Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 4 mars 1895, kl. 11 f. m.
Betänkande angående vilkoren för försäljning af bränvin.
(2:a A.)
I en inom Andra Kammaren vackt motion, n:o 103, har herr A. F.
Broström anfört följande:
»Då lagstiftaren skrifver lagar, synes mig, att lagen bör vara så af-
fattad, att den gäller lika för alla samhällsklasser. Detta är icke förhål¬
landet med kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885, i
det att stadgandet i sagda förordnings 26 § mom. 4 medgifver rätt för
Konungens befallningshafvande att utsträcka försäljningstiden. Denna rätt
begagnas så allmänt, att de »särskilda omständigheter», som skola ligga till
grund för eu dylik rätt, synas förefinnas öfver allt, så att mig veterligt
icke finnes en stad. knappast en köping inom hela riket, der ej rätt för-
värfvats att långt inpå nätterna hålla de s. k. »bättre» utskänknings-
ställena öppna.
Genom den praxis, som i denna fråga nu allmänt tillämpas, sker,
att på administrativ väg allmän lag annulleras, och det som i lag är regel
göres till undantag, och undantaget — hvilket aldrig borde finnas — göres
till regel.
Att aktning för lag och rätt genom en dylik lag undergräfves, äfven¬
som att sedlighet och sund moral förderfvas, är uppenbart, då, såsom i
detta fall, olika lagar för samma sak skola gälla för s. k. »bättre och
sämre folk».
Med åberopande jemväl af hvad i en vid förra årets riksdag i samma
ämne väckt motion anförts, hemställer motionären, att § 26 mom. 4 i brän-
vinsförsäljningsförordningen må erhålla följande förändrade lydelse:
»Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning, eger Konungens befallningshafvande att, på framställning af
Bill. till Riksd. Prot. 1895. 5 Sami. I Afd. 4 Uäft. (N:o 4).
2 Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 4.
kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande,
derom förordna.»
Under förutsättning, att denna framställning bifalles, hemställer
motionären derjemte, att de i mom. 2 och 3 af förutnämnda § förekom¬
mande orden »i allmänhet» måtte borttagas.
§ 26 i gällande förordning, angående försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker, hvilken förordning är utfärdad
den 31 december 1891 och icke, såsom motionären synes hafva antagit,
den 29 maj 1885, lyder i sin helhet sålunda:
§ 26.
1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar från
klockan 8 förmiddagen till klockan 7 eftermiddagen.
2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre
än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.
3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin
tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.
4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att
på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunal¬
nämnds hörande derom förordna.
5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
Förslag i enahanda syfte som det nu föreliggande hafva många gånger
förut, särskilt vid de två senaste riksdagarne, blifvit framstälda. Bevill¬
ningsutskottet, som alltid afstyrkt bifall till dessa förslag, har dervid såsom
skäl härför framhållit, hurusom, enligt utskottets åsigt, ett fastslående för
hvarje fall af de uti ifrågavarande § meddelade tidsbestämmelser utan alla
hänsyn till de å olika orter förefintliga olika förhållanden skulle komma
att i många fall verka såsom ett högst onaturligt tvång; och har utskottet
derjemte uttalat förmodan, att en bestämmelse om ifrågavarande försäljnings¬
tiders ovilkorliga tillämpning skulle, oafsedt att den nog kotnme att på mång¬
faldigt sätt kringgås, medföra, att superiet i hemmen eller i för tillfället
förhyrda lokaler komme att, till ej mindre skada för nykterheten, i väsentlig
mån tilltaga.
Utskottet delar de åsigter, som sålunda blifvit i frågan af föregående
års bevillningsutskott framhållna. Gent emot motionärens nu gjorda ut-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3
talanden vill utskottet anmärka, att den i motionen omförmälda praxis
innebär, icke, såsom motionären framhållit, en annullering, utan tvärtom en
tillämpning af gällande lag; och den omständigheten, att myndigheterna,
beträffande vissa utskänkningsställen, hvilka till äfventyr företrädesvis be¬
sökas af mindre bemedlade personer, funnit sig ej böra medgifva undantag
från de allmänna tidsbestämmelserna, kan ej anses innebära, hvad motio¬
nären förmenat, att i förevarande afseende olika lagar för samma sak gälla
för olika samhällsklasser. Utskottet vill derjemte påpeka, att, ehuru motio¬
nären synes anse hvarje slags undantagslagstiftning i förevarande ämne för¬
kastlig, hans yrkande emellertid går ut på att borttaga allenast rätten att
medgifva utsträckning af de allmänna tidsbestämmelserna, men deremot ej
afser att upphäfva stadgandet om befogenhet att förordna om inskränkning
af nämnda tidsbestämmelser. En undantagslagstiftning i förevarande hän¬
seende skulle alltså, äfven vid bifall till motionärens förslag, qvarstå.
Utskottet hemställer
l:o) att herr Broströms ifrågavarande motion icke
måtte bifallas.
§ 47 i bränvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:
§ 47.
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som,p med hans vetskap, mot
denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.
1 en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 31, anför herr E. A.
Zotterman, efter att hafva omförmält innehållet af ofvanintagna §, följande:
»Sådan ordalydelsen i denna § nu är, kan den åsyftade förbrytelsen,
utskänkning under olaga tid, i vid utsträckning ega rum. Husbonden,
hotellvärden eller värdinnan har blott att vid åtal förklara, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap, och han går fri. Erkänner biträdet förbrytelsen,
bötar detta, och upprepas förbrytelsen, är det ju så lätt att få ett annat
biträde, som åtager sig ansvaret utan att följden blir den, som § 42 i
nämnda förordning stadgar, det vill här säga rättighetens förlust.
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
För att lagbestämmelsen skall få största möjliga effekt, torde ansvaret
för lagöfverträdelsen i detta fall böra träffa husbonden.
Husbondeansvar hvital- ju också på hvarje hyresvärd i stad enligt
t. ex. nu gällande ordningsstadga och helsovårdsstadga för rikets städer.
Om anmärkning göres eller åtal väckes mot en person för bristande efter¬
lefnad af dessa stadgar, icke lärer anmärkningen eller åtalet träffa tjenaren,
oaktadt denne möjligen är den felande, utan husbonden, som har att se
till, att tjenaren gör sin pligt. Rigtigheten af mitt påstående framgår ur
den dagliga erfarenheten och af §§ 13, 14, 15, 16 och 17, jemförda med
§§ 24 och 26 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868. Och
dessa §§ stå i full öfverensstämmelse med jemförliga delar af helsovårds-
stadgan för rikets städer den 25 september 1874.
Särskild! förtjenar bestämmelsen i § 13 stycket 4 i ordningsstadgan
att, såsom fullt jemförlig med hvad som i denna motion åsyftas, fram¬
hållas. Deri heter det nemligen bland annat, som följer: »försummar egare
eller innehafvare af lokal eller plats, som för tillställning komma att be¬
gagnas, att före tillställningens början göra sig förvissad att tillställningen
blifvit vederbörligen anmäld eller i fall, der sådant erfordras, tillåten, böte
från och med 5 till och med 100 kronor».
Kan det nu vid rätt stort vitesansvar åläggas egare eller innehafvare
af lokal eller plats, der tillställning skall hållas, att se till att laga före¬
skrifter iakttagas, lärer det väl icke heller vara mer än billigt, att en
hotellvärd ser till, att den i hans tjenst för rörelsens bedrifvande anstälda
personalen iakttager laga föreskrifter.»
På grund af hvad sålunda anförts och då enligt motionärens för¬
menande en ändring i förevarande § 47 vore af behofvet påkallad, hem¬
ställer motionären, att Riksdagen ville för sin del besluta, att denna § måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
■ yi;:;,. • , ; <r
§ 47.
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning begås
af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ‘likasom vore
förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.
. • : *•. . - dFi'. ;•.* :• ' •.r: . i *. ,> ,; y {.; t; 'hnn * $ i • ;>i •
Utskottet kan ingalunda finna, att de i ordningsstadgan för rikets
städer eller i helsovårdsstadgan för riket förekommande, af motionären åbe¬
ropade bestämmelser äro i förevarande hänseende jemförliga med det nu
föreslagna stadgandet. Särskildt vill utskottet härutinnan framhålla, att
möjligheten till kontroll och till förekommande af lagöfverträdelser i ena
Bevillning sutskottets Betänkande, N:o 4. 5
eller andra fallet ju är väsentligen olika. Medan det sålunda torde vara
jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i nämnda två förordningar meddelade
ordningsföreskrifter, för hvilkas eftersättande ansvaret drabbar husbonden,
behörigen efterlefvas, lärer det deremot i många fall vara omöjligt för en
husbonde — detta ord taget i dess vidsträcktaste bemärkelse — att tillse,
att icke någon af de i hans arbete antagna personer till äfventyrs gör sig
skyldig till öfverträdelse af ett eller annat slag mot bränvinsförsäljnings-
förordningen.
Genom att åt ifrågavarande § gåfves den lydelse, motionären föreslagit,
skulle, enligt utskottets förmenande, ett allt för stort ansvar påläggas hus¬
bonde; och följden af ett sådant stadgande skulle säkerligen blifva den, att
i många fall personer, hvilka ej någon som helst brottslighet kunde läggas
till last, komme att drabbas af det i bränvinsförsäljningsförordningen i
hvarje fall stadgade ansvar.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
2:o) att herr Zottermans förevarande motion icke
måtte bifallas.
Stockholm den 4 mars 1895.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
Reservation
af herrar G. Jansson och S. M. Olsson, hvilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till den i punkten l:o) behandlade motion. p