Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
1
N:o 17.
Ank. till Riksd. kansli den 2G april 1895, kl. 12 in.
Betänkande, i anledning af väckt motion om lastpenningarnas
afskaffande.
(l:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 73, föreslår herr
O. Melin, att Riksdagen ville besluta afskrifning af den på sjöfarts¬
näringen hvilande beskattning, som kallas lastpenningar.
Motionären erinrar derom, att enahanda förslag af honom framlagts
vid 1893 års riksdag, och anser sig med afseende derå, att frågan så
nyligen förevarit, kunna inskränka sig till att åberopa den utredning,
hvilken dervid kom densamma till del. »Förut åberopade skäl för af¬
skaffande af nämnda afgift» — yttrar motionären vidare — »bibehålla
alltjemt sin fulla kraft, och kunna dessa i korthet angifvas som följer:
Afgiftens oegentlighet, såsom pålagd sjöfartsnäringen utan mot¬
svarande fördel eller godtgörelse och derför orättvis.
Den indirekt menliga inverkan på landets öfriga näringar, hvilka
måste hafva fördel af att sjelfva transportmedlen blifva i möjligast
minsta grad betungade med afgifter.
Afgiftens af regering och Riksdag erkända sammanhang med
grundskatterna, hvarigenom densamma längesedan bort, i likhet med
dessa, afskrifvas.
Sjöfartsnäringens fortfarande ytterligt betryckta ställning.»
Bill. till Riksd. Vrot. 1895. ö Samt. 1 Afd. 16 Höft. (N:o 17.)
1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Nu anförda skäl för afskaffande af ifrågavarande pålaga finner
motionären visserligen i och för sig tillfyllestgörande, men anser sig
dock böra till ytterligare stöd för sitt förslag åberopa vissa omständig¬
heter, som tillkommit efter det berörda, vid 1893 års riksdag väckta,
motion afslogs, och genom hvilka sjöfartsnäringens redan förut afsevärda
betryck ytterligare ökats. Angående dessa sistberörda omständigheter
anför motionären:
»Ej nog med att oegentliga och orättvisa direkta pålagor drabba
näringen, utan man har också ökat dess bördor genom ytterligare höjd
tullbeskattning å för näringen nödvändiga proviantartiklar, hvarigenom
driftkostnaderna högst betydligt stigit.
Då dertill kommer, att våra grannländer söka att genom nedsatta
fartygsumgälder locka till sig trafiken, bör man taga sig väl till vara,
innan man genom bibehållande af onaturliga afgifter på transportmedlen
tvingar varuomsättningen att gå förbi landets egna hamnar.
På goda grunder kan man således fråga, hvarför transportmedlet
till sjös, fartyget, som är betraktadt som lösegendom, skall i beskattnings-
väg behandlas annorlunda än transportmedlen på land, såsom jernvägs-
och spårvagnar, samt befordringsmedel för gods och passagerare af olika
slag. De hafva alla samma uppgift, och sjötrafiken är minst lika vigtig
som de öfriga befordringsmedlen.
Ej heller får man glömma, att på senare tiden har sjötrafiken fått
en ny konkurrent genom den samtrafik, som möjliggjorts mellan in- och
utländska jernvägar, sedan ångfärjor börjat användas.
Redan länge har Kristiania genom låga afgifter på gods och fartyg
erbjudit vestra Sveriges industriorter en beqväm skeppningsväg och deruti
lyckats, och nu upptager Köpenhamn genom sin frihamn en skarp och
antagligen framgångsrik täflan med vestra och södra Sveriges förnämsta
hamnar -— dervid klokt beräknande, att lockbetet måste vara: ett minimum
af hamnumgälder.
En annan omständighet, som ej heller bör glömmas vid frågans
bedömande, är den, att Nord-Östersjökanalen inom kort når sin full¬
bordan, hvarigenom nya konkurrenstillfällen uppstå.»
Bestämmelserna rörande lastpenningarne innehållas i § 4 af under¬
rättelserna till gällande tulltaxa och lyda sålunda:
»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika be¬
lopp af svenska som af främmande fartyg med 10 Öre för hvarje ton,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 3
beräknad efter gällande luktbref, samt betalas hvarje gång både vid in¬
kommande och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af ett
kalenderår gör liera resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas dessa
umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt inkommande
endast när fartyget innehar last samt större eller mindre del deraf lossar,
och må härvid jemväl såsom barlastade anses fartyg, hvilkas lastqv an¬
titet är i förhållande till deras drägtighet af ringare betydenhet; i hvilket
hänseende bestämmelserna uti § 44 i kongl. förordningen angående
lotsverket den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lyder enligt kongl.
kungörelsen den 17 november 1882 rörande ändringar i vissa delar af
nämnda förordning, skola lända till efterrättelse.
Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas last¬
penningar endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom bevis
på märkrullan eller passet meddelas.
Från lastpenningars erläggande befrias:
fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkom¬
mer och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar medförde resande jemte deras
effekter eller ock endast aflastar gods i annat fartyg för
export;
fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af ordres
för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke verkställer
lossning ocvh icke heller företager annan lastning än af för¬
nödenheter för besättning, medförde resande och fartyg;
fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring af-
gifves, anlöper svensk hamn och der lossar sin last samt efter
verkstäld reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och
densamma till större eller mindre del försäljer, då sådan för¬
säljning inskränkes till hvad för bestridande af reparations¬
kostnaderna bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn
lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets
lastdrägtigliet, för beräknande hvaraf fartygets skeppshand¬
lingar skola tjena till grund.
I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till efter¬
rättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste
tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga delar
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt rörande utta¬
gande af tullpass.»
Lastpenningarne utgöra en sjöfartsnäringen af ålder åliggande af¬
gift. Första gången uppbörd deraf påbjöds var genom ett kongl. bref
af den 30 april 1647. Afgiften bestämdes då till två öre silfvermynt
per läst af in- och utlöpande skepp, men var tills vidare anslagen för visst
särskildt ändamål. Först längre fram, under frihetstiden, fingo last-
penningame karakteren af med tullafgifterna likstälda skeppsumgälder,
och blefvo bestämmelserna derom i tulltaxeunderrättelserna intagna. Af-
giftens belopp höjdes under tidernas lopp och var för öfrigt olika allt
efter den större eller mindre »frihet», särskilda slag af fartyg åtnjöto,
beroende på huruvida de voro utländska eller svenska, och i senare fallet
huruvida de voro byggda på kravel eller på klink. Slutligen, under
loppet af innevarande århundrades första hälft, medgafs lättnaden, att,
då ett svenskt eller dermed i afseende å behandling likstäldt utländskt
fartyg under samma kalenderår gjorde flera resor mellan Sverige och
utrikes ort, lastpenningar betalades för utgåendet allenast första resan
och vid förnyadt inkommande endast då fartyget innehade last till viss,
i förhållande till drägtigheten bestämd minimiqvantitet.
Fråga om lastpenningarnes afskaffande har vid flera tillfällen före¬
varit hos Riksdagen. Redan vid 1840 års riksdag framlades af enskild
motionär förslag i sådant syfte. 1863 års tullkomité framhöll i sitt be¬
tänkande såsom ett önskningsmål borttagandet af eller åtminstone ned¬
sättning i denna afgift. Fn vid 1865—1866 års riksdag i ämnet väckt
motion vann af statsfinansiella hänsyn icke afseende. Sedermera aflät
Kongl. Maj: t till 1872 års Riksdag proposition om upphörande af ifråga¬
varande afgift, men detta förslag blef, ehuru af bevillningsutskottet till¬
styrkt, afslaget af Riksdagen. År 1876 blef frågan åter, men utan
framgång, af enskild motionär understäld Riksdagen. Emellertid hade
det förhållande, att år 1874 nya bestämmelser rörande mätning af handels¬
fartyg utfärdats, genom Indika bestämmelser fartygens i ton uttryckta ut¬
rymme för fraktgods och passagerare lagts till grund för drägtighetens be¬
stämmande, föranledt antagandet vid 1875 års riksdag af ett särskildt stad¬
gande rörande lastpenningarnes beräknande för fartyg, hvilka blifvit i
ton uppmätta, och då man icke åsyftade någon ändring i skattens be¬
lopp, sådant detta förut var bestämdt med hänsyn till lästetalet, blef
deraf en följd, att lastpenningarne, beräknade efter ton, kommo att be¬
stämmas till olika belopp för ångfartyg och för segelfartyg, nemligen
respektive 15 öre och 22 öre per ton. Berörda olikhet i avgifter ansågs
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
emellertid olämplig, och denna omständighet tillika med en vid samma
tid åvägabragt tillökning i andra sjöfarten åliggande afgifter bestämde
Kongl. Maj:t att till 1877 års Riksdag framlägga förslag om en för
segelfartyg och ångfartyg gemensam, nedsatt lastpenningeafgift af 14
öre per ton, hvilket förslag äfven Riksdagen godkände.
Frågan om lastpenningarnes afskaffande togs derefter under om¬
pröfning af skatteregleringskomitén, som dock, vid det förhållande, att
frågan vore i väsentlig mån beroende af beskaffenheten af de mellan
Sverige och en del främmande magter afslutade sjöfartstraktater, fann
sig icke böra framlägga något förslag i angifna. syfte. Vid 1883 och
1885 årens riksdagar framlades kongl. propositioner i ämnet. Först¬
nämnda år föreslog Kongl. Maj:t, att ifrågavarande afgift, hvilken borde
helt och hållet upphöra, dock endast genom successiva nedsättningar,
på sätt Kongl. Maj:t vid samma riksdag föreslagit i fråga om en de!
andra skatter, måtte från och med år 1884 utgå med ett till 10 öre
per ton nedsatt belopp. Då den vid samma riksdag ifrågasatta genom¬
gripande reformen af vårt skatteväsende i öfrig! föll, blef äfven Kongl.
Maj:ts berörda framställning angående lastpenningarna för det dåvarande
lemnad utan bifall, men, förnyad vid 1885 års riksmöte, blef densamma
af Riksdagen godkänd. Någon ändring i bestämmelserna om ifråga¬
varande afgift har sedermera icke vidtagits, ehuruväl åren 1886, 1887
och 1893 förslag om afgiftens upphäfvande blifvit af enskilda motionärer
inom Riksdagen framstälda. Anmärkas bör slutligen, att sjöfartsnärings-
komitén i sitt den 12 september 1890 afgifna underdåniga betänkande
äfven yttrat sig angående frågan om lastpenningarne, hvarvid komitén,
som föreslog åtskilliga andra åtgärder för sjöfartens upphjelpande, emeller¬
tid icke fann skäl att förorda denna afgifts borttagande.
Efter denna kortfattade historik rörande ifrågavarande skattetitels
tidigare öden tillåter sig utskottet, som i förevarande fråga ansluter
sig till den åsigt, hvilken omfattades af 1893 års Riksdags bevillnings¬
utskott, att återgifva innehållet af dess yttrande i samma fråga, hvilket,
med undantag af‘ ingress och hemställan, var af följande lydelse:
»Att vår sjöfartsnäring länge arbetat under synnerligen ogynsamma förhållanden,
erkännes allmänt. De dryga pålagor af mångfaldig art, lagstiftningen ålagt denna näring,
bidraga naturligen i icke ringa man att försvåra densammas höjande till ett kraftigare lif.
Åtskilliga af dessa pålagor kunna näppeligen anses ega någon motsvarighet inom andra
näringsgrenar. Sålunda utgå, enligt i sjöfartsnäringskomiténs den 12 september 1890
afgifna betänkande lenmade uppgifter, årligen i tonafgifter till sjömanshusen omkring
95,000 kronor, förutom de hyresafgifter, som befälhafvare och besättningar dit erlägga
och hvilka utgöra ungefär 55,000 kronor, i konsulatafgifter omkring 160,000 kronor, i fyr-
och båkafgifter öfver 1,400,000 kronor, i lotspenningar ungefär 600,000 kronor och i last¬
6
Bevillningsutskottets Betänkelse N:o 17.
penningar nära 450,000 kronor. Rederierna få dessutom i regel bekosta fartygens mätning,
hvarjemte de i stor omfattning äro föremål för stämpelbeskattning. Om ock nämnda
afgifter i allmänhet äro påkallade af anordningar, specielt träffade för sjöfartens nytta,
måste det dock medgifvas, att sjöfarten mer än andra näringar får vidkännas kostnader
till den för näringen erforderliga förvaltning, och att denna förvaltning, ehuru den i vissa
fall nästan helt och hållet bekostas af sjöfartsnäringen, dock delvis tjenar och är till gagn
äfven för andra intressen än sjöfartens. Så underhåller t. ex. sjöfartsnäringen fyr- och
båkinrättningen, ehuru denna är af största betydelse såväl för vår örlogsflotta som ock
för fiskerinäringen.
En lättnad i de sjöfarten åliggande afgifter synes derför utskottet billig och af
behofvet synnerligen påkallad.
Förslag om lastpenningarnes borttagande hafva, som bekant, vid fyrfaldiga tillfällen
framstälts och varit föremål för Riksdagens bepröfvande. Dervid har framhållits orätt¬
visan och oegentligheten af ifrågavarande beskattningsform. Vid 1885 års riksdag fram¬
lades kong! proposition om lastpenningarnes nedsättning från 14 till 10 öre för hvarje
ton af fartygets drägtighet. Bevillningsutskottet tillstyrkte detta förslag. Vid föredrag¬
ning af punkten i kamrarne bifölls densamma utan votering af Första Kammaren, hvar¬
emot punkten af Andra Kammaren till utskottet åtterremitterades. Då ärendet å nyo
företogs till behandling af sistnämnda kammare, bifölls Kongl. Maj:ts proposition med 140
röster mot 49. Vid aflåtande! af nämnda proposition till Riksdagen anförde dåvarande
herr statsministern, för att närmare motivera sin åsigt om oegentligheten ur skattesynpunkt
af ifrågavarande pålaga, till statsrådsprotokollet den 9 januari sistnämnda år, bland annat,
följande, som utskottet tillåter sig här återgifva:
»Ifrågavarande afgift, hvilken bör noga särskiljas från fyr- och båkafgift och andra
liknande umgälder, som af skeppsfarten utkräfvas såsom direkt godtgörelse för inrättningar
och anstalter till sjöfartens gagn, hvilar på en grand, som ur statshushållningens synpunkt
måste anses oegentlig, enär den utgör en beskattning icke på den af skeppsrederirörelsen
härflytande inkomst, utan på sjelfva fartyget eller det fortskaffningsmedel, genom hvilket
varan tillföres förbrukaren. I följd häraf verkar den ogynsamt på den för vårt land så
naturliga sjöfartsnäringen, på samma gång den utgör en tunga på sjelfva varuomsätt¬
ningen och derigenom bidrager att menligt inverka på prisen såväl å det egna landets
produkter, som öfverföras till den utländska marknaden, som å de vigtiga konsumtions¬
artiklar, råämnen, redskap m. m., som från utlandet tillföras oss. Uppenbart är nemligen,
att, då vid uppgörande af fraktslut lastpenningar^ måste ingå såsom en faktor vid
fraktens bestämmande, denna i allmänhet stegras med ett mot berörda afgift svarande
belopp, hvilken stegring åter i de flesta fall drabbar den fraktade varan. Dels är afgiften
således att betrakta såsom en tilläggsafgift utöfver de faststälda tullsatserna å tullpligtiga
varor, dels ock tynger den jemväl å tullfria artiklar. — — — — — — -— — — —
Icke heller må man hängifva sig åt den föreställningen, att i fråga om varautförseln
denna afgift icke skulle drabba den svenske säljaren. Denne måste nemligen nöja sig
med det på den utländska marknaden gällande priset, och huruvida detta pris kan möjlig¬
göra en försäljning med vinst, beror ofta derpå, att kostnaderna för varans transporterande
till utlandet kunna nedbringas så mycket som möjligt.
Ett ytterligare skäl mot ifrågavarande skatt förefinnes i den ofvan antydda om¬
ständigheten, att afgiften kan verka såsom en obillighet mot de inhemska skeppsredarne,
för så vidt nemligen dessa i följd af den rådande täflan mellan sjöfartens idkare vid vissa
tillfällen äro hänvisade till mindre gynsamma fraktvilkor. Då verkar skatten väl icke till
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
varans fördyrande, utan i stället såsom en dubbel beskattning till staten för rederirörelsen,
hvilken ju i likhet med all annan näring drabbas af inkomstbevillning och i fråga om de
skattebidrag, hvilka derutöfver skäligen kunna för densamma ifrågakomma, torde böra be¬
handlas på samma sätt som andra näringar, d. v. s. genom en tillämpning af stämpel¬
skatten. Nu deremot träffas den inhemska rederirörelsen, utom af inkomst- och stämpel¬
skatt, jemväl af en särskild skatt i lastpenningarne, hvilket måste innebära en oegent¬
lighet.»
Utskottet delar i allo den uppfattning, som i detta anförande uttalats.
Då vid riksdagen den 2 maj—9 juli 1887 fråga väcktes om lastpenningarnes full¬
ständiga borttagande, framkastades tvifvel, huruvida en sådan åtgärd skulle lända vår
svenska sjöfart till gagn. Man förmenade nemligen, att frakterna på grund af den lifliga
täflan på detta område mycket snart skulle sjunka med så stort belopp, som möjliggjordes
genom lindringen i beskattning. Utskottet kan icke dela dessa betänkligheter. Tvärtom
synes det utskottet sannolikt, att en sådan lindring som den föreslagna skulle lända vår
inhemska sjöfart i allmänhet till förmån. Särskilt för våra regelbundna exporttrader, för
hvilkas uppehållande så låga fraktkostnader som möjligt äro af utomordentlig betydelse,
vore lastpenningarnes borttagande tvifvelsutan en ganska afsevärd hjelp i konkurrensen
med de utländska rederierna.
Såsom bekant hafva lastpenningarne vid flera tillfällen, då frågan om deras afskaf¬
fande eller nedsättning varit å bane, till sin natur jemförts med de å jorden hvilande
grundskatterna. Den nedsättning i lastpenningarne, som, enligt hvad ofvan omförmälts,
skedde år 1885, sattes också i samband med den då gjorda afskrifningen af vissa procent
af grundskatterna. Sedan fullständig afskrifning af dessa sistnämnda skatter i samband
med försvarsverkets ordnande numera beslutits, torde det hinder för nu ifrågavarande afgifts
borttagande, som mången velat se i grundskatternas tillvaro, numera hafva bortfallit.
Lastpenningarne hafva, enligt utskottet tillhandahållna statistiska uppgifter, under
åren 1886—1892 utgjort
År 1886 .............................................................. 415,033 kronor
„ 1887 ............................................................ 405,271
., 1888 ............................................................. 445,534 „
„ 1889 .......................................................... 469,842
„ 1890 ............................................................ 476,198
„ 1891 .......................................................... 488,991 „
„ 1892 ............................................................. 484,473 „ .
Att från afgiften befria de svenska fartygen, men låta den qvarstå för de utländska,
derför utgöra de med flertalet länder ingångna sjöfartstraktater ett hinder, i det genom
dessa tillförsäkrats berörda länders fartyg enahanda förmåner som svenska. Att åter bi¬
behålla afgiften endast för de länders fartyg, med hvilka sjöfartstraktater icke äro afslutade,
torde icke vara lämpligt, helst den inkomst, som derigenom skulle bevaras åt statsverket,
blefve mycket ringa.
Med hänsyn till det icke obetydliga belopp, hvartill lastpenningarne, enligt hvad
ofvan nämnts, årligen uppgår, och i betraktande af de svårigheter, som möjligen skulle
kunna resa sig emot att omedelbart på ett tillfredsställande sätt fylla den brist, som för
statsverket skulle uppstå, derest denna afgift i sin helhet på eu gång borttoges, anser sig
utskottet endast böra tillstyrka en afskrifning af densamma under loppet af tio år med
eu tiondedel hvarje år.»
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
Bifogande den upplysning, att lastpenningar^ uppgått år 1893
till 501,961 kronor och år 1894 till 528,917 kronor, anser äfven utskottet
sig på de sålunda anförda skälen böra tillstyrka lastpenniugarnes af¬
skrifning under loppet af tio år med en tiondedel hvarje år.
Med afseende derå, att ifrågavarande afgift alltså, enligt utskottets
förslag, icke skall genast upphöra och att följaktligen bestämmelser
derom skola tills vidare i tulltaxan qvarstå, anser sig utskottet böra
föreslå ett par smärre ändringar i berörda bestämmelser. I dessa före¬
kommer för närvarande, såsom här ofvan synes, i fråga om när fartyg
må anses såsom barlastadt, en hänvisning till § 44 i kongl. förordningen
angående lotsverket den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lydde
enligt kongl. kungörelsen den 17 november 1882. Då emellertid samma
lagrum genom kongl. kungörelsen den 14 juni 1894 blifvit ändradt så,
att numera beträffande fyr- och båkafgiftens utgörande någon skilnad
icke eger rum mellan lastadt och barlastadt fartyg, samt följaktligen de
förutvarande bestämmelserna i ämnet blifvit ur förordningen angående
lotsverket uteslutna, torde motsvarande bestämmelser böra, i stället för
den nuvarande hänvisningen, upptagas i stadgandena om lastpenningarne.
För närvarande äro från erläggande af lastpenningar befriade,
bland andra, »fartyg, som under resa utrikes orter emellan anlöper
svensk hamn och der endast ajlemnar medförda resande». Denna bestäm¬
melse torde böra utsträckas äfven till fartyg, som endast emottager resande.
Utskottet hemställer alltså:
l:o) att Riksdagen ville besluta att på det sätt
bifalla ifrågavarande motion, att den sjöfarten under
namn af lastpenningar åliggande afgift måtte under
loppet af tio år afskrifvas sålunda, att densamma måtte
från och med början af år 1896 utgå med allenast
9 öre för ton;
från och med början af hvarje derpå följande
år till och med år 1904 med 1 öre mindre per ton
än det närmast föregående året; och
från och med början af år 1905 alldeles upp¬
höra; samt
2:o) att Riksdagen ville besluta följande ändrade
lydelse af § 4 i tulltaxeunderrättelserna, att gälla för
år 1896:
»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan
utgöras till lika belopp af svenska som af främmande
9
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
fartyg med 9 öre för hvarje ton, beräknad efter
inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under
loppet af ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige
och utrikes ort, erläggas dessa umgälder för utgåendet
allenast första resan och vid förnyadt inkommande
endast när fartyget innehar last samt större eller
mindre del deraf lossar, och må härvid jemväl såsom
barlastadt anses fartyg, då dess last uppgår till mindre
än en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;
skolande vid beräkning häraf en ton anses motsvara för
varor, som i fartygets skeppshandlingar äro upptagna i
volym, 2,83 kubikmeter och för varor, som äro upptagna
i vigt, 1,360 kilogram.
Då lossning och lastning på flera ställen egt
rum, erläggas lastpenningar endast å första lossnings-
eller lastningsstället, derom bevis på märkrullan eller
passet meddelas.
Från lastpenningars erläggande befrias:
fartyg med eller utan destination till svensk
hamn, som inkommer och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan,
anlöper svensk hamn och der endast aflemnar
eller emottager resande jemte deras effekter
eller ock endast aflastar gods i annat fartyg
för export;
fartyg, som af tvingande orsaker eller till in-
hemtande af ordres för vidare resa anlöper
svensk hamn och der icke verkställer loss¬
ning och icke heller företager annan last¬
ning än af förnödenheter för besättning,
medförde resande och fartyg;
fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom
sjöförklaring afgifves, anlöper svensk hamn
och der lossar sin last samt efter verkstäld
reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som af nyss omförmälda anledning
lossar sin last och densamma till större
eller mindre del försäljer, då sådan försälj¬
ning inskränkes till hvad för bestridande
5 Sami. 1 Afd. IG Höft. 2
Bill. till liiksd. Prat. 1895.
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
af reparationskostnaderna bevisligen erfor¬
drats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter,
i svensk hamn lossar eller lastar varor till
högst fjerdedelen af fartygets lastdrägtighet,
för beräknande hvaraf fartygets skeppshand¬
lingar skola tjena till grund.
I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare
ställa sig till efterrättelse de i tullstadgan gifna före¬
skrifter om anmälan hos närmaste tullbetjent äfven¬
som om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga
delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes
anbefaldt rörande uttagande af tullpass.»
Stockholm den 22 april 1895.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
t
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 11
Reservation
af herrar Cavalli, Rudebeck, Misser, Stop liens, Weinberg, Almström,
Philipson, friherre Al strömer, af Buren och Röhss, hvilka ansett, att
betänkandet bort hafva följande lydelse:
»I en inom Andra kammaren väckt motion, n:o 73, föreslår herr
O. Mehn, att Riksdagen ville besluta afskrifning af den på sjöfarts¬
näringen hvilande beskattning, som kallas lastpenningar.
Motionären erinrar derom, att enahanda förslag af honom fram¬
lagts vid 1893 års riksdag, och anser sig med afseende derå, att frågan
så nyligen förevarit, kunna inskränka sig till att åberopa den utred¬
ning, hvilken dervid kom densamma till del. »Förut åberopade skäl
för afskaffande af nämnda afgift» — yttrar motionären vidare — »bibe¬
hålla alltjemt sin fulla kraft, och kunna dessa i korthet angifvas som
följer:
Afgiftens oegentlighet, såsom pålagd sjöfartsnäringen utan mot¬
svarande fördel eller godtgörelse och derför orättvis.
Den indirekt menliga inverkan på landets öfriga näringar, hvilka
måste hafva fördel af att sjelfva transportmedlen blifva i möjligast
minsta grad betungade med afgifter.
Afgiftens, af regering och Riksdag erkända sammanhang med
grundskatterna, hvarigenom densamma längesedan bort, i likhet med
dessa, afskrifvas.
Sjöfartsnäringens fortfarande ytterligt betryckta ställning.»
Nu anförda skäl för afskaffande af ifrågavarande pålaga fiuner
motionären visserligen i och för sig tillfyllestgörande, men anser sig
dock böra till ytterligare stöd för sitt förslag åberopa vissa omständig¬
heter, som tillkommit efter det berörda, vid 1893 års riksdag väckta,
motion afslogs, och genom hvilka sjöfartsnäringens redan förut afse-
värda betryck ytterligare ökats. Angående dessa sistberörda omstän¬
digheter anför motionären:
»Ej nog med att oegentliga och orättvisa direkta pålagor drabba
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
näringen, utan man har också ökat dess bördor genom ytterligare höjd
tullbeskattning å för näringen nödvändiga proviantartiklar, hvarigenom
driftkostnaderna högst betydligt stigit.
Då dertill kommer, att våra grannländer söka att genom nedsatta
fartygsumgälder locka till sig trafiken, bör man taga sig väl till vara,
innan man genom bibehållande af onaturliga utgifter på transportmedlen
tvingar varuomsättningen att gå förbi landets egna hamnar.
På goda grunder kan man således fråga, hvarför transportmedlet
till sjös, fartyget, som är betraktadt som lösegendom, skall i beskatt-
ningsväg behandlas annorlunda än transportmedlen på land, såsom
jernvägs- och spårvagnar, samt befordringsmedel för gods och passa¬
gerare af olika slag. De hafva alla samma uppgift, och sjötrafiken är
minst lika vigtig som de öfriga befordringsmedlen.
Ej heller får man glömma, att på senare tiden har sjötrafiken fått
en ny konkurrent genom den samtrafik, som möjliggjorts mellan in-
och utländska jernvägar, sedan ångfärjor börjat användas.
Redan länge har Kristiania genom låga afgifter på gods och fartyg
erbjudit vestra Sveriges industriorter en beqväm skeppningsväg och
deruti lyckats, och nu upptager Köpenhamn genom sin frihamn en skarp
och antagligen framgångsrik täflan med vestra och södra Sveriges för¬
nämsta hamnar -— dervid klokt beräknande, att lockbetet måste vara:
ett minimum af hamnumgälder.
En annan omständighet, som ej heller bör glömmas vid frågans
bedömande, är den, att Nord-Östersjökanalen inom kort når sin full¬
bordan, hvarigenom nya konkurrenstillfällen uppstå.»
Bestämmelserna rörande lastpeningarne innehållas i § 4 af under¬
rättelserna till gällande tulltaxa och lyda sålunda:
»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika be¬
lopp af svenska som af främmande fartyg med 10 öre för hvarje ton,
beräknad efter gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både vid
inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af ett
kalenderår gör flera resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas dessa
umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt inkommande
endast när fartyget innehar last samt större eller mindre del deraf
lossar, och må härvid jemväl såsom barlastade anses fartyg, hvilkas
lastqvantitet är i förhållande till deras drägtighet af ringare betydenhet;
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 13
i kvilket hänseende bestämmelserna uti § 44 i kong], förordningen
angående lotsverket. den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lyder
enligt kongl. kungörelsen den 17 november 1882 rörande ändringar i
vissa delar af nämnda förordning, skola lända till efterrättelse.
Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas last¬
penningar endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom bevis
på märkrullan eller passet meddelas.
Från lastpenningars erläggande befrias:
fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkom¬
mer och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar medförde resande jemte deras
effekter eller ock endast aflasta!- gods i annat fartyg för
export;
fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af ordres
för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke verkställer
lossning och icke heller företager annan lastning än af för¬
nödenheter för besättning, medförde resande och fartyg;
fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring af-
gifves, anlöper svensk hamn och der lossar sin last samt efter
verkstäld reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och
densamma till större eller mindre del försäljer, då sådan för¬
säljning inskränkes till hvad för bestridande af reparations¬
kostnaderna bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn
lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets
lastdrägtighet, för beräknande hvaraf fartygets skeppshand¬
lingar skola tjena till grund.
I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till efter¬
rättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste
tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga delar
jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt rörande uttagande
af tullpass.»
Lastpenningarne utgöra eu sjöfartsnäringen af ålder åliggande af¬
gift. Första gången uppbörd deraf påbjöds var genom ett kongl. bref
af den 30 april 1647. Afgiften bestämdes då till två öre silfvermynt
per läst af in- och utlöpande skepp, men var tills vidare anslagen för
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
visst särskildt ändamål. Först längre fram, under frihetstiden, fingo
lastpenningarne karakteren af med tullafgifternalikstäldaskeppsumgälder,
och blefvo bestämmelserna derom i tulltaxeunderrättelserna intagna.
Afgiftens belopp höjdes under tidernas lopp och var för öfrigt olika allt
efter den större eller mindre »frihet», särskilda slag af fartyg åtnjöto,
beroende på huruvida de voro utländska eller svenska, och i senare
fallet huruvida de voro byggda på kravel eller på klink. Slutligen,
under loppet af innevarande århundrades första hälft, medgafs lättnaden,
att, då ett svenskt eller dermed i afsende å behandling likstäldt utländskt
fartyg under samma kalenderår gjorde flera resor mellan Sverige och
utrikes ort, lastpenningar betalades för utgåendet allenast första resan
och vid förnyadt inkommande, endast då fartyget innehade last till viss,
i förhållande till drägtigheten bestämd minimiqvantitet.
Fråga om lastpenningarnes afskaffande har vid flera tillfällen före¬
varit hos Riksdagen. Redan vid 1840 års riksdag framlades af enskild
motionär förslag i sådant syfte. 1863 års tullkomité framhöll i sitt
betänkande såsom ett önskningsmål borttagandet af eller åtminstone
nedsättning i denna afgift. En vid 1865—1866 års riksdag i ämnet
väckt motion vann af statsfinansiella hänsyn icke afseende. Sedermera
aflät Kongl. Maj:t till 1872 års Riksdag proposition om upphörande af
ifrågavarande afgift, men detta förslag blef, ehuru af bevillningsutskottet
tillstyrkt, afslaget af Riksdagen. År 1876 blef frågan åter, men utan
framgång, af enskild motionär understäld Riksdagen. Emellertid hade
det förhållande, att år 1874 nya bestämmelser rörande mätning af handels¬
fartyg utfärdats, genom hvilka bestämmelser fartygens i ton uttryckta
utrymme för fraktgods och passagerare lagts till grund för drägtig-
hetens bestämmande, föranledt antagandet vid 1875 års riksdag af ett
särskildt stadgande rörande lastpenningarnes beräknande för fartyg, hvilka
blifvit i ton uppmätta, och då man icke åsyftade någon ändring i skattens
belopp, sådant detta förut var bestämdt med hänsyn till lästetalet, blef
deraf en följd, att lastpenningarne, beräknade efter ton, kommo att
bestämmas till olika belopp för ångfartyg och för segelfartyg, nemligen
respektive 15 öre och 22 öre per ton. Berörda olikhet i afgifter ansågs
emellertid olämplig, och denna omständighet tillika med en vid samma
tid åvägabragt tillökning i andra sjöfarten åliggande afgifter bestämde
Kong]. Maj:t att till 1877 års Riksdag framlägga förslag om en för
segelfartyg och ångfartyg gemensam, nedsatt lastpenningeafgift af 14
öre per ton, hvilket förslag äfven Riksdagen godkände.
Frågan om lastpenningarnes afskaffande togs derefter under om¬
pröfning af skatteregleringskomitén, som dock, vid det förhållande att
Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 17. 15
frågan vore i väsentlig mån beroende af beskaffenheten af de mellan
Sverige och en del främmande magter afsilande sjöfartstraktater, fann
sig icke böra framlägga något förslag i angifna syfte. Vid 1883 och
1885 årens riksdagar framlades kongl. propositioner i ämnet. Först¬
nämnda år föreslog Kongl. Maj:t, att ifrågavarande afgift, hvilken borde
helt och hållet upphöra, dock endast genom successiva nedsättningar,
på sätt Kongl. Maj:t vid samma riksdag föreslagit i fråga om en del
andra skatter, måtte från och med år 1884 utgå med ett till 10 öre
per ton nedsatt belopp. Då den vid samma riksdag ifrågasatta genom¬
gripande reformen af vårt skatteväsende i öfrigt föll, blef äfven Kongl.
Maj:ts berörda framställning angående lastpenningarna för det dåvarande
lemnad utan bifall, men, förnyad vid 1885 års riksmöte, blef densamma
af Riksdagen godkänd. Någon ändring i bestämmelserna om ifråga¬
varande afgift har sedermera icke vidtagits, ehuruväl åren 1886, 1887
och 1893 förslag om afgiftens upphäfvande blifvit af enskilda motionärer
inom riksdagen framstälda. Anmärkas bör slutligen, att sjöfartsnärings-
komitén i sitt den 12 september 1890 afgifna underdåniga betänkande
äfven yttrat sig angående frågan om lastpenningarnes bibehållande eller
afskaffande.
Efter denna kortfattade historik rörande ifrågavarande skattetitels
tidigare öden öfvergår utskottet till granskning af de skäl, som hufvud¬
sakligen anförts för dess afskaffande.
Man har i sådant afseende förnämligast anfört, att ifråga¬
varande beskattning icke vore förenlig med billighet och rättvisa. Det
kunde icke anses rättvist, att en särskild afgift uttoges af sj elfva
fartyget, då den behållna inkomst, fraktrörelsen lemnade, beskattades
genom allmän bevillning i likhet med inkomst af all annan rörelse.
Visserligen komme denna olägenhet oftast icke att i sista hand drabba
sjöfarten, i ty att den stegring i fraktkostnaden, som lastpenningarne för¬
orsakade, i de flesta fall drabbade den fraktade varan; men i dylika fall
inverkade skatten menligt på prisen såväl å de svenska produkter,
hvilka öfverfördes till den utländska marknaden, som å de vigtiga kon¬
sumtionsartiklar, råämnen, redskap in. m., hvilka från utlandet tillfördes
oss, och vid sådant förhållande vore den ifrågavarande beskattningen
statsekonomi^ oklok.
Äfven de, som ifra för denna skatts borttagande, medgifva sålunda,
att densamma i de flesta fall kan antagas drabba den fraktade varan.
Med afseende å dessa fall bär emellertid framhållits och, såsom det vill
synas utskottet, på fullt tillfredsställande sätt visats, att lastpenningarne
äro i jemförelse med de mångahanda andra faktorer, som inverka på
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
exporterade och importerade varors pris, af så försvinnande liten be¬
tydelse, att afgiften icke utöfvar något nämnvärdt inflytande derå. Inför
detta faktum torde förberörda, emot ifrågavarande skatteform framstälda
anmärkningar förlora en god del af sin praktiska betydelse. För öfrigt
har utskottet så mycket mindre skäl att närmare skärskåda frågan från
denna synpunkt, som motionären nästan uteslutande betonat skattens
inverkan på sjöfartsnäringen.
Det torde i allmänhet endast under låga eller nedgående fraktkonjunk¬
turer inträffa, att sjöfartsnäringen icke öfverflyttar lastpenningeafgiften på
varuomsättningen, utan nödgas i sista hand vidkännas densamma. Sedt
från sjöfartsnäringens synpunkt gäller frågan alltså, huruvida med afseende
å tider af betryck för denna näring en afskrifning af ifrågavarande
skattetitel kan anses påkallad. Af statsverkets inkomst af lastpennin-
garne — uppgående till inemot 500,000 kronor årligen — inflyter såsom
kändt är, ungefär 60 procent för de främmande fartyg, h vilka besörja
varuforsling mellan Sverige och utlandet och endast ungefär 40 procent
för svenska fartyg. Förutsatt att lastpenningama i sista hand drabba
rederierna, hvilket emellertid, såsom nyss anmärkts, ingalunda kan an¬
tagas vara regel, skulle alltså den vinst, den svenska sjöfarten komme
att skörda af den ifrågasatta åtgärden, uppgå till inemot 200,000 kronor
årligen, under det att utländingen komme att deraf hemta en vinst af
inemot 300,000 kronor om året. Man kunde nemligen, till följd af de
med flera länder ingångna sjöfartstraktater, icke borttaga lastpenningarne
endast för de svenska fartygen.
Det är emellertid ingalunda antagligt, att vinsten komme att
motsvara nyss angifna siffror; ty ganska sannolikt komme åtgärden att
föranleda nedgång i frakterna, och derjemte bör märkas, att den vinst,
de svenska rederierna till äfventyrs kunde förvänta af lastpenningarnes
borttagande, icke skulle, fördelad på de särskilda fartygen eller rede¬
rierna, kunna blifva nämnvärd i annat fall, än då fartygen gjorde tätare
turer mellan Sverige och utlandet. Det blefve sålunda i alla händelser
endast för de reguliera traderna på utlandet, som åtgärden kunde få
någon betydelse; och det synes utskottet, att man icke för att i bästa
fall ernå ett så ofullkomligt resultat bör uppoffra den ifrågavarande,
för statsverkets behof väl behöfliga inkomsten. Lämpligare torde då
denna inkomst kunna användas till att på annat, verksammare sätt
gagna den svenska sjöfartsnäringen, för hvars tillgodoseende väl under
sista tiden vissa åtgärder vidtagits — såsom statens åtagande af kost¬
nad för sjöfolks hemförskaffning i vissa fall, förändrade bestämmelser
rörande skeppsmätning, lindring i fyr- och båkafgiften, upphäfvande
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 17
af fartygstullen och förändrade bestämmelser rörande tullrestitution för
fartygsmaterialier — men som detta oaktadt visserligen ännu befinner
sig i så tryckt belägenhet, att ytterligare åtgärder i samma rigtning
kunna anses erforderliga.
Med afseende å de skäl, som sålunda enligt utskottets åsigt tala
emot lastpenningarnes afskaffande, kan utskottet icke förorda bifall till
motionärens förslag.
Deremot finner sig utskottet böra föreslå ett par smärre ändrin¬
gar i tulltaxeunderrättelsernas förevarande § 4. I denna paragraf före¬
kommer för närvarande, såsom här ofvan synes, i fråga om när fartyg
må anses såsom barlastadt, en hänvisning till § 44 i kongl. förordningen
angående lotsverket den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lydde
enligt kongl. kungörelsen den 17 november 1882. Då emellertid samma
lagrum genom kongl. kungörelsen den 14 juni 1894 blifvit ändradt så,
att numera beträffande fyr- och båkafgiftens utgörande någon skilnad
icke eger rum mellan lastadt och barlastadt fartyg, samt följaktligen de
förutvarande bestämmelserna i ämnet blifvit ur förordningen angående
lotsverket uteslutna, torde motsvarande bestämmelser böra, i stället för
den nuvarande hänvisningen, upptagas i stadgandena om lastpennin¬
gar^.
För närvarande äro från erläggande af lastpenningar befriade,
bland andra, »fartyg, som under resa utrikes orter emellan anlöper
svensk hamn och der endast aflemnar medförda resande». Denna bestäm¬
melse torde böra utsträckas äfven till fartyg, som endast emottager resande.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen, med afslag å den väckta motionen
om lastpenningarnes afskaffande, måtte besluta, att de
angående denna afgift gällande, i § 4 af tulltaxe-
underrättelserna intagna bestämmelser skola erhålla
följande förändrade lydelse :
»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan
utgöras till lika belopp af svenska som af främmande
fartyg med 10 öre för hvarje ton, beräknad efter
gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både vid
inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under
loppet af ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige
och utrikes ort, erläggas dessa umgälder för utgåendet
allenast första resan och vid förnyadt inkommande
Bill. till Riksd. Vret. 1895. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft. 3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
endast när fartyget innehar last samt större eller
mindre del deraf lossar, och må härvid jemväl såsom
barlastadt anses fartyg, då dess last uppgår till mindre
än en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;
skolande vid beräkning häraf en ton anses motsvara för
varor, som i fartygets skeppshandlingar äro upptagna
i volym, 2,$s kubikmeter och för varor, som äro upp¬
tagna i vigt, 1,360 kilogram.
Då lossning och lastning på flera ställen egt
rum, erläggas lastpenningar endast å första lossnings-
eller lastningsstället, derom bevis på märkrullan eller
passet meddelas.
Från lastpenningars erläggande befrias:
fartyg med eller utan destination till svensk
hamn, som inkommer och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan,
anlöper svensk hamn och der endast aflemnar
eller emottager passagerare jemte deras effek¬
ter eller ock endast aflastar gods i annat far¬
tyg för export;
fartyg, som af tvingande orsaker eller till in-
hemtande af ordres för vidare resa anlöper
svensk hamn och der icke verkställer loss¬
ning och icke heller företager annan last¬
ning än af förnödenheter för besättning,
medförde resande och fartyg;
fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom
sjöförklaring afgifves, anlöper svensk hamn
och der lossar sin last samt efter verkstäld
reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som af nyss omförmälda anledning
lossar sin last och densamma till större
eller mindre del försäljer, då sådan försälj¬
ning inskränkes till hvad för bestridande
af reparationskostnaderna bevisligen erfor¬
drats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter,
i svensk hamn lossar eller lastar varor till
högst fjerdedelen af fartygets lastdrägtighet,
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.
för beräknande hvaraf fartygets skeppshand¬
lingar skola tjena till grund.
I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare
ställa sig till efterrättelse de i tullstadgan gifna före¬
skrifter om anmälan hos närmaste tullbetjent äfven¬
som om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga
delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes
anbefaldt rörande uttagande af tullpass.))
Herr Swartling har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.