Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
5
N:o 20.
Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1894, kl. 1 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
en arrendelag.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 38, hafva herrar Anders Olsson i Ornakärr och P.
Truedsson, med hvilka herrar Au g. Henricson och Jöns Andersson in¬
stämt, framhållit behofvet af en lagstiftning rörande jordegares och
arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.
Svårigheter kunde finnas, säga motionärerna, att i denna fråga få
till stånd en fullt ändamålsenlig lagstiftning, men jordegares och arren¬
datorers intressen kunde rättvist tillgodoses och förenas, derest det stad¬
gades, att de förbättring ar, som af en arrendator med jordegarens sam¬
tycke nedlades på den arrenderade jorden, skulle för den förre medföra
en skälig ersättning af jordegaren antingen under arrendetiden eller vid
dess upphörande.
Enligt nu gällande lag vore arrendator tillerkänd ersättning endast
i ett fall. I jordabalkens 16 kap. 15 § stadgades: »Säljer man bort
hemman å landet, eller hus och tomt i staden; då bryter köp legostämma,
och hafve köparen magt landbo och hyresman i rättan tid uppsäga, dock
sitte qvar till laga fardag. Varder egaren husvill, och tränger jord sin
å landet eller hus i staden sjelf nyttja; vare om uppsägning och fardag
lag samma. I dessa fall gifves landbo så mycket af städjan åter, som
svarar emot den tid honom i legostämma brister, och fylles honom be¬
vislig skada.»
Den rättsprincipen, att jordegare borde ersätta arrendator, då denne
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
nödgades lemna arrendet före den i kontraktet bestämda tiden, för gjorda
förbättringar å den arrenderade egendomen, vore icke ny i svenska lag¬
stiftningen, om än den i 1734 års lag saknades utom i nyssnämnda fall.
De gamla landskapslagarne lemnade tydliga bevis härom. Enligt öst-
götalagen skulle landbo, när han nödgades afträda sitt arrende före den
föreskrifna arrendetidens slut, återfå sin städja eller så stor del deraf,
som svarade mot den resterande delen af arrendetiden. Detsamma väl¬
förhållandet med den s. k. »vängåfvan», som erlades vid kontraktets
upprättande. Också denna skulle återbetalas, om kontraktet bröts af
jordegaren. Liknande bestämmelser förekom me i alla landskapslagarne.
Men icke blott detta, äfven för det arbete landbon nedlagt på upp¬
bruten trädesjord både han rättighet att erhålla ett bestämdt belopp (hel
eller half trädeslön). Om landbon vid arrendetidens slut flyttade, var han
berättigad till godtgörelse för de hus och den stängsel, som han sjelf
egde och som jordegaren ville inlösa. Enligt helsingelagen skulle jord¬
egaren sjelf eg a husen, och landbon var berättigad till ersättning för
nybyggnad och vägförbättringar; och enligt den yngre vestmannalagen
var han berättigad till ersättning för trädesplöjning. Östgötalagen stad¬
gade för arrende af oodlad jord, att landbon fick under nämnda förhål¬
lande utan betalning rättighet att taga tre skördar af den odlade jorden
utan någon ersättning till jordegaren. Bebyggde och inhägnade han jor¬
den, fick han, såvida han ej flyttade före de tre årens slut, ersättning
för hus och stängsel kring inhägnad jord.
Landskapslagarne visade, att bortarrendering af jord var en fri
sak. Der visade sig en tendens till beskydd för landbon, en öfvergång
från det ursprungliga osäkra bortarrenderandet för ett år till längre, för
viss tid bestämda kontrakt, företrädesrätt till förnyadt arrende för af¬
gående landbo, ersättning för hus och jordförbättringar.
Rättsprincipen om ersättning för utförda nyttiga arbeten vore lika
rättvis, när det vore fråga om ersättning för gjorda förbättringar, utförda
af en arrendator å en jordegendom med egarens samtycke, som då det
vore fråga om att ersätta en arbetare för ett utfördt arbete enligt arbets-
gifvarens önskan. Denna rättsprincip blefve aldrig i lagstiftningen för¬
åldrad eller otidsenlig. —- Att den icke blifvit förbisedd utan erkänd
äfven under detta århundrade af svenska lagstiftare, derom funnes bevis
i kagkomiténs arbete af 1826.
I »förslag till allmän civillag», 2 uppi. 1838, jordabalken, 6 kap.
(om lega), vore paragraferna 14—17 af följande lydelse: »(14 §) Åro går¬
dens byggnader bristfällige, vid brukares tillträde; bättre dem ägaren
sjelf, eller gälde till brukaren bättringskostnaden, der ej dem emellan
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
annorledes aftaladt är. (15 §) Brukare underhåll de byggnader, jord-
egaren viser honom hafva i godt stånd emottaga, eller för hvilka han
bättringskostnad njutit, men vare från nybyggnad fri, der han ej dertill
sig förbundit. (16 §) Har brukare, utan att han dertill sig förbundit,
uppfört byggnad, som för hemmanet nödig är; njute derföre ersättning
vid afträdet: äro byggnadsämnen tagne å hemmanet, eller å skog, den
hemmanet eger utan betalning begagna; gånge endast arbetet i beräk¬
ning. Sätter han upp byggnad, som ej förut varit vid gården och ej
eller der nödig är; hafve våld föra den bort, der han och jordegaren om
lösen sig ej förena: är byggnaden af gårdens timmer eller andra del¬
tagna byggnadsämnen uppförd; då må jordegaren den behålla, der han
arbetskostnaden betalar: vill han ej det; vare timrets och byggnads¬
ämnenas värde honom godtgjordt. Har brukare, i de fall, nu sagde äro,
å hemmanet tagit timmer eller sågvirke, utan tillstånd eller utsyning,
som i 21 § sägs; vare arbetskostnaden förverkad. (17 §) Ligger jord i
vanhäfd: äro vägar, broar, hägnader, diken, grafvar, dammar, brunnar
eller vattenledningar förfallne, eller finnas andra sådana brister å hem¬
man, då brukare det tillträder; varde kostnaden till bättrande deraf
honom godtgjord.»
Ofvan angifna rättsprincip hade blifvit följd vid stiftandet af flera
europeiska länders arrendelagar.
I Preussens lag om arrende förekomme sålunda bland andra före¬
skrifter äfven följande:
»För hvarje bortarrendering af jord uppsättes kontraktet skrift¬
ligen. År den årliga afgiften öfver 200 thaler, skall kontraktet ingås
i rättslärd mans närvaro, som är pligtig att tillse, att det innehåller
tydliga bestämmelser angående rättigheter och skyldigheter, utgifter och
ansvar för begge parterna.
För förbättringar af jorden har arrendator icke rätt att kräfva
ersättning af jordegaren utom i det fall, att de äro utförda med dennes
uttryckliga samtycke; eljest kan arrendatorn endast återtaga hvad som
utan skada kan skiljas från jorden. Dock kan han alltid fordra godt-
görelse för de förbättringar, som blifvit utförda till följd af offentliga
påbud för det allmännas bästa, äfvensom för en del af arrendetiden, när
han utan eget förvållande måst lemna arrendet. Vidare kan en arren¬
dator fordra ersättning för utsäde och arbetshjelp till plöjning, gödsling
otc., när han uppdrifvit jordbruket så, att mera blifvit användt än hvad
som blifvit beräknadt, dock under vilkor, att eu noggrann specifikation
om jordbrukets förra tillstånd och fullständig räkning öfver bruknings-
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
kostnaderna föreligger. Aflemna!- han jordbruket i ett försämradt till¬
stånd, är han skyldig att lemna jordegaren ersättning.»
I Danmarks lagar om arrende funnes bland annat följande be¬
stämmelser: »När arrendetiden upphör, skall gården öfverlemnas till
jordegaren genom formlig syneförrättning. Befinnas dervid brister å
byggnader étc., måste arrendatorn gifva ersättning derför, såvida nämnda
föremål blifvit öfverlemnade vid laglig syneförrättning. Enligt lagen af
den 25 mars 1872 har jordegaren förmånsrätt i arrendatorns bo för
ersättningskraf af nämnda anledning. Arrendatorn och hans sterbhus
(»bo») kan göra kraf på ersättning icke allenast för iståndsättande af
äldre och uppförande af nya byggnader på gården, nödvändiga för dess
brukande, utan också för tillbyggnader och mur- och »nagelfasta» inven¬
tarier, som, äfven om de icke strängt taget kunna anses nödvändiga för
arrendeegendomens bruk, dock måste erkännas vara ändamålsenliga, när
de oemotsägligen hafva förökat gårdens handelsvärde. Ersättningsrätten
sträcker sig vidare icke blott till sådana grundförbättringar af gården
tillhörande jord, som otvifvelaktigt föröka gårdens värde, såsom odling
af utmarker, hedar, mossar eller kärr, rödjande af stenbunden jord, ut¬
dikning af moras etc., utan också till de nyttiga och ändamålsenliga
mindre förbättringarna t. ex. mergling, omfattande dikning, brunnsgräf-
ning och dylika, hvaraf arrendatorn och hans arfvingar på grund af
arrendets upphörande ej blifvit i tillfälle att erhålla den af dem förväntade
nyttan. (Lov den 19 februari 1861.)
Erhållandet af nämnda ersättning är emellertid betingadt af att
arrendatorn har följt ett af lagen noga bestämdt förfaringssätt. Vid er¬
sättningars bestämmande måste icke blott hänsyn tagas till den värde¬
förökning egendomen erhållit vid den företagna förbättringen, utan till¬
lika till den fördel, som arrendatorn genom den kortare eller längre tid,
som förlupit sedan förbättringens utförande, sjelf erhållit af densamma.
Dock bortfaller ersättningsrätten för större grundförbättringar efter 30
och vid mindre grundförbättringar efter 10 års förlopp efter deras ut¬
förande, och får ersättning icke under något förhållande öfverstiga pen-
ningevärdet af det af arrendatorn använda arbetet och materialiernas
gängse pris på den tid, då förbättringarna blifvit utförda.»
Englands »Agricultural Holdings Act 1883» upptoge i ett bihang
till förordningen alla förbättringar, som kunde blifva föremål för ersätt¬
ning, och indelade dem i Henne klasser. Till första klassen hörde de för¬
bättringar, till hvilkas utförande erfordrades jordegarens samtycke nem¬
ligen: uppförande och utvidgande af byggnader, anbringande af i jorden
murade förvaringsrum, igenläggande af jord till beständig betesvall, an¬
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 20. >
läggning af planteringar och videsängar, anläggning af vattsilningsängar
och bevattniugsverk, anläggning åt blomstergårdar, anläggning och för¬
bättring af vägar och broar, anläggning och förbättring åt kanaler,
dammar, brunnar, reservoarer eller af verk i och för användande af
vattenkraft eller för att förskaffa vattenförråd för jordbruket eller hus¬
behof, anläggning af häckar, plantering af humle, anläggning af frukt¬
trädgårdar, förbättring af förut ej brukade egor, jords försättande under
vatten, anläggning af dammar och slussar mot öfversvämningar.
Till andra klassen hörde sådana förbättringar, som icke finge ut¬
föras med mindre jordegaren derom underrättades. Under denna klass
innefattades täckdikning.
Till tredje klassen hörde sådana förbättringar, till hvilka jord-
egarens samtycke icke erfordrades. Denna klass innefattade de förbätt¬
ringar, som åstadkommes genom jordens gödning med icke upplöst ben¬
gödning, krita, bränd lera, lera, kalk, mergel, artificiella gödningsämnen
och andra köpta gödningsämnen samt förbrukning vid arrendeegendomen
af foderkakor eller annat gödande ämne, ej framalstradt vid arrende¬
gården.
Nämnda lag innehölle äfven utförliga föreskrifter om hvad arren-
datorer hade att iakttaga för att erhålla ersättning för gjorda förbätt¬
ringar samt under hvilka förhållanden ersättning alldeles upphör att af
jordegaren utbetalas etc.
Sedan motionärerna lemnat denna redogörelse, fortsätta de:
Motionärerna hafva icke anfört dessa lagbestämmelser ur främmande
arrendelagar i den afsigten, att lagstiftningen i vårt land skulle utan
förändring antaga någon af nämnda länders arrendelagar, utan för att
visa, att i andra länder arrendelagar stiftats i enlighet med rättvisa
principer, hvilka lagar måste lända icke blott arrendatorn utan ock jord¬
egaren till gagn samt bidraga till ett rationelt jordbruk.
Utom föreskrifter om ersättningar till arrendator för förbättringar,
som utförts enligt jordegarens samtycke, och ersättningar till jordegaren
af arrendator för vanskötsel af den arrenderade jorden etc. borde ock
en tidsenlig arrendelag innehålla: föreskrift dels att arrendevilkoren böra
skriftligen uppsättas, dels ock vara bestämda, så att icke jordegaren god¬
tyckligt på grund af obestämda arrendevilkor må kunna ålägga arren¬
datorn ökade utgifter, körslor, arbete etc.
Dessutom borde en tidsenlig arrendelag innehålla bestämmelser,
som skyddade arrendatorns nyttjanderätt. Hvilken skada det medförde,
icke endast för arrendatorns ekonomi, utan ock för sjelfva jordbruket,
Bill. till Rilcsd. Rot. 1894. 7 Samt. 11 Raft. ^
10 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
när arrendetiden vore obestämd och arrendatorn nödgades afflytta, då
jordegaren funne för godt att uppsäga honom, vore lätt att inse.
Men då endast Kongl. Maj.-t torde kunna ingå i den djupgående
och vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena,
som vore nödig för att framlägga för Riksdagen ett för vårt land lämp¬
ligt förslag till arrendelag, hemstälde motionärerna,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till en
arrendelag så beskaffad, att den på ett tidsenligt sätt ordnade jordegares
och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.
Utskottet anser visserligen särskild! med hänsyn till den utveck¬
ling, hvartill det svenska jordbruket hunnit under de sista decennierna,
de nuvarande bestämmelserna i jordabalken rörande arrendeaftal för
jord icke vara så fullständiga, att. ej en omarbetning af desamma skulle
medföra nytta vid afgörande af jordegares och arrendatorers ömsesidiga
rättsförhållanden i synnerhet för de fall, då fullständigt aftal emellan
upplåtare och brukare saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl
i främsta rummet bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstift¬
ning undantagsvis inom detta rättsområde träda emellan i något hän¬
seende absolut påbjudande eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt
ingripande vara af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för miss¬
tag är utesluten. Enligt utskottets uppfattning har af motionärerna
icke åstadkommits någon utredning, utvisande att utöfver de ovilkor¬
lig bestämmelser, hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga
om lega af jord å landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof på¬
kallade; och då motionärerna angifva såsom föremål för ett ovilkorlig!
lagstadgande, att de förbättringar, som af arrendatorn med jordegarens
samtycke nedlades på den arrenderade jorden, skulle för den förre
medföra en*? skälig ersättning af jordegaren, synes deremot med skäl
kunna erinras, att ett lagstadgande, hvarigenom, oberoende af vexlande
förhållanden, arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning,
skulle antagligen verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jord-
egarnes sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda
icke utöfva en obetingadt nyttig inverkan på ifrågavarande förhållanden.
I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde
dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga
11
Lagutskottets Utlåtande N:0 2b.
om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets
handläggning — en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången
gång blifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,
om de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.
Då härtill kommer, att motionärerna icke angifvit, i hvilka af-
seenden i öfrigt lagstiftningen angående arrendeaftal skulle förbättras
och i hvilken rigtning en förbättring skulle ske, synes det utskottet
icke vara lämpligt, att Riksdagen nu beslutar en skrifvelse i ämnet
till Kongl. Maj:t; och får utskottet följaktligen hemställa,
att motionen icke må till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
Stockholm den 2 mars 1894.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.
Reservation:
af herr P. G. Petersson, som anfört:
»Om än vid tiden för nu gällande arrendelags antagande don
kunde vara lämplig för dåvarande jordbruksförhållanden och ännu
möjligen tillfredsställande för jordegare, då de genom densamma till¬
erkännas förmånsrätt i arrendator:^ gods för afrad, husröta och van¬
häfd; så förhåller sig dock helt annorlunda numera för en arrendator,
alldenstund han i många fall ingen säkerhet har för utbekommandet
af ersättning för sina å den arrenderade gården gjorda förbättringar.
Jag skall blott nämna ett af dessa fall. En arrendator mottager på
arrende under 20 års tid eu gård, hvars åbyggnader äro förfallna, och
hvars jord är vanskött; egaren och brukaren öfverenskomma, att vid
tillträdet ingen husesyn skall förrättas; det årligen utgående arrendet
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 20.
betingas billigt, men med skyldighet för arrendatorn att under arrende¬
tiden sätta gården till såväl byggnader som jord i fullgod!, stånd och
dessutom verkställa nyodlingar. Under förlitande på att den utsatta
arrendetiden skall ega bestånd företager arrendatorn genast både ny-
byggnader och odlingar, hvarigenom hau måhända uppoffrar hela sin
förmögenhet i tanke att med vinst återfå det nedlagda kapitalet under
de återstående arrendeåren. Men sedan brukaren innehaft gården till
exempel en fjerdedel af den betingade arrendetiden och under samma
tid hunnit sätta hemmanet i stånd, så säljes detsamma exekutivt, och
arrendatorn måste genast afträda det utan ersättning för sitt nedlagda
kapital och arbete. Att ett sådant förhållande skall få fortfara utan skydd
af lag kan väl icke vara förenligt med billighet och rättvisa. I öfrig!
hafva, efter mitt förmenande, motionärerna framlagt så talande skäl
för en tidsenlig arrendelag, särskild! med hänsyn till behofvet af före¬
skrifter dels att garantera arrendatorerna skälig ersättning för för¬
bättringar, som de med jordegarens samtycke nedlagt på den arren¬
derade jordbruksfastigheten, dels att arrendevilkoren böra skriftligen
uppsättas och vara bestämda, hvarför jag anser, att motionen bort af
utskottet tillstyrkas»;
af herrar Kardell och J. A. Lundström, hvilka jemväl ansett, att
utskottet bort tillstyrka åtgärd i motionens syfte.
Herrar von Krusenstjerna och Bruzelius hafva begärt få här an¬
tecknad!, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.