8
Lagutskottets Utlåtande N:o IT.
N:o 17.
Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1894, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11
kap. 2 § jordabalken.
I 11 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum lyder enligt kongl.
förordningen den 16 juni 1875 stadgas:
»Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock
han i köpebrefvet. tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute
sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker
han ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet
sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för
köparen beviljades, ege derefter ej bättre rätt än de andre.»
Uti en vid sistlidne riksdag väckt motion," n:o 35, hemstälde herr
Restadius om den ändring i sista punkten af nämnda lagrum, att den
skulle erhålla följande lydelse:
Söker han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader och
å landet i domsaga, der ting hållas enligt kongl. förordningen den 17 maj
1872, sist vid det allmänna sammanträde och eljest sist vid det ting, som
infaller näst efter sex månader sedan lagfart för köparen beviljades, ege
derefter ej bättre rätt än de andre.
Till stöd för motionen anfördes:
Stadgandet i sista punkten af ifrågavarande lagrum, att säljare af en
fastighet å landet eger söka inteckning med rätt såsom för ogulden köpe¬
skilling sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart
för köparen beviljades, medförde en stor olägenhet för köpare af fastighet
i domsagor, der ting hölles enligt kongl. förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
Med sistnämnda förordning åsyftades, att i de domsagor, der den¬
samma vunne tillämpning, åstadkomma en snabbare rättegångsordning, men
uti förevarande hänseende hade uti dessa domsagor en förändring till det
sämre inträdt. Enligt 1872 års förordning hölles nemligen endast två ting
om året, hvilket föranledde dertill, att en oskäligt lång tid måste förflyta,
innan en köpare af fastighet inom dylika domsagor kunde erhålla bevis
derom, att inteckning såsom för ogulden köpeskilling ej vidare kunde sökas.
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
9
Om t. ex. köpare erhållit lagfart å en fastighet vid allmänna sammanträden
i någon af månaderna mars, april och maj, kunde han ej bekomma bevis
af förenämnda beskaffenhet förr än efter afslutandet af vårtinget året derpå
eller i medlet af juli månad samma år, eller om köparen erhållit lagfart
vid sammanträden under någon af månaderna juni, september, oktober eller
november, kunde dylikt bevis ej meddelas förr än efter afslutandet af
höstetinget året derpå eller i slutet af december månad samma år. Ett
sådant förhållande ledde ofta till betänkliga förvecklingar och svårigheter
för en köpare, som, ehuru köpeskillingen blifvit af honom delvis eller till
fullo gulden, ändock icke kunde i saknad af dylikt bevis under en onödigt¬
vis lång tid visa, huru de inteckningar, han tagit i den inköpta fastigheten,
vore till förmånsrätten beskaffade, och följaktligen blefve urståndsatt att
belåna desamma, åtminstone i en hypoteksförening.
Då det torde vara obestridligt, att säljaren icke behöfde så lång tid
för att tillgodogöra sig den rätt, honom uti förevarande lagbud tillför¬
säkrats, syntes den anmärkta olägenheten lättast kunna undanrödja^ genom
antagande af en lagbestämmelse, att i de tingslag eller härad, der ting
hölles enligt ofta åberopade förordning, inteckning för ogulden köpeskilling
skulle sökas sist vid det allmänna sammanträde, som infölle näst efter sex
månader, sedan lagfart för köparen beviljades.
Uti en vid denna riksdag inom Andra Kammaren väckt, till lag¬
utskottet hänvisad motion, n:o 94, erinrar herr Restadius derom, att först¬
nämnda motion tillstyrktes af lagutskottet och antogs af Andra Kammaren
utan föregående öfverläggning, men att vid ärendets föredragning i Första
Kammaren af talare, som i öfrigt syntes erkänna, att det vore önskvärdt,
att de af motionären anmärkta praktiska olägenheterna blefve undanröjda,
anmärktes, att ting efter den gamla och efter den nya ordningen blifvit
likstälda icke blott i den af motionären uppgifna lagparagrafen, utan äfven
på flera ställen uti intecknings- och lagfartslagarne, vid hvilket förhållande
det icke vore lämpligt att ändra ett af dessa, lagrum och låta de öfriga
qvarstå oförändrade.
Härefter fortsätter motionären:
Med mitt ofvanberörda förslag hade jag allenast till syftemål att söka
undanrödja en olägenhet, som yppat sig i det praktiska lifvet; och då jag
ej försport sådana härflyta af de anmärkta tidsbestämmelserna uti inteck¬
nings- och lagfartslagarne, saknade jag anledning att åt min motion gifva
någon utsträckning utöfver det innehåll, den erhöll, särdeles som de be¬
tänkligheter, hvilka ur teoretisk synpunkt deremot kunde uppställas och
sedermera också framhöllos, för mig icke syntes böra tillmätas någon af¬
görande betydelse. Att jag derutinnan misstagit mig framgår af Första
Bill. till Riked. Prof. 1894. 7 Sand. 10 Häft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 17.
Kammarens åtgärd att afslå motionen, en åtgärd, som säkerligen föranledts
af de anmärkningar i ofvanberörda syfte, som framstäldes mot motionen.
Då emellertid den af mig anmärkta olägenheten efter mitt omdöme synes
vara af beskaffenhet att påkalla lagstiftarens mellankomst för vinnande af
nödig rättelse, tvekar jag ej att för uppnående af ett sådant mål söka åt
mitt förslag bereda den utsträckning, som inom Första Kammaren påyrkats.
Härigenom har likväl mitt förslag fått den omfattning, att jag ej vå¬
gar åt de lagförändringar, som böra ifrågakomma, gifva en bestämd for¬
mulering, och tillåter mig derför vördsamt hemställa,
det Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Ivongl.
Magt täcktes låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga för¬
slag till en sådan ändring i 11 kap. 2 § jordabalken samt uti gällande
lagfarts- och inteckningslagar, att i de domsagor, der allmänna samman¬
träden hållas, sådana sammanträden i fråga om tidsbestämmelser må hafva
samma betydelse som ting i öfriga domsagor.
På sätt motionären framhållit, vållas åtskilliga olägenheter för köpare
af fastighet af den långa tid, under hvilken i de domsagor, der förord¬
ningen den 17 maj 1872 är gällande och der följaktligen endast två ting
årligen hållas, säljaren eger rätt att låta inteckna sin fordran för oguldna
köpeskillingen; och det sätt, som af motionären föreslagits för att något
förkorta ifrågavarande tid, synes utskottet lämpligt. Vid sådant förhållande
och då enligt utskottets åsigt äfven öfriga i lagfarts- och inteckningslagarna
förekommande tidsbestämmelser i sammanhang härmed böra undergå en
motsvarande förändring, får utskottet hemställa,
det Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Magt
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till en sådan ändring i 11
kap. 2 § jordabalken samt uti gällande lagfarts- och in¬
teckningslagar, att i de domsagor, der allmänna samman¬
träden hållas, sådana sammanträden i fråga om tids¬
bestämmelser må hafva samma betydelse som ting i
öfriga domsagor.
Stockholm den 27 februari 1894.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.