Riksdagens Skrifvelse N:o 66.
21
N:o 66.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 maj 1894.
— — — — Andra Kammaren den 2 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående ändrad lydelse af 25 § 1 mom. i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.
(Lagutskottets utlåtande n:o 12.)
Till Konungen.
I det förslag till förordning om landsting, som den 31 oktober
1859 afgafs af komiterade för utarbetande af såväl dylik förordning
som förordning om kommuualstyrelse i stad och å landet, hemstälde
komiterade, att Eders Kongl. Maj:t skulle ega att till ordförande i
landsting utse någon bland tingets ordinarie ledamöter.
I motiven till berörda förslag anförde komiterade, bland annat,
hurusom, derest ändamålet med landstingets inrättande endast voro
att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken länets höf¬
ding egde sammankalla för att rådpläga om medlen att beforda länets
ekonomiska väl, det skulle vara naturligt att ordförandeplatsen blefve
honom tillerkänd. Men då nu landstingst vore en inom lagbestämda
gränser beslutande församling, hvars beslut länets höfding i denna sin
egenskap i flera fall egde att pröfva och godkänna, kunde han mången
gång komma i en falsk ställning, då han, efter att i sin egenskap af
landstingets ordförande hafva funnit sina der försvarade meningar och
förslag rörande länets angelägenheter underkända af tingets pluralitet,
22 Riksdagens Skrifvelse N:o 66.
skulle i sin egenskap af landshöfding se sig föranlåten att vägra fast¬
ställelse af tingets beslut, äfven om goda skäl för en sådan åtgärd
kunde finnas. Missförstånd och misstydningar kunde härigenom lätt
framkallas, och härtill komme vidare, att det vore stridande mot andan
i vår lagstiftning, att samma ärende i två instanser handlades och
pröfvades af samma person. Delande denna uppfattning, anser jemväl
Riksdagen, att ett läns höfding, i denna sin egenskap närvarande och
uppträdande i landstinget, kan på ett långt mera verksamt sätt ingripa
i dess förhandlingar och främja förslag, dem han finner gagneliga för
länet, än, derest han är satt att från ordförandeplatsen, med den mera
passiva ställning, detta medför, leda tingets förhandlingar. Lands¬
tingens nuvarande sammansättning torde, enligt Riksdagens åsigt,
äfven erbjuda full trygghet för lämpligheten af ett val inom deras
egen krets, på samma gång en dylik anordning skulle till en viss
grad innebära ett förverkligande af den princip af kommunal sjelf-
styrelse, hvarå jemväl landstingsförordningen hvilar.
Riksdagen, hos hvilken enskild motionär föreslagit, att 25 § 1
mom. i förordningen om landsting den 21 mars 1862 måtte i öfverens¬
stämmelse härmed förändras, har följaktligen för sin del beslutit, att«
första punkten i 25 § af förordningen om landsting den 21 mars 1862
skall erhålla följande lydelse:
Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets
ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara
intill nästa lagtima sammankomst.
Stockholm den 2 maj 1894.
Med undersåtlig vördnad.