Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1894, kl. 10 f. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
om åtgärder till skydd för jordbruket inom Söderman¬
lands län mot skada af s. It. canadahjortar.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 82) har herr
C. G. Andersson i Skeenda hemstält, att Riksdagen ville besluta, »att
i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville
vidtaga åtgärder, så att den nu i Södermanlands län i vildt och fritt
tillstånd förefintliga canadahjorten icke må tillskynda ortens jordbrukare
skada å gräs och sädesskördar, utan, om så sker, staten,' derest den
är egare af hjortarna, lemna ersättning derför eller medgifva, att canada-
hjorteu blifver tillåten att fritt jagas minst sju dagar om året; men
skulle enskild person befinnas vara egare till hjortarna i fråga, denne
må åläggas taga sådan vård om dem, att de icke olofligen inkomma
på annans egor och att, om så sker, med dem må förfaras såsom lagen
stadgar om skada af annans hemdjur».
Till stöd för sin anhållan anför motionären: »Dessa hjortar hafva
tiu förökat sig så, att de utgöra störa hopar och söka icke, såsom man
skulle kunna tro, sin föda i skog och mark, utan uppehålla sig på do
Bill. till Riksd. Vrot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Haft. (N:is 9, 10.1 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 9.
med säd och gräs besådda åkrar och uppäta samt nedtrampa skörden
derå till stor skada för ortens jordbrukare, dervid ofta händer, att små
åkertegar i hast beröfvas hela sin skörd. Dessa hjortar hafva för vana
att ej skingras eller låta sig skrämmas bort, och mer än vanlig hög
hägnad hoppa de med lätthet öfver.»
Angående ifrågavarande villebråds införande hit till riket, dess
spridning och fridlysning meddelar Andra Kammarens tillfälliga utskott
följande upplysningar:
»Canadahjortar hafva icke funnits i Sverige i vildt tillstånd, förrän
friherre Oskar Dickson utsläppte sådana djur från sin inhägnade djur¬
gård vid Skeppsta i Södermanland. 1876 utsläpptes för första gången
»ett par canadahjortar, hvilka påföljande år likasom ock det nästföl¬
jande »satte kalf». Men »tvenne af djuren» folio »för skyttars kulor»,
och »för att frälsa återstoden» begärdes den 30 juli 1879 tio års frid¬
lysning. Denna begäran bifölls i så måtto, att Kongl. Maj:t den 17
oktober 1879 utfärdade förbud mot jagt å canadahjort inom Söderman¬
lands län intill den 1 januari 1885. Att fridlysning sålunda beviljades
för endast hälften så lång tid, som begärdes, hade sannolikt sin grund
i det yttrande, som afgafs af öfverjägmästaren i Södermanlands län
herr S. C. Lidell, som skref bland annat: »ehuru canadahjorten,i likhet
med öfriga hjortslägtet, sannolikt förorsakar mer eller mindre skada på
sädesgrödorna, det likväl vore önskligt, att den begärda fridlysningen af
Eders Kongl. Maj:t i nåder utfärdades, helst den skada, hjortarne kunna
förorsaka, ej kan blifva stor, så länge hjortantalet är ringa, och det
ovedersägligen medförde en fördel, om berörda djurslägte i riket fort¬
plantade sig».
Detta första försök att naturalisera canadahjorten i Sverige miss¬
lyckades. 1886 den 29 juni skref landshöfdingen i Södermanlands län
grefve Lagerbjelke, att fridlysningen »visat sig icke hafva haft åsyftad
verkan, utan detta djurslag så utdött, att ny stam måst införas» —
Sedan friherre Dickson anskaffat en ny stam af dylika djur, för¬
klarade han sig sinnad att af dem »från Skeppsta djurgård utsläppa
sex stycken», »derest skydd bereddes djuren öfver hela landet under
tio års tid». Öfver ansökningen derom, daterad Göteborg den 19 maj
1886, hördes såväl svenska jägareförbundet och kongl. domänstyrelsen
som ock Konungens befallningshafvande i landets mellersta och sydliga
delar. Många af de i ärendet hörda myndigheterna, i synnerhet i de
län, inom hvilkas område ingen canadahjort fans, hade intet att erinra
emot ansökningen i fråga. Men »Konungens befallningshafvande i Lin¬
köpings och Skaraborgs län jemte de flesta i ärendet hörde skogs-
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 3
inspektörer» kafva ansett, att fridlysningen till en början ej borde ut¬
sträckas till mer än fem år, enär vid en längre tids fridlysning det
kunde inträffa, att djuren i viss trakt så föröktes, att de komme att
förorsaka afsevärd skada å odlade fält». Domänstyrelsen yttrade vi¬
dare den 20 september 1886: »att olägenheter för jordegarne kunna,
uppstå af djurartens ökade utbredning i mera bebyggda och odlade
trakter» och tillstyrker derför fridlysning för endast 5 år. Detsamma
hade öfverjägmästaren C. M. Sjögren hemstält i sitt yttrande den 4
juni 1886 och anför såsom motiv: »canadahjorten, liksom krön- och
dofhjorten, orsakar anmärkningsvärd skada å de odlade fälten, derest
han förekommer talrikare, i synnerhet som canadahjorten har benägenhet
att samla sig i större flockar, hvarigenom, der skada sker, den vanligen
blifver af betydenhet». I fråga om samma jagtförbud skref skogs-
inspektören i södra distriktet den 10 juni 1886: »att förbudet må af
Kongl. Maj:t upphäfvas i de orter, der klagomål öfver skador af canada-
hjortar anmälas af jordegare». Genom kongl. kungörelsen den 24 sep¬
tember 1886 blef canadahjorten fridlyst öfver hela landet till den 1
september 1892.
Huru detta nya försök utföll, beskrifver jägmästaren E. Stuart
den 9 mars 1892: »Den af friherre Dickson införda stammen af canada-
hjort synes ej hafva haft synnerlig framgång, enär af de tolf hjortar,
som för tre år sedan utsläpptes från numera utlagda Skeppsta djur¬
gård, ha tre blifvit olofligen skjutna och en anträffats död; återstående
åtta stycken hafva förökats med tre Hd, sä att antalet, som med säkerhet
kännes, uppgår till elfva, och hafva dessa delat sig i tvenne flockar, af
hvilka den ena om fem stycken uppehåller sig inom Åkers härad och
den audra med återstående sex i trakterna omkring Skeppsta». Dermed
öfverensstämmer domänstyrelsens yttrande den 14 mars 1892, att ifråga¬
varande djurart »endast sparsamt förekommer inom en de! af landet,
nemligen inom Södermanlands län och vissa frakter af angränsande län».
På grund af »den ringa tillväxten» af detta »värdefulla vildt»,
som dock visat sig »kunna uthärda vårt klimat», anhöll friherre Dickson
1892 »om utsträckning af förbudstiden». Denna ansökan tillstyrktes af
myndigheterna, enär »ej någon afsevärd skada» ansågs derigenom upp¬
stå för jordegarne. En Konungens befallningshafvande yttrar till och
med, att berörda djurart, »så vidt hittills kunnat förspörjas, icke för¬
orsakat några olägenheter». Eu motsatt mening uttalade dock å nyo
herr öfverjägmästaren C. M. Sjögren, som säger, att canadahjorten
»blir skadedjur, då lian blir mera allmän»; hvadan, om hjortarna ytter-
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 9.
ligare skola fridlysas, de då må »fridlysas icke på viss tid, men tills
vidare, emedan man icke kan veta, när den tid inträffar, då de
förekomma i så stort antal, att de blifva skadedjur». Genom kong!,
kungörelsen den 28 mars 1892 fridlystes canadahjorten tills vidare
öfver hela riket; och är denna fridlysning ännu gällande.»
Efter meddelandet af dessa upplysningar yttrar Andra Kammarens
utskott vidare:
Hvad nu särskildt beträffar motionärens förslag angående skade¬
ersättning af staten eller af enskild person, beroende af, huru vida
hjortarna i fråga skola anses egas af staten eller om de skola »anses
tillhöra herr baron Dickson eller egaren till egendomen Skeppsta», så
vill utskottet till en början medgifva, att motionären icke saknat anledning
till ovisshet i fråga om eganderätten, emedan friherre Dickson i samma
skrifvelse af den 19 maj 1886, i hvilken han begärde fridlysning, »dock
förbehållit sig personligen att få bortskjuta för afveln obehöfliga han¬
djur å sådana marker, der han kunde förvärfva sig jordegarnes tillstånd
att utöfva dylik jagt». Detta förbehåll tillstyrktes af de flesta i ärendet
hörda myndigheter, såsom Konungens befallningshafvande i de södra
delarne af riket, jägmästare och domänstyrelsen, ehuru för en och
annan myndighet ifrågavarande förbehåll om rätt för en enskild man
att fälla vissa djur, som för alla andra skulle blifva fridlysta, »icke var
tilltalande». Förbehållet i fråga afstyrktes af svenska jägareförbundet
på den grund, att medgifvande af en dylik rätt »skulle utgöra ett af¬
steg» från »grundsatsen om lagens likhet för alla», samt af Konungens
befallningshafvande i Nyköping, som tillstyrker fridlysning — »dock
utan det af friherre Dickson gjorda förbehåll, hvars intagande i en allmän
kungörelse icke torde vara Renligt eller lämpligt». Förbehållet god¬
kändes icke af Kongl. Maj:t, som ej heller nämner derom i fridlysnings-
kungörelserna. Det hade också visserligen varit orimligt och emot all
naturlig rättskänsla stridande äfvensom emot gällande lag, om enskild
man erhållit rättighet att få sina enskilda djur födda å andras åkrar
och ängar, och att allmänheten utan ersättning måst åt dem prisgifva
sina sädesgrödor. Det kunde tydligen icke blifva så. Det faktum, att
hjortarna i fråga släpptes fria och togos under statens hägn, likställer
dessa djur med allt annat vildt, såsom t. ex. elgen, så att en hvar, som
jagtmark eger, obehindrad får tillegna sig dem under loflig jagttid.
Hvarken staten eller någon enskild person kan således erkännas så¬
som egare till djuren i fråga; derför kan icke heller af någondera
skäligen begäras ersättning för den skada, som hjortarna kunna åstad-
törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 5
komma; utan denna måste anses lika med all annan skada, som orsakas
af vilda djur. Motionärens yrkande i denna del kan utskottet alltså
icke tillstyrka.
Deremot torde motionärens förslag, Datt canadahjorten blifver
tillåten att fritt jagas minst sju dagar om året» förtjena något afseende,
om äu utskottet icke anser sig böra tillstyrka detsamma i oforändradt
skick, Men onekligen förtjenar den frågan beaktande, om ej tiden nu
kan anses vara inne, då man må kunna få begynna att tillgodogöra
sig hjortarna i fråga, hvilka ju äro till för att jagas, och hvilkas enda
nytta består i deras värde såsom jagtbyte, helst detta jagtbyte är den
enda ersättning, som kan erhållas för den skada, som de lefvande
hjortarna obestridligen förorsaka å de odlade fälten; hvartill kan läggas
det skälet, att det icke kan anses önskvärdt, att denna hjort »blir mera
allmän», emedan den »då blir skadedjurs)-, i synnerhet som denna djurart
icke såsom t. ex. elgen och rådjuret företrädesvis tager sin föda i
skogs- och hagmarker, men föredrager odlade fält, der sådana kunna
åtkommas.
På grund af det anförda anser utskottet, att canadahjorten bör
blifva tillåten att jagas någon kort tid hvarje år, men att det må vara
åt Kong!.. Maj:t förbehållet att bestämma den årstid, då denna jagt
lämpligast må ega rum, samt jagttidens längd.»
Utskottet hemstälde derför: att Andra Kammaren för sin del
måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t förordna, att canadahjorten blifver tillåten att jagas någon
tid årligen.
Sedan Andra Kammaren enligt till Första Kammaren aflåtet proto¬
kollsutdrag bifallit dess tillfälliga utskotts ofvanberörda hemställan, har
Första Kammaren hänvisat ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Af handlingarne uti ett af Kongl. Maj:t den 3 mars 1893 afgjordt
mål har utskottet iuhemtat, att sedan gästgifvaren Gustaf Andersson i
Blaeksta med flere bemmansegare och brukare inom Gåsinge socken
af Södermanlands län uti en till Kongl. Maj:t iugifven underdånig an¬
sökan — med förmälan att de i orten förekommande canadahjortar
vore så orädda, att de icke läte sig afskrämmas från sädesfält och od¬
lingar, samt under parningstiden så ilskna, att »barnen med svårighet
kunde komma fram till sockenskolorna» — anhållit att, derest djuren
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
skulle fortfarande förblifva fridlysta, Kongl. Maj:t måtte bereda medel
för betäckande af de skador, som å sädesfält och åkertäppor af dem
åstadkommas, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län i häröfver afgifvet utlåtande väl funnit ansökningen om skade¬
ersättning af allmänna medel icke böra till någon åtgärd föranleda,
men hemstält, huruvida icke, med afseende å hvad upplyst blifvit om
den skada å växande gröda, som af hjortarne blifvit gjord, frågan om
fridlysningstiden för canadahjort, borde snarligen tagas under förnyadt
bedömande, så ock efter det jästmästaren i Daga revir och öfver-
jägmästaren i östra distriktet, öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
berörda hemställan hörde, i afgifna embetsutlåtanden, i hvilka kongl.
domänstyrelsen instämt, dels upplyst, att i januari månad 1893 antalet
canadahjortar inom Södermanlands län kunde anses uppgå till tio eller
högst femton, dels ock vidare förklarat sig finna en fortsatt fridlysning
af canadahjort oneklig till dess detta djurslag hunnit få sprida och
föröka sig, att jagt derå borde tillåtas, utan att, såsom antagligen blefve
förhållandet, derest en om ock obetydlig inskränkning i fridlysnings¬
tiden för den fåtaliga stammen nu medgåfves, dessa ståtliga djur komme
att utrotas, emedan hjortarne vore föga skygga och derföre lätt skjutna,
har Kongl. Maj:t funnit hvarken jordegarnes ansökan om skadeersätt¬
ning eller Kongl. Maj:ts befallningshafvandes hemställan om förnyadt
bedömande af frågan om fridlysningstiden för canadahjort, till någon
åtgärd föranleda.
Då, enligt hvad här ofvan upplysts, fråga om inskränkning i
fridlysningstiden för canadahjort blifvit så nyligen som den 3 mars
1893 af Kongl. Maj:t pröfvad; då af de uppgifter angående hjortarnes
oräddhet, som sammanstämmande meddelats af jordegare i den socken, der
de hafva sitt tillhåll, och af jägeritjenstemännens utlåtanden framgår, att,
derest jagt äfven under helt kort tid nu medgåfves å den ännu fåtaliga
stammen, sådant skulle medföra hjortarnes fullständiga utrotande; och
da, om inom länet skulle vara rådande en allmännare åsigt derom, att
den skada, canadahjortarne kunna göra å växande gröda, är större än
den förmån, som framdeles kan påräknas, när detta villebråd hunnit
så sprida sig och förökas, att jagt utan fara för utrotande kan tillåtas,
länets landsting, såsom vanligt i frågor om undantag för viss landsdel
från jagtstadgans bestämmelser, icke lärer underlåta, att hos Kongl.
Maj:t göra den framställning, som landstinget kan finna lämplig, anser
utskottet att någon skrifvelse i ämnet icke bör från Riksdagen till
Kongl. Maj:t aflåtas, i följd hvaraf utskottet hemställer:
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9.
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.
Stockholm den 30 april 1894.
På utskottets vägnar:
L. W. LOTHIGJCTS.
0 { ,. V. .
Herr Öländer har låtit här anteckna, att han utaf annat honom
af kammaren lemnadt uppdrag varit förhindrad att öfvervara ärendets
slutliga behandling inom utskottet.
li'/l
/