RIKSDAGENS PROTOKOLL
1895. Andra Kammaren. N:o 20.
Onsdagen den 20 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Efter föredragning till en början af konstitutionsutskottets ut¬
låtande n:o 5, i anledning af dels väckt motion om ändring af §§ 72
och 73 riksdagsordningen, dels ock motioner om ändrad lydelse af
§ 72 riksdagsordningen, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.
§ 2.
Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.
Punkterna 1— 4.
Biföllos.
Punkten 5.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen dels att medgifva sådan
ändring i staten för skeppsgosseskolan, att lönen åt skollärarne vid
skolan höjdes till 1,225 kronor om året med tre ålderstillägg, hvart-
dera å 100 kronor, att utgå efter 3, 6 och 9 års tjenstgöring, samt
att i följd häraf förböja anslaget till skoppsgosseskolan med 675
kronor eller från 8,780 kronor till 9,455 kronor, och dels att den
sålunda ändrade staten jemväl finge tillämpas å nuvarande lärarne
vid skolan Johan Alfred Genström, Carl Wilhelm Svensson och Ernst
Gustaf Lång på det sätt, att de, jemte tillgodonjutande från 1896
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 20. 1
Angående
anslag till
skeppsgosse-
skolan.
N;o 20. 2 Onsdagen den 20 Mars, e. m.
års början åt' den förhöjda lönen, måtte för ålderstilläggens bestäm¬
mande få tillgodoräkna sig den tid, de redan varit vid skolan anstälda.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet:
“a) att Riksdagen må, med uppförande i 1896 års riksstat af
anslaget till skeppsgosseskolan med oföräudradt belopp af 8,780 kronor,
medgifva sådan ändring i staten för nämnda skola, att skollärarne vid
skolan må ega rätt till ålderstillägg med 200 kronor efter 5 års väl
vitsordad tjenstgöring och med ytterligare 200 kronor efter 10 års
väl vitsordad tjenstgöring; samt
b) att den sålunda ändrade staten jemväl må få tillämpas å nu¬
varande lärarne vid skolan Johan Alfred Genström, Carl Wilhelm
Svensson och Ernst Gustaf Lång, på det sätt, att de må för ålders¬
tilläggens bestämmande få tillgodoräkna sig den tid. de redan varit
vid skolan anstälda."
Sedan utskottets hemställan under inom. a) blifvit uppläst, anförde
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
1 den föreliggande punkten har, på framställning af lärarne vid
skeppsgosseskolan i Karlskrona, Kongl. Maj:t begärt löneförhöjning för
dem. Denna löneförhöjning är i och för sig ganska obetydlig. Det
har i föreliggande betänkande blifvit redogjordt såväl för Kongl. Maj:ts
förslag, hvilket är grundadt på kongl. marinförvaltningens utlåtande,
som för det förslag, som stationsbefälhafvaren i Karlskrona, hvilken
först lått sig ålagd t att yttra sig i denna fråga, afgifvit. Denna
ifrågasatta förbättring i dessa lärares löuevilkor är af billighet och,
man kan gerna säga det, af rättvisa påkallad. Nämnda lärare i
skeppsgosseskolan hafva i de yttranden, som afgifvits, ansetts vara i
det närmaste likstälda med folks kolelärarne. Emellertid äro de för
närvarande sämre aflönade än folkskolelärarne i en hel mängd af
Sveriges städer, Karlskrona inberäknad, sämre än de ordinarie lärarne,
som äro anstälda vid amiralitetsförsamlingens folkskola derstädes.
Deras löner utgöra för närvarande 1,000 kronor jemte rätt till 4
ålderstillägg, livartdera å 100 kronor. För hvarje sådant ålderstillägg
fordras för närvarande en tidrymd af 5 år, och således måste dessa
lärare verka såsom sådana i 20 år för att komma upp till eu lön af
1,400 kronor.
Nu har Kongl. Maj:t, med fästadt afseende å de löner, som folk¬
skolelärarne i Karlskrona uppbära, föreslagit, att lärarne vid skepps¬
gosseskolan skulle blifva i afseende å ahöningsförhållanden likstälda
med de sistnämnda, äfvensom att deras ålderstillägg skulle sänkas
från fyra till tre ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor, samt föreslagit,
att den tidrymd, som skulle åtgå för att komma i åtnjutande af hvarje
ålderstillägg, skulle vara tre år, eller lika med hvad som är medgifvet åt
en del folkskolelärare. Om man nu sammanlägger dessa förmåner, så
finner man, att, enligt statsutskottets förslag, ifrågavarande lärare
skulle efter tio år komma upp till eu inkomst af 1,400 kronor, så¬
lunda, att de efter fem år finge det första och efter tio år det andra
Angående
anslag till
skeppsgosse¬
skolan.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
3
N:o 20.
åkierstillägget. Kong!. Maj:t har föreslagit en lön af 1,225 kronor
med endast tre ålderstillägg å 100 kronor och att den tidsperiod, som
skulle erfordras för hvarje ålderstillägg, skulle bestämmas till tre år,
och att således lärarne efter nio års tjenstgöring skulle komma upp
till tredje åkierstillägget och då komma i åtnjutande af en lön af
1,525 kronor.
Jag har från en ecklesiastikdepartementets statistiska afdelning
tillhörig matrikel låtit göra eu tablå öfver de löner, som tillkomma
folkskolelärarne i 15 olika städer. Om man då ser efter hvilken af¬
löning dessa åtnjuta under första året, så är det icke mer än ett
enda ställe, der folkskolelärarne hafva så liten lön som 1,000 kronor, men
denna lön går emellertid efter tio års tjenstgöring upp till 1,600 kro¬
nor, medelst två ålderstillägg, hvardera å 300 kronor. Ser man nu
efter hvad i dessa städer en folkskolelärare har i lön efter 5 år, så
finner man, att densamma varierar emellan 1,800 och 2,200 kronor.
Efter fem år hafva således de sämst aflönade folkskolelärarne i dessa
städer mer än 200 kronors högre aflöning än lärarne vid skepps¬
gosseskolan.
Statsutskottet har såsom ett motiv för sin framställning fram¬
hållit, att i de bestå fall folkskolelärare åtnjuta en högre aflöning än
dessa ifrågavarande lärare, samt att, så vidt utskottet hade sig be¬
kant, någon svårighet ej mött att med nuvarande löneförmåner erhålla
kompetenta sökande till berörda lärarebefattningar. Ja, den omstän¬
digheten, att nämnda svårighet icke förefinnes, kan ju vara ett skäl;
men nog vill det synas mig, som om staten bör fästa afseende vid att
lönen rättas efter det arbete, som utföres, och ej beräknas med hän¬
syn till att i dessa tider, då man slås om hvarje tillfälle till äfven
den allra minsta arbetsförtjenst, man kan vara säker på att hafva
tillgång på lärare.
Då nu utskottet egentligen icke haft något att anmärka emot att
dessa lärare blefve likstälda med de folkskolelärare, som finnas i Karls¬
krona, så må det synas billigt, att de åtminstone bli likstälda med
de sämst aflönade bland dessa.
Om man än må medgifva, att utskottet velat tillerkänna dem en
löneförbättring genom medgifvandet att de skulle få ålderstillägg tidi¬
gare, så är i allt fall denna fördel jemförelsevis för liten i förhållande
till behofvet; och då härtill kommer, att, på sätt af handlingarna, som
inlemnats i detta ärende, inhemtas, deras göromål komma att ökas, så
ligger jemväl i denna omständighet en ytterligare anledning att höja
aflöningen för deras arbete.
Under förutsättning, att alla dessa lärare skulle tjena så länge
samtidigt, att de skulle komma upp till båda ålderstilläggen enligt ut¬
skottets förslag, och. å andra sidan enligt Kongl. Maj:ts förslag alla
samtidigt komma upp till det tredje ålderstillägget, skulle totalbeloppens
skilnad endast uppgå till 500 kronor.
Jag behöfver icke har i denna kammare påpeka det ansträngande
kall, som dessa lärare hafva att fylla, och icke minst i en skola sådan
som skeppsgosseskolan i Karlskrona.
Då jag derför finner flera billighetsskiil tala för bifall till den
Angående
anslag till
skeppsgosse-
skolan.
(Förty.)
N:o 20.
4
Angående
avslag till
skeppsgosse-
skolan.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
af Kong]. Maj:t föreslagna förändringen, och då jag anser, att den¬
samma skulle i en icke obetydlig mån medföra en lättnad för dessa
lärare, enär de genast skulle erhålla förbättrade vilkor, om än de
skulle, på sätt jag med exempel ur ofvannämnda handling ådagalagt,
komma att i afseende å aflöningsförhållanden stå lägre än folkskole-
lärarne i åberopade 15 städer — med undantag för de 5 första åren,
då det finnes 2 städer, i hvilka folkskolelärarne äro sämre lottade än
de ifrågavarande — hemställer jag, om ej kammaren skulle finna lämp¬
ligt och billigt att bifalla den framställning, som Kongl. Maj:t i detta
afseende gjort.
Herr Svensson från Karlskrona: Jag är statsutskottet mycken
tack skyldig för det lilla tillmötesgående, som det ändå gjort mot
dessa skollärare, då det föreslagit, att de “må ega rätt till ålderstillägg
med 200 kronor efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring och med ytter¬
ligare 200 kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring14. Det synes
ju alltid såsom ett litet tillägg. Men jag skulle hafva varit stats¬
utskottet ännu mera tacksam, om det hade tillstyrkt bifall till den
kongl. propositionen. I det stora hela utgör icke hvad statsutskottet
här tillstyrkt någon den ringaste löneförhöjning för dessa skollärare,
hvilka, såsom här yttrats från statsrådsbänken, äro synnerligen klent
aflönade, särskilt om man tager hänsyn till deras tunga och an¬
strängande tjenstgöring.
I den kongl. propositionen har påpekats, att dessa lärare äro lik-
stälda med amiralitetsförsamlingens skollärare, men att deras lön icke
på långt när är så stor som lärarnes vid denna församlings skola.
Samma förhållande eger rum beträffande Karlski’ona stads församlings
folkskolelärare. För dem utgår en lön af 1,225 kronor, och, såsom
påpekats, hafva de 3 ålderstillägg å 100 kronor efter resp. 3, 6
och 9 års tienstgöring. Kongl. Maj:t har nu begärt en förhöjning i
det ifrågavarande anslaget med 675 kronor, men denna förhöjning
reduceras i verkligheten till ett belopp af 375 kronor, eller icke mer
än 125 för hvardera, ty efter 20 års tjenstgöring skall, såsom det har
påpekats, deras lön utgå med 1,400 kronor. Från denna lön afgå
dock pensionsafgifterna, som icke utgå från folkskolelärarnes löner.
Folkskolelärarne erlägga afgifter endast till enke- och pupillkassan,
men deremot inga afgifter till sin pensionering, ty dessa senare af¬
gifter erläggas af de resp. skoldistrikten. Således äro dessa lärare
vid skeppsgosseskolan stälda i ännu ogynsammare ställning än folk¬
skolelärarne äfven i detta afseende.
Det är, såsom det påpekats från statsrådsbänken, icke allenast
inom Karlskrona, som folkskolelärarne äro bättre aflönade än skepps¬
gosseskolans lärare, utan detsamma är förhållandet med folkskole¬
lärarne i flere andra af rikets städer. Med den grundlön, som är be¬
stämd för lärarne vid skeppsgosseskolan, tror jag, att man tryggt kan
påstå, att dessa lärares ställning är sämre än hvilken folkskolelärares
som helst. Ty som vi veta, är en folkskolelärares minimilön 600
kronor, och dessutom åtnjuter han åtskilliga naturaprestation!’, såsom
fria husrum, fri vedbrand, kofoder och planteringsland, der sådant kan
N:o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m. 5
anskaffas. Jag tror näppeligen, att i ett samhälle, sådant som Karls¬
krona, der prisen på lifsförnödenheter äro ganska höga, der hushyrorna
stå jemförelsevis ganska högt och likaså vedprisen, de 400 kronor,
hvarmed dessa lärares vid skeppsgosseskolan löner öfverstiga eu folk¬
skolelärares minimilön, skulle räcka till dessa naturaprestationer.
Här har nämnts, att dessa lärare skulle kunna använda sin fri¬
tid att skaffa sig andra inkomster. Ja, i teorien kan det sägas, att
den, som har en fritid, bör kunna använda denna att skaffa sig för¬
bättring i sina ordinarie inkomster, men att i Karlskrona realisera
detta, tror jag näppeligen skall lyckas. Vi böra tänka på, att det i
Karlskrona linnes åtskilliga pensionerade underofficerare, som söka att
skaffa sig den lilla förtjenst, som man kan erhålla genom skrifning,
genom bokföring o. d, så att konkurrensen på detta område är syn¬
nerligen stor.
Lärarne vid skeppsgosseskolan hafva en ofantligt ansträngande
tjenstgöring, då klasserna der bestå af respektive 152, 95, 99 och 52
elever. Detta är ett arbete, hvars svårighet man icke gerna kan tänka
sig utan att man försökt undervisa, ett arbete, som tär på krafterna
och gör lärarne i hög grad nervösa, och den aflöning, som de hafva,
är, som sagd!, synnerligen liten.
Dessa mindre tjensteman böra vi icke undertrycka, utan, så vidt
det är oss möjligt, understödja dem.
Det är visserligen mycket vågadt att gent emot ett enigt stats¬
utskott våga framställa annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, men det oaktadt skall jag likväl, herr talman, taga mig
friheten att yrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning.
Herr LilliehööJc förklarade sig instämma häruti.
Herr Pehrson i Törneryd: Den siste talaren framhöll, att lä¬
rarne vid skeppsgosseskolan i Karlskrona skulle med afseende på af-
löningsförhållandeu befinna sig i en ogynsammare ställning än hvilken
annan folkskolelärare som helst. Jag kan för min del icke dela denna
uppfattning, ty, som talaren sjelf nämnde, veta vi, att minimilönen för
folkskolelärare är 000 kronor. Deras lön varierar något, men det är
ganska sällsynt, att den kontanta lönen går till mer än 800 kronor.
Det är, såsom redan från statsrådsbänken framhållits, förhållandet,
att nu ifrågavarande lärare åtnjuta eu lön af 1,000 kronor. Säger
man, att denna lön är för liten med hänsyn till att dessa lärare äro
bosatta i eu stad, så låter ju detta säga sig, men man får då på
samma gång icke glömma, att de äro lediga en stor del af aret, och
jag föreställer mig, att med god vilja och om de hafva någon duglig¬
het, så skall det icke saknas tillfälle för dessa lärare till extra bi-
förtjenst.
Den siste talaren nämnde också, att i det stora hela innefattade
statsutskottets förslag ingen som helst förbättring i dessa lärares af-
löniugsvilkor. Jag vågar gent emot detta påstående säga, att utskot¬
tets förslag verkligen innehåller en löneförbättring. Som herrarne se,
utgår det nuvarande ålderstilliigget, som samrnanlagdt utgör 400 kronor,
Angående
anslag till
skeppsgosse
skolan.
(Forts.)
N:o 20.
6
Onsdagen den 20 Mars. e, m.
Angående
anslag till
skeppsgosse-
skolan.
(Forts.)
med 100 kronor för hvarje 5-årsperiod. Det fjerde och sista åiders-
tillägget erhålles således först efter 20 år. Utskottet deremot föreslår,
att dessa 400 kronor skola delas i 2 ålderstillägg, af hvilka det första
skulle utgå med 200 kronor efter 5, det andra med 200 kronor efter
10 år. Om detta icke kan betraktas som bättre afiöningsvilkor, lemna!-
jag åt herrarne att afgöra.
Från statsrådsbänken yttrades, att det icke kunde anses som skäl
mot den löneförhöjning, Kong!. Maj:t föreslagit, att det icke saknats
kompetente sökande till de ifrågavarande lärarebefattningarne.
För min del får jag säga, att detta utgör för mig ett hufvudskål
i hvarje fall, då det är fråga om löneförhöjning åt statens tjensteman.
År det så, att det icke saknas fullt lämpliga aspiranter till sådana
tjenstebefattningar, synes mig detta vara ett väsentligt skäl att ej
bifalla framställningar om löneförhöjning.
På dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till statsutskottets
hemställan.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Om jag ej missuppfattat den siste talaren, så trodde han, att dessa
lärare lätt nog skulle kunna skaffa sig extra biförtjenster. Jag tror
mig dock kunna säga, att sådana tillfällen äro ytterst sällsynta, om
ens möjliga, då dessa lärares tid är så strängt upptagen.
Vidare tyckte jag mig höra ett par siffror, som ju skulle angifva
beloppet af de löner, som folkskolelärare på landet åtnjuta. Ja, det
är rigtigt, deras löner äro ej så stora som här ifrågavarande lärares,
men att märka är, att på landet ha lärarne andra förmåner än deras
kamrater i städerna. Skall man jemföra de senares löneförhållanden
med samma förhållanden på landsbygden, så får jag erinra om, att
folkskolelärarne på landet hafva fri bostad och vedbrand och kanske
äfven andra förmåner.
Och jag tror, att, om man i penniDgar evalvera!- dessa förmåner
och jemför lärarnes på landet lefnadskostnader med folkskolelärares i
städerna, man skall finna, att de senare ej torde hafva någon för¬
månligare ställning.
Man torde deremot komma till ett rigtigare resultat, om man
jemför de nu ifrågavarande lärarnes inkomster med hvad deras kam¬
rater i städerna i allmänhet hafva; äfven de i Karlskrona. Der ha
folkskolelärarne i lön det första året 1,225 kronor, efter 3 års tjenst
1,325 kronor, efter 6 år 1,425 kronor och efter 9 år 1,525 kronor.
Dessa personer lefva ju under alldeles samma förhållanden som de
nu ifrågavarande lärarne, hvarför de sistnämnda äro närmast med dem
att jemföra. Dertill kommer eu annan omständighet, som redan är
påpekad, nemligen att, om man på det föreslagna sättet skulle öka
dessa lärares löneförmåner, detta i viss mån skulle motsvaras deraf,
att deras arbete i följd af den förändrade organisation, som skolan
skall få, kommer att ökas i ej obetydlig grad; och det var detta, som
jag framhöll såsom ett ytterligare skäl för denna förhöjning, som inga¬
lunda synes mig vara orimlig.
Jag erkänner gerna, att det skulle vara en liten förmån förläna-
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
7
N:o 20.
rena att få i-äkna två af deras ålderstillägg tidigare än hvad nu är
fallet. Men frågan är, om denna fordel kan anses vara tillräckligt
stor att motsvara deras, enligt min åsigt, ej öfverdrifna fordringar på
förbättring i lönevilkoren.
Herr Danielson: Jag har visserligen ej mycket att tillägga till
hvad herr Pehrson i Törneryd yttrat, men kan ej underlåta att fram¬
hålla ännu ett par omständigheter, som äro af vigt.
Kongl. Maj:t har, såsom vi finna af betänkandet, föreslagit dels
en höjning af dessa lärares löneförmåner med 225 kronor, dels äfven
införandet af tre ålderstillägg efter respektive 3, 6 och 9 års tjenstgöring.
Jag har mig ej bekant, att Riksdagen förut i något härmed jem¬
förlig t fall bestämt den nödiga tjenstgöringstiden på detta sätt, utan
vanligen har man satt dessa siffror till respektive 5 och 10 år. Der¬
för ansåg utskottet äfven, att det var lämpligt att — om löneförhöj¬
ning skulle ifrågakomma — gifva denna i samma form, som Riksdagen
förut plägat besluta. Och jag tror för min del, att utskottets förslag
dervidlag är ganska välbetänkt.
Nu har herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
jemfört dessa lärare med skoliärarne i 15 städer, men herr statsrådet
kunde äfven haft skäl att jemföra dem med folkskolelärarne på lands¬
bygden, ty dessa äro ju i tillfälle att söka de nu ifrågavarande be-
fattningarne. Då nu deras löner på landet i bästa fäll ej uppgå till
mer än 1,000 kronor, men i denna skola till 1,400 kronor efter 10
års tjenstgöring, är det klart, att de genom att erhålla dessa platser
komma i bättre ställning, än om de stanna qvar på landet.
Och då kan det ej vara skäl att ytterligare, på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, förbättra dessa befattningars löneförmåner.
Jag tror, att man bör gå varsamt till väga i detta och liknande
fall. Ty ej är det svårt att leta fram ett jemförande exempel, och
det är, såsom herrarne veta, ett vanligt förhållande, att, när man vill
genomdrifva en löneförhöjning, man gör jemförelser med andra löne-
stater för att visa behofvet af förhöjningen, och på detta sätt lyckas
man förhöja den ena lönestaten efter den andra.
Det är derför, som sagdt, skäl att vara varsam.
Vidare yttrade herr statsrådet, att dessa lärares undervisning möj¬
ligen kommer att bli mer omfattande på grund af skolans förestående
omorganisation; men detta skulle ju blott komma att gälla framtiden,
ej det närvarande, och ingen vet, huru förhållandena i framtiden kunna
komma att gestalta sig.
Herr statsrådet påstod äfven, att undervisningen i denna skola
är svårare än i andra skolor. Detta kan jag ej tro, ty förhållandet
borde väl vara tvärt om, då folkskolelärarne på landet ju ha yngre och
mer okunniga elever att undervisa än dessa lärare.
Af dessa skäl tror jag, att kammaren bör bifalla utskottets för¬
slag, helst som jag hört, att Första Kammaren redan gjort detta. Då
alltså Första Kammaren bifallit det belopp, utskottet föreslagit — och
denna kammare brukar ju ofta rösta för de högre beloppen — och
sålunda fogat sig efter utskottets förslag, kan det äfven vara skäl för
Angående
andag till
skeppsgosse-
skolan.
(Forts.)
N:o 20.
Angående
anslag till
fartygs-
materiel m. m
8 Onsdagen den 20 Mars, e. m.
oss att göra detsamma, helst dertill kommer, att vid detta utlåtande
ej fins fogad en enda reservation.
Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter det
herr talmannen till proposition upptagit hvardera af de båda olika
yrkanden, som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hem¬
ställan.
Mom. b).
Bifölls jemväl.
Punkterna 6—8.
Biföllos.
Punkten 9.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på extra stat bevilja
ett anslag af 12,250,000 kronor, att utgå under åren 1896—1900 till
nyanskaffning af fartygsmateriel i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
det i statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 14 januari inne¬
varande år intagna program, samt att deraf för år 1896 anvisa: till
afslutande af pansarbåten “Oden" 690,000 kronor samt till anskaff¬
ning af ett rekognosceringsfartyg, tre l:a klassens minbåtar och två
2:a klassens minbåtar 1,710,000 kronor eller tillsammans 2,400,000
kronor; men hemstälde utskottet under mom. a) “att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen för
anskaffning af ny fartygsmateriel på extra stat för år 1896 anvisar
ett belopp af 1,500,000 kronor."
Efter uppläsande al denna utskottets hemställan lemnades ordet
på begäran till
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Chris t ers o n,
som anförde: Herr talman, mine herrar! Då det föreliggande stats-
utskottsbetänkandet ej är åtföljdt af någon som helst reservation, skall
jag icke spilla många ord derpå eller söka framlägga några skäl för
höjning af det anslagsbelopp, som utskottet föreslagit. Det hade natur¬
ligtvis varit i hög grad önskvärdt och för försvaret förmånligt, om
Riksdagen kunnat bifalla Kongl. Maj:ts framställning, men af det skäl,
som jag nyss nämnde, vill jag ej längre uppehålla mig vid denna sak.
Men i utskottets motivering finnes det ett par saker, som vid
genomläsningen af betänkandet ej kunnat undgå min uppmärksamhet.
Utskottet säger nemligen:
“Med hänsyn härtill och då den tryckta ställningen i landet icke
heller nu synes medgifva att på en gång bevilja så betydande belopp."
“Med hänsyn härtill" etc.: detta kan ju ej vara något skäl nu, ty
Onsdagen den 20 Mars, e. m. 9 N:0 20.
det är ju blott en hänvisning till hvad Riksdagen förra året yttrade, Angående
men så heter det vidare: “Utskottet, som icke haft något att erinra a’“^ *tlf
mot de af Kongl. Maj:t föreslagna fartygstyperna, anser Riksdagens mater^i m
beslut böra begränsas till hvad som för ifrågavarande ändamål kan (Forts.)
för nästa budgetsår af statsregleringsmedel anvisas.“ Detta får dock
väl ej tagas alldeles efter bokstafven, ty nog kan Riksdagen anvisa ett
större belopp utan att ens rubba den statsreglering, som redan är
framlagd.
Men det egentliga och afgörande skälet — ty de nu nämnda kan
jag ej anse såsom verkliga skäl — som utskottet inrymt på tre rader,
lyder: “och har utskottet, hvad beträffar anslagsbeloppet för år 1896,
ansett lämpligt föreslå, att detsamma bestämmes till samma summa,
som för innevarande år anvisats, eller 1,500,000 kronor.“ Detta är
ju ett skäl. Utskottet har nu en gång denna åsigt, och derom kan
jag ej yttra mig, utan måste taga den för god, då ju utskottet ej an-
tydt något annat. Men då det skulle kunna framläggas många skäl,
som borde gifvit utskottet anledning att närmare motivera detta sitt ut¬
talande, men utskottet ej brytt sig om att göra det-, vill jag icke nu fram¬
komma med dessa skäl, derför att de blifvit framlagda för kammaren
icke utan flera gånger och det derför vore onödigt att upprepa
dem. Jag kan för öfrigt ej anföra några nya skäl. Sjelfva frågans
vigt är ju dessutom så stor och omfattande, att jag är öfvertygad om
att hvar och en af kammarens ledamöter, som behjertat nödvändig¬
heten af ett godt sjöförsvar, har fullständig reda på dessa skäl.
Men då utskottet föreslår en summa af 1,500,000 kronor, tycks
utskottet mer ha fäst sig vid att få en afrundad siffra än att konse¬
qvent fasthålla, hvad Riksdagen föregående år beslutat, nemligen att
begränsa anslagsbeloppen till det för hvarje budgetsår angelägnaste;
ty hade utskottet detta gjort, skulle utskottet sjelf antydt, hvad det
ansett såsom det angelägnaste. Men, som sagdt, detta har ej skett.
Nu gör för öfrigt händelsen, att den summa, som utskottet före¬
slagit, ej är tillräcklig till åstadkommande af hvad utskottet dermed
åsyftar, nemligen fulländandet af den fjerde pansarbåten och anskaf¬
fande af ett nytt fartyg. Ty kostnaden för det sistnämnda uppgår
till mer än hvad som återstår, sedan pansarbåten blifvit färdigbyggd.
Naturligtvis är denna minskning, som utskottet föreslagit, dikterad
af sparsamhet. Jag erkänner det berättigade i att vid alla möjliga
tillfällen spara, särskilt med statens medel, men då det är fråga om
att skaffa materiel för sjöförsvaret, hemställer jag till herrarne, huru¬
vida det ej mången gång är föga ledande till klok sparsamhet att
uppskjuta en utgift, som förr eller senare blir nödvändig; ett sådant
förfarande kan ofta blifva motsatsen till sparsamhet.
Jag vill blott nämna, att vid gjord förfrågan hos ett par verkstäder
har dot svarats, att, om det bestäldes två pansarbåtar på en gång, man
kunde med säkerhet antaga, att anbudet på leverans af dessa båtar
skulle blifva 50,000 kronor lägre per båt, än om endast en pansarbåt
bestäldes. Sålunda vunne man genom beställning af två pausarbåtar
på en gång en besparing af 100,000 kronor. Denna besparing kommer
naturligtvis nu icke till stånd, då man endast beställer ett fartyg i
N o 20.
10
Angående
anslag till
fartygs-
materiel in. ;
(Forts.)
Onsdagen den 20 Mars, e. in.
sänder, och då man icke vet, om och när den andra beställningen
kommer till stånd. Det är alltså icke säkert, att man sparar, derför
att man icke gör en utgift för ögonblicket, ty utgiften kan komma
igen längre fram, och det med ränta.
Utskottet säger vidare: “i detta sammanhang har utskottet velat
uttala önskvärdheten deraf, att sådan för flottans nybyggnad erforder¬
lig pansarplåt, som kan tillverkas inom landet till lika god beskaffen¬
het som i utlandet, icke måtte framdeles tagas från utlandet, derest
icke priset derå väsentligt understiger priset å den inhemska.“ Det
framgår emellertid icke af betänkandet, huruvida detta uttalats såsom en
allmän grundsats eller afser något föregående specielt fall. Är det
förstnämnda förhållandet, hemställer jag, huruvida utskottet haft an¬
ledning att framkomma med denna sentens, då det, såsom kändt är,
finnes en förordning af den 17 november 1893, angående statens upp¬
handlings- och entreprenadväsende med mera, i hvars § 5 det heter
följande: “har vid fråga om leverans anbud aflemnats såväl å inhemsk
som å utländsk vara, skall vid pröfning af anbuden inhemsk vara ega
företräde, då sådan af erforderlig beskaffenhet och i rätt tid kan till
antagligt pris anskaffas. Måste vid upphandling gifvas företräde åt
vara, som veterligen är utländsk, skall om anledningen dertill hos
vederbörande myndighet göras anteckning1'. Afser utskottet sålunda
här endast att göra ett allmänt uttalande, så synes mig detta icke
behörigt, när nämnda förordning finnes, ty det kan naturligtvis icke
vara utskottets mening att säga, det Kongl. Maj:t skall tillse, att hans
egna befallningar iakttagas. Det torde derför finnas någon särskild
anledning till detta uttalande, men då denna anledning är mig alldeles
obekant — ty jag vet icke att något dylikt inträffat — hade det varit
önskvärdt, att detta påpekats, så att jag nu kunnat lemna upplysnin¬
gar om förhållandet.
Jag vill, såsom sagdt, icke trötta kammaren med att nu upprepa
alla de skäl, som finnas för ett snart stärkande af vårt sjöförsvar, och
jag skall derför inskränka mig till att i afseende på sättet för denna
anskaffning framhålla, huruledes förr i verlden — det minnas nog
många af denna kammares ledamöter — då Kongl. Maj:t hemstälde
om en viss summa för anskaffande af fartyg, många gånger denna
icke beviljades, hvarvid Riksdagen sade, att den icke ville lemna pen¬
ningar för detta ändamål förr än den finge en fullständig plan för
anskaffningen af hvad som erfordrades. Nu har två år i rad en full¬
ständig plan blifvit af Kongl. Maj:t framlagd, men den har icke
ens pröfvats af Riksdagen, som icke ens yttrat sig derom, utan endast
anvisat en mindre penningsumma. Detta gör, att man från regerin¬
gens sida sväfvar i ovisshet om, i hvilken form Riksdagen önskar
att dessa ansiagskraf skola komma fram. Skall man uteslutande fästa
sig vid hvad Riksdagen år 1894 sade, eller att Riksdagen vill begränsa
sitt beslut till det för hvarje budgetsår angelägnaste, så är det gifvet,
att det är det angelägnaste, som Riksdagen hvart år bestämmer. Riks¬
dagen har emellertid icke heller denna gång sagt, hvad som är ange¬
lägnast, men det skulle för regeringen vara en god ledning, om den
11
N o 20
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
finge veta, i hvilken form Riksdagen önskade, att frågan om nybygg-
nadsaDslaget skulle framkomma.
Utgången af denna fråga är säkerligen redan gifven, och jag skall
derför icke längre upptaga kammarens tid. Jag vill sluta med att
anföra ett par ord, som uttalats af en man, som för icke länge sedan
afied och hvars namn i denna kammare har en god klang. Han ut¬
gick från ett arbetarehem, men lyckades genom egen kraft och för¬
måga skapa sig en sådan ställning, att han blef ett verldsbekant snille.
Jag behöfver knappast nämna hans namn, John Ericsson. Han har
sagt: hafvet är Sveriges utanverk, som försynen lagt utanför dess
kuster; försummas detta utanveik, då faller fästningen.
Vidare yttrade:
Herr Lilliehöök: Vid genomläsandet af statsutskottets nu före¬
liggande betänkande fästes uppmärksamheten vid den säregna om¬
ständigheten, att der icke förekommer någon reservation. Detta för¬
hållande skulle i och för sig varit mycket glädjande, om den enighet,
hvartill utskottets ledamöter kommit, hade innefattat ett bifall till
KoDgl. Maj:ts förslag i nu föreliggande punkt. Men så är tyvärr icke
förhållandet, utan eu betydlig nedprutning har skett på detta anslag,
och Kong). Maj:ts förslag om anvisande af en större summa att utgå
med ett årligt belopp under fem år har icke heller vunnit understöd
af utskottet. Jag måste för min del djupt beklaga, att utskottet på
grund af tvingande omständigheter nödgats göra en sådan nedprutning
samt att denna skulle drabba just detta anslag, som sålunda får er¬
lägga en dryg tribut till sparsamheten. Derigenom försvinner nemli¬
gen möjligheten att snart kunna anskaffa den materiel, som är så
ytterst nödvändig för vår flotta, och derigenom stå vi fortfarande långt
aflägsna ifrån det eftersträfvansvärda målet, ett betryggande försvar.
Under mer än tre fjerdedels sekel hafva vi njutit af fredens väl¬
signelse, och mången kunde säkerligen deraf draga den slutsats, att vi,
tillbakadragna inom egna gränser och med ingen sökande tvist, borde
fortfarande få lefva oantastade. Men att trygga sig vid denna rätt
och i förhoppning om dess okränkbarhet invagga sig i säkerhet, vore
utan tvifvel ett sjelfbedrägeri af vådligaste art. Ty ofreden kan komma,
måhända desto förr ju längre den varit fjerran, och en segrande fiende
lärer icke mäta tyngden af de bördor, lian pålägger oss, efter vår för¬
måga att bära dem. Jag hoppas och tror likväl, att den åsigt hos
oss vunnit stadga och fasthet, att ett ordnadt försvar nödvändigt kräfver
en flotta, och jag tror äfven, att den åsigt börjat vinna insteg, att vi
böra göra allt för att skapa ett sjöförsvar, så att vi i farans stund,
komme hvad som komma vill, kunna säga, att vi gjort vår pligt.
Jag skall nu icke söka utreda omfattningen och beskaffenheten af
den materiel, som vore nödig för vår flotta, men jag ber dock att i
korthet få göra några erinringar beträffande den ekonomiska sidan af
saken. Såsom bekant, nedsattes år 18S0 eu komité med uppdrag att
utreda, huru Sveriges sjöförsvar borde vara anordnad!. Denna komité,
som bestod af framstående ledamöter från såväl denna som från Första
Angående
anslag till
förty gs-
materiel m. m.
(Forts)
N:o 20
12
Angående
anslag t ill
fartygs-
materiel m. m
(Forts.)
Onsdagen den 20 Mars, e. ro.
Kammaren samt kända fackmän, afgaf ett förslag, som utmärkte sig
för reda, sakrikket och fullständighet i alla detaljer. Detta förslag
har också blifvit följdt, i den mån omständigheterna det medgifvit,
vid de förändringar i flottans organisation, som sedan kommit till stånd.
Men den finansiella delen af förslaget har aldrig blifvit genomförd.
Komitén, som utgick från den åsigt, att utgifterna för flottan borde
afvägas i mån af, men icke högre än folkets förmåga att bära dem,
beräknade utgifterna för flottan under hvardera af åren 1884—1898.
Om man hopsummerar de anslagsbelopp, som skulle hafva utgått under
de senast förflutna tio åren, i fall komiténs förslag antagits, skall man
finna, att denna summa öfverstiger summan af de belopp, som under
dessa tio år verkligen kommit flottan till godo, med cirka 6 millioner
kronor. Häraf framgår, att det belopp, som enligt sakkunniges åsigt
bort komma flottan till del, icke kommit den till godo samt att, om
de sakkunniges förslag fått blifva gällande, flottan nu borde hafva cirka
6 millioner att fordra af staten. Det är också gifvet, att för detta
belopp skulle kunna anskaffas icke obetydlig sjökrigsmateriel.
Utskottet har vidare uttalat önskvärdheten deraf “att sådan för
flottans nybyggnad erforderlig pansarplåt, som kan tillverkas inom
landet till lika god beskaffenhet som i utlandet, icke måtte framdeles
tagas från utlandet, derest icke priset derå väsentligt understiger priset
å den inhemska". Detta uttalande af utskottet till uppmuntran och
förmån för svensk industri är enligt mitt förmenande synnerligen väl¬
betänkt och glädjande. Jag tror också, att en sådan industri, som
här afses, borde kunna komma till stånd i vårt land, dock endast
under vissa förutsättningar. Priset på pausarplåt af erforderligt slag
är mycket högt, och derför borde en tillverkning deraf ur ekonomisk
synpunkt vara synnerligen lönande. Exempelvis vill jag nämna, att
pansarplåt af samma tjocklek som den i våra pansarfartyg kostar 6 å
7 gånger så mycket som prima ångpanneplåt, tillverkad här i landet.
Likaledes ar det material, vi hafva till vårt förfogande, af synnerligen
god beskaffenhet. Men för att kunna få en tillverkning af pansarplåt,
i gång, fordras dyrbara förberedande åtgärder, maskiner och verktyg,
och för att någon skall våga att nedlägga kapital derpå, fordras
nödvändigt, att utsigt förefinnes till att en dylik tillverkning kan få
fortgå obehindradt och under en längre tid. Och då en sådan till¬
verkning icke gerna kan grundas på export till utlandet, utan, till en
början åtminstone, flottan blir den enda afbämaren, är det tydligt,
att det just beror på de anslag, som framdeles komma att beviljas till
flottan, om den ifrågavarande industrien kan komma till stånd eller
icke. Hade de förslag, som Kong]. Maj:t upprepade gånger framlagt
för Riksdagen, om dels ett fast nybyggnadsanslag år 1893 och dels
anslag till ett visst bestämdt belopp att årligen utgå under fem års
tid, hvilket föreslogs i fjor, likasom äfven i år, vunnit Riksdagens bifall,
anser jag det vara alldeles sjelfklart, att en sådan tillverkning skulle
kunna påbörjas i vårt land. Fördelen i andra afseenden af ett anslag,
som utginge under en följd af år med visst bestämdt belopp, är påtaglig
och har blifvit framhållen dels i Kongl. Majrts proposition, dels i
komitébetänkanden och dels äfven i denna kammare.
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
13
N:o 20.
Herr talman! Då jag finner, att utskottet varit enigt i sitt ut- Angående
talande och att således föga utsigt förefinnes att, äfven om man yrkar fl
derpå, få detta anslag förhöjdt, skall jag icke göra något yrkande. materiel9™, ro.
(Forts.)
Herr Svensson från Karlskrona: Jag skall icke heller våga att
framställa något yrkande om högre anslag, anseende utgången full¬
komligt gifven. Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva,
att jag i allo instämmer i den föregående talarens yttrande
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren ut¬
skottets ifrågavarande hemställan.
Mom. b.)
Bifölls.
Mom. c.)
Lades till handlingarna.
Punkterna 10—15.
Biföllos.
§ 3.
Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts proposition angående Vermlands och Gotlands läns
skiljande från Svea hofrätts och lörläggande under Göta hofrätts dom-
värjo, dels i sammanhang dermed väckta motioner.
Uti till Riksdagen afiåten proposition hade Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagan att
dels besluta, att Vermlands och Gotlands län skola vid 1896 års
början skiljas från Svea hofrätts och förläggas under Göta hofrätts
domvärjo;
dels antaga ett den kongl. propositionen bilagdt förslag till lag
angående ändrad lydelse af 25 kap. 9 § rättegångsbalken;
dels ock godkänna åtskilliga af Kongl. Maj:t i sammanhang härmed
föreslagna öfvergångsstadganden.
I sammanhang med ifrågavarande proposition, hvilken af båda
kamrarne hänvisats till lagutskottet, hade utskottet till behandling
förehaft tre särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, nem¬
ligen: af herrar A. Bokström, Per Larsson i Fole och L. Borrby,
n:o 138, af herr Berglöf, n:o 79, samt af herr Eklundh från Lund,
n:o 148; i hvilka motioner föreslagits:
i motionen n:o 138:
att Riksdagen måtte
dels besluta, att Vermlands och Örebro län skola vid 1896 års
Angående
T 'civilands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
N:0 20.
14
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
Angående
Ver mlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätt
domvärjo
m. m.
(Forts.)
början skiljas från Svea hofrätts och förläggas under Göta hofrätts
domvärjo;
dels antaga ett af motionärerna formuleradt förslag till lag an¬
gående ändrad lydelse af ofvan omförmälda lagrum;
i motionen n:o 79:
“att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl.
Maj:t ville ej mindre utreda frågan om förläggande af Skåne och Ble¬
kinge under Göta Hofrätt samt förflyttning af hofrättens i Kristian¬
stad två divisioner med en till hvardera af Svea och Göta hofrätter
än äfven till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning";
samt i motionen n:o 143:
det Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t ville låta verkställa fullständig utredning om lämpligheten af ej
mindre provinsen Hallands skiljande från Göta hofrätts domvärjo och
förläggande under hofrätten för Skåne och Biekinge än äfven sist¬
nämnda hofrätts förflyttning till Lund.
1 föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet:
“ l:o) att Kong!. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må af Riks¬
dagen bifallas;
2:o) att deu af herr Bokström med flere väckta motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
3:o) att herr Berglöfs motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;
4;o) att herr Eklunds motion icke heller må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.'
Efter uppläsande till en början af punliten 1 anförde:
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren;
Herr grefve och talman, mine herrar! Det torde vara för de flesta
i denna kammare bekant, att Svea hofrätt under en längre tid — jag
tror ungefärligen ett och ett hälft decennium — har arbetat under
trycket af en ganska svår balans utaf oafgjorda mål, hvilken balans
förorsakats af det år från år ökade antalet till hofrätten inkomna mål.
På 1880-talet arbetade inom hofrätten en tillfällig sjette division för
att afarbeta denna balans; och denna sjette division blef vid 1890 års
riksdag förvandlad till ordinarie. Samtidigt beviljade Riksdagen medel
till en tillfällig sjunde division, och denna har biträdt hofrätten intill
den 1 september sistlidet år. Oaktadt dessa extra ordinarie åtgär¬
der, har antalet balanserade mål dock icke kunnat nedbringas till lägre
siffra än 1027. År 1884 funnos 1018 balanserade mål. Sedan steg
balansen år för år. Vid början af 1890 utgjorde deu 2183.
Det var då den ordinarie sjette divisionen tillsattes, och medel
beviljades till en tillfällig sjunde. Sedermera har balansen så små¬
ningom nedarbetats, så att den efter första året utgjorde 1978 mål,
året derpå 1605, tredje året 1344. Resultatet vid innevarande års
början var, att då funnos 1027 balanserade mål, hvilken balans vållar
långt uppskof med målens afgörande.
Under loppet af senare hälften af sistlidet år inhemtade jag af
N o 20.
Onsdagen den 20 Mars e. m. 15
rättsstatistiken, att ett motsatt förhållande var rådande i Göta hofrätt.
Der hade målens antal under dera på hvarandra följande år minskats,
och antalet inkommande mål syntes hafva gått ned så långt, att jag
ansåg den hofrättens ledamöter icke hafva fullt tillräckliga göromål;
och dä uppstod hos mig tanken på att afhjelpa dessa missförhållan¬
den. Sedan erforderliga uppgifter från hofrätterna infordrats (för dem
redogöres i den kongl. propositionen i de tabeller som der förefiunas),
uppsattes inom justitiedepartementet förslag, gående ut på att genom
Vermlands och Gotlands öfverdyttande från Svea hofrätts till Göta
hofrätts domvärjo åstadkomma utjemning af arbetsbördan dessa hof-
rätter emellan. Öfver förslaget hördes de båda hofrätterna och högsta
domstolen, äfvensom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de län, som
skulle öfverflyttas. Kong!. Maj:ts befallningshafvande hafva anmält, att
de ansåge den ifrågasatta åtgärden ofördelaktig för länens invånare.
De förmenade, att båda dessa län hade sina hufvudsakliga affärer på
Stockholm och att det vore för dem förmånligare att kunna ombestyra
sina juridiska uppdrag i hofrätten på det ställe, der de hade sina
affärer. Både den hofrätt, som ifrågasatts skola aflemna en del af sin
juridiktion, och den, som skulle mottaga vidare göromål, likasom högsta
domstolen iemuade förslaget utan anmärkning.
Den proposition, som Kongl. Maj:t aflåtit till Riksdagen om anta¬
gande af förslaget, har emellertid afstyrkts af pluraliteten inom lag¬
utskottet af skäl, dels att betänkligheter och motstånd mot förslaget för¬
sports från Vermlands och Gotlands län, dels ock att balansen “inom
en icke alltför aflägsen framtid genom det växande antalet af de från de
norrländska länen inkommande mål af mer eller mindre invecklad be¬
skaffenhet kommer att i så afsevärd mån ökas, att ytterligare åtgärder
för en jemnare fördelning af arbetet mellan hofrätterna behöfva vid¬
tagas, dervid utan tvifvel de båda landskap, om hvilkas afskiljande
från Svea hofrätt nu är fråga, komma att åter blifva med denna
domstol förenade." Till sitt afstyrkande fogar utskottet emellertid ett
uttalande derom, att utskottet finner det åsyftade målet, eller att ut¬
jemna arbetsbördan emellan de båda hofrätterna, lämpligen kunna
vinnas på annat sätt, än Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen genom öfver¬
flyttande åt en af Göta hofrätts divisioner till Svea hofrätt.
Hvad nu angår de af utskottet för afstyrkaudet anförda två skälen,
synes det mig icke böra väga tungt i vågskålen, att invånarne i Got¬
lands och Vermlands län hysa betänkligheter och motvilja mot Kongl.
Maj:ts förslag. Det bör naturligtvis icke vinna afseende i annat fall,
än ^att grundade skäl till deras betänkligheter och motvilja förefinnas,
och att så är, har utskottet icke, mot hvad af mig till statsrådsproto¬
kollet auförts, gittat ådagalägga.
Det har vid föredragningen af propositionen inför Konungen fram¬
hållits, att parter, som icke äro bosatta i den ort, der hofrätten sitter,
icke kunna behörigen utföra sin talan utau att anlita ombud; och så¬
dana ombud, till hvilka parterna kunna skriftligen frånvända sig, fin¬
nas äfven i den stad, der Göta hofrätt har sitt säte. Vid sådant för¬
hållande anser jag hvad från länen anförts icke vara af någon sär¬
deles betydelse, helst länens invånare genom öfverflyttningen skulle
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m.
(Forts.)
N:o 20.
16
Onsdagen den 20 Mars. e. m.
Angående
Vermlands och
Gödande län*
skiljande frän
Svea hofrätt8
och förläggan¬
de under
Göta hofrätt*
domvärjo
m. m.
(Forts.)
erhålla en förmån, som fullt motväger den påstådda olägenheten, den
förmånen nemligen att få till hofrätt ett embetsverk, som icke är be-
turigadt af någon balans och derför kan skyndsamt afgöra dit full¬
följda mål.
Utskottet har, som nämndt är, äfven anfört ett annat skäl. Det
tänker sig, att om i en framtid målens antal skulle i betydligare mån
stiga i Svea hofrätt i följd af jernvägsanläggningarne i Norrland och
en mera utvecklad affärsrörelse derstädes, skulle det komma i fråga
att vidtaga ytterligare åtgärder för att utjemna arbetsbördan emellan
hofrätterna, och då föreställer sig utskottet, att det skulle blifva nöd¬
vändigt att återföra Vermlands och Gotlands län till Svea hofrätts
jurisdiktion. — Denna utskottets tankegång — kan jag icke fatta.
Jag skall nu yttra mig något om utskottets förmenande, att det
med den kong!, propositionen åsyftade målet, eu jemnare fördelning
af arbetsmaterialet, lämpligen skulle vinnas genom förflyttande af en
division från Göta hofrätt till Svea hofrätt. Redan till statsrådsproto¬
kollet har jag uttalat den åsigt, att en sådan anordning icke är till¬
rådlig; och jag vill nu för min mening anföra några skäl. Det första
skälet är, att Svea hofrätt med 7 ordinarie divisioner blifver ett allt
för stort embetsverk, hvilket kan vara hinderligt för arbetets jemna
gång. I en hofrätt förekomma nemligen så kallade plenimål, i hvilka
rättens samtliga ledamöter, samlade på ett rum, skola deltaga; och
under dessa måls handläggning äro naturligtvis de särskilda divisio¬
nerna icke i verksamhet för afdömande af de egentliga justitiemålen.
Ju större en hofrätt är, desto oftare måste plenimål handläggas. Bland
plenimål äro de vigtigaste och oftast förekommande: förslag till åter¬
besättande af lediga ledamotsplatser i hofrätten och derunder lydande
domsagor, tillsättning och afskedande af hofrättens tjensteman, frågor
om adjunktion och förordnanden, utfärdande af tjenstgöringsbetyg, ut¬
låtanden i lagstiftningsfrågor och andra allmänna ärenden af admini¬
strativ natur. Ökas nu divisionernas antal, så ökas ock den tid, som
måste användas på behandlingen af plenimål.
Enligt Kongl. Majds förslag skulle plenimålens antal minskas, ty
då Vermlands och Gotlands län komme under Göta hofrätt, blefve
naturligtvis bestyret med upprättande af förslag till återbesättande af
sådana embeten, hvad dessa län angår, öfverflyttadt från Svea till Göta
hofrätt.
Äfven från en annan synpunkt sedt kan det icke vara nyttigt, att
antalet ledamöter i Svea hofrätt ökas. Denna hofrätt skulle med sina
7 divisioner blifva större än Göta hofrätt och skånska hofrätten till-
sammanstagna, och detta kan öfva inflytande i befordringsfrågor. Det
kan också verka menligt i fråga om unga juristers praktiska utbild¬
ning, hvilken, som herrarne veta, hufvudsakligen sker i hofrätterna.
Jag tror icke, att det är nyttigt, att det öfvervägande flertalet af unga
jurister samlas här uppe i hufvudstaden. Deras utbildning går säkrare
och bättre i de lugna landsortsstäder, der de öfriga hofrätterna äro
belägna. Det vore fördelaktigare, menar jag, om de fördelades på
dera liofrätter.
Vidare vill jag mot utskottets åsigt invända, att arbetsmaterialet
Onsdagen den 20 Mars. e. in.
17
N:o 20
skulle, livad vädjade civilmål angår, för Göta hofrätt blifva betydligt
större än lör Svea hofrätt, om en division öfverflyttades utan ändring
i jurisdiktionen. Det kan då lätteligen bända, att samma olägenhet,
som man vill afhjelpa i Svea hofrätt, kommer att visa sig i Göta hof¬
rätt. Af de tabeller, som i propositionen äro intagna, kan man in¬
hemta, att Göta hofrätt skulle, efter en sådan öfverflyttning, per division
få omkring 40 vädjade mål — d. v. s. sådana mål, som kräfva mesta
arbetet — mer än Svea hofrätt, och för de fyra divisionerna gör detta
ISO vädjade mål om året. En sådan ökning kan i betydlig mån bi¬
draga till skapande af en balans.
Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på, att den af utskottet
förordade utvägen skulle, i motsats mot Kong!. Majits förslag, ådraga
statsverket kostnader. För genomförande af Kongl. Majits förslag er¬
fordras icke ett öres utgift, men för öfverflyttning af en division från
Göta hofrätt till Svea hofrätt äro utan tvifvel omkostnader att vänta.
De tjensteman, som skulle öfverflyttas — 5 assessorer, 2 notarier och
1 fiskal — äro, enligt gällande bestämmelser, berättigade att för sig
och sina familjer erhålla ersättning för flyttningskostnaden. Detta
blifver en utgift för eu gång, men äfven andra utgifter torde blifva
nödvändiga. När en sjunde division upprättas vid Svea hofrätt, är
det icke nog, att den får 5 assessorer från Göta hofrätt; 2 af Svea
hofrätts assessorer måste derjemte utnämnas till hofrättsråd, ty hvarje
division skall vara sammansatt af 2 hofrättsråd och 3 assessorer. Det
blifver då nödigt att, vid den ändring af staterna, som af öfverflytt-
ningen föranledes, 2 nya hofrättsrådslöner uppföras på Svea hofrätts
stat. Deremot skola 2 hofrättsrådslöner utgå ur Göta hofrätts stat;
men detta kan icke sättas i verket förr än i mån af dervarande hofrätts-
råds afgång. På detta sätt uppkommer en öfvergående högre utgift
å 2,200 kronor, intill dess 2 hofrättsråd från Göta hofrätt afgå. Vidare
väntar jag, att från hofrätterna anspråk på höjda anslag i följd af
öfverfiyttningen skola framkomma. Det förefaller mig mycket sanno¬
likt, att det kan komma att behöfvas ytterligare en fiskal i följd af
Öfverfiyttningen. Det förhåller sig nu så, att i Göta hofrätt finnas
endast 4 fiskaler för dess 5 divisioner. Öfverflyttas nu till Svea hof¬
rätt en division med 1 fiskal, återstå endast 3 fiskaler för Göta hof¬
rätts 4 divisioner, och detta torde föranleda behofvet af en ny fiskals-
lön. Säkerligen kommer ock Svea hofrätt med anspråk på att få eu
ny tjensteman. Då den sjette ordinarie divisionen inrättades år 1890,
begärde hofrätten lön till en andre aktuarie med 3,200 kronor. Denna
begäran afslogs af Riksdagen, som i stället med 1,500 kronor höjde
hofrättens anslag till extra ordinarie tjenstemän. Då nu en sjunde
division skulle tillkomma, är det all anledning att antaga, att hofrättens
begäran om lön till en andre aktuarie skall förnyas.
Slutligen ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att om Kongl. Majits proposition nu i enlighet med utskottets hem¬
ställan afslås, så vållas derigenom minst ett års uppskof med den vig¬
tiga frågans lösning. Under detta uppskof kommer balansen i Svea
hofrätt att ytterligare ökas, hvaremot Göta hofrätt, som synes icke
hafva tillräckligt med göromål, kommer att sakna full sysselsättning.
Andra Kammaren* Prat. 1895. N:o 8.9. 2
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea hofi'ätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m.
(Forts )
N;o 20.
18
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
Angående
Ver tibland* och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hojrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. in.
(Forts.)
På skäl, som jag nu anfört, anser jag Kongl. Maj:ts förslag vara
fördelaktigare och lämpligare än den anordning, som af utskottet an¬
visats; och jag hemställer derför till kammaren, om det icke kan vara
skäl att bifalla Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Bokström: Herr talman! Beträffande föredragningen an¬
håller jag att få hemställa, att man må få rätt att redan nu yttra sig
om alla de fyra punkterna i lagutskottets här föreliggande betänkande.
Sedan denna hemställan bifallits, samt herr talmannen i följd deraf
låtit uppläsa jemväl punkterna 2—4, erhölls ordet å nyo af
Herr Bokström, som nu yttrade: Då det förslag, som här är af
Kongl. Maj:t framlagdt och som nyss förordades af herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, påtagligen, hvad angår Gotlands och,
som jag antager, äfven Vermlands län, innebär en försämring i nuva¬
rande förhållanden med afseende å rättsskipningens ordnande, torde
det icke förvåna kammaren, att vi, som äro representanter för Got¬
lands län, vågat motsätta oss detta förslag och att vi fortfarande här
i kammaren hålla på denna vår mening. Jag anhåller till eu början
att få uttala min tacksamhet till lagutskottet, som behjertat de skål,
som från vår sida blifvit anförda mot det kongl. förslaget. Jag har
antecknat vissa af de punkter, som herr statsrådet här nyss anfört
till stöd för den kongl. propositionen, och jag skall anhålla att till
bemötande få upptaga några af desamma.
Herr statsrådet har anfört, att hofrätterna icke haft något att
erinra mot förslaget. Detta eger sin fulla vigtighet, men frågan till
hofrätterna har också varit så framseäld, att de svårligen kunnat annat
än jakande besvara densamma, Hofrätterna hafva icke haft att uttala
sig deröfver, huruvida den olägenhet, som är för handen, kunnat på
något annat sätt afhjelpas.
Vidare har framhållits, att för Gotlands och Vermlands län om¬
bud finnas lika väl i Jönköping som i Stockholm. Det är nog sant
och har också från vår sida blifvit erkändt; men det kan icke bestridas,
att det för oss, som hafva kommunikationer hufvudsakligen med Stock¬
holm, är lättare att finna ombud der, än hvad händelsen skulle vara
i Jönköping, som är längre bort beläget och med hvilken stad vi hafva
mycket få relationer. Vid senaste folkräkning visade det sig, att i
Stockholm finnas omkring 500 personer, födda i Gotlands län, och
detta kan ju också hafva någon betydelse för denna frågas bedömande.
Här har äfven framhållits den för oss förmånliga omständigheten,
att Göta hofrätt för närvarande icke är betungad med någon balans,
hvilket deremot är förhållandet med Svea hofrätt. Det är nog så;
men om detta beklagliga förhållande med Svea hofrätt kan på något
annat och lämpligare sätt afhjelpås utan en sådan omflyttning af
jurisdiktionen, som nu är föreslagen, torde det vara skäl att noga taga
den saken i öfvervägande.
Herr statsrådet kan icke fatta, att det någonsin i en framtid kan
komma i fråga, att Gotlands och Vermlands län böra återföras till
1!)
N:o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
Svea hofrätt. Men om den principen skall göra sig gällande, att
balansen i hofrätterna alltid skall regleras genom en omflyttning och
omreglering af hofrätternas domsområden, är det ju tydligt, att denna
fråga måste komma upp igen, enär en sådan balans till följd af för¬
ändrade tidsförhållanden å nyo kan uppkomma.
Det är vidare framhållet, att Svea hofrätt skulle blifva ett alltför
stort embetsverk, om den skulle blifva ökad med en division från
Göta hofrätt. Det kan dock icke genom den anordning, lagutskottet
föreslagit, blifva flera divisioner i Svea hofrätt, än det helt nyligen
varit, då Svea hofrätt hade en extra division, och hvaraf någon olägen¬
het icke förmärkts.
Hvad kostnaderna angår, är det ju tydligt, att det blir någon
kostnad, om Svea hofrätt skulle blifva förökad med ytterligare en
division genom en öfveidlyttning från Jönköping. Men denna kostnad
måste dock blifva dels till beloppet af mindre betydenhet och dels
äfven af öfvergående art och torde sålunda icke kunna förtjena så
särdeles mycket afseende. Det är ju så, att ett utslag på Kongl. Maj:ts
proposition i detta fall skulle vålla ett års uppskof, som kan blifva
känbart för dem, som hafva mål anhängiggjorda i Svea hofrätt. Men
hvad de rättsökande i Gotlands län angår, så tror jag, att de vilja
underkasta sig den olägenheten, om de kunna slippa att underkasta
sig den omreglering af hofrätternas jurisdiktion, som af Kongl. Maj:t
föreslagits.
När en förändring i hofrätternas jurisdiktion 1810 vidtogs deri¬
genom att Vermlands län flyttades från Göta till Svea hofrätt, så
ansågs det nyttigast och lämpligt att höra befolkningen i Vermlands
län öfver det då derom väckta förslaget. Något sådant hörande af
befolkningen i detta fall har icke ansetts behöfligt, men det synes mig
likväl, som om man i nuvarande tider icke bör vara mindre angelägen
om att efterforska folkets önskningar och behof, än man var 1810.
På de skäl, som äro i den af mig och mina länskamrater afgifna
motionen och synnerligen i lagutskottets betänkande anförda, anhåller
jag, herr talman, att få yrka afslag på Kongl. Maj:ts proposition. Jag
skall icke tillåta mig att yrka bifall till nyssnämnda motion, då denna
endast framkommit under förutsättning, att en omreglering af hofrät¬
ternas domsområden skulle ega rum.
Häruti instämde herrar Larsson i Fole, Norrby och Jakob Erikson
från Stockholm.
Vidare anförde:
Herr Redelius: Jag skall be att få yrka bifall till Kongl. Majrts
proposition och afslag å utskottets hemställan, hufvudsakligen af följande
skäl. Såväl utskottet som Kongl. Maj:t och äfven den talare, som
näst före mig haft ordet, synas vara ense om, att olägenheter förefinnas,
och att dessa böra afhjelpas så snart som möjligt. Mig förefaller det,
som om dessa befintliga svårigheter lättare skulle kunna afhjelpas på
det sätt, Kongl. Maj:t föreslagit, än på den väg, utskottet antydt. Då
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätt's
domvärjo
m. in.
(Forts.)
N.o 20.
20
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
Angående
Ver inlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätt\s
och förläggan¬
de under
Göta hofrätt\s
domväij o
in. m.
(Forts.)
det ju är af vigt, att rättskipningen går sill jemna gång och det ända¬
mål, för hvilket hofrätterna äro till, lättare synes nås på den väg,
Kongl. Maj:t föreslagit, än den af utskottet och reservanterna förordade
— och med åberopande för öfrigt af de skäl, som i Kongl. Maj:ts
proposition finnas anförda och nu ytterligare från statsrådsbänken
blifvit framhållna — anhåller jag att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr von Krusenstjerna: Den omständighet, att, på sätt herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet nyss erinrat, balansen
af oafgjorda mål i Svea hofrätt icke, trots alla vidtagna åtgärder, kunnat
tillräckligt nedbringas, är obestridligen för rättsökande en mycket
betänklig sak, och man kan icke annat än vara belåten med, att
Kongl. Maj:ts regering beaktat detta förhållande och sökt utvägar för
dessa olägenheters afhjelpande. Nu hvarken kan eller vill jag påstå,
att icke målet — undanrödjandet af nämnda olägenheter — skulle
åtminstone för den närmare framtiden kunna uppnås på det sätt, som
herr statsrådet föreslagit eller genom en förändring af de båda hof-
rätternas jurisdiktionsområden. Men, mine herrar — och det är härut¬
innan jag tillåter mig hafva en olika uppfattning med herr statsrådet
— det synes mig, som om detta mål, hvars fulla vigt jag dock be-
hjertar, skall kunna vinnas äfven på annat sätt, på ett sätt, hvarigenom
man undviker de olägenheter, som alltid äro förenade med en dylik
förändring af jurisdiktionsområdena. Ty det är väl uppenbart, att
hvarje omflyttning af en landsdel från en hofrätts domvärjo till eu
annans skall för den landsdel, som beröres deraf, medföra ganska
många rubbningar och särskildt under öfvergångstiden, som enligt sakens
natur räcker ganska länge, eller innan de rättsökande hunnit vänja
sig in i de nya förhållandena, föranleda en del förvecklingar, misstag
om fatalietid och dylikt.
Derför har det synts mig, som om man icke borde vidtaga en
sådan åtgärd, såvida icke ettdera af två fäll föreligger.
Det ena fallet skulle vara det, att en dylik omflyttning af juris¬
diktionsområdena af några andra skäl önskas utaf de landsdelar, som
beröras af saken. Det är ju icke alls förhållandet här. Tvärtom
önska invånarne både i Yermlands och Gotlands län, efter hvad vi
erfarit, på det lifligaste att få förblifva, der de varit förut — Gotlands
län, fror jag, sedan Svea hofrätt inrättades, och Yermlands län sedan
1815. Hvad Gotlands län angår, får jag blott hänvisa till det yttrande,
som nyss afgafs af representanten för Visby stad. Och hvad Yermlands
län beträffar, har ju omflyttningen på det lifligaste afstyrkts af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Vermland; och i lagutskottet hade vi till¬
fälle att erhålla uttalanden såväl ifrån domare och nämndemän i olika
domsagor af länet som ifrån riksdagsmän för länet; och dessa uttalanden
öfvertygade oss inom utskottet derom, att länsstyrelsens uppfattning
var ett troget uttryck af hela länets. Och såvidt jag förstår, är detta
ganska naturligt. Ty år 1815, när, såsom herr Bokström erinrade,
Vermlands läns invånare lemnades tillfälle att yttra sig i fråga om
den af af Kongl. Maj:t ifrågasatta förflyttningen utaf Vermland från
21
N:o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
Göta till Svea hofrätt, yttrade de, att de ansågo denna förflyttning
mycket lämplig, emedan deras affärsförbindelser voro alla rigtade mot
Stockholm, och de sade, att med Jönköping hade de ingen anuan be¬
röring än den som föranleddes af beroendet af hofrätten. Det fallet,
att förflyttningen önskas utaf landsdelarna sjelfva, föreligger således
icke här.
Det andra fallet, hvilket jag afsett och som skulle kunna föranleda,
att man bestämde sig för förändringen i jurisdiktionsområdena, vore
det, om denna utväg vore den enda, på hvilken man kunde nå det
mål man åsyftar. Såsom af lagutskottets betänkande synes, hafva vi
ansett detta icke vara förhållandet. Målet är att minska balansen i
Svea hofrätt, och det synes mig, att detta kan vinnas lika väl — och
man undviker då de andra olägenheterna — om man flyttar en division
ifrån Jönköping till Stockholm, så att Svea hofrätt kommer att utgöras
af 7 divisioner i stället för G, och Göta hofrätt af 4 i stället för 5.
En sådan utväg synes mig ligga ytterst nära till hands, just genom
den bestämmelse, som Riksdagen antog år 1876 vid löneregleringen för
hofrätterna. Då bestämdes ju, såsom herr statsrådet för öfrigt erinrat,
att de fem yngsta assessorerna, de två yngsta notarierna och den yngste
fiskalen i Göta hofrätt voro skyldige att låta sig förflyttas till Stock¬
holm, till Svea hofrätt, utan annan godtgörelse än ersättning för sjelfva
flyttningskostnaderna. Således, besluter man sig för denna åtgärd, har
man en division genast till hands i Stockholm. Och det synes mig
icke, som om genom en sådan åtgärd komme att ske någon rubbning
i den qvantitet af arbetsbörda, som anses skäligen böra falla på en
division. Ty om man ser på den redogörelse, som finnes på sid. 6 i
Kongl. Maj:ts proposition öfver antalet ärenden inom hofrätterna, finner
man, att Kongl. Maj:t der uppstält en beräkning af, huru det skulle
slagit ut, om målen ifrån Vermlands och Gotlands län hade under den
sista tioårsperioden fullföljts till Göta hofrätt i stället för till Svea.
Under sådan förutsättning skulle på hvarje af Svea hofrätts sex divi¬
sioner fallit ett antal af i medeltal 429 mål; det är summan af vädjade
saker, civila och kriminella besvärsmål samt underställningsmål. Om
man nu i stället, i öfverensstämmelse med utskottets förslag och ut¬
gående ifrån förutsättningen, att jurisdiktionsområdena förblifvit oför¬
ändrade och således från det antal mål, som faktiskt fullföljts till de
båda hofrätterna under den sista tioårsperioden, uppdelar detta mål
på sju, respektive fyra divisioner i stället för på sex, respektive fem,
så finner man, att i Svea hofrätt skulle på hvarje af dess sju divisioner
belöpa sig 396 inkomna mål och på hvarje af Göta hofrätts fyra di¬
visioner 431 mål. 431 — det andra talet var 42!). Om detta antal,
429 mål, har herr statsrådet uti sitt anförande till statsrådsprotokollet
yttrat, att man då åstadkommit en så jemn fördelning af arbetet mellan
de olika hofrätterna och deras särskilda divisioner, som under för handen
varande förhållanden skäligen borde kunna ifrågasättas. Det blir så¬
ledes ungefär samma arbetsbörda enligt utskottets förslag som enligt
Kongl. Maj:ts proposition. Uti Svea hofrätt blefve det ju 396 mål
i stället för 429; der funnos således äfven för några år utrymme för
den tillökning i målens antal, soin man der kan vänta. För Göta
Angående
Verirdands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea hojrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
in. in.
(Forts.)
N:0 20
22
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hojrätts
domvärjo
vi. m.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Marg, e ra
hofrätt, der det blefve 431 mål, behöfver man icke hysa farhågor, ty
der hafva ju målens antal, på sätt redan erinrats, en tendens att
minskas i stället för att ökas.
Hvad nu angår de skäl, som herr statsrådet och chefen för justi¬
tiedepartementet i sitt senaste yttrande anförde för Kong!. Maj:ts pro¬
position och emot lagutskottets hemställan, har flertalet af dem blifvit
bemötta af talaren på gotlandsbänken.
Beträffande hofrätternas uttalanden skall jag med all skyldig akt¬
ning för samma uttalanden endast tillåta mig framhålla, att icke någon
annan fråga blifvit stäld till dem, än om den af chefen för justitie¬
departementet föreslagna förändring i jurisdiktionsområdena vore lämp¬
lig eller icke. Det var ganska naturligt, att Svea hofrätt skulle anse
förändringen lämplig, ty derigenom skulle för nämnda rätt balanserna
minskas. Göta hofrätt åter svarade, att målen der icke voro flera, än
att, äfven om tillökning deraf ifrågasattes, embetsverket icke behöfde
befara någon balans. Men till dessa båda öfverrätter var fråga icke
framstäld derom, huruvida saken kunde afhjelpas på sätt, utskottet
nu antydt.
Hvad angår det, att Svea hofrätt skulle blifva allt för manstark,
särskildt vid behandlingen af plenimålen, så synes det mig icke vara
en så väsentlig tillökning i antalet af dess ledamöter, om detta antal
ökas från 31 till 3t>.
Åtminstone torde denna tillökning icke kunna anses så betydlig,
att i den omständigheten kunde ligga något skäl för afslag, om i öf-
rigt skäl finnas för den af utskottet föreslagna åtgärden.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet erinrade om
de särskilda kostnader, som skulle blifva förbundna med ett antagande
af den utväg, utskottet ifrågasatt. Jag vill icke bestrida, att t. ex. det
kan ifrågakomma aflöning för en ytterligare aktuarie. Detta blir väl
ändå alltid något att motse för Svea hofrätt med det växande antalet
mål derstädes. Möjligen skulle en ny aktuarietjenst vara af behofvet
påkallad, såvida man icke skulle kunna fortgå på den redan beträdda
vägen: att anställa extra biträden till den nuvarande aktuariens tjenst.
Herr statsrådet framhöll äfven, att den af utskottet förordade anord¬
ningen skulle föranleda dertill, att å Svea hofrätts stat komme att
uppföras två nya hofrättsrådslöner. Ja, detta är fullkomligt rigtigt,
men jag förmodar, att detta kompenseras genom motsvarande minsk¬
ning i Göta hofrätt, då der blefve en division mindre.
Då på grund af de skäl, jag tillåtit mig anföra, lagutskottet trott,
att det af utskottet till fullo behjertade målet skulle kunna vinnas
äfven på ett annat sätt, hvilket icke medförde de olägenheter, som
skulle blifva en följd af ett antagande af Kong! Maj:ts förslag, har
utskottet hyst tvekan att tillstyrka bifall till detsamma.
Och det är på dessa skal, jag nu anhåller om bifall till lag¬
utskottets hemställan.
Herrar Jansson i Krakerud, Broström och Olsson i Kyrkobot in¬
stämde häruti.
I
Onsdagen*den 20 Mars, e. m. 23
Herr Jansson i Taberg: Herr talman! Lagutskottets vice ordfö¬
rande bär genom sitt sakrika anförande så fullständigt uttryckt min
åsigt i saken, att jag skulle kunna inskränka mig till att instämma
med honom och således nu blott yrka bifall till utskottets förslag.
Men jag ber dock att dervid få tillägga några ord.
Det finnes en hel mängd olägenheter, som alltid påtagligen skulle
blifva följden af en öfverflyttning utaf Vermlands län från Svea till
Göta hofrätts domvärjo. — Vermland är ju till läge, natur och folk¬
lynne samt näringar fullständigt svealändskt. Jag kan derför icke
föreställa mig, att det vore nyttigt för provinsen att blifva återförenad
med Sydsverige i en så vigtig angelägenhet som rörande dess judi-
ciella förhållanden. Då jag tillika, i likhet med förut åberopade talare,
anser, att samma skäl för öfverfiyttningen från Göta till Svea, som
gäide år 1815, fortfarande äro fullt gällande och i ännu högre grad
nu än då, vore det högst olämpligt för provinsens inbyggare, om de
skulle komma att i judicielt hänseende återflyttas till Göta hofrätt
ifrån Svea. Genom ett bifall till den kongl. propositionen skulle det
ju för öfrig! vara inkonseqvent, om de skäl, som år 1815 kraftigt
föranledde flyttningen till Svea hofrätt, nu icke skulle innebära något
berättigande samt återflyttning ske till Göta. Eu väsentlig olägenhet,
som också torde uppkomma genom denna förflyttning, är, att Svea
hofrätts arkiv och protokoll ju icke skulle kunna öfverflyttas till Jön¬
köping. En följd deraf blefve, att, vid fullföljande af en rättegång,
der upplysningar uti föregående likartade mål kunde vara af vigt att
erhålla, man skulle nödgas eftersöka handlingar såväl i Svea som i
Göta hofrätt, och således både i Stockholm och Jönköping. Detta
kunde tydligen icke vara till fördel, hvarken för saken eller för den
rättsökande. I Vermlands län åtminstone existerar det förhållande,
att allmogen der i allmänhet förer sin talan sjelf inför underrätten
och är just derför i så mycket större behof af att skaffa sig ombud
vid högre instanser. Då förbindelsen mellan nämnda län och Jön¬
köping är så godt som ingen, men deremot liflig med hufvudstaden,
kan det ju vara mycket lättare för den rättsökande att skaffa sig ett
ombud här i hufvudstaden än i Jönköping. Dessutom skulle ju länets
inbyggare blifva beröfvade den fördel, som de nu hafva derigenom att
de kunna vända sig till sina ombud i Riksdagen för att söka råd och
hjelp med, livar de skola söka sina handlingar, samt huru de böra
välja ombud. Nämnda fördel, som nu ifrågavarande läns inbyggare
ha, skulle tydligen bortfalla, om deras öfverrätt flyttades åter till
Jönköping, dervid äfven den omständigheten tillkommer, att de vid
fullföljande i högsta domstolen icke med fördel kunna begagna samma
ombud som i liofrätten.
Norrland och Vermland äro mycket likartade i sina förvärfsgrenar,
skogshandtering och bergsbruk. I följd deraf ingå från dessa delar af
landet de flesta vattenrättsmål, som nu handläggas i Svea hofrätt.
Till Göta hofrätt torde deremot icke så många mål af denna beskaffen¬
het ingå. Följden häraf är ju alltid, att Svea hofrätt måste ega mycket
större vana och erfarenhet vid dylika måls handläggning, än livad
Göta hofrätt egen. Just sådana mål torde väl också vara bland de
N o 20.
Angående
Vermlands och
Gotlam ds läns
skiljande från
Svea. hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m
(Forts.)
H.o 20.
24
Angående
Ver inlands och
Gotlands läns
skiljande f rån
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätt's
do mv ärja
in. in.
(Forte.)
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
allra vigtigaste för provinsens tillvaro och lifaktighet i ekonomiskt hän¬
seende. hvadan eu förflyttning äfven från den synpunkten icke torde
vara att rekommendera.
Innan en sådan flyttning som den i kong!, propositionen före¬
slagna sker, är det alldeles tydligt, att provinsernas inbyggare, såväl
Gotlands som Vermlands, på det lifiigaste önska och verkligen äfven
kunna fordra att blifva hörda, när det gäller eu så vigtig fråga som
den föreliggande. Jag är också alldeles öfvertygad derom, att sättas
invånarne i båda dessa landskap i tillfälle att yttra sig i saken, så
torde knappast en enda vara intresserad för Kongl. Maj:ts proposition
i detta fall. Konungens befallningshafvandes i båda länen yttranden
äro ju äfven kraftigt afstyrkande. Som ytterligare stöd för denna min
mening, att provinsernas inbyggare icke önska eu sådan förflyttning som
den här ifrågasatta, kan jag anföra, att jag från några häradsnämnder,
såväl inom som utom min valkrets, erhållit skrivelser, hvilka innehålla
eu uppmaning, att deras representanter i Riksdagen måtte på det lifli-
gaste söka verka för, att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet icke må
vinna Riksdagens bifall.
Om en förflyttning emellertid verkligen skall ske, anser jag, att den
hellre kunde försiggå på det sätt, som utskottet antydt och herr von Krusen-
stjerna sedermera utvecklat, nemligen genom öfverflyttning af eu divi¬
sion från Göta till Svea hofrätt, än så, som af herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet föreslagit.
På grund af hvad jag sålunda anfört anhåller jag, herr talman,
att få yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition och bifall till utskottets
förslag.
Herr Anderson i Hasselbol: Sedan vice ordföranden i lag¬
utskottet och min granne till venster uttalat sig om de skäl, som äfven
jag anser vara talande för lagutskottets afstyrkande af Kongl. Majrts
proposition, har jag helt obetydligt att tillägga.
Jag skall blott be att få anföra en ytterligare olägenhet till de
redan förut anförda, som genom den föreslagna förflyttningen skulle
uppstå för de båda ifrågavarande länen, nemligen den omständigheten,
att i och med detsamma som Vermlands och Gotlands län förlädes
under hofrätten i Jönköping, blefve de också beröfvade den fördel att
få begagna sig af samma ombud vid högsta domstolen, som de haft
vid hofrätten. Det är utan tvifvel eu stor fördel att i sådana fall få
använda samma ombud, som på förhand satt sig in i målet. — Af de
statistiska uppgifterna, som åtfölja den kongl. propositionen, synes, att
genom lagutskottets förslag om eu divisions förflyttning från Göta till
Svea hofrätt skulle de ifrågavarande olägenheterna vid sistnämnda i’ätt
bäst afhjelpas, emedan det tydligen visats, att målen der minskats i
en obetydlig grad under de tio år, tabellerna omfatta, hvaremot Göta
hofrätts arbeten under denna tid minskats högst betydligt. Häraf kan
man med säkerhet antaga, att de sista fem årens statistiska uppgifter
utgöra ett noggrannare uttryck för framtiden, än hvad alla tio åren
kunna utgöra, hvarför jag från samma uppgifter beräknat, huru för¬
delningen af inkomna mål skulle taga sig ut de sista fem åren, dels
25
N:o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
om Vermiands och Gotlands län vore förlagda under Göta hofrätt,
och dels om en division förflyttades från Göta till Svea hofrätt, i stället
för att flytta länen. Under antagande af att Vermland och Gotland
hade varit förlagda till Svea hofrätt under de sista fem åren, så hade
i medeltal per år inkomna ärenden blifvit 1,739, hvilka, fördelade på
hvarje division, belöpa sig till 348 på hvar och en af dem. Vid Svea
hofrätt åter utgöra inkomna målen 2,583, som, fördelade på sex divi¬
sioner, gifva 430 mål på hvar och en af dem. Resultatet utvisar alltså
82 mål flera på hvarje division i Svea än i Göta hofrätt. Häraf fram¬
går åter, att fördelningen af målen icke blir den önskade. Om dere¬
mot Vermland och Gotland fortfarande finge lyda under Svea hofrätts
domvärjo och eu division flyttades från Göta till Svea hofrätt, så
komme målen att ställa sig sålunda: I Svea hofrätt i medeltal år¬
ligen inkomna mål, 2,773 stycken, som, fördelade på sju divisioner,
belöpa sig till 396 mål på hvar och en af dem, såsom också nyss af
herr vice ordföranden i lagutskottet anfördes, och vid Göta hofrätt i
medeltal per år omkring 1,550, af hvilka, fördelade på fyra divisioner,
.skulle komma på hvarje division 386 mål eller blott 10 mål mindre
än vid Svea hofrätts divisioner. Häraf framgår, att fördelningen utan
allt tvifvel blir fördelaktigare, om en division flyttas från Göta till
Svea hofrätt.
För närvarande skall jag icke yttra mig vidare, utan blott bedja
att få yrka afslag på den kong!, propositionen och bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Erickson i Bjersby: Då denna fråga behandlades i utskottet,
var jag tveksam, hvilken ställning jag skulle intaga till densamma.
Den, som i likhet med mig önskade, att något skulle göras uti ifråga¬
satta syfte, hade att välja mellan den kong), propositionen och icke
mindre än tre motioner, hvilken, hvar för sig, anvisade olika utvägar
till utjemnande af arbetsbördan hofrätterna emellan. Jag fann mig
mest tilltalad af herr Bokströms motion och yttrade mig också inom
utskottet till förmån för densamma, men då jag icke understöddes af
någon utaf utskottets öfriga ledamöter, ansåg jag ej lönt att fram¬
ställa något yrkande i den rigtningen. Redan vid ärendets behandling
i utskottet hade jag dock klart för mig, att något måste göras för
utjemnande af arbetsbördan emellan hofrätterna, och då pluralitetens
inom utskottet beslut slutligen blef att hos Riksdagen hemställa om
afslag å samtliga de föreliggande förslagen, och jag i utskottet för¬
ordat herr Bokströms motion, kunde jag icke derstädes reservera mig i
den rigtningen, att jag önskade förordande af den kongl. propositionen,
hvarför jag endast anmälde reservation mot vissa delar af utskottets
motivering.
Enligt utskottsmajoritetens förmenande skulle saken kunna hjelpas
genom öfverflyttande af en division från Göta hofrätt till Svea hof¬
rätt. Beträffande denna utväg ansluter jag mig helt och hållet till
de skal, herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet anfört.
Äfven jag är fullt förvissad om, att, i fäll man nu flyttade en division
från Göta hofrätt till Svea hofrätt, det icke skulle dröja länge, innan
Angående
Vermiands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m.
(Forts.)
N:o 20. 26 Onsdagen den 20 Mars. e. m.
Angående kraf framstäides från Göta hofrätt att få divisionen tillbaka eller extra
Gotlands läns arbetskrafter anordnade. Sådana medföra, som vi känna, stora kost-
■skiljande frän ^adei föl statsverket.
Svea hofrätts Ett annat skäl för utskottets hemställan torde man äfven, åtmin-
och förläggan- stolle emellan raderna, kunna läsa i utskottets motivering, det nemligen,
Gäla \hofrätt» att ^ralT1^e^es torde komma att behöfvas eu särskild hofrätt för Norr-
domvärjo ' ^anc^ Öet ar ju möjligt, att någon gång en sådan kan komma att in-
m. m. rättas, men för den närmaste tiden tror jag icke, att vi böra räkna
flörts.) med donna möjlighet. Jag åtminstone vill icke vara med om att ställa
något sådant i utsigt för närvarande.
Det var ju att vänta, att representanterna från de provinser, som
i den kongl. propositionen föreslagits skola öfverfiyttas från Svea hof-
rätts domvärjo till Göta hofrätts domvärjo, skulle känna sig miss¬
belåtna med den kongl. propositionen och motsätta sig densammas
antagande. Att så skett, derom är ingenting att säga. Och om jag
icke vore af den öfvertygelsen, att ett sådant missnöje skulle häfvas
med tiden, hade äfven jag nog mera, än jag gjort, tagit ifrågavarande
omständighet i betraktande. Men jag är fullt öfvertygad derom, att,
sedan öfvei flyttningen väl skett och befolkningen uti de ifrågavarande
provinserna hunnit vänja sig vid de nya förhållandena, den skall be¬
finnas lika nöjd dermed som med de nuvarande.
Hvarför jag i utskottet höil på herr Bokströms motion, var derför,
att jag ansåg, att det för invånarne på Gotland i följd af öns läge
och kommunikationsförhållanden skulle vara i någon mån svårare att
hafva förbindelse med Jönköping än med Stockholm, och äfven derför
att Gotland ända från dess förening med Sverige så i ena som andra
hänseendet haft sin hufvudsakligaste förbindelse med Stockholm. I
likhet med motionären från Gotland trodde jag lämpligare vara, att
Örebro län finge följa Vermland åt, i hvilket fall Gotland kunde få
stanna qvar under Svea hofrätt. Invånarne i Örebro län hafva ju heller
ingen svårighet att komma till Jönköping. Då emellertid herr Bok¬
ström sjelf icke gjort något yrkande på bifall till sitt förslag, vill
icke heller jag i kammaren hålla på detsamma, helst det i allmänhet
taget är för mig likgiltigt hvilketdera af de båda förslagen, den kongl.
propositionen eller herr Bokströms motion, vinner Riksdagens bifall, i
följd hvaraf jag nu icke kan göra annat än yrka bifall till Kongl.
Majrts förslag. Antagandet af detta förslag, hvilket i praktiskt afseende
innebär den ojemförligt lämpligaste utvägen för sakens ordnande, skulle
icke heller medföra någon kostnad för statsverket, medan deremot
med hvilket annat sätt af de ifrågasatta, man väljer för utjemnande
af arbetsbördan hofrätterna emellan, skulle vara förknippade ganska
betungande statsutgifter.
1 detta yttrande instämde herrar Falk och vice talmannen Östberg.
Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag har begärt
ordet för att återföra i herrarnes minne, hurusom I hafven eder
bekanta de svårigheter, som måste öfvervinnas, det arbete och det ut¬
byte af åsigter, som fick lof att föregå, innan man lyckades indraga
N:0 2G.
Onsdagen den 20 Mars, e. in. 27
den extra, sjunde divisionen i Svea hofrätt. Nästan alla sågo vi
dock ogerna de kostnader, som der vore i fråga, och slutligen fick
man denna indragning till stånd. Men nu har man funnit, att Svea
hofrätt har mera att göra, än den kan hinna med, och Kongl. Maj:t
har tänkt sig, att, i stället för att vi skulle nödgas öka statsutgifterna,
detta skulle kunna regleras genom en jemkning i hofrätternas juris-
diktionsområden. Då tycker jag, att det vore märkvärdigt, om vi
icke skulle följa Kong!. Maj:t i hans uppfattning. Jag förstår icke,
att de två län, som äro i tråga att öfverfiyttas enligt Kongl. Majits
proposition, kunna hafva något egentligt skäl att sätta sig emot det
kongl. förslaget. Jag tänker på det län jag tillhör. Icke fästa vi
der afseende vid, om det skulle komma under hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, eller om det får fortfarande vara under Göta hofrätt.
Detta gör ju alldeles detsamma. Ty sänder man handlingar till hof¬
rätten, är det ju i alla fall postverket, som framskaffar dem, och
hvar hofrätten än är belägen, kommer man i allmänhet ändå icke att
personligen inställa sig der. Hvad man ur ortssynpunkt anfört mot
det kongl. förslaget, synes mig derför icke vara något verkligt skäl.
Hvad särskild! beträffar Gotland, måste väl erkännas, att de kom¬
munikationer, som stå Gotland till buds nu, äro betydligt bättre än
dem ön hade på 1810- eller 1820-talet, då den kom under Svea hofrätts
domvärjo. Då gingo posterna med segelbåtar och öfver Oland och
Kalmar. Man kan väl ej säga, att den postförbindelsen var bättre än
den nuvarande. Så är att märka, att Gotland har en förmån, som
de öfriga länen sakna, att dess invånare få ingifva sina vadehandlingar
och besvärsskrifter till Konungens befallningshafvande och dymedelst
hafva sina vad och sin talan förvarade. Detta är ju en förmån, som
är synnerligen beaktansvärd.
Jag kan icke finna, hvarför de skäl, som anförts mot det kongl.
förslaget ur ortssynpunkt, skola hafva synnerligt stor betydelse i fråga
om vare sig Vermlands eller Gotlands ställande under Göta hofrätt.
Då med det kongl. förslagets antagande man kan utan ökade kost¬
nader befordra en hastigare rättsskipning under Svea hofrätt, tycker
jag, att samma förslag är mycket lämpligt. Och jag skulle anse det
högst olämpligt, om vi ginge den väg, som utskottet autydt, och flyttade
upp en division från Göta hofrätt till Svea hofrätt. Då komme Göta
hofrätt att bestå af fyra divisioner och Svea hofrätt af sju. Det kan
ej vara någon fördel med att på detta sätt rubba det läge, i hvilket
hofrätterna nu arbeta. Att ej tala om hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, som har endast två divisioner, Göta hofrätt skulle ändå få
fyra — skånska hofrätten och Göta hofrätt finge alltså tillsammans
sex divisioner — men Svea hofrätt skulle få icke mindre än sju. Det
är gifvet, att presidenten, som skall öfvervaka så omfattande verksamhet,
icke skall kunna så noga följa eu större hofrätts, som han kan följa
eu mindre hofrätts arbete. Eu sådan tillökning af Svea hofrätt skulle
åter hafva den följd med sig, att unge män, som egna sig åt det
juridiska kallet, fortfarande skulle strömma till Stockholm, emedan
det med flere divisioner skulle vara större utsigt att vinna befordran
och anställning. Men icke kan det vara förmånligt att, så att säga,
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m.
(Forts.)
N:0 20.
28
Angående
Vcrmlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea ho fr ätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätt's
domvärjo
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
locka desse unge män i alltför stort antal till Stockholm, ty jag tror
icke, att Stockholm, der så många frestelser förelinnas, är egnadt
att skapa goda jurister. Jag tror, att detta sker lika bra ute i
landsorten.
Hvad sedan beträffar kommissionsförhållandena, har jag aldrig, i
den ringa män jag haft ärenden i hofrätten, funnit någon svårighet
att i Jönköping få juridiskt biträde; ty der finnas, som här blifvit
sagdt, hofrättskommissarier att anlita, och desse äro i vanliga fall
mycket ordentliga och punktliga karlar. Men jag har gjort den
erfarenhet, då det galt vissa småsaker, som jag varit nödgad att bringa
under högsta domstolens pröfning, att det här i Stockholm ställer sig
synnerligen svårt att få rätt på någon ordentlig och verkligt god ad¬
vokat. Detta har visat sig svårt. Derför tror jag icke heller, att
hvad man i detta afseende anfört kan vara något skäl.
. Med ett ord: då Kongl. Maj:t vill ordna denna fråga och be¬
främja lagskipningen och försöka utjemna arbetsbördan hofrätterna
emellan utan kostnad för statsverket, tror jag icke, att det är skäl,
att kammaren afböjer föreliggande kongl. förslag. För den händelse
kammaren skulle göra detta och frågan kommer igen, helt säkert med
ökade utgifter för staten, vill jag hafva nämnt hvad jag nu sagt; ty
jag anser det vara onödigt att framkalla utgifter, då de ej behöfvas,
och hvad som anförts ur ortssynpunkt synes mig icke innefatta skäl
nog att rygga tillbaka för den jemkning i hofrätternas jurisdiktions-
områden, som Kongl. Maj:t föreslagit.
På dessa skäl yrkar jag bifall Kongl. Maj:ts förslag och afslag å
utskottets hemställan.
Herr Kardell: Utskottets vice ordförande har så fullständigt
utvecklat de skäl, som utskottet haft för att afstyrka Kongl. Maj:ts
proposition, att det icke synes vara något egentligt för mig att
tillägga.
Jag vill emellertid säga, att jag icke förvånar mig öfver regerin¬
gens hållning i denna fråga. Regeringen flyttar ej gerna embetsmän
från en ort till en annan. I fullkomlig öfverensstämmelse härmed har
regeringen vid 187G års riksdag uttalat den tanken, att det vore all¬
deles obilligt att pålägga de embetsmän, som skulle komma att ut¬
nämnas vid hofrätterna i Sverige, en sådan skyldighet som den att
underkasta sig förflyttning till annan ort, då så skulle påfordras, t Då
regeringen nu; föreslagit, att Vermlands och Gotlands län måtte "för¬
läggas under Göta hofrätt, ehuru i stället en division kunde flyttas
från Göta till Svea hofrätt, har regeringen dermed handlat i full
öfverensstämmelse med den åsigt, som hon uttalade år 1876. Riks¬
dagen var dock redan år 1876 af annan mening än regeringen: just
med hänsyn till en sådan eventualitet som den nu inträffade uttalade
Riksdagen för sin del då sin bestämda önskan och sin vilja, att sådana
vilkor skulle stipuleras, att de embetsmän, som derefter utnämndes
vid hofrätterna, skulle vara skyldiga att underkasta sig förflyttning
till annan ort, om så påfordrades. Det synes mig alltså vara i full
konseqvens med Riksdagens uppfattning då, om Riksdagen nu, när den
29
N o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
väntade eventualiteten är inne, fasthåller vid den åsigt, som Riksdagen
det året uttalade, och således föredrager flyttning af en division fram¬
för förändring af hofrätternas jurisdiktionsområden. I valet mellan
dessa två utvägar synas mig för öfrigt befolkningarnas bestämdt ut-
taiade önskningar böra gå framför de bekvämlighetsskäl, som kunna
anföras till förmån för tjenstemännen der nere i Jönköping. Man
har ordat om att Svea hofrätt skulle blifva så utomordentligt stark, då
den skulle ökas till sju divisioner, medan Göta hofrätt deremot skulle
bestå af endast fyra. Vore då detta förhållande så farligt? Den
skånska hofrätten räknar endast två divisioner och reder sig bra; jag
har icke hört någon klaga deröfver, att rättvisan der skulle blifva
skipad på ett mindre tillfyllestgörande sätt. Jag förstår icke, hvilken
fara skulle kunna hota från den numeriska öfverlägsenheten hos Svea
hofrätt. Om någon kraftmätning hofrätterna emellan kan det ju icke
vara tal. Råkas någon gång hofrätternas personal, blir det väl till
vänskapliga samqväm och icke till våldsamma sammandrabbningar.
Då sålunda befolkningarna så bestämdt uttalat sin motvilja mot
regeringens förslag, synes mig, att man icke får sätta sig öfver denna.
Jag kan för öfrigt icke undertrycka min förvåning deröfver, att man
icke äfven nu tillfrågat invånarne i Vermland och på Gotland, huru¬
vida de vilja underkasta sig här ifrågasatta förflyttning. Man hade
dock kunnat vänta sig detta, då man har prejudikat på att sådant
skett i äldre tider. Har man möjligen nu uraktlåtit detta, derför
att man anat, att svaret icke skulle utfalla efter önskan? Hvad be¬
träffar herr Erickson, så reserverade han sig inom lagutskottet endast
mot motiveringen, men icke mot det beslut, hvartill utskottet då kom;
jag kan derför icke undertrycka min förvåning öfver hans upp¬
trädande i dag. Jag ber naturligtvis, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Elowson: Den ledamot af lagutskottet, som för några
ögonblick sedan hade ordet, nemligen herr Erickson, upprullade en bild,
huru det sannolikt komme att gestalta sig i den närmaste framtiden.
Han påstod, att, om med anledning af utskottets förslag en divisicyi
skulle flyttas från Göta hofrätt till Svea hofrätt, det icke skulle
komma att dröja länge, förrän målen hopade sig så hos Göta hofrätt,
att det skulle bli fråga om upprättande derstädes af en extra division.
Om så är, lär icke den kongl. propositionen råda bot på de olägen¬
heter, som nu föreligga. Skulle målen hopa sig på detta sätt, vore
det skäl att låta det med afseende på jurisdiktionsområdena vara som
det är och se till, huru man på lämpligaste sätt skulle kunna afhjelpa
såväl den nu befintliga som den förespeglade balansen.
Andra skäl tala ock för att låta det nuvarande tillståndet tills
vidare vara oförändradt. En viss osäkerhet synes nemligen råda hos
sj elfva de rättslärde om lämpligaste sättet att anordna rättsskipningen
i mellaninstanserna. De mest olika meningar hafva angående nämnda
fråga under tidernas lopp uttalats. Man har velat hafva en enda
hofrätt förlagd på ep och samma ort, en stor centralhofrätt. Man
har haft den motsatta åsigten, att hofrätterna skulle flyttas ut till
Angående
Vennlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m.
(Forts.)
N-o 20.
30
Onsdagen den 20 Mars. e. m.
Angående
Vcrmlands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea ho fr ätts
och förläggan¬
de. under
Göta hofrätt s
domväij o
m. m.
(F or te.)
skilda orter, så att hvarje hofrätt komme att bestå af endast en divi¬
sion. Man har uttalat den åsigt, att hofrätten öfver Skåne och Ble¬
kinge borde förflyttas till Lund, emedan det skulle vara gagneligt för
den akademiska undervisningen.
Nu har man från statsrådsbänken hört uttalas den såsom mig
synes egendomliga åsigten, att den unga juristen skulle utbildas bättre
i de lugna landsortsstäderna än uti hufvudstaden. Detta synes mig
föga öfverensstämmande med verkligheten.
Men äfven bland de icke lagkloke synes man vilja fästa afseende
vid ett sakförhållande, som talar för att hofrätternas jurisdiktions-
områden må tills vidare förblifva sådana de äro, Det är den om¬
ständigheten, att anordnandet på lämpligaste sätt af mellaninstansen
väsentligen beror på frågan om ombildningen af rättegångsväsendet
vid underdomstolarne. Blir detta ordnadt på annat sätt, än det nu
är, kan det vara att taga under öfvervägande, hvar hofrätterna skola
på lämpligaste sätt förläggas. Då kunde det blifva tal om att få
blott två hofrätter, nemligen en i Stockholm och eu i Jönköping, och
då kunde det å andra sidan blifva tal om fyra hofrätter, nemligen de
tre nuvarande och en för Norrland. Men huru man betraktar saken,
så är man osäker om förhållandena, och det synes mig då vara bäst
att låta det vara sådant det är.
Talaren på ölandsbänken nämnde, att det varit förenadt med
mycket stora kostnader att få en extra division i Svea hofrätt. Det
är sant, men denna kostnad och den extra divisionen hafva upphört,
derför att det visade sig, att målen alltjemt aftoge. Ännu är det en
balans af oafgjorda mål vid Svea hofrätt, men det tenderar derhän,
att målen minskas, och då synes det mig icke skäl att nu genast
företaga åtgärder af så djupgående innebörd som att dela sönder
hofrätternas jurisdiktionsråden. Samme talare nämnde också om, att
det icke skulle vara till gagn för de unga juristerna att komma till
Stockholm. För min del har jag redan omnämnt, att jag hyser en all¬
deles motsatt åsigt, och det visar sig, att hofrätten i Stockholm har
en särdeles stark dragningskraft på dem, och att alla unga jurister
anse det som eu synnerligen stor fördel att få utbilda sig der, emedan
de hålla före, att den hofrätten är en utmärkt god skola.
Det har blifvit af den siste talaren påpekadt, huru Riksdagen år
1876 gick till väga, då det blef fråga om att träffa de ändamåls¬
enligaste anordningar för att jemna arbetsbördan hofrätterna emellan.
Då föreskref Riksdagen i strid mot Kongl. Maj:ts önskan, att de yng¬
ste tjenstemännen skulle vara rörliga, så att de kunde flyttas från en
hofrätt till en annan. Det heter nemligen i detta Riksdagens beslut,
hvilket här i betänkandet är citeradt, “att den, som, efter det den nya
lönestaten blifvit faststäld, utnämnes till assessor, notarie eller fiskal i
hofrätt, skall emot ersättning för flyttningskostnad vara underkastad
skyldigheten att låta sig till annan hofrätt förflyttas." Det var således
en tydlig fingervisning af 1876 års Riksdag, huru man borde gå till
väga, i den händelse det blefve fråga om att fördela arbetsbördan
mellan hofrätterna.
Det har framhållits af lagutskottets vice ordförande på ett mycket
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
31
N:o 20
öfvertygande sätt, att omflyttningen till en annan hofrätt måste för
befolkningen i de län, som skulle förläggas under den för dem nya
hofrätten, vara af synnerligen stor betydelse. Förbindelsen med den
ort, der hofrätten är förlagd, spelar ock en ingalunda ovigtig roll.
Det kan man äfven finna, om man tänker på, huru det var förut.
Kedan 1810 hade Vermlands riksdagsfullmägtige väckt fråga om att Verm-
land skulle förläggas under Svea hofrätts jurisdiktion, och de åberopade
då som skäl, att affärsförbindelserna med hufvudstaden voro lifligare
än med Jönköping, och detta gäller ju fortfarande, så att, om man
jemför länets affärsförbindelser med Stockholm och dess affärsförbin¬
delser med Jönköping, den jemförelsen otvetydigt utfaller till förmån
för Stockholm. I den kongl. propositionen framhålles, att Vermland
har mera affärsförbindelser med Göteborg än med Stockholm. Det
må vara en sanning, men icke har det med denna sak att göra. Det
inverkar icke på denna sak, då det icke är fråga om att förlägga en
hofrätt till Göteborg. Säkert är, att Vermland icke har några sär¬
skilda förbindelser med den angenäma staden vid Vettern. Sedan
Kongl. Maj:t på grund af den nämnda år 1810 gjorda hemställan från
Vermlands riksdagsfullmägtige framstäf förslag i den af dem åstun-
dade rigtningen till Rikets Ständer, blefvo också Vermlands invånare
särskilt hörda, och de förklarade dervid, att Vermlands förläggande
under Svea hofrätts domvärjo skulle för dem leda till större beqväm¬
lighet och betydlig besparing vid rättegångsärendenas fullföljande. Nu,
år 1895, har icke regeringen ansett det önskligt eller nödvändigt att
göra detta. Det hade likväl varit synnerligen välbetänkt, om regeringen
1895 lika väl som år 1815 lyssnat till uvox populi11. Denna “vox
populi11 anser jag vara uttalad på ett synnerligen bindande sätt af
länsstyrelsen i Vermland. Tvifvelsutan har länsstyrelsen fäst sig äfven
vid det sakförhållande, som af herr justitieministern användts såsom
ett hufvudargument, eller att det skulle vara till fördel för invånarne
i Vermland och Gottland att i Jönköping få sina mål hastigare afgjorda.
Att det är en fördel, bestrides icke, men deraf torde icke på långt
när uppvägas olägenheterna af förflyttningen, och då Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i Vermland afstyrkt förflyttningen, har Kongl. Maj:ts
befallningshafvande helt säkert fäst afseende vid denna omständighet,
så att, om man ställer mot hvarandra fördelen att få vara under Svea
hofrätt, hvilken är förlagd på en ort, med hvilken provinsen har lifliga
förbindelser, och olägenheten att målen dröja litet, det synes, att länets
invånare finna sig hellre i den senare olägenheten såsom mindre af-
sevärd, än de vilja gå miste om den förutnämnda fördelen, som är af
större vigt.
Då jag således icke kan finna, att den framställning, Svea hofrätt
har gjort till regeringen derom, att tiden för den extra divisionens
verksamhet skulle förlängas, kan vara en giltig anledning till en så
stor förändring, som icke endast berör hofrätternas jurisdiktionsområden,
utan också berör förändringar i sjelfva lagen, anser jag mig, herr
grefve och talman, böra framföra den önskan från Vermlands läns
invånare, att Kongl. Maj:ts proposition måtte afslås och lagutskottets
hemställan bifallas.
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea hojrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
in. m.
(Forts.)
N:o 20.
32
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätt
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Mars. e. m.
Herr Berglöf: I den motion, jag afgifvit till Riksdagen i före¬
varande hänseende, har jag gjort hemställan derom, att Riksdagen
måtte besluta en skrifvelse till regeringen om, att utredning måtte ske,
huruvida icke hofrätten öfver Skåne och Blekinge kunde indragas och
denna hofrätts två divisioner förflyttas, en till Göta hofrätt och en till
Svea hofrätt, samt provinserna Skåne och Blekinge förläggas under
Göta hofrätt. Såsom skäl för denna min hemställan har jag anfört,
att genom en sådan förändring skulle arbetet lättast och jemnast kunna
fördelas mellan de båda blifvande hofrätterna, att det är mindre lämp¬
ligt att hafva en särskild hofrätt för endast två provinser och en hof¬
rätt, som innehåller endast två divisioner, och att betydligt minskade
kostnader för hofrätterna skulle uppstå genom att denna hofrätt in-
droges. Vidare har jag påpekat en sak, som står i strid med herr
justitieministerns nu uttalade åsigt, eller den, att den mindre hofrätten
är synnerligen olämplig såsom bildningsanstalt för blifvande praktiska
jurister.
Det torde väl få anses vara ostridigt, att just den stora hofrätten
gifver tillfälle åt unga jurister att få en mångsidigare utveckling och
en mångsidigare inblick uti juridikens olika angelägenheter och arbeten.
Åt detta mitt förslag har dock icke utskottet eguat någon uppmärk¬
samhet. Det har icke ens gittat att nämnvärdt bemöta de skäl, jag
anfört för min begäran om utredning af saken. Det har sagt, att
mitt förslag afsåg en så genomgripande förändring af öfverrätternas
organisation, att man icke nu kunde vidtaga någon åtgärd i den rigt-
ning jag påpekat. Ja, någon större förändring i öfverrätternas organisa¬
tion tänker jag mig icke genom den af mig föreslagna anordningen
skulle kunna ifrågakomma. Det skulle ju endast bli en förändring i
samma syfte, som Kongl. Maj:t föreslagit, eller en förändring af hof-
rätternas domsområden. Spörsmålet gälde, att under Göta hofrätt
skulle förläggas Skåne och Blekinge i stället för Vermlaud och Got¬
land, som Kongl. Maj:t föreslagit skola dit förläggas. Det skulle blifva
en förflyttning af två provinser i det ena fallet som i det andra. Men
i det af mig föreslagna fallet skulle det blifva den vinsten, att man
slipper afiöningen till en hel del tjensteman, som hädanefter icke skulle
blifva behötliga.
Jag har mig visserligen nogsamt bekant, att nya lagberedningen
föreslagit inrättandet af två ytterligare hofrätter, nemligen i Göteborg
och Hernösand. Men den tiden kommer bestämdt aldrig, då Riks¬
dagen eller åtminstone denna kammare beviljar anslag för upprättande
af ytterligare två nya hofrätter. Jag hoppas snarare, att den dag
skall komma, då Riksdagen finner behöfligt och nödigt att indraga en
hofrätt.
Med hänsyn till den behandling, frågan fått inom utskottet, anser
jag mig emellertid icke böra göra något yrkande beträffande min mo¬
tion, men med afseende å frågan om Vermlands och Gotlands läns
förflyttning vill jag säga, att det förefaller mig lämpligare, att fem
personer, som sitta såsom ledamöter i hofrätten, jemte notarier och
fiskal förflyttas från en stad till en annan, än att två hela provinsers
befolkning med sina juridiska angelägenheter skall förflyttas från en
Onsdagen den 20 Mars, e. in. 33
hofrätt till en annan. Det är lättare för de nämnda personerna att
förflytta sig än för två provinser att sätta sig in i de nya förhållanden,
som blifva en följd af ifrågasatta förändringen i hofrätternas doms-
områden.
Det är på dessa grunder som jag i frågans nuvarande läge icke
kan annat än yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Larsson i Fole: Det var med anledning af ett yttrande af
en talare på kalmarbänken, herr Danielson, som jag begärde ordet.
Han förundrade sig mycket öfver att befolkningen på Gotland och i
Vermland både så mycket emot den föreslagna förändringen. Han
trodde, att om denna befolkning blefve van vid att få sina mål be¬
handlade i Göta hofrätt, skulle den blifva lika belåten som nu. Men
det är dock icke min tro, åtminstone hvad Gotland beträffar. Got¬
land bar sina hufvudsakliga kommunikationer med Stockholm, Gotlands-
båtarne gå bit till Stockholm icke mindre än sex gånger i hvar vecka
under sommaren, och detta är ganska behändigt för den rättsökande,
om han någon gång sjelf vill utföra sitt mål i hofrätten, om vittnen
der skola böras eller om han vill tala med en advokat. I alla dessa
fäll bar lian lätt att komma till Stockholm. Till Jönköping hafva vi
deremot inga direkta kommunikationer. Vi kunna få bättre kommunika¬
tioner dit än vi nu hafva, men vi skola i alla händelser först resa
öfver sjön på samma sätt som till Stockholm, och sedan dessutom på
jernväg.
Herr Danielson berömde advokaterna i Jönköping derför att de
skulle vara så redbara män, men sade, att man fick leta mycket väl
om man skulle träffa på några sådana i Stockholm. Ja, om det också
är så, att det bär i Stockholm finnes någon eller några advokater,
som icke äro pålitliga, så finnes det också å andra sidan sådana, som
äro pålitliga, det är säkert. Här finnas pålitliga och redbara advokater,
som äro väl bekanta och kända på Gotland. I Jönköping deremot
känna vi ingen. Hvad beträffar den åberopade förmånen som Got-
ländingarna skulle ega deruti, att de kunna inlemna sina besvärs-
handlingar till Konungens befallningshafvande och slippa resa sjelfva,
så begagnas den förmånen mycket litet, ty man vill gerna sjelf med¬
dela sig med sin advokat. Jag vill exempelvis nämna, att år 1880
det icke var mer än en enda rättsökande, som inlemnade sina be¬
svär till Konungens befallningshafvande och äfven andra år har det
varit ganska få. Detta bevisar, att denna förmån icke begagnas
synnerligen mycket, utan mest kommer till användning någon gång,
då sjön för längre tid är tillfrusen, men eljest icke.
Det är besynnerligt, men det är dock icke så tacksamt, att herr
Danielson alltid vill likställa Gotland med Gland. Härpå har det
varit så många exempel från föregående riksdagar, att jag icke be-
höfver omnämna dem, ty jag tror, att riksdagsmännen komma ihåg
dem sjelfva. Så bar han äfven nu velat likställa oss, så att vi skulle
hafva en hofrätt tillsammans med Öland. Men det är en sak, som
Gotländingarna alldeles äro emot.
Jag yrkar på nu anförda skäl bifall till utskottets förslag.
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o JO.
N o 20.
Angående
T "erm lands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domväij o
m. 771.
(Forts.)
3
N:0 20.
34
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
Angående
Ver mlands och
Gotlands läns
skiljande från
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätt»
domvärjo
in. m.
(Forts.)
Herr Restadius: Herr grefve och talman, mina herrar! Det har
länge varit en känd och erkänd sanning, att, under det arbetet i Svea
hofrätt varit allt för betungande, ett nära nog motsatt förhållande
gjort sig gällande i Göta hofrätt. Det syntes mig vid genomläsandet
af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet vara uppenbart, att Kongl. Maj:t
funnit en lycklig utväg att lösa de svårigheter, som derigenom upp¬
kommit. Att emellertid lagutskottet icke delat denna Kongl. Maj:ts
uppfattning synes förnämligast härröra från den allt för stora hänsyn
som lagutskottet haft för de privata önskningsmål, som uttalats från
de provinser, hvilka ifrågasatts skola läggas till Göta hofrätt. Jag
vill nu ingalunda förbise des3a önskningsmål, jag vill gerna erkänna
att de kunna förtjena beaktande, men så mycket anser jag mig böra
framhålla att gent emot ett statsintresse dylika önskningsmål icke få
göras öfvermägtiga, särdeles som desamma vid närmare eftertanke
icke tyckas kunna förtjena allt för mycket afseende. Det har i sådant
hänseende anförts att befolkningens lynne och tänkesätt i de landskap
hvarom nu är fråga skulle kunna lättare jemföras med befolkningens
i trakten af Stockholm än invid Jönköping. Jag kan icke yttra mig
om huru det kan förhålla sig med Gotland, der jag hört sägas, att
det skall vara mycket egendomliga förhållanden, men så mycket vågar
jag påstå, att så egendomliga förhållanden kunna icke förefinnas i
Vermland som i Dalarna, men det oaktadt får Svea hofrätt, huru
litet den än kan känna till Dalamännens lynnen och tänkesätt afgöra
de rättstvister, som der förekomma, utan att anledning till några sär¬
skilda klagomål försports.
Vidare har det omtalats hurusom man i dessa orter har lättare
kommunikationer med Stockholm än med Jönköping. Dervidlag torde
vara att bemärka, att rättsproceduren i en hofrätt är skriftlig och
att följaktligen något annat i allmänhet icke förekommer än ingifvandet
af häradsrättens protokoll och öfriga erforderliga handlingar äfven¬
som en och annan skrift. Sådana handlingar reser man i regeln icke
hit till Stockholm med, utan man sänder dem med posten till ombud.
En sådan åtgärd kan lika väl gå för sig i Jönköping, ty man har
lika god postgång till det ena som till det andra stället.
Det har också sagts af en annan talare, att man kunde lättare
under Svea hofrätts domvärjo få ut de rättshandlingar, som man kunde
behöfva. Dertill genmäler jag, att det finnes precis enahanda sätt
dertill i Jönköping. Man skrifver blott till ett ombud der; och skall
jag uppdraga en jemförelse mellan de ombud, som kunna erhållas i
Stockholm och som man kan få i Jönköping, så får jag säga att för
dem, som med Stockholmsförhållanden icke äro bekanta, går det lättare
att få fullt pålitliga personer i Jönköping än i Stockholm, der så
många hungrande personer gå färdiga att uppsluka det första mål,
som de kunna få, utan afseende å målets beskaffenhet.
Eu talare har yttrat, att han tyckte det vara obilligt att i strid
mot befolkningens egen åskådning förflytta den under Göta hofrätts
domvärjo. Men då samma talare samtidigt vill förflytta skåningarne
upp till Jönköping, så må jag säga, att jag icke begriper, hvarför
35
N:o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
skåningarna skola vara mera flyttbara än personer från Gotland och
Vermland.
Lagutskottet har i sitt utlåtande påvisat eu utväg, hvarigenom,
enligt dess förmenande, den nu befintliga olägenheten på ett bättre
sätt än i Kongl. Maj:ts förslag skulle kunna blifva undanröjd, och det
vore att man med anlitande af den bestämmelse, som finnes i de fem
yngste liofrättsledamöternas fullmagter om skyldighet att underkasta
sig flyttning, förläde en division från Jönköping till Stockholm. Ja,
det är en penningeaffär, men den är icke så billig, som lagutskottet
vill låta påskina. Det har redan antydts, att det behöfdes två nya
löner till hofrättsråd, och jag vill vidare såga, att aktuarien i Svea
hofrätt är så öfverhopad med arbete, att det är honom absolut omöj¬
ligt att kunna utföra något vidare arbete, som kunde, utöfver det
arbete han nu har, påläggas honom. Man talar så mycket om normal¬
arbetsdag och dylikt, men jag kan försäkra, att äfven under nuvarande
förhållanden för honom icke finnes någon normalarbetsdag hvarken
söndag eller hvardag. lian får arbeta lika hela året om. lian har
ej heller rätt till semester, om han icke vill den sjelf betala. Deraf
blir en följd, att om Svea hofrätt ytterligare ökas, så måste åtgärder
vidtagas, för att aktuariens arbete på ett eller annat sätt må på flera
Angående
Vcrmlands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. in.
(Forts.)
personer fördelas.
Det är en stor olägenhet, på sätt en talare redan anmärkt, om
en hofrätt är för liten, och sannerligen vill jag icke påstå, att den
som blott har två divisioner är för liten, men det är också en syn¬
nerlig olägenhet, om en hofrätt blir så stor som Svea hofrätt skulle
blifva i det föreslagna fallet. Då jag för några år sedan tjenstgjorde
der, bestod hofrätten allenast af fem divisioner och en extra, kallad
den sjette. Den inrymdes i två små rum, som lånats af kammar¬
kollegium. Nu talas här mycket vackert om huru mycken kubikrymd
luft man måste tilldela menniskor för att de på ett godt sätt må
kunna fullgöra sitt arbete, men det får jag intyga, att, hvad som fans der
i dessa rum, icke var det luft. Rummen voro sådana — ja, det var icke
rum utan endast små “afbalkningar“ — som icke kunna anses lämp¬
liga för ett så allvarligt arbete, som i en hofrätt förekommer. Skall
det nu blifva en ny division, så antager jag, att det måste anskaffas
eu lokal för densamma. Det blir icke lätt, men det måste i alla
händelser ske, och det kostar naturligtvis penningar. Om det blir en
division till, så kommer hofrätten att bestå af 35 ordinarie ledamöter
förutom presidenten. Dessa skola alla vara närvarande vid behand¬
lingen af plenimål, men redan då det fans blott fem ordinarie divisioner
och en extra, fingo dessas ledamöter icke rum vid plenibordet, och
det går väl icke lättare när de blifva 35. Hvar de skola sitta, det
vet jag icke.
Huru jag än ser denna sak kan jag icke finna annat än att lättast
afhjelpa de olägenheter, som nu förefinnas, på det af Kongl. Maj:t
föreslagna sättet, och jag tillåter mig derför yrka bifall till detsamma.
Men jag kan på samma gång icke underlåta att säga hurusom det
hade varit synnerligen önskvärd!, om Kongl. Maj:t i sammanhang med
det förslag, som nu framlagts, jemväl tagit hänsyn dertill att dun tid,
N:o 20.
36
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
vtZanhoci -nom hvilken man enligt de 1 1734 års Ia« meddelade föreskrifter skall
hofrätterna, är efter nuvarande kommunikationsförhål-
skiijande från '^nden alldeles för lång och i sin män bidrager till ett oskäligt för¬
sta hofrätt!* langande af den tid, inom hvilken målen kunna afgöras.
och förläggan- Jag yrkar bifall till Kongl. Majrts förslag.
de under a o o
Göta hofrätts TJ.. . .
domvärjo _ Häruti instämde herrar Anderson i Tenhult, Sjöberg, Andersson
m. m. i Löfhult, Uar.cn, Zelterstrand, Månsson, Eriksson i Elgered, Persson
(Forts.) i Itinkaby och Bengtsson i Häradsköp.
Herr Lklundh från Lund: På sätt herrarne behagade finna,
ha.r jag redan i inledningen till den motion, jag i detta ärende tagit
mig friheten framlåga, påpekat, att densamma tillkommit för att i
någon män visa att eu ändamålsenligare och jemnare afvägd förändring
af hofrätternas jurisdiktionsområden skulle kunna åstadkommas på
annat sätt än det af herr Berglöf föreslagna. Jag trodde nemligen,
att, om Halland förlädes till hofrätten öfver Skåne och Blekinge, målen
i Göta hofrätt skulle, äfven om Yermland och Gotland eller, i stället
för Gotland, Örebro län förlädes under denna hofrätt, medhinnas lika
lätt som nu är förhållandet och sålunda en division af Göta hofrätt,
utan olägenhet för denna hofrätts arbeten, kunna öfverflyttas till hofrätten
öfver Skåne och Blekinge och den senare alltså få Henne divisioner.
l)å emellertid herr Berglöf icke yrkat bifall till sin motion, finner
jag mig icke heller föranlåten att för närvarande yrka bifall till det
af mig framstälda förslaget.
Jag ber att få påpeka ett tryckfel i lagutskottets betänkande,
der utskottet på sidan 9 säger, att jag i min motion yttrat följande:
• _ “Berest Kong! Maj:ts ifrågavarande proposition vunne Riksdagens
bifall, vore tiden inne för Riksdagen att äfven taga i öfvervägande
det redan vid 1884 års riksdag framlagda förslaget att afskilja Halland
från Göta hofrätts domvärjo och förlägga detta landskap under hof¬
rätten öfver Skåne och Blekinge, på det att rikets trenne sydligaste
provinser, hvilka i och genom deras historiska utveckling sins emellan
företedde ganska många olikheter.11 Detta sista ord “olikheter“ skall
naturligtvis vara likheter.
Det skulle visserligen vara ganska frestande att påvisa några af
de många skål, som tala för provinsen Hallands förläggande under
den sydsvenska hofrätten, men då jag af deD i kammaren nu fö#da
diskussionen finner, att tiden ännu icke är inne för en sådan förändring,
skall jag icke i denna sena timme trötta kammaren med en utveck¬
ling af dessa skäl. Jag är emellertid lifligt öfvertygad om att i eu
framtid och kanske en snar framtid det skall visa sig nödvändigt att
med den skånska hofrätten förena äfven Halland.
Jag skulle gerna hafva yrkat bifall till herr Bokströms framställ¬
ning, dessinera som jag redan i min motion, utan att hafva kännedom
om herr Bokströms förslag, påvisat lämpligheten af att Örebro län i
stället för Gotland förlädes under Göta hofrätt. Man finge då hela
bergslagen förenad under en och samma hofrätt, och jag tror, att de
mål, som komma från Örebro län och Vermlands län äro i väsentlig
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
37
N:o 20.
mån af den likartade beskaffenhet, att de lämpligen borde pröfvas af
en och samma hofrätt.
Emellertid har herr Bokström icke vidhållit sin motion och då vill
ej heller jag härom göra något yrkande.
Beträffande den andra delen af min motion, eller förslag om
Skånska hofrättens förläggande till Lund, vill jag blott nämna, att min
framställning härutinnan nu tillkommit endast derför, att jag ansåg
denna fråga böra komma under ompröfning i Riksdagen på samma
gång som föreliggande frågor om förändringar i afseende på hofrät-
ternas jurisdiktionsområden.
Nu bär emellertid lagutskottet, som ansett s’g icke kunna till¬
styrka bifall till första delen af min motion, i följd deraf ej velat ingå
i pröfning af densammas senare del; och som frågan om Skånska hof¬
rättens förflyttning till Lund, enligt hvad jag redan i motionen anmärkt,
för närvarande är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, har jag, under
förhanden varande förhållanden, ingen anledning att i detta hän¬
seende nu göra något yrkande.
Herr Eken man: Flera af de motioner, som äro anknutna till
den föreliggande kongl. propositionen måste jag för min enskilda del
betrakta såsom defensiva rörelser från representanterna för de särskilda
orter, som beröras af ifrågavarande förslag. Jag har svårt att taga
dem för att vara menade på rigtigt fullt allvar; men den omständig¬
heten att de framkommit och det energiska sätt, hvarpå de särskilda
orternas representanter här försvara sig emot den ifrågasatta rubb¬
ningen, tyda ju gifvetvis på att inom dessa orter förefinnes en mycket
stark opinion emot det förslag, som här föreligger till behandling.
Nu har det sagts att statsintresset bör gå före ortsintressona,
och det är ju gifvet att, såsom en talare påpekat, dessa icke få hafva
någon afgörande betydelse, om de komma i kollision med statsintresset.
Nog är detta rigtigt, men om de särskilda ortsintressena kunna till¬
godoses utan att såra statsintresset, så torde det vara allt möjligt
skäl i att gå dem till mötes.
Den strid, som blifvit förd, manar till stor varsamhet, och en
sådan varsamhet synes lagutskottet efter min uppfattning här hafva
iakttagit, och jag vill äfven tillägga, att jag anser det sätt, hvarpå
lagutskottets vice ordförande klargjort ställningen och angifvit det
sätt, hvarpå lösningen skulle kunna ske utan att oroa de särskilda
orterna i deras intressen, vara tillfredsställande.
Jag skulle kunna upptaga åtskilliga af de skäl, som en ärad
talare på vestgötabänken anfört till försvar för den kongl. proposi¬
tionen, men flertalet af dessa äro redan vederlagda. Dock, ett skäl
vill jag beröra. Den ärade talaren framhöll, med hvilka kostnader
det skulle vara förenadt att få en sjunde division vid Svea hofrätt,
och påpekade särskildt huru svårt det skulle blifva med utrymme och
lokaler. Jag ber då att få erinra, att Svea hofrätt ganska ofta har
arbetat på sju divisioner, och jag tror icke att det är så länge sedan
sjunde divisionen sist upphörde att operera. Den var visserligen icke
på ordinarie stat, men hofrätten har dock arbetat på sju divisioner
Angående
Vermlands och
Gotlands läns
skiljande frän
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta höfrö tis
domvärjo
in. m.
(Forts.)
N:0 20. 38 Onsdagen den 20 Mars, c. m
Angående utan någon sådan extra kostnad, som den ärade talaren antydde.
GoOand/uint tror derför att man måste medgifva, att den talarens framställ¬
ande från ni»g led af någon öfverdrift.
Svea hofrätts Jag ber ock att i anledning af herr Berglöfs anförande få yttra
och foriagtjan- att utskottet synes mig på ett sätt hafva tillräckligt motiverat sitt
Göta Ihofrätts a^a&- ar gifvet att lösningen af en fråga af så stor vigt och
domvärjo betydelse som frågan om indragning af en hofrätt icke lärer kunna
m. m. komma till stånd på enskild motionärs förslag. Men det var något,
(torts.) som talaren yttrade under sitt försvar för motionen, som jag vill
opponera mig mot. Han påstod att vid en liten hofrätt såsom den
skånska det är högst olämpligt för de yngre juristerna att få sin
utbildning. Denna åsigt står i bestämd strid mot hvad vi förut fått
höra från statsrådsbänken, och jag tror också, att detta påstående
från den ärade talaren ej är rigtigt. Erfarenheten har icke visat, att
de unga juristerna utbildas bättre eller sämre vid den ena eller andra
hofrätten, utan de äro ungefär lika beträffande skicklighet och insigter
och böra sålunda kunna vara jemnstälda.
Eu representant från Lund har kommit med ett särskildt förslag,
jag menar hans förslag om flyttning af Skånska hofrätten från Kristian¬
stad till Lund. Han har icke yrkat bifall till sitt förslag, men då
denna åsigt nu framföres återigen — och den har framförts många
gånger förut och framförts med en bestämdhet, som gör, att man
kanske på många håll börjar sätta tro till detta påstående om att
det skulle vara rigtigt och lämpligt att verkställa denna förflyttning —
så ber jag att för min enskilda del få framhålla en annan mening.
Skälet, som man angifver, är ju det, att den juridiska undervisningen
vid den sydsvenska högskolan skulle blifva bättre, och att rättskip¬
ningen skulle vinna på en sådan flyttning. Om man skulle utgå från
att denna förutsättning vore rigtig, hvilket jag för min del icke gör,
så skulle ju följden blifva den, att det andra universitetet skulle komma
och säga, att det i fråga om den juridiska undervisningen blefve sämre
stäldt än universitetet i Lund. Konseqvensen fordrade då, att Svea
hofrätt flyttades till Upsala för att få den juridiska undervisningen
der likstäld med den i Lund. Jag vill nu icke beröra de ofantliga
kostnader, som detta skulle medföra, helst som jag för min del icke
har den uppfattningen, att den juridiska undervisningen skulle vinna
j)å ett sådant arrangement. Det är litet svårt att förstå, huru den
påstådda vexelverkan skulle ega rum. Icke kan det väl vara meningen
att de unga juristerna skulle tillåtas att hafva några praktiska öfningar
vid hofrätten, ty hofrätten är väl afsedd för helt andra ändamål. Jag
kan icke finna, huru det skulle gå till. Jag tror icke heller på nyttan
och gagnet, men väl på stora olägenheter af en sådan anordning.
Jag har velat uttala denna min mening i anledning af repre¬
sentantens från Lund anförande, och i öfrigt ber jag att fä biträda
dem, som yrkat bifall till lagutskottets förslag.
Herrar Ola Bosson Olsson och Svensson i Olseröd instämde
häruti.
39
N:o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
Herr Lasse Jöjnsson: Jag vill blott i största korthet och enkel- Angående
het säga att jag från flen stund jag först läste Kongl. Maj:ts proposition Vermlandsoch
ansåg att det lyckligaste vore, om denna fråga löstes på det sätt g^iljanide från
Kongl. Maj:t föreslagit. Då jag sedan fick se de olika motionerna, Svea hofrätt*
så fann jag i dem sanningen af det gamla ordspråket: söndra, och och förläggan¬
de skall herrska. Den långa diskussionen har icke rubbat min åsigt, ?e u,ldfr„
ty skola vi på ett klokt sätt lösa denna fråga, åtminstone från ekono- "fomvaljo'tS
misk synpunkt sedt — jag vill icke inlåta mig på det juridiska om- m. J.
rådet — så tror jag att det är klokast att taga Kongl. Maj:ts propo- (Forts.)
sition, till hvilken jag yrkar bifall.
Herrar Pehrson i Törneryd och Arnoldsson instämde i detta
yttrande.
Herr Kardell: Jag begärde ordet egentligen med anledning af
ett yttrande af herr Restadius. Han sade att, då det var fråga om
ett statsintresse, så skulle de privata önskemålen gifva vika. Hvilka
äro nu här dessa privata önskemål? Jo, sådana som uttalats af riks¬
dagsmännen från de orter, hvilka frågan rörer, af länstyrelserna och
andra offentliga myndigheter. Mig förefaller egendomligt att kalla
sådana önskemål för privata. Dessa önskemål skulle gifva vika för
statsintresset, men hvilket är då det föreliggande statsintresset? Det
är behofvet att få ojemnheten i arbetet mellan Svea och Göta hofrätt
afhjelpt. Ställa sig nu befolkningarna i Vermland och på Gotland
fiendtligt mot detta statsintresse? Nej. Det göra de visst icke. De
vilja likaväl som regeringen hafva denna olägenhet afhjelpt. Men
deras åsigt om det sätt, hvarpå den bör afhjelpas, skiljer sig från
regeringens derutinnan, att de önska, att en af Göta hofrätts divisioner
skall förflyttas från Jönköping till Stockholm, under det att regeringen
deremot vill förlägga Vermlands och Gotlands län under Göta hofrätts
jurisdiktion. Det ser verkligen ut, som om statsintresset enligt herr
Restadius’ mening skulle bestå deri, att den ifrågavarande divisionen
icke behöfver underkasta sig att förflyttas från Jönköping till Stock¬
holm; ty mot det behöfliga i vidtagandet af någon åtgärd till ^jem¬
nande af hofrätternas arbetsbörda har ingen på något sätt upptrildt.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
llerr Jonsson i IJof: Då denna fråga synes hafva vuxit ut så,
att litet hvar uttryckt sin mening om densamma, har äfven jag ansett
det vara lämpligt att yttra min tanke.
Såvidt jag funnit både af den kongl. propositionen och af hvad
som försiggått här under öfverläggningen, rör sig denna fråga egent¬
ligen derom, huruvida det är lämpligare att ändra en hofrätts juris¬
diktion och öfverflytta vissa provinser från den domvärjo, hvarunder
de lydt, till en annan, eller att öfverflytta vissa tjenstemän från det
ena stället till det andra. Och i valet mellan dessa två alternativ kan
jag på inga vilkor tveka om hvad som är lämpligt och rigtigt, nem¬
ligen att det icke är befolkningen, som är till för tjenstemännens
skull, utan att tjcnstemännen få lof att flytta dit det ailmännas bästa
N:o 20.
40
Angående
Vermla lida och
Gotlands läns
skiljande jr an
Svea hofrätts
och förläggan¬
de under
Göta hofrätts
domvärjo
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Mars, e. m.
fordrar. Ur denna synpunkt är utskottets förslag enligt min mening
det mest rigtiga. Jag tror derför icke, att herrarne behöfva befara
att begå något misstag genom att här bifalla utskottets förslag, äfven
om deraf ett års uppskof skulle föranledas. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Olsson i Mårdäng, Göransson, Lindh i
Seffle, Olsson i Sörnäs, Hansson i Solberga och Olsson i Ornakärr.
Öfverläggningen var härmed slutad. Derunder hade beträffande
punkten 1 yrkats dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag
derå och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr
talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så ly¬
dande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i första punkten af
utlåtandet n:o 21, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag åt utskottets nämnda hem¬
ställan, bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen utföll med 128 ja mot 58 nej; varande alltså ut¬
skottets ifrågavarande hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 2—4.
Biföllos jemväl.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 42, angående resekostnadsersättningen
till Andra Kammarens ledamöter, då resan sker å jernväg;
bankoutskottets memorial:
n:o 4, angående uppförande af egen byggnad för riksbankens
afdelningskontor i Karlstad; och
n:o 5, angående ackord för en riksbankens fordran hos S. G.
Andersson i Stora Hof Björket; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
N o 20.
Onsdagen den 20 Mars, e. m. 41
om åtgärders vidtagande för erhållande af en förbättrad folkskole-
statistik.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter
skildes kl. 10,18 e. m.
kammarens ledamöter åt'
In fidem
E. Nathorst Böös.
Rättelse
i Andra Kammarens protokoll n:o 11.
I den å sid. 54, rad. 13—16 nedifrån förekommande uppräkningen
af de kammarledamöter, som instämt uti det af herr Zetterstrand af-
gifna yttrande, skall utgå namnet Swartling.
Av dr <
Kammarens P)'ot. 1805,
N:o 20.
4