Lagutskottets Utlåtande, N:o 7.
3
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1894, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i straff¬
lagen för krigsmagten den 1 oktober 1881.
I sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
embetsberättelse har justitieombudsmannen framstält förslag om ändring
af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmagten den 7
oktober 1881.
Till stöd för sin ifrågavarande framställning anför justitieombuds¬
mannen, bland annat, följande:
»Tillämpningen af stadgandena i 4 kap. strafflagen om förening eller
förändring af straff är i regeln anförtrodd åt domstolarne. Då dom¬
stol genom samma utslag dömer en person för flera brott till särskilda
straff, skall, enligt 2 § i nämnda kapitel, domstolen tillika meddela de
föreskrifter, som erfordras, i händelse någon förändring af straffen, i enlig¬
het med de i kapitlet gifna bestämmelser, skall ega rum. Om åter en
person genom särskilda utslag blifvit till straff dömd och dessa straff på
en gång förekomma till verkställighet, åligger det den verkställande myn¬
digheten, Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid krono-
häkte, att tillse, om straffen äro af beskaffenhet att kunna jämte hvarandra,
utan förändring verkställas, och, om så ej är förhållandet, jämlikt 4 kap.
10 § strafflagen göra anmälan hos vederbörande hofrätt, som förordnar,
huru straffen skola sammanläggas.
Vid den granskning af fångförteckningar, som inom justitieombuds-
mansexpeditionen eger rum, har under de senast förflutna åren anmärkts,
att anmälan hos hofrätt angående straffsammanläggning ej alltid egt rum,
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
då så ske bort. Tillsyningsmännen vid vissa kronohäkten i Norrland hafva
nemligen i åtskilliga fall, då till verkställighet på en gång förekommit
frihetsstraff och böter, hvartill saknats tillgång hos de dömde, utan anmälan
till hofrätten befordrat till verkställighet ett af dem sjelfve efter böternas
förvandling sammanlagdt frihetsstraff. 1 de flesta af dessa fall har för¬
hållandet varit sådant, att det ena af de utslag, hvarigenom straff ådömts,
för verkställighet ankommit till vederbörande kronohäkte, sedan den dömde
börjat der undergå annat straff, och så sent att, derest anmälan till veder¬
börande hofrätt om straffens sammanläggning skulle hafva skett, hofrättens
utslag icke skulle hunnit till häktet ankomma, förr än den dömde under¬
gått det straff, hvars verkställighet börjat, och sålunda måst från häktet
frigifvas, i följd hvaraf sjelfva ändamålet med anmälningen skulle hafva
förfelats. I de yttranden, som i de omförmälda fallen från vederbörande
tillsyningsman infordrats, har dessutom städse framhållits att, derest an¬
mälan till hofrätten skulle hafva egt rum och den dömde i afvaktan på
hofrättens utslag blifvit frigifven, denne i de flesta fall skulle genom att
afvika från orten hafva till en oviss framtid undanskjuta verkställigheten
af det genom det sist ankomna utslaget ådömda straffet.
Då snabb verkställighet af ådömda straff är af största vigt, för att
ej ändamålet med statens straffande verksamhet skall förfelas, men stad¬
gandet derom, att hofrätt skall förordna om straffsammanläggning, visat sig
kunna vara ett hinder i nämnda afseende, har för mig uppstått det spörs¬
mål, huruvida icke berörda hinder skulle kunna undanrödjas och tillämp¬
ning af stadgandena angående sammanläggning af straff, ådömda genom
särskilda utslag, äfven i de fall, att straffen icke kunna jemte hvarandra
verkställas, anförtros åt de myndigheter, som hafva att verkställa straffen,
nemligen Konungens befallningshafvande i länen och tillsyningsmännen vid
kronohäktena. Detta har synts mig så mycket hellre kunna ske, som
ifrågavarande bestämmelser afse verkställighet af ådömda straff och till sin
natur äro jemförliga med öfriga, verkställigheten rörande stadganden, hvilka
af nämnda myndigheter skola tillämpas.
Skälet till nu gällande stadgande derom, att hofrätt skall förordna
huru straff skola sammanläggas, torde vara att söka i omsorgen om, att
sammanläggningen må blifva gjord med full sakkunskap. Någon betänk¬
lighet vid att numera anförtro straffsammanläggningen åt de verkställande
myndigheterna synes mig likväl ej böra finnas, då de uti ifrågavarande af¬
seende gällande stadganden, särdeles efter borttagandet af vatten- och bröd¬
straffet såsom förvandlingsstraff för böter, äro af ganska enkel beskaffenhet
och i allt fall under så lång tid tillämpats, att full kunskap om desamma
kan förutsättas hos nämnda myndigheter, hvilka för öfrigt vid straffverk¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
5
ställigheten hafva sig ålagdt att tillämpa bestämmelser rörande straffafdrag,
som ingalunda kunna anses vara mindre invecklade. Redan nu är ock en art
af strafförändring anförtrodd åt Konungens befallningshafvande och krono-
häktenas tillsyningsman, hvilka. ega att till fängelse förvandla ådömda böter,
till hvilkas gäldande tillgång saknas.
Det torde icke med fog kunna påstås, att ett öfverlemnande åt Ko¬
nungens befallningshafvande och tillsyningsmännen af ifrågavarande befo¬
genhet skulle öka deäsa myndigheters göromål, hvilket ju i fråga om vissa,
redan nu öfverhopade länsstyrelser skulle vara ett kraftigt skäl mot för¬
ändringen, ty uppsättande och expedierande af bref till hofrätten samt
mottagande och diarieförande af dess utslag torde snarare kräfva mera
arbete, än sjelfva straffsammanläggningen skulle göra. För hofrätterna åter
skulle befrielsen från dessa, visserligen hvarken särdeles talrika eller tids¬
ödande, ärenden dock medföra någon minskning i arbetet.»
På grund häraf och för att likformighet uti ifrågavarande hänseende
må åstadkommas mellan allmänna strafflagen och strafflagen för krigs-
magten hemställer justitieombudsmannen, som anser de förut anförda skälen
äfven tala för motsvarande ändring i sistnämnda lag, att Riksdagen ville
för sin del antaga dels följande förslag till ändrad lydelse af 4 kap. 10 §
strafflagen:
»Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, ege Konungens befallningshafvande
förordna, huru straffen skola sammanläggas. Enahanda befogenhet till-
komme tillsyningsman vid kronohäkte i fråga om utslag, som till honom
omedelbarligen för verkställighet ankomma och röra fångar, hvilka i sådant
häkte förvaras»; och dels följande förslag till ändrad lydelse af 35 § i
strafflagen för krigsmagteri den 7 oktober 1881:
»Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fäld till straff, ege, då straffen skola undergås i mi¬
litärhäkte, vederbörande befälhafvare och i annat fall Konungens befall¬
ningshafvande eller tillsyningsman vid kronohäkte att förordna, huru straffen
skola sammanläggas; dock att, om disciplinstraff blifvit af befälhafvare
någon ålagdt, men verkställande deraf på sätt i 153 § sägs anstår i af¬
vaktan på utslag öfver annat mot den straffskyldige vid domstol angifvet,
brott, för hvilket han hålles häktad, samma domstol skall, i händelse lian
sakfälles för det der åtalade brottet, men straffet för samma brott ej kan
mot gällande föreskrifter verkställas jemte disciplinstraffet, förordna om de
särskilda straffens sammanläggning.»
Härjemte påpekar justitieombudsmannen, hurusom den föreslagna
ändringen af 4 kap. 10 § strafflagen betingar jemväl motsvarande ändring
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
i 11 § 9 inom. af Kongl. förordningen om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864.
I likhet med justitieombudsmannen finner utskottet det vara önsk-
värdt, att äfven i de fall, hvilka afses i 4 kap. 10 § strafflagen, samman¬
läggning af straffen kunde ega rum utan den tidsutdrägt, som frågans
hänskjutande till hofrätt för med sig. En nödvändig förutsättning härför
är likväl, att den myndighet, åt hvilken det skulle anförtros att i hof-
rättens ställe verkställa ifrågavarande sammanläggning, erbjuder tillräckliga
garantier derför, att åtgärden städse vidtages i full öfverensstämmelse med
strafflagens öfriga bestämmelser i nämnda kapitel. Såsom de myndigheter,
hvilka skulle komma att ersätta hofrätterna, hafva af justitieombudsmannen
föreslagits dels Konungens befallningshafvande och dels tillsyningsman vid
kronohäkten. I fråga om Konungens befallningshafvande hyser utskottet
icke några betänkligheter mot att tillägga denna myndighet den af justitie¬
ombudsmannen föreslagna befogenhet. Då åter, beträffande tillsyningsmän
vid kronohäkten, det för dem icke är erforderligt att ega juridiska kun¬
skaper, och man alltså icke eger förutsätta hos dem sådan insigt, att de
alltid skulle kunna rätt tillämpa stadgandena om straffsammanläggning,
helst ganska invecklade fall kunna förekomma, anser sig utskottet icke
böra tillstyrka förslaget att gifva enahanda befogenhet åt nämnde tjensteman.
Om justitieombudsmannens framställning, i hvad den afser omför-
mälda befogenhet för Konungens befallningshafvande, vinner godkännande,
betingas deraf, såsom justitieombudsmannen erinrat, motsvarande ändring
i 11 § 9 mom. af Kongl. förordningen om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864.
För att, på sätt justitieombudsmannen anfört, likformighet uti ifråga¬
varande hänseende må, så vidt möjligt är, åstadkommas mellan allmänna
strafflagen samt strafflagen för krigsmagten, synes det utskottet, som hyser
samma betänkligheter för den omförmälda straffsammanläggningens upp¬
dragande åt vederbörande militärbefälhafvare, som åt uppsyningsman vid
kronohäkte, att på de skal, som åberopats för den af utskottet förordade
ändring af 4 kap. 10 § strafflagen, motsvarande ändring af 35 § i straff¬
lagen för krigsmagten borde vidtagas, dock med den begränsning, att det
icke må tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna om sam¬
manläggning af sådana straff, som skola verkställas i militärhäkte, i fråga
hvarom således nu gällande bestämmelser fortfarande skulle ega giltighet.
Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 7
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga dels förslag till lag om sådan ändring
i 4 kap. 10 § strafflagen samt 11 § 9 mom. af kongl.
förordningen om nya strafflagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864, att
Konungens befallningshafvande, der på en gång före¬
komma till verkställighet flere domar, hvarigenom samme
person blifvit till straff dömd, må ega förordna, huru
straffen skola sammanläggas, dels ock förslag till lag om
sådan ändring af 35 § i strafflagen för krigsmagten den
7 oktober 1881, att, då till verkställighet på en gång
förekomma flera beslut, hvarigenom samme person blif¬
vit fäld till straff och straffet icke skall verkställas å
militärhäkte, Konungens befallningshafvande eger för¬
ordna, huru straffen skola sammanläggas.
Stockholm den 15 februari 1894.
På lagutskottets vägnär:
L. ANNERSTEDT.
Reservation:
af herr Hasselrot;
af herr Bruzelius, som ansett, att utskottet bort tillstyrka aflåtande!,
af en skrifvelse, med anhållan att Kong]. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 4 kap. 10 § strafflagen
och 11 § 9 mom. af kongl. förordningen om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864, att Konungens
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
befallningshafvande måtte tilläggas befogenhet att verkställa sammanlägg¬
ning i de fall, bötesstraff skola förenas med andra straff,
samt af herr Annerstedt, hvilken instämt i herr Bruzelius’ reservation.
Herr von Krusenstjerna har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
Stockholm 1894. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.