarenhetsrön.
För (ifrigt finnes det, enligt mitt förmenande, andra garantier,
som jag anser och tror vara fullt vederhäftiga, om de bedömas opartiskt
och samvetsgrant. Om vi betrakta arbetarues samhälleliga göranden och
låtanden, så finna vi, att de, trots deras påstådda omogenhet, bildat
flera nyttiga och välgörande föreningar, såsom sparkasseföreningar,
sjukkasseföreningar och hundramannaföreningar, alla afseende hvar¬
andras understöd vid inträffande sjukdomsfall, olycksfall eller dödsfall,
och hvilkas ädla sträfvande måste erkännas vara grundadt på basis
af menniskokärleken Detta synes mig vara garantier. Dessutom
hafva de bildat s. k. arbetarekonsumtionsföreningar och hushålls¬
föreningar, afseende hvarandras understöd i kampen för förvärtvandet
af dagligt bröd, dermed ådagaläggande en större solidaritetskänsla
än någon annan allmogeklass.
En garanti synes mig vara äfven den, att arbetareföreningarnas
förtroendemän icke bruka missbruka sina förtroenden. Här ber jag
fä nämna, att, när jag talar om arbetare, medräknar jag icke städernas
så kallade gaminer och uteliggare och deras själsfränder, som genom ett
oordentligt lefnadssätt och ty åtföljande täta krogbesök äro mer eller
mindre andligt och kroppsligt förderfvade och för samhället förlorade
existenser.
Den största garantien för eu lugn utveckling synes mig ligga i
den svenska allmogens åt ålder städse ådagalagda lugn och besinnings-
fullhet, lojalitet och laglydnad, sådan som, sävidt jag funnit, ingen
annan nations historia har att uppvisa. Detta, herr talman, synes
mig vara garantier, som icke kunna bortresoneras och icke böra
underkännas.
Vid representationsförändringen 1865 uttalades samma farhågor,
att, när större inflytande lades i den minst bildade samhällsklassens
händer, det kunde verka störande för den sunda utvecklingen. Med
Riksdagens nu snart trettioåriga erfarenhet i detta fall vågar jag
vädja till denna kammare, om den anser den senaste representations-
utsträckningen vara någon nationell olycka. Jag tror tvärtom, att vi
äro alla derom eniga, att det var en nationell rättvisa. Rättvisan är
sällan, för att icke säga aldrig, menlig för en lugn utveckling. ^Derför
s; nes det mig, att såsom våra fäder, f. d. bonde- och borgarestånden,
13
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
på sin tid arbetade för rättvisa åt sina samtida ocli efterkommande, Angående
böra ock vi nu visa oss värdiga söner af våra fäder och arbeta för, fårade
rättvisa åt våra bröder, rättvisa åt våra söner. T fråga om
Herr talman! Af hvad jag nu yttrat framgår, det jag anser, att V\lkoren för
politisk rösträtt bör tillkomma hvarje myndig, sig sjelf försörjande, rätt att välja
svensk man, som fullgör sina skyldigheter till stat och kommun och riksdagsman
för öfrigt är dertill berättigad enligt 26 § i riksdagsordningen, men Kammaren
att ett minimipensum af 500 kronors bevillning bör fastslås, dels för att (Forts)
utgöra en sporre till verksamhet, ett mål, dit hvarje man bör sträfva
för betryggande af siu egen ekonomiska existens och för ernående af
politisk rösträtt, och dels för att derifrån utestänga sådana förlorade
existenser, som jag nyss omnämnde, hvilka icke bidraga hvarken
till stat eller kommun, hvarken för bevillning af fastighet eller af
inkomst, hvarför jag ber att få yrka afslag- å utskottets hemställan
och bifall till herr Peterssons motion.
Herr Bergström: Herr talman! Då jag under fjorårets debatt
hade ordet i denna fråga, uttalade jag som min mening, att det ej
för närvarande vore lönt att gå in på denna frågas många och skif¬
tande detaljer, men att deremot den undersöknings-, förberedelse-
och väntetid, i hvilken vi nu befinna oss, borde användas till att se
denna fråga ur vissa allmänna synpunkter. Jag tillät mig sjelf be¬
trakta densamma vid det tillfället ur en sådan synpunkt, de röst¬
rättslöses. Jag skall i dag tillåta mig att välja en annan, de röst¬
berättigades, eller närmare: motståndarnes till en verklig rösträtts-
reform.
Deras synpunkt på krafvet på en rösträttsreform är, såsom re¬
dan de båda föregående talarne framhållit, garantisynpunkten. De
kunna vara med om en rösträttsreform, derest de kunna skaffa sig
garantier för att samhället icke genom reformen vältes öfver ända
eller — hvilket enligt deras mening är ungefär detsamma — att
magteu icke flyttas en hårsmån ifrån den punkt, der den för närva¬
rande befinner sig. Såsom många gånger framhållits, borde vår
Första Kammare vara dem garanti nog. Men så är icke deras me¬
ning. Äfven om endast det minsta reformsteg skulle tagas, äfven
om man endast skulle gå till ett 500-kronors-streck, så vilja de i
allt fäll hafva garantier.
Den statistiska utredning af den politiska rösträttsfrågan, om
hvilken fjorårets berättelse rörande hvad i rikets styrelse sig tilldra¬
git visste berätta, åsyftar synbarligen att utfinna eu dylik garanti.
Det kungabref af den 11 oktober 1893, hvaruti utredningen anbe-
faldes, visar, att man tänkt sig möjligen att finna en garanti i ett
högre ålderstreck, eventuelt 30 års ålder såsom vilkor för valrätt
till Andra Kammaren, alldeles som till Folketinget i Danmark. 1
kuugabrcfvet heter det nemligen, att det lemnas i uppdrag åt sta¬
tistiska centralbyrån att »uti primäruppgifterna till den underdåniga
redogörelsen angående valrätt till Riksdagens Andra Kammare
år 1885 för hvarje deri intagen, till myndig ålder kommen man
gorå anteckning om hans ålder, der den ej uppgår till trettio år,
äfvensom om flen bevillning, han, derest beloppet beräknats med
N:o 26.
14
Onsdagen den 3 April, f. m.
Angående iakttagande af nu stadgade bevillningsafgifter, skolat till staten er-
ändrade lägga, särskilt för fastighet och särskildt för inkomst af kapital och
T fråga om arbete». Man utgår sålunda från den tankegången, att, om ålders-
i!ilkoren för klasserna 21—30 år finge få komma med vid streckets sänkning till
rätt att välja 500 kronor, alltför många omogna, alltför inånga samba! Domstol'
riksdagsman {ande element skulle erhålla valrätt.
Kammaren. Kammarens ledamöter hafva vid årets riksdag fått till sig ut-
(Forts)' delad tredje och sista afdelningen af statistiska centralbyråns berät¬
telse rörande folkräkningen 1890 och dess resultat. I textafdelnin-
gen till denna berättelse finnes på sidd. XVI och XVII en af sta¬
tistiska centralbyrån gjord sammanställning af befolkningsförhållan¬
dena i Sverige, sådana de nu te sig, i jemförelse med befolknings¬
förhållandena under hela den långa perioden 1751—1890. Det gö-
res eu jemförelse mellan folkmängdens åldersfördelning, mellan folk-
mängdssummorna inom de särskilda åldersklasserna i verkligheten
år 1890 och folkmängdsfördelningen på de särskilda årsklasserna,
sådan den skulle hafva gestaltat sig enligt medelfördelningeu under
den långa perioden 1751 —1890. På ett ställe säger statistiska cen¬
tralbyrån, att, om man sammanslår åldrarne 15—50 år, visar det
sig, att inom dessa redan år 1880 fans ett minus af omkring 50,000
personer — d. v. s. inom dessa åldrar tunnos 50,000 personer mindre
år 1890, än det skulle hafva funnits, om åldersfördelningen varit
densamma som under hela den långa perioden 1751 —1890 — hvil-
ket minus på 50,000 personer år 1890 vuxit till ej mindre än 160,000
personer. I åldrarne öfver 65 år, orkeslöshetens ålder, fans der¬
emot — fortsätter byrån — år 1880 ett öfverskott af 20,000 perso¬
ner, och detta öfverskott befinnes år 1890 ökadt ända till 107,000
personer. Minskningen har alltså drabbat befolkningen inom de
kraftigaste, de verksammaste åldrarne, och denna minskning har —
märk väl — enligt undersökningar i statistiska centralbyrån i främ¬
sta rummet drabbat den manliga befolkningen i åldern 20—30 år.
Enligt nämnda berättelse var denna åldersgrupp, män och
qvinno!' från 20 till 30 år, 74,807 personer färre år 1890, än den
skulle hafva varit, om det varit samma åldersfördelning som i ge¬
nomsnitt ifrån 1751 —1890. Och denna siffra är i synbart stigande.
Enligt statistisk tidskrift, häftet n:o 3 för år 1894, har detta minus
på 74,807 personer år 1890 redan år 1891 stigit till 78,521 personer
och år 1892 till 87,055 personer — så stor är minskningen i denna
just nu ifrågavarande åldersklass 21—30 år i jemförelse med medel¬
fördelningen under den långa perioden 1751 — 1890. Vill man an¬
ställa en jemförelse mellan år 1850 och år 1890, så betiunes det en¬
ligt meddelanden från statistiska centralbyrån, der just en under¬
sökning blifvit gjord rörande åldersgruppen »män i åldern 20—30
år», att, medan hela folkmängden år 1850 å Sveriges landsbygd
uppgick till 3,131,463 personer och år 1890 till 3,885,283 personer
och således i rundt tal en ökning af 750,000 personer egt rum, an¬
talet män i åldern 20—30 år deremot är mindre år 1890 än år 1850
å Sveriges landsbygd; det uppgick nemligen år 1890 till icke mer
än 260,536 personer emot 266,850 personer år 1850. Och om man
gör eu undersökning — hvilket statistiska centralbyrån gjort rörande
16
N.o 2G.
Onsdagen den 3 April, f. m.
förhållandena i de olika länen — så befinnes det, att i icke fnindre
än 10 af våra län har antalet af landsbygdens män i åldern mellan
20 och 30 år sjunkit så, att emot, 1,000 män i denna ålder år 1850
det icke ens uppgår till 900 år 1890. Så tinnas år 1890 i dessa
tio län mot..1,000 år 1850: i Skaraborgs län 885, i Kristianstads
län 865, i Östergötlands län 863, i Kronobergs län 857, i Kalmar
län 847, i Jönköpings län 829, i Hallands län 814, i Vermlauds län
endast 799, i Gotlands län endast 790 och slutligen i Elfsborgs län
endast 739.
Den förändring i afseende å åldersfördelningen i den svenska
fölkstocken, som dessa siffror utvisa, har, miue herrar, utan tvifvel
haft märkliga verkningar i många afsenden och icke minst i politiskt
afseende. Den har verkat, att den svenska Riksdagen redan blifvit hvad
man genom den ifrågasatta åldersstrecksgarantien tyckas vilja göra
den till: en de till åren komnes representation. Ett vittnesbörd här¬
för utgör den omständigheten, att Andra Kammarens ledamöters
medelålder är i oafbrutet stigande. Medelåldern för oss, som för
närvarande sitta i Andra Kammaren, uppgår i denna stund till 53
år, d. v. s. 5 års högre medelålder än för 25 år tillbaka. Ett annat
vittnesbörd härför utgör den dermed sammanhängande, mer än var¬
samma ställning, som denna kammare numera intager till alla verk¬
liga och djupgående reformkraf och reformfrågor. I det sistnämnda
hänseendet behöfves det utan tvifvel en ändring. Men för att bibe¬
hålla Andra Kammaren såsom en de till åren komnes representation,
behöfves det, tack vare i främsta rummet emigrationen, icke något
höjdt åldersstreck, vare sig att man gör hel, half eller — genom
införande af ett 500-kronors-streek — endast en tiondedels rättvisa
åt den million myndige män, som i vårt land sakna politiska rättig¬
heter.
Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till herr Mankells motion.
Med herr Bergström förenade sig herrar Svensson, G. Ericsson
och Eklund, alla från Stockholm, Aiilin och Wavrinsky.
Herr Ljungman: Beträffande de två förste talarne skall jag
kunna yttra mig helt kort. De motiverade herr Mankells motion,
men yrkade bifall till herr P. G. Peterssons.
Hvad nu herr Mankells motion angår, skall jag be att få påpeka,
att, fastän den nu föreligger för sjette gången i dag, den dock icke
är i förmelt hänseende fullkomligare, än att hela samhällen skulle
genom bifall till densamma blifva beröfvade sin politiska rösträtt.
Motionären har nemligen förbisett, att det finnes städer, som ligga
under landsrätt och hvilka ega hvarken magistrater eller kommunal¬
nämnder. De skulle sålunda enligt herr Mankells förslag icke få
några röstlängder. Herr Mankell bar vidare i sin motion förbisett,
att det är orättvist att, med representationen byggd uteslutande på
personlighetsprincipen, fortfarande bibehålla olika representationsrätt
för stad och land. Det bör nu vara klart, att, om man vill utsträcka
rösträtten till alla, landtbrukarnc också böra få politisk betydelse i
Angående
ändrada
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:0 -fl.
16
Onsdagen den 3 April, f. m.
Angående förhållande till sin numerär. Att motionären emellertid icke ens
ändrade _vidrört frågan om städernas och landets olika representationsrätt i
i fråna om sitt förslag, ådagalägger, att han i sjelfva verket icke unnar rättvisa
vilhoren för åt landsbygdens invånare. Huru mycket uppfattningen än må hafva
rätt att välja blifvit ändrad under de sista åren, tror jag för öfrigt likväl, att den
riksdagsmän gr temligen aflägsen, då svenska folket skall vara benäget att
Kammaren P& att medgifva politisk och kommunal rösträtt åt personer,
(Forts) som underlåta att erlägga sina direkta skatter till stat och kommun.
Jag tror derför, att de personer, som stält sig på herr Mankells
ståndpunkt, bort taga hänsyn härtill och med anledning deraf på¬
yrkat ett tillägg till 26 §.
Herr Mankell har såsom skäl för framläggande af sin motion
anfört, att Riksdagen åsatt högre tullar å lifsmedel. Mig synes det
icke finnas logisk konseqvens mellan premisser och konklussion i
herr Mankells motion i detta fall. Ty gå vi till de länder, som
hafva allmän rösträtt, skola vi finna, att flera af dem äro protektio¬
nistiska i långt högre grad än vårt land. Gå vi till Tyskland, som
har allmän rösträtt, är ju det tyska folket protektionistiskt sinnadt.
Det är ju Tysklands protektionism, som tjenat såsom föredöme för
vår. Frankrike har allmän rösträtt och är republik, men har vida
högre tullar, än vi hafva. Och se vi på Amerikas Förenta stater,
som längst haft allmän rösträtt, finner man, att det der är högre
tullar, och att protektionismen der är drifven betydligt längre än
hos oss. Om herr Mankell finge sin vilja fram, skulle, synes det
mig vara så långt ifrån att vi finge frihandelssystem och i allmän¬
het större politisk frihet, att vi tvärtom skulle få mycket längre
gående protektionism och mycket mindre politisk frihet, än vi nu
hafva.
Hvad herr Erikssons i Bäck motion beträffar, är den endast en
försämring af hvad som finnes i dess belgiska föredöme. Jag tror
för min del, att, när man skall söka lösa rösträttsfrågan, man sna¬
rare skall söka åstadkomma det bästa än en försämring af hvad
andra hafva.
Hvad slutligen vidkommer den tredje motionen, herr Peterssons
i Brystorp, utgör det, som deruti begärts, endast en ringa förändring
af hvad vi redan hafva. Motionen kunde ju vara berättigad, då det
gälde eu opinionsyttring för att framtvinga en utredning från rege¬
ringen såsom förberedande åtgärd för frågans lösning. Men att nu¬
mera, sedan vi vunnit detta resultat, komma igen med samma motion
och yrka bifall till densamma, kan jag icke gilla. Dess mest utmär¬
kande egenskap är väl i sjelfva verket dess underhaltighet i sakligt
hänseende. Det deri framstälda förslag har icke på något sätt löst
problemet, utan man har qvar alla de svagheter, som vidlåda den
nu gällande rösträttsbestämmelsen. Enligt detsamma skulle man
ju sänka den politiska rösträtten ned till en gräns, vid hvilken
grundlag och bevillniugsstadga alltför lätt kunde komma i kollision
med hvarandra. Den politiske rösträtten blefve beroende på, huru¬
vida man medgåfve större eller mindre skattefrihet eller skatt¬
skyldighet, höjde eller sänkte det s. k. existensminimum. Jag tror
derför för min del, att kammaren nu gör klokast i att icke bifalla
17 N:o 2«.
Onsdagen den 3 April, f. m.
herr Peterssons i Brystorp motion. Ty det skulle innebära, att man
ville framhålla, att man icke kunde tänka sig någon bättre lösning,
än den han föreslagit. I sjelfva verket innebär denna motion ingen
liisning alls af frågan. Den tillfredsställer hvarken höger eller
venster, och ropen på ändring skulle blifva lika starka efter som
före förslagets antagande.
Vill man nödvändigt hafva en oponionsyttring till stånd, anser
jag, att denna bör gå i den retning, att man uttalar eu önskan,
att regeringen möjligast snart måtte framkomma med förslag i frågan.
Detta vore det klokaste. Och jag anser, att det föreligger lika litet
skäl att nu yrka bifall till ifrågavarande förslag, som det ansågs
vara skäl att yrka bifall till något som helst förslag med anledning
af väckt motion, när frågan om den kommunala rösträtten nyligen
behandlades. Jag tror, att det först bör få framläggas förslag från
regeringen, och att man sedan bör på grund af det material, som
regeringen företer, bestämma sig för, hvilken utväg man föredrager,
huruvida man vill taga regeringens förslag eller komma med ett
motförslag.
Jag skall således hemställa om bifall till utskottets yrkande.
Herr Petersson i Brystorp: Herr grefve och talman! Utskottet
har afslagit såväl min motion som öfriga rösträttsmotioner på den
grund, att det är att förvänta från Kongl. Maj:t eu utredning, huru¬
vida rösträtten kan eller bör utsträckas. Hvad min motion beträffar,
tror jag, att näppeligen för bifall dertill vidare utredning är behöf¬
lig, än som redan åstadkommits. Motionen har flera gånger varit
föremål för utskottets behandling och flera gånger blifvit af Andra
Kammaren bifallen. De sakrika skäl, som så många gånger här
framhållits för bifall till min motion, anser jag ej nödigt att åter¬
upprepa, utan jag skall inskränka mig till att yrka afslag å utskot¬
tets hemställan och bifall till min motion.
Herr Restadius: Med föranledande af de beslut, denna kammare
fattat om nedsättning af valcensus, har Kongl. Maj:t, såsom flere talare
framhållit, anmodat statistiska centralbyrån att verkställa en statistisk
undersökning för utredande af frågan, i hvad mån den ifrågasatta
åtgärden kan verka hämmande på samhällets lugna och organiska
utveckling. 1 följd af materialets stora omfattning har, efter hvad
utskottet erfarit, byrån ännu icke hunnit fullborda det uppdrag, som
blifvit den lemnadt. Då utskottet hyst den öfvertygelse, att de upp¬
lysningar, som genom den påbjudna undersökningen kunde vinnas,
borde tillmätas ett afgörande inflytande på det steg, som vare sig i
ena eller andra rigtningen skulle tagas, har utskottet deri funnit en
anledning att för närvarande afstyrka bifall till de ifrågavarande röst-
rättsmotionerna.
Visserligen bar nu en talare på ett synnerligen sakrikt sätt, ut¬
vecklat de statistiska data, som enligt hans förmenande borde på
saken ega inflytande. Men det torde vara många flere af kammarens
ledamöter än jag, som saknat förmåga att noggrant följa denna vid¬
lyftiga utredning och noggrant sätta sig in i densamma, hvadan det
Andra Kammarens 1’rot. 1095. N:o ‘JO. J
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 26. 18
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
ändock torde vara skäl att afvakta byråns utredning och att tid be-
redes för en sorgfällig granskning af densamma.
Utan att ingå i någon saklig pröfning om och i hvad mån af¬
seende bör fästas vid de framstälda motionerna och företrädet dem
emellan, har jag af ofvan angifva formella skäl anslutit mig till utskottets
hemställan, och jag tror mig desto hellre kunna yrka bifall till ut¬
skottets förslag, som derigenom intet annat kan inträffa, än att den
slutliga pröfningen af denna vigtiga fråga varder ytterligare ett år
uppskjuten.
Till de representanter, som höra till landtbrukareklassen, hvilken
efter det nuvarande representationsskickets införande intagit en så
framstående ställning inom representationen, skulle jag vilja rigta det
vördsamma spörsmålet: ansen I, att denna eder ställning är af så föga
vigt, att I viljen lemna densamma, innan frågan om rösträtten kan
med bibehållande af samhällslifvets lugna och ostörda utveckling ord¬
nas på eu vidsträcktare grundval? Innebär månne icke ett sådant
före sakens behöriga utredning vidtaget steg ett tyst medgifvande
derom, att 1 icke kunnat väl häfda samma ställning och i följd deraf
viljen nöja eder att intaga den blygsammare position, som nu är an¬
visad dem, hvilka enligt forna förhållanden skolat tillhöra ridderskap^
och adeln eller presteståndet?
Till dem åter, som icke vilja taga ett afgörande steg framåt,
innan de varit i tillfälle att undersöka bärkraften af det område, de
ämna beträda, hemställer jag, om det icke är oundgängligen nöd¬
vändigt att, innan en i fosterlandets alla angelägenheter så ingripande
fråga afgöres, man med all flit och omsorg samlar alla objektiva skäl
och grunder, och noga öfverväger dem, förrän man tager det ifråga¬
satta vigtiga steget. Det skulle eljest möjligen kunna inträffa, att
samhället varder utkastadt på de stridiga meningarnas villande haf,
utan vägledning af de fyrbåkar, som gångna dagar efter tusende
strider och omsorger kunnat uppresa.
Till dem slutligen, som ifra för allmän rösträtt, tillåter jag mig
icke att framställa någon fråga af den art, som förut här är nämnd.
Jag skulle blott vilja uttala den önskan, att det glada mod och den
ungdomliga förtröstan, hvarmed de verka för det af dem eftertraktade
målet, måtte finna någon motsvarighet i deras förmåga att blicka in
i framtiden och skönja verkningarna af deras arbete. Men möjligen
skulle i sådant fall kunna inträffa, att deras glada mod försvunne
och d n ungdomliga förtröstan blefve i sin motsats förbytt.
Ett annat skäl, som bär blifvit upprepadt, är det, att, om man
också icke kunde nå det mål, man önskade, för det närvarande,
man ändock borde fatta enahanda beslut som tillförene, för att dyme¬
delst gifva tillkänna, att man fortfarande stode qvar på den förut
intagna ståndpunkten. Jag kan väl förstå ett sådant resonnement
hos dem, som äro vacklande och svaga i sin öfvertygelse. Men den
starke bidar sin tid och handlar först, då rätta stunden är inne.
Jag skall, herr grefve och talman, tillåta mig att yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Ericson i Ransta instämde med herr Restadins.
19
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
Herr Petersson i Boestad: Jag instämmer i utskottets hem¬
ställan om anslag å motionerna, då fullständig utredning ännu saknas.
Då jag har ordet, ber jag få säga alla sä kallade rösträttsvänner,
att, om de vilja frågans framgång, de icke böra gå så hänsynslöst
till väga, som de gjorde vid sista valet, då de utsände eu massa
cirkulär innehållande förbud mot att återvälja den eller den riksdags¬
mannen. Sådant skadar saken.
För öfrigt ber jag få instämma med herr Restadius.
Herr Bergström: Herr talman! Den näst siste talaren gjorde
en märklig vädjan till landtmannarepresentanterna i denna kammare,
en vädjan, som jag icke betviflar att de sjelfva skola i sin ordning
besvara. Men jag skall tillåta mig att gent emot detta hans uttalande
till dem anföra några ord, som för fjorton år sedan yttrades i denna
kammare af en ledamot, då man här gjort en likartad vädjan. Jag
skall upplysa, att mannen i fråga var Sven Nilsson i Efveröd, hvilken
yttrade sig på följande sätt:
»Eu talare syntes vara rädd om landtmannapartiets ställning inom
kammaren, om den föreslagna och nu påyrkade reformen skulle gå
igenom.» — Det var samma reform, mot hvilken den näst siste talaren
vände sig. — »Det skulle väl vara orimligt, om vi skulle motsätta
oss en förändring af riksdagsordningen, endast derför att vi derigenom
skulle beröfva oss sjelfva fotfäste inom representationen. Jag kan
åtminstone icke föreställa mig, att man på något håll kan hysa en
sådan tanke. Då reformen anses behöflig och rigtig, bör man icke
längre motsätta sig den. Och för min del får jag säga, att, äfven
om så erfordrades, att eu eller annan plats inom denna kammare,
som nu innehafves af landtmaunapartister eller intelligensmän, skulle
åt personer af annan samhällsställning öfverflyttas, vi icke böra af¬
undas något sådant. Vi böra icke i denna fråga endast tänka på oss
sjelfva och på egna fördelar, utan vi måste i främsta rummet tänka
på dem, emot hvilka grundlagen gör en orättvisa, nemligen de, som
hittills stått under strecket, oaktadt de likasom vi betala sin skatt till
staten och kommunen.»
Herr Elowson: Den medlem af konstitutionsutskottet, som med¬
verkat till det slut, hvartill utskottet kommit, har i sitt nyss hållna
anförande utgått från den förutsättning, att allt vore val bestäldt.
Detta motsäges likväl af det temligen allmänt rådande missnöjet å
land och i stad angående de nu gällande rösträttsbestänimelserna.
Han framhöll vidare, hurusom det skulle vara klokt att genom
statistisk utredning förvissa sig om, huruvida eu rösträttsrcform vore
egnad att befordra samhällets organiska och lugna utveckling. Det
har förut framhållits i denna kammare, att en rösträttsrcform betingas
af ett rättsförhållande, och det synes mig vara en lättfattlig sanning,
att eu rösträtts reform är i och för sig den bästa garantien för att
samhället skall på ett organiskt och lugnt sätt utveckla sig. Ju längre
rösträttsreformen uppskjutes, desto våldsammare blir konflikten mellan
de olika intressena i landet. Det synes mig derför böra vara kam¬
maren angeläget att se till, att en fråga, som hufvudsakligen är en
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 26.
20
Angående
ändrade
bestämmelser
i f råga om
vilkoren f ör
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Ports.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
rättsfråga, icke löses genom att taga uteslutande hänsyn till det ena
eller andra rnagtmedlet.
Samme ärade talare ville också blicka in i framtiden och höll
före, att en förändring af den politiska rösträtten skulle komma skada
åstad. För min del hyser jag en alldeles motsatt åsigt. Jag tror,
att i samma man man utvidgar den politiska rösträtten, i samma
mån är sannolikheten större att man får se ett enigt folk inom vårt
land. Så länge det finnes en stor samhällsklass, som är förmenad
att deltaga i samhällets angelägenheter, måste hos denna klass råda
ett berättigad! missnöje. Men om de få deltaga i samhällets ange¬
lägenheter, då erfara de i och med detsamma ansvaret för hvad som
kommer att ske, och deras betänksamhet kommer att utvecklas i samma
mån. Jag tror derför, att en rösträttsreform skall vara ett medel
att få ett mera enigt folk inom ett älskadt fosterland, än hvad nu
är fallet.
Under sådana förhållanden kan jag, herr grefve och talman, för
närvarande icke se annat än att det vore lämpligt, att kammaren
Infälle den motion, som är väckt af herr Petersson i Brystorp. Skulle
nu kammaren afslå densamma, kunde lätt bilda sig den föreställningen,
att Andra Kammaren icke vill hafva någon rösträttsreform alls. Den
af Kong! Maj:t beslutade utredningen lägger icke hinder i vägen för
att fatta ett sådant beslut. Jag anhåller derför om bifall till herr
Peterssons i Brystorp motion.
1 detta yttrande instämde herrar Anderson i Hasselbol, Göthberg,
Mahn, Olsson i Kyrkebol, Andersson i Lysvik och Persson från
Arboga.
Herr Er i k son i Bäck: Jag har nog i viss mån förut trott och
varit öfvertygad, att det till hufvudsaklig del skulle vara egoistiska
klassintressen, som vore bestämmande för motståndet mot en ändring
af den politiska rösträtten. Men att jag skulle få höra det så ut¬
tryckligen bekännas som för en stund sedan, hade jag icke tänkt
mig. Då regeringen den 5 sistlidne januari på sitt sätt sörjde för
de orepresenterade, skall jag endast uttala den förhoppningen, att i
denna rösträttsfråga skall sörjas för dem på ett för dem tillfreds¬
ställande sätt, och derför gör jag icke nu något yrkande.
Herr Broström: Jag har vid många föregående tillfällen ut¬
talat mig i den fråga, som nu föreligger. Jag vill derför icke upp¬
repa de skäl, som i dag och förut blifvit anförda för en utsträck¬
ning af den politiska rösträtten, utan endast be få tillkännagifva,
att jag yrkar bifall till herr Peterssons i Brystorp motion.
Herr Magnusson: Då denna fråga, som nu är på dagordnin¬
gen, en gång blir löst, önskar jag för min del, att det icke måtte
ske i den rigtning, som herr Petersson i Brystorp föreslagit. Deri¬
genom skulle visserligen de fleste arbetare i städer och vid fabri¬
ker komma att få rösträtt, men så blefve icke förhållandet på lands¬
bygden, emedan man der icke har så stora inkomster, att de kunna
21
N:0 2(>.
Onsdagen den 3 April, f. m.
uppskattas till 500 kronor. Af denna orsak ber jag få yrka afslag
å herr Petersons i Brystorps motion och bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Jonsson i Hot': För mig har, må jag säga, den utred¬
ning, som beträdande denna fråga hittills förelegat, alltid varit full¬
komligt tillräcklig för att det steg, som herr Petersson i Brystorp
föreslagit, utan minsta fara för samhällets lugna utveckling skulle
kunna tagas. Skulle den nu pågående utredningen visa, att man
bör gå något längre eller stanna något derunder, blir det en framtids-
sak att se till hvad det kan inverka. Men till dess denna utred¬
ning visar, att en annan gräns lämpligast bör införas än den som
här föreligger, kan jag icke finna annat, än att kammaren bör vid¬
hålla den ståndpunkt, den oupphörligt år efter år intagit. Det må
vara, att resultatet kan i viss mån betecknas likgiltigt, men i sjelfva
verket är det icke så. Skulle kammaren nu gå ifrån den stånd¬
punkt den förut intagit, skulle Kongl. Maj ts regering kanske komma
på den tanken, att denna kammare icke ville häfda denna stånd¬
punkt, och något sådant skulle allra minst från kammarens egen
synpunkt vara lämpligt.
Hvad beträffar den vädjan herr Bestadius behagade rigta till
skilda läger inom kammaren, må jag säga, att jag tror, att hvar
och en tänkt sig in i denna sak och icke intagit sin ståndpunkt i
frågan utan att törst ha tänkt sig följderna deraf. Säkert är väl
det, att skulle man intaga en sådan ståndpunkt, att ingen förändring-
bör vidtagas, som på något sätt rubbar magtställningen i denna
kammare, tror jag det vore bäst att taga farväl af allt hvad refor¬
mer heter, och den ståndpunkten må den ärade talaren häfda, men
det kan icke jag.
Jag anhåller, att kammaren måtte bifalla herr Peterssons i Brys¬
torp motion.
Herr Bengtsson i Gullåkra: 1 fråga om de motioner i äm¬
net, som förelegat till behandling i konstitutionsutskottet, har jag,
såsom synes af reservationen, anslutit mig till herr Peterssons i
Brystorp förslag. Jag har gjort detta, derför att det öfverensstäm-
mer med rättvisa och billighet, att de, som nu hafva rättigheter,
dela med sig till dem, som stå lägre. Jag tror, att det är politiskt
oklokt, om man för länge drager ut på tiden med denna fråga, ty
det lärer ingen kunna tänka sig, att man för all framtid kan stå
qvar på den nuvarande ståndpunkten, utan någon utvidgning måste
göras; och om man nu så envist håller igen och motsätter sig
hvarje sänkning af strecket, så måste man kanske sedan gå längre
än man vill.
Deremot far jag säga, att jag hvarken nu eller i framtiden,
om jag då är med i Riksdagen, vill gå så långt som de andra mo¬
tionärerna föreslagit, och jag kan icke förstå, hvarför dessa herrar
oupphörligt komma igen med sina motioner, då man ser, att de
icke kunna vinna framgång. Enligt min tanke gagna dessa motio¬
ner icke de personer, som de vilja hjelpa, utan skada dem mera,
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 26.
22
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
ty om dylika, förslag icke kommit fram, så både man kanske lättare
kommit något steg längre i fråga om sänkning af strecket.
Om nu denna kammare afslår herr Peterssons i Brystorp motion,
så tycker jag, liksom en föregående talare, att detta vore alldeles i
motsats mot den åsigt, kammaren förut uttalat. Konstitutionsutskot¬
tet bar anfört, att det icke vill vara med om någon utvidgning af
den politiska rösträtten, derför att regeringen håller på med en ut¬
redning af frågan. Ja, men det kan väl icke vara till något hinder
för utredningen, att kammaren vidhåller sin ståndpunkt, ty regerin¬
gen kan fortsätta sin utredning ändå. Jag tror för öfrigt icke, att
någon särskild utredning behöfs för antagande af herr Peterssons i
Brystorp motion, och jag är icke rädd för att taga detta steg på
samma gång som jag förklarar, att jag icke vill gå längre.
Jag skall helt enkelt yrka bifall till den af mig med flera af-
gifna reservationen.
Häruti instämde herrar Ola Bosson Olsson, Olsson i Ornakärr
och Olsson i Sörnäs.
Herr Wallbom: När man resonerar om ändring i rösträtts¬
förhållandena, får man alltid höra framkastas, att det är eu farlig sak
på grund af den starka agitation, som drifves derför. Ett annat svar
är, att vi skola akta oss för att lössläppa rösträtten, ty då är fara ä
färde, att vi icke få behålla de tullsatser, som nu finnas. Jag förstår
herrar tullvänncr, som motarbeta utsträckt rösträtt derför, att de äro
rädda, att frihandlarne skola komma till magten, men märkvärdigt
är, att en person, som räknar sig till frihandlarecorpsen, varnar oss för
utsträckt rösträtt, derför att det kunde inträffa, att vi blefve likstälda
med andra länder, som hafva tullar, såsom Frankrike, Tyskland med
flera. Den satsen begriper jag icke, och jag tror icke, att vi böra
lyssna sä mycket till den, ty då det blir ändring i rösträttsförhållandena,
få vi ju dock följa med och besluta hvad som är nyttigt för landet i
fråga om frihandel eller tullar.
Om man ville opartiskt skärskåda denna fråga, skulle man kanske
icke så strängt bedöma dem, som stå under strecket och försöka
arbeta sig fram. Det är väl icke annat än menskligt och naturligt,
att de, som nu icke hafva några rättigheter, utan blott skyligheter,
äfven vilja hafva rättigheter. Jag har under denna riksdag sett,
huru de personer, som hafva magten i den lagstiftande församlingen,
begagnat sig af sin magt för att skaffa sig tullar, så höga, att de
efter min uppfattning äro alldeles för höga, men detta oaktadt, fastän
de fått igenom dessa tullsatser, hafva de derjemte bildat föreningar
efter tyskt mönster, de så kallade agrarföreningarna. Jag frågar, om
det då är märkvärdigt, att arbetarne bilda föreningar för att få fram
sina intressen, när de, som hafva magten och genomdrifvit hvad de
velat, ändå bilda föreningar för att få mera. Jag tror, att de, som
agitera för rösträttens utsträckning, hafva lika goda skäl för sin
mening och tala lika mycket sanning som agrarföreningarna. Dessa
säga: nu skola vi laga att vi få billigare räntor; och detta säga de
åt laudtmäunen, fastän man sett, att det är omöjligt att kunna göra
23
R:0 26.
Onsdagen den 3 April, f. in.
något åt den saken. Landtmännen skola dock kalla fast vid att, om
de sluta sig till agrarföreningarna, de skola få billigare kypoteksräntor.
Äfven säga dessa föreningar, att landtmännen skola fa billigare lån
och slippa ifrån inteckningsförnyelser.
Jag vill icke längre uppehålla tiden, utan yrkar bifall till herr
Peterssons i Brystorp motion.
Herr Ljungman: Mot den siste talaren vill jag erinra, att jag
icke varnade för en utsträckning af rösträtten, men påpekade det
ovedersägliga faktum, att allmän rösträtt icke innebär någon garanti
för frihandelsvänlighet hos nationen, utan att stämningen i länder,
der allmän rösträtt finnes, kan vara protektionistisk i ännu högre
grad än i svenska Riksdagen.
Hvad slutligen angår yrkandet om bifall till herr Peterssons i
Brystorp motion, vill jag fasta uppmärksamheten derpå, att, ehuru
kammaren i några och 20 år bifallit yrkandet om eu inskränkning af
den kommunala rötsträtten, kammaren i år icke har upprepat en
sådan hemställan, trots det att motion varit väckt derom, och detta
på den grund att man först ville invänta Kongl. Maj:ts förslag. Och
jag anser detta förfarande af kammaren synnerligen klokt, ty man
bör undvika att binda sig vid ett förslag, som man anser ofullkomligt,
enär man derigenom låter förstå, att det är just detta ofullkomliga
förslag man vill hafva. Man bör invänta den önskade utredningen
och förslag från Kongl. Maj:t. Tillfredställer då icke det kongl. för¬
slaget Riksdagen, då bör man med ledning af det insamlade materialet
framkomma med ett motförslag. Bestämma vi oss nu för herr Peterssons
motion, då tillkännagifva vi, att detta är det enda förslag, som vi
vilja hafva. Är det klokt att i en fråga af så stor vigt binda sig vid
ett visst förslag, som icke tillkommit på annat sätt än genom en helt
lättvindig ändring af några få siffror i den lag, som vi hafva, och
livilket förslag, såsom ju alla måste erkänna, icke löser frågan? Om
kammaren icke bifaller motionen, så har kammaren icke uttalat, att
den ej vill lösa frågan, utan snarare tvärt om; ty utskottets motivering
för afstyrkande går icke ut på annat än att man bör invänta utredning.
Mig synes det derför vara till frågans bästa, om man väntar till nästa
är och icke nu söker att framtvinga eller fastlåsa frågan vid ett visst
förslag, som i alla händelser icke är tillfredställande.
Med herr Ljnngman förenade sig herrar Hammarskjöld, Iloethius
och Carlsson.
Herr Danielson: Jag hade begärt ordet för att framhålla ungefär
detsamma som herr Ljungnian gjorde, nemligen det olämpliga i den
föreliggande reservationen eller, som man nu kallar den, herr Peterssons
i Brystorp motion, ty om kammaren nu återigen bifaller denna
reservation, så tror jag, att kammaren gifver på hand på något, som
kammaren icke vill hålla. Det förefaller mig märkvärdigt, att det
här finnes personer, som i öfrig! äro betänksamma och förutseende,
men som i denna fråga komma om och om igen med samma förslag.
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N;0 2«.
24
Onsdagen den 3 April, f. m.
Angående I detta förekommer, såsom herrarne se, den bestämmelsen, att de
ändrade personel' skola få rösträtt, som ega »på annans mark belägen> byggnad
ifråga6om till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler. Huru i all verlden
vilkoren för kunna herrarne bedöma, hvilken utsträckning kan gifvas åt denna
rätt att välja bestämmelse. Huru många tro icke herrarne skulle skaffa sig bygg-
riksdagsmän na{\ey p^ annans mark? Det är icke ens uttryckt, att det skall vara
Kammaren ett boningshus, utan det kan vara hvilken annan byggnad som helst.
(Forts) Ja> denna bestämmelse kan misstydas på det sättet, att en hemmans-
egare, som har dera hus på sin gård, skulle kunna sälja ett till en
person och ett annat till en annan och sålunda skapa en hel mängd
röstberättigade. Det skulle blifva ännu värre än i Norge, och icke
vilja vi väl slå in på den vägen. Det förefaller mig besynnerligt,
att ledamöterna i utskottet icke kunnat hitta på något annat än att
om och om igen komma tillbaka med samma förslag, som är både
olämpligt och ofullständigt. Om man nu icke antager det, säger
man, så stannar man efter och ådagalägger, att man icke vill göra
någonting alls. Men detta är icke sant, ty om man nu icke antager
förslaget, så tyder detta blott på att man vill söka lösa frågan på
bästa sätt efter gjord utredning.
Slutligen vill jag protestera mot ett yttrande af den förste talaren, -
hvilket äfven framkommit från andra båll, nemligen det, att nu skulle
det vara en särskild anledning att göra eftergifter i detta afseende,
och att rösträttsvännerna nu skulle hafva mera skäl för sin uppfattning,
derför att nu tullar beslutits, värnpligt införts, grundskatterna afskrifvits
och stadsrepresentanternas antal begränsats. Hvad i alla tider hafva
dessa saker med den här frågan att göra? Dessa saker inneburo ju
ett upphäfvande af särskilda förmåner eller ett utjemnande af vissa
förhållanden, som en stat nödvändigt måste göra. Här deremot tror
jag, att eu helt annan, mycket djupare fråga föreligger, ty här är det
fråga om att den magt, som hvilar hos de nu röstberättigade, skall
öfverflyttas på helt andra. Tro icke herrarne, att vi behöfva noga
pröfva denna sak? Hafva vi så glänsande exempel från vårt grann¬
land eller från Frankrike och andra håll på att genom eu utvidgad
rösträtt den lugna utvecklingen och den bestående borgerliga ordningen
hafva blifvit så betryggade, att man icke här bör gå mycket varsamt
till våga? Jag tror för min del att detta är nödvändigt.
Fn annan talare uppläste ett anförande af en person, som förut
tillhört denna kammare, och jag gillar till fullo de orden, att vi icke skola
tänka på oss och våra egna fördelar. Nej, det skola vi icke tänka
på, utan på fosterlandet, dess trygga bestånd och lugna utveckling,
och göra vi det, tror jag, att vi böra pröfva denna fråga mycket noga
och icke gå in på ett område, der vi icke veta, hvart det bär hän.
Jag tror, att frågan bör ses ur flera synpunkter, och särskildt vill jag
påpeka, huru i vårt grannland det fins cn åldersgräns af 25 år för
de röstberättigade, men här vill man icke ens höra talas om något
sådant, utan blott om herr Peterssons motion, att hvarje myndig man
skall fä rösträtt, så snart lian eger en byggnad på annans mark.
Detta tycker jag är något så märkvärdigt, att jag icke kan förstå,
huru herrarne kunna försvara det. Tv om man gör ett misstag, så
är det, enligt mitt förmenande, manligare att rätta det eller åtminstone
25
Ro 20.
Onsdagen den 3 April, f. in.
göra eu förklarande tillägg än att ständigt återkomma med ohjelplig-
betel. . öestötumelser
Mycket mera vore nog att säga i denna sak, men jag vill blott j fr%ga om
vädja till lierrarne sjelfva, om det verkligen är skäl att nu, innan vilkoren för
utredning föreligger, ännu en gång gifva bifall åt dylika tvetydigheter rätt att välja
samt vidhålla en uppfattning, som icke kan vidhållas. i Andra11
På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets Kammaren.
hemställan. (Forts.)
I detta yttrande instämde herrar Petersson i Kuntorp, Pehrsson
i Norrsund, Mallmin, Peterson i Hasselstad, Olsson i Tyllered, Anderson
i Hirumelsby, Larsson i Fole, Norrby och Johansson i Berga.
Herr Waldenström yttrade: Jag har vid åtskilliga tillfällen i
denna kammare uttalat mig för en utsträckning af den politiska röst¬
rätten Jag har äfven några gånger väckt motioner i ämnet. Dervid
har jag som stöd anfört, att jag anser det vara rättvist, att den poli¬
tiska rösträtten utvidgas, samt att det alltid är nyttigt för samhället
och således äfven klokt att göra det, som man finner vara rätt, utan
afseende på, i hvilken män den ena eller andra samhällsklassen
derpå må vinna eller förlora. Emellertid har jag alltid i mina
motioner anhållit, att Riksdagen måtte hänskjuta saken till Kongl.
Maj:t, på det att han måtte taga initiativ i frågan. Jag har nemligen
antagit, att inom Riksdagen icke funnes någon privatman med den
auktoritet, att han kunde få ett positivt förslag i detta afseende att
gå igenom i begge kamrarue. Konstitutionsutskottet har hvarje gång
afstyrkt och kammaren afslagit dessa mina motioner, på den grund,
att man ansett, att om Riksdagen önskade en förändring, så kunde
Riksdagen också genom eget initiativ åstadkomma ett förslag till för¬
ändring, som vore antagligt. Emellertid har erfarenheten visat, att
mitt antagande var rigtigt. Och till slut beslöt kammaren på eu
annan väg, nemligen genom sin anslutning till en interpellation för
ett par år sedan, att hänskjuta saken till Kongl. Maj:t.
Under sådana förhållanden undrar jag, om det kan vara lämpligt,
att Andra Kammaren nu fattar ett beslut i öfverensstämmelse med
någon af de framlagda motionerna. Herr Olof Jonsson i Hot'har antydt
möjligheten, att den från Kongl. Maj:t väntade utredningen kan
komma antingen till det slut, att 500-krone-strecket är det rätta, eller
också derhän, att man måste gä längre ned, eller måhända att man
bör stanna ofvanför detta streck. Det kan ju ingen veta, hvilket
resultat utredningen kan leda till. Men under sådana förhållanden
hemställer jag, om det kan vara skäl, att kammaren med dessa
möjligheter för ögonen fattar ett positivt beslut om ett bestämdt
streck. Om kammaren besluter ett sådant, blir frågan i alla fall icke
förr afgjord än genom bifall till utskottets förslag. Kammaren har
icke heller genom ett sådant bifall frångått sin ståndpunkt angående
önskvärdheten af en utsträckning af den politiska rösträtten.
För mig kan det vara likgiltigt, hvilket beslut kammaren fattar:
den ståndpunkt jag förut intagit, den står jag qvar på, och något
resultat kommer man icke till, förrän Kongl. Maj:ts utredning före-
N:o 26. 26
Onsdagen den 3 April, f m.
Angående ligger. Men jag anser det formcnligare, att, sedan kammaren eu
bestämmelser gåP&. genor» sin anslutning till den åsyftade interpellationen häu-
i fråga om skjiitit trågan till Kong! Maj:t, och då man vet, att Kongl. Maj:t med
vilkoren för allvar och kraft arbetar på att fa frågan löst, kammaren väntar, till
rätt att Välja dess Kongl. Maj t framlagt den utredning, som han kan åstadkomma.
i Andra11 Ma" brukar Ju> ä,Ven dä tlet galler mycket obetydliga frågor, afslå
Kammaren, motioner på den grund att eu fullständig utredning icke åstadkommits.
(.Forts.) 0c,) tla tycker jag, att man också i en fråga af en sådan vigt soui
denna bör vänta, till dess en fullständig utredning föreligger, om
hvilken man kan säga, att den grundar sig på verkligt officiella
fakta samt på ett allvarligt försök af Kongl. Maj:t att fa frågan löst
enligt Riksdagens önskan.
Herrar Ivar Månsson, Zetterstrand och Larsson i Mörtlösa in¬
stämde i detta yttrande.
Herr Persson i Rinkaby: Då en falare nyss vädjat till kam¬
maren och bedt densamma åtminstone betänka sig, innan den fattade
ett bestämdt beslut i denna fråga, så skall jag, för att visa att jag
väl betänkt saken, be att tå uttala min åsigt i densamma.
Vid denna riksdag hafva meningsbrytningar mer än vid någon
annan af de närmast föregående gjort ‘sig gällande. Hade man
kommit hit till riksdagen med föresats att visa något slags moderation,
så har man nästan blifvit tvungen att öfvergifva den föresatsen, såvida
man icke vill gå som en vilde här i kammaren. Antingen måste
man inskrifva sig i agrarföreningen eller också sluta sig till den
yttersta venstern och möjligen komma att räknas till socialisterna. —
Dä man således icke velat visa någon moderation i någon enda
fråga, var det icke mycket att vänta, att kammaren skulle i denna
fråga visa moderation och vidhålla den ståndpunkt, som den under
föregående riksdagar intagit.
Här bar en talare, en af de mest bemärkta inom kammaren,
framhållit, att det skulle vara orimligt, att rösträtt skulle tillkomma
den, som eger på annans mark belägen byggnad till taxeringsvärde
af minst 500 kronor. Men med de lätta kommunikationer, som nu
utbredt sig öfver hela vårt land, är det ju alltför ofta som vid våra
jernvägsstationer uppväxa palats, som hafva ett taxeringsvärde af
15.000 eller 20,000 kronor; och egaren till dylika byggnader har icke
rösträtt, om han icke förvärfvat eganderätten till jorden, hvarpå de
uppförts, som i många fall och synnerligast i det sistnämnda icke
varit möjligt. En annan person sitter kanske med ett kapital på
20.000 kronor, men till följd af räntans nedgående har han icke
800 kronors inkomst: han tiar icke heller rösträtt. En annan, som
utan att egentligen hafva något kapital köper en jordlott, som är
intecknad öfver sitt verkliga värde, han har rösträtt. Det är således
icke förmögenheten, som är grunden för rösträtten, utan besittning af
jordegendom. Jag tror, att landsbygden i sin helhet skulle hafva
lika stor fördel af bifall till förslaget som städerna. Dessas invånare
äro i allmänhet icke fastighetsegare och få således icke rösträtt
Onsdagen den 3 April, f. m. 27 N:o 26.
såsom sådana, utan äro helt och hållet hänvisade till inkomsten af
sitt arbete. . bestämmelser
Sådan denna fråga nu föreligger, anser jag det vara kammaren ; fråga om
ovärdigt att frångå den ståndpunkt, som den förut intagit. vilkoren för
Här har vidare talats om, att vi skulle främst tänka på foster- ra$ valHa
landet. l)ct tror jag oek att hvarje riksdagsman har främst i sinarl ? Andra™
tankar, men hvad som förstås med detta begrepp, huruvida det blott Kammaren.
betyder sjelfva jorden eller om derunder också inbegripas innehatvarue (Forts.)
af jorden, derom lära väl meningarna vara delade.
Min åsigt är emellertid den, att kammaren icke förlorar i an¬
seende hos svenska folket i sin helhet, om den antager herr Peters¬
sons i Brystorp motion, till hvilken jag nu yrkar bifall.
Herr John Olsson: Jag ber först att få uttala mitt erkännande
till den ledamot af utskottet, som med en sällspord upprigtigbet
angaf, hvad som är det verkliga skälet till det envisa motståndet
mot en utsträckning af rösträtten. Han angaf helt öppenhjertigt, att
det verkliga skälet är de nuvarande magtinnehafvarnes obenägenhet
mot att släppa ifrån sig den magt de nu ega. Jag tror, att han i
detta yttrande hade mera rätt än en representant på ölandsbänken,
som i stället sökte hemta stöd för sitt motstånd mot rösträttsreformen
med åberopande af fosterlandets namn.
Jag begärde ordet för att med några ord besvara en talare på
skånebänken, som icke kunde förstå, hvarför vi, som underskrifvit
motionen om allmän rösträtt, oupphörligen återkomma med den¬
samma. Jag tror mig kunna förklara, att skälet till detta är, att
rösträttsfrågan för oss hufvudsakligen ter sig som en rättsfråga.
Enligt min uppfattning kan en sådan fråga icke falla; och vi skola
heller icke upphöra med att återkomma med den frågan, förr än lull
rättvisa blifvit skipad för dem det gäller. Den ärade talaren sade
sig tro, att vi härigenom skulle skadat sjeltva saken och särskild!
deras intressen, hvilka vi ansågo oss vilja främja. Härvidlag tillåter
jag mig att hysa eu alldeles motsatt uppfattning. Han antog, att
frågan redan skulle varit ett långt steg närmare sin lösning, om vi
icke hade begärt för mycket. Jag tror tvärtom, att om icke från
vensterns sida gjorts så starka påtryckningar i rösträttsfrågan, hade
frågan ännu icke varit på långt när så brännande som den är. Ty
obestridligen var det först sedan frågan om den allmänna rösträtten
upptagits till diskussion inom landet och motioner derom väckts
inom Riksdagen, som något allvarligt steg till rösträttsfrågans lösning
togs, särskilda från regeringens sida.
Jag vill nemligen önska, att regeringen, såsom eu talare antydde,
allvarligt och kraftigt arbetar på frågans lösning. Jag säger, att jag
vill önska detta, ehuruväl jag ingalunda delar (len talarens förhopp¬
ningar.
Utvecklingen i andra länder bär visat, att förr än fullständig
medborgarrätt beviljats alla samhällsmedlemmar, förr kan icke röst¬
rättsfrågan anses definitivt löst.
Jag tror således, att den ärade talaren på skånebänken icke kan
hoppas, att de, som i likhet med mig hafva denna uppfattning, skola
N.o 28.
28
Onsdagen den 3 April, f. in.
Angående afstå från att oaflåtligen yrka på den enda rättvisa ocli definitiva
bestämmelser ^‘lingen at‘ rösträttsfrågan — den allmänna rösträtten. Jag yrkar
i fråga om bifall till lierr Mankells motion.
vilkoren för
räitatt välja Herr Petersson i Brystorp: Med anledning af herr Danielsons
n i Andra*1 firande, att hvar och en, som har eu stuga, skulle enligt milt förslag
Kammaren. ^ rösträtt, ber jag att få säga, att jag icke vet, om det skulle ligga
(Forts.) någonting så orätt häri. För närvarande är det så stäldt, att om
någon har ett jordstycke, afsöndradt för alltid och upptaxeradt till
1,000 kronor, så har han rösträtt, men eu annan, som har en lägenhet,
upplåten på 30 är och taxerad till 2,000 kronor, har ingen rösträtt.
Jag får då hemställa, om herrarne finna detta vara en rättvis för¬
delning.
Vidare sade herr Danielson, att vi skola icke se på våra egna
intressen, utan på fosterlandets. Det håller jag med om, men jag
undrar, om icke adeln vid representationsreformens genomförande
begagnade samma uttryck, dåden motsatte sig representationsförslaget.
Men jag tror icke, att det nya representationsskickets genomförande
medfört någon fara hvarken för de enskilda eller för fosterlandet,
och jag tror icke heller, att antagandet af min motion skulle med¬
föra några faror.
Herr Waldenström ansåg, att en grundligare utredning skulle
försiggå, innan motionen antages. Hvad det beträffar, så vill jag
påpeka, att, utan att någon vidare utredning gjorts, reservanter inom
utskottet flera gånger biträdt min motion samt att densamma gått
igenom här i Andra Kammaren; och jag förmodar, att de, som biträdt
min motion, ansett, att densamma är berättigad utan någon vidare
utredning.
På samma sätt, som jag gjorde förra gången jag hade ordet,
skall jag be att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
min motion.
Herr Elowson: Jag begärde ordet hufvudsakligen med anledning
af ett yttrande från ölandsbänken. Den värderade talaren derstädes
menade, att den bestämmelse i motionen och i reservationen, som
afsåg att åt egare af byggnad på annans mark skulle förlänas röst¬
rätt, tillkommit genom något misstag eller förbiseende. Hå är emellertid
icke förhållandet; utan det är någonting, som bör vara med i den
formulering, som anhängarne af motionen och reservationen gått in
på. Man anser ju i allmänhet, att egandet af en fastighet är en viss
garanti för samhällsbevarande tänkesätt. Derför kan denna bestäm¬
melse icke vara annat än god.
Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på förhållandet i en
stad, som vi hafva här i närheten, nemligen Vaxholm, der kronan
eger mark, som den icke säljer. På denna mark äro ganska ansenliga
byggnader uppförda, hvilkas innehafvare icke ega någon på bygg¬
nadernas innehafvande grundad rösträtt. Det förhåller sig nemligen
så, att i beskattningshänseende betraktas dessa byggnader såsom
fastighet, för hvilken betalas skatt såsom för annan fastighet; men
när det sedan blir fråga om innehafvarues rösträtt vid riksdags-
29
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
mannaval,då säga vederbörande, att dessa byggnader enligt grundlagens Angående
mening ieke kunna betraktas som fastigheter, utan som lösegendom. fostämmelsgr
Ett annat exempel kan anföras från Motala, der ett bolag eger mark, j fråga om
på hvilken byggnader i mängd uppförts. Bolaget vill icke afhända vilkoren för
sig marken, men arbetarne få der uppföra byggnader, livilka äro rätt att välja
både mänga och delvis ansenliga. Jag hyser således, i motsats mot
den ärade talaren, den meningen, att giltiga skäl förefinnas för be- kammaren
stämmelseu om rösträtt för egare af på annans mark belägen byggnad. (ports)
En annan talare har påpekat, hurusom byggnader, belägna på annans
mark, växa upp vid jernvägsstationerna. Riksdagen har sjelf före¬
tagit en gemensam votering om öfvertagandet af ett hotell vid en
jernvägsstation. Innehafvare!] af detta hotell, som har ett ansenligt
värde, har för närvarande visserligen icke rösträtt på grund deraf,
att det är en qvinna. Men äfven om hotellet skulle öfvergå till en
manlig innehafvare, skulle han dock i sin egenskap af hotellegare
förmenas rösträtt, emedan denna byggnad icke kan betraktas som
fastighet enligt grundlagen.
Hvad särskilt beträffar samme talares på ölandsbänken yttrande
angående myrmansväsendet i Norge och hans farhågor för detsamma
här i Sverige, tror jag, att dessa icke iiro grundade. Ty om en
person kan disponera f)00 kronor för att förskaffa sig eu bostad, är
det väl föga troligt, att han går och köper en byggnad, som är be¬
lägen på annans mark.
Konstitutionsutskottets vice ordförande ansåg, att den föreliggande
frågan icke löses på det sätt, reservanterna föreslagit. Ja, det beror
på, hvilken åsigt man har om saken. Man kan ju företaga sig en
grundlig omstöpning af rösträttsförhållandena, men man kan också
taga ett varsamt steg och gå litet om sänder. Nu hafva såväl en af
motionärerna som reservanterna byggt sina förslag på det beståeudes
grund. Den invändning, man häremot gör, är, att man ej skall bygga
rösträtten på bevillningsförordningen. Men den invändningen har
gjorts för längesedan. Redan vid representationsförändringens genom¬
förande framhölls olämpligheten häraf, så att denna invändning nu
ej kan träffa reservanterna. Om man derför har den äsigten, att
man kan lösa frågan particip är det väl icke något fel, utan snarare
en fördel att söka göra detta, och jag tror således, att alla skäl nu
tala för ett bifall antingen till herr Peterssons i Brystorp motion eller
till reservanternas förslag, hvilket är ungefär detsamma.
Herr Persson i Tallberg: Då jag instämt i herr Peterssons i
Brystorp motion, liksom jag vid föregående tillfällen instämt i dylika
motioner, torde min ställning till den nu förevarande frågan vara
temligen bekant, och sålunda ett, yttrande af mig obehöflig^ Jag
har likväl begärt ordet med anledning af några uttalanden, som under
diskussionen framkommit.
Herr Hjungman framhöll i sitt första anförande, att herr Peterssons
i Brystorp motion skulle vara mera lämplig att framtvinga eu utred¬
ning än eu ändring af den politiska rösträtten. Men om den ärade
talaren noga genomläser motionärens förslag till ändring af § 14
riksdagsordningen, tror jag lian skall finna, att bär är mera fråga
N:o 26.
30
Onsdagen den 8 April, f. m.
Angående om eu lagändring än om ett förslag att begära en utredning af
ändrade Kong!. Maj:t.
i fråga om Samme talare anmärkte vidare i ett senare anförande, att raotio-
vilkoren för närens förslag vore ofullkomligt och af denna anledning borde afslås.
rätt att välja Hvad den saken beträffar, tror jag, det är svårt att få ett förslag,
T i Andra™ soni är a^so*ut fullkomligt. Under denna riksdag har det gifvits sä
Kammaren “ånga exempel på, att grundlagsförslag icke alltid äro fullkomliga,
(Forts.) att JaS e.) tror> att v* behöfva fästa för mycket afseende vid den
saken.
Hvad angår den fråga, som herr Restadius framkastade till oss
landtmän, har den visserligen delvis förut blifvit besvarad; men jag
kan dock icke underlåta att äfven för min del gifva ett svar på den¬
samma. Herr Restadius frågade, om vi landtmän ansåge den ställ¬
ning, vi nu innehafva, vara af så föga vigt, att vi vore beredde att
lemna densamma åt andra. Jag vill härpå svara den ärade talaren,
att jag anser denna ställning vara af sä stor vigt, att jag är ange¬
lägen om, att vi på ett förståndigt sätt skola värna om densamma.
Ty om vi envist fasthålla vid de bestämmelser, som nu äro gällande,
tror jag icke, att vi derigenom skola längre få behålla vår magt, än
om vi gå billiga och rättvisa anspråk till mötes; och jag tror, att
motionären, herr Petersson i Brystorp, dervid gått en medelväg, som
jag för min del vill betrakta som en samhällsbevarande medelväg.
Herr Danielson sade, att han för sin del ej kunde finna något
sammanhang mellan rösträttsfrågan å ena sidan och tullfrågan, värn-
pligtsfrågan och flera andra frågor å den andra. Ja, det kan ju
hända, att den ärade talaren ej kan finna något sammanhang dem
emellan. Men det oaktadt tror jag det finnes många, som se ett
mycket nära samband mellan dessa frågor — och det är den stora
massan af orepresenterade i vårt land. De finna ett sådant samband
mellan dessa frågor, att de anse det vara — med skäl vill jag icke
säga, men kanske icke heller utan skäl — rent af ett förtryck, ett
förbiseende af deras menskliga rättigheter, att vi så hårdnackadt söka
afhålla dem från allt politiskt inflytande.
Det klagas mycket i våra dagar öfver att samhällsupplösande
tendenser göra sig gällande äfven inom vårt land. Jag är den förste
att erkänna, att så är förhållandet, och det är derför, som jag tänkt
mig, att vi böra utsträcka den politiska rösträtten till sådana personer,
som kunna förvärfva en inkomst af 500 kronor årligen eller ega eu
fastighet af samma värde, för att söka till oss öfverföra dessa per¬
soner, som man eljest kan riskera komma att göra gemensam sak
med andra, som hysa mindre samhällsbevarande tendenser, och som
icke hafva så mycken rädsla för en fullständig omstöpning af det
bestående. Jag tror derför, att vi från politisk synpunkt kunna med
fullt fog bifalla herr Peterssons i Brystorp motion; och med anledning
deraf skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till densamma.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr Johnsson i Bollnäs: Jag har blifvit uppkallad med anled¬
ning af en ärad talares på ölandsbänken yttrande, att reservanternas
31
N:o 20.
Onsdagen den 3 April, f. m.
förslag om rösträtt för personer, som ega byggnad på annans mark,
skulle vara obetänksamt. Detta yttrande är på sätt och vis redan
bemött; men jag skall dock be att fä erinra talareu om, att reser¬
vanternas förslag i denna del ingalunda framkommit af någon obe¬
tänksamhet, utan tvärt om, efter moget öfvervägande och förestafvadt
uteslutande af önskan att utöfva rättvisa. Jag frågar, om någon kan
påstå, att det är rättvist, att en person, som eger en byggnad på
annans mark, som är värd 10,000 kronor, och för densamma betalar
utskylder till stat och kommun, ej skall ega rösträtt, då deremot
egare till både mark och byggnad — eller som innehar sådan »med
stadgad åborätt» — med taxeringsvärde af 1,000 kronor, har denna
rätt. Månne det är rättvist att påstå, att, då reservanterna vilja till-
lägga de förra rösträtt, de begått en obetänksamhet? Det är visser¬
ligen sant, hvad herr Danielson yttrade, att om detta förslag skulle
blifva gällande, skulle en person kunna sälja eu byggnad på sin
mark till en annan, och köparen derigenom förvärfva rösträtt. Men
detta kan äfven ske under nuvarande förhållanden. Det är nemligen
intet hinder att dela eu fastighet i huru många lotter som helst och
såmedelst förhjelpa andra till rösträtt. Reservanterna hafva med sitt
förslag uteslutande velat häfda den grundsatsen, att, när man betalar
bevillning för åbyggnad af visst taxeringsvärde, man också skall
hafva rösträtt, oberoende af, om byggnaden står på egen eller
annans mark.
Eu talare på elfsborgsbänken har erinrat, att landtbrukarne i
kammaren i eget intresse borde vara försigtiga, då det gälde att
afstå från rättigheter. Jag ber att fä instämma i detta yttrande,
men om det är den värde talarens mening att vidhålla en rättighet,
äfveu om det strede mot rättvisa och billighet, då afsäger jag mig
all solidaritet med samma talare. Det torde böra beaktas, att genom
1865 års riksdagsordning åtskilliga fastighetsegare förlorat sin röst¬
rätt vid val af riksdagsman. Det är således ej mer än billigt, om
man nu vill lemna dem denna rätt tillbaka. Under 1863 och 1865
årens riksdagar hörde man icke talas så mycket om rättigheter. Då
vädjade patriotiska representanter till rättvisa och billighet, och de
vädjade icke förgäfves. Man ville då se på det helas väl och icke
blott på det enskilda intresset. Denna grundsats bör såväl i denna
som i andra frågor diktera besluten. Magten bör vika för rätten.
Jag ber äfven få säga, att jag visserligen är vald af en valkrets,
der landtmannaintresset är öfvervägande. Men jag anser mig jemväl
vara representant äfven för minoriteten. I sådan egenskap tillkommer
det mig att samvetsgrant pröfva, huru vida här föreligga skäl att gå
minoritetens önskningar till mötes, och jag tror, att öfvervägande
skäl tala för att i denna fråga vidhålla det beslut, som af denna
kammare många gånger fattats, enär jag icke kan inse, att det vore
någon risk att antaga reservanternas förslag. Efter den utredning,
statistiska centralbyrån verkstält med anledning af 1884 års Riksdags
skrifvelse, utgjorde de personer, som under 1885 voro uppskattade
för eu inkomst af 500—700 kronor, tillsammans ett antal af 87,040
styeken, deraf 51,904 från landsbygden och 36,045 från städerna.
Dä hela antalet röstberättigade samtidigt utgjorde 307,719 personer,
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 2«.
32
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
4
Onsdagen den 3 April, f. m.
se herrarne deraf, att en utsträckning af rösträtten til! de personer,
som nu skatta för till och med 500 kronors inkomst, icke kan vara
något vådligt eller samhällsomstörtaude. Valen till Andra Kammaren
skulle ej förändra kammarens sammansättning, men dessa från val¬
rätt utestängda hade fått en medborgerlig rättighet, som man har
svårt för alt neka dem.
Under sådana förhållanden och trots det, att frågan nu är under
utredning hos Kongl. Maj:t, kan jag icke finna något skäl, hvarför
denna kammare skulle frångå sin förut i frågan uttalade uppfattning,
helst som, enligt hvad jag antydt, det icke gerna kan vara någon
risk att antaga förslaget om ett 500-kronors-streck. Jag kan det så
mycket mindre, som jag för min del tror, att det ej är rådligt att
gå längre. Jag hemställer till de herrar, som anse detta steg för
obetydligt, att de närmare tänka på saken. Det är icke rätt att i
denna fråga, såsom det från visst håll påyrkas, antaga en så radikal
reform som allmän rösträtt. Jag tror ej, att allmän rösträtt skulle
gagna hvarken från den ena eller andra synpunkten. Kanske skulle
den minst gagna dem, som för närvarande mest påyrka den. Så tyckes
det hafva gått i Belgien. Rösträttens utsträckning i sistnämnda land
har icke tillfört det liberala partiet ökad styrka. Jag tror, att, om
man i vårt land intorde allmän rösträtt, detta skulle medföra
betänkliga följder, gående långt utöfver hvad man på förhand kan
beräkna.
Af hvad jag nu yttrat torde framgå, att jag icke finner något
giltigt skäl att frångå den af mig vid flera tillfällen i denna kammare
uttalade uppfattning, med afseende å en förändring i nuvarande be¬
stämmelser, i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsman till
Andra Kammaren. Jag yrkar för den skull bifall till den af herr
Petersson i Brystorp väckta motionen.
Häruti instämde herrar Olsson i Mårdäng och Hansson i Sol-
berga.
Herr Fjällbäck: Jag begärde ordet med anledning deraf, att
en af konstitutionsutskottets ledamöter nämnde, att han i denna fråga
ej ville gå längre än reservanterna, och derför att han klandrade oss,
som i motionen påyrkat en större utsträckning af rösträtten. Jag
föreställer mig, att han och de flesta, som instämt med honom, icke
torde hafva gjort sig reda för hvad dessa yttranden innebära. Ty
om de det gjort, är det min öfvertygelse, att de dervid icke skulle
fäst mycket afseende. Förhållandet är ju, att en förändring, i öfver¬
ensstämmelse med Andra Kammarens förut många gånger fattade
beslut i denna fråga, skulle, enligt 1885 års statistiska utredning, öka
de röstberättigades antal med högst 100,000 personer, hvaraf icke
mindre än nära 40,000 personer taxerade till 500 kronors inkomst.
Såsom kammaren äfven har sig bekant, har den af Kongl. Maj:t
tillsatta skattekomitén utarbetat förslag till ny bevillningsförordning.
I detta förslag framställes bland annat yrkande om att höja det
bevillningsfria afdraget från 450 krouor till 500 kronor. Det är
derför alldeles uppenbart, att om, såsom antagligt är, Riksdagen
33
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
kommer att antaga skattekomiténs nämnda förslag, dessa 40,(XX)
personer, som hafva en inkomst af 500 kronor, komma att försvinna
från de röstberättigades antal. Hela ökningen i de röstberättigades
antal skulle i så fall endast uppgå till 60,000 personer. Men det
finnes icke ens garanti för, att dessa komma att blifva qvar. Ty
skattekomitén bär äfven föreslagit, att det bevillningsfria afdraget i
vissa fall skulle kunna ökas dels med 200 kronor för höga lefnads-
kostuader och dels med 200 kronor för ömmande omständigheter,
dock ;cke i något fall med belopp tillsammans öfverstigande 300
kronor. Således har skattekomitén föreslagit, att till och med 800
kronor skulle kunna blifva bevillningsfria. 1 samma stund detta komité-
förslag blifver antaget, ha vi icke endast tagit bort det omtalade 500-
kronors-strecket, utan vi hafva flyttat upp strecket från 800 kronor
till S50 kronor och deröfver. Det finnes äfven åtskilliga andra detaljer
i detta komitéförslag, som komma att inverka på rösträtten, t ex.
friheten för tjensteman, som äro skuldsatta, att afdraga 20 procent af
sin lön. Det är uppenbart, att om en sådan tjensteman med 900 kro¬
nors löu deraf får afdraga 180 kronor, trots att ban eger 900 kronors
årlig inkomst, han likväl kommer att mista sin politiska rösträtt, eme¬
dan det återstår endast 720 kronor beskattningbara. Om man vidare
tänker på, att i städerna, redan nu, det bevillningsfria afdraget ganska
allmänt höjes till 600 å 700 kronor, och att detta kommer att blifva
fallet i ännu högre grad, om komiténs förslag antages, kunna herrarne
deraf inse, att, om reservanternas förslag antages, de röstberättigades
antal endast kommer att höjas med 30,000 å 40,000 personer, eller
("»kas med omkring 10 procent. I mitt tycke är detta reservanternas
förslag så obetydligt, att det är temligen likgiltigt, om det af kam¬
maren antages eller ej. Vill man, såsom herr Bengtsson, icke gä ett
steg utöfver detta förslag, då kan man lika väl nöja sig med ingen¬
ting, ty det betyder nästan detsamma.
llerr Danielson framhöll de många förut här framhållna egarne
af hus på ofri grund. Men icke kan det vara bättre stäldt för sådana
personer, vare sig grunden till huset tillhör dem eller ej. För när¬
varande kan man få rösträtt utan att ega något hus. Man behöfver
endast ega en jordlapp, taxerad till 1,000 kronor, för att ega röst¬
rätt till riksdagsman i Andra Kammaren. Det har bär i närheten af
Stockholm inträffat, att en egendomscgare styckade sönder en värdelös
utmark i ett stort antal tomter och sedan sålde hvarje tomt för 1,000
kronor, hvaraf endast eu obetydlighet betalades kontant. Köparne
mantals- och skattskrifva sig sedermera derstädes och erhöllo deri¬
genom politisk rösträtt. Kan det vara bättre och mera solidt än att
hafva hus värda 10 ä 20,000 kronor på annans grund? Jag tror
det icke. Jag ber vidare att få påpeka, att det redan med nu gällande
bestämmelser kan göras åtskilligt af dessa fastighetshistorier. Vi
hafva icke sä långt härifrån cn valkrets, som endast har 394 stycken
röstberättigade personer. I denna valkrets finnas ganska många stora
fastighetsegare. Det behöfs då endast, att eu sådau later åtskilliga
hundratal personer mantals- och skattskrifva sig för någon af hans
fastigheter, för att vi skola få det mycket omtalade och klandrade
myrmansväsendet. Det kan således ske äfven med nu gällande he-
Andra Kammarens Prat 1895. N:n 20. 3
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vitkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 26. 34
Avgående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
stämmelser. Deu bästa garanti mot dylika missbruk är icke att
ytterligare tumma på nuvarande bestämmelser, utan den är att frångå
bestämmelserna om penningar och fastigheter och i stället antaga
personlighetsprincipen såsom grund för rösträtt. Huru liten ökning i
de röstberättigades antal reservanternas förslag skulle åstadkomma
visar sig deraf, att, då i den af mig nämnda valkrets nu endast 3,3
procent äro röstberättigade, deras antal, om reservanternas förslag
antoges, icke skulle ökas med mer än 2 procent eller till 5,3 procent.
Det linnes församlingar i samma valkrets, som icke hafva mer än
1,8 procent röstberättigade medlemmar, och de skulle genom ett bifall
till reservanternas förslag endast ökas till 3,8 procent. Vi hafva å
andra sidan här i landet flera valkretsar, som med nu gällande be¬
stämmelser hafva ända till 10 å 12 procent röstberättigade medlem¬
mar. Herrarne finna sålunda, huru ojemn procenten af de röst¬
berättigades antal är inom olika valkretsar, och huru detta förhållande
icke mycket förändras genom ett bifall till reservanternas förslag.
Man skulle i eu mängd valkretsar icke ens komma upp till hälften
så många röstberättigade, som redan efter nu gällande bestämmelser
finnas i eu del andra. Reservanternas förslag är derför enligt min
tanke rent betydelselöst, och det har numera efter de förändringar,
som vidtagits i bevillningsförordningen, icke något intresse för röst-
rättsvännerna, och får det ännu mindre efter de förändringar i samma
förordning, som troligtvis snart komma att af Riksdagen genomföras.
Af dessa skäl ber jag att fä yrka bifall till herr Mankells
motion. Hans förslag är det enda, som kan utöfva något inflytande
på de nu bestående förhållandena. Jag har ingen anledning att yrka
bifall till något af de öfriga förslagen, utan om jag en gång — i
framtiden på allvar — ställes i valet mellan dylika skenreformer och
ett rent anslag å rösträttens utsträckning, kommer jag, hellre än att
biträda sådana skenreformer som de af herr Bengtsson m. fl. fram-
stälda, att rösta för afslag.
Herr Höjer: Jag bär icke begärt ordet för att hålla något an¬
förande i rösträttsfrågan, ty det har jag gjort ett par gånger förut,
utan för att få ställa mig såsom ett lefvande frågetecken framför den
aktade representanten på geflebänken, herr Waldenström, för att
spörja honom, hvad lian i all rimlighets namn menar dermed, att
svenska Riksdagens Andra Kammare skulle genom den interpellation
i rösträttsfrågan, som, efter hvad vi minnas, framstäldes af herr von
Friesen, hafva öfverlemnat rösträttsreformen till Kongl. Maj:t. Der¬
igenom att Riksdagens Andra Kammare satt och hörde på framställ
ningen af ett spörsmål till Kongl. Maj:ts regering och sedermera hörde,
huru regeringen derpå svarade, derigenom kan jag icke finna, att
svenska Riksdagens Andra Kammare öfverlemnat någonting åt Kongl.
Maj:t.
Så mycket säkrare är det, att Andra Kammaren icke hade tänkt
sig, att detta tills vidare skulle vara slutpunkten af dess åtgöranden
i rösträttssaken, som kammaren riksdagen derefter var nog obetänk¬
sam att votera bifall till herr Peterssons i Brystorp motion. Det är
denna motion, som nu särskildt för denna riksdag har uppväckt obe-
36
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
hagliga känslor äfven hos min högt aktade vän herr Ljungman. Han
har särskildt varnat Andra Kammaren för att å nyo upprepa sin an¬
slutning till denna motion, säkerligen i den tanken, att kammaren
derigenom en gång för alla skulle gifva sig herr Petersson i Brystorp
i våld. Jag tror, att det i sjelfva verket icke är så synnerligen farligt.
Om en gång i framtiden — jag förmodar, att den blir aflägsen nog —
Kongl. Maj:ts regering kommer fram med ett rösträttsförslag och det
befinnes, att detta rösträttsförslag kanske är liberalare och just derför
förnuftigare, än hvad herr Petersson i Brystorp nu kommit med, så
kommer herr Ljungman antagligen att säga nej till det förslaget,
men jag förmodar, att rösträttsvännerna i allmänhet och herr Peters¬
son i Brystorp i synnerhet komma att gifva sitt kraftiga understöd
åt Kongl. Maj:ts förslag.
Jag har för min personliga del alls icke anslutit mig till herr
Peterssons i Brystorp motion, utan jag har underskrifvit herr Mankells,
till hvilken jag för min del yrkar bifall. Men det vill jag i all ödmjuk¬
het tillråda denna kammare att, när nu afgöraudet å nyo kommer, hålla
fagt vid sin förra ståndpunkt och icke lyssna till de förföriska siréu-
sångerna af konstitutionsutskottets vice ordförande.
Herr Waldenström: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag skall med anledning af den fråga, som herr Höjer nu sist gjorde,
blott be att få påminna, att jag aldrig, sä vidt jag vet, sagt, att
Andra Kammaren »öfverlemnat rösträttsreformen åt Kongl. Maj:t».
Ej heller har jag uttalat någon önskan derom. Allt hvad herr Höjer
sålunda byggt på ett sådant yttrande af mig är bygdt i vädret. Jag
kan icke föreställa mig, att jag skulle hafva missagt mig till den grad.
Hvad jag sade eller åtminstone velat säga är, hvad jag förut mänga
gånger yrkat, nemligen att Andra Kammaren skulle hänskjuta initia¬
tivet i frågan till Kongl. Maj:t och anhålla, att han måtte framlägga
ett förslag till Riksdagen om utsträckning af rösträtten. Och denna
hemställan grundade jag på det förhållande, som nu under många
år visat sig vara faktiskt, nemligen att inom Riksdagen icke finnes
den man, som kan framlägga ett positivt förslag med den auktoritet,
att han inägtar genomdrifva det i båda kamrarne. Och jag hem¬
ställer åter, hvilket som kan vara klokast: att år ut och år in hålla
på på samma fåfänga väg eller att låta Kong!. Maj:t, om hvilken man
kan tänka sig, att han har denna auktoritet, taga initiativ i frågan
på grundvalen af en anhållan från Riksdagen. Det är allt, hvad jag
sagt i denna sak, och herr Höjers yttrande blir således rätt och slätt
— munväder.
Herr Ljungman: På samma gång jag ber att få ansluta mig
till den föregående talaren, skall jag anhålla att få säga några ord
rörande den föreliggande frågan. Så länge det blott gälde att åstad¬
komma en opinionsyttring, så kunde man ju ansluta sig till ett för¬
slag, som inskränkte sig till att ändra ett par siffror, och så gjorde
kammaren länge både i fråga om den kommunala och den politiska
rösträtten. Men när man nu förmått regeringen att taga saken om
hand för att åstadkomma eu utredning till uppgörande af, vilja vi
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:o 2«. 36
Angående
ändrade
bestämmelser
ifråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
hoppas, det bästa för nuvarande förhållanden möjliga förslag, då är
det väl icke längre skäl att fasthålla vid ett förslag, hvars utmär¬
kande egenskap är just dess otillfredsställande beskaffenhet, och
kammaren handlade derför fullkomligt korrekt, när den i år afslog
den väckta motionen om den kommunala rösträttens utsträckning.
På samma sätt anser jag, att kammaren bör handla nu och invänta
den utredning, som Kongl. Maj:t kommer att gifva.
Gå vi nu frågan in på lifvet, så böra vi erkänna, att å ena sidan
de frisinnade fordra, att rösträtten skall utsträckas möjligast lågt ned,
och å andra sidan de konservativa hafva den fordran, att rubbningarna
i de bestående politiska förhållandena icke må blifva allt för stora.
Det är således gifvet, att den som skall utarbeta ett förslag, som
kan hafva framgång och utsigt att gå igenom i Riksdagen, den hör
taga båda dessa faktorer med i räkningen; och det behöfver jag väl
knappast säga, att problemet icke är så lätt löst som genom att blott
ändra talet 800 till 500 och talet 1,000 likaledes till 500. Det fordras
tvifvelsutan mycket stora ansträngningar för att kunna å ena sidan i
så hög grad som möjligt tillgodose de frisinnades önskningar och ä
andra sidan taga så pass hänsyn till de konservatives önskningar,
att förslaget har utsigt att blifva antaget af båda kamrarne I likhet
med herr Waldenström tror äfven jag, att någon enskild motionär
svårligen kan komma med ett förslag, som kan vinna begge kamrar-
nes bifall. Men jag hoppas, att det uppslag, regeringen sannolikt
kommer med nästa år, skall lemna ett högst väsentligt bidrag till
frågans lösning, och att vi på grundvalen af detta bidrag skola
kunna åstadkomma någonting, som har utsigt att blifva Riksdagens
beslut.
Herr von Friesen: Herr grefve och talman! Endast några få
ord. Jag har under en följd af år påtecknat den af herr Mankell
väckta motionen. Då jag i år icke underskrifvit densamma, så har
jag nu begärt ordet för att uttala, att detta icke beror på, att jag
ändrat min ståndpunkt i frågan. Jag anser fortfarande, att rättvisan
krafvel-, att stora skaror af personer, som nu sakna politiskt infly¬
tande, erhålla sådant inflytande. Emellertid kan det vara möjligt, att
målet endast stegvis kommer att nås. Vid sådant förhållande ber jag,
utan att härvid göra något yrkande, nu få uttala den önskan, att
kammarens majoritet icke måtte vika tillbaka från den ställning,
densamma i denna fråga flerfaldiga gånger intagit. I fråga om det
befogade i denna önskan ber jag att få hänvisa till de skäl, som af
herr Vahlin framstälts, hvilka skäl jag anser icke hafva under den
följande debatten blifvit vederlagda.
Herr Höjer: Endast ett par ord. Jag skall till den ärade talaren
på gefleborgsbänken be att få göra den bekännelsen, att jag verkligen
har misstagit mig. Han sade nemligen icke »öfverlemna» utan »hän¬
skjuta» saken till Kongl. Maj:t. Att han fälde detta yttrande, har
blifvit af flera utaf kammarens ledamöter intygadt, och jag förmodar,
att det äfven skall vitsordas af det stenografiska protokollet — åt¬
minstone före justeringen.
37
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
Hvad beträffar skilnaden mellan orden »öfverlemna» och »hän¬
skjuta», kan jag icke finna, att någon skilnad mellan dem på detta
ställe förefinnes.
Herr Thor: På grund af de utaf herrar Vahlin och Lindgren
anförda skäl skall jag anhålla att få yrka bifall till herr Mankells
motion. Det är endast ett skäl, som jag skall be att fä särskild!
framhålla, nemligen att den stigande civilisationen märkvärdigt nog
tyckes medföra ett allt mera och mera omfattande lagstiftningsarbete.
Denna lagstiftning berör i mycket hög grad just dessa klasser
af medborgare, som nu äro rösträttslösa, och jag anser, att de till
följd deraf hafva rätt goda skäl, då de yrka på att få med sin röst
bestämma, hvilka som skola inom representationen föra deras talau.
Eu fråga, som jag tror icke mycket länge skall kunna bort¬
resoneras inom Riksdagen, är arbetarefrågan, och jag hemställer till
herrarne, om det icke kan anses rättvist, att just dessa arbetare skola
fä hafva ett ord med i laget, då det gäller att bestämma lagar och
förhållanden för dem.
Jag skall icke tillåta mig att längre upptaga kammarens tid, utan
anhåller endast att få yrka bifall till herr Mankells motion.
Herr Jonsson i Hot': Herr talman, rnine herrar! Då talaren
på bohuslänsbänken betecknade herr Peterssons i Brystorp motion
såsom underhaltig, men samme talare vid flera föregående tillfällen
varit med om att yrka bifall till samma förslag, så skulle jag önska
veta, af hvilken anledning han först nu kommit under fund med att
detta förslag är underhaltigt.
Herr Ljungman: Jag skall anhålla att få fästa uppmärksam¬
heten på, att jag för att deltaga i en opinionsyttring två gånger,
nemligen 1892 och 1893, varit med om herr Peterssons i Brystorp
senare motion, d. v. s. den, som nu föreligger, fast första gången
under uttryckligt uttalande till kammarens protokoll, att jag ej ansåg
förslaget för tillfredsställande. Vid föregående tillfällen har motionären
intagit en helt annan och enligt min tanke mycket bättre ställning,
nemligen då han 1891 och 1892 påyrkade, att det politiska rösträtts-
streeket skulle sammanfälla med det kommunala; och för min del
ville jag, om jag nu skulle på rak arm och med bortseende från alla
statistiska siffror antaga en ändring, hellre gå in på herr Peterssons
i Brystorp förslag 1891 och 1892 med det tillägg, att politisk rösträtt
skulle inträda först vid 25 års ålder, än på samma motionärs förslag
1894 och 1895, hvari han föreslår ett 500-kronors-streck och den poli¬
tiska rösträttens inträdande redan vid 21 års ålder.
Men jag vill ännu eu gäng framhålla den skilnad, som förefinnes
emellan att sluta sig till ett förslag såsom blott opinionsyttring, på
sätt denna kammare gjort i afseende ä särskild! den kommunala
rösträtten under ett par tiotal år, och att nu, sedan man framkallat
en utredning från regeringen, ändock vidhålla ett förslag, hvars reella
ofullkomlighet man tillräckligt känner och länge insett, men som icke
dess mindre kunde ega ett visst berättigande såsom opinionsyttring,
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
N:0 -:6.
38
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vtlkoren för
rätt att välja
riksdagsman
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
så länge det gälde nämnda utrednings åvägabringande. Numera be¬
höfva vi icke en sådan opinionsyttring, men ville vi gifva kammarens
önskningar till känna, vore det väl mycket bättre att påyrka åter-
remiss i det syfte, att regeringen måtte snarast möjligt framkomma
med ett förslag till utvidgning af den politiska rösträtten.
Herr Zotterman: Endast några få ord. Jag har under de före¬
gående riksdagar, som jag halt säte och stämma i denna kammare,
varit med om att till syftet instämma i herr Mankells motioner, men
jag har också, då jag sett, att dessa motioner icke haft någon utsigt
för sig till framgång, under samma år instämt i herr Peterssons i
Brystorp motioner såsom det enda möjliga sättet att vinna något;
och jag gör det äfven i dag. Jag kan nemligen icke gå så långt
som den ärade talaren på stockholmsbänken, som ansåg, att det vore
bättre att taga ingenting, då man icke kan få allt, än att taga något.
Mot dem, som i dag ämna afstå herr Peterssons i Brystorp motion
och sålunda frånträda kammarens under flera föregående år fattade
beslut, vill jag göra den erinran, att, för såvidt dessa herrars mening
vinner majoritet, på landsbygden, ja, öfver hela vårt land, tvä olika
meningar komma att göra sig gällande — den ena uttryckande en
stor tillfredsställelse deröfver, att Andra Kammaren tagit ett steg till¬
baka uti rösträttsreformen, en åtgärd, som naturligtvis blefve ett ämne
till glädje för dem, som icke vilja hafva någon reform alls i denna
fråga. — Hos den del återigen, som lifligt önskar en lösning af röst¬
rättsfrågan, skulle det fattade beslutet upptagas med helt andra
känslor; tilldragelsen skulle gifva rösträttsvännerna rikligt stoff till
reflexioner i en rigtniug, som icke lärer vara önsklig.
Måtte icke i dag ett sådant beslut fattas i denna fråga, att det
ger den ena meningsgruppen anledning till allt för stor glädje, under
det man åt den andra meningsgruppen lemnade tillfälle att harmas
öfver utgången. Sådant skulle icke befordra samhällsfriden.
Jag anser, att kammaren handlar klokt, om den står fast på den
ståndpunkt, den en gång intagit, och det är derför jag yrkar bifall
till herr Peterssons i Brystorp motion.
Häruti instämde herr Larsson i Berga.
Herr Henricson: Jag skall endast anhålla att få tillkännagifva,
att jag nu liksom vid flera föregående tillfallen kommer att ansluta
mig till herr Peterssons i Brystorp motion.
Den omständighet, att vi trän regeringens sida hafva att vänta
ett förslag i denna fråga, anser jag icke bör utgöra något skäl för
kammaren att frånträda det beslut, som kammaren vid flera före¬
gående tillfällen uti denna fråga fattat. Jag anhåller att få yrka
bifall till herr Peterssons i Brystorp motion.
Herr Truedsson: Jag anhåller endast få tillkännagifva, att jag
instämmer med de talare, som protesterat mot herr Kestadius’ an¬
förande, då han yttrade, att de, som magten hafva, skola söka be¬
hålla densamma.
39
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
För min del har jag uppfattat mitt mandat så, att jag represen¬
terar alla dem, som finnas inom min valkrets, således både dem som
ega och icke ega rösträtt.
Till sist ber jag att få ansluta mig till dem, som yrkat bifall till
reservationen.
Herr John Olsson: Om man genom ärendets återremitterande
till utskottet skulle — hvad som hittills synes omöjligt — kunna er¬
hålla ett klart och otvetydigt besked om den mening, utskottets ärade
vice ordförande hyser i rösträttsfrågan, så skulle detta vara en sådan
fördel, att jag fördenskull till och med skulle kunna vara med om
en återremiss af föreliggande betänkande.
Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall
till utskottets hemställan; 2:o afslag å nämnda hemställan och bifall
till herr Peterssons i Brystorp i ämnet väckta motion; 3:o bifall till
herr Mankells motion. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och fann deu förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes. Med anledning
häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen,
till förnyade propositioner hvartdera af de båda återstående yrkandena,
af hvilka det, som afsåg bifall till herr Peterssons i Brystorp motion,
nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga
om kontrapropositionen äskades votering, hvarför nu först uppsattes,
justerades och antogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9 antager yrkandet om bifall till
herr Peterssons i Brystorp i ämnet väckta motion, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej,
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den af herr Mankell väckta motion.
I denna första votering röstade 88 ledamöter ja, men 101 nej;
och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:
Ben, som bifaller hvad konstitutionsutskottets hemstält i före¬
varande utlåtande n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)
Nej;
N:0 26. 40
Onsdagen den 3 April, f. m.
Angående Vinner nej, har kammaren med afsteg ä utskottets hemställan
bestämmelser den a* herr Mankell i ämnet väckta motion.
i fråga om
vilkoren för Denna senare votering utföll med 119 ja mot 64 nej; varande
rätt att välja sålunda utskottets hemställan af kammaren bifallen.
riksdagsman
i Andra
Kammaren. Efter det denna utgång af voteringen af herr talmannen tillkäuna-
(Forts.) gifvits för kammaren, begärdes ordet af
Herr Andersson i Nöbbelöf, som yttrade: Jag skall be att få
anmäla min reservation mot kammarens nu fattade beslut.
Jag bar under de föregående år, då denna fråga varit föremål
för behandling, alltid biträdt deras mening, som vetet åstadkomma
någon ändring i nu gällande rösträttsbestämmelser. Jag har emellertid
nu varit i tillfälle att med mina egna ögon se och med egna öron
höra, att en del personer, som faktiskt äro motståndare till hvarje
förändring af rösträtten, nyss i voteringen om kontraproposition röstat
för allmän rösträtt. I följd häraf har jag nödgats afge min röst för
ett försteg, som jag icke vill hafva, då det förslag, som jag under
föregående år biträdt, icke förelegat i bufvudvoteringen. Detta är
anledningen, hvarför jag ber att få anmäla min reservation mot det
beslut, som nu af kammaren blifvit fattadt.
Reservation emot det fattade beslutet anmäldes vidare af herrar
Larsson i Berga, Zotterman, Olsson i Ornakärr, forman, Falk, Bok¬
ström, Forsell, Andersson i Lysvik, Göthbcrg, Broström, Lindgren,
Wallbom, Petersson i Brystorp, Hansson i Solberga, Truedsson,
Anderson i Hasselbol, Hedgren, Alsterlund, Kardell och friherre
Bonde.
§ 10.
Om Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens fjerde
utarbetande tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i anledning af väckt motion om
och fram- skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om utarbetande och fram-
förslagtill läggande af förslag till lärlingslag.
lärlingslag.
Uti en till utskottet hänvisad motion, n:o 164, hade herrar C. A
Andersson från Malmö och Z. Larsson från Upsala föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga för¬
steg till lärlingslag; och hemstälde med anledning häraf utskottet:
»att Andra Kammaren ville på det sätt bifalla motionen, att kant
maren för sin del beslutar, att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta bringa under utredning
frågan om åvägabringande af lagbestämmelser i syfte att — utan
rubbning af den grundsats om fri näringsutöfning, hvarpå kongl. för¬
ordningen om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 hvilar — bereda
tillfälle för bandtverksbiträden, som sådant önska, att aflägga läroprof,
41
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
samt i sådant afseende och jemväl i (ifrigt, derest utredningen dertill
föranleder, föreslå förändringar i eller tillägg till gällande lagstiftning.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Andersson från Malmö: Med anledning af det oefter-
rättligbetstillstånd, som länge varit rådande i förhållandet emellan
handtverkare oeli lärlingar, framlades vid allmänna industriidkare-
mötet i Göteborg år 1891 ett förslag om att man här i Sverige borde,
i likhet med hvad som vore förhållandet i andra länder, såsom Öster¬
rike, Tyskland, Norge, Danmark och Finland m. fl. länder, fram¬
lägga förslag till en lärlingslag. Detta förslag omfattades af mötet
i Göteborg med mycket intresse och vann mycken anslutning, hvar¬
jemte vid samma tillfälle beslöts att tillsätta en komité, hvilken
till näst sammanträdande allmänna industriidkaremöte i Norrköping
skulle framlägga ett förslag i ofvannämnda syfte; och blef denna
komités förslag, som vid nämnda möte i Norrköping år 1893 fram¬
lades, der diskuteradt och nästan enhälligt antaget, eller med 149
röster mot G Det är detta förslag, som jag jemte herr Larsson från
Upsala framlagt till Riksdagens bepröfvande uti en af oss gemensamt
afgifven motion.
Jag skall be att i förbigående få nämna, att detta förslag har af
hela landets handtverkarecorps omfattats med ett mycket stort och
allmänt intresse. Vid Stockholms handtverksförenings — denna för¬
ening består af omkring 400 medlemmar — sammanträde uttalades
en allmän anslutning till förslaget, och jag har hört sägas, att från de
flesta handtverksföreningar i Sverige hafva till riksdagsmännen in¬
kommit petitioner med anhållan om att desse måtte verka för motio¬
nens framgång. Äfven från staden Kristianstad har inkommit en
adress till dess riksdagsman, nendigen herr hofrättsrådet Bruzelius,
men som han för närvarande ligger sjuk, har han anmodat mig att
tillkännagifva denna adress för kammaren, hvilket jag sålunda härmed
fullgör.
Det har af en annan antydts, att vår motion allenast skulle åsyfta
intagande af strängare bestämmelser för lärlingarne utan att gifva
något i vederlag från principalernas sida. Naturligtvis blifva, i fall
vårt förslag vinner bifall, bestämmelserna i afseende på lärlingarne
skärpta; men på samma gång bör man väl också taga hänsyn till
att förslaget jemväl åsyftar att ordna bandtverkarnes förpligtelse]-
gent emot lärlingarne på lämpligt sätt. Det heter nemligen i § 4:
»På det att lärokontrakt icke skola upprättas i strid mot lärlings¬
lagens mening, som är att skydda lärlingen för godtycklig behandling
och att i möjligaste mån bilda honom till en redbar samhällsmedlem
samt bibringa honom de yrkeskunskaper, som äro för hans vidare
framgång å handtverksbanan nödvändiga, så skall ett af regeringen
godkändt formulär till lärokontrakt, så vidt möjligt är, följas.»
Vidare beter det i § 6:
»Läromästaren skall noga vaka öfver lärlingens uppförande under
lärotiden, tillhålla honom gudsfruktan, ordentlighet och goda seder,
icke använda honom till arbete, som är skadligt för hans helsa och
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
f örslag till
lärlingslag
(Forts.)
N:o 26.
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlinqsiaq.
(Forts.)
42 Onsdagen den 3 April, f. m.
fysiska utveckling, hvarjemte läromästaren är skyldig att tillse, det
lärlingen, om så är nödigt, bevistar någon lämplig undervisnings¬
anstalt, samt, i de yrken, der teknisk kunskap erfordras, sådan teknisk
läroanstalt, som är att tillgå och som härför är afsedd»,
och slutligen i § 7:
»Blir lärlingen sjuk, skall läromästaren under en tid af högst tre
månader bekosta hans vård med afseende å såväl medicin som läkare-
arfvode, eller vårdande ä lasarett, såvida ej i lärokontraktet blifvit
annorlunda öfverenskommet.»
Häraf framgår, mine herrar, att afsigten med detta lagförslag
ingalunda har varit, att mästarne skulle undandraga sig sina för-
pligtelser mot lärlingarne, utan att de äfven vilja gifva något i gengäld
för de uppoffringar, som lärlingarne kunna få vidkännas.
Då man granskar utskottets betänkande, skall man deraf finna,
att utskottet icke ansett sig kunna godkänna de motionärernas yrkan¬
den, särskilt i hvad angår två af hufvudmomenten, med hvilka
åsyftats att göra lagen verksam och att de med densamma afsedda
ändamål skulle kunna uppfyllas. Man har nemligen inom utskottet
strukit förslaget derom, att den längre lärotiden skulle vara obligatorisk,
äfvensom förslaget i livad det afser att kontraktstiden skulle kunna
förlängas. Det är ju helt naturligt, att ett lärlingsprof är ur många
synpunkter gagneligt för ynglingen. Under hans lärotid är det en
ständig sporre för honom, sä vidt det är en rättänkande yngling
nemligen, att söka efter utstånden lärlingstid aflägga ett utlärlings-
prof, som hedrar honom, och icke endast honom sjelf, utan äfven
principalen och blir till glädje för hans föräldrar eller målsman.
Utskottets kläm är emellertid så uppsatt, att Kongl. Maj:t på
grund af densamma skulle kunna komma med ett förslag på grund¬
valen af en nästan ännu större frivillighet än den, som hittills va¬
rit rådande. Det står nemligen i betänkandets kläm efter det andra
tankstrecket, att man skulle »bereda tillfälle för handtverksbiträden,
som sådant önska» o. s. v. Detta är enligt min uppfattning att lik¬
som alldeles peka på, att ynglingarne icke i ringaste mån hvarken
för sin egen skull eller för sitt yrkes skull skulle vara skyldiga att
aflägga något lärlingsprof, utan blott behöfde göra det, om de så
önska. Jag skall för att mildra detta uttryck, och då jag antager,
att kammaren icke kommer att bifalla motionen, be att i någon mån
få modifiera denna punkt i utskottets utlåtande. Jag skall strax
nämna, huru jag tänkt mig, att det borde ändras.
På ett ställe i sitt utlåtande har utskottet gjort en antydan om
att man skulle med denna lärlingslag syfta derpå, att för de perso¬
ner, som önskade att sjelfva etablera sig som arbetsgivare eller
mästare, det skulle vara en ovilkorlig skyldighet att hafva utfört
ett sådant lärlingsprof. Jag skall be att för egen del få tillkännagifva,
att jag åtminstone icke haft en sådan tanke. Det har vid flera till¬
fällen här i Riksdagen väckts motion om, att man för att få etab¬
lera sig som handlande skulle visa sig vara hemma i räkenskaps-
föring. Dessa förslag har jag alltid röstat emot, emedan jag ansett,
att det skulle vara orättvist mot en person utan kunskaper i bok-
N;o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m. 43
föring, att han, huru skickliga biträden han än skaffade sig, icke
skulle få lof att etablera sig som handlande.
Likaså vill jag protestera mot den uppfattning, om utskottet
hyst den gent emot mig, att jag skulle vilja, att lärlingsprof skulle
vara ett vilkor för att man skulle få etablera sig som mästare. Jag
anser nemligen, att det må stå fritt för hvem som vill och kan att
etablera sig och på ärligt sätt söka försörja sig genom ett yrke.
Är det en klåpare, så är konkurrensen tillräckligt stor, för att klå-
paren alltid skall få stå efter för den skicklige och ordentlige handt-
verkaren.
Vidare anför utskottet, att det icke anser det nödvändigt för
ynglingarne att stå en så lång tid som 5 år i lära, åtminstone i de
allra flesta yrken. Deruti vill jag gifva utskottet alldeles rätt, men
det är flera yrken, såsom t. ex. urmakeri-, boktryckeri-, gravörs-, snic¬
keri-, guldsmeds- och dekoratörsfacket, der det enligt mitt förme¬
nande är absolut omöjligt att utbilda en duglig lärling på så kort
tid som 3 år.
Det är vidare åtskilliga andra faktorer, som vi här få taga i
betraktande. Är det så, att ynglingen kommer i lära vid 13 å 14
års ålder, så är det svårt för honom att till 16—17 års ålder få
kunskap i alla de detaljer, som förekomma i ett yrke, och för dem,
som äro mindre godt utrustade på hufvudets vägnar, blir det natur¬
ligtvis ännu svårare. Det är derför motionärerna sagt, att maxi¬
maltiden — märk väl: maximaltiden — borde vara 5 år.
Vidare har det sagts i utskottets betänkande, att man kunde
förlänga tiden, att lärlingarne, efter att hafva utstått sina 3 år, kunde
ingå nytt kontrakt. Ja, om pojken alltid förstode sitt eget bästa, så
vore ingenting att säga härom. Men i de allra flesta fäll inträffar,
att, då pojken är fri från sitt kontrakt eller sin öfverenskommelse,
han icke vill förnya densamma, ty han vill blifva gesäll så fört som
möjligt, och om han än är hos en skicklig principal och på den
bästa verkstad, vill han i de flesta fäll lemna sin plats, så snart
han är berättigad att göra det, oafsedt om han af 1 eller 2 års
längre lärotid skulle hafva ett ofantligt gagn för hela sin framtid.
Jag skall äfven här be att få föreslå ett litet tillägg till den af det
tillfälliga utskottet uppsatta klämmen, till hvilket jag sedan skall
närmare återkomma.
Nu kan man vidare invända mot vår mening: hvarför skall man
göra ett tillägg till vår lärlingslag, då det icke kan förnekas, att
icke yrkesskickligheten inom nästan alla yrken står på en ovanligt
hög ståndpunkt, en ståndpunkt, högre än den kanske någonsin förut
intagit i vårt land? Jag skall vara den förste att erkänna, att så
förhåller sig. Jag har besökt många utställningar och expositioner,
och med glädje har jag funnit, att yrkesskickligheten i vårt land
gått framåt med stora steg. Men, mine herrar, Indika är det, som
hafva utfört dessa vackra arbeten, som varit exponerade? Jo, ett
litet fåtal. Kommer man till arbetsgifvarne och talar med dem om
deras gesäller eller kanske borde jag säga »arbetare», tv uttrycket
gesäll är ju bortlagdt — så får man vanligen till svar: Ja, jag bär
ett par (iugtiga arbetare, som kunna utföra hvad som helst, men
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag.
(Forts.)
N:o 26.
U
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
största delen af mina arbetare äro temligen underhaltiga. Vi hafva
trott oss genom de af oss föreslagna lagbestämmelserna, i fall Kongl.
Maj:ts och Riksdagens beslut komme att gå i den rigtningen, kunna
verka derhän, att till ynglingarnes gagn yrkesskickligheten skulle
blifva betydligt mera allmän, än den för närvarande är.
Men, mine herrar, det är icke allenast ur yrkesskicklighetens
synpunkt, utan äfven ur rent sedlig och moralisk synpunkt som vi
hafva framlagt denna motion. Jag har nemligen vid många tillfäl¬
len frågat mig sjelf, hvaraf det kommer sig, att man så ofta nu för
tiden i de större städerna vid hamnar och på torg ser massor af
14 ä 20 års ynglingar drifva sysslolösa omkring. I min ungdom
kunde man äfven se åtskilliga sådana lättingar, men de voro då i all¬
mänhet vid en något mognarc ålder. Nu för tiden ser man allt
emellanåt beskrifvas i tidningarne, hurusom dylika lättingar i våra
större städer öfverfalla fredliga medborgare, och senast i dag läste jag
i en morgontidning härstädes, att en femtonårig pojke öfverfallit och
illa misshandlat en äldre man här i Stockholm. Jag har ofta frå¬
gat mig, hvilken anledning kunde förefinnas till detta ungdomens
oskickliga tillvägagående, som vållar ordningsmagten så mycket be¬
kymmer, men aldrig kunnat finna svaret på den frågan. Såsom vi
alla veta, har såväl Riksdagen som kommunen i våra dagar gjort
mycket just för ungdomens sedliga uppfostran, våra folkskolor hafva
förbättrats, anslag till arbetareinstitut beviljats, goodtemplar- och ar¬
betareföreningar inrättats i syfte att söka inverka på ynglingarnes
moral. Men allt detta oaktadt står nutidens ungdom ytterst lågt i
sedligt hänseende.
För några dagar sedan läste jag i eu tidning från en af Sveri¬
ges'' sydliga städer eu redogörelse, afgifven af direktören öfver der¬
varande stratfårbetsfängelse. I denna redogörelse uttalade direktö¬
ren med stor ledsnad, att öfver 10 procent af de på straffanstalten
intagna fångarne voro personer, som ännu icke hunnit 18 års ålder.
Det var med mycken grämelse jag läste detta, och jag tog mig före att
i fångvårdsstatistiken se efter, huru detta förhållande gestaltade sig för
landet i sin helhet. Jag fann då, att 14 procent af samtliga under år 1893
å landets straffanstalter intagna fångar voro i eu ålder mellan 14
och 18 år. Detta, mine herrar, är ett sorgligt tidens tecken. An¬
ledningen dertill känner jag icke, men jag tror, att den möjligen kan
sökas dels i slapphet i ungdomens uppfostran, dels i en af bestäm¬
melserna uti den för några år sedan antagna förordningen om min¬
deråriges användande i fabriker, för hvilken förordnings införande
äfven jag lemnade min röst, den bestämmelsen nemligen, enligt hvil¬
ken ynglingar intill 14 år i vissa fall icke få arbeta mer än 5 tim¬
mar om dagen. Denna föreskrift vållar kanske, att ynglingar af
denna ålder tillbringa den öfriga delen af dagen med att drifva
omkring sysslolösa, hvarigenom de få mindre lust till ett ordnadt
och regelbundet arbete.
På grund af hvad jag nu yttrat kunna herrarne finna, att jag
icke kan vara nöjd med det slut, hvartill utskottet kommit. Jag vill
också föreslå en liten förändring i utskottets kläm, och i hopp att
vinna någon framgång, om jag visar moderation, skall jag icke gå
45
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
så långt, som vi från första början gjort, då vi nemligen fordrade
obligatoriskt läroprof och kontraktstidens utsträckande till 5 år. Jag
har uppgjort ett förslag till kläm, som jag nu skall be att få läsa
upp. Om herrarne behaga följa med i betänkandet, skola herrarne
finna, att mitt förslag högst obetydligt skiljer sig från utskottets.
Mitt förslag lyder sålunda: »att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta bringa under ut¬
redning frågan om åvägabringande af lagbestämmelser i syfte att —
utan rubbning af den grundsats om fri näringsutöfning, hvarpå kongl.
förordningen om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 hvilar —
kontrakt emellan arbetsgivare och lärling må kunna upprättas på
längre tid än tre år och tillfälle beredas för lärlingen att aflägga
läroprof, samt i sådant afseende och jemväl i öfrig!, derest utred¬
ningen dertill föranleder, föreslå förändringar i eller tillägg till gäl¬
lande lagstiftning». Detta förslag är betydligt mildare och modera¬
tare än de lagar, som i detta ämne finnas införda både i Norge
och Danmark.
På samma gång jag, herr talman, gör en vördsam framställning
om proposition på detta förslag, skall jag be att till majoriteten i
denna kammare äfven få göra en vördsam hemställan. Det händer
så ofta, mine herrar, att, då förslag i denna kammare framställas,
hvilka mer beröra städernas än landsbygdens intresse, landsbygdens
representanter ställa sig temligen ljumma mot dylika förslag. Detta
kan man ju icke heller förtänka dem, då de naturligtvis hafva svårt
att till fullo uppskatta betydelsen af sådana frågor, som specielt be¬
röra städerna. Jag inser också mycket väl, att landsbygdens repre¬
sentanter icke fullkomligt kunna fatta det nu föreliggande försla¬
gets stora betydelse för våra fabrikers och handtverkeriers utveck¬
ling. Men ett kunna herrarne förstå. Det tinnes antagligen många
af Eder, mine herrar, hvilka hafva söner, som skola ut i verlden,
och det bör således vara af det största intresse för Eder att dessa
Edra söner komma till principaler — de må vara jordbrukare eller
handtverkare — hos hvilka de kunna få en grundlig undervisning
och eu god behandling. Ni kunna således, mine herrar, äfven om
Ni icke till fullo förstå betydelsen af förslaget för näringslifvet och
handtverksindustrien, genom att verka för detta förslag bidraga till
höjandet af vår ungdoms sedliga uppfostran.
Jag anhåller, som sagd!, herr talman, om proposition på det
yrkande, jag nyss tog mig friheten uppläsa.
Häruti instämde herrar Larsson från Upsala och Lilliehöök.
Herr Waldenström yttrade: Anledningen, hvarför jag begärt ordet
i denna fråga, är den, att handtverksföreningen i den stad, jag represen¬
terar, på ett sammanträde enhälligt beslutit till stadens riksdagsmän
aflåta eu skrifvelse af följande lydelse: »Det är med mycken tillfreds¬
ställelse (lefle handtverksförening erfarit, att inom Riksdagen herrar
('. A Andersson från Malmö och Z. Larsson från Upsala väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Magt med begäran om utarbetande af förslag-
till »Lärlingslag.» Lifligt intresserade för framgången af denna motion,
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag.
(Forts.)
N:o 26.
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlinqslag
(Forts.)
46 Onsdagen den 3 April, f. m.
till hvars motivering vi bedja att få hänvisa, våga vi härmed vörd¬
sammast anhålla, att Ni, herr Riksdagsman, använder allt Edert in¬
flytande för främjandet af det mål, ifrågavarande motion afser.»
Jag skall icke tillåta mig att gå djupare in på frågan, soin ligger
temligen på sidan för mig, utan inskränker mig till att meddela detta
och att derjemte göra eu anmärkning.
Hvad beträffar herr Anderssons anförande och det tillägg till ut¬
skottets kläm, han önskade i afseende derpå, att kontraktstiden måtte
kunna utsträckas till längre tid än 3 år, tror jag, att en sådan önskan
skulle, om den vid närmare pröfning befinnes välgrundad, kunna anses
innefattas i slutorden af utskottets kläm: »samt i sådant afseende och
jemväl i {Ifrigt, derest utredningen dertill föranleder, föreslå förändringar
i eller tillägg till gällande lagstiftning.» Jag kan derför icke se, att
hans yrkande behöfver föranleda någon förändring i utskottets kläm i
detta afseende. Handtverksföreningarne i landet få ju, i fall något blir
utaf, tillfälle att till den myndighet, som får i uppdrag att utreda frågan och
framställa förslag, inkomma med de önskningar, som de hafva att anmäla.
Herr Nyström: Det föreliggande förslaget har redan länge väckt
min uppmärksamhet, och jag anser det förtjent af stort afseende.
Det är också derför jag har önskat och fortfarande önskar framgång
åt detsamma. Men jag har varit tveksam med anledning deraf, att
jag icke egde visshet, huruvida näringsidkarne eller, såsom jag med
afseende på lärlingslagen vill kalla dem, mästarne verkligen önskade
denna förändring och huruvida de vore färdiga och villiga att under¬
kasta sig all den omsorg, den omtanke och allt det besvär, som blefve
en följd af lagens föreskrifter. Af utskottets betänkande finner jag
em Mertid, att redan 1893 ett sådant uttalande blifvit gjordt från ett
stort antal industriidkare vid det industriidkaremöte, som då hölls i
Norrköping. Likaledes finner jag, att Stockholms handtverksförening
år 1894 med stor majoritet antog en resolution, som är i närmaste
öfverensstämmelse med det beslut, som året förut fattades i Norrköping.
De olägenheter, som otvifvelaktigt förefinnas med anledning af från¬
varon utaf en sådan lag som denna, hafva med stort eftertryck och
med stor fullkomlighet blifvit ådagalagda såväl af utskottet som af
talaren på malmöbänken. Jag är sålunda villig att lemna mitt bifall
till ett sä beskaffad! förslag som det. hvartill utskottet syftar, och jag
gör det så mycket hellre som jag finner utskottets förslag bättre än
motionärens.
Slutligen vill jag nämna, att jag i likhet med min ärade granne
på geflebäuken fått emottaga en likadan skrifvelse som den han nyss
uppläste, hvaraf herrarne behagade finna, att handtverksföreningen i
(iefle i likhet med åtskilliga andra, som finnas i utskottets betänkande
omförmäkia, obetingadt och med stort eftertryck anslutit sig till
motionens vackra syfte.
Herr talman! Med anledning af hvad jag nu tagit mig friheten
anföra ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Bell mer: För mig föreligger samma anledning till upp¬
trädande i denna fråga som för de ärade representanterna från Gefle.
47
N:o -26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
Jag bär nemligen från två städer inom min valkrets fått emottaga eu
skrifvelse af ungefär enahanda innehåll som det, hvilket förekom i
den af herr Waldenström nyss upplästa. Men ensamt detta vållar
icke mina ord, ty då jag alltid har haft den åsigten att vår nuvarande
näringsfrihets-lagstiftning är olämplig och visat mindre tillfredsställande
resultat, är det helt naturligt, att jag icke kan åtnöja mig med det
förslag, som af utskottet blifvit framstäldt. För mig är det alldeles
icke nog, att, såsom utskottet säger, »tillfälle beredes för handtverks
biträden, som sådant önska, att aflägga läroprof,» inom parentes sagdt
finnes tillfälle härtill redan nu i de flesta städer. Jag anser, att det
bör vara en lagstadgad föreskrift, att handtverksbiträden skola aflägga
sådant prof, om de önska drifva handtverk. Det är ju godt och väl,
att eu handtverkare har medborgerligt förtroende och sjelf råder öfver
sin egendom — de enda qvalifikationer, som lagen nu uppställer — men
jag anser det vara vida vigtigare, att den, som vill drifva eget handt¬
verk, skall vara kunnig i sitt yrke, och i det afseendet uppställer den
nuvarande lagen icke någon som helst fordran. Den förste bäste
klåpare, som har de tvenne nyss nämnda qvalifikationerna, kan upp¬
träda såsom handtverkare i olika rigtningar, och allmänheten får nöja
sig med hans fuskverk. Nu kan man ju säga, att konkurrensen är
stor och att allmänheten således icke är nödsakad att gå till en sådan
klåpare. Ja, detta är visserligen sant, och allmänheten går nog icke
heller dit för andra gången, men redan en gång är för mycket.
Jag skulle helst hafva sett, att motionärerna vidhållit sitt första
förslag, bvilket enligt mitt förmenande innehöll en väsentlig förbättring
i näringsfrihets-lagstiftningen, men då de det icke gjort, torde det
icke vara skäl för mig att framställa något längre gående yrkande,
hvarför jag inskränker mig till att biträda det af herr Andersson nyss
upplästa yrkandet.
Herr Grundell förklarade sig instämma med herr Behmer.
Herr Hammarström: Äfven jag har fått emottaga en skrif¬
velse i samma syfte som den af herr Waldenström nyss upplästa,
men jag vill icke nu upptaga tiden med att uppläsa densamma.
Som jag emellertid sjelf är personligen intresserad i denna fråga,
anser jag mig böra säga några ord.
Utskottet synes anse, att hufvudsyftet med motionen endast vore
att bereda möjlighet för handtverkslärlingar att aflägga kunskaps-
prof. Jag sade hufvudsyftet, emedan äfven ett annat syfte omnäm-
nes i utskottets betänkande. Men hufvudsyftet, mine herrar, är icke
att göra det möjligt för handtverkerierna att få lärlingarne att af¬
lägga prof på sin färdighet i yrket. Det är sålunda här icke fråga
om rättighet eller icke-rättighet eller om skyldighet eller icke-skyl-
dighet i detta afseende, utan hufvudsyftet är att ställa så till genom
lagstiftning, att det blir möjligt för lärlingarne att förvärfva de kun¬
skaper, som fordras för att nöjaktigt aflägga prof på skicklighet.
Lärotiden är, såsom vi veta, nu genom lag bestämd till 3 är, och
utskottet anser, att denna tid i de flesta fäll är tillräcklig. Utskottet
säger nemligen på sidan 13 i utlåtandet följande: »Vidkommande der¬
om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag
(Forts.)
N:0 26.
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag.
(Forts.)
48
Onsdagen den 3 April, f. m.
efter frågan om utsträckning af lärotiden från tre år till, såsom mo¬
tionärerna synas afse, fem år, så vill utskottet ingalunda förneka,
att vissa handtverk torde, åtminstone för dem som ej äro utrustade
med mera ovanlig fallenhet, kräfva längre lärotid än tre år, men
utskottet delar icke den meningen, att detta skulle vara förhållandet
med de tlesta yrken. Tvärtom är utskottet benäget antaga, att inom
flertalet handtverk treårstiden skall vara tillräcklig, och om så är,
kan det ej vara skäl att utsträcka lärotiden för alla yrken, deri¬
genom inindretalet skulle blifva bestämmande för det hela.»
Jag vågar hysa eu alldeles motsatt åsigt; jag tror man i stället
borde säga, att för de flesta yrken är en lärotid af tre år alldeles
för kort för att nöjaktigt lära ett yrke. Det kan ju finnas ett och
annat yrke, der denna lärotid är tillräcklig; men har man den upp¬
fattning, att en lärling i allmänhet kan på 3 år hinna blifva så
skicklig, att han kan försvara sin plats på eu verkstad, der det gäller
att grundligt utöfva yrket, så visar detta, att man icke har reda på
hvilken tid och möda det klöfver för att vinna fullkomlig färdighet
i ett yrke. Sjelf har jag gått 4 år i lära, och detta var icke en
enda dag för mycket. I vissa yrken kan man icke ens på 5 år lära
så mycket, att man med färdighet kan utöfva detsamma. Inom de
flesta yrken arbetar man på olika afdeluingar, beroende af yrkets
beskaffenhet, och man låter der lärlingen inhemta kunskaper inom
den ena afdelningen efter den andra. Men låter man honom gå för
fort igenom de olika afdelningarne, hinner han icke nöjaktigt lära
sig de olika detaljerna, som han borde lära under den första grund¬
läggande tiden för att kunna blifva en skicklig arbetare. Genom
att för hastigt gå igenom de olika afdelningarne skadar ynglingen
sålunda sig sjelf. Det torde vara lämpligt att genom ett exempel
visa, hvad jag härmed menar. Då en lärling varit ett par, tre år i
rad hos en mästare, har han fått någon insigt i vissa grenar af
yrket samt vunnit en liten färdighet deri. Mången lärling anser det
då oklokt att längre stanna qvar hos sin gamle mästare, ty om han
tager en annan plats, kan han förtjena mera penningar. Han flyttar
derför för att få större förtjenst, hvilket är tidens lösen. Men om
detta är nyttigt för honom sjelf, detta är en annan fråga. För min
del vågar jag på grund af egen erfarenhet bestrida detta. Inom det
yrke, som jag närmast känner till, är arbetet olika fördeladt, och
jag har hos mig så stäldt, att man på 4 års tid skall hinna full¬
ständigt lära sig yrket. Då nu en lärling kommit så långt, att han
kan utföra ett ordentligt bänkarbete, filning och dylikt, så flyttar
han till en annan plats. Men hvad har inträffat? Jo, att rätt många
af dem, som sålunda lemnat mig, bedt att få komma tillbaka för
att lära sig smide, det sista som läres i yrket. Men jag har icke
kunnat villfara deras begäran, då jag anser det vore orättvist mot
dem, som arbeta på verkstaden och hafva beräknat alt i sin tur
och ordning få rycka upp. Mer än eu af dem, som lemnat mig,
har sagt: ungdom och visdom följas icke åt; hade jag varit klok,
hade jag stannat hos eder. Nu kan man säga, att han kan på en
annan verkstad fortsätta och lära sig smide. Man släpper dock icke
gerna en nybörjare till sådant arbete, tv han bränner i onödan upp
49
N:o 29.
Onsdagen den 3 April, f. m.
en mängd kol och förstör mycket jern, hvarigenom mästaren gör
förlust på honom. Ingen tager en dylik arbetare utan garanti för
förlust. Samma är förhållandet inom de flesta andra yrken.
Sedan denna motion väcktes, har jag hört uppgifvas, att syftet
med densamma vore att gagna ett privatintresse, i synnerhet handt-
verkerierna. Jag vill dock för min personliga del säga, att det
qvitta!' mig lika, om vi få en lärlingslag eller icke. Men för yrkena
ät vensom för samhället i dess helhet är det af ofantligt stor bety¬
delse. Om eu lärling flyttar ifrån mig innan han lärt ut, spelar
detta icke någon roll för mig, i synnerhet som de qvarvarande deri¬
genom få bättre utsigter att snart kunna hinna lära ut. Men vill
man upprätthålla handtverkerierna, sä att de icke komma på deka-
dans, bör man vidtaga åtgärder till stäfjande, åtminstone i någon
mån, af det oskick, som nu florerar.
Man har här äfven talat om näringsfriheten. Ja, dermed afses
väl triheten att utan andras intrång använda de kunskaper, mau
eger. Men det är just dit vi vilja komma, att lärlingarne skola
kunna inhemta kunskaper, så att de verkligen äro skickliga att
utötva sitt yrke. Nu är det, såsom herr Andersson från Malmö sade,
endast ett fåtal arbetare i de särskilda yrkena, som äro verkligt
skickliga och dugliga i sitt fack, och det är en allmän klagan hos
dem, som drifva handtverksrörelse, att det är svårt att få dugliga
och pålitliga arbetare. Ehuru det möjligen kan komma att väcka
anstöt hos mina yrkesbröder, kan jag icke underlåta nämna, att jag-
beklagar, att den gamla patriarkaliska seden kommit på reträtt.
Nu för tiden gifver man för det mesta sina arbetare kostpenningar,
och följden deraf blir, att de intaga sina måltider på ställen, dit de
icke borde gå, eller ock lefva de på torrskaffning, hvaraf deras fysik
lider, och de penningar som blifva öfver, använda de på drycken¬
skap. Jag har deremot alltid ansett mig pligtig att låta mina arbe¬
tare känna, att de tillhöra huset, och jag har cgnat dem en faderlig
omsorg, så länge de varit i min tjenst. Om detta sätt mera prakti¬
serades, tror jag, att det vore välgörande. Detta är dock icke till¬
räckligt, utan derjemte bör någonting göras, och hvad herr Anders¬
son från Malmö med sitt förslag åsyftar, tror jag vore ett steg i
den rätta rigtningen. Jag vill derför äfven nu yrka bifall till hans
förslag.
Och slutligen ber jag att få tillägga ett par ord. Vill man icke
göra någonting för att stäfja det oskick som råder, så blir följden
den, att våra handtverkeri^- komma på förfall, så att man för att
erhålla fullgoda industrialster uiåste införa dem från främmande län¬
der. Det hoppas jag icke måtte ske, och vill icke vara med om
något, som kunde hafva eu så sorglig påföljd.
Herr Lindgren: Jag skall icke länge upptaga kammarens
tid. På samma gång jag ber att få ansluta mig till den motion,
som afgifvits åt herrar C. A. Andersson och Z. Larsson, med den
af herr Andersson gjorda modifikationen af klämmen, anhåller jag
att få föredraga en till mig anländ skrifvelse från Hernösauds haiidt
verka- och- fabriksförening. Denna skrifvelse lyder: »Hcrnösands
Andra Kammarens Frat. 1895. N:o 20.
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag
(Forts, i
4
N:o 20.
60
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
handtverk»- och fabriksförening anhåller härmed vördsamt det H. H.
ville vid innevarande riksdag biträda riksdagsmännens C. A. Anders¬
son från Malmö och Z. Larsson från Upsala motion om lärlings-
frågan och verka för densammas framgång.
Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till det af motionä¬
ren, herr Andersson, nu under diskussionen gjorda förslaget.
Herr Härin: Herr talman! För min del kali jag icke i allo
godkänna den uppfattning utaf föreliggande förslags innebörd och
syfte, hvilken tyckes hafva gjort sig gällande inom utskottet. Utskottet
synes i förslaget spåra ett försök till intrång i den näringsfrihet, som
genom kongl. förordningen den 18 juni 18G4 tillförsäkras svenska
folket. Vid den allra noggrannaste granskning af såväl motionärernas
förslag som af den bilaga, som är bifogad detta förslag, har jag icke
kunnat finna någonting, som gifver stöd åt en sådan uppfattning.
Jag finner deremot, att förslagets syfte klart, tydligt och fullständigt
finnes augifvet i den bilaga, som finnes bifogad motionen, der det i
§ 4 heter, att syftet är att »skydda lärlingen för godtycklig behand¬
ling och att i möjligaste män bilda honom till eu redbar samhälls¬
medlem samt bibringa honom de yrkeskunskaper, som äro för hans
vidare framgång å haudtverksbauan nödvändiga». Deri, miue herrar,
ser jag förslagets innebörd och stora betydelse.
Det är ganska anmärkningsvärd!, att i den del åt näringsferord-
niugen af nyss nämnda datum, som afser att ordna förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, här närmast haiultverksidkaren och
hans biträden, den förstnämnde öfver allt betecknas som husbonde,
den senare som tjenare eller arbetare. Ingenstädes i denna förord
ning finnes någonting, som erinrar om den förres skyldighet att be¬
reda undervisning i yrket, eller den senare» skyldighet att beflita sig
om insigters vinnande i detsamma. Den tid, tör hvilken den unge
ämnessvenneu binder sig vid arbetsgifvaren, betecknas som tjenstetid
och ingenstädes som lärotid. Aldrig betecknas husbonden såsom
lärare, aldrig arbetaren såsom lärjunge. Visserligen förefinnas före¬
skrifter derom, att det tillkommer yrkesidkaren att hålla tillfälle
öppet för arbetaren att åtnjuta undervisning i folkskolans ämnen, i
händelse han icke redan inhemtat dess minimum, och att bereda
honom tillfälle till undervisning i tekniska läroanstalter, om sådan
kan erhållas. Men icke ett ord förekommer om yrkesidkarens egen
skyldighet att på arbetsområdet främja biträdets utveckling i det yrke,
som det gäller. Detta förhållande synes i och för sig ganska anmärk¬
ningsvärd!. Men det framträder ännu mera anmärkningsvärd^ om
man jemför vår författnings bestämmelser med de bestämmelser, som
gälla i alla våra grannländer. Utskottet har beredt kammaren den
förmånen att utan stort besvär kunna skaffa sig kännedom om de
lagbestämmelser, som gälla uti detta afseende. I Tyskland, Österrike,
Danmark, Norge, Finland — öfver allt finner man föreskrifter derom,
att det tillkommer arbetsgifvaren att sörja för arbetsbiträdets utveck¬
ling i yrket.
Jag kan således alldeles icke i det föreliggande förslaget se någon¬
ting, som afser eu inskränkning i näringsfriheten. Jag ser deremot
51
N:o 26.
Onsdagen den fl April, f. m
uti detta förslag en mycket vigtig uppfostringsfråga, en uppfostrings¬
fråga, som afser höjandet af yrkesskickligheten inom handtverkerierna,
hvilket synes vara rent af ett lifsvilkor för dem.
Beträffande tvenne väsentliga moment i föreliggande förslag är
utskottet af annan mening än motionärerna. Det ena af dessa moment
afser lärotiden. Utskottet anser, att den fortfarande bör begränsas till
det mått, som lagen nu angifver. Jag tilltror mig alldeles icke någon
sakkunskap i detta fall. Men jag är skyldig att böja mig för sak¬
kunskapens och erfarenhetens uttalanden från alla delar af vårt land,
allra helst då dessa uttalanden understödjas af förhållandet i andra
länder. Om vi granska den redogörelse, som utskottet lemnat, finna
vi, att icke i något af de der berörda länderna har man inskränkt
lärotiden till tre år. I Österrike har man stannat vid 4 år. I Tysk¬
land har man icke alls gifvit någon begränsning af lärotiden. Men i
Finland, Norge och Danmark har man satt högst 5 år, alldeles i öfver¬
ensstämmelse med motionärernas förslag.
Den andra hufvudpunkten, i hvilken utskottet skiljer sig från
motionärerna, angår läroprofvet. Beträffande detta hafva motionärerna
ursprungligen ifrågasatt, att det skulle vara obligatoriskt, visserligen
icke i den meningen, att det skulle vara ett vilkor för yrkets utöfning,
utan endast i den mening, att det skulle vara en nödig kontroll öfver
lärotidens rätta användning. Utskottet har ansett, att detta läroprof
bör vara frivilligt, men har tillika föreslagit, att lagbestämmelser måtte
komma till stånd beträffande detta profs anordnande och fullgörande.
Jag är öfvertygad om, att, derest detta sker och således ett sådant
läroprofs anordnande och fullgörande genom lag regleras, ganska
snart detta profs afläggande skall blifva det normala förhållandet.
Ur den synpunkten hyser jag inga betänkligheter vid att i denna del
biträda utskottets förslag
Herr talman! På de grunder, som jag nu haft äran att utveckla,
tillåter jag mig hemställa, att kammaren med afslag å utskottets hem¬
ställan mätte besluta bifall till det ändringsförslag, som af den ene
motionären i dag blifvit framstäldt.
Herr Skyttel Uti vår näringslagstiftning har, såsom framgår
af betänkandet, utaf motionärerna och inom de kretsar, hvilkas talan
de föra, det vill säga handtverksidkarne inom landet, påyrkats vissa
förändringar, hufvudsakligen, åtminstone efter hvad som uppgifvits,
i syfte att böja handtverksskickligheten. Onekligen är ju en sådan
sträfvan värd det allra största erkännande, och utskottet bar också
egnat motionen all den uppmärksamhet, som den tvifvelsutan med
rätta förtjena!-, samt sökt lemna all den utredning, som det, legat i
utskottets förmåga att åstadkomma. Utskottet har emellertid icke
kunnat i allo dela motionärernas mening, så vidt angår de föreslagna
medlen att nå det uppgifna ändamålet. I detta afseende hafva
motionärerna angifvit dels en utsträckning af lärotidens maximum:
från nu lagstadgade år till 5 år och dels, att man genom antagande
af lagbestämmelser skulle anordna så kallade läroprof, Indika prof
motionärerna angifvit böra vara obligatoriska. Utaf åtskilliga yttran¬
den under diskussionen har jag kunnat förstå, att den törsta för-
Om
utåt betand e
och fram¬
läggande af
förelag till
lärlingslag.
(Forts.)
N:o 20.
f>2
Onsdagen den 3 April, f. m.
Om ändringen, den som afser utsträckning af lärotiden, väl är det, som
"och^frani uärmast åsyftas, såsom varande mest tjenlig!, enligt motionärernas
läggande o/ Rening, för ändamålet, ja, som till och med skulle vara så vigtigt, att,
förslag till i händelse detta önskemål icke nu uppnåddes, ordnandet af läroprof
lärlingslag skulle vara af ringa eller intet värde.
(Foris.) Hvad då först beträffar utsträckningen af lärotiden, så hafva
motionärerna motiverat behofvet deraf med det påståendet, att 3 år,
såsom nu är stadgadt, skulle i de flesta fall vara en för kort lärotid.
Men motionärerna hafva icke sökt genom något slags utredning gifva
stöd för denna sin uppfattning, och den ene motionären har till och
med nu under sitt anförande erkänt, att utskottets motsatta uppfatt¬
ning, den nemligen att det skulle endast vara ett fåtal yrken, an¬
gående h vil ka man kunde anse att treårstiden vore för kort, är rigtig.
Den ene motionären har således gifvit utskottet rätt deri, att det
vore endast inom ett fåtal yrken, der det möjligtvis skulle erfordras
längre lärotid än tre år. År detta riktigt, så har det förefallit
utskottet, som om det icke vore skäl, derför att det inom ett fåtal
yrken kräfves, att skrida till en generel utsträckning af denna
lärotid. Och det har så mycket mindre synts utskottet behöfligt,
som det alltid finnes den möjligheten, att i de handtverk, der läro¬
tiden befunnits vara för kort, så att lärlingen icke kunnat få den
förkofran han bör vinna, träffa nytt läroaftal. Dertill invänder man
ungefärligen det, har jag hört, att när lärlingen genomgått den
öfverenskomna tiden, vore han enligt sin egen mening så utbildad
i sitt fack, att han icke ville underkasta sig längre lärotid, och måls¬
mannen — då lärlingen är omyndig — hade i allmänhet icke de
insigter, som kräfvas för att rätt bedöma saken. Derför, säger man,
är det nog lättare sagdt än gjordt att komma öfverens om ny läro¬
tid; den kommer icke till stånd. Emellertid är det förhållandet, att
uti det förslag till lärlingslag, som på mötet i Norrköping 1893
antogs och som motionärerna i sin motion åberopat, föreslås i ett
afseende eu sådan utväg. Det heter nemligen i § 9 af nämnda
förslag: »Om vid lärotidens slut lärlingen ej kan verkställa det i
§ 1 föreskrifna utlärlingsprofvet, och en förlängning af lärotiden
härför är nödvändig, bör, om läromästaren och lärlingen det önska,
ny öfverenskommelse derom, på sätt som § 1 föreskrifver, dem
emellan träffas.» Der förutsätta alltså motionärerna och förslags-
ställarne sjelfve, att man skall kunna skrida till en utsträckning af
tiden, då lärotidens maximum är o år; och kan det gå för sig, när
maximum är 5 år, så kan det väl också gå för sig, när maximum
är 3 år. Så har åtminstone utskottet tänkt sig. — Vidare har det
sagts, att det icke vore någon fara att sträcka ut tiden, såsom före¬
slås; ty det gäller ju endast att bestämma ett maximum, och detta
kommer icke att tillämpas i andra fall, än der det är behöfligt. I
de yrken, der en kortare tid, t. ex. tre år, är tillräcklig, kommer
man att stanna vid den kortare tiden.
Utskottet har i detta fall varit något mera pessimistiskt. Utskottet
har nemligen tänkt sig, att, om den lagstadgade maximitiden blir
5 år, det nog blir temligen vanligt att bestämma tiden till detta antal
år, och detta äfven i de yrken, der en så lång lärotid kanske icke
53
N:o 26.
Onsdagen den 3 April, f. m.
är absolut nödvändig. Denna farhåga har utskottet hyst just derför,
att äfven utskottet förmenat, att dessa lärlingars målsmän i allmänhet
icke hafva den insigt, som kräfves för att rätt pröfva saken, således
af precis samma skål, som å andra sidan anförts, då det gälde att
stödja påståendet beträffande svårigheten att träffa aftal om läro¬
tidens utsträckning. Under sådana förhållanden har utskottet icke
kunnat tillstyrka eu höjning af lärotidens maximum, helst som det
ju alltid måste vara ganska betänkligt att lägga ett sådant band på
personers frihet som att tvinga dem att gå i en lära längre tid, än
som med nödvändighet erfordras.
Hvad återigen beträffar den andra frågan, eller om antagande af
lagbestämmelser rörande anordnande af lärprof, har utskottet sökt
för sig klargöra, hvad motionärerna kunde hafva menat med att
dessa prof skulle vara obligatoriska. Utskottet jemförde derför det
vid motionen fogade och på norrköpingsmötet uppgjorda förslaget
till lärlingslag med dylika lagar i våra grannländer, och utskottet
fann då, att detta förslag stod i påfallande öfverensstämmelse
med den lärlingslag, som gäller i Norge och som är utfärdad den
15 juni 1881. På grund af denna öfverensstämmelse mellan det ifråga¬
varande lagförslaget och den norska lagen ansåg sig utskottet också
böra antaga, att de, som önskade en förändring i enlighet med
motionärernas yrkande, hade tänkt sig det obligatoriska i saken
ligga deruti, att, såsom i den norska lagen af den 29 juni 1894 är
stadgadt, lärlingsprofvct göres till vilkor för rätt att utöfva yrke;
och om detta var motionärernas mening, ansåg sig utskottet omöj¬
ligen kunna biträda densamma, då ju en bestämmelse af detta slag
skulle stå i komplettaste strid mot den princip, hvarpå hela vår
näringslagstiftning hvilar, nemligen näringsfrihetens princip.
Nu har den ene motionären förklarat, att han icke vill påyrka,
att profvet skulle blifva obligatoriskt i den nu angifna meningen,
men det skulle ändå på något sätt vara obligatoriskt. Ja, om man
säger, att det är en person obligatoriskt ålagdt att göra någonting,
så lärer väl — förestälde vi oss inom utskottet — detta betyda, att
en underlåtenhet i detta afseende skulle för personen i fråga med¬
föra en viss påföljd, som han eljest skulle söka undvika. Då frågar
man: hvilken påföljd skulle då drabba den person, som underläte
att aflägga lärlingsprof? Han skulle icke förlora rätten att utöfva
yrket. Hvad skulle då påföljden blifva? På den frågan har man
icke fått något svar, och jag kan icke heller se, att det kunde leda
till någon påföljd. Men i detta fall är profvet, äfven så som motio¬
närerna nu hafva närmare formulerat sin önskan, icke annat än fri¬
villigt. Om man ur klämmen utesluter orden »som sådant önskar»,
eller om man låter dem stå <jvar, blir i alla händelser profvet
frivilligt.
Man har äfven hört anföras, att det skulle vara föga vunnet
med ett frivilligt prof. Det tinnes dock exempel på, att dylika
försök gjorts, så t. ex. i Danmark, och våra grannar danskarne
anses, som bekant, vara ett ganska praktiskt folk. De lagbestäm¬
melser, som i den danska lagen äro införda och som utskottet för¬
ordat till föredöme, torde äfven visat sig medföra god verkan i det
'.Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlingslag.
(Forts.)
N:o 26. 54 Onsdagen den 3 April, f. m.
Om angifna syftet att böja yrkesskickligheten. Utskottet är derför af
utarbetande (]en meningen, att ett bifall till dess förslag ingalunda skulle vara
lägg andråt utan betydelse, utan tvärt om angifva en väg till uppnående af det
förslag till åsyftade mål et.
lärlingslag. Den ene af motionärerna yttrade, att man genom att antaga
(Forts.) den kläm, utskottet föreslagit, skulle göra profven ännu mera fri¬
villiga än nu. Jag kan icke fatta, huru detta skulle kunna blifva
fallet, då i nu gällande lag icke ett ord nämnes om läroprof.
Samme motionär förklarade sig vidare vilja förändra yrkandet
i motionen, hvad lärotiden beträffar, så, att det skulle heta, att
kontrakt kunde afslutas på längre tid än 3 år, och härmed för¬
menade sig motionären hafva gjort en inskränkning uti motionen.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att enligt motionen
skulle lärotiden kunna blifva högst 5 år, men enligt den nu gjorda
förändringen skulle denna tid blifva obegränsad. Detta är följakt¬
ligen ingen inskränkning, utan i stället en högst väsentlig utsträck¬
ning.
Slutligen har af en talare anmärkts, att uti de i klämmen,
sådan den af utskottet affattats, ingående orden »och jemväl i
Girigt» etc. skulle nog kunna inrymmas tanken på att ett fram-
lagdt förslag till lag kunde innefatta äfven förslag till utsträckning
af lärotiden. Jag ber med afseende härå få nämna, att detta åtmin¬
stone icke var utskottets mening, hvilket nogsamt framgår af
utskottets motivering.
På de skäl, som jag nu har anfört, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Med herr Skytte förenade sig herr rersson i Rinkaby.
Herr Ericson i Ransta: Behofvet af eu ny lärlingslag synes
vara allmänt erkändt, icke blott af motionärerna och utskottet, utan
äfven af alla dem, som i kammaren uppträdt i denna fråga. Jag
måste bekänna, att jag icke är mycket hemma i frågan och jag bär
icke heller begärt ordet för att inlägga något nytt i debatten, utan
har blott velat för min del uttala mig för ordnandet af denna fråga,
för antagandet af en ny lärlingslag, som jag anser vara af behofvet
påkallad. Jag hade ju vid sådant förhållande kunnat inskränka mig
till att instämma exempelvis i hvad som här uttalats af min granne,
en person, som sjelf på praktisk väg lärt känna behofvet af en sådan
lag; men hvarför jag begärt ordet, är egentligen för att nämna, att
jag (rån min hemort, från Vesterås handtverkslorening och från Sala
handtverk sförening, erhållit uppmaning att uttala mig till förmån för
det af herrar Andersson och Larsson här väckta förslaget till lärlings¬
lag. Dessa haudtverksföreningar, som väl höra känna behofvet derutaf,
ha mycket varmt uttalat sig för motionen. Jag skall derför be att,
då det äfven öfverensstämmer med mina egna äsigter, få instämma i
motionärernas förslag. Jag skulle visserligen helst velat hålla mig
vid det ursprungliga yrkandet i motionen, men ber nu att med anled¬
ning åt hvad under diskussionen förekommit få ansluta mig till det
af herr Andersson gjorda yrkandet.
Onsdagen den 3 April, f. m.
55
N o 2fi.
Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! I likhet med flere Om
af kammarens ledamöter bar äfven jag erhållit eu skrifvelse med ^arbetande
begäran, att jag skulle tillstyrka den föreliggande motionen, nemligen Uggand^af
ett protokoll, hållet vid Luleå handtverksförenings sammanträde, deruti förslag till
föreningen, med åberopande af de skäl motionärerna framhållit, uttalar lärlingslag
såsom sin åsigt, att en för vår tid lämpad lärlingslag vore af behofvet (Forts.)
högligen påkallad.
Hvad nu sjelfva frågan vidkommer, veta vi, att man pa skolans
område har stiftat lagar, och att dessa lagar tid efter annan förbätt¬
rats, i syfte att fullkomna de ungas uppfostran. Jag tror, att det hi¬
nka nödvändigt att äfven på det område, som här är i fråga, stifta
lag för de unga Iärlingarnes uppfostran till skickliga vrkesidkare
och i moraliskt hänseende. I likhet med motionären håller jag-
före, att en sådan lag skulle vara åt stor betydelse i båda dessa
fall. Många gånger har jag besökt utställningar på olika orter
i riket, och med glädje bär jag sett. att de alster af yrkesskiek-
ligheteu, som der varit utstälda, varit mycket vackra. Detta för¬
hållande visar visserligen, att yrkesskickligheten står högt i vårt
land, men jag tror, att det endast är ett jemförelsevis litet antal
personer, synnerligast inom lmndtverkeriernas områden, som ega
stor yrkesskicklighet. Orsaken till att så är, ligger enligt mitt
förmenande deruti, att de unga, som egna sig åt handtverkerierna,
oftast för tidigt lemna sina mästare, och orsaken härtill åter är, att
ingen lag finnes, som bestämmer något om deras lärotid. Som redan
förut här omnämts, finnas i andra länder lagar, som stadga eu lärotid
af 4 till 5 år, och man har der funnit dessa lagar mycket gagneligt;
erfarenheten ifrån dessa länder bör efter min uppfattning för oss
vara vägledande och talande i afseende å den fråga, som nu föreligger.
På de skäl jag nu har anfört skulle jag helst velat ansluta mig
till motionärernas förslag i dess helhet. Jag kan nemligen icke bi¬
träda utskottets hemställan, men då en af motionärerna, nemligen
herr Andersson, nu anhållit om eu ändring i detsamma, bör jag icke
heller fasthålla vid förslaget. Emellertid kan jag icke heller fullt
instämma i herr Anderssons förslag; och derför skall jag, herr tal¬
man, taga mig friheten föreslå, att uti det af honom framstälda för¬
slaget till kläm efter orden »på längre tid än tre år» må få inflyta
orden »dock icke öfver fem år». Jag anser nemligen, att orden
»på längre tid än tre år» gå utöfver det förslag, som motionärerna
från början framlagt, och anhåller jag derför, herr talman, om propo¬
sition å mitt yrkande.
Herr Zotterman: Jag har i denna fråga fått mottaga två peti¬
tioner, den ena är från Linköpings fabriks- och handtverksförening,
som uttalar sitt fulla instämmande i den tanke, som ligger uttalad
i den af herrar Larsson och Andersson väckta motionen, och anhåller,
att jag för min del måtte biträda densamma. Den andra petitionen
är från fabriks- och handtverksföreningen i Vadstena och är under¬
tecknad af J(j medlemmar förutom styrelsens 7 ledamöter. I denna
petition uttalar föreningen den åsigten, att »detta förslag, antaget
till gällande lag, skulle på ett ganska tillfredsställande sätt fylla eu
N:o 26.
56
Om
utarbetande
och fram¬
läggande af
förslag till
lärlinqslaq.
(Forts.)
Onsdagen den 3 April, f. m.
beklaglig lucka i vår lagstiftning samt otvifvelaktigt komma att be¬
fordra ett bättre förhållande mellan mästare och lärlingar, hvarjemte
det otvifvelaktigt skulle i hög grad befrämja både sedligheten och
yrkesskickligheten inom respektive handtverkeri^' och yrken».
Då jag för min del i allo delar den uppfattning, som är uttalad
i denna petition, hade jag helst önskat, att motionen i oförändrad
form blifvit bifallen; men som saken nu ligger, skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till det ändringsförslag, som framstälts af
herr Andersson från Malmö.
Herr Ekenman: Då min mening i den här föreliggande frågan
r hufvudsak öfverensstämmer med de åsigter, som blifvit uttalade åt
den förste ärade talaren, hvars skrifvelseförslag äfven jag vill biträda,
så hade jag icke behöft att för uttalande och utvecklande af min
mening begära ordet.
Skälet, hvarför jag skall besvära kammaren några få ögonblick,
är, att jag från fabriks- och handtverksföreningen i Karlshamn erhållit
en skrifvelse, deruti föreningen uttalar sin lifiiga anslutning till de
ärade motionärernas förslag. Jag har ansett mig höra låta detta
komma till kammarens kännedom, och ber äfven att tå hemställa
till dem af kammarens ledamöter, som känna sig tvehågsna i denna
fråga, huruvida icke någon vigt bör fästas vid det kända förhållandet,
att en mängd fabriks-och handtverksföreningar i olika delar af landet
uttalat sin öfvertygelse, att en ändring vore behöflig, och sin anslut¬
ning till det förslag, motionärerna framstält.
Jag ber att få yrka bifall till herr C. A. Anderssons skrifvelse¬
förslag.
Som ännu åtskillige talare anmält sig vilja afgifva yttrande i
förevarande ämne, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts den
vidare öfverläggningen till i afton kl. 7, då detta sammanträde komme
att fortsättas.
§ 11.
Herr O. Eklund från Stockholm aflemnade en af honom jemte
tre andra af kammarens ledamöter undertecknad motion, n:o 176, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition om vissa förändringar i gäl¬
lande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker.
Denna motion bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,33 e. m.
In fidem
E. Nålborst Boos.
Stockholm, AssociationsBoktryckeriet, 1895.
Lördagen den 6 April.
57
N:o 26.
Lördagen den 6 april.
Kl. 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 30 nästfördutne mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. C. B. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
l:o angående försäljning till Upsala stad af kronolägenheten
Slottstegelhagen och en del af kronolägenheten Slottshumlegården;
2:o angående upplåtelse åt enskilde af ett invid Jörns jernvägs-
station beläget område af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns
socken af Vesterbottens län; samt
3:o om uppgörelse med Stockholms stad angående öfverlåtande
på staten af den rätt, staden må ega till vissa delar af Helgeands¬
holmen.
Samtliga dessa kongl. propositioner bordlädes till nästa samman¬
träde.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts i går¬
dagens sammanträde bordlagda proposition till Riksdagen, angående
vissa ändringar i och tillägg till de för erhållande af lån från odlings-
lånefonden stadgade vilkor och bestämmelser.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets memo¬
rial och utlåtanden n:is 47, 52 och 53.
§ 5.
Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial n:o 9,
med förslag till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes olika
beslut i fråga om användande af Riksbankens vinst för år 1894, blef
den föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.
§ 6.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtanden n:is 27, 28, 29, 30 och 31;
särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1 samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20.
Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 26, 5
N:o 26.
58
Lördagen den 6 April.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr H. Lilliehöök under 10 dagar från och med den 8 dennes
och » J. E. Wikstén » 10 » » » 8 »
§ 8.
Justerades två protokollsutdrag.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
Kongl. Maj:ts proposition, angående försäljning till Upsala stad
af kronolägenheten Slottstegelhagen och en del af kronolägenheten
Slottshumlegården;
Kongl. Maj:ts proposition, angående upplåtelse åt enskilde af ett
invid Jörns jernvägsstation beläget område af kronoparken Vestra
Jörnsmarken i Jörns socken af Vesterbottens län;
Kongl. Maj:ts proposition, om uppgörelse med Stockholms stad
angående öfverlåtande på staten af den rätt, staden må ega till vissa
delar af Helgeandsholmen;
statsutskottets memorial n:o 54, i anledning af kamrarnes skilj¬
aktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
hufvudtitel;
statsutskottets utlåtande n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition om uppförande af skolhusbyggnad m. m. inom Tärna
kapellförsamling;
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19, i
anledning af väckt motion om upphäfvande af föreskriften om arrest-
straff i stadgan den 17 september 1861 angående extra judiciel
bestraffning för den lägre manliga bevakningspersonalen vid rikets
fängelser;
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21, i
anledning af erhållen återremiss å utlåtandet n:o 3 angående väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om omarbetning
af resereglementet i syfte att åstadkomma större sparsamhet med
statens medel.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,20 e. m.
In tidera
E. Nathorst Böös.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1895.