Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
1
N:o 33.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid
Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär; gifven
Stockholms slott den 8 mars 1895.
Med åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att, under
förbehåll att uti statsrådsprotokollet omförmälda vilkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark m. m. iakttagas, bevilja för anläggning af en bibana
från norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär
och denna bibanas utrustning med trafikmateriel två millioner sexhundra
tusen kronor samt anvisa detta belopp att utgå från riksgäldskontoret
i mån af behof under detta och nästkommande år.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR
V. L. Groll.
liih. till ti Hind. Prat. 131)5. 1 Sami. 1 Afd. 27 Käft,
1
2
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 33.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Majd
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1895.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Åkekhielm,
Östergren,
Groll,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson och
Wersåll.
Hans Maj:t Konungen behagade bevilja hans excellens herr stats¬
ministern Boström, på grund af sjukdom, tjenstledighet, till dess hans
helsotillstånd tilläte honom att i tjenstgöring åter inträda, samt i nåder
förordna statsrådet Wersäll att under tiden förestå finansdepartementet.
3:o.
Departementschefen statsrådet Groll anförde i underdånighet efter
gemensam beredning med finansdepartementet:
Uti underdånig skrifvelse den 22 februari 1894 har jern vägsstyrel¬
sen — med erinran att behofvet af att genom sidobanor förbinda den
uppåt gående stambanan genom Norrland ofvanom Storvik med den
mera befolkade kuststräckan utmed Bottniska hafvet och de hamnar,
öfver hvilka såväl utförseln af landets produkter som införseln af för-
nödenhetsvaror af ålder gått, framhållits uti alla de nådiga propositio¬
ner, Eders Kongl. Magt aflåtit om anläggning af utgreningsbanor från
nämnda stambana och som städse af Riksdagen bifallits, och att till
3
* Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
följd deraf under senaste tiotal år jernvägar till Söderhamn, Hudiksvall,
Sundsvall och Örnsköldsvik dels blifvit inköpta och ombygda dels
nyanlagda samt medelst en nyligen färdigbygd enskild jernväg, till
hvilken Riksdagen beviljat ett större låneunderstöd, jernvägsförbindelse
öppnats från stambanan vid Sollefteå till Hernösand, samt att härigenom
stambanan genom Norrland å den 518 kilometer långa sträckningen
från Storvik till Mellansel, knutpunkten för banan till Örnsköldsvik,
blifvit försedd med erforderliga bibanor — vidare förmält att samma
behof af förbindelse med kustlandet förefunnes för den nordligare 400
kilometer långa bansträckan från Mellansel till Boden samt att styrelsen
förty arisåge sig böra till Eders Kongl. Maj:t afgifva förslag till anlägg¬
ning af en bibana från den öfre delen åt stambanan genom Vester-
bottens och Norrbottens län, i hvilket afseende jernvägsstyrelsen anfört:
Genom inköpet för statens räkning af Luleå—Gellivara jernväg
egde redan stambanans ändpunkt i Norrbottens län och en del af den
vester och söder om Boden liggande delen af samma län förbindelse med
Bottenliafvet. Och å sin sträckning söder om Vesterbottens län hade,
som ofvan erinrats, stambanan blifvit förbunden med de vigtigaste kust¬
orterna; men deremot saknades sådan förbindelse ännu å stambanans
241 kilometer långa sträckning genom Vesterbotten. Jernvägsstyrelsen
ansåge derför denna sistnämnda stambanedel företrädesvis böra sättas
i direkt förbindelse med någon af länets kustorter.
Genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut hade stambanan
genom Vesterbottens län å en stor del af sin sträckning framdragits
på ett längre afstånd från kusten, än som i allmänhet vore förhållandet
å den söder om detta län belägna delen af norra stambanan. Om här¬
igenom visserligen den kortaste och billigaste lämpliga vägsträckning
erhållits, hade stambanan dock blifvit förlagd på sidan om det mest
bebodda, och odlade kustbältet och genomginge derför ännu föga bru¬
ten bygd.
Någon trafik å denna sträcka, förutom den genomgående, som
komme att uppstå, sedan stambanan i sin helhet blifvit öppnad, och
som väl i alla händelser icke kunde uppnå någon betydenhet, kunde ej
påräknas, såvida icke stambanan genom en sidogren förbundes med
kustlandet, hvilket hade vida större betingelser för att framkalla trans¬
porter af personer och gods, emedan befolkningen der vore koncen¬
trerad och dessutom hamnplatserna antagligen komme att fortfarande
i icke ringa mån förmedla handeln med de inre landsdelarne, åtminstone
under den del af året då sjöfarten vore öppen.
De banor till kusten, som kommit i fråga inom detta län, vore en
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
till Umeå och en till Skellefteå eller det närliggande Kåge. Af dessa
vore banan till Umeå den mest afsevärda för samfärdseln inom länet,
enär Umeå stad vore länets hufvudort och redan såsom sådan i liflig
förbindelse med länets olika delar, hufvudsakligen de inåt landet lig¬
gande, samt hade en befolkning af omkring 3,500 personer och af dessa
skäl lemnade större utsigter till trafik än någon annan ort inom länet.
Ett annat företräde hade denna bansträckning framför andra eventuela
deruti att densamma, hvilken skulle utgå från Vännäs station, blefve den
kortaste och billigaste samt att den på samma gång skulle genomgå
den starkt bebygda och väl uppodlade dalsträckan utmed Ume eif.
Vidare har jernvägsstyrelsen, med anmälan att styrelsen på grund
af omförmälda omständigheter under 1893 års höst låtit verkställa un¬
dersökningar för en bibana från Vännäs till Umeå stad och hafvet,
öfverlemnat ett på den härigenom vunna fullständiga utredningen rö¬
rande en sådan anläggning grundadt band profil- och planritningar
jemte ett band innehållande kostnadsförslag m. m. och dervid på föl¬
jande sätt redogjort för denna bibanas sträckning och för de kostnader,
en sådan anläggning skulle medföra för staten.
Den undersökta jernvägslinien hade, såsom å generalkartan med
röd fulldragen linie utmärkts, framdragits genom Vännäs kyrkoby och
öfverginge sedermera Vindelelfven vid dess sammanflöde med Ume eif
för att derefter medelst en större böjning åt söder ingå i Ume elfs
dalgång och följa densamma på dess norra sida förbi Brattby, Gubböle,
Svallet, Norrfors samt Brännlandsgårdar fram till Umeå stad. Förutom
den med anledning af vattendragets stora bredd svåra öfvergången af
Vindelelfven vid Vännäs och några större terrasseringsarbeten i den
trånga dalgången vid Norrfors mötte inga svårigheter för jernvägsliniens
framdragande.
I afsigt att erhålla en fördelaktigare öfvergång af Vindelelfven
hade derjemte undersökts en nordligare linie från Vännäs öfver Spöland
till Gubböle, hvarvid elfven skulle öfvergås en kilometer högre upp;
men då denna linie, som å generalkartan vore utmärkt med streckad
röd linie, skulle medföra en vägförlängning af 2,8 kilometer samt framgå
i en för banans lutningsförhållanden mera ogynsam terräng, vore förut¬
nämnda liniesträckning förbi Vännäs kyrka att föredraga.
Vid Umeå skulle jern vägsstationen erhålla fördelaktigt läge på den
jemna sandplatån norr om staden, men för att nedkomma till stadens
magasiner vid elfven erfordrades anläggning af ett 2,6 kilometer långt
sidospår.
Enär under nuvarande förhållanden mera djupgående fartyg icke
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
kunde uppgå till staden utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds
lastageplats och en påtänkt reglering af Ume eif från staden till
den närmare elfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit till ut¬
förande, hade erfordrats att vidare framdraga undersökningslinien från
Umeå till lämpligt ställe vid elfmynningen, hvarest tillräckligt vatten¬
djup för djupgående fartyg förefunnes. Vid förut på enskild bekostnad
verkstäld undersökning från Vännäs till hafvet hade luden framdragits
utmed elfvens norra strand till Holmsund; men då jernvägen till sist¬
nämnda ställe skulle komma att genomgå Sandviks stora brädgård samt
inkräkta på den redan nu för trävaruskeppningen derstädes trånga last¬
platsen, och svårighet derjemte funnes att vid Holmsund erhålla till¬
räckligt utrymme för upplag, samt högst betydlig och dyrbar expro¬
priation derstädes måste ega rum, hade vid de af jern vägsstyrelsen för¬
anstaltade undersökningarne Holmsund ej ansetts lämplig som slutpunkt
för bibanan. Den nu utstakade luden följde från staden norra elfgre-
nens norra strand men vore dragen öfver en i det närmaste igengrundad
mindre elfgren fram till den stora och för upplag särdeles lämpliga, i
elfmynningen liggande ön Storsandskär.
Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af elfven
utmed dervarande kaj och lastbrygga, så att intill tolf fot djupgående
fartyg kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än dju¬
pare liggande fartyg erfordrades uppmuddring af segelränna genom en
nedanför stationen af élfvens afsättningar bildad vidsträckt sandbank,
men till dess en sådan blifvit upptagen kunde öfverförandet af gods
till de mera djupgående fartygen ske i pråmar. Kostnaden för de elf-
arbeten, som blefve nödvändiga för att bereda en farled af 20 fots djup,
hade nemligen af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, enligt en bifogad
skrifvelse och kostnadsförslag, beräknats komma att uppgå till 500,000
kronor; och ehuru denna reglering icke behöfde omedelbart utföras,
vore det dock önskligt att den komme till stånd inom en icke alltför
aflägsen tid.
Den utstakade linien från Vännäs till Umeå stad hade en längd åt
31 kilometer och med dess fortsättning från staden till Storsandskär,
8 kilometer, en längd af tillhopa 39 kilometer. Liniens anläggning
vore beräknad kosta 2,400,000 kronor, uti hvilken summa byggnaden
af den stora bron öfver Vindelelfven inginge med 324,000 kronor.
Den nämnda byggnadskostnaden motsvarade i jemna hundratal 61,500
kronor per kilometer. Lädes härtill kostnaden för banans utrustning
med rörlig materiel, beräknad såsom öfligt efter 5,000 kronor per kilo¬
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
meter, blefve hela kostnaden för denna bana 2,595,000 kronor eller i
afrundadt tal 2,600,000 kronor.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt föresloge jernvägsstyrel-
sen att en sidobana till norra stambanan måtte anläggas från Vännäs
till Umeå och vidare till Storsandskär vid Ume elfs mynning.
Till följd af härå erhållen nådig remiss har domänstyrelsen den 5
mars 1894 yttrat sig i ärendet, dervid, enär den föreslagna sidobanan,
såsom en komplettering af stambanan, måste öka denna senares gyn-
samma inflytande på ortens virkesafsättning, domänstyrelsen ur syn¬
punkten af de intressen, densamma hade att bevaka, nemligen skogs-
väsendets, instämt ej mindre i det af jernvägsstyrelsen såsom hufvud-
sakligt skäl för anläggandet af berörda sidobana framhållna behofvet i
allmänhet af att förbinda den norra stambanan med den befolkade kust¬
sträckan utmed Bottniska viken, hafvet och de hamnar, öfver hvilka
såväl utförsel af landets produkter, som införsel af förnödenhetsvaror
af ålder gått, än äfven i hvad jernvägsstyrelsen särskild! betonat derom
att dels en dylik förbindelse mellan stambanan och kusten vore af be¬
hofvet dess mer påkallad, som banan å större delen af sin sträckning
inom detta län framdragits på ett längre afstånd från kusten än i syd¬
ligare delar af Norrland, dels ock enär Umeå stad vore länets hufvudort
och redan såsom sådan stode i liflig förbindelse med länets olika delar,
en sidobana med Ume elfs mynning till ändpunkt lenmade större ut-
sigter till trafik än en bibana i någon annan ort inom länet. Domän¬
styrelsen har derjemte framhållit att den af jernvägsstyrelsen anmärkta
omständigheten att stambanan blifvit framdragen på längre afstånd
från kusten i Vesterbottens län än annorstädes visserligen föranledt
dertill att denna bana på omkring 8 mils afstånd från kusten, i vatten¬
dragens rigtning räknadt, å sträckan mellan Ekträsk i Degerfors socken
och Bastuträsk i Norsjö socken ginge genom ett ganska vidsträckt
skogsområde, som i anseende till dervarande vattendrags beskaffenhet
vore i saknad af lämpliga och billiga flottleder och hvarest skogspro¬
dukterna följaktligen hade ringa värde; men att någon afsevärd stegring
i detta låga skogsvärde utan sidobanans anläggning här emellertid ej
vore att förvänta, enär afståndet till den närmaste i samband med
stambanan nu stående hamnen, nemligen den vid Örnsköldsvik, vore
allt för långt, omkring 240 kilometer, och skogsprodukternas aflastning
å stambanan vid Vännäs för vidare fortskaffning medelst flottning i
Ume eif ej torde kunna ifrågakomma, enär, hvad tjäruflottning beträffade,
hinder mötte i talrika forsar och, hvad timmer eller annat virke anginge,
7
x Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
det icke kunde undvikas att tidsutdrägt och förlust uppstode dels ge¬
nom virkets sammanblandning med förutvarande flottgods, som vid be¬
fintliga bommar måste magasineras och endast småningom kunde utsorte¬
ras, dels ock genom osäkerheten för virkesegare att tillrättafå det i elfven
nedlagda timmerpartiet i dess helhet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då genom den nu
föreslagna sidobanans anläggning afståndet till hamn skulle minskas
med hälften eller till omkring 129 kilometer, hvarigenom afsättningen
af skogarnes produkter från det omförmälda området, hvilket kunde
beräknas till omkring 12 qvadratmil, hvaraf nära 2 qvadratmil eller
inemot 20,000 hektar bestode af kronoparker och till kronan inom kort
återfallande stockfångstskogar, högst väsentligt skulle komma att under¬
lättas, har domänstyrelsen i underdånighet hemstält om bifall till jern-
vägsstyrelsens förevarande framställning.
Till vidare upplysning om afkastningen från de kronoskogar,
som äro belägna i de norra stambanan omgifvande trakterna mellan
Ekträsks och Bastuträsks stationer, har vederbörande byråchef i domän¬
styrelsen i afgifven promemoria anfört att, då efterfrågan å timmer och
andra skogsprodukter från kronans skogar i denna trakt varit högst
ringa — under vissa år hade försäljning ej alls förekommit — hade
endast några få af dervarande kronoparker blifvit uppskattade och in¬
delade till" ordnad hushållning, och att någon exakt uppgift om årsafkast-
ningen från dessa skogar derför ej nu kunde lemnas; men att det, att
döma efter skogstillgången å de undersökta parkerna, torde kunna an¬
tagas att 8,000 å 10,000 timmerträd årligen under närmaste framtiden
kunde försäljas från dessa skogar, när förbättrade kommunikationer
komme till stånd och prisstegring inträdde; att i Burträsks revir, der
nu ifrågavarande skogar vore belägna, betalades för timmerträdet, under
år 1889 1 krona 9 öre; 1891 93 öre; 1892 1 krona 18 öre; 1894
1 krona 10 öre; och att till jemförelse borde nämnas att i de Bur-
- träsks revir närmast angränsande elfdalarne under år 1894 betalades vida
högre pris för kronvirket, nemligen i Norra Lycksele revir 3 kronor
2 öre, i Södra Lycksele revir 2 kronor 85 öre samt i Skellefteå revir
2 kronor 40 öre, allt i medeltal för timmerträd.
T. f. chefen för generalstaben, i ärendet hörd, har uti afgifvet
underdånigt utlåtande af den 9 mars 1894 anfört hufvudsakligen 1 ol¬
jande :
Den föreslagna jern vägsanläggningen vore i fråga om den åt så¬
väl jernvägsstyrelsen som domänstyrelsen framhållna synpunkten af
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
åvägabringandet utaf en beqväm förbindelse mellan de stambanan om-
gifvande trakterna och Umeå stad äfven af militär betydelse, i det att
densamma måste i hög grad främja en snabb och ordnad mobilisering
af de truppdelar, Vesterbottens regemente och Norrlands dragonrege¬
mente, hvilka blefve förlagda till Vännäs och till Umeå. Men dermed
vore emellertid anläggningens militära betydelse ingalunda uttömd.
Dels till följd af sitt läge invid smalaste delen af Bottenhafvet,
dels till följd deraf att stambanan genom öfre Norrland här ginge helt
nära intill (föga öfver 30 kilometer från) Bottenhafskusten, vore trakten
kring Ume elfs mynning måhända mera än någon annan punkt å Norr¬
lands hela kuststräcka att under krig anse såsom ett lämpligt och för
den skull sannolikt landsättningsställe för fiendtliga afdelningar, som
hade för afsigt att afbryta norra stambanan och dymedelst omöjlig¬
göra eller åtminstone väsentligt försvåra förbindelsen mellan de till
öfre Norrlands försvar afdelade trupperna och vårt land i öfrig!. Un¬
der vintertiden vore förhållandet enahanda. Då Bottenhafvet islades,
egde ju till och med regelbunden samfärdsel på isen rum mellan
trakten kring Ume elfs mynning öfver vestra och östra Qvarken och
vårt östra grannland, hvadan ock vid krig under denna årstid fara vore
för handen att samma väg, såsom verkligen skedde i mars månad år
1809, skulle kunna begagnas för fiendtliga anfallsföretag. Under så¬
dana omständigheter finge den föreslagna jernvägsanläggningen stor
militär betydelse, i det att densamma beredde oss tillfälle att från Öv¬
riga delar af landet skyndsamligen framföra trupper till den hotade
traktens försvar.
Krigshändelserna under våren och sommaren 1809 visade vidare
att trakterna kring Ume eif kunde uppnås äfven af fiendtliga häraf-
delningar,. som inbrutit öfver landgränsen i Norrbotten. Blefve dessa
trakter under sådana omständigheter krigsskådeplats, skulle ett särskild!,
militärt kraf kunna ställas på den ifrågavarande jernvägsanläggningen,
ett kraf som visserligen icke vore allt för maktpåliggande, men som
dock, derest ske kunde, borde tillgodoses.
Det hade ur denna synpunkt varit synnerligen önskligt, om det
möjligen låtit sig göra att, med tillgodoseende icke blott af trakternas
kring norra stambanan kraf på den nya utfartsvägen till Umeå och
Bottenhafskusten, utan äfven af lokaltrafikens uti kustlandet öster om
norra stambanan kraf, gifva den ifrågasatta jern vägsförbindelsen en
sträckning, som under krig jemväl lämpade sig för ett försvar af Ume-
elfs-linien mot en norr ifrån kommande fiende. En undersökning af
tillgängliga kartor gåfve emellertid vid handen att, ehuru nejden söder
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
om Ume elfs dalgång vore delvis rätt mycket odlad och befolkad, det
dock vore fullkomligt omöjligt att der utfinna eu jernvägssträckning, som
skulle kunna sägas genomlöpa en ens tillnärmelsevis lika mycket odlad
eller lika tätt befolkad landremsa som den, hvilken förefunnes i sjelfva
dalgången på elfvens södra strand, och än mindre på norra stranden,
hvilken senare här, såsom förhållandet af helt naturliga skäl vore med
Norrlands samtliga elfvar, utgjorde den urgamla bygden.
Så framt den nu antydda sträckningen skulle kunna på fullt till¬
fredsställande sätt motsvara den särskilda militära fordran, hvarom här
vore fråga, torde den böra i hufvudsak följa vattendelaren mellan Ume
elfs små tillflöden från söder och de vattendrag, hvilka runne mot
Bottenhafvet och utflöde i detta å kuststräckan mellan Ume eif och
Hörneån, men terrängförhållandena syntes synnerligen hinderliga för
banans framdragande uti den militäriskt fördelaktigaste rigtningen. Här¬
till komme att norra stambanans utsträckning till Lule eif vid Boden,
ej mindre än de ännu fortgående, men, såsom sannolikt vore, inom
en icke allt för aflägsen framtid afslutade arbetena för åvägabringande
af en inre landsvägsförbindelse vester om norra stambanan genom
hela öfre Norrland, måste aflägsna faran för att ett fiendtligt anfall
öfver vår norra landgräns skulle, såsom under år 1809, kunna utan
nämnvärdt motstånd å vår sida fullföljas ända ned till Ume eif. Då
sannolikheten för att Ume eif under krig skulle komma till verklig an¬
vändning såsom försvarslinie mot norr sålunda nu mera vore väsent¬
ligt förminskad mot tillförene, torde en sträckning af den föreslagna
jernvägslinien, som visserligen skulle kunna sägas vara den strängt
militäriskt fördelaktigaste, men som, efter hvad ofvan torde vara ådaga-
lagdt, icke skulle kunna såsom sig borde främja lokaltrafiken uti den
trakt, den genomlöpte, samt dessutom sannolikt komme att kräfva öfver-
vinnandet af synnerligt svåra terränghinder, nu än mindre böra påyrkas.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrkte t. f. general-
stabschefen nådigt bifall till jernvägsstyrelsens framställning jemväl i
hvad denna afsåge den föreslagna jernvägsliniens sträckning.
Mot enskildheterna af den föreslagna jernvägens utstakning hade
t. f. generalstabschefen, som ansett det föreslagna södra alternativet
till öfvergång af Vindelelfven, som ledde förbi Vännäs kyrkoby, såsom
varande kortare och erbjudande en terräng, som vore gynsammare för
banans lutningsförhållanden, vara att gifvet föredraga framför det nord¬
liga alternativet öfver Spöland, i öfrigt anmärkt att, för att erhålla eu
fasad för bangården i Umeå, som vore jemnlöpande med stadens huf-
vudgator i öster och vester, man icke tvekat att .afskära ett långt ifrån
Bih. till ltiksd. Prot. 1833. 1 Sami. I Afd. 27 Haft. 2
lo
Kongt. Mapis Nåd. Proposition N:o 33.
obetydligt stycke af det för Norrlands dragonregemente afsedda, i sig
sjelf ingalunda för stora exercisfältet och att föra hufvudspåret in till
bangården medelst en kurva.
Enär någon möjlighet icke torde förefinnas att bereda exercisfältet
en utvidgning i vester eller sydvest, motsvarande det enligt utstaknin-
gen afskurna stycket, vore den förra olägenheten af den svåra beskaffen¬
het, att den ovilkorligen måste undanrödjas. Nämnvärd svårighet här¬
utinnan syntes dessutom ingalunda förefinnas. Med hänsyn till hvad
sålunda framhållits hemstälde t. f. generalstabschefen att af de alternativa
förslagen till öfvergång af Vindelelfven det södra, förbi Vännäs kyrkby,
måtte vinna nådigt godkännande samt att banan måtte invid Umeå
bangård få den utstakning, att det för Norrlands dragonregemente
afsedda exercisfältet komme att lemnas alldeles oberördt. af densamma.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, som
derefter undfått nådig befallning att yttra sig i ärendet, har den 17
mars 1894 afgifvit underdånigt utlåtande och deruti, med erinran att
frågan om förläggande af en sidobana, om ock med något längre sträck¬
ning till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge utgjort
ett önskningsmål för Vesterbottens läns befolkning, ehuru åtskilliga
svårigheter och olägenheter varit förknippade med att förlägga banans
slutpunkt till Holmsund, förmält sig anse att dessa olägenheter vore
till största delen afhjelpta genom det nu ifrågavarande förslaget, som
afsåge att förlägga banans slutpunkt vid elfvens mynning på Stor¬
sandskär.
Enär såväl domänstyrelsen som t. f. chefen för generalstaben i
deras ofvannämnda utlåtanden berört den ifrågasatta jernvägens behöf¬
lighet, dels såsom underlättande virkestransporten från vidsträckta skogs¬
trakter, som vore i saknad af väl ordnade flottleder, och dels i strategiskt
hänseende, funne Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande för sig åter¬
stå hufvudsakligen att söka påvisa jernbanans stora betydelse för Ve¬
sterbottens län och Umeå stad.
Hvad först beträffade jernvägens betydelse för länet, så behöfde
man endast kasta en blick på kartan för att finna det Vännäs jernvägs-
station på norra stambanan bildade spetsen i en trubbig vinkel, som
läge närmare hafvet än någon annan punkt på jernvägen inom länet
norr om nämnda station; ty medan denna vore belägen endast 3,1 ny¬
mil från Umeå och 3,9 nymil från Storsandskär, löpte jernvägen der¬
ifrån inåt landet på ett afstånd af sex, sju till och med åtta mil från
kusten. Det torde derför få anses såsom i hög grad sannolikt att en
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 33.
mycket stor del af det gods, som vore afsedt för skeppning, komme
att föras till Umeå såsom varande den närmaste och bäst belägna hamn¬
platsen och att Umeå, hvars handelsområde afskurits af norra stamba¬
nan, komme att ej blott återvinna detta utan äfven att få det utvidgadt.
Till detta handelsområde torde böra räknas Degerfors, Lycksele,
Stensele, Sorsele samt delvis Burträsks, Norsjö, Malå och Jörns sock¬
nar vester och norr om Umeå. Härtill komme Umeå, Vännäs, Säfvar
och Bygdeå socknar, invid eller öster och nordost om sidobanan. Dessa
socknar hade vid 1892 års slut 49,340 invånare. Att ett sa stort
område med en så stor befolkning skulle tillföra jernvägen en icke
obetydlig både person- och godstrafik torde få anses otvifvelaktigt.
Den förnämsta exporten utgjordes för närvarande af, utom trävaror,
tjära, smör, ost och hudar med mera dylikt; men lättheten att afsätta
dessa alster torde äfven framkalla nya förvärfskällor.
Den industri, som dock lemnade det största bidraget till exporten
från länet, vore trävaruindustrien och derifrån borde äfven, på sätt do¬
mänstyrelsen i sitt utlåtande framhållit, en betydlig mängd gods komma
att forslas utefter banan, på samma gång som den indirekta fördelen
vunnes att virke från skogar, som nu genom sitt läge endast betingade
låga priser, komme att stiga i värde; men äfven trakter, som vore lyck¬
ligare lottade i fråga om flottleder än de af domänstyrelsen särskildt
framhållna, komme genom sitt läge att inverka på trafiken på sidoba¬
nan. I sådant afseende tilläte sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vande i underdånighet erinra derom att vid Vännäs sammanflöte Urnan
och Vindeln, hvilka bildade ett mäktigt flodområde samt jemte bivatten¬
drag utgjorde flottleder för skogstrakter, som vore bland de rikaste
inom landet och ännu delvis i det närmaste orörda. Äfven om icke
någon större trafik på jernvägen skulle vara att påräkna, så vore åt¬
minstone visst att dessa skogstrakter vore tillräckliga för långt flera
sågverks behof än de tre, som för närvarande funnes anlagda vid Umeå
elfs utlopp i hafvet. Det vore en känd sak att de gröfre virkesdimen-
sionerna i allmänhet minskats både inom Vesternorrlands, Jemtlands
och Gefleborgs län, hvarför redan nu virkesuppköpare Irån dessa län
infunnit sig vid de årliga virkesauktionerna, som hållits inför Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, och täflat med
virkesspeknlanterna från detta län. Dessa uppköpare samt de bolag
och enskilda, hvilka förut vore i besittning af skogar och hemman
inom länet, skulle i eu snar framtid anlägga sågverk antingen invid
Ume eif eller invid kusten i ^dess närhet, såsom under de senare år¬
tiondena varit fallet både vid Ångermanelfven och det af två floder om¬
12
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
slutna Sundsvall, eller ock, såsom under de senare åren varit händelsen
på flere ställen inom andra län, uti sjelfva skogsområdena, hvarifrån
virket försågadt skulle komma att forslas efter jernvägen till den blif¬
vande hamnplatsen vid Storsandskär, i hvilketdera fallet som helst till¬
förande sidobanan trafik.
Den utmed sidobanan genom en tätt befolkad bygd framflytande
Ume eif bildade både vid Norrfors och Baggböle storartade vatten¬
fall, invid hvilka funnes plats för betydande industriella verk, som
borde kunna bidraga ej blott till länets utveckling utan äfven till att
lemna sidobanan trafiktillskott.
En samfärdselled, som på senare tider mer och mer råkat i för¬
fall, vore den mellan Vasa i Finland och Umeå. Denna borde dock
kunna betydligt upphjelpas genom jernvägen, särskilt beträffande
vintertrafiken, helst då afståndet mellan finska och svenska kusten,
från Valsöarne på finska sidan till Bredskär utanför Holmsund, endast
utgjorde 4,5 nymil. Åren 1888 och 1893 kommo öfver isen från Fin¬
land, det förra året 517 foror och 210 resande och 1893 1,367 foror
samt 501 resande, på sätt en bifogad genom Umeå tullkammare upprät¬
tad tablå utvisade. Sistnämnda år fördes alla fororna och de resande
till Vännäs och befordrades vidare på norra stambanan. Hvad dessa
år varit undantag borde genom lämpliga anordningar kunna blifva
regel.
Härvid vore äfven att bemärka att Umeå med en folkmängd af
omkring 3,500 invånare vore länets residensstad och såsom sådan en
slags medelpunkt för hela länet. Der vore äfven tre läroverk förlagda,
nemligen två högre elementarläroverk, ett för gossar och ett för flickor*
samt ett folkskolelärarinneseminarium. Härigenom stode Umeå i en
liflig förbindelse med hela länet, hvilken förbindelse skulle betydligt
underlättas genom sidobanans anläggning.
Hvad anginge Umeå stad, så sammanfölle dess intressen uti nästan
alla ofvanberörda hänseenden med länets. Det vore nemligen naturligt
att en ökad folkmängd i stadens närhet, en jernväg med staden till
ändpunkt samt kommunikationsleden till Finland skulle öka stadens efter
1888 års förhärjande eldsvåda minskade välstånd, som än ytterligare
lidit afbräck genom norra stambanans framdragande genom länet på
flere mils afstånd. Men ökadt välstånd skulle äfven från staden till¬
föra banan ökad trafik.
Enligt hvad en bifogad tablå öfver ankommande och afgående
varor till och från Umeå under åren 1888—1892 utvisade, hade dessa
i medeltal utgjort 7,609,099 kilogram, 162,571 hektoliter och 659,697
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
13
styckegods. En stor del af dessa varor hade sändts vidare till Lyck¬
sele och det inre af lappmarken, utan att jernvägen anlitats såsom
fortkomstmedel, men då sammanhängande jernvägsförbindelse erhölles
från Umeå till Hällnäs jernvägsstation, dit afståndet utgjorde 8,1 mil,
vore påtagligt att denna trafik komme att gå efter jernvägen till
nämnda station, belägen 6,4 nymil från Lycksele, som vore den betyd¬
ligaste orten inom Vesterbottens läns lappmark.
Då af de till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande remitterade
handlingarne icke framginge, hurudan farleden mellan Storsandskär och
Storfjärden för närvarande vore beskaffad, hade Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande från ordföranden i Umeå stads hamndirektion samt
lotsåldermannen vid Bredskärs lotsstation infordrat en bifogad beskrif¬
ning deröfver.
Af denna beskrifning framginge att farledens minsta djup vid läg¬
sta vattenstånd mellan Storsandskär och Storfjärden år 1893 utgjorde
3,5 meter på en sträcka af endast 450 meter, men för öfrigt vore dju¬
pare samt att bottnen vore så lös, att farleden genom muddring utan
nämnvärda kostnader med lätthet borde kunna fördjupas till 4,5 meter.
Vid sådant förhållande kunde för närvarande nästan alla större
kustbåtar, af Indika en del redan nu alltid ginge upp till staden, lasta
och lossa vid Storsandskär.
Hvad åter vidkomme mera djupgående fartyg, kunde lastningen
lämpligen verkställas genom pråmar, hvilka i allmänhet användes äfven
vid Holmsund och Djupvik vid inlastning af trävaror, emedan lastnin¬
gen derigenom ansåges gå både lättare och bättre. Den sträcka, som
pråmarna behöfde bogseras, vore också, såsom utgörande 2,400 å 3,000
meter, af ringa betydenhet.
I öfrigt tilläte sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande be¬
märka att, enligt hvad ett bifogadt utdrag ur lotsjournalen vid ofvan-
nämnda lotsplats för de sista åren utvisade, jemförelsevis få lastade fartyg
varit 5,5 meter djupgående, i följd hvaraf farledens fördjupande till 6 meter
för närvarande syntes vara obehöflig!, helst som vattenståndet under
vanliga förhållanden vore omkring en meter högre än när det vore
lägst. I allmänhet torde också fartygens byggnadssätt numera hafva
förändrats på så sätt, att de gjordes mera grundgående, än förr varit
brukligt.
Då af hvad Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande sålunda an¬
fört torde få anses framgå att ifrågavarande bana, särskild! med hän¬
syn till dess jemförelsevis obetydliga längd, billiga anläggningskostnad
och förbindelse med hafvet, borde lemna eu god inkomst och derjemte
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
tillföra den genom för närvarande mera folkfattiga trakter framdragna
norra stambanan ett behöfligt trafiktillskott, samt härtill komme banans
betydelse för Vesterbottens län och Umeå stad jemte dess af t. f.
chefen för generalstaben framhållna vigt i strategiskt hänseende, funne
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande så vigtiga skäl hafva före-
bragts för banans byggande, att dermed icke vidare borde anstå.
Sedan Eders Kong]. Maj:t den 9 augusti 1894 anbefalt Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län att vidtaga åt¬
gärder för utrönande, huruvida länets landsting, kommuner eller enskilde
inom länet vore villige att, hvad anläggningen af nu ifrågavarande bi¬
bana beträffade, ingå på enahanda vilkor, som genom Riksdagens un¬
derdåniga skrifvelse den 13 maj 1891 uppstälts i fråga om anslag för
anläggning af jernväg från Mellansel till Örnsköldsvik, har Eders Kongl.
Maj:ts bemälde befallningshafvande med underdånig skrifvelse den 12
påföljande november öfverlemnat
dels eu till Eders Kongl. Majrts befallningshafvande från lands¬
tinget den 5 förutgångne oktober aflåten skrifvelse, utvisande att lands¬
tinget beslutat,
l:o) under förutsättning att Riksdagen innevarande år beslöte an¬
läggande af omförmälda sidobana från Vännäs till Umeå och vidare till
Storsandskär vid Ume elfs mynning, åtaga sig att för den del af nämnda
sidobana, som ej ginge öfver Umeå stads områden, ingå på förenämnda
af Riksdagen uti dess nyssberörda skrifvelse uppstälda vilkor och så¬
ledes upplåta:
a) för all framtid:
all mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vatten-
aflopp och paralellvägar, all mark för bevakningsområden, hållplatser
och bangårdar, genom skogsmark en bredd af femton meter å hvar¬
dera sidan af banans medellinie, samt, der arbetets beskaffenhet be¬
tingade en större bredd, hvad som i sådant hänseende erfordrades,
med all å den upplåtna marken växande skog; all mark för till följd
af jernvägsbyggnaden erforderlig anläggning af nya eller omläggning
af gamla allmänna eller enskilda vägar,
b) under arbetets fortgång:
all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt sten- och
grustägter med dertill hörande vägar och sidospår behöflig mark att
vid arbetets slut aflemnas i då befintligt skick; att upplåtelsen jemväl
skulle innebära förpligtelse att lemna ersättning för olägenheter till
15
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 33.
följd af försvårad brukning, förlängda vägar eller andra olägenheter af
hvad namn och beskaffenhet de vara må, som kunde anses härflyta af
det genom jern vägens anläggning orsakade intrång, samt att lands¬
tinget åtoge' sig att, när och hvar Kongl. Maj:t pröfvade nödigt, vid
banlinien till i orten gångbart pris tillhandahålla jern vägsbyggnaden
sågtimmer till ett sammanlagdt antal af omkring 200 stycken per kilo¬
meter af banans längd, allt med skyldighet för landstinget att hålla
staten skadeslös för hvad i ett eller annat afseende härutinnan tilläfven¬
tyrs kunde komma att brista;
2:o) att för den öfriga delen af ifrågavarande bana nemligen öfver
Umeå stads områden åtaga sig att till Umeå stad eller den eller dem,
som för samma handel åtoge sig enahanda förbindelser, som landstinget
uti föregående punkt iklädt sig, betala 9,000 kronor; och
3:o) att under samma förutsättning nämnda 9,000 kronor skulle
till vederbörande utbetalas år 1897;
dels ock utdrag af det hos stadsfullmäktige i Umeå den 2 novem¬
ber nästlidna år förda protokoll, enligt hvilket. stadsfullmäktige beslutat
att Umeå stad under enahanda förutsättning som länets landsting åtoge
sig samma förpligtelser för den del af mera nämnda sidobana, som
ginge öfver stadens områden, som landstinget enligt punkten l:o)
iklädt sig.
Vidare har jernvägsstyrelsen, som undfått nådig befallning att af¬
gifva underdånigt yttrande med anledning af hvad numera uti ärendet
förekommit, uti underdånig skrifvelse den 22 december nästlidna år
mot det af t, f. chefen för generalstaben gjorda uttalande i fråga
om undanrödjande af de uppgifna olägenheterna för det för Norr¬
lands i Umeå förlagda dragonregementes exercisfält genmält att banans
dragning öfver samma exercisfält betingats deraf att stationen i Umeå
måst förläggas i öfverensstämmelse med den för staden faststälda regle-
ringsplanen och att banan till följd häraf blifvit närmast stationen
dragen i en båge nära det ifrågavarande fältets norra gräns, der den
från det öfriga fältet afskure eu remsa, som till arealen icke utgjorde
en tolftedel af det hela, men att det väl så nära stationen läte sig
gorå att träffa anstalter, så att passage hölles öppen i de få fall, då
öfningarne behöfde utsträckas till den afsöndrade jordremsan.
Då, enligt hvad handlingarna innehölle, Vesterbottens läns lands¬
ting och stadsfullmäktige i Umeå för nu ifrågavarande bibana iklädt
sig enahanda förbindelser i fråga om tillhandahållande af erforderlig
jord och åtskilliga materialier, hvilka vore bestämda vid beviljandet åt
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 33.
anslag för statsbanan till Örnsköldsvik, har jernvägsstyrelsen förnyat
sin hemställan om aflåtande af proposition till Riksdagen om anläggning
af sagda bana från Vännäs till Umeå—Storsandskär enligt den fram¬
lagda planen och härvid vidare förmält att några större kostnader icke
vore behöfliga för att anskaffa erforderlig arbetspersonal och att för¬
rådet af arbetsredskap ännu vore samladt och på platsen tillgängligt.
Anläggningen af banan ansåge styrelsen böra utföras icke på general¬
entreprenad utan enligt redan bepröfvadt tillvägagående med begag¬
nande af delvis sådana, d. v. s. enligt särskilda, under namn af arbets-
aftal kända uppgörelser och med en ringa befälsstab, bestående af en
på platsen tjenstgörande, styrelsen underordnad arbetschef och under
honom lydande nivellörer till ett inskränkt antal.
I mån som stambanan norr om Storvik fortskred längre och längre
mot norden genom glest befolkade och på långa sträckor ouppodlade trak-
t,er, gjorde sig behofvet af grenbanor till hafvet allt mer och mer känbart,
för att såmedelst åt stambanan skulle kunna beredas dels trafik af timmer
och dylikt, som icke kunde tåla de eljest alltför långväga transporterna,
dels ock den tillförsel, som under alla förhållanden blefve en följd deraf
att stambanan genom dessa utfartsvägar komme i beröring med de tätare
befolkade och mera kultiverade kusttrakterna. Detta behof behjertades
ock af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen, så att inom kort bibanor
bygdes för statens räkning från Kilafors till Söderhamn, från Ljusdal
till Hudiksvall och från Ange till Sundsvall. Vidare och sedan stam-
banebyggnaderna fortskridit till närheten af Vännäs, hafva dels från
Mellansel anlagts en statsbana till Örnsköldsvik och dels af ett en-
skildt bolag med betydligt understöd af statsmedel åstadkommits jern-
vägsförbindelse från Sollefteå till Hernösand. Men derefter påsela
sträckan från Mellansel till Boden, hvarest norra stambanan träffar
Gellivarabanan och såmedelst erhåller en utfarts väg till Luleå, finnes
ingen enda jernvägsförbindelse med de rikare och mera befolkade byg¬
derna vid kusten. Som denna sträcka är icke mindre än omkring 400
kilometer lång, ligger behofvet för densamma af en förbindelseled med
hafvet i öppen dag. När Riksdagen beviljade anslag till bibanan Mellansel—
Örnsköldsvik, yttrade Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse derom af den
13 maj 1891 att, då det tvifvelsutan vore af vigt att statsbaneförvaltningen
hade i sin hand att, oberoende af enskildes intressen, bestämma öfver
trafikerandet af de vigtigaste utfartsvägarne från stambanan till export¬
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
17
hamnar och'öfver befordringsafgifterna derför, Riksdagen ansåge nämnda
bana böra byggas för statens räkning. Af samma skäl och då dess¬
utom ingen anledning finnes att antaga att nu ifrågavarande jern vägs¬
led kan på enskild väg åstadkommas, synes staten böra åtaga sig den
sammas anläggande. En jernväg från Vännäs till Umeå blifver kortare
och otvifvelaktigt billigare än någon annan bibana, som kan ifrågasättas
till kusten mellan Örnsköldsvik och Luleå. Dess längd utgör 39 kilo¬
meter, under det att hvar och en af de öfriga utfartsvägar, som kunde
ifrågakomma, blefve betydligt längre; och angående de öfriga fördelar,
som äro förenade med valet af Vännäs—Umeålinien, torde jag fä hän¬
visa till hvad af vederbörande myndigheter i ärendet anförts. Hvad
beträffar upptagandet af en djupare segelränna från Storsandskär till
Storfjärden, hvilken fråga jernvägsstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse
den 22 februari 1894 berört, så torde genom hvad Eders Kongl. Maj ds
befalloingshafvande anfört vara utredt att några vidlyftiga arbeten i
detta afseende icke på länge lära erfordras, och för öfrigt torde hela
denna fråga i första hand vidkomma Umeå stad.
Beträffande sättet för arbetenas anordnande instämmer jag med
jernvägsstyrelsen; och torde med hänsyn till ett lämpligt tillgodogö¬
rande af de från stambanebyggnaderna öfverblifna materialförråden,
hvilka äro bokförda till öfver 400,000 kronor och eljest måste på annat
sätt disponeras, arbetena böra företagas redan innevarande år, i hvithet
fall banan lärer kunna fullbordas under nästkommande år.
Med afseende å de fördelar, ifrågavarande bana medför för vid¬
sträckta delar af Vesterbottens län, torde för denna anläggning böra
stadgas samma vilkor i afseende å upplåtelse af mark m. in., som be¬
stämts för Örnsköldsviksbanan; och af hvad jag förut anfört framgår
att vederbörande äro villige underkasta sig dessa vilkor.
Hvad kostnaden för banan angår, så är denna beräknad till
2,595,000 kronor eller i rundt tal 2,600,000 kronor, deri inbegripen
kostnaden för banans första utrustning med rörlig materiel. Enligt
hvad antagligt är, kommer något kontant öfverskott att uppstå å de för
stambanebyggnaderna till Boden anslagna medel, hvilket öfverskott så¬
lunda måhända skulle kunna i första hand anvisas för nu ifrågavarande
anläggning, men då beloppet deraf ännu ej kan till siffran fullt exakt
angifvas, torde något afseende derå icke böra fästas vid bestämmande
af den summa, som bör för anläggningen anslås, och hvilken summa
synes lämpligast böra anvisas till utgående från riksgäldskontoret.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag i underdånighet
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, under förbehåll
liih. till Rikxd. Prat. 1395. / Sami. 1 Åfd. 27 Saft. 3
18
Kongl. May.is Nåd. Proposition N:o 33.
att ofvan angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakt¬
tagas, bevilja för anläggning af en bibana från norra stambanan vid
Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt denna banas ut¬
rustning med trafikmateriel två millioner sexhundra tusen kronor samt
anvisa detta belopp att utgå från riksgäld skontoret i mån af behof
under detta och nästkommande år.
TJti hvad föredragande departementschefen sålunda
i ärendet hemstält instämde Statsrådets öfrige leda¬
möter; och behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla
hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalde att i
enlighet dermed nådig proposition skulle till Riks¬
dagen aflåtas af den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
E. K. Almqvist.
i a ‘ n ris.] v
- • j ' i-itp
t
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.