Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
1
N:o 30.
Ank. till Eiksd. kansli den 30 mars 1894, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revi¬
sorers berättelse angående verkstäld granskning af stats¬
verkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1892.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberät¬
telse jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och
myndigheter till Kongl. Maj: t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit
hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhem-
tande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,
underställa Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts fr.ån utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet
att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen
Fångvårdsstyrelsen.
§ i.
(Rev.-ber. pag. 26; uti. pag. 431).
Enligt hvad revisorerna meddelat, hade af Kopparbergs läns räk- ÅnfvaWger9'
ning öfver fångvårdsmedlen för år 1892 framgått, att fånggevaldigern utbetald ersätt-
Bih. till Eiksd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 20 Iläft'. (N:o 30). 1 fängJorJZg,-
kostnader.
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
E. Carlsson i afiemnade reseräkningar debiterat och jemväl uppburit
ersättning för bud efter häst för resa dels emellan Falu järnvägsstation
och länsfängelset i Falun, dels emellan olika orter å landsbygden vid
68 olika tillfällen med tillsammans 35 kronor 35 öre; och då, enligt
hvad revisorerna inhemtat, landshöfdingeembetet i Kopparbergs län
genom beslut den 11 april 1890, som den 4 juli samma år blifvit af
fångvårdsstyrelsen faststäldt, frånkänt fånggevaldiger fordrad godtgö-
relse för vissa förskjutna fångforslingskostnader, deribland ersättning
för bud efter häst för resa från Falu järnvägsstation till länsfängelset,
samt enahanda anledning till den begärda ersättningens förvägrande
synts i nu omförmälda fall föreligga, hade revisorerna velat fästa upp¬
märksamheten å ifrågavarande utbetalning.
I häröfver den 12 januari innevarande år afgifvet utlåtande har
fångvårdsstyrelsen anfört, att, enligt hvad af landshöfdingeembetets
och styrelsens ofvanberörda beslut tydligen framginge, fångförareu i
deruti afsedda fall förvägrats godtgörelse för skjuts från jern vägsstatio¬
nen i Falun till länsfängelset derstädes, och i sammanhang dermed
naturligen för bud från stationen efter skjuts, af den särskilda grund,
att fångförarne i nämnda fall vid ankomsten till stationen icke medhaft
fånge, och särskild ersättning för resa inom stad för fullgörande af
tjensteåliggaude icke finge beräknas; men af undersökning, som styrelsen
nu låtit verkställa vid Kopparbergs läns utaf revisorerna åberopade
fångvårdsräkenskap för år 1892, hade framgått, att under dylika för¬
hållanden ersättning för bud efter skjuts icke blifvit enligt nämnda
räkenskap till fånggevaldigern Carlsson utbetald i något enda fall.
Deremot utvisade räkenskapen, att bemälde Carlsson debiterat
och uppburit ersättning 68 gånger med sammanlagdt 35 krohor 35 öre
för bud efter häst för resa från Falu jern vägsstation till länsfängelset
eller emellan olika orter å landsbygden vid sådana tillfällen, då han
medhaft fånge; och ville styrelsen påpeka, hurusom vid dylika tillfällen
det mången gång måste vara för fånggevaldigern oundvikligt att för
anskaffande af skjuts anlita annan persons hjelp och derför utgifva
särskild betalning, då ju ofta nog det ställe, derifrån skjuts kunde er¬
hållas. läge på större eller mindre afstånd från den plats, der geval-
digern jemte fången befunne sig, och gevaldiger!!, hvilken icke egde
aflägsna sig från fången, icke heller alltid, särdeles om fången vore
fängslad eller skulle föras genom stad eller å annan mera befolkad
plats, vare sig kunde eller lämpligen borde taga fånge med sig gående,
hvarjemte styrelsen beträffande den af revisorerna särskildt omnämnda
jernvägsstationen i Falun erinrat, att denna station vore aflägse belägen
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
3
vid stadens gräns, hvadan budskickning efter häst för fångforsling der¬
ifrån borde af nu angifna orsaker ofta kunna påkallas.
Ehuruväl af hvad sålunda blifvit anfördt otvifvelaktigt framgår, att
ifrågavarande räkning öfver fångvårdsmedlen för år 1892 och dervid
fogade reseräkningar icke i omförmälda fall varit så tydligt uppstälda,
att deraf kunnat med klarhet skönjas, i hvad mån fånggevaldigern
Carlsson bort vara berättigad att uppbära den anmärkta ersättningen
eller ej, har utskottet dock, med hänsyn till sakens jemförelsevis ringa
vigt och då ett fullständigande af berörda räkenskapshandlingar i nämnda
afseende torde vara att för framtiden emotse, ansett sig böra hemställa,
att revisorernas ifrågavarande framställning icke
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
§ 2‘
(Rev. ber. pag. 27; uti. pag. 432—435.)
Under erinran, att Riksdagens revisorer vid den senare af 1886^^'*™^
års statsrevisioner med anledning af ett besök vid centralfäugelset cl ningar vid
Norrmalm här i staden framhållit, att fängelsets samtliga byggnader fa^uaå
vore i hög grad otidsenliga och för sitt ändamål otjenliga, hade, enligt Norrmalm.
hvad revisorerna meddelat, 1889 års revisorer, som äfven besökt denna
fångvårdsanstalt, yttrat, bland annat, att, om än en förflyttning af fän¬
gelset vore önskvärd, i allt fall åtgärder, som möjliggjorde upprätt¬
hållande af tukt och ordning inom det nuvarande fängelset, icke borde
uppskjutas i afvaktan på en ny fångvårdsanstalts uppförande. De af
trängande behof påkallade åtgärder, som i detta syfte enligt revisorernas
mening borde vidtagas, afsåge i synnerhet arbetsfängelset. Och då,
såsom af fängelseförvaltningen förklarats, de beklagansvärda individer,
som der intoges, efter uttjenad strafftid ofta utlemnades från fängelset
i moraliskt hänseende långt mera sjunkna än vid deras intagande der¬
städes, ansåge sig revisorerna böra framhålla önskvärdheten deraf, att
fångvårdsförvaltningens omsorger måtte egnas åt att, i möjligaste mån
och såvidt under för handen varande förhållanden kunde ske, undanrödja
nämnda missförhållanden.
En ytterligare maning i samma syfte hade, på sätt revisorerna
vidare erinrat, gifvits af Riksdagen, då Riksdagen i skrifvelse den 20
maj 1892, vid anmälan att Riksdagen icke ansåge sig kunna bifalla
Kongl. Maj:ts då framlagda förslag om upplåtelse af kronolägenheten
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Stenbrottet i och för uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse
för qvinnor och ett nytt cellfängelse för Stockolms län, uttalade, att,
oafsedt frågan om fängelsernas framtida förflyttning, genom en ända¬
målsenlig anordning af centralfängelsets redan befintliga lokaler en för¬
bättring i dervarande förhållanden syntes kunna tills vidare åstadkommas,
hvilken förbättring i allt fall vore af den trängande nödvändighet, att
den ej borde åsidosättas i afvaktan på en ny fångvårdsanstalt,.
Nästlidet års revisorer, som å nyo besökt ifrågavarande fångvårds¬
anstalt, hade dervid funnit densamma oförändrad, i samma otillfreds¬
ställande skick, som förut anmärkts. Med anledning häraf hade revi¬
sorerna ansett sig böra å nyo framhålla vigten af, att anordningar vid-
toges till afhjelpande af de brister, som vidlåda denna anstalt, och
särskildt till en snar förbättring i sättet för förvarandet af der intagna
tvångsarbetsfångar.
Enligt hvad revisorerna inhemtat, hade fängelsets direktör, på
anmodan af fångvårdsstyrelsen, den 25 januari 1893 afgifvit förslag till
förändringar inom tvångsarbetsaustalten i syfte, att fångarne skulle
blifva åtskilda nattetid och arbetslagen skulle förminskas m. m. Detta
förslag vore fortfarande på styrelsens pröfning beroende.
Med afseende å hvad revisorerna sålunda erinrat har fångvårds¬
styrelsen i förenämnda utlåtande anfört, att, sedan Riksdagens ofvan
åberopade skrifvelse af den 20 maj 1892 kommit styrelsen till banda
den 23 september samma år, styrelsen, i anledning af hvad Riksdagen,
enligt det ofvan anförda, yttrat derom, att, oafsedt frågan om fängel¬
sernas å Norrmalm framtida förflyttning, genom en ändamålsenlig
anordning af centralfängelsets redan befintliga lokaler en förbättring i
dervarande förhållanden syntes kunna tills vidare åstadkommas, den 17
derpå följande oktober aflåtit skrifvelser dels till direktören vid central¬
fängelset å Norrmalm, med anmodan att öfver hvad Riksdagen sålunda
anfört afgifva yttrande och förslag, samt dels till direktionen öfver
allmänna barnhusinrättningen i Stockholm.
I motiveringen till Riksdagens genom förberörda dess skrifvelse
styrelsen delgifna beslut, derigenom afsiagits Kongl. Maj:ts proposition
ej mindre, på sätt ofvan anförts, om upplåtelse af kronolägenheten
Stenbrottet för nya fängelsers uppförande, än äfven derom, att oinskränkt
egande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset
finge till förenämnda direktion upplåtas emot en kontant ersättning af
597,500 kronor, hade Riksdagen yttrat, att det ur ekonomisk synpunkt
skulle för det allmänna vara fördelaktigt, om en sådan förändring i
afseende å de på berörda tomt inom qvarteret Barnhuset förlagda
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
o
fångvårdsanstalter kunde åvägabringas, att den staten tillkommande
rätt till denna välbelägna och dyrbara tomt kunde till skäligt pris för¬
yttras, men att den ersättning, som erbjudits för ifrågavarande tomts
öfverlåtande till allmänna barnhusinrättningen, förefallit Riksdagen, med
hänsyn till hvad under senaste tiotal af år inom hufvudstaden betingats
för jemförliga tomter, väl lågt, samt att de olägenheter, som vore för¬
enade med Stockholms länsfängelses förläggande från dess nuvarande
plats till den af Kongl. Maj:t föreslagna, på icke obetydligt afstånd
från länsstyrelsens embetslokaler varande platsen, synts Riksdagen vara
af den afsevärda betydelse, att deri läge fullgiltigt skäl för afslag å den
ifrågasatta förflyttningen, hvad anginge länsfängelset, hvars uppförande
i omedelbar närhet intill öfriga föreslagna fängelsebvggnader icke af
någon nödvändighet påkallades.
I anledning jemväl af hvad i denna motivering andragits, hade
styrelsen i sin ofvanberörda skrifvelse till direktionen öfver allmänna
barnhusinrättningen anhållit, att direktionen snarast möjligt ville gifva
styrelsen till känna ej mindre huruvida direktionen icke skulle finna
skäligt med något ytterligare belopp, som i sä fall borde af direktionen
till storleken uppgifvas, höja den ersättning af 597,500 kronor, som
direktionen utfäst sig att betala emot förvärfvandet af full egande-
och dispositionsrätt till hela det tomtområde i qvarteret Barnhuset,
som nu af fångvården disponerades, än ock hvilken godtgörelse direk¬
tionen funne sig kunna utgifva för öfverlåtelsen till densamma af full
egande- och dispositionsrätt till de af fångvården nu disponerade om¬
råden inom qvarteret Barnhuset, om derifrån undantoges det område,
som upptoges af Stockholms länsfängelse.
Direktören vid centralfängelset å Norrmalm hade härefter den 25
januari 1893 till styrelsen afgifvit ett af honom i samråd med styrelsens
biträdande arkitekt uppgjordt, af ritningar åtföljdt förslag till hela nu¬
varande centralfängelsets förändring till en tvångsarbetsanstalt med
148 nattceller jemte nödiga arbetslokaler, för hvilken förändring kostna¬
den beräknats till 31,0(J0 kronor, och hade från direktiouen öfver
allmänna barnhusinrättningen på förenämnda framställning ingått det
svar, att direktionen, som vid den utgång, ofvanberörda proposition
till Riksdagen erhållit, ansåge sin till styrelsen gjorda utfästelse an¬
gående tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset hafva förfallit, under nu
rådande låga tomtpris i hufvudstaden icke vore villig afgifva något
anbud för återförvärfvandet af dispositionsrätten till vare sig hela den
nämnda tomten eller del deraf.
Då emellertid styrelsen, vid det förhållande att sistomförmälda
G
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
förslag till centralfängelsets förändring till tvångsarbetsanstalt med
nattceller endast i mindre mån synts uppfylla anspråken på en tids-
tvångsarbetsanstalt och en anstalt enligt detta förslag måste
allenast provisorisk — detta så mycket hellre, som det endast
vore en tidsfråga, när den af Kongl. Maj:t den 17 oktober 1879 för
denna del af Norrmalm faststälda regleringsplan, enligt hvilken Vasa¬
gatan borde i rät linie framdragas till Vallingatan, af Stockholms
stadsfullmägtige beslötes skola sättas i verket — hade styrelsen icke
kunnat finna välbetänkt att, så länge ännu icke alla utvägar blifvit
anlitade att på ett mera tillfredsställande sätt ordna denna fråga, hos
Kongl. Maj:t göra framställning om nedläggandet af en så betydande
kostnadssumma som 31,000 kronor på förändringar af Norrmalms
centralfängelse.
Styrelsen har derför, sedan beräkningar blifvit af dess biträdande
arkitekt gjorda öfver de kostnader, som skulle påkallas dels för ett
tullt tidsenligt anordnande af återstående gemensamhetsanstalter till
anstalter med nattceller och dels för åstadkommande af det större antal
dagceller och dessa af rymligare beskaffenhet än de nu befintliga, derå
i följd af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 29 juli 1892 ett verkligt behof förefinnes, samt dessa
kostnader ansetts kunna beräknas till 350,000 kronor, uti skrifvelse
den 23 januari 1893 understält direktionen öfver allmänna barnhus¬
inrättningen det förslag till uppgörelse, att emot det fångvården till
direktionen öfverläte all sin rätt till hela det område i qvarteret Barn¬
huset, som nu af fångvården disponerades, med undantag af den mark,
som upptoges af Stockholms länsfängelse, direktionen till fångvården
med full eganderätt afstode hela sistomförmälda område och derjemte
erlade eu kontant summa af 350,000 kronor, att till styrelsen betalas
med en tredjedel inom utgången af det år, då den mellan styrelsen och
direktionen träffade öfverenskommelse kunde varda af Kongl. Maj:t
stadfästad, och med återstående beloppet under derpå följande två år
med lika belopp under hvartdera året.
A denna skrifvelse hade styrelsen ännu icke fått emottaga något
svar; men hade styrelsen inhemtat, att direktionen öfver allmänna
barnhusinrättningen velat lemna Stockholms stadsfullmägtige tillfälle
att yttra sig i frågan, samt att underhandlingar mellan nämnda direktion
och Stockholms stads drätselnämnds första afdelning för närvarande i
denna fråga påginge.
Enligt hvad af fångvårdsstyrelsens anförda skrifvelse framgår,
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
7
har styrelsen låtit den af Riksdagen och revisorerna väckta frågan
om afhjelpande af bristerna vid tvångsarbetsanstalten å Norrmalm
tills vidare hvila i afvaktan på utgången af pågående underhandlingar
angående reglerandet af eganderätten till de af fångvården disponerade
områdena inom det ofvannämnda qvarteret Barnhuset. Men då det,
efter utskottets förmenande, torde vara tvifvel underkastad!, huruvida
dessa underhandlingar under den allra närmaste framtiden varda bragta
till slut, har utskottet icke ansett tillbörligt, att berörda fråga vidare
undanskjutes, utan fastmera velat framhålla nödvändigheten deraf, att
missförhållandena inom nämnda arbetsanstalt varda med dot snaraste
undanröjda.
I det af fängelsets direktör den 25 januari 1893 afgifna, af
revisorerna åberopade förslag till förändringar inom tvångsarbetsanstalten
i syfte att, till afhjelpande af de väsentligaste bristerna i anordningarna
derstädes, fångarne skulle förvaras åtskilda nattetid och arbetslagen
skulle förminskas m. m., af hvilket, förslag utskottet jemväl tagit del,
beräknas kostnaderna för de erforderliga förändringarna inom anstalten
uppgå till 31,000 kronor. Till betäckande af dessa kostnader skulle,
enligt hvad direktören i sitt förslag vidare meddelat, tillgång kunna
beredas genom inflytande hyresmedel från för fångvårdens behof ej
erforderliga delar af ifrågavarande område, hvilka medel afsetts för
fängelsets underhåll, men i endast ringa grad behöft dertill anlitas, så
att de årligen lemuat öfverskott och vid 1893 års början visat en be¬
hållning af 10,644 kronor 38 öre; antagande direktören, att, derest
kostnaden för det föreslagna arbetet från statsverket förskötes, sådant
förskott skulle kunna inom fyra eller fem år med berörda hyresmedel
återgäldas °).
Utan att vilja ingå i närmare granskning af det omförmälda för¬
slaget har utskottet dock, då detsamma synes kunna utföras utan att
särskild! statsanslag derför erfordras, och de afsedda anordningarna
synas kunna skyndsamt verkställas, ansett detta förslag böra i hufvud-
sakliga delar läggas till grund för förändringarna vid ifrågavarande
tvångsarbetsanstalt, dervid utskottet dock velat framhålla, att, derest
utsigt till en mera omfattande reform i sättet för omförmälda tvångs¬
arbetsfångars förvaring skulle för en ej allt för aflägsen framtid före¬
finnas, någon inskränkning i de af fängelsedirektören föreslagna ar¬
betena möjligen skulle kunna till minskning i kostnaderna åstadkommas.
*) Enligt utskottet från kamrerarekontoret vid centralfängelset å Norrmalm meddelad
uppgift utgjorde den bokförda behållningen af fängelsets »reserverade hyresmedel» den 20
februari innevarande år 14,905 kronor 71 öre.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Ang. olik¬
artade upp¬
gifter beträf¬
fande armé-
förvaltning e ns
oredovisade
förskott.
Med anledning af hvad sålunda förekommit och under erinran att,
på sätt revisorerna jemväl framhållit, Riksdagen i skrifvelse den 20
maj 1892, i sammanhang med yttrande öfver framstäldt förslag om nya
fängelsebyggnaders uppförande, redan förut uttalat sig om den trängande
nödvändigheten af förbättring i förhållandena vid ifrågavarande fång-
vårdsanstalt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder i afseende å anordningarna inom tvångs-
arbetsanstalten å Norrmalm må kunna vidtagas, på det
att, så snart ske kan, de missförhållanden, som nu
' derstädes förefinnas, må, intill dess en fullständig
lösning af ofvanberörda fråga vinnes, kunna åtmin¬
stone delvis varda afhulpna.
Arméförvaltningen.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 69 och 70; uti. pag. 437 och 438).
Enligt arméförvaltningens hufvudbok för år 1892 hade, såsom
revisorerna meddelat, de vid årets slut oredovisade förskotten uppgått
till 781,799 kronor 86 öre. Fullständig kännedom om dessa förskott
hade dock ej kunnat vinnas genom de å spridda ställen bland verifika¬
tionerna intagna, efter olika grunder upprättade sammandragen öfver
de från arméförvaltningens departement eller från särskilda anslags-
titlar lemnade förskott.
Enligt skriftliga uppgifter, som från vederbörande tjenstemän inom
arméförvaltningen till revisorerna aflemnats, skulle de på de särskilda
departementen belöpande andelar af de vid revisionsårets slut oredo¬
visade förskotten hafva utgjort:
.............. kronor 189,782: 4 8
.............. „ 91,198; 18
.............. „ 367,952: ci
.............. „ _ 94,772: 4 4
Summa kronor 743,705: 71.
för artilleridepartementet
„ fortifikations- ,,
„ intendents- ,,
„ civila „
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
9
Enligt de sålunda meddelade uppgifterna uppginge de vid 1892
års slut oredovisade förskotten till ett belopp, som understiger det i
arméförvaltningens hufvudbok upptagna med ej mindre än 38,094 kronor
15 öre.
Under den för revisionsarbetet tillmätta tid hade det ej varit
möjligt för revisorerna att underkasta arméförvaltningens räkenskaper
en så omfattande undersökning, att revisorerna kunnat afgöra, huru¬
vida den i hufvudboken upptagna eller den enligt de särskilda upp¬
gifterna anförda summan af de oredovisade förskotten vore den rigtiga,
eller huruvida ej möjligen båda dessa summor vore felaktiga. Att
emellertid mot hvarandra stridande uppgifter i förevarande räkenskaps-
fråga meddelats, ansåge revisorerna vara synnerligen betänkligt, såsom
föranledande farhåga, att arméförvaltningens räkenskaper icke skulle
vara i vissa delar fullt korrekt uppstälda.
För beredande af ordning och reda samt till underlättandet af
räkenskapernas granskning hade revisorerna ansett, att för framtiden
sådan förändring i arméförvaltningens räkenskaper borde vidtagas, att
för hvarje af förvaltningens departement upprättades och räkenskaperna
bilades sammandrag öfver de vid räkenskapsårets slut förefintliga
oredovisade förskott, hvilka sammandrag borde innehålla uppgift å de
myndigheter eller personer, hos hvilka förskotten innestode, samt att
förskottskontot i arméförvaltningens hufvudbok angåfve fördelningen
af nämnda förskott å de särskilda departementen såväl i dess ingående
som dess utgående balans.
Arméförvaltningen å civila departementet har i häröfver afgifvet
utlåtande förklarat sig erkänna förenämnda anmärknings befogenhet
samt lämpligheten af de med anledning deraf framstälda förslag; och
skulle arméförvaltningen låta sig vara i hög grad angeläget att söka
få orsaken till den antydda oöfverensstämmelsen, så fort ske kunde,
utredd och de fordrade nya räkenskapsbilagorna derefter för framtiden
vidfogade hufvudboken.
Civila departementet ansåge sig dock icke kunna underlåta att
till Kong]. Maj:t uttala sin åsigt, att grunden ej mindre till den an¬
märkta oöfverensstämmelsen mellan de särskilda bokhållarnes upp¬
gifter till Riksdagens revisorer om de utestående förskottens belopp
och den slutsumma för samma förskott, hvartill bokslutskontoret på
grund af andra uppgifter från samma bokhållare ansåge sig hafva
kommit, än äfven till svårigheten att få samma oöfvereusstämmelse
vederbörligen utredd ytterst läge i den efter civila departementets
Bill. till Rik sd. Frot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
mening befintliga brist i embetsverkets organisation, att enbet i led¬
ningen öfver bokföringen och redovisningen af de af embetsverkot
förvaltade medelstillgångarna saknades. Visserligen skulle sjelfva bok¬
slutet, d. v. s. sammanfattningen af de från bokhållarne afgifna
s. a. s. primäruppgifterna, utföras under civila departementets närmaste
uppsigt, men — enär bokföringen i öfrigt vore söndersplittrad på
departementen, der äfven bokhållarne vore placerade — hade civila
departementet ej någon myndighet öfver annan bokhållare än den å
det egna departementet anstälde. Vid sådant förhållande, och då bok¬
hållarne således hade att mottaga direktiv en hvar endast från sitt
departement, vore någon enhet i den på bokslutet i hög grad inverkande
uppfattningen om det sätt, hvarpå — i fall, der olika meningar kunde
ifrågakomma — ett visst slag af bokföringsposter borde, i enlighet
med den för embetsverket gällande bokföringens grunder, uppfattas
och bokföras, icke att ernå, lika litet som i detta fall någon hjelp kunde
hemtas från arméförvaltningens plenum, hvilken församling, bestående
af 11 medlemmar, hvaraf 7 militära och civilmilitära, 4 civila, och der
ärendena afgjordes kollegialt, icke vore egnad att fatta och kon¬
seqvent vidhålla beslut i dylika bokföringsfinesser. Under sådana om¬
ständigheter vågade emellertid civila departementet — hvars chef i
annat sammanhang haft tillfälle att inför Kongl. Maj:t framhålla nu
angifna olägenheter samt lemna en antydan om sättet, hvarpå de
tänkts afhulpna — hoppas något öfverseende, derest ej kunde alltid
förekommas eller så snabbt, som önskligt vore, afhjelpas de brist-
fälligheter, hvilka vid detta så vidtomfattande bokslutsarbete uppstode.
Då, enligt hvad arméförvaltningen å civila departementet med¬
delat, ej mindre den af revisorerna anmärkta oöfverensstämmelsen
emellan från olika håll meddelade uppgifter å arméförvaltningens oredo¬
visade förskott kommer att, så fort ske kan, utredas än äfven de af
revisorerna i sammanhang härmed anvisade förändringar i förvaltningens
räkenskaper komma att vidtagas, har utskottet, under uttalande af
önskvärdheten deraf, att större samverkan i fråga om redovisningen
och räkenskapsföringen måtte varda emellan arméförvaltningens särskilda
departement åvägabragt, endast velat förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
11
§ 4.
(Rev. ber. pag. 71 och 72; uti. pag. 438 och 439.)
Under förmälan, att enligt arméförvaltningens hufvudbok för
revisionsåret å anslaget till skarpskytteväsendets och skjutsskicklig¬
hetens befrämjande hlifvit till år 1893 balanserad en reservation af
23,596 kronor 62 öre, hafva revisorerna erinrat, att detta anslag, som
sedan lång tid tillbaka varit å extra stat beviljadt, under de senaste
åren utgått med följande belopp: 1888 och 1889 45,000 kronor, 1890
30,000 kronor samt 1891 och 1892 60,000 kronor. Under alla dessa
år hade, enligt kapitalkontot till rikshufvudboken, reservationer å an¬
slaget blifvit till påföljande år öfverförda, nemligen:
ar
v
jj
»i
»
1888
1889
1890
1891
1892
kronor 5,856: 2 9
„ 14.762: 47
„ 10,084: 76
„ 20,303: 6 3
„ 23,596: 62.
Å extra anslaget för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter
i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m. hade,
efter hvad revisorerna vidare meddelat, vid 1892 års början förefuunits
en reservation från föregående år af 81,958 kronor 12 öre; och under
årets lopp hade denna reservation ytterligare ökats till ett belopp af
88,029 kronor 72 öre, som å anslagets konto balanserats till år 1893.
Anslaget, som för år 1887 beviljats till ett belopp af 150,000 kronor
samt 1888 och derefter följande år utgått med 77,500 kronor, hade,
enligt kapitalkontot till rikshufvudboken, för hvarje år lemnat en till
påföljande år reserverad behållning, utgörande:
år
|
1887 ........................
|
........................ kronor
|
12,248: 37
|
1?
|
1888 ........................
|
|
26,037: 45
|
11
|
1889 .......................
|
|
44,566: 25
|
11
|
1890 ........................
|
........................ 11
|
62,991: 59
|
ii
|
1891 .....................
|
...................... 11
|
81,958: 12
|
ii
|
1892 ........................
|
|
88,029: 72
|
Revisorerna, som ansåge, att behållningarna å förberörda två extra
anslag bort öfverföras till fonden för reserverade medel att för kom¬
mande statsregleringar disponeras, hade velat å dessa förhållanden
fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Ang. reserva¬
tioner å tvenne
extra ordi¬
narie anslag.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
I sitt förenämnda utlåtande öfver revisorernas anmärkningar rö¬
rande arméförvaltningens räkenskaper för år 1892 har förvaltningen
å civila departementet anfört, att det icke läte sig göra att till disposi¬
tion för den kommande statsregleriugen återlemna de synliga behåll¬
ningarna å anslaget till skarpskytteväsendet och skjutskicklighetens
befrämjande, ty dessa behållningar hade till stor del utgjorts af skjut¬
föreningar redan beviljade understöd, hvilka emellertid icke fått uttagas
förr, än de anläggningar, arbeten m. m., för hvilka anslag lemnats,
visats hafva blifvit utförda, hvadan sålunda den i bokslutet synliga
behållningen i sjelfva verket redan varit till större eller minde del eller
helt och hållet disponerad. Och äfven om sådan disposition icke ännu
före årets utgång alltid hunnit ske, hade detta berott deruppå, att de
under året inkomna ansökningarna ej kunnat nog tidigt med utlåtande
till Kongl. Maj:ts afgörande insändas, enär arméförvaltningen i månget
fall måst derförut afvakta den öfversigt af anslagets ställning, som
först vid årets slut varit med säkerhet tillgänglig.
Hvad åter anginge behållningarna å anslaget för tillämpning af
nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om värnpligtiges inskrifning
och redovisning m. m., så erfordrades något utlåtande derom icke af
arméförvaltningen, sedan Kongl. Maj:t i proposition till nu församlade
Riksdag gifvit förslag om deras användande.
Hvad först beträffar besparingarna å anslaget till skarpskytte¬
väsendet och skjutskicklighetens befrämjande, framgår af hvad armé-
förvaltningen i ämnet anfört, att den enligt räkenskaperna vid 1892
års slut förefintliga behållningen varit afsedd och måst anlitas för ut¬
gifter, som i sjelfva verket belöpt sig å nämnda år. Och i fråga om
framtida reservationen å detta extra anslag har innevarande Riksdag
vid anslagets beviljande för år 1895 medgifvit Kongl. Maj:t rättighet
att få under ett följande år använda hvad af anslaget kan under året
besparas.
"Vidkommande åter reservationerna å anslaget för tillämpning af
nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning m. m., har innevarande Riksdag, med afslag å Kongl.
Majrts framställning om användning af dessa reservationer till vissa
uppgifna ändamål beslutit, att af behållningarna å anslaget, vid 1892
års slut uppgående till 88,029 kronor 72 öre, må under år 1895 för
det med anslaget afsedda ändamål användas ett belopp af 53,000
kronor. Och att, i enlighet med revisorernas mening om användningen
af dessa besparingar, återstoden deraf, eller 35,029 kronor 72 öre,
Statsutsjcottets Utlåtande N:u 30.
13
kommer att blifva för följande statsregleringar disponibel, torde framgå
deraf, att statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet till stats¬
rådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 januari innevarande
år i fråga om nu förevarande anslag anfört, att, då anslaget vore af
extra anslags natur och det ändamål, för hvilket anslaget beviljats,
vore uppnådt i det ögonblick, alla för året derifrån utgående aflönings-
belopp blifvit guldna, hvilket i regeln inträffade under det löpande året,
deraf följde, att behållningarna å anslaget vore att betrakta såsom en
statsverkets tillgång, hvilken icke vidare kunde utan Riksdagens med¬
gifvande för något landtförsvarets ändamål användas.
På grund af hvad sålunda i detta ämne förekommit får utskottet
hemställa,
att revisorernas förevarande framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens vidare åt¬
gärd föranleda.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 74; uti. pag 440.)
Vid granskning af redovisningen öfver anslaget till landtförsvars-
departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli och kommandoexpedi¬
tionen hade revisorerna fäst sin uppmärksamhet dervid, att registratorn
i landtförsvarsdepartementet, utom sin å stat uppförda aflöning samt
ersättning för förordnande såsom byråchef under semester, uuder året
uppburit från anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrifning
m. m. ett belopp af sammanlagdt 578 kronor 30 öre. (fol. 14 och 15). Och
då revisorerna funnit anmärkningsvärd^ att särskildt arfvode utöfver
faststäld lön blifvit från berörda anslag till en ordinarie tjensteman
utbetaldt, hade de ansett sig böra detta förhållande för Riksdagen
anmäla.
I denna fråga har arméforvaltuingen anfört, att det, enligt armé¬
förvaltningens tanke, icke vore olämpligt eller orimligt, ännu mindre
förbjudet att tilldela en ordinarie embetsman, för arbete, som ej hörde
till hans ordinarie tjenst, ersättning i form af arfvode. Behöfde emellertid
arfvode för dylikt extra arbete inom kansliexpeditionen utgå, borde det
väl ock lämpligast tagas af de för extra tjenstgöring inom sagda expedition
å staten anvisade medel, 10,800 kronor, »åt amanuenser, vikariatsersätt¬
ningar, renskrifning m. m.», hvilket »m. m.» just enligt arméförvaltningens
mening innefattade bemyndigande till utbetalning derifrån af ersättning
Ang. arfvode
för särskildt
arbete af
ordinarie
tjensteman.
14
Statsutskottets Utlåtande .N:o 30.
Ang. utbetalta
reseersätt¬
ningar till
generalbefäl-
hafvaren i
tredje militär¬
distriktet.
för annat behöfligt extra arbete än det i titeln förut angifna. Nu hade
ock, efter hvad det ville synas, revisorerna i sjelfva verket icke bestridt
vare sig behöfligheten af särskild ersättning för det ifrågavarande extra
arbetet, ej heller denna ersättnings utgående från den anslagstitel,
hvarifrån den blifvit gulden, utan endast ansett sig böra påpeka, att
den kommit en ordinarie tjensteman till godo. Häremot kunde då
erinras, att inom landtförsvarsdepartementet nu omhandlade, i många
afseenden magtpåliggande uppdrag, som vore förenadt med en ej obe¬
tydlig uppbörd, så långt man kunde minnas tillbaka, och troligtvis
alltid, ansetts böra anförtros endast åt en ordinarie tjensteman, och
ville arméförvaltningen uttrycka den åsigt och förhoppning, att så
äfven för framtiden måtte få förblifva.
Utskottet, som i likhet med revisorerna anser, att ordinarie tjenste¬
man icke bör tilldelas särskildt arfvode för extra arbete, som kan varda
honom anförtrodt, utan håller före, att, derest sådant arbete icke be-
tinnes kunna den ordinarie tjenstemannen vid sidan af hans öfriga göromål
åläggas, detsamma må mot ersättning öfverlemnas till extra ordinarie
tjenstemän, får alltså hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t.
fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på hvad revisorerna
i detta afseende anmärkt för rättelses vinnande i an-
gifvet syfte.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 76. Uti. pag. 443—446.)
“Enligt hvad revisorerna meddelat, hade genom generalorder den
8 januari 1892 chefen för tredje fördelningen och generalbefälhafvaren
i tredje militärdistriktet, hvilken nämnda år var ledamot af Riksdagens
Andra Kammare, berättigats att, under den tid riksdagen påginge, från
Stockholm föra befälet öfver berörda fördelning och militärdistrikt,
dock med vilkor att ökad utgift för statverket derigenom icke uppstode.
Generalbefälhafvaren, som under riksdagens lopp två gånger före¬
tagit inspektioner af den under hans öfverinseende stälda volontärskolan
å Karlsborg, hade, enligt arméförvaltningens räkenskaper, vid båda
dessa tillfällen reqvirerat och uppburit ersättning för resa från Stock¬
holm till Karlsborg och åter. Meu då generalbefälhafvarens ordinarie
tjenstgöringsstation vore Sköfde, och han alltså, på grund af ofvan
omförmälda, i generalordern meddelade bestämmelser icke synts hafva
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
15
varit berättigad att för nämnda inspektioner åtnjuta reseersättning för
annan del af vägen än mellan Sköfde och Karlsborg, hade revisorerna
velat å förhållandet fästa uppmärksamhet.
Beträffande denna revisorernas framställning har arméförvaltningen
a intendentsdepartementet i skrifvelse den 28 sistlidne januari angående
revisorernas anmärkningar vid arméförvaltningens räkenskaper för år
1892 anfört, att det i den af Riksdagens revisorer åberopade general¬
order angående generalbefälets i tredje distriktet förande från Stockholm
intagna förbehåll, att ökad kostnad för statsverket genom omförmälda
medgifvande icke finge uppstå, vid pröfning hos arméförvaltningen af
nu ifrågakomna reseräkningar antagits vara i generalordern infördt
allenast till förekommande af statsverkets skyldighet att utbetala rese-
och traktamentsersättning för någon af distriktets stabspersonals för¬
läggande till Stockholm under tiden för riksdagen; och hade af sådan
anledning samt då ej med säkerhet kunde påvisas, att generalbefäl-
hafvarens nu ifrågakomna tjensteresor för statsverket medfört någon
ökad eller större kostnad än den, som skulle hafva uppstått deraf, att
generalbefälhafvaren under riksdagarne lemnat befälet öfver armé¬
fördelningen åt annan person, arméförvaltningen ansett sig oförhindrad
att vid nu ifrågakomna tillfällen för resa mellan Stockholm och Karls¬
borg utbetala hela den reseersättning, som generalbefälhafvaren af
samma anledning ansett sig berättigad att reqvirera; men kunde armé¬
förvaltningen, då någon Kongl. Maj:ts förklaring icke funnes meddelad,
som lemnade stöd åt ofvan angifna uppfattning, icke förneka, att skäl
förefunnes äfven för revisorernas i den föreliggande anmärkningen
uttalade åsigt.
Då det medgifvande af ifrågavarande anmärknings befogenhet,
som arméförvaltningens anförda yttrande innefattar, gifver stöd för
antagandet, att vid reseräkningars granskning inom förvaltningen
anmärkning icke torde uteblifva, derest hädanefter reseersättning skulle
blifva på enahanda sätt som det af revisorerna anmärkta debiterad, har
utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
§ ?•
(Rev. ber. pag. 77—79, uti. pag. 440 och 441.)
Revisorerna, som vid granskning af räkenskaperna för Vadstena f-”9'
krigsmanshusfond funnit, att fondens behållning år 1892 minskats med nuena krig*-
mans husfrids
tillgångar.
IG
Statsutskottets Utlåtande N;o 30.
15,112 kronor 4 öre, hafva meddelat en tabell, utvisande fondens ställ¬
ning under de tio sistförflutna åren.
Då af denna tablå framginge, att fondens behållningar, som betyd¬
ligt stigit under åren 1884—1889, derefter årligen minskats, och då
denna fortgående minskning af fondens tillgångar syntes antyda, att
dess förmåga att för framtiden uppfylla sitt ändamål icke vore fullt
betryggad, hade revisorerna ansett sig böra härå fästa Riksdagens upp¬
märksamhet.
Med anledning häraf har arméförvaltningen å civila departementet
i sitt ofvannämnda utlåtande anfört, att, då år 1881 den sista, i öfrigt
föga genomgripande, förbättringen i pensioneringen af arméns manskap
vidtagits, uppmärksamheten redan varit fästad derpå, att Vadstena
krigsmanshuskassa i betraktande af räntefotens fallande tendens möjligen
ej skulle kunna utan understöd från annat håll bära den ur syn¬
punkterna af allmän billighet och någon lättnad i de indelta trup¬
pernas manskapsrekrytering så väl behöfliga pensionsförbättringen; och
hade derför sedermera årligen från invalidhusfondens för Kongl. Maj:t
till sådant ändamål disponibla behållning blifvit krigsmanshuskassan
anvisade 30,000 kronor. Sistnämnda kassas jemförelsevis lysande
inkomster under åren 1884—-1889, hvilka kunde synas jäfva den ofvan
antydda farhågan, vore egentligen endast ett bländverk. De berodde
nemligen på tillfälliga kapitalvinster, uppkomna vid de under denna
period allmänna räntekonverteringarna å stats- och andra obligationslån,
hvilka räntenedsättningar i sin ordning måste medföra och äfven, såsom
syntes, medfört ett bakslag i fråga om årsinkomsterna. Skulle emellertid
en årlig minskning i kassans kapitalbehållning fortfara, vore det, enligt
arméförvaltningens åsigt, nödigt, eller i hvarje fall säkrast, att höja
tillskottet från invalidhusfonden. — Arméförvaltningen ansåge dock
förefinnas en möjlighet, att ifrågavarande kapitalminskning, till följd
icke af ökad inkomst, utan af minskad utgift, kunde i en närmare fram¬
tid upphöra. Manskapspensionärerna komme nemligen numera så godt
som uteslutande från de indelta truppförbanden, hvaremot från de
värfvade garnisonstrupperna den, så att säga, ordinarie manskapspensio-
neringen, som egde rum på grund af ålder i tjensten, nästan alldeles
upphört; bestående dessa truppförbands kontingent till pensionsklassen
blott åt ett fåtal i tjensten skadade. Om, såsom arméförvaltningen
ansåge troligt, en lika ringa afgång med pension kunde förväntas från
det enligt nya värfningsgrunderna antagna manskapet vid Vester-
och Norrbottens regementen, Jemtlands fältjägareregemente, Vester-
norrlands regemente, Gotlands infanteriregemente, Hallands och Blekinge
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
17
bataljoner samt de båda skånska icke garnisonerade kavalleriregementena
och Norrlands dragonregemente, så måste, vid det förhållande, att den
indelta manskapsstyrkan enligt den nya organisationen vid infanteriet
lede minskning med omkring 1,300 man och vid kavalleriet med allt
de båda nämnda skånska kavalleriregementenas samt f. d. Jemtlands
hästjägarecorps indelta manskap, en afsevärd nedgång i framtida till¬
loppet af pensionärer böra inträffa, och sålunda utgiften för pensio¬
neringen minskas.
Något särskildt yttrande från utskottets sida har utskottet icke
ansett revisorernas förenäinnda framställning och arméförvaltningens
deröfver afgifna utlåtande föranleda; men med afseende å ärendets
vigt har utskottet trott sig böra hvad deri förekommit för Riksdagen
anmäla.
Lotsstyrelsen.
§ 8.
(Rev. ber. pag 108, uti. pag 450 och 451.)
I den genom kongl. brefvet den 11 december 1891 faststälda stat An£
för lotsstyrelsen och lotsverket, att tillämpas under år 1892, äro, enligt lotsstyrelsen»
hvad revisorerna meddela, hithörande anslag — oberäknadt indelta räkenskaper.
räntor — fördelade under tre hufvudrubriker, nemligen: a) aflöning, b)
underhåll och c) diverse anslag; omfattande hvar och en af dessa hufvud¬
rubriker ett flertal anslagstitlar med särskildt utförda belopp. Under
»aflöning» upptoges sålunda tio särskilda anslagstitlar; rubriken »under¬
håll» omfattade dels »till kända behof» sex anslag, dels ock »till oför¬
utsedda utgifter» ett derför afsatt, anslagsbelopp, och de till den tredje
hufvudrubriken hänförda diverse anslag utgjorde nio till antalet. I
lotsstyrelsens hufvudbok för året vore endast sistnämnda nio anslag
hvart för sig redovisade å särskilda konton. Beträffande de öfriga an¬
slagen upptoge hufvudboken deremot allenast ett konto för hvardera
af de hufvudrubriker, till hvilka de vore hänförda, och lemnade således
icke upplysning om hvad af de gjorda utbetalningarna belöpte sig å
ett hvart af dessa anslag. Revisorerna, som ansåge, att, för under¬
lättande af räkenskapernas granskning, hufvudboken borde vara så
anordnad, att kännedom om de särskilda anslagens ställning deraf tyd¬
ligen framginge, hade med anledning häraf velat uttala såsom önsk-
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 4 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
värdi, att för framtiden hvart och ett anslag, som med utfördt belopp
upptoges i den för lotsstyrelsen och lotsverket gällande stat, blefve å
särskildt konto i hufvudboken redovisadt.
Uti häröfver afgifvet yttrande har lotsstyrelsen till en början an¬
fört, att Kongl. Maj:t genom kungörelse den 12 december 1879 för¬
ordnat, bland annat, att redovisning för förskott, som af embetsverk
för bestridande af löpande utgifter till underlydande utlemnas, skulle
afslutas vid medlet af sista månaden under räkenskapsåret samt före
"slutet, deraf insändas till vederbörande embetsverk, som förskottet ut-
lemnat; men med hänsyn till särskilda på lots verkets organisation
beroende förhållanden måste förskott till högst betydliga belopp ut¬
lemnas till såväl fyringeniörer som lotskaptener för bestridande af
kostnaderna för sådana anskaffningar samt nybyggnads- och underhålls¬
arbeten, hvilkas ombesörjande lotsstyrelsen uppdragit åt dessa sina
underlydande, hvarförutom förskott till mindre belopp lemnades till
andra nödvändiga utgifter för lotsfördelningarnas behof. Sålunda hade
vid slutet af november månad år 1893 beloppet af sålunda utlemnade
förskott uppgått till 661,451 kronor 40 öre, för hvilka medel visser¬
ligen verifikationshandlingar efter hand som de iukomme till redo-
görarne aflemnades till styrelsen, men för hvilka slutlig redovisning
icke förr än inom årets utgång skulle afgifvas och alltså anordningar
utfärdas.
I afseende å dessa redovisningar, hvilka skulle till lotsstyrelsen
ingifvas å tid och sätt styrelsen bestämmer, förekom me, att en del
verifikationshandlingar, hvilka måste införväntas från platser, med
hvilka stundom all kommunikation vintertiden saknades, icke kunde
bifogas de inom föreskrifven tid öfverlemnade redovisningarna, utan
först det följande året blifva tillgängliga att biläggas räkenskaperna.
Under sådana förhållanden, och innan någon granskning af de
olika utgiftsposterna kunnat företagas, kunde det icke ifrågakomma att
verkställa utanordningar på specialtitlar eller vara möjligt att med
visshet bedöma de olika anslagens ställning vid räkenskapsårets utgång.
Arbetet med samtliga förskotts anordnande å vederbörliga huf-
vudrubriker, som redan nu, i anseende till de få dagar, under hvilka
detsamma måste verkställas, vore svårt att medhinna, skulle, om den
antydda förändringen genomfördes, svårligen kunna afslutas inom räken¬
skapsåret, enär anordningarnas antal under angifven förutsättning skulle
mer än fördubblas, och någon lättnad genom arbetsfördelning ej stode
att vinna, enär anordnandet måste anförtros åt en person.
Af hvad styrelsen sålunda anfört framginge, att svårigheter mötte för
Statsutskottets Utlåtande N:o 30,
19
kostnadernas ntanordnande å specialtitlar under räkenskapsåret. Men
under de första månaderna af det följande året vore lotsstyrelsen i
tillfälle att erhålla full kännedom om dessa titlars ställning vid det
föregående årets slut, och detta skedde genom aflönings- och under-
hållsanslagens fördelning i den kassakontrollbok, som det ålåge styrelsen
att låta föra.
Styrelsen ansåge också, att det af Riksdagens revisorer fram-
stälda önskningsmålet lättast och fullständigt skulle vinnas derigenom,
att den hos styrelsen förda kassakontrollboken vid anfordran under den
pågående granskningen stäldes till revisorernas förfogande, eller ock
att en fördelning af aflönings- och underhållsanslagen, på sätt den af
Kong]. Maj:t faststälda staten för lotsstyrelsen och lotsverket finnes
uppstäld, bilades de för året upprättade räkenskaperna.
Då utskottet, i likhet med hvad revisorerne framhållit, anser med
god ordning öfverensstämmande, att ifrågavarande räkenskaper varda
så fullständigade, att vid deras granskning kännedom kan vinnas om
hvarje särskildt anslags ställning, samt utaf de af lotsstyrelsen fram-
stälda förslagen till vinnande af detta mål det senare alternativet, eller
biläggandet vid räkenskaperna af en på den faststälda staten grundad
fördelning af anslagen, synes vara att föredraga, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kong]. Maj:t täcktes meddela föreskrift
derom, att en fördelning af aflönings- och underhålls¬
anslagen, uppstäld i enlighet med den af Kongl. Maj:t
för lotsstyrelsen och lotsverket faststälda stat, må för
framtiden varda bemälda styrelses räkenskaper bilagd.
§ 9-
(Rev. ber. pag. 109—112; uti. pag. 453.)
Uti den till 1877 års Riksdag afgifna statsverkspropositionen Ang.pension*
hade Kongl. Maj:t, enligt hvad revisorerna erinrat, föreslagit, att de nn^jfe^t4
af Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut faststälda embeu- och
grunder för pensioneringen af flottans befäl och underbefäl med veder-
likar måtte jemväl få tillämpas vid pensioneringen af, bland andra, och under-
personalen vid lotsstyrelsen samt befäl och underbefäl vid lotsverket. hefälet fid
A J lotsverket.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
I den med anledning häraf aflåtna skrifvelse hade Riksdagen
anfört, att det ej synts Riksdagen lämpligt att ingå i pröfning af för¬
slag till pensionering, grundande sig på lönestater, hvilka ej varit före¬
mål för Riksdagens pröfning, såsom förhållandet vore med lotsstyrelsen
och lotsbefälet, vid hvilket förhållande och då någon särskild anledning
icke syntes förefinnas, hvarför dessa lönestater icke skulle, liksom
öfriga, underkastas Riksdagens pröfning och godkännande, Riksdagen
icke ansett sig kunna bifalla Kongl. Maj:ts framställning i berörda
hänseende.
Sedermera framlade Kong]. Maj:t till 1882 års Riksdag aflönings-
stater för lotsstyrelsen och lotsverket samt föreslog, att Riksdagen —
med bifall dertill, att de enligt kongl. kungörelsen den 24 november
1876 faststälda grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl
med vederlikar finge tillämpas vid pensionering jemväl af personalen
vid lotsstyrelsen samt befälet och underbefälet vid lotsverket, under
iakttagande dervid af tillika föreslagna närmare bestämmelser, äfvensom
att ej mindre de fyllnadspensioner, till hvilka ifrågavarande löntagare
skulle blifva jemlikt berörda stadganden berättigade, än ock pensionerna
till gemenskapen vid lotsverket skulle för år 1883 och framgent be¬
stridas af lots- och fyrmedlen — ville för sin del godkänna de fram¬
lagda staterna för lotsstyrelsen och lotsverket jemte tillika framstälda
vilkor för åtnjutande af de i staterna uppförda aflöningar.
Då ej heller denna Kongl. Maj:ts framställning vann Riksdagens
bifall, hade, på sätt revisorerne vidare meddela, Kongl. Maj:t vid 1888
års riksdag afgifvit nya förslag dels till stat, för lotsstyrelsen och lots¬
verket, dels ock till grunder för pensionering af lotsstyrelsens embets-
och tjenstemän samt befäl, underbefäl och gemenskap vid lotsverket.
I anledning af dessa förslag hade Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 11 maj 1888 tillkännagifvit, att Riksdagen af angifna skäl
ansåge det vara bäst att Kongl. Maj:t, med bibehållande af sin kon¬
stitutionella rätt att bestämma fyr- och båkafgiften, också sjelf, utan
Riksdagens inblandande, tillsåge, att med dessa medel icke blott säkerhets-
anstalterna underhölles och utvecklades, utan jemväl för personalen de
aflönings- och pensionsförmåner bereddes, på hvilka den kunde anses
hafva skäligt anspråk. Riksdagen, som på grund häraf icke ville ingå
i pröfning af de framlagda förslagen till aflöning och pensionering af
denna personal, hade emellertid funnit sig icke böra lemna oanmärkt,
att de för lotsstyrelsens embets- och tjenstemän samt befäl vid lots¬
verket föreslagna pensionsbelopp syntes vara högre beräknade än
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
21
efter de grunder, som vore gällande inom andra statens förvaltnings¬
områden.
Af det vid statsverkspropositionen till sistnämnda Riksdag fogade
statsrådsprotokoll öfver sjöförsvarsärenden den 12 januari 1888 fram-
ginge, att lotsstyrelsen under nästföregående år hos Kongl. Maj:t gjort
framställning om sådan förändring i styrelsens organisation, att verket
skulle blifva likstäldt med de öfriga centrala embetsverken, att före¬
dragandena iikstäldes med byråchefer med den för sådana embetsmän
bestämda aflöning af 6,400 kronor samt att kamreraretjensten skulle
indragas liksom en fj^ringeniörstjenst.
Vid ärendets föredragning den 16 december 1887 hade emellertid
Kongl. Maj:t, som redan den 10 december 1886 tillagt styrelsens sekre¬
terare och kamrerare, med afseende å den dem i olikhet med inne¬
hafvare af dylika tjenster i andra embetsverk åliggande föredragnings-
skyldighet och deraf ökade göromål, en förhöjning i tjenstgörings-
penningarne af 500 kronor för hvardera, förklarat sig icke kunna
godkänna styrelsens ifrågavarande framställning. Det för 1888 års
Riksdag framlagda förslag till stat för lotsstyrelsen hade också uppgjorts
under förutsättning, att styrelsens organisation förblefve oförändrad
samt hade upptagit för styrelsens personal aflöningar till samma be¬
lopp, som från och med år 1887 varit bestämda. Sedan denna Kongl.
Maj:ts framställning emellertid, på sätt revisorerna nämnt, icke vunnit
Riksdagens bifall, beslöt Kongl. Maj:t den 21 september 1888, dels att
från och med början af år 1889 genomföra förändring i lotsstyrelsens
organisation, dels ock att ordna pensioneringen af styrelsens äfvensom
lotsverkets personal. Genom den för lotsstyrelsen den 30 november
1888 utfärdade förnyade instruktion bestämdes, att styrelsen, som förut
haft till chef en lotsdirektör med en sekreterare och en kamrerare
såsom föredragande, skulle utgöras af en generallotsdirektör såsom chef
samt två byråchefer såsom föredragande ledamöter. Kamrerare- och
notarietjensterna samt en fyringeniörstjenst indrogos. I den för år
1889 faststälda aflöningsstaten upptogos för styrelsens föredragande
ledamöter, hvilka förut aflönats med 5,000 kronor hvardera, enahanda
aflöningsförmåner som för byråchefer i rikets andra förvaltande verk,
eller 6,400 kronor. Då denna förhöjning delvis ersatts genom indrag¬
ning af ofvanberörda tjenster och då för öfrige embets- och tjenstemän
inom verket aflöningen bibehållits oförändrad — endast med annan
fördelning af densamma å lön och tjenstgöriugspenningar — hade 1889
års aflöningsstat kommit att sluta på en siffra, som med 800 kronor
öfversteg summan i den förut gällande staten. Efter sistnämnda år
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
hade staten för lotsstyrelsen icke undergått annan förändring, än att
densamma blifvit för år 1892 förhöjd med ytterligare 1,000 kronor.
För de föredragande ledamöterna hade, enligt hvad revisorerna
framhålla, förändringen i lotsstyrelsens organisation medfört jemte den
förhöjda aflöningen, äfven rätt till högre pension. Enligt kongl. kun¬
görelsen den 21 september 1888 angående förbättrad pensionering af
personalen vid lotsstyrelsen och lotsverket, hvars bestämmelser i hufvud-
sakliga delar öfverensstämde med det för 1888 års Riksdag framlagda
förslag, hade nemligen lotsstyrelsens embets-och tjenstemän i allmänhet
blifvit tillförsäkrad pension till samma belopp som lönen.
Slutligen hafva revisorerna omförmält, att pensionsafgifterna för
embets- och tjenstemän vid lotsstyrelsen äfvensom befäl och underbefäl
vid lotsverket, hvilka afgifter senast blifvit bestämda genom kongl.
kungörelsen angående särskild! faststälda grunder för pensioneringen
af denna personal den 22 januari 1892, utgå med 4 procent af de till
vissa faststälda belopp från flottans pensionskassa utgående pensioner;
att öfrige delegare i flottans pensionskassa deremot, på grund af Kongl.
Maj:ts för kassan nyssnämnda dag utfärdade reglemente, erlägga en
pensionsafgift, motsvarande 4 procent af summan af pension och fyllnads¬
pension; och att, om pensionsafgifterna för lotsstyrelsens och lotsverkets
nu ifrågavarande personal erlades enligt för flottans pensionskassas
öfrige delegare gällande grunder, det bidrag, som årligen utgår från
lotsverkets medel för beredande af fyllnadspension och pensionsförhöjning
åt denna personal, och hvilket bidrag under revisionsåret uppgått till
7,420 kronor 92 öre, skulle kunna undergå en beaktansvärd förminskning.
Med anledning af revisorernas anförda framställning har lots¬
styrelsen i sitt förenämnda utlåtande endast meddelat, att af de vid
Kongl. Maj:ts beslut den 22 januari 1892 angående ifrågavarande
pensionering pröfvade handlingar framginge, att, oaktadt försök icke
saknats att ålägga lotsstyrelsens och lotsverkets embets- och tjenstemän
högre pensionsafgifter, detta icke kunnat ega rum emot det för nämnde
tjenstemän i olikhet med andra delegare i pensionskassan fortfarande
gällande cirkuläret den 20 november 1860 grundadt på Riksdagens
skrifvelse den 5 oktober samma år.
Då förevarande ämne, i afseende hvarå någon särskild framställ¬
ning icke af revisorerna blifvit gjord, emellertid synes vara förtjent
af all uppmärksamhet, har utskottet ansett sig böra hvad revisorerna
i ämnet anfört till Riksdagens närmare kännedom
meddela.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
23
Navigationsskolorna
§ 10.
(Rev. ber. pag. 117; uti. pag. 455 och 461.)
Revisorerna, som vid besök å navigationsskolan i Malmö tagit
del af ett företedt sammandrag af skolans räkenskaper, hade deraf in-
hemtat, att skolans föreståndare under hvarje af månaderna juni—sep¬
tember år 1893 nödgats med belopp vexlande mellan omkring 150
kronor till nära 500 kronor förskjuta medel till bestridande aflöpande
utgifter; och då häraf syntes framgå, att de för ändamålet afsedda
medel icke vore fullt tillräckliga, hafva revisorerna ifrågasatt, huruvida
icke lämpligen någon tillökning kunde ske i de terminsafgifter, som
erläggas af skolans elever. Enligt kongl. reglementet för navigations¬
skolorna i riket den 6 juni 1890 utginge dessa afgifter med allenast
3 kronor för hvarje elev; hvadan någon förhöjning i desamma icke
enligt revisorernas mening kunde anses allt för betungande, helst jem-
likt samma reglemente befrielse från afgifter kunde medgifvas medel¬
löse elever.
I ett genom marinförvaltningen infordradt yttrande i anledning
af revisorernas omförmälda framställning har direktionen för bemälda
navigationsskola meddelat, att då den nuvarande skollokalen hösten
1884 togs i bruk, expensmedlen utgjort 1,050 kronor jemte termins¬
afgifter, uppgående till omkring 300 kronor per år, men att då den
nya lokalen i och för uppvärmning och betjening kräft betydligt större
omkostnader än den gamla, skolan för år 1885 erhållit ett extra till¬
skott af 800 kronor. Från och med år 1886 hade expensmedlen fast-
stälts till 1,800 kronor, hvartill komme terminsafgifterna omkring 300
kronor, så att den årliga inkomsten till expenser utgjort omkring 2,100
kronor, hvilket varit tillräckligt för de löpande utgifterna och dessutom
lemnat ett öfverskott af omkring 200 kronor per år för anskaffandet
af nödig materiel.
Från och med år 1891 hade emellertid andra ekonomiska för¬
hållanden inträffat för 'skolan, och inkomsterna för de senare åren hade
stält sig sålunda:
Ang. ifråga-
satt höjning i
terminsafgif¬
terna vid na¬
vigationssko¬
lan i Malmö.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
kronor 1,269: —
„ 1,338: 20
„ 1,372:24,
hvari dock ett extra tillskott för ur 1892 af kronor 298,8 0 icke vore
inberäknadt.
Medeltalet för dessa tre år utgjorde kronor 1,326,4 8 och under-
stege således de föregående årens inkomster med omkring 774 kronor.
Skulle nu expensmedlen genom förhöjning af terminsafgifterna
uppbringas till hvad de förut varit, kunde dessa afgifter enligt direk¬
tionens åsigt icke sättas lägre än 10 kronor, hvarigenom på hvarje
elev skulle komma en tillökning af 14 kronor, hvilket med 50 å 60
elever, eller normala antalet elever vid denna skola, skulle medföra
ett tillskott af mellan 700 och 800 kronor.
En så låg terminsafgift som 3 kronor erlades enligt direktionens
förmenande icke vid någon annan af statens skolor, och då den åsigten,
att eleverna skulle med större afgifter än förr bidraga till kostnaden
för deras undervisning, alltmer syntes göra sig gällande, kunde eu
afgift af 10 kronor väl icke vara särdeles betungande, och detta så
mycket mindre som de flesta eleverna vid navigationsskolorna endast
begagnade undervisningen under ett enda läsår. Det inträffade nemligen
vid denna skola nästan alltid, att. styrmanselevernas antal vore mer
än dubbelt så stort som kaptenselevernas, och samma förhållande egde
rum mellan maskinist- och öfvermaskinistelevernas antal, då deremot
vid andra statens skolor studietiden ju alltid vore flerårig.
För egen del har marinförvaltningen anfört, att förvaltningen
ansåge de för löpande utgifters bestridande vid navigationsskolan i
Malmö, likasom för öfrigt vid flere andra navigationsskolor, anslagna
medel vara otillräckliga, äfvensom att terminsafgifterna skäligen kunde
och borde med förhöjdt belopp utgå. Enär emellertid marinförvalt¬
ningen vore betänkt på att afgifva underdånigt förslag till nytt regle¬
mente för navigationsskolorna i riket, dervid, bland annat, jemväl
komme under öfvervägande frågan om lämplig förhöjning af elevernas
terminsafgifter, syntes revisorernas förevarande framställning för när¬
varande icke böra till vidare åtgärd föranleda.
Utskottet, som i likhet med revisorerna anser en höjning af
terminsafgifterna för eleverna vid navigationsskolan i Malmö af om¬
ständigheterna påkallad, har emellertid, då, efter hvad i detta ärende
meddelats, måste antagas, att sådan afgiftsförhöjning blifver med det
för år 1891...
1892.. .
1893.. .
ii
ii
ii
ii
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
25
snaraste påbjuden, ansett revisorernas förevarande framställning för
närvarande icke böra till någon särskild åtgärd från Riksdagens sida
föranleda.
Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.
§ 11.
(Rev. ber. pag. 138 och 139, uti. pag. 466.)
Vid granskningen af Upsala läns landsbok för revisionsåret hade
revisorerna funnit, att landssekreteraren i nämnda län enligt särskilda
reseräkningar, hvilkas belopp utan anmärkning utbetalts, uppburit dels
för resa till Tibble gästgifvaregård för inställelse vid sammanträde
derstädes den 16 juli 1892 med Boo härads väghållningsskyldige 86
kronor 80 öre, dels ock för resa till Vesslands kyrkoplats och till
Dannemora för inställelse vid sammanträden derstädes den 3 och 4
augusti med åtskilliga andra väghållningsskyldige inom länet samman-
lagdt 114 kronor 80 öre; men då berörda resor verkstälts uteslutande
med skjuts, ehuru, med undantag för allenast mindre vägsträckor,
kunnat användas jernväg, hvarigenom resekostnaderna kunnat väsent¬
ligt minskas, hafva revisorerna anmärkt, att bemälde tjensteman följakt¬
ligen i omnämnda hänseenden icke stält sig till efterrättelse föreskrif¬
terna i 6 § af resereglementet den 11 februari 1881, sådan denna §
lyder enligt kongl. kungörelsen den 20 december 1889.
I ett af landshöfdingeembetet i Upsala län med anledning af
revisorernas förenämnda framställning afgifvet utlåtande af den 12
januari innevarande år har landshöfdingeembetet, med öfverlemnande
af en från ofvanbemälde landssekreterare infordrad förklaring i äreudet,
meddelat, att från kammarrättens revision jemväl inkommit anmärk¬
ning beträdande beloppet af den för ifrågavarande extra förrättningar
af landssekreteraren uppburna ersättning med yrkande om återgäldande
af hvad derför skulle blifvit för mycket utbetaldt.
Äfven af 1892 års statsrevisorer gjordes framställning med an¬
ledning af reseräkningar, livilka år 1891 af samme tjensteman uppgjorts
på enahanda sätt, som nu anmärkts; då emellertid denna fråga numera
dragits under pröfning af vederbörlig domstol, som, enligt hvad ut-
Bih. till Riksd. Vrot. 1894. 4 Sand. 1 Afd. 20 Iiäft. 4
Ang. till lands¬
sekreteraren i
Upsala län ut¬
betalda rese¬
ersättningar.
Ang. uppfö-
randet af en
maskinhus-
byggnad, m. m.
vid Malmö
järnvägs¬
station.
20 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
skottet inliemtat, ännu icke deri dömt, har utskottet endast velat för¬
hållandet för Riksdagen
omförmäla.
Jernvägsstyrelsen.
12 §.
(Rev. ber. pag. 160 och 161; uti. pag. 469—471.)
I anledning af att enligt jernvägsstyrelsens beslut den 26 juni
1890 under åren 1890—1892 å Malmö järnvägsstation uppförts en
maskinbyggnad för belysning med elektriskt ljus af bangården, ban-
hallen och stationshuset m. m., i hvilken byggnad derjemte inrymts
lokaler för förråd, smörjare, vagnmästare, vagnputsare, snickare, tapet¬
serare och städerskor, och för hvilken kostnaden beräknats till 82,806
kronor, samt att för detta bj^ggnadsföretag under nämnda år utgifvits
tillsammans 131,640 kronor, hvilka styrelsen låtit afföra bland ban-
afdelningens utgifter såsom kostnad för förändringar af byggnader och
anläggningar, och då jernvägsstyrelsen årligen hade att inkomma till
Kongl. Maj:t med framställning om aflåtande till Riksdagen af proposi¬
tion angående erforderliga anslag till nya byggnader och anläggningar,
hafva revisorerna anmärkt, att styrelsen, utan att Kongl. Maj:t och
Riksdagen derom fattat beslut, låtit på eget beråd utföra ett så vidt¬
omfattande arbete som det omförmälda.
I utlåtande af den 13 januari innevarande år i anledning af revi¬
sorernas anmärkningar vid jernvägsförvaltningen har styrelsen afgifvit
yttrande öfver revisorernas omförmälda anmärkning och dervid be¬
träffande först tillkomsten af den ifrågavarande byggnaden anfört,
att, med de stora utvidgningar, spårnätet å Malmö station tid efter
annan undergått, och det alltjemt ökade antalet af vagnvexlingar och
tågrangeringar, som ständigt måste utföras, såväl vid dagsljus som
i mörker, behofvet att förbättra belysningen å stationen visat sig
allt mera trängande, och då detta ändamål icke kunde vinnas medelst
gasbelysning, hvilken, om än antalet belysningsapparater högst betyd¬
ligt tillökades och i följd deraf utgifterna för deras skötsel och under¬
håll stegrades, ändå ej skulle kunna lemna ett tillfredsställande resultat,
utan det enda belysningssätt, som på en gång gåfve den erforderliga
Statsutskottets Utlåtande N:o SO.
27
ljusstyrkan och vid de stora vidder och många lokaler, som här borde
upplysas, kunde med minsta kostnaden hållas vid magt, vore det medelst
elektriskt ljus, hade styrelsen beslutit att i sammanhang med de om¬
fattande arbeten, som vidtoges för den utvidgning af stationen och
nybyggnad af stationshuset, hvartill Riksdagen anvisat medel, äfven
anläggning af ett elektricitetsverk skulle företagas.
Då nu detta verk komme att ersätta den förut befintliga belys-
ningsanordningen, och de lokaler, som inrymdes uti öfre våningen af
maskinhuset, förut funnos i byggnader, hvilka måste borttagas tör att
icke hindra uppförandet af det nya stationshuset och dess banhall samt
utläggningen af de spår, som skulle dit framledas, hade styrelsen an¬
sett sig befogad betrakta anläggningen i fråga såsom hörande till
»Förändringar af byggnader och anläggningar», för hvilka, liksom tör
ombyggnad af hus, broar, trummor m. m., utgifterna redovisades bland
underhållsomkostnader, och ej såsom nybyggnad, till hvilken anslag
borde begäras af Riksdagen, och för hvilken utgifterna, på grund af
beviljadt anslag, påfördes jernvägens kapitalkonto.
Att ifrågavarande anläggning icke blifvit särskildt anmäld för
Kongl. Maj:t, komme sig, enligt hvad styrelsen vidare meddelade, deraf,
att, sedan Kongl. Maj:t för åren 1881 och 1882 icke faststält om-
kostnadsstaten, utan endast arfvodesstaten och, med anledning af sty¬
relsens vid framläggande af sitt förslag till arfvodes- och omkostnads-
stat för år 1883 gjorda hemställan, att Kongl. Maj:t täcktes, om icke,
som förut varit öfligt, i detalj pröfva och fastställa de särskilda i för¬
slaget upptagna posterna, dock genom ett godkännande af de för de
olika afdelningarna beräknade summor och totalbeloppet utgifter fast¬
ställa som förslagsanslag det belopp, hvaröfver styrelsen egde förfoga
för drift och underhåll, Kongl. Maj:t den 22 december 1882 förklarat,
att Kongl. Maj:l, som vore förvissad, att styrelsen läte sig angeläget
vara att iakttaga all möjlig sparsamhet i fråga om utgifter för upprätt¬
hållande af statens jernvägstrafik, så att de af styrelsen derför beräk¬
nade summor icke öfverskredes, utan snarare besparingar derå gjordes,
icke funne denna styrelsens framställning till något särskildt uttalande
föranleda, styrelsen saknat anledning att ingifva särskildt förslag till
omkostnadsstat. för de derpå följande åren, ända till dess styrelsen genom
kongl. bref den 2 juni 1893 förständigats att å nyo årligen ingifva
dylikt förslag.
Att det omförmäld a kostnadsförslaget för anläggningen öfver-
skridits, hade berott hufvudsakligen derpå, att anordningen för an-
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
skaffande af vatten medelst sänkbrunn och rörledning från norra hamn¬
kanalen blifvit dyrare än som beräknats; att en murad skorsten upp¬
förts i stället för först afsedda plåtskorstenar; att betonreservoirer
anordnats under ångpannorna för att kunna tillgodogöra sig kouden-
satorvattnet, och att en öfre våning påbyggts och deri inrättats lokaler
i stället för dem, som inrymts uti de förut nämnda, för stationshusets
och banhallens anläggning borttagna husen.
Hvad jernvägsstyrelsen sålunda anfört synes utskottet icke i någon
mån förringa betydelsen af revisorernas i förevarande ämne framstälda
anmärkning, hvilken utskottet anser vara förtjent af särskild uppmärk¬
samhet. Att ett byggnadsarbete, hvilket, såsom det ifrågavarande,
innefattat nyanläggning af maskinhusbyggnad jemte tillhörande bygg¬
nader och inrättningar för införande af elektrisk belysning vid en sta¬
tion, der förut gasbelysning varit anordnad, samt derjemte utsträckts
till beredande af ett antal lokaler för skilda befattningsinneliafvare vid
stationen, måste betraktas såsom ett nybyggnadsföretag, anser utskottet
ligga i öppen dag; och vid sådant förhållande måste jernvägsstyrelsens
åtgärd att afföra utgifterna för detta företag bland underhållskostnader
anses sakna giltig grund. Den betydliga kostnad detta byggnadsföre¬
tag antagits kräfva och visserligen än ytterligare kräft synes endast i
och för sig hafva bort mana styrelsen att före dess utförande söka
utverka vederbörligt tillstånd dertill; och det har icke kunnat annat
än ådraga sig utskottets uppmärksamhet, att under det å ena sidan
byggnader och anläggningar vid jernvägstrafiken, hvilkas utförande
endast betinga jemförelsevis ringa belopp, föreläggas Riksdagens pröf¬
ning, ett företag af den kostbara beskaffenhet som det förevarande,
hvilket föranledt en utgift af 131,640 kronor, blifvit ut förd t, utan att
Riksdagens mening derom förut inhemtats.
På grund af hvad sålunda i detta ärende förekommit och till
förekommande för framtiden, att byggnadsfrågor af den omfattning
som den nu omförmälda undandragas Riksdagens pröfning, får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t, vid uppkommande frågor
om till- eller ombyggnader vid statens jern vägstrafik,
hvilka på grund af sin omfattning måste anses komma
att medföra större kostnader, täcktes före sådana frå¬
gors afgörande underställa desamma Riksdagens pröf¬
ning.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
29
§ 13-
(Rev. ber. pag. 161; uti. pag. 471 och 472.)
I afseende på nyuppförda stationshuset i Malmö hafva revisorerna
med anledning af besök derstädes anmärkt, att de derinom anordnade vid det vy a
bostadslägenheterna befunnits vara allt för rymligt tilltagna. Under
det brist på tillräckliga lokaler för expeditioner i vissa fall gjorde sig
gällande, hade nemligen åt förstnämnda lägenheter beredts ett ut¬
rymme, som syntes vida öfverstiga bostadsinnehafvarnes behof.
I jernvägsstyrelsens förenämnda utlåtande har styrelsen beträf¬
fande denna anmärkning anfört, att styrelsen villigt erkände, att de
lägenheter, som inredts i öfre våningarna af stationshuset att begagnas
som bostad af 3 afdelningschefer och stationsinspektoren, vore, hvad
rumytorna beträffade,-större än hvad sådana lägenheter vanligen vore,
men tillökningen hade i närvarande fall betingats af storleken af husets
plan, hvilken bestämts efter de mått, som erfordrades för att i botten¬
våningen inrymma de lokaler, som vore afsedda för jernvägstjensten,
samt af nödvändigheten att indela rummen och rätta eldstädernas
placering i de öfre våningarna efter de i bottenvåningen befintliga
murar, likasom ock husets bredd vållat, att större dimensioner, än
noga taget varit behöfliga, måst gifvas åt de i husets centrala del för¬
lagda tamburer och serveringsrum.
Anmärkningen, att brist på tillräckliga expeditionslokaler i vissa
fall gjort sig känbar, syntes styrelsen egentligen gälla det gamla
stationshuset; men lokalerna derstädes, i hvilka sedan jernvägstrafikens
början besörjts expeditionen af såväl ankommande som afgående per¬
sontrafik, borde enligt styrelsens förmenande, sedan den förra blifvit
flyttad till det nya stationshuset, åtminstone någon tid motsvara behofvet.
Revisorernas förenämnda erinran, hvars befogenhet, såsom af jern¬
vägsstyrelsens omförmälda yttrande framgår, jemväl af styrelsen vits¬
ordats, synes visserligen icke för närvarande kunna föranleda till någon
särskild åtgärd. Emellertid har utskottet ansett sig böra berörda för¬
hållande för Riksdagen
anmäla.
Ang. vissa
§ 14. mellan staten
och de en-
(Rev. ber. pag. 161—166; uti. pag. 472—474.) skilda jern-
I särskilda punkter hafva revisorerna afgifvit yttranden angående Vexiö—Al/ve-
af styrelsen för statens jernvägstrafik uppgjorda kontrakt dels med
Bergslagen och
Gefle—Dala
uppgjorda
kontrakt.
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Vexiö—Alfvesta jernvägsaktiebolag om trafikerandet af bolagets jern¬
väg, dels med Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag angå¬
ende samtrafik med statsbanan vid Stockholms norra station och central¬
stationen samt dels med Gefle—Dala jernvägsaktiebolag i fråga om
gemensamt begagnande af Storviks station; och anser sig utskottet böra
i ett sammanhang behandla dessa framställningar.
Hvad först beträffar Vexiö—Alfvesta jernväg, hafva revisorerna
meddelat, att enligt det med jern vägsaktiebolaget den 20 februari 1864
afslutade kontrakt, hvarigenom staten på vissa vilkor åtagit sig trafike¬
randet af bolagets jernväg, all trafik å bandelen Vexiö—Alfvesta be¬
sörjdes af statens personal utan särskild ersättning, likasom ock bolaget
egde att afgiftsfritt begagna stationsbyggnaderna vid Alfvesta. Vidare
finge statens jernvägsmateriel af bolaget användas mot ersättning, som
utgjorde för lokomotiv 4 kr. pr s. k. lokomotivmil (37,4 öre pr tåg¬
kilometer) och för vagnar 30 öre pr s. k. vagnmil (1,4 öre pr vagn¬
kilometer).
I utlåtande den 4 november 1863 beträffande de föreslagna kontrakts-
bestämmelserna hade styrelsen för statens jernvägstrafik framhållit, att
som förslaget, i hvad det afsåge beloppet af den ersättning, som af bo¬
laget borde erläggas, hvilade allenast på erfarenheten rörande stats¬
banans dåvarande trafikförhållanden, modifikationer deri kunde varda
önskvärda, eller berättigade anspråk på förändringar å någondera sidan
uppstå, hvadan också revision af de föreslagna bestämmelserna tid efter
annan borde blifva nödig.
Likaledes hade i kongl. brefvet den 13 november 1863 uttalats,
att, för den händelse rörelsen å bandelen Vexiö —Alfvesta framdeles icke
blefve af staten besörjd, bolaget skulle vara pligtigt att i sådant fall på
egen bekostnad anskaffa erforderlig materiel genom inköp af behöfligt
antal vagnar och lokomotiv; och i det af Vexiö—Alfvesta-banans arbets-
direktion den 24 mars 1864 undertecknade, af Kongl. Maj:t den 8 april
samma år godkända kontrakt om banans färdigbyggande föreskrifves,
att, om eller när trafiken å nämnda bana icke längre kunde eller finge
besörjas på sätt i först nämnda kontrakt vore medgifvet, bolaget skulle
vara pligtigt att på egen bekostnad anskaffa nödig transportmateriel.
I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 5 juni 1877 hade trafikstyrelsen
hemstält, att de bolaget genom samma kontrakt förunnade förmåner
måtte med utgången af år 1882 upphöra, eller ock viss förhöjning ske
i den staten tillförsäkrade ersättning, men hade bolaget uti afgifven för¬
klaring anfört, att, då kontraktet vore från statens sida ouppsägbart,
trafikstyrelsens hemställan icke borde kunna föranleda till någon åtgärd.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
31
Vid detta ärendes föredragning inför Kong]. Maj:t i statsrådet den
2 november 1883 liade Kongl. Maj:t icke funnit sig böra för det då¬
varande vidtaga någon åtgärd i ärendet.
För att ådagalägga, att ifrågavarande kontrakt åtminstone numera
vore för staten förlustbringande, ansåge revisorerna emellertid sig alle¬
nast behöfva erinra derom, att, enligt hvad järnvägsstyrelsen i skrif¬
velse till revisorerna den 18 november 1893 upplyst, drift- och under¬
hållskostnaden för lokomotiv och vagnar å Vexiö—Alfvesta jernväg under
år 1892 uppgått till 16,707 kronor 73 öre, deraf bolaget emellertid, med
stöd af bestämmelserna i 1864 års kontrakt, ersatt allenast 15,548 kro¬
nor 52 öre. Härtill komine, att kostnaderna för aflöningen å trafik-
afdelningen vid Alfvesta station bestriddes utan något som helst bidrag
från bolagets sida. En väsentlig förändring i de vid afslutandet af
ifrågavarande kontrakt rådande förhållandena borde dessutom hafva in-
trädt derigenom, att, sedan jernvägen mellan Vexiö och Karlskrona
blifvit för trafik öppnad, expeditionerna vid Alfvesta station betydligt
ökats, utan att någon motsvarande direkt ersättning härför lemnas.
I betraktande häraf och då revisorerna icke kunde föreställa sig,
att, på sätt bolaget velat göra gällande, staten skulle, tvärt emot de be¬
stämda uttalandena i motsatt rigtning, som i ämnet blifvit gjorda, hafva
genom ifrågavarande kontrakt fråntagits rätt att, då statens intresse
sådant fordrar och det, utan äfventyr för bolagets bestånd eller trafikens
fortsatta upprätthållande, kunde ske, förordna antingen om upphörande
af Vexiö—Alfvesta-banans trafikerande med statens transportmateriel
eller om en sådan revision af de ursprungliga kontraktsbestämmelserna,
som kunde finnas vara af de förändrade förhållandena påkallad, hade
revisorerna ansett, att åtgärder i ena eller andra hänseendet borde af
jernvägsstyrelsen vidtagas.
Vidkommande härefter Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg hafva
revisorerna anfört, att sedan genom kongl. brefvet den 7 april 1876
denna jernvägs trafikaktiebolag medgifvits rätt till samtrafik med stats¬
banan vid Stockholms norra station och centralstationen, samt i samman¬
hang dermed blifvit faststälda vissa vilkor för denna rättighets åtnju¬
tande, den 1 juli 1879 emellan styrelsen för statens jern vägstrafik och
nämnda bolags direktion afslutits ett kontrakt angående upplåtande af
lokaler för och expedition af bolagets trafik vid berörda stationer att gälla
från och med sistnämnda dag, enligt hvilket kontrakt, på grund hvaraf
resande samt res- och ilgods till och från Stockholm—Vesterås—Berg¬
slagens jernväg skulle, 'i samma ordning och efter samma regler som
gälde lor statsbanan, af statsbanans personal emottagas och expedieras
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
vid Stockholms centralstation i dess för sådan trafik afsedda lokaler,
bolaget skulle såsom ersättning för de af samtrafiken föranledda kost¬
nader årligen till statens jernvägstrafik erlägga 17,000 kronor, hvar¬
jemte stadgades, beträffande tiden för kontraktets giltighet, att det¬
samma skulle upphöra att gälla två år efter det uppsägning af endera
kontrahenten skett, dock att uppsägning icke finge ske före utgången
af år 1880.
Vidare hade, enligt hvad revisorerna upplyst, kontraktet innehållit
uttrycklig bestämmelse derom, att den träffade öfverenskommelsen gälde
endast för tre bantåg dagligen i hvardera rigtningen och att afsän¬
dande eller mottagande af flere bantåg, der sådant funnes erforderligt,
icke finge ske, förr än särskildt aftal derom blifvit träflfadt. Reviso¬
rerna, som icke velat ifrågasätta, att ej den staten i berörda kontrakt
tillförsäkrade godtgörelse måtte vid tiden för kontraktets upprättande
och med hänsyn till då rådande trafikförhållanden skäligen motsvarat
de kostnader, som af den i kontraktet medgifna samtrafik blifvit en
följd, hade dock ansett uppenbart, att så icke längre numera kunde
vara förhållandet. Såsom ofvan nämnts, hade beloppet af den staten
tillkommande ersättning blifvit bestämdt under förutsättning, att an¬
talet tåg icke öfverstege tre, i hvardera rigtningen, men redan här¬
utinnan hade en icke oväsentlig förändring inträdt. Den för Stock¬
holm—Vesterås — Bergslagens jernväg senast antagna tidtabell, afsedd
att gälla från och med den 1 oktober 1893, utvisade nemligen, att
persontrafiken från och till Stockholms centralstation numera upprätt-
hölles af fyra ordinarie bantåg i hvardera rigtningen. Härtill komme
dels å bandelen Stockholm—Sundbyberg sju ordinarie persontåg samt
å bandelen Stockholm—Riddersvik två blandade tåg, allt i hvardera
rigtningen, dels ock å bandelen Stockholms norra station—Vesterås
två extra godståg. Såvidt revisorerna hade sig bekant, vore denna
tillökning i samtrafiken kommen till stånd, utan iakttagande af kon¬
traktets föreskrift att sådant finge ske allenast efter föregående aftal,
hvars syfte måst vara att bereda staten godtgörelse för de ökade kost¬
nader, som en dylik utvidgning af samtrafiken ovilkorligen medförde.
Denna revisorernas uppfattning ansågo revisorerna vinna stöd
jemväl af en jemförelse mellan den uppbörd, som tillfördes Stockholms
central- och norra station af statsbanan, och de trafikmedel, som för
Stockholm—Vesterås—Bergslagens jern vägs räkning tillflöte samma
stationer. Till belysning i sådant hänseende hafva revisorerna anfört,
att för mars månad 1893 totaluppbörden vid Stockholms centralstation
utgjort 69,587 kronor; deraf tillförts från Stockholm—Vesterås—Bergs-
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
33
lagens jernväg 12,166 kronor eller omkring 16 procent, att uppbörden
för samma tid vid norra stationen utgjort 128,000 kronor, deraf å bo¬
lagets godstrafik belöpt 16,450 kronor eller omkring 12,5 procent;
samt att för september månad 1893 motsvarande siffror stält sig vid
centralstationen resp. 86,669 —11,394 samt vid norra stationen resp.
80,511—10,520, allt jemt sålunda för Stockholm—Vesterås—Bergslagens
jernväg utvisande en betydlig andel i totaluppbörden.
För jemförelse med trafikförhållandena under samtrafikens tidiga¬
ste skede, hafva revisorerna efter inhemtade upplysningar meddelat,
att under mars och september månader år 1880 uppbörden vid norra
stationen utgjort under mars månad för statsbanan 71,374,13 och för
Stockholm—Vesterås-—Bergslagens jernväg 9,488,2 0 samt under sep¬
tember månad resp. 45,667,4 9 och 5,027,9 8.
Sammanstäldes dessa siffror med ofvan angifna uppbördsbelopp,
framginge enligt revisorernas mening, att den på Stockholm—Vesterås—
Bergslagens jernväg belöpande andel i trafikinkomsterna vid norra sta¬
tionen numera betydligt öfverstege den anpart i dessa inkomster, hvilken
under den första tiden af ifrågavarande kontrakts tillämpning belöpte
sig på samma jernväg; och att, hvad centralstationen anginge, för¬
hållandena utvecklat sig i enahanda rigtning, ansågo revisorerna på
grund af vunna upplysningar rörande trafikförhållandena år 1880 och
år 1893 kunna med visshet antagas.
Om man vidare beaktade att, enligt hvad jernvägsstyrelsen med¬
delat, trafikafdelningens utgifter för aflöningar år 1892, oberäknad!
kostnaden för telegrafexpeditionens ombesörjande, vid centralstationen
och norra stationen uppgått till sammanlagdt kronor 336,922, deraf
belöpt å centralstationen kronor 173,047 och å norra stationen kronor
163,875, framträdde ännu mer behofvet af en sådan förhöjning i den
staten tillkommande ersättningen, att bolagets andel i utgifterna för
samtrafiken bragtes i rimligt förhållande till de fördelar, densamma
för bolaget medförde. För en sådan förhöjning talade äfven en jem¬
förelse med de belopp, enskilda banor sinsemellan betingat af hvar¬
andra för gemensamt begagnande af enderas stationer. Dessa belopp
stälde sig nemligen förhållandevis betydligt högre, än hvad för när¬
varande är emellan staten och Stockholm—Vesterås—Bergslagens jern¬
väg aftaladt.
I saknad af en fullständig utredning angående samtliga på frågan
inverkande omständigheter vore revisorerna icke i tillfälle att till siff¬
ran uppgifva ett visst ersättningsbelopp såsom det i förevarande fall
rätta; men då, af ofvan anförda skäl, det nu gällande kontraktet måste
Bih. Ull Jiiksd. Prot. 1894. 4 Samt. 1 Afd. 20 Höft. 5
u
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
anses vara för staten ofördelaktigt, och jernvägsstyrelsen vid en ny,
på noggrann utredning grundad och vederbörandes pröfning under-
stäld uppgörelse otvifvelaktigt skulle kunna betinga staten vida för¬
månligare vilkor än de nu öfverenskomna, hade revisorerna velat uttala
önskvärdheten deraf, att nu gällande kontrakt emellan staten och
Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag angående samtrafik
vid Stockholms centralstation och norra stationen måtte varda snarast
möjligt af jernvägsstyrelsen uppsagdt.
Hvad slutligen angår Gefle-Dala jernväg omförmäla revisorerna,
att enligt ett emellan styrelsen för statens jernvägstrafik och direktio¬
nen för nämnda jernväg afslutadt, från den 1 september 1875 gällande
kontrakt angående gemensamt begagnande af Storviks station, nämnda
station, med derå befintliga staten tillhöriga byggnader och anläggningar,
blifvit upplåten till begagnande af Gefle—Dala jernväg under vissa i
samma kontrakt närmare bestämda vilkor. Jemlikt dessa vilkor ålåge
det statens jernvägstrafik att, med visst undantag, genom sin vid Stor¬
viks station anstälda tjenstepersonal ombesörja alla trafikgöromål, som
vid stationen kunde förekomma i och för Gefle—Dala-banans såväl
enskilda som gemensamt med statsbanan derstädes bedrifna trafik,
äfvensom att bekosta vissa materialier samt underhållet af gemensamt
begagnade inventarier. Såsom bidrag till personalens vid nämnda sta¬
tion aflöning och till bestridande af berörda underhållskostnad hade,
enligt samma kontrakt, Gefle—Dala jernvägsaktiebolag att till statens
jernvägstrafik årligen betala 2,400 kronor.
Då emellertid, enligt hvad revisorerna inhemtat, trafiken mellan
de båda banorna numera tillväxt så betydligt, att exempelvis totalupp¬
börden å trafik, som emellan de båda banorna förmedlats vid Storviks
station under räkenskapsåret 1 november 1891—31 oktober 1892, upp¬
gått till nära 450,000 kronor, medan, å andra sidan, statens utgifter för
trafikafdelningen derstädes för samma tid belöpt sig till omkring 31,800
kronor, och då sistberörda utgifter till icke obetydlig del föranledts af
den trafikförmedling, som vid Storviks station egde rum, hade reviso¬
rerna funnit den staten för närvarande tillkommande ersättning för de
af den gemensamma trafiken föranledda kostnader böra skäligen för¬
höjas; hvadan revisorerna uttalat önskvärdheten deraf, att jernvägs¬
styrelsen måtte genom uppsägning af ifrågavarande kontrakt, hvilket
enligt deri intagen bestämmelse upphörde att gälla sex månader efter
å endera sidan skedd uppsägning, bereda staten tillfälle att vid en ny,
efter rådande trafikförhållanden afpassad uppgörelse träffa ett för staten
i förevarande afseende fördelaktigare aftal.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
35
Med anledning af hvad revisorerna i dessa ärendeu anfört och
meddelat har jernvägsstyrelsen i sitt ofvan omförmälda utlåtande till
en början förklarat, att önskvärdheten af en revision af de afgifter, de
enskilda jernvägarne erlade för skötseln af deras egen lokala trafik å
den staten tillhöriga föreningsstationen vore uppenbar. Vid jemförelse
mellan de afgifter, bolagen erlade, kunde ej förnekas, att till och med
rätt betydande ojemnheter kunde påvisas. Orsaken härtill insåges lätt.
Dessa afgifter hade bestämts samtidigt med den enskilda banans in¬
ledande på statsstationen, då man ännu hade en högst ofullständig
kännedom om den blifvande trafikens omfattning, och merendels hade
då den enskilda banans egare befunnit sig i en långt ifrån gynsam
ekonomisk ställning; och då det vore att befara, att banans egare, om
de afgifter, som fordrades för begagnandet af en gemensam station, af
honom ansåges såsom för högt pris för de förmåner, hvaraf han komme
i åtnjutande, skulle anlägga en särskild mindre station vid sidan af
statens redan befintliga, hade, för att förebygga olägenheterna för den
blifvande trafiken af en sådan isolering, afgiften bestämts till minsta
möjliga belopp. Sedan dess hade vunnits större erfarenhet om de
kostnader, driften af en foreningsstation betingade, och säkrare led¬
ning för bedömandet af det omfång, hvari en hvar af de tillslutande
banorna toge arbetskrafter och anläggningar å stationen i anspråk;
och hade derför i de under de senare åren träffade öfverkommelser
med nya banor ifrågavarande ersättningsbelopp satts ej obetydligt högre
än tillförene.
Styrelsen hade visserligen ännu icke tagit något definitivt steg
till eu genomgående reform af dessa afgifter, emedan hon först velat
afvakta en mera omfattande anslutning af enskilda jernvägar till den
år 1882 påbörjade samtrafiksföreningen och se, hvilken plats den der¬
igenom möjliggjorda, till förenkling af expeditionsgöromålen å för-
eningsstationerna ledande samtrafikeu intoge till lokaltrafikerna. Med
detta års början hade nämnda förening vuxit så, att samtrafik kunnat
utsträckas till samtliga i direkt eller medelbar spårförbindelse med
statsbanorna stående enskilda banor, med undantag endast af några få
mindre banor af blott lokal betydelse.
Emellertid hade styrelsen efter tillgängliga data låtit verkställa
beräkningar öfver alla de faktorer, hon ansåge böra tagas i betraktande
vid fördelningen mellan vidkommande banor af bidragen till bestridande
af kostnaderna för en föreningsstations skötsel och underhåll, och hade
för afsigt att, sedan dessa blifvit afslutade, hvilket kunde förväntas ega
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
rum under innevarande års lopp, framlägga inför Kongl. Maj:t förslag
till gemensamma grunder för sådan slags fördelning.
I öfverensstämmelse med hvad styrelsen andragit rörande en all¬
män reform af ersättningsbeloppen från de enskilda jernvägarne, kunde
styrelsen icke hafva något att gensaga mot hvad revisorerna särskildt
förordat i afseende på kontrakten med Vexiö—Alfvesta, Stockholm—
Vesterås—Bergslagens och Gefle—Dala jernvägar. I fråga om den först¬
nämnda banan hade revisorerna erinrat om den hemställan om kontrakts-
ändring, som styrelsen gjorde år 1877, och huru densamma enligt Kongl.
Maj:ts förklaring af år 1883 icke ledde till någon Kongl. Maj:ts åtgärd.
Styrelsen hade för sin del intet att erinra mot att få frågan ånyo bringad
under Kongl. Maj:ts pröfning. Med anledning af hvad i revisionsberät¬
telsen anförts, att Stockholm—Vesterås—Bergslagens bana tillstadts att
utan förhöjd ersättning få flere bantåg å centralstationen expedierade än
hvad kontraktet bestämde, vore styrelsen skyldig upplysa, att hon gjort
detta medgifvande, emedan tillkomsten af de nya tågen ej åsamkat staten
någon ökad utgift, sedan enligt vänlig öfverenskommelse banan erlagt
en särskild ersättning af 1,000 kronor årligen för expedierande af ett
sent på aftonen gående tåg till Sundbyberg. Vid bedömandet af denna
banas ersättning till staten finge man ej förbise, att banan stält till stats¬
banans förfogande det område invid Stockholms norra station med spår,
hvilket. banan begagnat till egen godsstation och genom hvars upplåtande
stor lättnad beredts för rörelsen inom statens bangård.
Uppsägningstiderna för öfverenskommelserna med de enskilda ba¬
norna vore i allmänhet sex månader. Men emedan uppsägningstiden för
kontraktet med nu nämnda bana vore två år, skulle styrelsen vidtaga
åtgärder för att denna långa termin icke må hindra, att tillämpningen
lör denna bana af de afsedda nya allmänna grunderna för afgiftsberäk-
ningen toge sin början vid samma tidpunkt som för öfriga banor.
I likhet med hvad revisorerna framhållit och jern vägsstyrelsen jem¬
väl vitsordat, anser utskottet att ofvan omförmälda med Stockholm—
Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag och direktionen för Gefle—Dala
jernväg afslutade kontrakt böra, för betingande af fördelaktigare vilkor
för statsbanan, uppsägas; och synes jemväl skäl förefinnas, för att frågan
om förändring i kontraktsbestämmelserna angående statens trafikerande
af Vexiö—Alfvesta-jernvägen varder ånyo bragt under Kongl. Maj:ts
pröfning.
Utskottet, som anser detta ämne vara af den betydelsen, att Riks-
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
37
dagen bör påkalla Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet derå, får alltså
hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke åtgärder böra vidtagas till revision af
ofvan omförmälda emellan styrelsen för statens jern-
vägstrafik samt Stockholm —Vesterås—Berglagens trafik¬
aktiebolag och direktionen för Gefle—Dala jernväg upp¬
rättade kontrakt äfvensom huruvida ej förenämnda emel¬
lan staten och Vexiö—Alfvesta jern vägsaktiebolag af-
slutade öfverenskommelse må kunna underkastas för¬
ändring.
§ 15-
(Rev. ber. pag. 166; uti. pag. 474 — 477.)
Sedan mellan öfveringeniören vid statens jernvägsbyggnader, å
Kongl. Maj:ts och kronans vägnar, samt byggmästaren C. H. Hallström
den 31 januari 1891 afslutits entreprenadkontrakt angående uppförande
af ett visst antal husbyggnader vid stationerna Vännäs och Hörnsjö å
stambanedelen Långsele—Vännäs samt i fråga om ersättning för, bland
annat, åtskilliga af Hallström verkstälda öfverarbeten uppkommit tvist,
hvilken hänskjutits till afgörande genom kompromiss, hade Hallström ge¬
nom kompromissbeslut den 19 juli 1892 tillerkänts ersättning med belopp,
som efter afdrag af Hallström ådömda ersättningar blifvit faststäldt till
2,885 kronor 28 öre. Härefter hade Hallström, hvilken skulle till hälften
ersätta kostnaden för kompromissen, enligt qvitto den 19 november sist¬
nämnda år, fått uppbära ett belopp af 2,310 kronor 28 öre, eller nyss¬
nämnda summa, minskad med den å Hallström belöpande andel i kom¬
promisskostnaden, 575 kronor.
Då emellertid i 9 § i ofvanberörda entreprenadkontrakt, af hvilket
revisorerna tagit del, föreskrefves, att ersättning för extra arbeten utöfver
kontraktet icke skulle utgå, der ej på förhand träffats särskild skriftlig
öfverenskommelse rörande sådana arbeten, och det följaktligen ålegat
vederbörande tillse, att jemväl beträffande ifrågakomna öfverarbeten sär¬
skilt aftal blifvit slutet, hade revisorerna omförmält förhållandet, under
erinran att genom iakttagande af kontraktets ofvannämnda föreskrifter i
förevarande fäll skulle vunnits, ej allenast att kompromiss icke blifvit
erforderlig, såvidt de verkstälda öfverarbetena anginge, utan äfven att
kostnaderna för samma arbeten^kunnat i någon mån nedbringas.
Ang. ett med
hg q q mästaren
C. //. Hall¬
ström afslu-
tadt kontrakt
om uppföran¬
det af vissa
husbyggnader
ä stcunbanc-
delen Långsele
— I ännäs.
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Revisorerna hafva vidare funnit anmärkningsvärd^ att en i kon¬
traktet, i öfverensstämmelse med stadgandet i kongl. kungörelsen den
10 maj 1889, intagen bestämmelse om skyldighet för Hallström att för
kontraktets fullgörande ställa godkänd säkerhet, blifvit genom utstrykande
af den §, derunder nämnda bestämmelse varit införd, utesluten, utan att
några skäl härför anförts eller hänvisning gjorts till något i vederbörlig
ordning derom fattadt beslut. En af jernvägsstyrelsens arkitekt i kon¬
traktets marginal gjord anteckning derom, att anmärkta åtgärder skett
»enligt uppdrag», syntes icke kunna nöjaktigt förklara berörda afvikelse
från gällande föreskrifter.
Enligt hvad revisorerna inhemtat, hade af vederbörande revisions-
tjcnsteman framstälts anmärkning beträffande härofvan omförmälda för¬
hållanden, men hade ärendet af jern vägsstyrelsen ännu icke blifvit slut-
behandladt. Då emellertid ärendets vigt bort påkalla en skyndsam be¬
handling, hade revisorerna ansett jemväl nyssberörda omständighet egnad
att tilldraga sig uppmärksamhet.
Jernvägsstyrelsen, som öfver de vid detta ärende gjorda anmärk¬
ningar infordrat förklaring af öfveringeniören för stambanebyggnaden
genom Öfre Norrland, har i sitt ofvannämnda utlåtande af den 13 januari
innevarande år angående revisorernas förevarande anmärkningar i sam¬
mandrag meddelat hvad af öfveringeniören i ämnet anförts; och hade
öfveringeniören sålunda yttrat att anmärkningarne hufvudsakligen hvilade
på den uppfattning, att Hallström åtagit sig ett entreprenadarbete, på
sätt kontraktet den 31 januari 1891 utvisade, hvilken uppfattning vore
helt naturlig, då sagda kontrakt, oegentligt nog, blifvit räkenskaperna
bilagdt; men att, sedan arbetet verkligen blifvit utbjudet på entreprenad,
Hallströms anbud bland öfriga afgifna befunnits vara det enda antagliga,
icke blott med afseende på priset, utan äfven med hänsyn dertill, att
öfriga anbudsgifvare icke kunnat anses innehafva de egenskaper, att ar¬
betet borde dem anförtros. Hallströms anbud hade alltså blifvit antaget,
och ofvannämnda entreprenadkontrakt uppsatts. Underskrifvandet hade
emellertid fördröjts af det skäl, att Hallström ej anskaffade säkerhet för
kontraktets fullgörande. I afbidan härpå hade någon tid förflutit, till¬
dess det slutligen blifvit uppenbart, att Hallström icke skulle blifva i
stånd att ställa vederbörlig säkerhet. Endast kort tid hade då återstått,
till dess byggnaderna skulle vara färdiga; andra antagliga anbud än
Hallströms hade redan visat sig icke kunna erhållas; och att för egen
räkning utföra arbetet till samma pris, som Hallström med sin tillgång
till billigare materialier kunnat erbjuda, eller på den korta tid, som
kunnat vara för Hallström med hans vanda arbetare tillräcklig, hade ej
Statsutskottets Utlåtande N:o BO.
39
synts vara för jern vägsbyggnaden möjligt. Den enda återstående ut¬
vägen att tillvarataga jernvägsbyggnadens intresse hade öfveringeniören
derför ansett vara, att söka tillgodogöra sig Hallströms bepröfvade skick¬
lighet genom ett aftal under sådan form, att någon risk för staten icke
uppkomme i följd af Hallströms obestånd och oförmåga att ställa säker¬
het för fullgörande af åtagna förpligtelser. En dylik form för aftal hade
öfveringeniören trott sig finna i de vid jernvägsbyggnaden förekom¬
mande så kallade arbetsaftalen, d. v. s. aftal hvarigenom en person i
egenskap af arbetsförman åtoge sig att med anskaffad arbetspersonal ut¬
föra ett visst arbete, hvilket under sin fortgång med vissa korta mel¬
lantider kontrollerades och uppskattades samt derefter betalades med 75
procent af redan intjenad godtgörelse, hvaremot återstående 25 procent
innehölles, tilldess arbetet blifvit fullständigt utfördt. Vid dylika ar¬
beten förekommo således inga förskottsliqvider och följaktligen icke heller
sådan risk i händelse arbetet försummades, att säkerhet för densamma
behöfde affordras arbetstagaren. Ett dylikt aftal hade blifvit uppgjord!
mellan öfveringeniören och Hallström, i stället för det ursprungligen till -
ämnade entreprenadkontraktet, hvilket sålunda aldrig kommit till stånd.
Men då förslaget till entreprenadkontraktet innehållit, utom de för entre-
prenadaftal väsentliga bestämmelserna om förskottsliqvider och ställande
af säkerhet samt andra endast på entreprenadaftal tillämpliga vilkor,
livilka icke vidare skulle lända till efterrättelse, jemväl åtskilligt annat,
såsom tekniska föreskrifter och uppgift å priset för de i kontraktet om-
förmälda arbeten med mera, hade kontraktet ansetts kunna i de delar,
som vore äfven å arbetsaftalet tillämpliga, fortfarande tjena till efter¬
rättelse och hade derför blifvit undertecknadt af öfveringeniören och
Hallström under fullt samförstånd, att detsamma skulle ega allenast
denna betydelse, men icke tillämpas, i hvad det innehölle bestämmelser,
hänförliga till entreprenadkontrakt. Att detta, och endast detta, varit
kontrahenternas mening, framginge bland annat, deraf, att Hallström
hvarken erhållit eller gjort anspråk på något förskott enligt kontraktet.
Hallström hade nu påbörjat arbetet och någon tid lyckats hålla detsamma
i gång. Men då arbetet med hänsyn till den knappa arbetstiden bort
med större kraft bedrifvas för att blifva färdigt till den 1 oktober 1891,
hade i stället visat sig, att Hallström vore oförmögen att vidare anskaffa
arbetsmaterialier och arbetsfolk med tillräcklig vana. Materialier hade
nu kunnat erhållas endast på det sätt, att de sändts till jernvägsbygg¬
naden mot efterkraf, som måst af byggnadsmedlen gäldas, för att vid
liqvid med Hallström sedan afräknas; arbetsfolket hade kunnat bibehållas
endast mot vilkor, att dagsverkslistorna mottagits af jernvägsbefälet,
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
som enligt dessa tillhandahållit arbetarne deras aflöning; Hallström hade
sjelf högst sällan besökt byggnadsplatserna, så att jernvägsbefalet måst
öfvertaga ledningen af arbetet.
När byggnaderna ändtligen på hösten 1891 blifvit i det närmaste
fullbordade, ehuru åtskilliga mindre kompletteringsarbeten återstått, hvilka
ej kunnat vid denna årstid utföras, hade ansetts lämpligast att uppgöra
slutliqvid med Hallström. De flesta arbeten, som afsetts med kontraktet,
hade då varit utförda, en del af dem hade återstått; men dessutom hade
Hallström utfört åtskilliga extra arbeten, som ej omtalats i kontraktet
och ej ingått i don deri öfverenskomna betalning. Då, enligt hvad ofvan
blifvit sagdt, något entreprenadkontrakt med Hallström ej blifvit upp-
gjordt, utan endast ett arbetsaftal, hade deraf följt, att allt tal förfallit
om skilnad mellan kontraherade arbeten och öfverarbeten, i den mening,
att Hallström, i brist på föregående skriftligt aftal derom, icke skulle
egt erhålla godtgörelse för de senare. När Hallström utfört arbetet på
grund af s. k. arbetsaftal, hade han bort erhålla ersättning för allt arbete,
som han verkstält för jernvägens behof. Föregående uppgörelse an¬
gående öfverarbeten hade för öfrig! varit nära nog omöjligt att åstad¬
komma i anseende till Hallströms sällsynta besök vid arbetsplatserna.
Då öfverslag alltså gjorts beträffande de arbeten, Hallström utfört, och
dem, han eftersatt, hade det synts, som om Hallströms kredit vore mera
än tillräcklig att betäcka hans debet, uppkommet genom jernvägens
utlägg för material och arbetslöner samt jernvägens fordran för efter¬
satta arbeten. I följd häraf hade Hallström fått qvittera det ursprung¬
ligen kontraherade ersättningsbeloppet såsom utbekommet genom af¬
skrifning af nämnda debetposter, dervid Hallström emellertid förbehållit
sig rätt att framställa anspråk på högre ersättning för extra arbeten,
än vid uppgörelsen blifvit honom tillgodoräknad. Denna fråga hade
alltså återstått att få afgjord; och, under förutsättning att Hallström,
såsom öfveringeniören ofvan sökt visa, vore berättigad till ersättning-
för öfverarbeten, hade sättet för bestämmande af ersättningens belopp
synts, i analogi med föreskrifterna i kongl. kungörelsen den 10 maj
1889 och den i § 19 i kontraktet influtna bestämmelse, utan tvifvel
vara hänskjutande till skiljemän. Hade detta medel icke valts, hade
Hallström med all säkerhet väckt rättegång.
Om än öfveringeniörens ofvanbeskrifna förfarande i förhållande till
Hallström icke varit i formelt afseende strängt rigtigt, vågade dock
öfveringeniören påstå, att det varit under föreliggande omständigheter
snart sagdt det enda möjliga. Och att staten icke derigenom tillskyn¬
dats någon förlust, syntes honom vara påtagligt. Derest i följd af Hall-
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
41
ströms oförmåga att anskaffa säkerhet arbetet ej blifvit honom anförtrodt,
både ej återstått annan utväg, än att jernvägen sjelf fått redan från
början öfvertaga arbetet och således gått miste om att erhålla den del
af arbetet, Hallström nu utfört, till det af honom betingade, ovanligt
billiga pris. Revisorerna både icke ens uppgifvit, att något af de arbeten,
för hvilka Hallström krediterats, varit obehöfligt, och vid sådant för¬
hållande både öfveringeniören saknat anledning att antaga, att i någon
händelse staten velat genom att förskansa sig bakom en bestämmelse
om föregående aftal undandraga sig att skäligen ersätta alla de utförda
arbetena. Revisorerna både ej uppgifvit, hvarpå de grundade sin erinran,
att kostnaderna för s. k. öfverarbeten skulle kunnat genom föregående
aftal i någon mån nedbringas; icke heller både det ens blifvit påstådt,
att den Hallström debiterade ersättning för kompletteringsarbeten blifvit
för lågt beräknad.
Efter den redogörelse, öfveringeniören sålunda lemnat, syntes det
jernvägsstyrelsen uppenbart, att, om öfveringeniören än icke förfarit fullt
formelt rigtigt enligt upphandlingsförordningens föreskrifter, då ban
underlåtit att, sedan sig visat att, vid Hallströms oförmåga att anskaffa
vederbörlig säkerhet, intet antagligt anbud å ifrågavarande arbetens ut¬
förande erhållits eller efter förnyadt utbjudande kunde förväntas, genom
anteckning till protokoll förkasta jemväl det af Hallström angifna anbud,
lian likväl vid ifrågavarande tillfälle bandlat i öfverensstämmelse med
nämnda förordnings anda, enär han, jemlikt § 3 mom. b) i samma för¬
ordning, måste anses hafva varit berättigad att, på sätt som skett, genom
s. k. arbetsaftal träffa uppgörelse under hand angående arbetenas ut¬
förande. Hvarken vid sjelfva ingåendet af detta aftal eller vid de trans¬
aktioner, som derefter egt rum för arbetenas liqviderande m. m., har
för öfrigt öfveringeniörens tillvägagående, enligt styrelsens uppfattning,
varit annat än egnadt att tillvarataga statens verkliga intresse, äfven
om i formelt hänseende ett rigtigare förfarande kunnat eg a rum.
Med anledning af revisorernas erinran, att en af vederbörande revi-
sionstjensteman framstäld anmärkning beträffande de i denna § omför-
mälda förhållanden vid tidpunkten för revisionsberättelsens afgifvande
ännu icke varit af styrelsen slutbehandlad, både styrelsen slutligen med¬
delat, att ifrågavarande anmärkningsärende numera blifvit af styrelsen
afgjordt.
Utskottet, som tagit del af jernvägsstyrelsens protokoll för den 13
januari innevarande år, bar deraf inhemtat, att de inom jernvägsstyrelsens
revision framstälda anmärkningar beträffande ofvan omförmälda förhållau-
Bih. till Riksd. Frot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. SO lläft. ö
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Ang. ett till
vissa bygg¬
nadsarbeten
vid Alnarps
landtbruks¬
institut bevil-
jadt anslag.
den jemte vederbörandes förklaringar deröfver då blifvit af styrelsen
pröfvade, samt att styrelsen på de i styrelsens förenämnda skrifvelse
anförda skäl icke funnit anmärkningarna till vidare åtgärd föranleda.
Jemte det utskottet ansett sig böra bringa ofvanberörda förhållan¬
den till Riksdagens kännedom, har utskottet funnit livad i detta ärende
förekommit icke gifva anledning till annan hemställan, än att Riksdagen
må vid den afgifna förklaringen låta
bero.
Alnarps landtbruksinstitut.
§ 16.
(Rev. ber. pag. 182; uti. pag. 479 — 482.)
I enlighet med Kongl. Maj:ts förslag beviljade 1891 års Riksdag,
till bestridande af kostnaderna för de i statsrådsprotokollet öfver civil¬
ärenden den 12 januari nämnda år upptagna byggnadsarbeten och ny
värmeledning vid Alnarps landtbruksinstitut samt anskaffning af in¬
ventarier och möbler, ett anslag af 67,425 kronor, deraf på extra stat
för år 1892 anvisades 38,000 kronor.
Enligt omförmälda statsrådsprotokoll skulle berörda anslag på
följande sätt fördelas:
till ändringar i gamla slottet .......................................... kronor 3,075: —
„ inventarier och möbler............................................... ,, 2,700: —
,. förändring af gamla mejeriet .................................. ,, 7,150: —
„ ny mejeribyggnad....................................................... „ 17,677:05
,, „ lärarebostad ............................................................ » 12,818: 4 8
„ „ uppvärmningsinrättning...................................... „ 20,750: —
,, oförutsedda byggnadsutgifter, såsom arkitekts-
arfvoden, körslor etc............................................:__„ 3,254: 4 7
Summa kronor 67,425: —
Jemte erinran härom hafva revisorerna meddelat, att af institutets
räkenskaper framginge, att under räkenskapsåret utgifvits
för ny mejeribyggnad.............................................. kronor 26,785: 6 3
„ „ lärarebostad ................................................... „ 18,846: 9 0
och för uppvärmningsinrättning..................................... „ 16,771: 6 3,
under det att, såvidt kunnat utrönas, några utgifter för öfriga ofvan-
nämnda behof icke förekommit.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
43
Vid jemförelse mellan den i statsrådsprotokollet omförmälda för¬
delning af ifrågavarande anslag och de för ändamålet bestridda ut¬
gifterna visade det sig alltså, att kostnaderna för nya mejeribyggnaden
och nya lärarebostaden öfverskjutit de beräknade, för den förra bygg¬
naden med 9,108 kronor 58 öre och för den senare med 6,028 kronor
42 öre. Hvad särskildt lärarebostaden beträffade, både revisorerna,
hvilka besökt landt-bruksinstitutet, velat anmärka, att densamma upp¬
förts på ett dyrbarare sätt än behofvet syntes kräfva.
Till besvarande af hvad revisorerna sålunda anmärkt bar styrelsen
för Alnarps landtbruksinstitut i afgifvet utlåtande först och främst an¬
fört, att, då Riksdagen af det 1891 beviljade anslaget å 67,425 kronor
anvisat endast 38,000 kronor på extra stat för år 1892, det knappast
kunde finnas anmärkningsvärd!, att under samma år utgifter förekommit
för endast trenne behof, nemligen mejeribyggnad, lärarebostad och upp-
värmningsinrättning, för hvilka anslagssumman tillsammans uppginge
till 51,245 kronor 53 öre. Att särskildt dessa behof först blifvit till¬
godosedda, både berott derpå, att uppvärmningsinrättningen utgjorde
det mest trängande af dem alla, att vidare några ändringar i gamla
slottet icke kunde utföras, förrän restaurationen, i hvars lokal de skulle
företagas, derifrån blifvit utflyttad till gamla mejeriet, men att dettas
aptering härför återigen icke kunnat ske, förrän ett nytt mejeri blifvit
bygdt. Och då detta senare skulle förläggas på samma plan som lärare¬
bostaden, samt gemensam planering, väganläggning, dränering och
kloakanläggning för båda dessa byggnader skulle utföras, hade det ock
varit nödigt, att desamma ungefär samtidigt och således före öfriga
arbeten till utförande företoges. Tilläggas kunde för öfrigt, att äfven
dessa i sin ordning blifvit satta i verket, och att sålunda vid reviso¬
rernas besök förändringen af gamla mejeriet äfvenledes till största
delen varit utförd.
Hvad derefter anginge den gjorda anmärkningen, att kostnaderna
för nya mejeribyggnaden och nya lärarebostaden öfverskjutit de beräk¬
nade, så hade styrelsen velat fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet i
första rummet derpå, att kostnadsförslagen till dessa byggnadsarbeten
blifvit uppgjorda redan år 1888 och 1889 samt i september 1889 till
Kongl. Maj:t inlemnade, men anslag till desamma blifvit först af 1891
års Riksdag beviljade, hvadan de icke kunnat förrän 1892 och följande
år utföras. Detta förhållande hade medfört, att under den betydliga
tidrymd, som dessemellan förflutit, ett väsentligen förändrad! pris in-
trädt, icke blott på åtskilligt material, utan i all synnerhet på arbetet,
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
hvilket i Skåne ännu mera än annorstädes, särskildt på grund af bet-
sockerindustrien, såväl i fråga om fackarbete som handtlangning under
dessa år så högst betydligt fördyrats, att prisstegringen icke kunnat
anses understiga 33 procent. — Vid anslagens uppbärande 1892 både
deras otillräcklighet också ingalunda varit för styrelsen någon hemlighet,
men intresset för institutet hade manat att på bästa sätt söka genom¬
föra arbetena, äfven om egendomens afkastning dertill behöfde ännu
mera än beräknadt anlitas.
Vidare har styrelsen framhållit, att den verkliga skilnaden mellan
anslagen och utgifterna icke utvisades af de af revisorerna anförda
siffror, alldenstund med de respektive anslagen dels icke blifvit jem-
förda de utgifter, som egentligen motsvarade desamma, dels hänsyn ej
heller tagits till af Kongl. Maj:t senare medgifna förändringar af bygg¬
naderna och fördelning af anslagen. Sålunda inginge uti revisorernas
från institutets räkenskaper hemfcide utgiftssiffror för såväl mejeribygg¬
naden som lärarebostaden icke blott de utgiftsposter, som i kostnads¬
förelaget funnes upptagna, utan äfven Alnarps gårds betydliga arbete
uti körslor, planering, dränering, väganläggning, extra gräfning, kloak¬
ledningar m. m., hvilka icke på de särskilda byggnaderna beräknats,
utan från början ansetts i hufvudsak kunna af gården bestridas, och
derför tydligen äfven vid en jemförelse mellan anslag och kostnad
måst afdragas. — Hvad sålunda först och främst mejeribyggnaden anginge,
hvilken för öfrigt icke under 1892 hunnit blifva fullt afslutad, upp-
ginge af dylika i kostnadsförslaget icke upptagna utgifter för densamma
gårdens arbete till 1,677 kronor 32 öre, kloakledningar, vassleledning,
asfaltläggning m. m. till 2,749 kronor 68 öre, arkitektarfvode till om¬
kring 400 kronor o. s. v. — Men dertill komme dessutom följande af
Kongl. Maj:t medgifna förändringar i byggnadsplanen till beaktande.
— Just på grund deraf, att så lång tid förflutit sedan ritning och för¬
slag till mejeribyggnaden uppgjorts, under hvilken tid med mejeri-
handteringen förenade anordningar gjort åtskilliga framsteg, hade nem¬
ligen styrelsen den 2 mars 1892 ingått till Kongl. Maj:t med framställning,
innehållande något förändrad ritning af mejeribyggnaden jemte kostnads¬
förslag, slutande på ett belopp af 20,000 kronor, med anledning hvaraf
Kongl. Maj:t uti brefvet den 12 maj samma år täcktes resolvera, att
byggnaden finge uppföras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
ändrade förslaget af den 2 mars, under vilkor att kostnaden för samt¬
liga de byggnader m. m. vid Alnarp, hvartill 1891 års Riksdag beviljat
medel, icke komme att öfverskrida det af Riksdagen bestämda anslags-
beloppet 67,425 kronor. — Sedan dess hade dessutom i början af år
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
45
1893 med anledning af hela den högre mejeriundervisningens förläggande
till Alnarp och det på grund deraf ökade behofvet af undervisnings¬
lokal och bostäder ytterligare förändringar i denna mejeribyggnad måst
föreslås samt äfven blifvit af Kongl. Maj:t och 1893 års Riksdag god¬
kända och medel dertill af samma Riksdag uti besparingar å anslaget
till den högre mejeriundervisningen anvisade; och syntes, på grund af
dessa påpekade ändringar uti planen för mejeribyggnaden, utgifterna
för densamma svårligen kunna med det ursprungliga anslaget 17,677
kronor 5 öre jemföras.
Hvad vidare lärarebostaden beträffade, så inginge uti slutsumman
för densamma, 18,846 kronor 90 öre, af likaledes i kostnadsförslaget
icke upptagna utgifter Alnarps gårds arbete med 1,017 kronor 33 öre,
kloakledning med 275 kronor 68 öre, arkitektarfvode med 133 kronor
33 öre samt en del inredning, som af boställsinnehafvare!! blifvit be¬
kostad, med 494 kronor 82 öre, efter hvilka posters afdragande de
kostnadsförslaget motsvarande utgifter utgjordes af 16,925 kronor 85
öre, en summa, hvars förslaget öfverstigande belopp representerades-
hufvudsakligen af anförda stegring af arbetspriset, men äfven af en af
lokalen påkallad dyrbarare grund än den beräknade. — Med afseende
på den af revisorerna gjorda anmärkning, att samma lärarebostad upp¬
förts på ett dyrbarare sätt än behofvet synts kräfva, har styrelsen an¬
fört, att något litet visserligen offrats för byggnadsstilens öfverens¬
stämmelse med den närbelägna monumentala slottsbyggnaden, men till
någon anmärkning borde detta väl knappast gifva anledning, då, med
undantag af några rena obetydligheter, såsom att en mellanvägg upp¬
förts å ett vindsrum eller att skorstenarne för dragets skull måst höjas,
byggnaden blifvit uppförd i fullkomlig öfverensstämmelse med den åt
Kongl. Maj:t och Riksdagen faststälda ritning, och något af inredningen,
som af styrelsen ansågs öfverskrida anslagsbeloppet härför, blifvit, så¬
som förut anförts, af boställsinnehafvaren bekostadt; hvarom allt Riks¬
dagens revisorer haft tillfälle öfvertyga sig, om de på platsen velat
taga kännedom om föreliggande ritningar och institutets räkenskaper.
Slutligen ansåge styrelsen sig, med afseende derpå att för upp¬
värmning sinrättning en hittills utgifvits endast 16,771 kronor 63 öre emot
i kostnadsförslaget upptagna 20,750 kronor, böra anföra, att densamma
icke före restaurationens utflyttning ur slottet kunnat fullständigt in¬
sättas och således icke ännu kunnat apteras till denna för museer,
bibliotek m. m. afsedda del af slottsbyggnaden, och att utgifterna för
detta arbetes fullbordande och dermed förenade reparationer af olika
slag sålunda återstode på denna post.
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Ang. utbetal¬
ningar under
är 1892 ä an¬
slag, beviljade
för är 1893.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har styrelsen hemstält,
att Kongl. Maj:t täcktes lemna de af Riksdagens revisorer framstälda
anmärkningar utan afseende.
Med anledning af revisorernas anmärkning, att den nya lärare¬
bostaden vid institutet uppförts på ett dyrbarare sätt än behofvet synts
kräfva, har utskottet till en början velat framhålla nödvändigheten deraf,
att vid fortsättningen af ifrågavarande byggnadsarbeten vid Alnarp all
nödig sparsamhet iakttages.
Hvad i öfrigt beträffar de för dessa arbeten redan bestridda ut¬
gifter har utskottet, med afseende å de stora belopp, som redan under
år 1892, på sätt revisorerna meddelat, blifvit för vissa af arbetena ut¬
betalda, velat uttala den mening, att under alla förhållanden något
ytterligare bidrag dertill från statens sida icke bör ifrågakomma. Under
antagande tillika, att Riksdagens revisorer vid förestående granskningar
af institutets räkenskaper komma att tillse, huruvida ofvannämnda anslag
blifvit för de särskilda dermed afsedda byggnadsarbetena användt, har
utskottet velat dessa förhållanden för Riksdagen
anmäla.
Statskontoret.
§ 17-
(Rev. ber. pag. 214 och 215.)
För att kunna bereda statsverket erforderligt rörelsekapital hade,
enligt hvad revisorerna meddela, kassaförlagsfonden under revisions¬
året måst anlita riksgäldsverket om förstärkning och, såsom af före¬
stående tabell inhemtas, derigenom ådragit sig en skuld, som vid årets
slut uppgick till 2,500,000 kronor. Härvid vore dock att märka, att
de på statsverket under år 1892 anvisade utgifterna icke inskränkt
sig till de i årets stat uppförda anslag, utan att dessutom betydliga
belopp blifvit på grund af särskilda kongl. bref förskottsvis^utbetalda
emot ersättning af extra anslag, beviljade för år 1893. Enligt stats-
Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 47
kontorets förskottsbok hade sistnämnda utbetalningar uppgått till föl¬
jande belopp:
å anslag, beviljade med rätt för Kongl Maj:t att under år 1892
låta helt och hållet eller delvis utanordna anslag sb elopp en:
Till beredande af undervisning i huslig ekonomi vid högre lärarinne¬
seminariet..................................................................... kronor 1,600: —
Till utvidgning af undervisningen vid tekniska hög¬
skolan ............................................................................ „ 16,550: —
Till anordnande af väderleksmeddelanden om efter-
middagarne under juli—september samt såsom
bidrag till bestridande af vissa utgifter för
väderlekstelegram m. m........................................... ,, 2,850: —
Hit torde jemväl få hänföras förskott å anslaget för
Sveriges deltagande uti en utställning i Madrid
år 1892 ......................................................................... ,, 7,500: —
Summa kronor 28,500: —
å anslag, beviljade utan dylikt medgifvande:
Till bestridande af kostnaden för svea hofrätts
förstärkning med en öfvertalig division........ kronor 5,833
Till förändring af arméns nuvarande gevär till
vapen af liten kaliber ........................... „ 100,000
Till byggnader å Karlsborg ...................................... ,, 46,074
Till fullbordande af pansarbåten Thule .................. ,, 300,000:
Till kostnader för en mejeribyggnad m. m. vid
Alnarps landtbruksinstitut.................................... ,, 10,000
För deltagande i 1893 års internationella utställ¬
ning i Chicago m. m.......................................... ,, 98,350
Till fortsättning af arbetena å stambanan mellan
Vännäs (Nyby) och Öfver-Luleå (Boden) ...... ,, 200,000
För anläggning af telefonledningar.......................... „ 286,885
Till fullbordande af arbetena å det nya hospitalet
å Pitholmen i närheten af Piteå........................ „ 95,000
Till inköp af en i Vadstena belägen fabriksegendom
för anordnande af en asyl för sinnessjuka ... „ 64,041
Summa kronor 1,206,184
33.
67.
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Då den förstärkning, kassaförlagsfonden under år 1892 från riks-
gäldsverket erhållit, såsom ofvan meddelats, uppginge till 2,500,000
kronor, visade det sig, att fonden, oafsedt de utbetalningar, som till
förestående belopp af 1,206,184 kronor blifvit utöfver de af Riksdagen
för året beräknade utgifter af Kongl. Maj:t anvisade å statsverket, icke
varit tillräcklig för det med densamma afsedda ändamål, eller tillgodo¬
seendet af statsverkets behof af förlagskapital; och att under sådana
förhållanden kassaförlagsfonden blifvit i den utsträckning, som under
revisionsåret egt rum, tagen i anspråk för utgifter, till hvilkas be¬
stridande Riksdagen anvisat medel att utgå först under en följande
statsregleringsperiod, både revisorerna funnit påkalla Riksdagens syn¬
nerliga uppmärksamhet.
Utskottet, som, särskildt vid det förhållande att kassaförlagsfon¬
den ej är fullt tillräcklig för det med densamma egentligen afsedda
ändamål, ansett det vara af vigt, att förskotteringar under ett år å
anslag, som först för ett följande år beviljats, så vidt möjligt undvikas,
bar velat hvad revisorerna i förevarande hänseende anfört för Riksdagen
omförmäla.
Postverket
§ 18-
(Rev. ber. pag. 228—230; uti. pag. 484—492.)
Ang. den post- Sedan Kongl. Maj:t den 16 juni 1876 förordnat, att, i samman-
tiukommande han& med upphörande af dyrtidstillägg för andra postverkets tjenste-
appbörch- och män än dem, som tillhörde generalpoststyrelsens personal, den tjenste-
frimärkes- männen vid postanstalterna tillkommande provision för kontant redo-
provmon. yjga(je p08tafgifter och försålda frimärken skulle från och med år 1877
utgå med förhöjda belopp af 10 procent å uppbörd, som icke öfver-
stege 3,000 kronor, 6 procent å uppbörd, öfverstigande 3,000 kronor
men icke 15,000 kronor, och 3 procent å uppbörd af mer än 15,000
kronor, hade, enligt hvad revisorerna meddela, generalpoststyrelsen i
skrifvelse den 29 november 1876 — enär vid anstälda beräkningar
visat sig, att bibehållande af de i kongl. brefvet den 1 maj 1874 stad¬
gade bestämmelser för fördelning af omförmälda provision skulle i all-
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
49
mänhet verka derhän, att de å postanstalterna biträdande tjenstemännen
icke» af deras provisionslotter komme att hemta billig ersättning för
det bortfallna dyrtidstillägget, under det att deremot postanstalternas
föreståndare genom den på dem fallande förhöjningen i deras provisions-
andelar blefve i sådant hänseende mer än ersatte — gjort framställning
om fastställande af andra grunder för provisionens fördelning, hvar¬
igenom åt hvar och en tjensteman kunde, i den mån sådant läte sig
göra, beredas skälig ersättning för det upphörda dyrtidstillägget,
I anledning häraf, och med bifall till hvad generalpoststyrelsen
i sådant afseende föreslagit, hade Kongl. Maj:t den 23 mars 1877 fast-
stält förändrade grunder för fördelningen af ifrågavarande provision.
På grund af de förändrade förhållanden, som efter sistnämnda tid
inträdt, hafva revisorerna emellertid nu ifrågasatt, huruvida icke mot
den genom kongl. brefvet den 23 mars 1877 bestämda fördelningen af
den postanstalterna uppkommande uppbörds- och friinärkesprovision
numera kunde göras samma erinran, som, enligt hvad ofvan blifvit
meddeladt, framstälts emot den förut bestämda, eller att ersättningen
träffade tjenstemännen ojemnt.
Den stora utveckling, postväsendet under senare tider vunnit,
hade enligt revisorernas åsigt gifvetvis medfört en högst betydlig till¬
växt i den uppbördsprovision, som tillkommer postanstalterna. En följd
af denna postverkets utveckling hade äfven varit, att en tillökning i
posttjenstemännens antal egt rum; men som denna tillökning hufvud¬
sakligen måste hafva afsett de lägre posttjenstemännens antal, fram-
ginge häraf, att en rubbning i förhållandet emellan den provision, som
tillfölle de högre, och den, som tillfölle de lägre tjänstemännen vid
postanstalterna, inträdt.
En vid generalpoststyrelsens ofvan anförda skrifvelse den 29 no¬
vember 1876 fogad tablå utvisade, att den för tiden den 1 juli 1875—
30 juni 1876 belöpande uppbördsprovision beräknats till 96,316 kronor,
då deremot, enligt hvad 1892 års räkenskaper utvisade, denna provi¬
sion sistnämnda år uppgått till 320,344 kronor 99 öre.
Exempelvis hade revisorerna anfört, att postdirektörerna i Stock¬
holm, Göteborg och Malmö, hvilkas lön med tjenstgöringspenningar
vore bestämd till 4,000 kronor, enligt särskilda från generalpoststyrel¬
sens statistiska kontor meddelade uppgifter, uppburit i behållna extra
inkomster under år 1892 å sjelfva posttjensten och från postsparbanken
postdirektören i Stockholm ............ kronor 10,722: 9 3.
,, „ Göteborg............... ,, 7,862: 2 3.
„ „ Malmö .................... „ 3,873: 4o.
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 4 Samt. 1 Afd. 20 Raft.
7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Hvad särskild* beträffar postdirektörstjensten i Stockholm, hafva
revisorerna meddelat, att genom kongl. brefvet den 5 juni 1885 före-
skrifvits, att den nuvarande inneliafvaren af denna befattning skulle,
utöfver hvad som i allmänhet vore för posttjenstemän stadgadt, vara
underkastad framdeles skeende reglering af de löneförmåner, som öfver-
stege en nettoinkomst af 8,000 kronor om året.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hafva revisorerna ut¬
talat den mening, att en reglering af fördelningen af den postanstal¬
terna tillkommande uppbörds- och frimärkesprovisionen vore af för¬
hållandena påkallad; och borde i sammanhang härmed jemväl tagas i
öfvervägande, huruvida icke någon nedsättning i den nu utgående
provisionen i vissa fall måtte kunna ega rum.
I häröfver afgifvet utlåtande har generalpoststyrelsen anfört, att,
hvad anginge frågan om reglering af provisionens fördelning och ned¬
sättning af provisionen i vissa fall, revisorerna ifrågasatt, huruvida icke
mot den genom Kongl. Maj:ts bref den 23 mars 1877 bestämda och
från och med samma år tillämpade fördelningen af den postanstalterna
tillkommande uppbörds- och frimärkesprovision numera kunde göras
samma erinran, som förut framstälts emot den derförinnan gällande,
eller att ersättningen träffade tjenstemännen ojemnt, i hviiket afseende
revisorerna erinrat, att postväsendets störa utveckling under senare
tider medfört en högst betydlig tillväxt i den uppbördsprovision, som
tillkpmme postanstalterna, och en tillökning i posttjenstemännens antal,
men att, då denna tillökning hufvudsakligen måste hafva afsett de lägre
posttjenstemännens antal, deraf framginge, att en rubbning i förhållan¬
det emellan den provision, som tillfölle de högre, och den, som tillfölle
de lägre tjenstemännen vid postanstalterna, inträdt; men häremot ansåge
sig generalpoststyrelsen böra andraga, att då genom ofvanberörda bref af
den 23 mars 1877 stadgats, bland annat, att tre fjerdedelar af provisionen
skulle fördelas mellan postkoutorschefen och vederbörande å stat uppförde
biträdande tjenstemän gemensamt, i mån af beloppet af dem hvardera till¬
kommande-ordinarie lön eller arfvode, ökningen just af de lägre tjenste-
männens antal vid postanstalterna och de desse tjenstemän tid efter
annan medgifna löneförbättringar snarare varit af beskaffenhet att mot¬
verka stegring i den kontorschefen tillfallande provision, i hviiket af¬
seende torde få såsom exempel anföras, att vid postkontoret i Kalmar,
der den ordinarie personalen år 1877 utgjordes af kontorschefen, en
kontrollör och en kontorsskrifvare, uppgick samma år, med en uppbörd
vid kontoret af i rundt tal 52,800 kronor, kontorschefens andel i pro¬
visionen till 1,169 kronor 53 öre, under det att åter år 1885, då vid
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
51
kontoret voro såsom biträdande tjensteman anstälde en kontrollör och
två postexpedititörer, kontorschefens provision nedgick till 1,160 kronor,
oaktadt uppbörden steg till i rundt tal 66,100 kronor, samt att vid
postkontoret i Qvistrum den kontorschefen tillkommande provision ut¬
gjorde år 1877 kronor 896: 17, men år 1892 allenast kronor 739: 9 6,
oaktadt uppbörden vid kontoret belöpte sig i runda tal år 1877 till
23,300 kronor, men år 1892 till 42,300 kronor; beroende denna minsk¬
ning i kontorschefens provision derpå, att vid kontoret anstalts en bi¬
trädande tjensteman, postexpeditör, hvilken enligt ofvan angifna grun¬
der fått, med kontorschefen dela provisionen.
För att visa den betydliga tillväxten i den uppbördsprovision, som
tillkommer postanstalterna, hade revisorerna anfört, hurusom, enligt en
vid generalpoststyrelsens skrifvelse den 29 november 1876, angående
fördelningen af provisionen, fogad tablå, den för tiden 1 juli 1875—30
juni 1876 belöpande uppbördsprovision beräknats till 96,316 kronor, då
deremot, enligt hvad 1892 års räkenskaper utvisade, denna provision
sistnämnda år uppgått till 320,344 kronor 99 öre. Uppbörds- och fri-
märkesprovisionen till tjenstemännen vid postanstalterna hade dock, en¬
ligt hvad poststyrelsen vidare anfört, ingalunda ökats så väsentligt,
som af denna utaf revisorerna gjorda sammanställning syntes framgå.
I den ofvanomförmälda tablån, som varit afsedd att visa verkan af
föreslagna bestämmelser rörande provisionens fördelning mellan tjenste¬
männen vid sådana postanstalter, der biträdande tjenstemän på stat
vore anstälde, upptoges nemligen, såsom naturligt varit och såsom jem¬
väl i rubriken till tablån angifvits, provisionsberäkuingarna allenast för
de 42 fullständiga fasta postanstalter och 3 postinspektioner, der bi¬
trädande tjenstemän på stat funnes anstälde, och slutsumman af den
beräknade provisionen för de vid dessa 42 postanstalter och 3 post¬
inspektioner anstälde tjenstemän på stat uppgick visserligen, såsom revi¬
sorerna omförmält, till 96,316 kronor för tiden 1 juli 1875—30 juni
1876. Men de fullständiga fasta postanstalterna (postkontorens och
postexpeditionernas) antal utgjorde vid den tiden, då tablåfi upprätta¬
des, 197, och provisionsberäkuingarna för icke mindre än 155 fullstän¬
diga fasta postanstalter, der inga biträdande tjenstemän på stat funnes
anstälde och der således ingen fördelning kunde komma i fråga, utan
postförvaltaren ensam behöll provisionen, vore följaktligen ur tablån
utlemnade. Det ville derför synas, som om en rigtigare uppfattning
af provisionens stegring vunnits, derest, i stället för den af revisorerna
gjorda sammanställningen, jemförts provisionsbeloppet enligt postver-
52
Statsutskottets Utlåtande N;o 30.
kets räkenskaper för år 1877, det första år de nu gällande grunderna
för provisionens beräknande tillämpats, med provisionsbeloppet’enligt
motsvarande räkenskaper för år 1892; och visade en sådan samman¬
ställning, att hela den af postmedel utgående provisionen utgjort år
1877 kronor 218,374: 30, men år 1892 kronor 320,344: 7 9. Härvid
borde t illika. icke lemnas oanmärkt, att i dessa provisionsbelopp jemväl
inginge de icke oväsentliga andelar, som i form af provision eller ra¬
batt tillfallit poststationsföreståndare, särskildt antagne frimärkesförsäl-
jare ‘och enskilde personer vid köp af frankotecken i större partier.
Huru stora dessa andelar varit, vore generalpoststyrelsen icke nu i
tillfälle att meddela, men såsom en ledning för bedömandet härutinnan
har styrelsen omförmält, att den provision, som tillfallit poststations-
föreståndarne, beräknats under år 1892 uppgått till 43,631 kronor 38 öre.
Med afseende å revisorernas förmälan, att postdirektörerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö uppburit i behållna extra inkomster
under år 1892 å sjelfva posttjensten och från postsparbanken:
postdirektören i Stockholm .......................... kronor 10,722: 93,
„ i Göteborg ............................. „ 7,862: 2 3,
„ i Malmö .................................. „ 3,873:4 0,
har styrelsen vidare förklarat, att af dessa angifna extra inkomstbelopp
för postdirektörerna den nu ifrågavarande provisionen utgjort allenast
en del, nemligen för
postdirektören i Stockholm .............................. kronor 3,349: 7 3,
„ i Göteborg ................................ „ 4,244: 2 9,
„ i Malmö..................................... „ 2,419: 40,
under det att återstoden innefattade till sin väsentligaste del godt¬
görelse af korrespondenter i form af arfvode för postafgifters bokförande
i kontrabok med postkontoret, eller, såsom den plägat kallas, arfvode
för räknings hållande med korrespondenter.
Denna särskilda godtgörelse, ehuru i och för sig afsevärd, borde
dock icke tagas med i beräkningen vid en reglering af uppbörds- och
frimärkesprovisionens fördelning eller vid fråga om nedsättning i den
nu utgående provisionen, då dels denna godtgörelse kunde väsentligt
vexla, allt efter enskilde korrespondenters benägenhet eller obenägen¬
het att använda kontrabok med postkontoret eller s. k. postbok, och
att för belöpande postafgifter ställa säkerhet eller icke, dels ock med
den högre godtgörelse, som till postförvaltaren utginge, derest säker-
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
53
het för postafgifternas utgörande icke vore af korrespondenten stäld,
vore förenad skyldighet för postförvaltaren att personligen ansvara för
de i postbok utestående fordringarnas gäldande. Hela denna extra in¬
komst kunde således alldeles försvinna, derest korrespondenterna före-
droge att kontant inbetala sina postafgifter. Och i hvad mån inkom¬
stens belopp vore beroende deraf, huruvida de korrespondenter, som
hade postbok, funne beqvämare för sig att icke aflemna säkerhet, utan
i stället erlägga den högre godtgörelsen, framginge deraf, att, såsom
postdirektören i Stockholm i en af honom lemnad utredning visat, be-
mälde postdirektörs extra inkomster å posttjensten under år 1892 skulle
hafva minskats med icke mindre än 4,172 kronor 26 öre, derest de
korrespondenter, som å postkontoret hade postbok, stält säkerhet för
postafgifternas betalning och till följd häraf allenast den lägre godt¬
görelsen tillkommit honom.
Beträffande den af revisorerna påpekade skyldigheten för post¬
direktören i Stockholm att vara underkastad reglering af löneförmåner,
har generalpoststyrelsen öfverlemnat bemälde postdirektörs i ärendet
afgifna yttrande.
Oaktadt hvad generalpoststyrelsen sålunda andragit, ville styrelsen
emellertid icke förneka, att icke en reglering af uppbörds- och fri-
märkesprovisionens fördelning kunde åtminstone i vissa fall vara af
omständigheterna berättigad, derest sådan provision komme att under
någon längre tidrymd bibehållas. På sätt generalpoststyrelsen i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t den 24 oktober 1893 anmält, hade emellertid
generalpoststyrelsen för afsigt att, så snart nödig utredning hunnit
verkställas, inkomma med förslag om provisionens fixering och om¬
sättning till fast aflöning; och Kongl. Maj:t hade, i anledning af general¬
poststyrelsens i sammanhang härmed gjorda hemställan, genom bref
den 17 sistlidna november förklarat, att vid hädanefter skeende till¬
sättningar af tjenster inom postverkets lokalförvaltning i de konstitu¬
torial, som å tjensterna utfärdades, förbehåll skulle intagas, att tjenste-
innehafvaren vore underkastad den reglering af aflöningsförmåner, som
kunde komma att ega rum i sammanhang med bestämmelser om upp¬
hörande af den nu utgående uppbördsprovisionen. Vid sådant förhållande
hemstälde generalpoststyrelsen, huruvida det kunde vara lämpligt att
vidtaga några ändringar i fördelningen vederbörande tjenstemän emellan
af en inkomsttitel, som snart komme att alldeles försvinna.
Uti det vid generalpoststyrelsens utlåtande fogade, af postdirek¬
tören i Stockholm afgifna yttrande i ärendet anföres i fråga om post¬
direktörens extra inkomster för år 1892, att det belopp, som för nämnda
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
år tillgodokommit postdirektören i Stockholm från postverket i upp¬
börds- och frimärkesprovision, utgjort ......................... kronor 3,349: 73.
Inkomsterna från postsparbanken hade uppgått
tm................;......................;...................................................... „ 856:5 0.
I behållna sportelinkomster hade postdirektören
för samma år åtnjutit
för lösväskor ............................. kronor 783: 50.
„ räknings hållande med
korrespondenter................... ,, 5,733:20. ^ 6,516:70.
tillhopa kronor 10,722: 93.
Hvad beträffade den största af berörda uppbördstitlar — arfvode
för räknings hållande med korrespondenter — har postdirektören åbe¬
ropat, att, enligt §§ 91 och 92 allmänna poststadgan, för ifrågavarande
arfvodes beräknande gälde två särskilda tariffer allt efter som deposition
af kontanta medel eller räntebärande obligationer till säkerhet för post¬
afgifternas utgörande blifvit af korrespondent stäld eller icke. Nu vore
i Stockholm förhållandet, att endast ett ringa antal korrespondenter,
livilkas. postafgifter bokfördes, funnit med sin fördel förenligt att ställa
deposition, i följd hvaraf postdirektören i Stockholm stode i personligt
ansvar för största delen af samma afgifters indrifning och redovisning.
Den förhöjning i inkomst af räkningshållningen med korresponden¬
ter, som häraf för postdirektören föranledts, hade för år 1892 uppgått
till 4,172 kronor 26 öre; men skulle vederbörande korrespondenter till
större eller mindre del ställa deposition för sina postafgifter, komme
denna inkomsttitel att i motsvarande mån nedgå.
Att genom postafgifternas utkreditering för postdirektören upp-
stode förluster, hade redan några gånger under hans tjenstetid inträffat,
och kunde väl ej heller för framtiden undvikas; och skulle det förvägras
postdirektören i Stockholm att njuta fulla fördelarna af postafgifternas
utkreditering, utan att deposition egt rum, måste han också, till olägen¬
het. för ett stort antal korrespondenter, vara betänkt på att återkalla
de i sådant hänseende lemnade medgifvanden.
Med anledning af revisorernas uttalande derom, att genom kongl.
brefvet den 5 juni 1885 blifvit föreskrifvet, att nuvarande innehafvaren
af postdirektörstjensten i Stockholm skulle, utöfver hvad i allmänhet
vore för posttjenstemän stadgadt, vara underkastad framdeles skeende
reglering af de löneförmåner, som öfverstiga en nettoinkomst af 8,000
kronor om året, har postdirektören vidare anfört, att enligt nämnda
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
55
regleringsbref den med postdirektörsbefattningen i Stockholm förenade
årsinkomst för år 1884 utgjort 14,830 kronor, livilket inkomstbelopp
närmare specificerades sålunda:
fast aflöning ............................................ kronor 4,000: —
uppbörds- och frimärkesprovision........................ ,, 5,020:4 3.
arfvode för lösväskor ............................................ „ 410: —
,, „ räknings hållande med korrespon¬
denter................................................... „ 5,400: —
tillhopa kronor 14,830: 4 3.
Om från denna sammanlagda inkomst för år 1884 afdroges de
belopp, som postdirektören enligt regleringsbrefvet vore skyldig afstå
till tjensteman vid postkontoret, nemligen:
till kassaförvaltaren, hälften af uppbördsprovi-
sionen.................................................................. kronor 2,510: 21.
,, biträdande tjensteman, minst.......................... „ 2,000: —
tillhopa kronor 4,510: 21,
skulle, med beräkning efter förhållandet år 1884, postdirektören ega
tillgodonjuta en behållen inkomst af 10,320 kronor 22 öre.
Häraf syntes otvetydigt framgå, att postdirektörens å stat upp¬
förda fasta aflöning — 4,000 kronor — ej vore inberäknad i de reglering
underkastade löneförmåner intill en nettoinkomst af 8,000 kronor, som
i regleringsbrefvet afsåges.
Ilade nemligen den fasta aflöningen skolat under regleringen in¬
begripas, skulle, vid det förhållande att med inberäkning af samma
aflöning postdirektörens i Stockholm sammanlagda inkomster efter för¬
hållandet år 1884, såsom ofvan blifvit visadt, uppgått till ett belopp,
som med 2,320 kronor 22 öre öfverstiger den i regleringsbrefvet om-
förmälda nettoinkomst af 8,000 kronor, sådan reglering utan tvifvel
också hafva blifvit vid tillfället genomförd.
För egen del har postdirektören tillagt, att, i händelse summa¬
beloppet af postdirektörens löneförmåner faststälts till 8,000 kronor, han,
som i sin förutvarande egenskap af byråchef i kongl. generalpost¬
styrelsen åtnjutit aflöning med 7,000 kronor för år, med hvilken följt
förmånerna af afgiftsfri semester under li månad samt rätt till pension
efter upphunnen pensionsålder till belopp af 5,000 kronor för år, icke
kunnat anmäla sig såsom sökande till den i ekonomiskt hänseende
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
50
mycket mer riskabla och ansvarsfulla postdirektörsbefattningen, hvilken
icke medförde rätt till någon afgiftsfri ledighet och för hvilken årliga
pensionsbeloppet vid afskedstagande efter upphunnen pensionsålder
uppginge till endast 3,000 kronor.
Ej heller ansåge postdirektören, att de från postsparbanken honom
tillfallande extra inkomster, hvilka ej tagits i betraktande vid beräk¬
ningen af postdirektörens löneförmåner för år 1884, böra beräknas i
den postdirektören tillfallande aflöning, som jemlikt berörda regleriugs-
bref vore underkastad särskild reglering.
Hvad först beträffar den af revisorerna åberopade föreskriften i
kongl. brefvet den 5 juni 1885, att postdirektören i Stockholm skall,
utöfver hvad i allmänhet är för posttjenstemän stadgadt, vara under¬
kastad reglering af de löneförmåner, som öfverstiga en nettoinkomst
af 8,000 kronor, har utskottet ansett kunna ifrågasättas, huruvida, på
sätt postdirektören velat göra gällande, från de reglering underkastade
löneförmåuerna intill en nettoinkomst af 8,000 kronor böra undantagas
postdirektörens å stat uppförda lön å 4,000 kronor samt hans inkomster
från postsparbanken. Utskottet har emellertid icke trott sig böra ingå
i närmare bedömande af denna fråga, enär utskottet föreställer sig, att,
sedan uppmärksamheten blifvit fäst å förhållandet, generalpoststyrelsen
icke lärer underlåta att taga i noggrannt bepröfvande de i Kongl.
Maj:ts förenämnda, till styrelsen aflåtna bref af den 5 juni 1885 med¬
delade föreskrifter samt tillse, att desamma varda vederbörligen iakt¬
tagna.
Vidkommande den af revisorerna förordade regleringen af fördel¬
ningen af den postanstalterna tillkommande uppbörds- och frimärkes-
provisionen, har utskottet, som delar revisorernas uppfattning om att
den nu gällande fördelningen af berörda provision synes påkalla rättel¬
se, dock vid det af generalpoststyrelsen upplysta förhållande, att för¬
slag om provisionens fixering och omsättning till fast aflöning är att
med det snaraste förvänta, ansett någon åtgärd i det af revisorerna an¬
tydda syfte för närvarande icke böra ifrågasättas.
Hvad i detta ärende förekommit har utskottet emellertid velat för
Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
57
Telegrafverket.
§ 19.
(Rev. ber. pag. 238; uti. pag. 495 och 496.) •
Sedan, på framställning af telegrafstyrelsen, Kongl. Maj:t genom
bref den 23 januari 1891 bemyndigat styrelsen att af telegrafverkets
telefonmedel utbetala dels för år 1890 500 kronor och dels under år
1891 1,000 kronor till ett juridiskt biträde åt styrelsen vid förhandlin¬
gar om inköp för statsverkets räkning af enskilda telefonnät samt för
upprättande af köpeaftal, och styrelsen genom bref den 22 januari 1892
bemyndigats att jemväl under sistnämnda år för ifrågavarande ändamål
af telegrafverkets telefonmedel utbetala ett belopp af 1,000 kronor, hade,
enligt hvad revisorerna af telegrafverkets räkenskaper inhemtat,
expeditionschefen i justitiedepartementet på grund af särskilda anord¬
ningar år 1892 från telegrafverket uppburit 1,000 kronor för lemnadt
biträde af ofvan angifna art; det syntes emellertid revisorerna oegent¬
ligt, att en embetsman med de trägna och magtpåliggande göromål,
hvilka tillkomme innehafvare af expeditionschefsbefattning, anlitades
för arbete, som icke stode i samband med hans embetsutöfning, och
för sådant arbete bereddes årlig tillökning i löneförmåner.
I häröfver afgifvet utlåtande har telegrafstyrelsen anfört, att då
under år 1890 statens telefonväsende började utvidgas genom inköp
af enskilda telefonnät, hade telegrafstyrelsen snart kommit i erfarenhet
af, att det vid förhandlingar i dessa ämnen vore för telegrafstyrelsen
af vigt att kunna rådföra sig med en person af den utbildning och
bepröfvade erfarenhet inom det rent rättsliga området, som kunde på¬
räknas hos en högre juridisk embetsman. I anledning häraf hade som¬
maren 1890 en tjenstgörande revisionssekreterare anmodats att i be¬
rörda hänseende tillhandagå telegrafstyrelsen; och hade styrelsen seder¬
mera jemväl i andra frågor, der styrelsens åtgärder eller beslut kunde
blifva beroende på besvarandet af något juridiskt spörsmål af mera
invecklad beskaffenhet, inhemtat hans yttrande eller utredning. Tele¬
grafstyrelsen hade funnit det sålunda erhållna biträdet af värde, större
i samma mån som ifrågavarande person blifvit förtrogen med de telefon-
väsendet rörande förhållandena jemväl i administrativt hänseende.
Bih. till Piksd. Prof. 1894. 4 Sarnl. 1 Afd. 20 Häft. 8
Ang. anlitande
af innehafva-
ren af ett*
expeditions-
chefsembcte
såsom juridiskt
biträde åt
telegraf¬
styrelsen.
58
Statsutskottets Utlåtande N-o 30.
När ifrågavarande aftal, hvilket, efter förut inhemtadt tillstånd af
Kong]. Maj:t, kunnat endast för ett år i sänder träffas, skulle i början
af år 1892 förnyas, hade bemälde revisionssekreterare visserligen för¬
ordnats till expeditionschef i justitiedepartementet; men då telegraf¬
styrelsen funnit det vara angeläget att fortfarande få tillgodogöra sig
den erfarenhet, han i hithörande ämnen vunnit, och då han sjelf vid
underhandlingen härom ansett omfattningen af det arbete, telegrafsty¬
relsen åt honom begärde, icke vara större, än att det kunde af honom
utan men för hans embetsverksamhet medhinnas, samt de ärenden,
hvari styrelsen påkallade hans biträde, icke kunde under någon form
komma under hans handläggning såsom expeditionschef, hade telegraf¬
styrelsen naturligtvis ansett sig oförhindrad att afsluta aftalet om att
fortfarande få påkalla hans biträde.
Under uttalande af den mening, att det ej synes lämpligt, att
personer med den tjensteställning, som den ifrågavarande embetsmannen
intager, anlitas såsom särskilda biträden åt administrativa verk, har
utskottet velat revisorernas berörda framställning och den deröfver af-
gifna förklaringen för Riksdagen
omförmäla.
Kongl. hofstallets nybyggnad.
§ 20.
(Rev. ber. pag. 255; uti. pag. 502 och 503.)
Ang. bristande
redovisning
för ett till
byggnads-
chefen pro¬
fessoren
E. A. Jacob¬
sons disposi¬
tion stäldt
belopp.
Med förmälan, att, jemlikt kongl. brefvet den 13 december 1889,
angående vissa i samband med utförande af en ny hofstallbyggnad
stående förhållanden, Kongl. Maj:t tillagt professoren Ernst Abraham
Jacobson, i egenskap af byggnadschef för nämnda byggnadsarbete, ett
årligt arfvode af 5,000 kronor med rätt för Jacobson att till arfvoden
åt tillfälliga biträden under byggnadstiden årligen disponera ett belopp
af 1,000 kronor, hafva revisorerna, som af räkenskaperna för ifråga¬
varande nybyggnad inhemtat, att sistnämnda belopp blifvit qvartalsvis
under år 1892 af öfverintenderltsembetet utanordnadt och af professoren
Jacobson utqvitteradt, erinrat, att det syntes hafva bort af räkenskaperna
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
59
framgå, att dessa medel bllfvit af tillfälliga biträden såsom ersättning
för deras arbete uppburna.
Öfverintendentsembetet bar i utlåtande öfver revisorernas om-
förmälda framställning såsom eget yttrande åberopat en från professoren
Jacobson infordrad, utlåtandet bilagd förklaring, deri professoren Jacob¬
son, under erinran att i ofvanberörda kongl. bref af den 13 december
1889 någon redovisningsskyldighet icke funnes föreskrifven, anfört,
hurusom det af den omständigheten, att genom sagda kongl. bref ett
visst för hvarje år bestämdt belopp anvisats, obestridligen syntes fram¬
gå, att ett årligt anslag af 1,000 kronor verkligen blifvit under byggnads¬
tiden stäldt till professoren Jacobsons disposition utan redovisnings¬
skyldighet, helst, derest en större eller mindre besparing å förevarande
medel ifrågasatts och redovisning förty af honom bort för dem leinnas,
vid anvisandet af desamma otvifvelaktigt skulle hafva tillika föreskrifvits,
att anslagssumman skulle utgå med »högst» 1,000 kronor.
Utskottet, som, i enlighet med den af revisorerna uttalade upp¬
fattning, ansett uppenbart, att Jacobson varit skyldig redovisa för de
medel, som förutom honom tillerkändt arfvode blifvit genom ofvan
åberopade kong], bref stälda till hans disposition för arfvoden åt till¬
fälliga biträden, har funnit den af Jacobson afgifna förklaringen i hög
grad otillfredsställande. Med afseende härå har utskottet, ehuru saken
synes vara af jemförelsevis ringa vigt, ansett densamma böra bringas
till Kongl. Maj:ts kännedom för vinnande af den rättelse, som må be¬
finnas af omständigheterna föranledd.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på hvad revisorerna
i förenämnda afseende anmärkt för den åtgärd, Kongl.
Maj:t må finna förhållandena påkalla.
Nationalmuseum.
§ 21.
(Rev. ber. pag. 266 och 267; uti. pag. 505.) -Ang. r&Un-
skaperna för
två under
Enligt hvad revisorerna meddela, hade under revisionsåret uti de nationalmusei
i nationalmuseum särskildt förda räkenskaperna för J. S. Gieseckes
donations¬
fonder.
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
donationsfond å kassakonto upptagits såsom utgående balans 104,780
kronor 88 öre; hvaraf skulle kunna dragas den slutsats, att beloppet
vore kontant i kassan inneliggande, derest ej i en anmärkning å annat
ställe i räkenskapen upplysts, att medlen vore dels placerade i riksgälds-
kontorets obligationer, dels deponerade i åtskilliga bankinrättningar och
dels lemnade såsom »förskotter för byggnadsräkningen», så att den kon¬
tanta behållningen i kassan i sjelfva verket utgjorde allenast 845 kronor.
Med anledning häraf hafva revisorerna uttalat den mening, att
det varit med ett ordnadt, bokföringssätt öfverensstämmande, att sär¬
skilda konti upplagts för såväl fonden tillhöriga riksgäldskontorets
obligationer som förenämnda bankinrättningar, samt att omförmälda
förskott redovisats under särskildt förskottskonto.
J afseende å de i nationalmuseum jemväl särskildt förda räken¬
skaperna för J. fl. Scharps donationsfond, af hvilka räkenskaper fram-
ginge, att kassabehållningen vid revisionsårets slut utgjort 8,105 kronor
59 öre, hafva revisorerna, under åberopande af Kongl. Maj:ts cirkulär
den 26 augusti 1873, med föreskrift att allmänna verks och inrätt¬
ningars kontanta, för löpande utgifter icke behöfliga behållningar skola
i baukinrättning insättas, anmärkt, att af ett vid räkenskapen fogadt
upp- och afskrifningsbesked visserligen visats, att vid årets slut 402
kronor 12 öre varit i Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag inne-
stående, men att af räkenskapen i öfrigt icke framgått, i hvad mån
den återstående kassabehållningen, 7,703 kronor 47 öre, blifvit på före-
skrifvet sätt fruktbargjord.
I häröfver afgifvet utlåtande har nationalmusei intendent till en
början upplyst, att enligt det för nationalmusei konstafdelning samt dess
donationer hittills följda bokföringssätt räkenskapen upptoge endast
fyra konti, nemligen 1) kapital, 2) ingående balans, 3) utgående balans
samt 4) kassa- (d. v. s. inkomsters- och utgifters-) konto, hvaremot
i stället för specialkonti bifogats detaljerade, af verifikationer åtföljda
förteckningar å respektive inkomst- och utgiftsposter. Kassans ställ¬
ning vid räkenskapens afslutande samt behållningars placering hade
härefter enligt kongl. kammarrättens föreskrift den 17 april 1891 veri-
ficerats genom en särskild, af museinämnden verkstäld inventering,
öfver hvilken afgifvits redogörelse, som såväl bifogats räkenskapen som
anmälts till nämndens protokoll. Beträffande J. S. Gieseckes donation
hänvisade intendenten för placeringen af omförmälda kronor 104,780: 88
såväl till räkenskapens utgående balanskonto, der de funnos specifice¬
rade, som till nämnda inventeringsinstrument.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
fil
Hvad vidkomme J. H. Sckarps donation, så framginge, enligt
hvad musei intendent vidare anfört, af räkenskapen, att donationskapi-
talet, 100,000 kronor, direkt afkastat kronor 4,437: 50, hvartill komme
i åtskilliga småposter kronor 134: 4 6, utgörande ränta å depositions-
ocb upp- och afskrifningsräkning, samt utvisande, att äfven smärre
inflytande belopp blifvit fruktbargjorda. För placeringen af dessa ränte-
medel redogjordes i det ofvannämnda inver.teringsinstrunientet, hvaraf
framginge, att å
kapitalräkning innestode ..................................................... kronor 3,875: —
depositionsräkning „ „ 4,000: —
upp- och afskrifningsräkning „ ...................................... ,, 12:12
eller tillsammans ............................................................ kronor 7,887: 12
medan i kassan samtidigt kontant innelåge.................. „ 5: 8 0
Af hvad nationalmusei intendent sålunda anfört framgår visser¬
ligen, att ej allenast J. S. Gieseckes donationsfonds medel varit i veder¬
börlig ordning placerade, än äfven att kassabehållningen å J. H. Scharps
donation blifvit på föreskrifvet sätt i bankinrättning insatt; och af
revisorernas framställning i ämnet kan näppeligen dragas annan slut¬
sats, än att äfven de förestält sig, att så i verkligheten egt rum. Men
revisorernas anmärkning derom, att räkenskaperna icke varit så upp-
stälda, att de om dessa förhållanden lemnat tydligt besked, är deremot
af intendentens omförmälda förklaring ingalunda vederlagd. Att, såsom
intendenten åberopat, ett inventeringsinstrument, som ej blifvit räken¬
skaperna bilagdt, lemnar fullständiga upplysningar om de af revisorerna
berörda förhållanden, synes utskottet visserligen icke tillfyllestgörande.
Då emellertid, sedan uppmärksamheten blifvit fäst å räkenskapernas
ofullständighet i förenämnda hänseenden, måste antagas, att de varda,
på sätt revisorerna åsyftat, fullständigade, har utskottet endast velat,
med uttalande häraf, förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
Lunds universitet.
§ 22.
(Rev. ber. pag. 293; uti. pag. 514—516).
Med anledning af granskning af Lunds universitets räkenskaper
för år 1892 hafva revisorerna anmärkt bland annat, att för å extra stat
Ang. disposi¬
tionen af
besparingarne
å de till
Lunds uni¬
versitet be¬
viljade extra
ordinarie
anslagen.
62
Statsutskottets Utlåtande IS:o 30.
för år 1892 beviljade anslag, nemligen till en extra ordinarie professur
inom juridiska fakulteten i Lund 4,000 kronor, till lärare i tyska, franska
och engelska språken vid samma universitet 6,000 kronor, till särskildt
arfvode åt docenten Sven Söderberg 2,000 kronor, till personligt löne¬
tillägg åt vice bibliotekarien August Jakob Theodor Palm 500 kronor,
arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska institutionen 500 kronor
samt personligt lönetillägg åt akademikamreraren Oscar Gerhard Regnell
750 kronor, i universitetets hufvudbok icke vore särskilda redogörelser
intagna, och hade revisorerna funnit, att, med undantag af anslaget till
en extra ordinarie professur inom juridiska fakulteten å 4,000 kronor,
hvilket anslags användning icke kunde af räkenskapen med bestämdhet
utrönas, enär i densamma ej vore angifvet, hvilken person innehaft
berörda profession, samtliga nu omförrnälda extra ordinarie anslag blifvit
under år 1892 utbetalda för de med dem afsedda ändamål, men då,
såsom ofvan nämnts, anslagen icke redovisats hvar för sig, kunde af
räkenskapen icke vinnas kännedom om, huruvida å något af dem funnes
besparing från föregående år, med afseende hvarå revisorerna uttalat
önskvärdheten af, att för framtiden särskild redovisning måtte afgifvas
för hvart och ett af de för universitetets behof anvisade extra ordinarie
anslagen.
I häröfver afgifven förklaring har akademiska konsistoriet i Lund
anfört, dels att universitetets drätselnämnd, enär mom. 9 uti den för
universitetet den 13 november 1885 af Kongl. Maj:t faststälda utgifts-
stat föreskrefve, att besparingar på aflöningsstaten skulle ingå till reserv¬
fonden, och någon inskränkning härutinnan beträffande de på extra
stat beviljade anslagen icke blifvit gjord, ansett sig både berättigad
och förpligtad att till reservfonden öfverföra de besparingar, hvilka
tilläfventyrs uppstått äfven å de å extra stat till aflöning af universi¬
tetets lärare och tjensteman anslagna beloppen, och att sålunda, på
sätt af universitetets till kongl. kammarrätten insända räkenskaper för
åren 1890 och 1891 framginge, till reservfonden blifvit öfverförda be¬
sparingar å de på extra stat beviljade anslagen till aflöning af såväl
en extra ordinarie professor inom juridiska fakulteten som ock lärare
i franska, tyska och engelska språken, af hvilka besparingar, jemlikt
9 § uti det för pensionsinrättningen för enkor och barn efter embets-
och tjensteman vid universitetet den 29 maj 1863 faststälda reglemente,
en tredjedel vid hvarje års slut till 'sagda pensionsfond öfverförts, dels
att extra ordinarie professoren John Ask, som den 1 maj 1891 utnämndes
till extra ordinarie professor uti statsrätt, allmän administrativrätt,
folkrätt och sjörätt, under år 1892 uppburit den till aflöning af en
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
63
extra ordinarie professor inom juridiska fakulteten å extra stat beviljade
lönen, dels ock att drätselnämnden, ehuru de upplysningar, hvilka i
detta afseende innefattades uti det hvarje års räkenskaper medföljande
sammandrag öfver utbetald penningaflöning för året, deruti — i ko¬
lumnen för anteckningar — för en hvar löntagare, som uppburit per¬
sonligt lönetillägg, särskildt angifvits det kongl. bref, som dertill be¬
rättigat vederbörande, syntes innefatta full klarhet och tydlighet, likväl
dragit försorg derom, att dessa på extra stat beviljade anslag uti föl¬
jande års räkenskaper blifva särskildt upptagna och redovisade.
Det af det akademiska konsistoriet åberopade mom. 9 i den för
universitetet i Lund den 13 november 1885 af Kongl. Maj:t faststälda ,
utgiftsstat är af följande lydelse: »Besparingar på aflöningsstaten ingå
till reservfonden, hvilken står under eder disposition för universitetets
vetenskapliga och ekonomiska behof, i den ordning universitetsstatuterna
stadga; börande frågor om anslag från reservfonden — — — —pröf¬
ning underställas.»
Ehuruväl uppenbart är, att förenämnda stadgande icke kan upp¬
häfva de grunder, som i allmänhet äro gällande för användningen af
behållningar å de på extra stat beviljade anslagen, vid hvilket förhållande
den tolkning, konsistoriet gifvit detta stagande, icke kan af utskottet bi¬
trädas, får utskottet dock, då den af revisorerna i nu föreliggande fall
åsyftade åtgärd, eller särskild redovisning af hvart och ett af de för
universitetets behof anvisade extra ordinarie anslagen, kommer att, på
sätt konsistorium antydt, för framtiden vidtagas, hemställa,
att revisorernas förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet anslagna medel.
§ 23.
(Rev. ber. pag. 322; uti. pag. 516 och 517.)
Enligt hvad revisorerna af ett vid Upsala hospitals patienträken¬
skaper för revisionsåret fogadt utdrag af protokollet vid hospitalsdirek-
Ang. nedsätt¬
ning i af-
giften för en
patient vid
Upsala
hospital.
ti 4
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
tionens sammanträde den 29 april 1892 inhemtat, hade från målsman
för en vid hospitalet i första klassen intagen patient gjorts framställning
om patientafgiftens nedsättande med en fjerdedel; och hade sökanden
tillika förklarat sig vilja åtnöjas med, att den sjuke finge dela rum med
annan patient i samma klass. Efter det hospitalets öfverläkare vid
ärendets behandling upplyst, att vid tillfället icke funnes å hospitalet
intagen någon annan patient, som kunde eller ville med den ifråga¬
varande dela rum, hade ansökningen af direktionen bifallits.
Med afseende å den i kongl. brefvet den 22 november 1889
angående afgifter under femårsperioden 1890—1894 för de vid statens
anstalter för sinnessjuke intagne patienter meddelade föreskrift derom,
att afgift för patient i första klassen skall erläggas med två kronor 25
öre om dagen, hvilken afgift för den, som delar ruin med en eller flere
sjuke, nedsättes till en krona 70 öre, hafva revisorerna anmärkt om-
förmälda, af hospitalsdirektionen medgifna nedsättning i patientafgift.
I det af medicinalstyrelsen med anledning af denna och öfriga
af revisorerna gjorda framställningar beträffande rikets hospital afgifna
utlåtande, har styrelsen dels meddelat, att direktionen öfver Upsala
hospital i en öfver den nu föreliggande anmärkningen infordrad för¬
klaring åberopat stadgan angående sinnessjuke af den 2 november
1883, § 32, hvaruti stadgas, att afgiften nedsättes med en fjerdedel
för dem af första klass, »som åtnöja sig med att dela rum med en
eller flere sjuke», hvilket lagrum direktionen ansåge icke vara upphäfdt
genom det åberopade kongl. brefvet, samt att nedsättningen följaktligen
ej borde vara beroende deraf, huruvida annan patient funnes som ville
eller kunde dela rum med den patient, hvilkens målsman åtnöjdes med
sådan delning af rum, dels för egen del anfört, att medicinalstyrelsen
icke kunde biträda direktionens uppfattning, enär direktionen bort
ställa sig till efterrättelse den oförtydbara föreskriften härom i det
åberopade kongl. brefvet af den 22 november 1889.
Vid inspektion af annat hospital hade, efter hvad medicinal¬
styrelsen vidare andragit, liknande felaktig debitering af afgifter för
några första klassens patienter uppmärksammats af inspektor och på
dennes tillsägelse för några år sedan blifvit rättad. Att medicinal¬
styrelsens revisor af hospitalsräkenskapcrna, som under flere år egnat
särskild uppmärksamhet åt patientafgifternas rigtiga debitering, icke
gjort anmärkning mot nu ifrågavarande felaktiga debitering, vore helt
naturligt, då densamma öfverensstämt med direktionens beslut, och
någon anledning icke funnits att betvifla, det samma patient verkligen
delat rum med annan patient.
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
65
Då afgifterna för liospitalepatienter under innevarande år skulle
ånyo bestämmas för nästkommande femårsperiod, ansåge styrelsen böra
tagas under pröfning, huruvida nedsättning i afgiften för vissa patienter
af första klass borde ega rum hädanefter och om ej samma afgift
borde fordras af alla.
Då, enligt hvad medicinalstyrelsen upplyst, nya bestämmelser
angående afgifterna för hospitalspatienter komma att för nästkommande
femårsperiod under innevarande år-meddelas, dervid lärer komma att
tagas under ompröfning, bland annat, huruvida icke samma afgifter
böra fordras af alla patienter inom samma kl^ss, får utskottet, som
velat utala den mening, att en förändring i sistnämnda hänseende
synes vara välbetänkt, hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende före¬
kommit låta bero.
Civilstatens pensionsinrättning.
§ 24.
(Rev. ber. pag. 380; uti. pag. 528 och 529.)
Jemte förmälan att den dåvarande generaltulldirektören den 28 Ang. pen-
september 1888 erhöll afsked från sitt embete med rätt att från och ^sTciSL
med påföljande månad under sin återstående lifstid af tullmedlen åt- ‘ten, penHoni-
njuta en årlig pension af 6,000 kronor, samt att efter derom fram-
stäld begäran den afgångne generaltulldirektören, enligt beslut af medUn.'
direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning den 5 november samma
år, jemväl från nämnda inrättning tilldelats pension till årligt belopp
af 2,400 kronor, att beräknas från och med den 1 oktober 1888, hafva
revisorerne, då bemälde f. d. embetsman sålunda vore tillförsäkrad och
jemväl under revisionsåret uppburit pensioner såväl från tullmedlen som
ock från en med allmänna medel understödd pensionsinrättning till
sammanlagdt belopp af 8,400 kronor, samt denna dubbla pensionering
syntes föga öfverensstämma med de grunder, som för afgångne tjenste-
mäns pensionering borde tillämpas, velat å förhållandet fästa upp¬
märksamheten.
Direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning har i häröfver
Bih. till liiksd. Vrot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 20 Haft. 9
Ang. fort-
gående minsk¬
ning i gratial-
fondens kapi¬
taltillgång.
66 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
afgifvet utlåtande anfört att direktionen delade revisorernas åsigt rörande
önskvärdheten af, att dylik dubbel pensionering ej måtte vidare ifråga¬
komma; hvarför direktionen ock för att för framtiden förebygga upp¬
repande af dylika fall gjort hemställan hos civilstatens senast församlade
fullmägtige om sådan ändring i gällande bestämmelser för tjenste-
mäns pensionering från civilstatens pensionsinrättning, att hvar och
en, som åtnjöte honom författningsenligt tillkommande pension af
statsmedel, och icke, såsom för närvarande egde rum, endast pensionär
på rikets allmänna indragningsstat, blefve utesluten från rätt att af
inrättningen undfå pension; och hade civilstatens fullmägtige för sin
del lemnat bifall till direktionens hemställan; varande den föreslagna
ändringen i reglementet för civilstatens pensionsinrättning för när¬
varande beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.
Med afseende å hvad bemälda direktion anfört och upplyst får
utskottet, som inhemtat, att förenämnda fråga ännu ej blifvit af Kongl.
Maj:t afgjord, hemställa,
att Riksdagen må vid hvad sålunda i ärendet
förekommit låta bero.
Flottans pensionskassa
(f. d. amiralitetskrigsmanskassan.)
§ 25.
(Rev. ber. pag. 388; uti. pag. 529.)
Revisorerne hafva erinrat, hurusom Riksdagens år 1891 församlade
revisorer — jemte meddelande af en tablå öfver fondens ställning under
de nästförutgångna tio åren, utvisande att fondens kapitaltillgång ökats
under åren 1881—1884, att äfven ökning egt rum under åren 1885
och 1886, fastän med minskade belopp, samt att deremot från och med
år 1887 tillgångarne minskats med årligen stigande belopp — anfört,
att denna fortgående minskning af fondens kapitaltillgång syntes an¬
tyda, att fondens förmåga att för framtiden fullgöra sina förbindelser
icke vore fullt betryggad, samt att direktionen öfver amiralitetskrigs-
manskassan i häröfver afgifven förklaring meddelat, att direktionen
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
67
föreslagit vissa åtgärder till åstadkommande af jemvigt i gratialfondens
ställning; och då sålunda denna fråga vore underkastad utredning samt
dess ordnande syntes vara att med det snaraste emotse, hade 1892
års statsutskott ansett någon åtgärd i detta afseende för det dåvarande
icke vara från Riksdagens sida erforderlig. Denna utskottets åsigt
hade också blifvit af Riksdagen godkänd.
Af räkenskaperna för åren 1890—1892 hade, enligt hvad reviso¬
rerna vidare meddela, inhemtats, att fondens kapitaltillgång utgjort
vid 1890 års slut ....................... kronor 1,266,195: 6 3
„ 1891 „ „ ....................... „ 1,273,909: 14
„ 1892 „ „ ........................ „ 1,260,243: 61.
Fondens tillgångar hade sålunda år 1891 ökats med 7,713 kronor
51 öre och år 1892 minskats med 13,665 kronor 53 öre. Anledningen
till den under förstnämnda år uppkomna kapitalökning vore att söka
deruti, att fondens inkomst af saköresmedel och viten, som under åren
1881—1890 utgjort i medeltal 1,775 kronor 42 öre för år, 1891 upp¬
gått till det ovanligt höga beloppet af 23,351 kronor 68 öre.
I afseende å de af direktionen öfver amiralitetskrigsmanskassan
ifrågasatta utvägar för åstadkommande af jemvigt i gratialfondens
ställning hade revisorerna meddelat, dels att enligt det för flottans
pensionskassa den 22 januari 1892 utfärdade reglemente dessa afgifter
vore bestämda att utgå efter samma grunder, som förut varit gällande,
dels ock att ej heller andra åtgärder blifvit vidtagna till förbättrande
af fondens ställning.
Då häraf syntes framgå, att fondens förmåga att för framtiden
fullgöra sina förbindelser icke under den tid, som förflutit efter revi¬
sorernas senaste uttalande i ämnet, blifvit mer än tillförene tryggad,
hafva revisorerna å nyo fäst uppmärksamheten å förhållandet.
Med anledning af revisorernas förevarande framställning har direk¬
tionen öfver flottans pensionskassa i deröfver afgifvet utlåtande om-
förmält de åtgärder, direktionen med afseende å gratialfondens mindre
betryggande ställning vidtagit, samt härefter framhållit, att direktionen
i denna angelägenhet icke underlåtit att fullgöra hvad på direktionen
kunnat bero; varande vid utlåtandet fogade afskrifter al åtskilliga i
ämnet aflåtna skrifvelser.
Med afseende å detta ärendes vigt har utskottet ansptt sig böra
hvad sålunda i detsamma förekommit för Riksdagen
omförmäla.
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
§ 26.
(Rev. ber. pag. 389; uti. pag. 531.)
Ang. embets¬
man tillerkänd
pension frän
både flottans
pensionskassa
och allmänna
indragnings-
staten
m. m.
Sedan Kongl. Maj:t den 29 juli 1892 på begäran meddelat då¬
varande statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, hvilken
under utöfvande af statsrådsembetet qvarstått såsom generallotsdirektör,
afsked från sistnämnda befattning, hade, enligt hvad revisorerna fram¬
hålla, bemälde embetsman, enligt ett af direktionen för flottans pen¬
sionskassa den 27 september samma år utfärdadt pensionsbref, från
och med förutgångne augusti månad tillagts pension från nämnda
kassa till belopp af 3,000 kronor årligen; och då statsrådet och de¬
partementschefen den 16 december 1892 afgick jemväl från statsråds¬
ämbetet, hade han af Kongl. Maj:t förklarats berättigad att under sin
(återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
faf 8,000 k ronor, att utgå från och med den 1 januari 1893.
Bemälda statsråd hade sålunda samtidigt åtnjutit såväl den med
detta embete förenade aflöning af 17,000 kronor för år som ock pension
' från flottans pensionskassa efter 3,000 kronor årligen, och hade, efter
. afskedstagande! såsom statsråd, tillförsäkrats pension ej blott från all¬
männa indragningsstaten till det högsta belopp, som derifrån kunde
(såsom pension utgå, än äfven från flottans pensionskassa till förut
hängifvet belopp. Då nämnda kassas pensionsfond, hvarifrån sistberörda
'pension utginge, till hufvudsaklig del underhölles genom bidrag af
: statsmedel, under revisionsåret uppgående till 304,370 kronor 85 öre
^eller 80 procent af fondens samtliga inkomster, och då de från fonden
i utdelade pensioner alltså väsentligen härrörde från allmänna medel,
'hafva revisorerna funnit oegentligt, att dylik pension kunnat förenas
med annan pension af allmänna medel eller med aflönad anställning i
statens tjenst; samt ansett det vara angeläget, att genom bestämda
föreskrifter i hithörande frågor för framtiden undvekes uppkomsten af
dylika abnorma pensionsförhållanden.
I häröfver afgifvet yttrande har direktionen öfver flottans pen¬
sionskassa allenast anfört, att ofvannämnde embetsman, jemlikt § 2
mom. 2 af kongl. kungörelsen angående särskildt faststälda grunder
för pensioneringen af embets- och tjenstemän vid lotsttyrelsen m. fl.
den 22 januari 1892, vid afskedet från generallotsdirektörsembetet
varit berättigad till den från kassan utgående pensionen, enär han
oafbrutet stått i tjenst vid lotsverket och flottan i mer än 30 år och
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
69
uppnått en ålder af 55 år samt i öfrigt till kassan erlagt stadgad
pensionsafgift från och med den 1 januari 1848 till och med den månad,
i hvilken han erhållit afsked såsom generallotsdirektör.
Deremot och så länge bemälde embetsman åtnjöt aflöning å stat
eller sedan han tillerkänts, förutom pensionen från kassan, äfven pension
från andra allmänna medel, hade han icke varit berättigad till den
fyllnadspension, 3,000 kronor, eller den pensionsförhöjning genom lots-
verket, 200 kronor, hvaraf han i annat fall kommit i åtnjutande.
Med anledning af revisorernas ifrågavarande framställning får
utskottet till en början erinra att, på sätt under § 23 här ofvan finnes
omförmäldt, direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning med an¬
ledning af revisorernas uttalande i fråga om en samtidig pensionering
från både berörda pensionsinrättning och tullmedlen, anfört, att direk¬
tionen, som delade revisorernas åsigt rörande önskvärdheten af att en
dylik dubbel pensionering ej vidare måtte ifrågakomma, gjort hem¬
ställan hos civilstatens senast församlade fullmägtige om sådan ändring
i gällande bestämmelser för tjenstemäns pensionering från civilstatens
pensionsinrättning, att hvar och en, som åtnjöte honom författnings¬
enligt tillkommande pension af statsmedel, blefve utesluten från rätt
att af inrättningen undfå pension, samt att civilstatens fullmägtige,
med bifall till direktionens hemställan, hos Kongl. Maj:t gjort fram¬
ställning om i berörda syfte affattad förändring i reglementet för civil¬
statens pensionsinrättning.
För egen del får utskottet tillägga, att utskottet, som i likhet
med revisorerna hyser den uppfattning, att det är oegentligt, att samme
person må kunna beredas dubbla pensioner af allmänna medel, och
att sådan pension må kunna förenas med aflönad anställning i statens
tjenst, jemväl biträder revisorernas åsigt om angelägenheten af att
genom bestämda föreskrifter i hithörande ämnen sådana missförhål¬
landen som de af revisorerna påpekade måtte för framtiden förebyggas.
I detta hänseende torde emellertid förändrade bestämmelser på¬
kallas så väl i afseende å pensioneringen från allmänna indragnings-
staten som för de pensionsinrättningar, som erhålla bidrag af allmänna
medel. För det sålunda åsyftade målets vinnande anser utskottet
Riksdagen böra göra framställning hos Kongl. Majrt om erforderliga
åtgärders vidtagande.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
förekommande för framtiden af ej allenast att pension
af allmänna medel må kunna förenas med anställning
i statens tjenst, utan äfven att embete- eller tjenste¬
man må samtidigt kunna uppbära full pension från
allmänna indragningsstaten och pension från pensions-
inrättning, som åtnjuter bidrag från statsverket, eller
från tvenne med statsmedel understödda pensions-
anstalter.
§ 27.
Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas fram¬
ställning berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarad!, dels ej vara af den vigt,
att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riks¬
dagens åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.
Stockholm den 30 mars 1894.
På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservationer:
vid § 2, angående bristfälliga anordningar vid centralfängelset å
Norrmalm:
af herrar F. Boström och E. Fränekel}
vid § 5, angående arfvode för särskildt arbete af ordinarie
tjensteman:
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
71
af herr C. E. Casparsson;
af herrar friherre F. W. von Utter, G. D. K. T om ér hjelm, J. Wijk
och friherre J. F. Gripenstedt, hvilka ansett, att utskottets yttrande och
förslag bort hafva följande lydelse:
Utskottet, som i likhet med revisorerna anser, att ordinarie
tjensteman icke bör tilldelas särskildt arfvode för extra arbete, som
kan varda honom anförtrodt, utan håller före, att, derest sådant arbete
icke befinnes kunna utan sådant arfvode den ordinarie tjenstemannen
vid sidan af hans öfriga göromål åläggas, detsamma må mot ersätt¬
ning öfverlemnas till extra ordinarie tjenstemän, hyser emellertid i
motsatts mot arméförvatningen den förhoppning, att, sedan uppmärk¬
samheten blifvit fäst å denna fråga, det anmärkta förhållandet icke
kommer att för framtiden förblifva, utan att rättelse kommer att i
autydt syfte vinnas; hvadan utskottet hemställer,
att revisorernas ifrågavarande framställning icke
för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
vid § 14, angående vissa mellan staten och de enskilda jern-
vägarne Vexiö—Alfvesta, Stockholm—Vesterås—Bergslagen och Gefle—
Dala uppgjorda kontrakt:
af herr A. G. L. Billing:
s)Dä jernvägs8tyrelsen lemnat upplysning derom, att medgifvandet,
åt Stockholm—Vesterås—Bergslagens bana att få flera bantåg å
centralstationen i Stockholm expedierade än hvad kontraktet mellan
styrelsen för statens jernvägstrafik och bolaget för nämnda bana be¬
stämde ej åsamkat staten någon ökad utgift, sedan enligt öfverens¬
kommelse banan erlagt en särskild ersättning af 1,000 kronor årligen
för expedierande af ett sent aftontåg till Sundbyberg;
dä banan, utöfver sålunda kontrakterade 18,000 kronor, derjemte
såsom särskilda bidrag i och för expeditionen vid Stockholms station
betalar årligen 3,197 kronor 6 öre;
då banan vidare för jordinköp samt för anordningar vid Stock¬
holms station, hvaraf rörelsen inom statens bangård drager fördelar,
utbetalt 231,252 kronor 90 öre;
samt då, enligt hvad jernvägsstyrelsen anfört, denna styrelse
redan under innevarande år ärnar för Kongl. Maj:t framlägga förslag
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
till gemensamma grunder till fördelningen mellan vidkommande banor
af bidragen till bestridande af kostnaderna för en föreningsstatious
skötsel och underhåll,
så har jag funnit skäl icke vara för handen till att i en särskild
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru¬
vida icke åtgärder böra vidtagas till revision af omförmälda, mellan
styrelsen för statens jernvägstrafik samt Stockholm—Vesterås—Berg¬
slagens trafikaktiebolag, utan ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke åtgärder höra vidtagas till revision af
ofvan omförmälda mellan styrelsen för statens jernvägs¬
trafik samt direktionen för Ge fe—Dala jernväg upp¬
rättade kontrakt äfvensom huruvida ej förenämnda emellan
staten och Vexiö—Alfvesta jernvägsaktiebolag afslutade
öfverenskommelse må kunna underkastas förändring.»
Herrar C. Lundeherg och R. G. von Hedenberg hafva begärt få an-
tecknadt, att de icke närvarit vid behandlingen inom utskottet af de
i förestående utlåtande upptagna ärenden.
Likaledes har härstädes skolat antecknas, att herr friherre F. W.
von Otter icke deltagit i handläggningen af de ärenden, som upptagas
under §§ 25 och 26 i förestående utlåtande.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1894.