Lagutskottets Utlåtande JV?o 23.
B
N:o 23.
Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om utarbetande af förslag
till lagbestämmelse i syfte att antingen fullt vitsord må
tillerkännas inteckning sbok eller beståndet af inteckning för
nyttjanderätt, undantag och servitut göras beroende af in¬
teckningens förnyelse.
Uti en inom Första Kammaren Täckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 17, anför herr Hasselrot:
Enligt förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom gäller inteckning för nyttjanderätt, för undantag eller för servitut
fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit uti inteckningsboken införd.
Denna bestämmelse, så enkel och rigtig den synes vara, har emellertid
föranledt svårigheter och olägenheter vid utfärdande af gravationsbevis.
Dylika bevis, grundande sig på inteckningsprotokollen, omfatta i regel
tio år och i ett sådant bevis inflyter alltså ej uppgift om de gällande in¬
teckningar för nyttjanderätt, undantag eller servitut, som äro mer än tio
år gamla, då gravationsbeviset utfärdas. Detta ansåg man emellertid kunna
hjelpas genom ett tilläggsbevis från inteckningsboken, afseende sådana äldre
gällande inteckningar, om hvilka de sista tio årens inteckningsprotokoll ej
lemnade någon upplysning; och, derest inteckningsboken är rigtig, var också
saken dermed på det klara.
Men nu är förhållandet, ty värr, på flere ställen sådant, att in-
teckningsböckerna ej öfverensstämma med protokollen, och hvad böckerna
innehålla har ej laga vitsord, utan sådant tillkommer uteslutande protokollen.
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 23.
Den, som erhåller ett gravationsbevis med dylikt tilläggsbevis, riskerar
under sådana förhållanden att ej få fullständig upplysning om fastigheten
besvärande inteckningar för nyttjanderätt, undantag och servitut.
Bland jurister hafva olika meningar uttalats om verkan deraf, att en
beviljad nyttjanderätts inteckning blifvit antingen alldeles icke i intecknings-
boken införd eller der införd på orätt ställe. Mången anser, att, då det i
lagen för en sådan intecknings fortfarande gällande kraft stadgade vilkor
om intecknings införande i boken ej blifvit fullständigt uppfyldt, inteckningen
förfaller efter tio år. Andra åter, och till dem hör jag, anse, att en vunnen
sakrätt icke kan upphöra eller förfalla till följd af en domares försumlighet
eller slarf.
Om t. ex. i ett tingslag finnas två hemman med namnet Seby, men
belägna i olika socknar, och en person erhåller inteckning för nyttjanderätt
i det ena af dessa hemman och på sitt protokollsutdrag får anteckning derom,
att inteckningen blifvit uti inteckningsboken införd, så har han, enligt min
uppfattning, erhållit en utan förnyelse fortfarande gällande sakrätt i detta
hemman, hvilken ej kan förminskas eller tillintetgöras derigenom, att hans
inteckning till följd af förbiseende eller slarf icke blifvit införd i det upplägg
i inteckningsboken, som afser hemmanet Seby i fråga, utan på upplägget för
hemmanet Seby i den andra socknen.
Begäres nu, efter tio år från det inteckningen beviljades, gravations¬
bevis å det för nyttjanderätten i fråga intecknade hemmanet Seby med
tilläggsbevis från inteckningsboken, så kommer emellertid omförmälda inteckning
ej att inflyta i detta bevis, ty den, som utfärdar beviset, har ingen anledning
att då granska jemväl upplägget för hemmanet Seby i den andra socknen,
der inteckningen är införd.
Den osäkerhet, som ett dylikt förhållande medför, och kännedomen
om juristernas olika meningar i frågan, hafva åter haft till följd, att till en
början hypoteksföreningar och banker samt efter hand äfven enskilda personer
icke våga nöja sig med ett tilläggsbevis, utfärdadt på grund af den ej
vitsord egande inteckningsboken, utan begära sådant bevis, grundadt på in-
teckningsprotokollen. Ett sådant tillvägagående medför nog också den önskade
säkerheten, men vållar andra olägenheter, som, ju längre tiden framskrider,
allt mera ökas.
Lösen för tilläggsbevis, utfärdade efter protokollen, är densamma som
för vanliga gravationsbevis och för hvarje år, ett sådant bevis omfattar, blir
alltså lösen 15 öre. Ännu har visserligen denna lösen ej vuxit till något
afskräckande belopp, men då tilläggsbevisen, för att vara uttömmande, måste
afse tiden från 1876 års början, är denna lösen redan nu ej obetydlig och
växer, som sagdt, med hvarje år.
Bih. till Likså. Trot. 1894. 7 Sami. 12 Käft.
2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 23.
En annan olägenhet är det i hög grad ökade besvär, som härigenom
tillskyndas dem, som skola utfärda bevisen. Det är väl sant, att de härför
få sin stadgade ersättning, men det kan ändock kännas rätt tungt och be¬
svärligt att nödgas gå igenom inteckningsprotokollen för bortåt 20 år redan
nu och för allt flere år, ju längre tiden framskrider.
Svårigheten är i allmänhet mindre i de domsagor, som en domare
någon längre tid innehaft, så att han haft tillfälle att efter jemförelse med
protokollen granska och rätta inteckningsböckerna, men, der detta ej skett,
utan domaren måste gå till de stundom synnerligen vidlyftiga protokollen,
der kan mången gång bristande tid hindra en domare att lemna ut ett full¬
ständigt gravationsbevis inom den tid, som det för den sökande kan vara
ytterst angeläget att erhålla detsamma.
Af egen erfarenhet vet jag, att inteckningsböckerna i den domsaga,
jag förvaltar, vid mitt tillträde af domsagan voro till den grad ofullständiga
och vilseledande förda, att jag, om jag litat på dem och efter dem utfärdat
gravationsbevis, kunnat vålla väsentliga olägenheter och för egen del riskerat
stor förlust till följd af skadeersättninganspråk. Jemväl har jag mig bekant,
att sådana oregelbundenheter förefunnits i flere andra domsagor och af justitie¬
ombudsmannen till denna Riksdags lagutskott aflemnade diarium öfver hans
embetsresa sistlidne år framgår, att dylika missförhållanden ännu på flera
ställen förekomma.
Rättelse uti nu antydda afseenden kan åter, enligt min uppfattning,
ske endast på två sätt, antingen derigenom, att inteckningsböckerna tiller¬
kännas fullt vitsord och att sålunda deras origtiga förande medför ej blott
såsom nu embetsansvar, utan jemväl skyldighet att ersätta den skada, som
kan följa deraf, att de användas för utfärdande af gravationsbevis, eller ock
att åter införes skyldighet att hvart tionde år förnya inteckningar för nytt¬
janderätt, undantag och servitut.
Då jag emellertid ej tilltror mig afgöra, hvilken af dessa utvägar kan
vara att föredraga, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom, att laga vitsord tillerkännes deri omförmälda inteckningsbok
eller ock stadgas skyldighet att hvart tionde år låta förnya inteckning för
nyttjanderätt, undantag och servitut.
Lagutskottets Utlåtande N:o 23
11
Utskottet, som erkänner befintligheten utaf de olägenheter, som motio¬
nären påpekat, finner sig likväl icke kunna tillstyrka någon af de utvägar
till desammas afhjelpande, som han ifrågasatt.
Att åter införa skyldigheten att förnya inteckning för nyttjanderätt,
undantag och servitut anser sig utskottet icke kunna förorda, helst detta
skulle vara ett steg i motsatt rigtning af hvad man både ur principiel och
praktisk synpunkt hittills ansett vara rigtigt.
Ej heller torde det låta sig göra att under nuvarande förhållanden
gifva inteckningsboken fullt laga vitsord. Så länge protokoll öfver inteckningar
skola föras, lärer detta böra tillerkännas vitsord framför boken, derest skilj¬
aktighet dem emellan skulle förefinnas. Att åter upphöra med protokolls-
förandet och inskränka sig till ett blott införande af inteckningar i boken
skulle förutsätta en hel omgestaltning af formen för pröfning af inteckningar
och medföra flere andra vidtgående förändringar i dithörande förhållanden.
De omständigheter, motionären för bifall till sitt förslag åberopat, torde
för öfrigt ej medföra större svårigheter, än att man skäligen torde böra
afvakta ett beslut af den högsta dömande myndigheten angående de olika
tolkningar af i ämnet befintliga lagbestämmelser, innan man vidtager någon
åtgärd, som, derest en dylik tolkning skulle utfalla mot motionärens mening,
skulle visa sig vara obehöflig.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 9 mars 1894.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.