Lagutskottets Utlåtande Nio 43.
9
r
• ’ • •:' : \
N:o 43.
T » !•••'• ‘ ' ' ' 1! < ,':N - '
Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1894, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj;ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förord¬
ningen angående fattigvården den 9 juni 1871.
Till lagutskottets behandling hafva kamrarne hänvisat en den 26
sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition, n:o 37, så lydande:
Under åberopande af hvad bifogade utdrag af protokoll, förda i stats¬
rådet och högsta domstolen, innehålla, vill Kongl. Maj:t i nåder inhemta
Riksdagens yttrande öfver följande förslag till
Förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871.
Härigenom förordnas, att 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:
öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden må ej klagan föras.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1895; dock skall i
afseende å talans fullföljande i ärende, som af kammarrätten före nämnde
dag afgjorts, gälla hvad förut varit stadgadt.
Klagan öfver kammarrätts beslut i fattigvårdsmål, hvilken före an¬
tagandet af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 skulle
fullföljas hos Kongl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet, skall numera enligt
49 § i samma förordning pröfvas af högsta domstolen. Såsom skäl för
denna förändring anfördes, dels att fattigvårdsmålen vore af öfvervägande
tvistemåls egenskap, om än icke i första instansen af domstol handlagda,
och således lämpade för enahanda behandling som andra ärenden af blandad
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 23 Höft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 43.
judiciel och administrativ beskaffenhet, som redan tillhörde högsta dom¬
stolens pröfning, dels ock att behofvet kräfde en minskning i mängden af
de besvärsmål, som skulle inför Kongl. Maj:t i statsrådet anmälas.'
Fattigvårdsmålens förläggande under högsta domstolen har emeller¬
tid i sin mån bidragit dertill, att antalet af de vid hvarje års slut oaf-
gjorda mål allt mer och mer ökats, i följd hvaraf den rättsökande all¬
mänhetens befogade anspråk på skyndsam handläggning af de under högsta
domstolens pröfning dragna tvister icke kunnat såsom önskvärd! varit
tillgodoses.
Det synes visserligen utskottet antagligt, att en förändring till det
bättre i nämnda hänseende skulle åtminstone i någon mån kunna vinnas
genom den af Kongl. Maj:t nu föreslagna bestämmelse, att klagan icke må
föras mot kammarrättens beslut uti ifrågavarande mål.
Utskottet anser emellertid hänsyn till denna omständighet, huru
vigtig den än är, icke böra vara hufvudsakligen bestämmande, än mindre
afgörande, för bedömande af frågan, huruvida faitigvårdsmålen skola stanna
i kammarrätten såsom sista instans. Härvid bör man enligt utskottets
åsigt egentligen fästa sig vid målens beskaffenhet och betydelse, och enligt
utskottets uppfattning kunna förevarande mål ofta nog vara af lika in¬
vecklad beskaffenhet som åtskilliga andra af de mål, särdeles af brottmåls
natur, som af högsta domstolen pröfvas. Jemväl i ekonomiskt afseende
kunna de vara af så stor vigt och betydelse, att vederbörande kunna hafva
befogadt anspråk på att få dem skärskådade af den högsta dömande myn¬
digheten, dervid man ej heller bör förbise det i allmänna uppfattningen
djupt rotade anspråk, man i vårt land har att få sina angelägenheter i
sista hand pröfvade af Kongl. Maj:t.
Det har visserligen bland andra skäl för den föreslagna ändringen
åberopats, att någon våda eller olägenhet icke försports af det i 192 §
utsökningslagen förekommande stadgande, att hofrätts utslag i mål om
lagsökning för,gäld ej får hos Konungen öfverklagas. Man torde emeller¬
tid dervid icke hafva fästat behörigt afseende å den rätt, som enligt 32 §
i nämnda lag tillkommer gäldenär, som ej hos öfverexekutor erkänt skul¬
den, att till vederbörlig domstol stämma om återvinning och dymedelst
få krafvets befogenhet pröfvad i alla instanser.
Man har vidare till stöd för den föreslagna ändringen anfört, att
kammarrättens beslut i fa ttigvård smål endast i få fall ändrats af högsta
domstolen. Detta förhållande har dock först under senare år inträdt, och
äfven om antalet af de beslut, som af högsta domstolen ändrats, ej varit
synnerligen stort, skulle dock saknaden af högsta domstolens pröfning i
dessa fall vållat, att vederbörande fått nöja sig med ett beslut, som enligt
Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 11
högsta domstolens derom uttalade olika mening torde få antagas hafva
varit origtigt.
Utskottet kan icke heller tillerkänna någon afgörande betydelse åt
den i högsta domstolens utlåtande öfver förslaget åberopade omständighet,
att genom högsta domstolens mer än tjuguåriga praxis de allra flesta hit¬
hörande fall skulle erhållit en lösning som för framtiden kunde vid dessa
måls behandling tjena till ledning, ty samma omständighet skulle säker¬
ligen kunna anföras med afseende å åtskilliga andra rättsområden och
följaktligen tjena såsom grund för att dithörande mål skulle handläggas af
hofrätt såsom sista instans. Nuvarande bestämmelser i fattigvård sförord¬
ningen kunna för öfrigt, ändras, och den praxis, som hittills kan hafva ut¬
bildat sig, förlorar då all betydelse.
En afsevärd minskning i de till högsta domstolen fullföljda målens
antal torde kunna vinnas genom en föreskrift, som förut varit ifrågasatt,
nemligen att allmän åklagare ej skulle ega att fullfölja talan mot hofrätts
utslag i brottmål, utan att dessförinnan hafva inhemtat justitiekanslerns
yttrande och dertill erhållit hans bemyndigande. En sådan utväg för vin¬
nande af en snabbare rättskipning i högsta domstolen synes utskottet
långt mera tilltalande än den nu föreslagna.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att propositionen icke må af Riksdagen god¬
kännas.
Stockholm den 3 april 1894.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.
Reservation:
af herrar Annerstedt, von Krus enstj erna, C. H. Lundström, Pehrsson,
Bruzelius och Kardell, hvilka ansett, att propositionen bort af utskottet
tillstyrkas.
Herr Olander har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.