RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Första Kammaren. N:o 39.
Måndagen den 7 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 30 sistlidne april.
Anmäldes ock bordlädes lagutskottets utlåtande och memorial:
N:o 71, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af
dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kap.
rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och dels 9 § i
förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872 än äfven om antagande af lag om
sakkunnige biträden åt domstolarne; och
N:o 72, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med för¬
anledande af utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 42 öfver väckt
motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt; samt
statsutskottets memorial n:o 76, med förslag till åtskilliga stad¬
gande^ bvilka böra införas i det nya reglementet för riksgälds¬
kontor.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 74 föreslagna och af båda kamrarne
godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen för uppförande af ett nytt kasern-
etablissement för Norrlands dragonregemente anslår 400,000 kronor,
samt att herrar Kardelis och Björcks i ämnet väckta motioner ej
skola föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd;
äfvensom att Riksdagen utöfver de bidrag till kasernbyggnaderna
å tillsammans 1,042,640 kronor, som böra tagas i beräkning såsom
Första Kammarens Prof. 189/f, N:o 89.
1
N o 39.
2
Måndagen den 7 Maj, f. m.
påräknelig tillgång i detta hänseende, för ifrågavarande kasernbyggnads¬
arbeten äfvensom för anordnande af exercisfält för andra göta och
andra svea artilleriregementen samt Norrlands dragonregemente be¬
viljar tillsammans 2,841,160 kronor, att utgå med 1,411,925 kronor
af försäljningsmedlen för ifrågavarande tomter och byggnader i Malmö
och Ystad äfvensom för de i statsrådsprotokollet af den 9 mars 1894
omförmälda tomter och lägenheter m. m. i Stockholm och Göteborg,
samt af återstående 1,429,285 kronor på extra stat för år 1895 an¬
visar 400,000 kronor, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
~ Vinner Nej, har Riksdagen besluta att för uppförande af ett nytt
kasernetablissement för Norrlands dragonregemente anslå 850,000
kronor, samt att herrar Kardelis och Björcks omförmälda motioner
ej skola föranleda till någon Riksdagens vidare åtgärd;
äfvensom utöfver de bidrag till kasernbyggnaderna å tillsammans
1,042,640 kronor, som böra tagas i beräkning såsom påräknelig till¬
gång i detta hänseende, för ifrågavarande kasernbyggnadsarbeten
äfvensom för anordnande af exercisfält för andra göta och andra svea
artilleriregementen samt Norrlands dragonregemente beviljat tillsammans
2,791,160 kronor, att utgå med 1,411,925 kronor af försäljningsmedlen
för ifrågavarande tomter och byggnader i Malmö och Ystad äfvensom
för de i statsrådsprotokollet af den 9 mars 1894 omförmälda tomter
och lägenheter m. m. i Stockholm och Göteborg, samt af återstående
1,379,235 kronor på extra stat för år 1895 anvisat 400,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—88;
Nej—37.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 286, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 60 ja och 157 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 148 ja och 194 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 75, mom. a), föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
3
N:0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
Deri, som vill, att Riksdagen, med bifall till hvad Kong). Maj:t
föreslagit, medgifver, att de lönebelopp, som skola utgå till de i
statsrådsprotokollet för den 9 mars 1894 omförmälde lärare, hvilka
qvarstå på de jemlikt kongl. brefvet den 16 december 1892 indragna
läroverkens stat, må uppföras å allmänna indragningsstaten under
riksstatens nionde hufvudtitel, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts framställning, att de lönebelopp,
som skola utgå till de i statsrådsprotokollet för den 9 mars 1894
omförmälde lärare, hvilka qvarstå på de jemlikt kongl. brefvet den
16 december 1892 indragna läroverkens stat, måtte uppföras å all¬
männa indragningsstaten under riksstatens nionde hufvudtitel, icke af
Riksdagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—103;
Nej—21.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 287, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 81 ja och 135 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 184 ja och 156 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande af statsutskottet i dess memorial n:o 75, mom. b), föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, medgifver, att vid allmänt läroverk eller pedagogi anstäld
extra ordinarie lärare, som af vederbörande eforalstyrelse erhållit för¬
ordnande under hel lästermin eller derutöfver med full tjenstgöring,
men som af vederbörligen styrkt sjukdom förhindrats att tjenstgöra,
må, derest han före detta förordnande tjenstgjort vid dylikt läroverk
minst ett år, erhålla understöd för den tid, hvarunder han varit ur
stånd att tjenstgöra, till belopp motsvarande hälften af det arfvode,
som på grund af ifrågavarande förordnande eljest skulle tillkommit
N:o 39.
4
Måndagen den 7 Maj, f. m.
honom för samma tid, dock att dylikt understöd icke må utgå för längre
tid än ett läsår, äfven om förordnandet för längre tid meddelats; äfven
som att för bestridande af härigenom föranledda utgifter må till Kongl.
Maj:ts förfogande ställas ett förslagsanslag af 5,000 kronor årligen,
röstar
*1 a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen ej bifallit Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag angående understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund af sjukdom och följaktligen icke
beviljat det för sådant ändamål af Kongl. Maj:t äskade anslag.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—113;
Nej —10.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 288, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 102 ja och 113 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 215 ja och 123 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 28 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att, med afslag å
gjorda framställningar om höjning af bränvinstillverkningsafgiften, de
i detta ämne nu gällande bestämmelser bibehållas oförändrade, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, be-
slu tit:
5
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
l:o) att § 10 mom. 1 och 3 i gällande förordning angående vil-
koren för tillverkning af bränvin skola erhålla följande förändrade
lydelse:
§ io.
1. För bränvin, tillverkadt inom landet, skall efter afdrag af
två procent, som äro skattefria, tillverkaren påföras skatt med 60 öre
för hvarje liter af normalstyrka, hvarmed förstås bränvin, som vid +
15° å Celsii termometer innehåller 50 volymprocent alkohol.
3. Vid utförsel af bränvin må, efter hvad särskildt finnes stad¬
gadt, åtnjutas restitution med 61,2 öre för hvarje liter renadt och
med 60 öre för hvarje liter icke renadt bränvin af normalstyrka.
2:o) att § 12 mom. 1 i förenämnda förordning skall erhålla föl¬
jande förändrade lydelse:
§ 12-
1. Af obeskattadt bränvin skola minst nittio procent såsom säker¬
het för skatten vara liggande på nederlag. Återstoden eger tillverkaren
utbekomma utan skattens erläggande, dock med skyldighet att före
den 1 påföljande oktober erlägga derpå belöpande skatt, vid påföljd
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande eljest låter ofördröjligen utmäta
densamma.
3:o) att den vidtagna höjningen i tillverkningsskatten för bränvin
skall, såsom tilläggsafgift till den nu gällande, jemväl innevarande år
utgöras från och med den 1 juli, samt att öfriga sålunda beslutade
ändringar i förevarande förordning skola, med de undantag, som om-
förmälas i nedanstående punkter 5:o och 6:o, tillämpas samtidigt med
förhöjningen i tillverkningsskatten;
4:o) att hittills gällande skatt af 50 öre litern må erläggas ej
mindre för det bränvin, som före den 1 juli 1894 disponerats, än äfven,
så vida betalning erlägges före den 1 oktober 1894, för det bränvin,
som berörda den 1 juli obeskattadt qvarligger å brännerinederlag eller
allmänt bränvinsnederlag;
5:o) att bestämmelserna om den förhöjda restitutionen icke skola
tillämpas å bränvin, som utföres före den 1 januari 1895, eller å brän¬
vin, som denatureras före den 1 oktober innevarande år;
6:o) att den sålunda gjorda ändriögen i § 12 mom. 1 af förord¬
ningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin icke skall hafva
afseende å sådant bränvin, som vid den tid, då den förhöjda tillverk-
ningsafgiften träder i kraft, obeskattadt qvarligger å brännerinederlag
eller allmänt bränvinsnederlag; samt
7:o) att Riksdagen skall i den underdåniga skrifvelse, hvari Riks¬
dagen anmäler sina beslut om ändringar i förordningen angående vil¬
koren för tillverkning af bränvin, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
N:o 39.
6
lagförslag om
ändringar af
vissa §$ i
grufacstadgan.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
särskildt kungöra livad Riksdagen i nu omförmälda hänseenden be¬
sluta.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—76:
Nej-48;
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 289, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 138 ja och 78 nej samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 214 ja och 126 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt, i öfverensstämmelse med ja¬
propositionen.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 5 och 6 i denna månad bord¬
lagda utlåtande n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufve-
stadgan den 16 maj 1884.
Herr Annerstedt: I afseende på föredragningssättet tillåter jag
mig föreslå, att ifrågavarande lagförslag måtte paragrafvis föredragas
och början ske med 17 §, derefter 22 § och vidare 3:je och följande
§§. Efter paragraferna torde få föredragas ingressen och rubriken och
sist utskottets hemställan.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
Utskottets förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1884.
17 §.
Herr Öländer: Jag har reserverat mig mot förevarande §, och
jag skall be att få angifva hvari reservationen består. Dessförinnan
skulle jag dock vilja förutskicka den förklaringen, att jag ingalunda
biträdt den skrifvelse af år 1890, som gifvit anledning till föreliggande
förslag. Det skulle också hafva varit ganska underligt, om jag, i min
dubbla egenskap af frihandlare och representant för ett norrländskt
län, skulle hafva biträdt en skrifvelse, som åsyftade en protektionistisk
åtgärd, rigtad direkt mot Norrland. Det är tydligt, att så är för¬
hållandet, då de odisponerade marker, hvarom här är fråga, icke, åt¬
minstone i någon afsevärd män, finnas annat än i de norrländska länen.
Det är uppenbart, att dessa åtgärder, om de icke åsyfta, åtminstone
måste hafva till följd att skydda grufindustrien icke inom hela landet
7
N-0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
utan inom en viss del deraf på den öfriga delens bekostnad, att döda
eller åtminstone förlama denna industri i Norrland, på det den må
kunna så mycket lifskraftigare uppblomstra i mellersta och södra Sverige.
Jag är icke ensam om denna åsigt. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län har i afgifvet yttrande anfört: “att, om än ett stad¬
gande rörande kronans rätt till jordegareandel å viss mark kunde till
allmän båtnad genomföras inom landets södra bergslager, hvarom Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej ville yttra sig, så kunde likväl
häraf ingalunda den slutsats dragas, att ett dylikt stadgande jemväl
vore lämpligt för grufdriften i Norrbottens län, som enligt Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes mening, tvärtom skulle af ett så¬
dant stadgande väsentligen skadas, enär, med hänsyn till de långa ut¬
stånden från grufvorna till kusten och från denna till verldsmarknaden,
det syntes föga sannolikt, att någon vidare drufdrift skulle i Norr¬
botten uppstå, såvida staten genom att göra sin jordegarerätt gällande
skulle belasta grufdriften med eu afgäld, som uppenbarligen ur in¬
mutarens synpunkt skulle blifva betungande och hinderlig för rörelsens
bedrifvande. “ Säkerligen har denna myndighet härom den bästa känne¬
dom, liksom den i öfrigt bör vara mer än någon annan förtrogen med
detta läns förhållanden. Man talade en gång om Norrlands stora rike¬
domar, som lågo slumrande i dess vidsträckta ödemarker; och man
anförde då detta äfvensom önskvärdheten att kunna tillgodogöra sig
dem såsom skäl, hvarför man lät den norrländska stambanan genomgå
dessa ödemarker, fjerran från bebyggda trakter, till olägenhet för dessa
och den befolkning, som der hade sitt hemvist, en olägenhet som —
så sade man då — skulle fullkomligt uppvägas af den uppblomstrande
industrien i det inre landet. Och nu vill man likväl hämma denna
industris utveckling derstädes. Nu vill man så att säga förhindra
öppnandet af locket på det skrin, der dessa rikedomar finnas förvarade.
Der skola de sålunda fortfarande förblifva liggande åtminstone ännu
några mansåldrar, till dess staten en gång — jag hoppas det — åter¬
går till sina gamla traditioner. Statens gamla traditioner säger jag.
Ja! de bestodo i att skydda industrien i hela landet, undanrödja hin¬
dren för dess uppväxt, underlätta dess utveckling och befordra dess
tillväxt. Så långt tillbaka som i drottning Christinas tid, då ändock,
enligt den åsigt som då var gällande, alla malmfyndigheter ansågos
tillhöra kronan ensam, efterskänkte kronan likväl alla skatter på dessa
malmfyndigheter under vissa frihetsår, vanligen sex. Men icke nog
dermed. Om någon på kronans egor eller allmänning upptäckte ett
malmstreck, men han saknade medel att upptaga det och fort¬
sätta grufdriften, lemnade kronan honom medel dertill, hvilka medel icke
skulle behöfva återbetalas, förrän grufvan lemnade sådan afkastning,
att en dylik återbetalning blef möjlig. Ja, man gick till och med
ännu längre. Man tillerkände uppfinnaren af ett malmstreck eu viss
belöning för att på sådant sätt uppmuntra till nya fyndigheters upp¬
täckande. Så gjorde man då. Trogen dessa principer har staten aldrig
förrän nu satt i fråga att begagna sig af sin jordegareandel.
Åsigten om det olämpliga uti att på detta sätt göra intrång i
inmutarens fria förfogande öfver de malmfyndigheter, som han med
Lagförslag om
ändringar af
vissa $$ i
grufvestadgan.
(Forts)
N:o 39.
8
Lagförslag om
ändringar af
vissa §§ i
qrufvestadqan.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
stor ansträngning upptäckt och med stora uppoffringar börjat bear¬
beta, uttalades också af kongl. bergskollegium alldeles tydligt i det
yttrande, som bemälda kollegium afgaf öfver förslaget till 1855 års
grufstadga. Kollegiet förklarade dervid, “att Kongl. Maj:t och kronan
aldrig borde uppträda med anspråk att såsom jordegare i enskiltes
grufföretag participera." “Om det framför allt", säger kollegiet, “måste
anses vara af synnerlig vigt, att grufrörelsen i landet uppmuntras,
lärer det dock medgifvas, att Kongl. Maj:ts och kronans afstående
ifrån sin jordegande rätt skulle i väsentlig mån medverka till eu sådan
uppmuntran." Dessutom huru har icke staten äfven inom andra in¬
dustrigrenar städse haft till sin uppgift att verka uppmuntrande och
skyddande? Hvilken hjelp och hvilket understöd har icke staten ända
sedan Oarl XI:s tid äfven med egen uppoffring lemnat t. ex. bruks¬
rörelsen i landet? Rekognitionsskogarna äro bland annat ett temligen
tydligt bevis derpå.
Äfven i andra länder har bergsbruksrörelsen varit föremål för
statens omtanke och omvårdnad. 1 Preussen t. ex. har jordegaren icke
alls någon rätt till andel i den malmfyndighet, som på hans egor upp¬
täckes af annan person. Hela malmfyndigheten tillfaller ensamt in-
mutaren. Likaså i Österrike-Ungarn. Sistnämnda land går till och
med så långt, att det sjelf drifver bergsbruksrörelse, icke för egen
vinning, utan, såsom det heter, “för att utveckla industrien och utbreda
välstånd i aflägsnare trakter af landet samt för att, sedan sådana
obekanta eller djupare belägna fyndigheter, till hvilkas bearbetande
enskilde icke ega kraft eller intresse, blifvit bragta i dagen, öfverlemna
dem åt privatindustrien, så snart för sådant ändamål lämpliga personer
finnas villiga öfvertaga bergverken." Med sådana exempel för ögonen
kan man icke gerna undertrycka den tanken, att, om föreliggande för¬
slag skulle blifva lag, Sverige skulle komma att utgöra ett mindre
tilltalande undantag i fråga om den månhet om sitt lands industri,
som besjälat andra europeiska stater. Till och med den embetsman
i kommerskollegium, som på grund af sitt tjensteåliggande utarbetat
föreliggande förslag, erkänner olämpligheten af kronans öfvertagande
af sin jordegareandel och yttrar derom i sitt utlåtande:
"Innan jag vidare ingår på nu föreliggande fråga, kan jag ej
underlåta att framhålla, det jag för egen del omfattar den åsigt, som
här i landet sedan lång tid tillbaka vunnit tillämpning, nemligen, att
bergsbruket och derigenom det allmännas och kronans intressen bäst
befrämjas genom att åt den enskilda företagsamheten fullständigt öfver¬
låta tillgodogörandet af mineralfyndigheter. Likaledes anser jag, att
ett kronans deltagande i grufarbete, under hvilken form detta del¬
tagande än må ega rum, skall komma att för kronan medföra risker,
kostnader, anspråk och svårigheter af flera slag, hvilka icke skola
motvägas af de fördelar, kronan möjligen må kunna i enskilda fall
af grufdriften påräkna, samt att kronans ingripande i fråga om sättet
för utöfvaudet af industriel verksamhet bör inskränkas till att öfver-
vaka, att ej derigenom skada för det allmänna eller fara för annans
Rf, helsa och egendom uppstår. Fullt öfvertygad är jag äfven derom,
att nu ifrågasatta inskränkning i för det närvarande gällande rättig-
9
N:o 39
Måndagen den 7 Maj, f. m.
heter beträffande tillgodogörandet af malmfyndigheter skulle komma Lagförslag om
att menligt inverka på utvecklingen af vårt lands nordliga län, hvarest
bergsbruket icke bör genom skärpta bestämmelser motverkas utan grufvestadgan.
fasthellre på allt sätt underlättas. “ (Forts.)
Undersöker man nu närmare de skäl, som i 1890 års skrifvelse
anfördes för detta kronans öfvertagande af sin jordegareandel, måste
man göra sig den frågan: äro dessa skäl tillfyllestgörande, är det
åsyftade ändamålet verkligen värdt denna uppoffring af statens gamla
traditioner, detta frångående af den skyddande och uppmuntrande
inverkan på en vigtig industri, som staten hittills iakttagit? Och hvilka
äro då dessa skäl? Jo, det första är, att kronan härigenom skulle
draga vinst af sin jordegareandel, och det andra, att staten skulle
komma i tillfälle att erhålla ökadt inflytande på grufföretagen. Kunna
dessa mål verkligen vinnas? Hvad beträffar det första eller statens
erhållande af vinst på grufföretagen, vill jag för min del bestämdt
påstå, att detta icke kan vinnas, åtminstone icke på det sätt .för jord-
egareandelens användande, som här blifvit föreslaget. Huru mycket
man än talar och ordar om, att staten icke bör inlåta sig uti industriella
företag, så kommer den dock ovilkorligen att göra det genom det
föreslagna arrendesystemet. Hvad äro arrendatorerna annat än ombud,
eller representanter för staten? Tror verkligen någon, att kronan genom
antagande af en arrendator gjort sig helt och hållet fri från alla de
förpligtelser, som åligga jordegaren geut mot inmuta-ren? Har inmutaren
skyldighet eller ens rättighet att hålla sig till arrendatorn för utfående
af beslutade tillskott, fullgörande af erforderliga arbeten, utbekommande
af ersättning för den skada, som jordegaren på ett eller annat sätt
kan tillfoga inmutaren? Nej, inmutaren har icke att göra med någon
annan jordegare än kronan. De konflikter som uppstå, de rätte¬
gångar som uppkomma måste utkämpas icke med arrendatorn utan
med kronan. Den betalningsskyldighet eller den ersättningsskyldighet,
som kan komma att ådömas jordegaren, ådömes icke arrendatorn, utan
kronan. Om arrendatorn icke kan fullgöra arrendet utan måste afstå
från detsamma, hvem skall drifva kronans andel i företaget, till dess
ny arrendator, ifall sådan kan anskaffas, hinner tillträda densamma?
Åter igen kronan. Det kan icke hjelpas, det kan icke undvikas,
att kronan genom arrendesystemet måste utsätta sig för risker och
kostnader och till och med nödgas att sjelf i vissa fall deltaga i gruf¬
företagen. Och för hvilken vinst? Jo, för utfående af arrendesumman.
Jag skall strax visa hvad den betyder. Enligt förslaget skall arrendator
antagas inom två år efter mutsedelns aflemnande till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande. Han skall nemligen vara antagen sist då utmålet
lägges, och detta skall ske minst två år sedan mutsedeln aflemnats.
Före den tiden har emellertid inmutaren ingen annan skyldighet än
att blotta malmen och deraf taga prof. Nu vill jag fråga: huru skall
en arrendator häraf kunna erhålla den tillförlitliga kunskap om malm¬
fyndighetens mägtighet och utsträckning, som erfordras, för att han
skall kunna ingå på arrendet? Inmutaren lär säkerligen icke, för att
upplysa honom härom, fullgöra mera arbete, än hvartill han enligt lag
är skyldig, och den blifvande arrendatorn bär icke rätt att, så länge
N:o 39. 10 Måndagen den 7 Maj, f. m.
Lagförslag om han ännu icke är antagen till arrendator, deltaga i arbetet för att
andringar af derigenom komma i tillfälle att undersöka fyndigheten. Hvilket arrende
grufvestadgan. flen blifvande arrendatorn med så osäker kännedom om utsigterna
(Forts.) till vinst, men med säker kännedom om de stora kostnader och den
oerhörda risk, för hvilka han utsätter sig, kunna erbjuda staten? I de
flesta fall torde företaget nog synas honom så äfventyrligt, att, om
han är förståndig, han icke går in derpå. Men i alla fall lär han
icke våga erbjuda mer än ett ytterst lågt arrende och har han miss¬
räknat sig, kan han ej fullgöra arrendet, sätter han staten i den risk
och det ansvar jag nyss antydt. Vinsten för staten blir visserligen ringa
eller ingen, och kommer i intet fall att uppväga de kostnader, som, efter
hvad förslagets författare sjelf medgifver, aldrig kunna för staten und¬
vikas.
Men kan någon vinst för staten således icke erhållas genom
arrendesystemet, så kan detta åtminstone för inmutaren medföra olägen¬
heter åt betänklig art. Han vet, eller han har åtminstone anledning
att befara, att frukterna af det arbete, den omtanka och de kostnader,
som han nedlagt på malmfyndighetens upptäckande och malmens
blottande, kommer att, utan att han derför är berättigad till någon
ersättning, med honom delas af en annan, en person, som kanske
är för honom helt och hållet obekant, om hvilken han icke vet, om
han är lämplig eller icke för ett sådant företag, om han kan blifva
till skada eller nytta för detsamma, om han kan eller vill drifva gruf-
rörelsen i den omfattning, som är erforderlig för att deraf erhålla någon
vinst, eller om han tvärtom vill utvidga den, så att den blir äfventyrlig
eller ruinerande. Härtill kommer, att, som arrendatorn, då han afgår
från arrendet, måste utan lösen till staten afträda alla de byggnader
och anläggningar, han i och för grufdriften uppfört eller bekostat, det
är naturligt, att arrendatorn skall vara i mycket mindre mån än in¬
mutaren villig att deltaga i dylika byggnader och anläggningar, hvaraf
grufrörelsen kan lida betydligt afbräck och kanske icke drifvas på ett
vinstgifvande och tidsenligt sätt. Jag vill just se den, som under sådana
förhållanden vill göra sig besvär med och nedlägga kostnad på att å
kronojord upptäcka och inmuta der befintliga malmfyndigheter. Nej,
mina herrar, Norrlands slumrande skatter komma nog att få hvila och
grufindustriens utvecklingsperiod derstädes har nog sett sin sista dag.
Det tjenar ingenting till att invända att äfven imnutare af malmfyndig¬
het på enskild persons jord kan varda underkastad enahanda svårig¬
heter; det är ingalunda förhållandet. Der känner inmutaren redan
före inmutningen med hvilken person han får att göra. Han kan så¬
ledes redan på förhand göra sig förvissad om, huruvida personen är
lämplig eller duglig att deltaga i arbetet, eller om han är villig att mot en
billig godtgörelse afstå från jordegareandelen. Dessutom är denne jord-
egare i vanliga fall icke så kapitalstark, att han vågar blottställa sig
för de kostnader och möjliga förluster som äro förenade med ett så
äfventyrligt företag, hvarför någon svårighet för inmutaren att med
jordegareu träffa uppgörelse på drägliga vilkor icke förefinnes. Med
ett ord det är en ofantlig skillnad mellan kronan såsom jordegare och
den enskilde jordegaren. Den förre innebär något ovisst, obekant,
11
N:0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
något som utesluter all möjlighet till uppgörelse och öfverenskommelse;
den senare åter är antingeu en person, hvilken jag lör en billig godt-
görelse kan skilja från mig, eller ock en af hvilken jag kan erhålla
ett värdefullt samarbete.
Om jag nu öfvergår till frågan, huruvida det andra målet —
statens ökade inflytande i afseende på grufföretagen — kan genom
arrendesystemet vinnas, kan jag icke annat än jakande besvara den
frågan, men jag vill tillägga, att detta äfven kan vinnas genom ett annat
system, det system, som jag anser bort föredragas, nemligen afgälds¬
systemet. Det är verkligen underligt, att då regeringen gick att öfver¬
väga och bestämma sättet för begagnande af kronans jordegareandel,
den dervid icke tog hänsyn till hvad i sådant afseende förordades af
bergmästaren i norra distriktet, hvilken väl torde hafva bästa känne¬
domen om förhållandena i de norrländska länen och bäst kunna bedöma
hvad som äfven för grufegarne i dessa trakter kan vara lämpligast
eller till fullmägtiges i jernkontoret förslag, en myndighet som väl bör
tillerkännas den största sakkunskap i hithörande ämnen. Båda dessa
myndigheter hafva emellertid alldeles obetingadt förordat afgäldssystemet,
och det är icke att undra på, ty det har obestridliga fördelar. Att
genom detta system staten tillskyndas den säkraste och största vinsten
utan att behöfva utsätta sig för risk eller ansvar; att staten derigenom
icke heller behöfver blottställa sig ens för möjligheten att nödgas sjelf
deltaga i grufdriften, att derigenom inmutaren besparas obehaget af
arrendatorns intrång i hans verksamhet och ett nödtvunget samarbete
med denne, samt att afgäldssystemet sålunda i mindre mån än arrende¬
systemet kan hämmande inverka på nya fyndigheters uppsökande, är
allt omständigheter, hvilkas sanning ingen kan bestrida.
Återstår att se, huruvida det andra målet — statens ökade infly¬
tande på grufrörelsen — kan vinnas genom afgäldssystemet. Af full-
mägtige i jernkontoret föreslås, att afgälden skall bestämmas hvart
femte år efter vederbörande myndigheters hörande. Hvad hindrar väl,
att bestämmelser meddelas om, att Kong! Maj:t i sammanhang dermed
kunde göra sitt inflytande på grufföretagen gällande genom föreskrifter
t. ex. om vilkoren och sättet för grufärbetets fortsättande o. s. v.? Jag
kan icke förstå, hvarför arrendesystemet skulle erbjuda säkrare garantier
i detta afseende, och hvad angår skydd mot utländskt inflytande är
derför sörjdt genom det föreslagna stadgandet, att: utländing icke må
i riket inmuta mineralfyndighet eller derstädes idka grufdrift utan
Konungens tillstånd. Med ett ord, afgäldssystemet erbjuder alla de
fördelar, som arrendesystemet saknar, och är icke på långt när förenadt
med så många olägenheter som detta, hvartill kommer, att afgälds¬
systemet förordats af de tvenne myndigheter, som enligt min åsigt
äro bäst i stånd att bedöma detsamma och dess verkan i de trakter,
hvarom här är fråga.
Af sådan anledning, och då det naturligtvis icke kan vara att
tänka på, att Riksdagen, efter aflåtande af 1890 års skrifvelse skulle
vilja afstå från sin fordran på, att staten skall begagna sin jord¬
egareandel, får jag, för att åtminstone denna anordning må varda så
litet betungande som möjligt och på samma gång gifva staten den
Lagförslag om
ändringar af
vissa §§ i
grufvestadgan.
(Forts.)
N:0 39.
12
Lagförslag om
lindringar af
vissa §§ i
grufvestadgan.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
största och säkraste vinsten, härmed, herr talman, vördsamt anhålla,
att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition i nu föredragna
del, ville besluta, att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga
förslag till sådan ändring i nu gällande grufvestadga, hvarigenom å krono¬
jord, som icke under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, inmutare berättigas att öfvertaga kronans jordegare-
andel mot viss årlig afgäld samt med rätt för Kongl. Maj:t att i sam¬
manhang med afgäldens bestämmande meddela sådana föreskrifter om
grufrörelsens bedrifvande, att den icke må lända till skada för staten
eller enskilde.
Herr Annerstedt: Den föregående talaren har redan påpekat,
att Riksdagen tvenne gånger förut uttalat sig för, att äfven å krono¬
jord inmutare skulle vara skyldig att afstå jordegandeaudel till kronan
eller den, som kronan sätter i sitt ställe, eller att åtminstone på något
sätt staten skulle få inkomst af de nya bergverksanläggningar som
göras å sådan kronojord, som icke under ständig besittningsrätt inne¬
hafves. Jag behöfver således icke antyda lämpligheten deraf, att
Riksdagen vidblifver samma ståndpunkt, som den förut tvenne gånger
uttalat i skrifvelse!' till Kongl. Maj:t, utan torde jag kunna inskränka
mig till att söka bemöta anmärkningarne mot det sätt, som är af
Kongl. Maj:t föreslaget för uppnående af det mål, som Riksdagen
önskat vinna.
Nu säger den föregående talaren, att det af Kongl. Maj:t valda
sättet står långt tillbaka för det af honom förordade afgäldssystemet
och hemställer, att Riksdagen med afslag på den kongl. propositionen
skulle skrifva till Kongl. Maj:t och begära ett nytt förslag byggdt på
afgäldsprincipen med anhållan tillika om en bestämmelse, hvarigenom
Kongl. Maj:t i sammanhang med fastställandet af denna princip skulle
erhålla befogenhet att utfärda sådana bestämmelser för den enskilda
grufdriften, som för bibehållande af det allmännas inflytande på sättet
för dess bedrifvande kunde anses nödiga. Vid närmare granskning af
den siste talarens förslag synes det dock icke svårt att inse, att gruf-
egarens ställning skulle enligt detsamma bli så ojemförligt mycket
sämre än efter det kongl. förslaget, att det torde med skäl kunna
ifrågasättas, om med eu sådan obestämd ställning för inmutaren i af¬
seende på afla hans rättsförhållanden någon skall finnas villig att ned¬
lägga kapital på grufdrift å kronojord. Först och främst vore han
underkastad beskattning, som utginge icke efter inkomst på grufrörelsen,
utan såsom en afgift efter bruten qvantitet malm. Nu vet hvar och
en, äfven om han icke är grufegare, att den malm, som årligen brytes,
icke är eu konstant värdeqvantitet, utan att samma qvantitet malm
ena året representerar större värde än ett annat, allt beroende på
malmprisen. Det ifrågasättes nu icke, att afgälden skall utgå i malm,
hvilket ju hade varit naturligare, men hvarom icke kan blifva fråga,
då eu sådan skatteform nu för tiden i allmänhet är obruklig, utan den
skulle betalas i penningar, och brytningen blir sålunda både i goda
och dåliga år underkastad lika stor, ehuru proportionsvis mer eller
Måndagen den 7 Maj, f. m. 13 N-.o 39.
mindre betungande beskattning, och det kunde till och med hända, att Lagförslag om
brytningen under fallande pris skedde i större utsträckning än vanligt, änd^n9l" “/
hvarigenom afgälden blefve ännu mera tryckande. Dessutom skulle g^faestadgan.
grufegaren, enligt det af den siste talaren förordade förslaget, icke (Forts.)
med säkerhet kunna veta, till hvilket belopp afgälden efter de första
5 årens utgång kan komma att uppgå, då Kongl. Maj:t egde att efter
nämnda tid bestämma ny afgift; och förslaget innehåller icke heller
några bestämmelser som innebure trygghet deremot, att man t. ex.
under brist på andra utvägar tillgrepe en oskäligt hög afgift för bruten
malm å kronojord för att dymedelst erhålla något bidrag till fyllande
af statens trängande behof af penningar.
Derjemte skulle enligt samma förslag grufvedriften på kronojord
icke regleras af grufvestadgans föreskrifter angående grufegarens rättig¬
heter och skyldigheter, utan Kongl. Maj:t skulle, då han bestämmer
afgälden, tillika meddela de föreskrifter, som han i ett eller annat
afseende ansåge lämpliga för att trygga det allmännas inflytande derpå.
Det förefaller mig, att icke någon förtänksam grufegare på sådana
vilkor skulle vara hågad att idka grufdrift på kronojord vare sig i
Norrland eller i någon annan provins.
Den föreslagna skrifvelsen synes sålunda vara oantaglig och den
skulle direkt motarbeta det syfte, för hvilket den afiätes. Betraktar
man deremot Kongl. Maj:ts förslag, förefaller detta så afpassadt, att
det med minsta möjliga intrång för grufegaren vinner det mål, som
Riksdagen begärt. Ty grufegaren kommer derigenom icke i sämre
ställning än då han inmutar malmfyndighet och idkar grufdrift å jord,
som tillhör enskilde eller å kronojord som är under ständig besittnings¬
rätt upplåten; i båda dessa fall måste han finna sig i att jordegaren
gör sin rätt gällande. Nu sade den föregående talaren, att det för
grufegaren är en ofantlig skilnad, om han såsom inmutare får kronan
eller eu enskild person till meddelegare i följd af begagnad jordegande-
andel. Jag tror, att detta påstående icke är rigtigt, ty erfarenheten
gifver vid handen, att i allmänhet jordegaren i längden icke sjelf
begagnar sin rätt till delaktighet i grufdriften utan säljer densamma
till någon person, som har större kapitaltillgång och större förmåga
att använda denna rätt, än jordegaren sjelf vanligen besitter. Den
inkomst, jordegaren genom försäljningen förskaffar sig, blir vanligen
det sätt, hvarpå han deltager i grufföretaget. Med full rätt kan der¬
före sägas, att för den som på enskild mark inmutar grufvor, så vida
icke denna mark tillhör något konkurrerande bruks- eller grufbolag,
det är så godt som omöjligt att veta, med hvem han i framtiden får
arbeta tillsammans, men olägenheterna af ett sådant förhållande har också
grufstadgan förutsett och genom bestämmelsen i 65 och 66 §§ sökt
så vidt ske kan förmildra. Då en person, som är meddelegare i en
grufva, icke fullgör sin skyldighet, förlorar han sin rätt i företaget och
blir skild derifrån, hvarefter hans andel tillfaller meddelegarne. Detta
stadgande skulle ju också gälla staten såsom delegare i grufdrift.
Härigenom synes likaledes ett fullt tillräckligt skydd mot de olägen¬
heter, som den föregående talaren framhöll och derigenom begränsas
äfven statens risk, då den på det af Kongl. Maj:t föreslagna sättet
N:0 39.
14
Lagförslag om
ändringar af
vissa §§ i
grufvestadgan.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
inlåter sig på att använda dess jordegarerätt i grufva. Om arrendatorn
icke fullgör sin skyldighet öfvergår icke hans skyldigheter omedelbart
å kronan, utan enligt föreskriften i 65 § förverkas lotten i grufvan,
och det kong!, förslaget innehåller endast ifråga om odisponerad krono¬
jord den modifikation, att, ifall Kongl. Maj:t finner lämpligt att öfvertaga
den eljest förverkade jordeganderätten och sjelf eller genom annan
uppehålla grufvedriften intill dess ny arrendator kan anskaffas, Kongl.
Maj:t erhåller tillräckligt rådrum att pröfva och afgöra, huruvida skäl
föreligga för kronan att betala, hvad som ålåg arrendatorn tillika med
ränta efter 6 procent och derigenom bibehålla den i annat fall för¬
verkade rättigheten. Genom en sådan anordning kan ej heller gruf-
egaren anses lida någon skada deraf, att kronan sålunda undantagsvis
kan tillförsäkra sig jordegarerätten, oaktadt arrendatorn gått förlustig
densamma. Nu har den föregående talaren med mycken styrka fram¬
hållit, att den föreslagna åtgärden skulle innebära ett fullkomligt upp¬
häfvande af grufdriften i Norrland på kronans jord. Men med de
stadganden, som den kongl. propositionen innehåller, kan detta påstå¬
ende knappast vara rigtigt. Ty äfven efter utfärdandet af den författ¬
ning, som i fråga om odisponerad kronojord gjorde inmutningsinne-
hafvarens rätt på grund af inmutningen beroende på de lagbestämmelser,
som framdeles kunde blifva af behofvet påkallade och antagna, halva
inmutningarne icke upphört i Norrland, och då inmutningsrätten sålunda
fortgått äfven under den ovisshet, som sålunda måste vara rådande,
förefaller det icke antagligt att den skall synnerligen förminskas eller
till och med upphöra derför, att inmutarne veta sig vara underkastade
inskränkningar, som det kongl. förslaget innehåller, och hvilka, jag
upprepar det, icke sätta honom i en sämre ställning än då han in¬
mutar malmfyndigheter på enskild mark eller på kronojord som med
stadgad åborätt innehafves. Faran torde derför icke vara så stor
att på det föreslagna sättet göra staten till delegare i grufdriften.
Jag vågar således påstå, att, under den förutsättningen, som torde
vara allmänt antagen, att staten icke vidare till grufdriftens uppmuntran
bör afstå från sin jordegareandel vid inmutningar å icke disponerad
kronojord, det icke torde finnas något för grufegaren mindre tryckande
sätt för genomförande af den förändrade uppfattningen i fråga om
statens förhållande till grufdriften än det förslag, som af Kongl. Maj:t
blifvit framstält och till hvilket jag härmed får yrka bifall.
Herr Lundström: Då jag inom utskottet deltagit i pröfningen
af detta förslag och äfven kommit till samma slut som utskottet, ber
jag att få yttra några ord.
Den förste ärade talaren påstod, att han såsom frihandlare icke
kunde understödja en sådan åtgärd, som att staten skulle återtaga
sin jordegareandel på dess mark, emedan detta vore en absolut pro¬
tektionistisk åtgärd. Jag förstår icke rigtigt detta. Han sade på samma
gång, att staten borde uppmuntra och understöja bergverksnäringen.
Jag trodde, att protektionisterna ville skydda de inhemska näringarne
allt hvad de kunde. Skulle detta vara eu åtgärd, som enligt deras
åsigt komme att för grufdriften verka hämmande, är jag öfvertygad,
15
N:0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
att icke någon enda af dem skulle vara med derom. Jag vågar be¬
strida, att den nu ifrågasatta åtgärden har något att göra vare sig
med protektionism eller frihandel. Den vill endast åstadkomma lik¬
het i förhållandena, så att staten i afseende på jordegareandelen blir
likstäld med de enskilde, och att den då på något sätt kan verka
hämmande på bergsindustrien kan jag icke förstå.
Han påstod vidare, att denna förändring skulle verka förlamande
på bergverksindustrien i Norrland. Äfven detta påstående förefaller
mig egendomligt, om man betänker att inom större delen af våra
bergslager samma inskränkningar varit rådande under lång tid då
nära nog alla grufvor der äro belägna på enskild mark och icke på
kronojord. Precis samma bestämmelser, som gälla för inmutning på
enskild mark, skulle, om förslaget antages, blifva gällande äfven å
kronojord. Jag inser icke, att detta då skulle kunna utöfva en mera
hämmande inverkan på begäret att göra inmutningar på kronojord,
än den visat sig utöfva på enskild mark. Jag ber att i detta afseende
äfven få nämna en annan sak. Såsom kammaren vet, utkom den 19
augusti 1889 en kongl. kungörelse, hvarigenom all inmutning på krono¬
jord efter kungörelsens utfärdande skulle i afseende på jordegareandelen
underkastas de förändringar i lagstiftningen, som kunde blifva stad¬
gade. Denna kungörelse har galt sedan 1889, och detta förbehåll
har införts i alla mutsedlar, som efter samma tid utfärdats för malm¬
fyndigheter å kronojord. Yore den förste talarens påstående rigtigt,
borde detta naturligtvis hafva inverkat förlamande oeh förminskat
antalet inmutningar, då det tydligen är svårare att vara underkastad
vilkor, hvilkas beskaffenhet och utsträckning man icke känner till än
sådana, som äro förut kända och bestämda. Se vi efter, huru många mut¬
sedlar i det norra distriktet blifvit utfärdade under de tre sista åren före
1889 eller 1886—88, finna vi att de varit 629, eller i medeltal om¬
kring 210 per år. Under de tre följande åren eller efter ofvarmämnda
kungörelsers utfärdande, 1890—1892 hafva 696 mutsedlar i samma
distrikt utfärdats, eller i medeltal per år 232. Häraf synes, att denna
kungörelse åtminstone icke haft någon förlamande inverkan på gruf-
industrien i det norra distriktet.
Vidare nämndes, att Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län skulle hafva afstyrkt åtgärden. Det är rigtigt så till vida att läns¬
styrelsen afstyrkte det på grund af 1889 års skrifvelse framstälda för¬
slaget, men då sedermera det af kommerskollegium framstälda för¬
slaget remitterades till länsstyrelsen i samma län, yttrade länsstyrel¬
sen, att »eu lagstiftning, grundad på det af kommerserådet Nordström
upprättade förslaget, vore bäst egnad att bidraga särskild! till Norr¬
bottens läns framåtskridande icke blott i afseende å bergshandteringen
utan äfven på öfriga områden af materiel kultur». Nordströms förslag
omfattade arrendesystemet, fastän icke tillämpad! fullkomligt på samma
sätt som Kongl. Maj:t nu föreslagit, men det var dock samma system.
Vidare närande talaren åtskilligt om kronans ofantliga risk och
om de många svårigheter som vid förslagets tillämpning skulle uppstå,
såsom att staten ofta skulle tvingas att sjelf deltaga i arbetet o. s. v.
Jag kan dock icke förstå, att kronan härvid löper så stor risk, då
Lagförslag om
ändringar af
vissa §§ i
grufvestadgan.
(Forts.)
N:o 39.
16
Lagförslag om
ändringar af
vissa j)§ i
grufvestadgan.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
jag tager för gifvet, att arrendator!! skall ställa säkerhet för fullgöran¬
det af arrendevilkoren, och skulle det inträffa, och han icke kunde
fullgöra arrendevilkoren, finnes ju alltid möjligheten att använda före¬
skriften i 66 paragrafen grufvestadgan, enligt hvilken man endast be-
höfver bryta så mycket som svarar emot fullgörandet af den årliga
arbetsskyldigheten, och denna risk är icke särdeles afsevärd, då kost¬
naden för fullgörandet af denna arbetsskyldighet kan beräknas på
kronans andel uppgå till omkring 25 kronor.
Samme talare påstod vidare, att inmutaren skulle få dela med
sig åt en för honom alldeles obekant person, som han icke visste, om
han skulle kunna arbeta tillsammans med eller bedrifva rörelsen på
ändamålsenligt sätt. Först och främst föreställer jag mig, att staten
i allmänhet tillser att arrendatorn blir en pålitlig person, och för det
andra är inmutaren af fyndigheter på enskild mark underkastad precis
samma risk. Det är icke sagdt, att jordegaren behåller sin andel i
grufdriften för egen räkning. I de flesta fall torde han sälja eller
utarrendera densamma till den ene eller andre, hvarvid inmutaren
icke har minsta säkerhet för de af talaren framhållna eventualiteterna.
Slutligen nämnde talaren, att det föreslagna arrendesystemet icke
vore lämpligt, utan att afgäldssystemet vore det enda rätta och före¬
slog, att en skrifvelse i detta afseende skulle aflåtas till Kongl. Maj:t.
Man kan ju om den saken hafva olika tankar, och vi se, att tvenne
förslag blifvit upprättade, grundade på afgäldssystemet, det ena afjern-
kontoret och det andra af kommerskollegium, men kommerskollegium
har icke funnit jernkontorets förslag lämpligt, utan föreslog ett annat
derifrån helt och hållet afvikande system. Högsta domstolen åter har
icke ansett kommerskollegii förslag tillfredsställande, utan förklarat
detsamma vara oantagligt. Genom det af Kongl. Maj:t nu framstälda
förslaget erhåller kronan icke någon förmånsrätt framför enskilde jord
egare. Detta skulle alldeles omintetgöras i händelse afgäldssystemet
antages. Ostridigt är ock att, om genom lag förklarades, att kronan
af hvarje grufegare på dess mark skulle hafva att fordra en viss årlig
afgäld, uppgjord på det ena eller andra sättet, detta skulle vara för
kronan förmånligare än hvad som står den enskilde jordegaren till
buds, nemligen att gå med i företaget eller icke. Eu sådan förmåns¬
rätt för kronan framför enskilde kan åtminstone icke jag finna sär¬
deles lämplig. Dessutom skulle, såsom högsta domstolen påpekat,
genom afgäidssystemets tillämpning en oändlig mängd tvister och
svårigheter uppstå, hvarför den afstyrkte allt i den vägen.
Då jag icke kan finna annat än att högsta domstolen härför an¬
fört mycket goda skäl, då det synes vara billigt och rätt, att kronan
för sin mark erhåller samma rättigheter som den enskilde för sin, då
nu föreliggande förslag tyckes kunna åstadkomma detta utan att på
något sätt förnärma den enes eller andres rätt, samt då det icke
enligt min uppfattning kan komma att utöfva något förlamande eller
försvårande inflytande på grufbrytningen i Norrland, de trakter, der
största delen af dessa kronomarker äro belägna, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.
17
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna paragrafen yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Öländer, att Riksdagen, med af-
slag å Kongl. Maj:ts proposition i nu föredragna del, ville besluta att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar i nu gällande grufvestadga, hvarigenom å kronojord, som
ej under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe an¬
slagen, inmutare berättigas att öfvertaga kronans jordegareandel mot
viss årlig afgäld samt mot rätt för Kongl. Maj:t att i sammanhang
med afgäldens bestämmande meddela sådana föreskrifter om grufve-
rörelsens bedrifvande, att den icke må lända till skada för staten
eller enskilda.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på paragrafens god¬
kännande vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition.
Den, som godkänner lagutskottets förslag till ändrad lydelse af
17 paragrafen i grufvestadgan den 16 maj 1884, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Öländers yrkande, att Riksdagen, med
afslag å Kongl. Maj:ts proposition i nu föredragna del, ville besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar i nu gällande grufvestadga, hvarigenom å kronojord, som ej
under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen,
inmutare berättigas att öfvertaga kronans jordegareandel mot viss
årlig afgäld samt mot rätt för Kongl. Maj:t att i sammanhang med
afgäldens bestämmande meddela sådana föreskrifter om grufrörelsens
bedrifvande, att den icke må lända till skada för staten eller enskilda.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja —59;
Nej—17.
22, 3, 5, 8 och 11 §§.
Godkändes.
13 §.
Herr Lundström: Enligt de stadganden, som för närvarande gälla,
Andra Kammarens Prol. 1894. N:q $9. 2
Lagförslag om
ändringar af
vissa §t) i
grufvestadgan.
(Forts.)
N o 39.
18
Lagförslag om
ändringar af
vissa §§ i
grufvestadgan.
^Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
är inmutaren skyldig, vid inmutningsrättens förlust, att innan han börjar
arbetet delgifva en afskrift af mutsedeln, icke endast åt det inmutade
områdets egna utan äfven åt den, som dertill bar nyttjanderätt. Detta
bar föranledt många svårigheter för inmutarne, då de icke, med bästa
vilja i verlden, kunnat få reda på hvilken eller bvilka, som hafva
denna nyttjanderätt. Särskildt är det tvetydigt då man med ordet
nyttjanderätt skall förstå all slags sådan rätt, äfven t. ex. betes¬
rätten på en skog, slotterrätt o. s. v. Det är derför omöjligt för in¬
mutaren att, äfven om han på allt vis vill söka ställa sig stadgans
lydelse till efterrättelse, få reda på alla slag af sådana nyttjanderätts-
bafvare. Det bar också inträffat, att han blifvit fråndömd sininmut-
ningsrätt på grund af att han icke kunnat delgifva en sådan nytt-
janderätts-innebafvare.
Utskottet föreslår att de ord, som finnas i den nu gällande stad¬
gan: “hvilken nyttjanderätten dertill innebar", skola utbytas mot:
“hvilken det med nyttjande rätt innebar och brukarDet är utan
tvifvel mycket tydligare och bättre än det förra. Men för min del
fruktar jag dock, att det ändå icke kan vara så alldeles säkert, att
inmutaren kan upptäcka alla de nyttjande-rätts-innehafvare, som skola
meddelas afskrift af mutsedeln, äfven om de af utskottet föreslagna
ordalagen antoges.
Jag har derför i en utlåtandet bifogad reservation föreslagit:
“hvilken dertill innehar intecknad eller af jordegaren bos inmutaren
skriftligen anmäld nyttjanderätt." Derigenom uppstår ingen tvety¬
dighet. Då kan inmutaren alltid bos rätten efterhöra, om det finnes
någon intecknad nyttjanderätt och jordegaren anmäla de nyttjande-
rättsinnehafvare, som han anser böra få afskrift af mutsedeln.
På grund af dessa skäl, herr talman, vågar jag anhålla om
bifall till 13 paragrafen med den i min reservation angifna
lydelsen.
Herr Annerstedt: På sätt den föregående talaren antydt, före¬
föll det utskottets ledamöter vid ifrågavarande kongl. propositions be¬
handling som den af Kongl. Maj:t i denna § valda redaktionen kunde
gifva anledning till missförstånd, då deri icke tillräckligt klart uttrycktes
hvad som var meningen, eller att det icke vore nog med att innehafva
nyttjanderätten, utan man skulle äfven vara i besittning och utöfva
denna rätt för att delgifningsskyldigheten för inmutaren skulle inträda.
Nu antog utskottets majoritet, att det lämpligaste sättet att förtydliga
detta vore att begagna samma uttryck, som i 10 kap. byggningabalken
användes för att just beteckna samma sak eller att tillägga orden
“och bruka". Reservanten anser deremot, att ett förtydligande kunde
ske på det af komiterade för utarbetande af förslag till lagbestämmelser
i ämnet förordade sättet. Hvilketdera sättet som begagnas, leder det
enligt min tanke till målet, men då utskottets pluralitet ansett det
vara lämpligt att begagna samma uttryckssätt, som förekommer i lagen,
får jag yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Unger: För min del tror jag icke, att man i det praktiska
19
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
lifvet kan komma till det mål, som Kongl. Maj:t och lagutskottet af-
sett med det stadgande, som förekommer i § 13. Det säges visserligen:
“den, som nyttjanderätten innehar och brukar11. Och derigenom anser
man alla svårigheter för inmutaren att få veta, hvilka som äro nytt-
janderättsinnehafvare, vara undanröjda. Men det är icke så, att det
alltid framträder i det yttre, hvem som brukar och innehar jord.
Tänka vi oss t. ex. eu grufva, som ligger i en skogsmark eller en
beteshage, så framgår icke i det yttre, hvem som brukar och innehar
beteshagen. Möter man kreaturen i eu sådan beteshage, så kan man
möjligen, om man känner igen dem, sluta till hvem som har nyttjande¬
rätten till hagen, men i de flesta fall blir det nog svårt för inmutaren
att, om nu föreslagna stadganden varda lag, derom skaffa sig känne¬
dom. Jag tror derför, att reservantens förslag är synnerligen lämpligt,
om man vill förekomma sådana upprörande rättsfall som de domare,
hvilka sysselsätta sig med dessa frågor, fått upplefva.
Jag har sjelf för några år sedan handlagt mål, der inmutaren
skaffat sig gravationsbevis och sökt på allt möjligt sätt få reda på,
hvem som innehade nyttjanderätten. Han fick icke reda derpå. Han
började försöksarbetet, men blef stämd och det företeddes ett kontrakt,
som visade, att eu land bonde hade nyttjanderätt till beteshagen der
grufvan var belägen. Detta kunde han icke göra sig underrättad om.
Vid häradsrätten ogillades käromålet, emedan det icke hade funnits
någon chance för honom att få veta det. Hofrätten dömde honom
inmutningsrätten förlustig, hvilken han således förlorade, derför att
han icke kunnat få reda på nyttjanderättsinneliafvaren. Det var dock
fråga om en grufva, som nu anses värd betydliga summor.
Då det förefinnes sådana rättsfall, och det finnes nog andra do¬
mare, hvilka tjenstgjort i bergslag, som kunna framhålla, att sådana
flere gånger förekommit, synes det mig vara skäl att införa en sådan
bestämmelse, som reservanten föreslagit, att inmutaren ej har skyldig¬
het delgifva mutsedeln med annan innehafvare än den, som har inteck¬
nad eller af jordegaren hos inmutaren skriftligen anmäld nyttjanderätt.
Härigenom kommer inmutaren i skydd af lag. Har han löst gravations¬
bevis och det icke står deri om nyttjanderätten och om han icke får
uppgift derom af jordegaren, kan han vara trygg, att han icke, på
detta orättfärdiga sätt, som hittills ofta liändt, förlorar sin inmut-
ningsrätt.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Lundeberg: Äfven jag skall, för min de!, be att få yrka
bifall till reservantens förslag. Utöfver de skäl, som redan förut der¬
för äro anförda, ber jag få nämna, att det äfven kan komma att
möta rent praktiska svårigheter att tillämpa denna paragraf sådan den i
förslaget är affattad. I en stor del bruksdistrikt är nemligen en hel del
byar medgifven betesrätt på de gamla rekognitionsskogarne. Detta är
väl också en nyttjanderätt. Men för inmutaren att kunna delgifva
alla dessa, att han tänker börja arbetet, det förmenar jag vara prak¬
tiskt omöjligt. Det har förut i dag hänvisats till hvad jernkontoret
yttrat i förevarande fråga. Naturligtvis får man tillmäta dess uttalande
Lagförslag om
ändringar af
rusa §§ i
grufvestadgan.
(Forts.)
N:o 39.
20
Lagförslag om
ändringar af
v issa §§ i
grufvestadgan.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
och omdöme i dylika frågor, en ganska stor vigt, och speciel hvad
denna punkt beträffar har jernkontoret affattat sitt förslag och sin
tillstyrkan i fullkomlig öfverensstämmelse med det förslag, som fram¬
lagts af reservanten. Man har sålunda äfven dervidiag ett godt rygg¬
stöd för den åsigt, som jag här sökt göra gällande, och som jag för
min del tror vara den rätta.
Herr Rudebeck: Jag beder att få instämma med de föregående
talare, hvilka framhållit och betonat de risker och svårigheter, som
uppstå genom ett stadgande sådant som det utskottet föreslagit. Det
kan då i många fall blifva rent af omöjligt för eu inmutare att få
reda på de nyttjanderättsinuehafvare som finnas och han derigenom
komma att lida risker af stor betydelse. Det synes mig, att man icke
kan stå till svars för att sätta inmutaren i sådana trångmål som dem,
hvari han genom den af utskottet föreslagna lydelse åt paragrafen
skulle komma. Det sätt, hvarpå reservanterna affattat detta stadgande,
borttager deremot dessa svårigheter och derigenom blir, enligt min
tanke, bestämmelsen så fullständig och klar, att då mot densamma
icke är något att erinra. Genom gravationsbevis kan inmutaren då
vinna kännedom om de nyttjanderätter, som äro intecknade, och genom
skriftlig uppgift af jordegaren får han kunskap om öfriga befintliga
nyttjanderättsinnehafvare. Det förekommer ofta att nyttjanderätter
finnas som icke äro intecknade, och då kan inmutaren icke få vetskap
om dem på annat sätt än genom att fråga sig för hos jordegaren.
Men om jordegaren icke enligt lag är pligtig att lemna sådana upp¬
gifter, kommer det att inträffa, icke en utan flere gånger, att sådana
uppgifter uteblifva och inmutaren förblifver, oaktadt sina bemödanden,
fortfarande i fullkomlig okunnighet om dessa nyttjanderättsinnehafvare.
Att deremot, såsom reservanteima föreslagit, det skall åligga jordegaren
som en pligt att lemna skriftlig anmälan om nyttjanderätten, synes
mig vara ett billigt och rättvist anspråk och inmutaren bör hafva rätt
att fordra, att jordegaren på sä sätt förekommer de svårigheter, som
eljest i anmärkta hänseendet kunna drabba inmutaren utan möjlighet
för honom att derför trygga sig.
Jag instämmer i yrkandet om bifall till reservanternas förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande f örevarande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Lundström, att paragrafen skulle
godkännas med den förändrade lydelse, som föreslagits i den af honom
vid utlåtandet afgifna reservation.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Lundströms förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.
Öfriga paragrafer, öfvergångsstadgandet samt rubriken och in¬
gressen.
Godkändes.
21
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
nedannämnda, den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtanden:
n:o 8, angående skyldighet för embets- och tjenstemän att i vissa
fall anlita riksbanken m. m., och
n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag i syfte af landtränteriernas
indragning,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 5 och
6 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 11 angående herr Treffen-
bergs motion, n:o 26, om revision af skogslagstiftningen m. m.
Herr Treffenberg: Jag skall börja med att vördsamt anhålla
om kammarens tålamod derför, att jag nu kommer att upptaga kam¬
marens tid längre än vanligt. Det förklaras och, som jag hoppas,
skall finnas i viss mån ursäktadt af denna frågas stora vigt och be¬
tydelse. Den behöfver en allsidig belysning, och det har, såsom herrarne
veta, på senare tider många skilda meningar rörande skogsfrågans
rätta lösning gjort sig gällande. Dertill kommer, att det hvilar, jag
ville nästan säga, ett egyptiskt mörker eller lindrigast sagdt, en boeotisk
dimma öfver en stor del af allmänheten, i fråga om uppfattningen af
våra skogsförhållanden, särskildt i det öfre Norrland, och detta mörker
har icke skingrats fast hellre ökats genom de bidrag till frågans be¬
lysning, som, tid efter annan, lemnats af dessa flygande korrespondenter,
som skickats ut från våra tidningskontor och sällan kommit tillbaka
med något oliveblad, utan snarare med mycket bittra frukter. Det
är också alldeles gifvet, att dessa herrar, som för detta ändamål an¬
vändas, och med en okunnighet, framfusighet och käckhet utan like,
afgöra frågor, för hvilkas bedömande dock fordras både vetenskapliga
studier och dertill årslånga iakttagelser, icke gerna kunna åstadkomma
produkter, till hvilka man kan sätta någon synnerlig lit. Skogsfrågan
är af så både omfattande och invecklad beskaffenhet att, för utredning
af densamma, ovilkorligen, enligt min tanke, erfordras tillsättandet af
en komité, sammansatt icke på måfå, utan af verkligt sakkunniga per-
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
N:0 39.
22
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
soner, ty derpå beror helt och hållet om denna komité skall komma
att medföra något gagn.
Jag skall nu, innan jag öfvergår till granskning af utskottets
utlåtande, anhålla, att få med några ord antyda anledningen dertill,
att denna motion framkommit, och vidare, att den framkommit så sent
under riksdagen.
Det är troligen för de fleste af kammarens ledamöter kändt, att
jag haft min embetsverksamhet i nästan 20 år fästad vid tvenne län,
der skogshandtering varit hufvudnäringen. Detta är utom all fråga
förhållandet i Vesternorrlands län och om också skogshandteringen
icke öfverallt i Dalarne är hufvudnäring, så har denna handtering der
åtminone intagit en jemnlik ställning med jordbruksnäringen. Detta
förhållande förklarar redan hvarför jag måste med särskildt intresse
fästa mig vid alla sådana frågor, som sammanhänga med skogshandte¬
ringen. En ytterligare anledning dertill har varit den, att jag, till
följd af familjeförhållanden, ofta varit i tillfälle att vistas i kretsar,
der dessa frågor ständigt varit föremål för samtal och öfverläggning.
Närmast stadgades dock mitt beslut, att framlägga eu motion i detta
ämne, redan under urtima riksdagen 1892, då jag försporde att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet spekulerade på att bland
annat genom anlitande af statsskogarnes afkastning anskaffa de ökade
inkomster för statsverket, som blefve nödvändiga för lösande af de så
kallade “stora frågorna41, som då behandlades; och som jag redan då
hade grundad anledning antaga, att vi icke toge ut af våra krono-
skogar hvad dessa skogar, med uthållighet, kunna lemna, så stadgades,
som sagdt, mitt beslut att väcka denna motion och för sådant ända¬
mål sökte jag skaffa mig alla nödiga materialier. Så lånade jag under
förra sommaren, jag tror väl nära nog hälften af all den skogslitera-
tur, som är förvarad i Riksdagens bibliotek, och studerade denna, men
fann dock snart, att frågan var af en så omfattande beskaffenhet och
fordrade så lång tid att komma till rätta med, att jag icke skulle hafva
vågat att redan nu, vid denna riksdag, framlägga motion i ämnet,
derest icke herr Vahlin i Andra Kammaren framkommit med sin motion.
Jag bekänner sålunda öppet, att jag i närvarande stund icke anser mig
hafva inne den s. k. “mogenhetsdimensionen". Jag tror likväl, att jag
kommit så långt in i denna fråga, att jag må kunna påräkna ursäkt för
att jag redan nu beredt kerrarne tillfälle till att taga saken i öfver¬
vägande, allra helst som stora och vigtiga intressen äro förenade med
densamma. Det gäller nemligen här att befordra både ett af devig-
tigaste nationalekonomiska intressen och ett lika vigtigt fiskaliskt in¬
tresse.
Jag nämnde nyss, att det var, bland annat, särskilda familjeför¬
hållanden, som gjorde, att jag kommit att sysselsätta mig mycket med
denna fråga. Såsom de af kammarens ledamöter, som voro med vid
1892 års riksdag, möjligen torde erinra sig, inledde jag, då herrVah-
lins motion var föremål för kammarens öfverläggning, mitt anförande
i ämnet med den skämtsamma varningen, att man icke skulle fästa
för stort förtroende till hvad jag då skulle komma att säga, emedan
jag var närskyld till en familj, som dref en omfattande sågverksrörelse
23
N:o 39
Måndagen den 7 Maj, f. m.
i de tre nordliga länen, och det gör den ännu. Jag vill nu tillägga,
att jag icke tror så illa om någon enda af denna kammares leda¬
möter, att någon tror mig så illa, att jag skulle stå här och tala
emot bättre vetande. Deremot fruktar jag, att det finnes många, som
anse mig vara grundligt lurad och behörigen inpudrad af dessa såg-
verksegare så, att jag icke af dem tätt rigtiga sakuppgifter, eller, om
jag fått sådana, man dock inverkat på mig, för att deraf draga orig-
tiga konklusioner. 1 sådant fall, mine herrar, och då man härmed
ju icke angriper min karakter, utan endast misstänker att jag icke
har tillräcklig sakkännedom och nödigt skarpsinne för att bedöma
dessa frågor, får jag böja mig derför;.och må då de data och fakta,
jag framlägger, och de konklusioner, jag drager, om de äro origtiga
och haltande, vika för säkrare sakuppgifter och rigtigare konklusioner.
Det har icke varit utan ett särskildt skäl, som jag här tagit mig
friheten att något uppehålla mig vid detta förhållande, ty senast i förgår
förekommo i en tidning, som tyvärr har stor spridning, några älsk¬
värda antydningar derom, att alla mina i motionen framstälda förslag,
hvilka lyckligtvis blifvit af utskottet afstyrka, framkommit i den
genomskinliga afsigten att befordra sågverksegarnes intressen. Ja,
mine herrar, det är verkligen förhållandet, nota bene, om med sågverks¬
egarnes intressen indentifieras sågverksindustriens intressen och såvidt
med sågverksindustriens intressen indentifieras hela landets, då är det
mycket rigtigt hvad denna tidning sagt.
Innan jag fortsätter vidare, är jag skyldig att, om jag sjelf vill
påräkna ett rättvist bedömande, äfven göra rättvisa åt andra och i
främsta rummet åt domänstyrelsen. Jag bör nemligen lemna det
erkännandet åt domänstyrelsen, att jag efter granskning af de af
styrelsen företedda kartor, som utvisa de nybildade kronoparkernas
lagen, kommit till den åsigten, att i allmänhet man vid inköp och
bildandet af desamma förfarit med omtänksamhet. Jag säger i all¬
mänhet, så att i det fallet icke någon förebråelse bör kunna skäligen
rigtas mot domänstyrelsen. Och då vidare jag hört en och annan
tycka, att min motion varit väl aggressiv och skulle innefatta an¬
tydningar derom, att man icke arbetade tillräckligt inom domän¬
styrelsen, så måste jag helt och hållet fritaga mig för en sådan före¬
bråelse. Det är fast hellre förhållandet -- och det kan hvar och
en konstatera, som läst min motion — att jag framhållit att denna
styrelse snarare kan sägas drunkna i ett öfvermått af arbete; och
jag kan nu tillägga, att sedan jag väckte min motion, jag fått läsa
ett af domänstyrelsen till Kongl. Maj:t afgifvet högst intressant ut¬
låtande rörande den enskilda skogsvården, innehållande så många
efter mitt förmenande sunda och rigtiga åsigter och så vidgade vyer,
att det verkligen förvånar mig, att icke något samförstånd mellan
mig och domänstyrelsen kunnat ega rum beträffande den norrländska
skogsfrågans ordnande, — hvilket ju utgör hufvudivergensen oss emellan.
Efter dessa inledande anmärkningar skall jag bedja att få öfvergå
till en granskning af utskottets utlåtande.
Jag vill då först nämna, att jag haft mycket kort tid på mig
att genomgå utskottets betänkande, då jag icke förr än i fredags
Om revision
af skogs -
lagstiftningen.
(Forts.)
N:o 39.
24
Måndagen den 7 Maj, f. m.
°Vskoatn förmi1dt}aS genom Tett korrekturafdrag af betänkandet erhöll kännedom
lagstiftningen. °“ detsamma- Jag var nemligen icke närvarande, då betänkandet
(Forts.) justerades, och detta på göda skäl, ty jag ansåg naturligtvis min
närvaro alldeles ändamålslös och har, såsom herrarne se i min reserva¬
tion, icke polemiserat det ringaste mot utskottet utan inskränkt mig till
att i min reservation framställa ett positivt förslag. Den korta° tid,
som jag sålunda disponerat för att taga kännedom om betänkandet
förklarar, hvarför jag icke heller nu kan gå igenom betänkandet sida
för sida och särskild! den del af detsamma, som afser ordnande af
skogsvården, både den offentliga och den enskilda uti landet söder
om Dalarne, och jag kommer således i afseende å denna del att endast
framställa några få anmärkningar, men vill på samma gäng uttryckligen
anhålla, att herrarne icke må anse eller uppfatta denna underlåtenhet
från mm sida såsom ett godkännande af allt hvad här förekommer
utan förbehåller jag mig rätt att vid ett annat tillfälle, i händelse
jag dertill skulle finna anledning, få anställa den kritik, som utskottets
betänkande äfven i denna del möjligen påfordran Det kan kanske icke
ske förrän under nästa riksdag eller under tiden möjligen i en broschyr
eller i någon tidning. Dock är det, såsom jag nämnde, för mig ange¬
laget att redan nu framställa några anmärkningar äfven mot den del
af betänkandet, som nu är i fråga.
På sid. 30 i betänkandet säges: “med hänsyn åter till de ny¬
bildade större kronoparkerna, omfatta ej mindre än 11 en areal
vexlande mellan 2,000 och 6,400 hektar, eller nog stor för att utskottet
eger anledning förklara, att hänsyn tagits till behofvet af krono-
parkernas konsolidering.u Jag vill här endast göra en erinring, att
39 stycken af de nybildade kronoparkerna hålla icke 2,000 har'och
deraf 24 stycken under 1,000 har; endast 2 hålla 6,000 har och äro
sålunda tillräckliga att bilda ett eget revir.
Vidare säger utskottet på följande sida: “såväl detta förhållande"
(att, såsom utskottet erkänner, åtskilliga mindre kronoparker äro utan
betydelse för skogstillgången i orten) “som ock den omständigheten
att vid inköp af skogsmark större eller mindre arealer inegojord
kommit i kronans ego, utan att dessa kunnat med direkt fördel för
skogsväsendets räkning användas, anser utskottet böra föranleda domän-
styselsen att framdeles hemställa om afyttring af för skogsväsendet
olämpliga dylika jordbruksfastigheter^
Jag kan icke finna annat, än att det vore rigtigt, att så skedde
genast, och att Riksdagen äfven af detta skäl beslöte att uttala sig
för tillsättande af en komité.
Sedan kommer längre ned på samma sida den öfverraskande upp¬
täckten, att tillsynen öfver vissa delar af kronoparkerna varit öfver-
lemnad åt torpare. Dessa kunna svårligen, synes det mig, känna
och hafva något tjenstemannansvar, och de förefalla mig följaktligen
icke heller vara lämpliga såsom tillsyningsmän.
Vidare och såsom ett skäl hvarför utskottet afstyrkt Riksdagen
att ingå till Kongl. Maj:t med framställning om tillsättande afen
komité förekommer äfven på sid* 32 följande: "Frågan om skogs-
25
N;o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
statens nuvarande organisation har så nyligen varit föremål för Riks¬
dagens pröfning, att, då motionären ej framhållit någon derefter till¬
kommen omständighet, som synes kunna föranleda till ändring af
samma organisation, utskottet anser motionen äfven i denna del ej
förtjent af afseende och att, helst som kronojägarne redan ega i viss
grad den befogenhet, som motionären möjligen afsett, ej heller denna
hans hemställan bör föranleda till någon Riksdagens framställning.“
Jag må säga, att om det nu verkligen är så — och utskottet er¬
känner det ju sjelft — att partiell försäljning af kronoparkerna bör
ske, så kan skogstjenstemannapersonalen antagligen reduceras och eu
omorganisation af samma personal blifva behöflig, hvadan jag, för min
del, tycker att äfven detta vore ett skäl för Riksdagen att önska en
utredning.
Slutligen förekommer på sid. 33 ett omnämnande att “delegare
i häradsallmänning ega att på vissa vilkor sjelfve handhafva vården
och förvaltningen af denna, och, ehuru åtskilliga häradsboar häraf
begagnat sig, är dock största antalet af häradsallmänningar stäldt
under skogsstatens vård och förvaltning.1' Jag kan icke finna något
förnuftigt skäl, hvarför icke samma förmån skulle kunna utsräckas
till alla häradsallmänningar och dessa sålunda få en sjelfständig för¬
valtning.
Innan jag går vidare, skall jag bedja att få berigtiga två faktiska
misstag af väsentlig betydelse, hvilka utskottet naturligtvis gjort oaf-
sigtligt. Utskottet dementerar nemligen på sid. 38 en uppgift, som
jag förmenas hafva lemnat i motionen, och säger: “att hvar och en
af de afiönade 3ö skogstjenstemännen har att förvalta endast 45,000
har i stället för af motionären uppgifna 76,000 har.11 Om herrarne
äro så goda och gå litet tillbaka i betänkaudet och uppsöka sid. 5,
skola herrarne der finna, att jag ingalunda sagt hvad utskottet här
påbördar mig. Jag har sagt, såsom der synes, att distrikten i Norr-
och Vesterbottens län —• och detta är något annat än hela Norrland
— innefatta i medeltal 76,000 har statsskogar. Detta är hvad jag
sagt, och, som herrarne se, är det en betydlig skilnad mellan 76,000
har, som jag verkligen sagt, och 45,000 har, som utskottet påstår, att
jag skulle hafva sagt. Jag ber ock att i sammanhang dermed få
tillägga, att det verkliga antalet jägmästare i de norrländska länen
icke är, såsom dock utskottet lemnat oanmärkt, 36 utan 37. Om
jag nu dividerar summan har för Norr- och Vesterbottens läns stats¬
skogar, som utgör 1,591,931 har, med antalet jägmästare i nämnda
län eller 22 — deraf 13 äro anstälda i Norrbottens län och 9 för
närvarande finnas i Vesterbottens län, beroende på att ett af distrikten,
jag tror det är Lycksele, nyss blifvit deladt — så uppstår en qvot
af 72,400 har, hvilket är betydligt mer än af utskottet uppgifna
45,000 har. Men dertill kommer, att utom dessa 72,400 har stats¬
skogar eller kronoparker, hafva jägmästare att förvalta öfverlopps-
marker till en utsträckning af omkring 1 million har. Dessa skola
de äfven sköta, och dertill komma de enskilda skogarne, så länge dessa
ännu stå under lappmarkslagens tvång. Detta gör, att dessa distrikt
hafva en omfattning, som är rent af hisnande. Pajala distrikt om-
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
N:o 39.
26
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
fattar nemligen 853,757, GeUivara 864,515, Jockmocks 288,872,
Norra Lycksele 314,084, Södra Lycksele 334,094 och Asele 591,003
har. Den jägmästare, som kan sköta detta på ett tillfredsställande
sätt, den vill jag se, det gör ingen öfverjägmästare och ingen domän¬
styrelse heller. Men utom detta allt, finnes det kronomarker till
betydlig utsträckning, som ligga vid sjelfva skogsgränsen och fordra
följaktligen bättre vård, än de andra skogarne.
Ett andra faktiskt misstag, ber jag äfven få anmärka i det att
utskottet på sid. 43 föreställer sig, att jag “ifrågasatt behof af en sär¬
skild skogslagstiftning för Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs och
Kopparbergs län®. Detta är för mig eu fullkomlig nyhet. Ett sådant
behof har jag icke talat om; men hvad jag uttalat mig för är en
gemensam skog slag stiftning för öfre JSorrland, d. v. s. omfattande
hela Norr- och Vesterbottens län jemte Vesternorrlands och Jemtlands
län. Der har jag ansett, att det vore lämpligt att införa en gemen¬
sam skogslagstiftning, hvilket skulle ske i och med detsamma som lapp¬
markslagen upphäfdes och dimensionslagen utsträcktes till lappmarken
jemte Vesternorrlands och Jemtlands län. Men jag kommer till detta
sedan.
På sid. 37 har jag eu visserligen liten anmärkning att göra, men
det kan icke skada, att den framställes. Der uppgifves nemligen, att
i Norrbottens läu under 1892 sålts 982,927 träd om 596,873 kubik¬
meter. Detta är nog sant, men endast på det vilkor, att man deri in-
beräknar icke mindre än 241,863 träd bestående af torrskog, vind¬
fällen och skadad skog. Anmärkningen är som sagdt obetydlig, men
visar åtminstone att jag sökt granska siffrorna i utlåtandet.
Vida värre är det — och detta är en bland de allra vigtigaste
anmärkningspunkterna — när på samma sida säges: “Med hänsyn till
skogarnes produktionsförmåga inom de norrländska länen har utskottet,
efter i domänstyrelsen vunna upplysningar, funnit, att denna kan be¬
räknas till 0,5 träd på hvarje har produktiv skogsmark i hela Norr¬
bottens län samt i Vesterbottens läns öfre lappmarker; till 0,66 träd
per har i den öfriga delen af Vesterbottens län, till 0,8 träd per har
för Jemtlands och Vesternorrlands län samt till 1 träd per liar inom
Gefleborgs län, allt i stort medeltal räknadt.“
Nu, mine herrar, är förhållandet detta, att dessa beräkningar från
domänstyrelsens sida grunda sig på de s. k. “skogstaxeringarne®, hvil-
kas ofullständighet jag inom kort skall visa. Men lägger man till
grund för beräkningarne om produktiviteten icke dessa taxeringar utan
verklig skogsräkning, så kommer resultatet att ställa sig på annat sätt,
såsom jag nu är i tillfälle att styrka med åtskilliga handlingar, som
här ligga bakom mig och äro tillgängliga för hvar och en, som vill
kontrollera rigtigheten af mina uppgifter. Så t. ex. finnes det ett om¬
råde, omfattande byarne Holmträsk, Öfver-Risjö, Långvattnet, Lomfors
och Björksele med en areal af omkring 20,000 har, och som skulle
innehålla tillhopa 400,489 träd enligt af jägmästarne verkstälda taxe¬
ringar, men sedan träden derefter räknats å samma skogar, så har
det befunnits, att området innehåller icke mindre än 1,267,352 träd
och således mer än tre gånger så mycket, som taxeringarne utvisa.
27
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
Å ett annat område, eller en skogstrakt liggande i norra Ångerman¬
land och Vesterbotten, och omfattande 120,525 har, hafva träden
blifvit räknade, dervid det visat sig, att detta område lemnat 1| träd
per har, — ett resultat, som fullkomligt stämmer med det resultat,
som framgick af skogsräkningen på det förstnämnda byområdet, ty äfven
det lemnade 1| träd per har. Nu är härvid tillika att märka, mine
herrar, att man häruti icke inberäknat, såsom utskottet och domän-
styrelsen gjort, endast produktiv mark, utan äfven improduktiv mark,
och det har ändå uppkommit ett så lyckligt resultat. Redan hvad
jag nu anfört i fråga om skogstaxering och trädräkning visar, huru ofull¬
ständiga beräkningarne blifva, som grunda sig på taxeringar, men om
man vill beräkna skogens produktionsförmåga, har man icke att hålla
sig endast till hvad den innehåller i trädantal, utan äfven till andra
faktorer, hvaribland förnämligast växtligheten, och i detta afseende
kan jag upplysa derom, att då den frågan afhandlades inom utskottet,
så förklarades det mycket kategoriskt af vederbörande byråchef i domän¬
styrelsen, att uppe i dessa trakter fordrades en tidrymd af icke mindre
än 24 år för tillväxt af en engelsk tum. Nå, det är icke godt att
bemöta sådant, då man icke sjelf är forstman, men jag vill dock med¬
dela, att personer, till hvilka jag har minst lika mycket förtroende,
som till gamla slentrianmässiga beräkningar, nemligen docenterna
Bowallius och Lundström, hafva kommit till det samstämmande resultat,
att i Norrbotten erfordras blott 15 år och i Vesterbotten blott 12 år
för tillväxten af en engelsk tum. Herrarne förstå, att det är ingen
småsak det gäller! Ty det gäller i sjelfva verket den frågan, huruvida
den af domänstyrelsen beräknade årliga skogsfångsten på kronoparkerna
kan fördubblas. Och jag frågar: är icke behofvet af en vetenskaplig
utredning af detta förhållande tillräckligt skäl för Riksdagen att be¬
gära tillsättandet af en komité, så att de nya vetenskapliga upptäckterna
på detta område komma att till den kraft och verkan det hafva kan
göra sig gällande! Jag föreställer mig detta, ty kan det visas, att
det trädantal, som domänstyrelsen beräknat kronoparkerna årligen
lemna, kan med skogens bestånd fördubblas -— och detta skulle blifva
händelsen, om tillväxttiden för en tum beräknas till blott 12 å 15 år
i stället för 24 år — då följer deraf, att den inkomst, kronan nu har
af sina skogar, måhända kan 3- å 4-dubblas.
För öfrigt och i sammanhang härmed skall jag be att få lemna
en ytterligare upplysning, som är ganska betecknande för otillförlitlig¬
heten af statens skogsuppskattningar. Herrarne veta, att år 1870
tillsattes en skogskomité, bestående naturligtvis af mycket sakkunniga
och i öfrigt lämpliga personer, men de kolossala misstag, till hvilka
icke förty denna komité gjort sig skyldig i sina beräkningar, kan man
knappt iöreställa sig. På den tiden var det ej några s. k. taxeringar,
utan endast s. k. okulära besigtningar, som lades till grund för komi-
téns beräkningar. För att visa orimligheten af dessa beräkningar vill
jag här anföra ett exempel. Sålunda uppgifver komitén, att de privi¬
legierade stockfångstskogarne i Vesternorrlands län innefatta en areal
af 98,904 tunnland skogbärande mark, hvilken, enligt komiterades
uppfattning, skulle kunna lemna 11,634 fullmogna träd årligen. Från
Om revision
af skogs¬
lag stiftning en.
(Forts.)
N:o 39.
28
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
en del af dessa stockfångstskogar eger jag autentiska uppgifter, nem¬
ligen från ett område af 42,452,8 tunnland, hvilka således enligt komi-
terade skulle gifva omkring 5,000 träd (af 8,3 decimaltums diameter
16 fot från roten); från dessa 42,452,8 tunnland har emellertid ut-
stämplats och afverkats sedan år 1871 ej mindre än 1,017,049 träd
af minst 11 decimaltums diameter fem fot från roten, således 1| å 2
tums gröfre diameter än den dimension komiterade antagit, och ändock
återstå på eu orörd del af området för närvarande 30,000 träd oaf-
verkade af samma groflek. Detta gör i medeltal för de 22 åren
47,593 träd per år. Då dessutom träden med eu diameter vid bröst¬
höjd af 26—33 centimeter på samma område uppgå till dubbla antalet
af de afverkade eller mer än två millioner, skall området lemna, om
vi antaga en afverkningstid af 30 år, hvilket är mer än nog, och af¬
draga en fjerdedel eller 500,000 träd för sådana, som kunna taga
skada, en årlig afkastning af åtminstone 50,000 fullmogna träd i stället
för de 5,000 komiterade beräknade. Så står det till med den saken!
Jag sade, att vid den tiden hade man endast olculära besigtningar,
men nu skola herrarne få höra på lustiga saker, då jag skall redogöra
för de taxeringar, på hvilka afverkningsplanerna både för kronoskogar
och för lappmarksskogar grunda sig. Detta har ett särskildt praktiskt
intresse äfven derför, att, såsom jag hoppas, en hvar skall öfvertygas
derom, att, äfven om vi få en förändring i jordafsöndringslagen, som
underlättar möjligheten att skilja skogsbruket från jordbruket i dessa
trakter, det icke är nog med detta, utan skogshemmanen skola utan
tvifvel fortsätta att öfvergå till sågverksbolagen, såvida man ej råder
bot derför genom att upphäfva lappmarkslagen och ersätta densamma
med en dimensionslag, ty utan detta uttryckliga vilkor vill jag ej vara
med om att frigifva afverkningen af lappmarksskogarne.
Här var för en tid sedan ett möte i landtbruksakademien, der
man gjorde skogsfrågan till föremål för diskussion. Jag var äfven
närvarande, och de bland herrarne, som äfvenledes bevistade samma
möte, få ursäkta, att jag här nödgas delvis upprepa, hvad jag då om¬
nämnde. År 1890 utfärdade nemligen domänstyrelsen för jägmästarne
i öfre Norrland en instruktion, innefattande föreskrifter rörande det
sätt, hvarpå dessa skogstaxeringar, på hvilka afverkningsplanerna grunda
sig, borde verkställas. Orsaken, hvarför föreskrifter i sådant syfte ej
kunnat meddelas förut var beroende af afvittringsverkets fortskridande
i dessa bygder. Domänstyrelsen beräknade nu, att dessa taxeringar
skulle hinna verkställas på tre år. Redan detta bör vara tillräckligt
för att kunna bedöma det sätt, hvarpå taxeringarne måste verkställas,
om herrarne erinra sig de stora arealer, jag talat om, och de fåtaliga
tjenstemännen. Och detta upphjelpes icke — ehuru utskottet vill göra
det troligt — dermed, att man sedermera fått några assistenter att
biträda vid taxeringarne. Och det hjelpes icke heller — det kan jag
nämna i förskott — genom den nya skogsordningen, till hvilken jag
senare återkommer. Förhållandet med taxeringarne är nemligen att
när jägmästaren kommer till en skiftad by och der kanske får 40—50
särskilda skogsskiften att taxera, så har han att för hvarje skifte
“räkna timmerträden i bälten eller s. k. taxeringslinier, hvilka uppgås
29
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
efter kompass och skola motsvara omkring fyra procent af arealen".
Blott den omständigheten, att det härvid ej tages hänsyn till mötande
impediment till myrar, bergsknallar och dylikt och ej heller till de
mångskiftande, yngre eller äldre skogsbestånden utom taxeringsbältet,
gör, att resultatet måste bli orimligt galet; och det blir det också i
de flesta fall. Det är ju nemligen klart, att det är en ren tillfällighet,
om just den lilla del af skogsskiftets hela område, som genomgås vid
taxeringen, representerar eller liknar markens och skogens beskaffenhet
på skogsskiftets öfriga delar. Och derför visar det sig också, att det
är alldeles häpnadsväckande felaktiga resultat, till hvilka man vid
taxeringarne kommit. Jag skall nu till bevis härför redogöra för inne¬
hållet af några utaf dessa taxeringsinstrument, som jag bär här; men
många, många dylika kunna anskaffas. Det är blott från ett par
bolag, som jag fått dessa instrument, hvilka gifva vid handen följande:
Hornmyrs byaskog i Lycksele, omfattande en areal af circa 9,500 har,
uppskattades år 1886 af jägmästaren Halldin, och ansåg han då, att
å skogen funnos^69,534 mogna träd utan afsevärd skada samt 37,004
skadade träd. År 1892 skedde ny uppskattning af jägmästaren Ber-
zelius, hvarvid han af förra slaget faun 179,825, af det senare endast
16,200. Flakaträsks byaskog i Lycksele om circa 6,000 har upp¬
skattades 1885 af jägmästaren Halldin och ansågs af denne innehålla
38,116 mogna träd, utan afsevärd skada, 61,380 skadade, men af
Berzelius år 1892 104,325 mogna och endast 32,875 skadade. Jäg¬
mästaren Gram verkstälde 1891 en dylik 4 procent taxering å Lomfors
skog i Lycksele och fann dervid timmerämnenas antal vara 20,575,
den mogna skogen 23,425 samt den skadade 1,450. Jägmästaren Tilly
räknade samma skog 1892 och fann dervid timmerämnena utgöra
80,975, de mogna träden 28,122, de skadade 8,889 — alltså ett 4 å
5 gånger högre resultat för den skadade skogen och för timmerämnena,
då skogen räknades. Och det, mine herrar, är ej af obetydlig vigt
detta, då man af utskottets betänkande finner, att på detta otillfreds¬
ställande sätt äro taxerade ej mindre än 789,191 har af de enskilda
lappmarksskogarne.
Jag skall nu be att för herrarne få yppa interiörerna af den
praxis, som af sågverksegarne med fördel användes för att få dessa
skogshemman i sina händer. Sedan nemligen eu skogtaxering af nyss¬
nämnda ofullständiga beskaffenhet blifvit verkstäld af jägmästaren, är
det gifvet, att sågverksegaren sätter i rörelse hela sin tjenstepersonai
— och den är ej liten; det är skogsinspektörer, faktorer, förmän m. fl.
— för att få reda på skogens verldiga innehåll. Sedan detta har
skett — dervid undersökningen icke inskränkt sig till endast fyra
procent, utan omfattat 30, 40 å 50 procent af arealen — och till
sågverkskontoret såmedelst inlupit pålitliga uppgifter derom, att här
är “etwas zu verdienen", så inställer sig sågverksegaren hos bonden
och frågar: “huru stor utsyning har du?“ — “Jo, så och så mycket",
svarar bonden. — “Hur mycket brukar du få betaldt per träd?" —
“Ja, det är olika pris, 1 krona 50 öre eller högst 2 kronor." — “Nå,
hvad siiger du, om jag skulle bjuda dig för ditt hemman så och så
mycket? Du kan snart räkna ut, att du då gör en stor vinst på att
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
N:o 39.
30
Om revision
af skogs-
lagstiftnvnqen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
taga mot en sådan köpesumma, ty räntan derpå öfverstiger ju mycket
den betalning du får för årsutsy ningen. “ Bonden är tveksam om han
skall lemna sitt gamla hemman, men för att underlätta saken säger
sågverksegaren: “jorden får du behålla, den har icke något värde för
mig. Du skall få bruka den såsom landbonde, om du blott reder ut
utskylderna.11 Och denna inegojord är i allmänhet ej så stor på ett
lappmarkshemman, ofta endast 15—20 tunnland. Affären är snart
uppgjord, och sedan detta skett, låter sågverksegaren genom en
extra jägmästare räkna skogen, går in till domänstyrelsen och begär
fastställelse å den på den nya räkningen grundade hushållningsplanen;
och sålunda händer det, att sågverksegaren får flerdubbelt större års-
utsyning än den bonden hade. Men, frågar man, hvarför kan ej
bonden anställa en sådan operation sjelf? Det kommer sig deraf, att
det kostar penningar att bekosta skogräkning af en jägmästare, och
det har sågverksegaren råd till, men icke bonden. Derför och om än
den föreslagna nya jordafsöndringslagen går igenom — och jag gillar
den sjelf och anser, att stora fördelar deraf skola uppstå —, så påstår
jag dock, att det ej är nog att förekomma skogshemmanens öfvergång
till sågverksegarne, så länge som dessa taxeringar verkställas på ett så
oefterrättligt sätt. Bonden vet ej, hvad han egen i skog, men sågverks¬
egaren kan lätt få veta det, och han har penningens magt att locka
hemmanet öfver i sina händer. Hela saken skulle hjelpas genom lapp¬
markslagens upphäfvande och ersättande med eu dimensionslag. Hvilken
tro herrarne anledningen vara till det allmänt kända förhållandet, att
uppe i Norrland andra hemman i trakter, angränsande till dessa lapp¬
marker, betalas 4—5 gånger högre än lappmarkshemmanen? Och
hvilken är anledningen till samma förhållande i Sårna socken, hvarest
äfven kommer att tillämpas lappmarkslagens bestämmelser, ehuru under
ett annat namn? Såsom herrarne kanske erinra sig, begärde Särna-
borna för några år sedan hos Kongl. Maj:t att få bli qvitt denna lag,
ty äfven der är förhållandet, att i alla angränsande socknar, Elfdalen,
Orsa, Lima, Transtrand, betalas jorden per grad i allmänhet dubbelt
mot i Sårna. Der liksom i lappmarkerna är det ej värdt för bonden
att bjuda sågverksegaren arrendera skogen; ty denne vill icke veta af
något arrende, utan endast köpa sjelfva hemmanet, men utstämplings-
tvånget trycker ned priset. Om lappmarkslagen deremot upphäfdes,
så att den mogna, öfvermogna och skadade skogen frigåfves till ut¬
verkning, skulle närmaste följden bli den, att, likasom nu hemmanen
i andra delar af Norrland, t. ex. i Vesternorrlands län, betalas 4—5
gånger högre än lappmarkshemmanen, skulle samma pris erhållas i
lappmarken. Det fins icke något förnuftigt skäl att antaga motsatsen.
Här nämnes vidare på sid. 88 i betänkandet, att inkomsterna
af våra statsskogar i de norra länen betydligt ökats, så att desamma
på 20 år nära femdubblats och 1892 utgjorde 2,586,904 kronor 81
öre. Det är nog sant, men jag förmodar dock, att härmed menas
brutto, ty jag kan ej minnas annat än, att den egentliga nettoinkomsten
ej gick upp till fullt 2 millioner. Det är dock möjligt, att jag miss¬
tager mig, och detta är då äfven af underordnad betydelse, men en
hvar af herrarne, som behagat följa med hvad jag förut yttrat, finner
31
N;o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
lätt, att det är all sannolikhet för, att denna behållning kan 3—4-
dubblas, om skogen skötes såsom den bör skötas eller så att all skadad,
öfvermogen och mogen skog, så snart ske kan, uttages, den mogna
skogen endast med den inskränkning, att man ej öfverlastar mark¬
naden genom att släppa ut för stora partier på en gång och derigenom
nedtrycker priset. Antagligen skulle det åtgå eu tid af 25—30 år
för att plats i marknaden, utan prisets nedtryckande, skulle beredas
för den mogna skogen på kronoparkerna, hvaremot den skadade och
öfvermogna skogen naturligtvis bör ur alla synpunkter genast uttagas.
Och beträffande skogsvården å de enskilda lappmarksskogarne, så
framgår af faxe ringsinstruktionen att skogsegarne ej hafva möjlighet
att få uttaga den öfvermogna skogen utan efter jägmästares lof, och
endast för den händelse att af den öfvermogna skogen finnes så mycket
att en s. k. extra utverkning deraf eller beredningshygge lämpligen
kan ega rum, kan skogsegaren vänta sig bifall af öfverjägmästaren
att få tillgodogöra sig skogen. Och den skadade skogen skall i vissa
fall portioneras ut på 10 år och får ej uttagas, om den ej har “salu¬
värde", men den, som bestämmer om skogen har saluvärde, det är ej
skogsegaren utan jägmästaren.
Icke för ty och fastän jag i utskottet lemnat alla dessa upp¬
lysningar, om otillförlitligheten af skogstaxeringarne och de för skogs¬
vården menliga följderna af taxeringsinstruktionen, har utskottet
märkvärdigt nog ansett sig kunna på sidan 40 i betänkandet yttra:
“Utskottet, som visserligen har sig bekant, att resultatet af linietaxe-
ring i allmänhet utfaller något för lågt, finner dock olägenheterna
häraf icke vara af den betydenhet, motionären framhållit. Skogs¬
områdena inom lappmarken hafva nyligen blifvit tillträdda, och det
kan rimligtvis icke begäras, att förhållandena hunnit fullständigt ordnas
på den korta tid, som efter tillträdet förflutit. De nu gjorda upp¬
skattningarna synas utskottet kunna tillsvidare tjena till grund för
utsyningarna. Vid de efter hand skeende laga skiftena torde full¬
ständiga skogräkningar i sammanhang med skogsliqviderna komma
att utföras, och något hinder förefinnes icke för innehafvarne af
oskiftade skogar att få dessa räknade, i all synnerhet som den nya
förordningen nu tillförbinder utsyningstagare att bekosta handtlang¬
ning." Jaså, det är verkligen så, att utskottet finner dessa taxeringar
hafva utfallit “något för lågt" ! Och då har jag likväl påvisat, att
de ibland utfallit ända till 400 procent för lågt. Men deruppe i domän¬
styrelsen lefver man i den antediluvianska föreställningen, att dessa
taxeringar endast med 10 procent differera från verkliga förhållandet.
Det tror man der och jemväl på skogsinstitutet, ty denna åsigt för¬
fäktades af direktören vid skogsinstitutet, på sammanträdet i landt-
bruksakademien, men man tror icke på officielt bestyrkta fakta. Ut¬
skottet förmenar vidare, att rättelser i taxeringarne kunna åstadkommas
genom skogräkningar i sammanhang med skogsliqviderna vid blifvande
iaga skiften, men för att bemöta detta är jag äfven redan nu doku¬
menterad, ty här ligga invid mig skogräkningar, verkstälda vid laga
skiften, det ena i Bäsksele by Vilhelmina socken och det andra i
Svana by, Dorothea socken, men dessa räkningar hafva icke blifvit
Om revision
af skogs¬
lag stiftning en.
(Forts )
N:o 39.
32
Om revision
af skogs-
laqstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
godkända af jägmästarne, utan de hafva taxerat skogarne ånyo och
nedsatt utsyningsbeloppen högst betydligt. Så är förhållandet med dessa
två instrument, och mångfaldiga andra kunna uppvisas.
Utskottet säger vidare sid. 40: “Med afseende å afverknings-
beloppets beräkning har, enligt hvad utskottet inhemtat, domänstyrelsen
hufvudsakligen föreskrifvit: 1) att alla de skadade träd, hvilkas ut¬
drifning lönar sig, skola uttagas inom tid, ej öfverstigande tio år“;
(— hvilkas utdrifning lönar sig! jag erinrar om att det är jägmästarne
som bestämma detta, icke skogsegarne!) och “2) att öfriga timmerträd,
hållande minst 31 cm. vid brösthöjd, samt undertryckt skog jemväl
af mindre dimensioner, må afverkas inom tid, ej understigande 40
är“. Kan man tänka sig något så orimligt? 40 års tid! För att
lemna skogen tillfälle att undan för undan försämras! Ty det är ett
faktum, att visserligen kan den mogna skogen under någon tid, om
förhållandena äro gynsamma, bibehålla sitt värde, men under eu sd
lång tid kan detta sjunka betydligt och skogen från mogen öfvergå
till öfvermogen och från öfvermogen till skadad, för att slutligen blifva
fullkomligt värdelös. Och om det åtminstone vore så, att det stannade
vid 40 år, men så är det icke, ty jägmästarne äro befalda att ej
tillstädja kortare blädningstid än 40 år, men de synas kunna utsträcka
denna tid så långt som helst. Också visar det sig af det af mig
åberopade intyget af öfverjägmästaren Sjöberg, att i detta upptages
blädningstiden ej till 40 utan till Ö0 år! I sammanhang härmed vill
jag i förbigående passa på och yttra några ord, med anledning deraf
att jag nyligen sett i en tidning, att Sjöberg formaliserat sig öfver,
att jag skulle hafva på ett vilseledande sätt användt nyssnämnda af
honom utfärdade officiella intyg, som finnes bifogadt motionen. Jag
har nemligen sagt, att “af denna uppgift framgår, att på några få
kronoskogar inom Arvidsjaurs, Råneå och Öfverkalix socknar de skadade
och mogna trädens antal uppgår, de förra till 227,576 träd, motsva¬
rande i medeltal icke mindre än 26 procent af hela den afverknings-
bara virkesmassan, och de senare till 664,328 träd, motsvarande 74
procent af virkesmassan“. Nu fordras ju endast att vara något hemma
i quatuor species för att se, att, när jag sagt: “virkesmassan41, så har
jag dermed naturligtvis menat trådantalet. Jag bryr mig ej det minsta
om kubikmassan, och jag har blott velat säga, att af skadade träd
fans det 26 procent och af mogna 74 procent endast för att på de
ifrågavarande skogarne framhålla proportionen emellan skadade och
mogna träd. Emellertid påstår, som sagdt, Sjöberg, att mitt sätt att
begagna hans uppgifter är vilseledande, men jag påstår deremot, att
sådana rättelser, som hans, äro vilseledande, ty de afleda uppmärk¬
samheten från hufvudändamålet med intygets företeende.
Jag återkommer nu till utskottet, som yttrar sig om de i taxe-
ringsiustruktionen meddelade föreskrifter på följande försigtiga sätt:
“Om äfven utskottet anser det vore önskvärdt, att skadad skog kunde
tillgodogöras något hastigare, och tvekar, huruvida icke den beräknade
afverkningstiden af minst 40 år för öfvermogen och fullmogen skog i
allmänhet är väl lång, anser utskottet dock, att f. n., och innan större
erfarenhet vunnits, väsentliga förändringar i dessa bestämmelser icke
33
N:0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
böra påyrkas, enär dels praktiska svårigheter ofta möta för uttagande
af de glest stående träden, och dels de säregna förhållandena i Lapp¬
marken torde mera än eljest nödga till hänsyn för den ganska vigtiga
uthållighetsprincipen." Jag kan icke neka till, att jag skulle vara
utskottet mycket tacksam, om det något närmare antydt beskaffen¬
heten af de s. k. “praktiska svårigheterna“, hvaremot jag lättare före¬
ställer mig betydelsen af den senare frasen, som torde afse, att det
vore betänkligt att frigifva afverkningen af lappmarksskogarne, hvilka
ju bilda den s. k. vidtberyktade “stormkappan“, till skydd mot fjellens
isiga vindar. Men, som sagdt, hvad man kan mena med dessa “prak¬
tiska svårigheter" för skogens uttagande förstår jag icke. I fråga
särskildt om den öfvermogna skogen har jag förut erinrat om, att om
öfverjägmästaren anser att af sådan skog ej finnes tillräckligt för ett
beredningskygge, så blir den stående qvar.
Andtligen komma ett par rader i betänkandet, der jag är lycklig
att kunna instämma med utskottet, som på sidd. 40 och 41 yttrar
följande: “Utan att fatta uthållighetsprincipen så, att lappmarkssko¬
garne i all framtid skola förväntas lemna lika groft timmer som nu,
anser utskottet likväl, att timmerafverkningen icke bör allt för mycket
forceras, utan fördelas på en tid, så afpassad, att vid densamraas slut
eu mängd timmerämnen hunnit utväxa till afverkningsbara träd".
Detta är också fullkomligt min mening, och herrarne kunna af in¬
strumenten öfver de af mig först omnämnda byaskogarne inhemta,
att timmerämnenas antal på dessa räknade skogar, hållande 9,10 och
11 engelska tum vid brösthöjd, är så stort eller motsvarande 60—70
procent af hela trädantalet, att af dessa timmerämnen en mängd år¬
ligen utväxer till mognadsdimension och således under eu längre af-
verkningsperiod lemnar tillgång till mogen skog och tillfälle till arbets¬
förtjenst. Men nu kommer något, som jag ej alls förstår, då nem¬
ligen utskottet fortsätter så här: “skulle timmerskogen utan hänsyn
till terrängförhållandena och endast uteslutande efter eu viss dimension
uttagas på en gång eller på kort tid, så skulle en allt för stor rubb¬
ning inträffa i de förhållanden, hvarunder underbeståndet utvecklat
sig och fortlefvat, och på många ställen skulle skogsbeståndet deraf
taga skada, markens produktionsförmåga å exponerade lägen nedsättas
och återväxten äfventyras". Det rätta förhållandet, är ju raka mot¬
satsen, till hvad utskottet här säger. Om det nemligen fins ett “under-
bestånd" i skogen, är det klart, att dess utveckling befrämjas, i stället
för att hämmas, om man tager bort den skadade, mogna och öfver¬
mogna skogen. Derigenom bereder man ju möjlighet för timmeräm¬
nena att utväxa fortare, och på samma gång lemnas utrymme för den
s. k. ungskogen, och när den hunnit utväxa, kommer plantans tur
och så fortgår det undan för undan. Således är hela detta resonne-
ment ett komplett misstag af utskottet.
Där följer nu också ett nytt misstag af utskottet, då utskottet
säger: “Den egentliga orsaken till utsyningstvångets tillkomst var öfver-
tygelsen derom, att i lappmarkerna mer än annorstädes kräfdes att
sätta en gräns för missbruket af enskildes skogsafverkningsrätt, och
detta ej allenast, såsom ofvan framhållits, ur forstlig synpunkt, utan
Första Kammarens Prat ISO4. N:o SO. 3
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
N:o 39.
34
Om revision
u f skogs¬
lag stiftning en.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
ock af omtanken om jordbrukets bestånd och landets odling, hvilka
genom skogarnes utdödande skulle äfventyras.“ Jag ber om förlåtelse,
detta var icke förhållandet. Jag var händelsevis med vid riksdagen
år 1873 och känner derför anledningen till denna lappmarkslags till¬
komst, och de af herrarne, hvilka önska kontrollera min uppgift, hän¬
visar jag till nyligen aflidne statsrådet Bergströms, den dåvarande
civilministerns, yttrande till statsrådsprotokollet. Skälet till lappmarks¬
lagens tillkomst var och kunde icke vara det af utskottet uppgiga,
eller att man ville sätta en gräns för missbruk af en rätt, som lapp-
marksbonden aldrig egt, och det borde domänstyrelsen veta. År 1860
framstälde ju också landshöfding Widmark, den äldre, sitt bekanta
förslag, att kronan icke skulle tilldela lappbonden en enda pinne
under eganderätt, utan att han endast skulle årligen erhålla utsyning.
Men det anmärktes då emot detta förslag, att lappbonden icke kunde
reda sig blott med jordbruk utan skogsanslag, och det var skälet, som
bestämde både regeringen och Riksdagen att bevilja sådant skogsanslag.
Deremot är det ju rigtigt, som utskottet vidare yttrar eller att “utan
stöd af de arbetsförtjenster, som en uthållig skogsavverkning medför,
kan jordbruket i denna landsdel i allmänhet icke bestå". Men sådana
förtjenster kunna nog fortfarande beredas lappmarksbonden, oaktadt
ungefär hälften af skogarne redan äro i bolags händer och sannolikt
är att, om status quo får fortgå, äfven de återstående komma att
taga samma väg. Faran häraf, om blott sjelfva jorden eges af bonden,
synes mig ej så stor. Jag anser visserligen det ideala tillståndet
vara, att bonden jemte jorden bibehåller sin skog och säljer deraf
endast i mån af behof, ty han får derigenom en jemn inkomst, och
skogen stiger ständigt i värde. Men låt vara att skogen sålunda kan
bevaras i tre eller fyra generationer, så kommer likväl eu dag, då
egaren till hemmanet viker för frestelsen att få en större kontant
penningesumma, på en gång, och säljer skogen. Om den nu går öfver
till sågverksegarne, så är faran väl icke så stor, då dessa — det er¬
kännes ju allmänt, — verkligen vilja och förstå att vårda sina skogar
och då ju tillgång till arbetsförtjenst äfven derigenom beredes bonden,
hvilkens biträde vid timmerutdrifningen sågverksegaren icke kan undvara.
Nu kommer jag till eu punkt, hvilken jag förmodar utskottet
ansett innehålla ett rigtigt kardinalskäl, egnadt att verka alldeles
afgörande för frågan om utsyningstvångets upphäfvande. Utskottet
säger nemligen: “Särskildt förtjena!' ock att uppmärksammas den rui¬
nerande ställning, i hvilken, genom utsyningstvångets upphäfvande,
alla de jordegare skulle komma, hvilka i tillit till författningens be¬
stånd upplåtit sina skogar till afverkning på viss tid. Uppenbart är
nemligen, att timmerskogen, nu skyddad af utsyningstvånget, skulle
genom detta tvångs utbytande mot en dimensionslag prisgifvas åt dem,
som innehafva afverkningsrätten." Nej, alldeles icke. De upprättade
arrendekontrakten stipulera antingen vissa minimidimensioner för af-
verkningen eller också innehålla de bestämmelser derom, att arren-
datorn skall underkasta sig den nu gällande eller en möjligen blifvande
skogslag, och endast i några få fäll har upplåtaren försålt ett visst
antal träd. Hvad hindrar nu att, om lappmarkslagen upphäfves och
35
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
ersättes af en dimensionslag, man gör ett öfvergångsstadgande och
låter det bero på öfverenskommelse mellan sågverksegaren och bonden,
huruvida sågverksegaren får begagna sig af eu vidsträcktare rätt, än
den han förut egt, intilldess kontraktet utlupit, hvadan den saken är
ofantligt lätt reglerad.
Så säger utskottet vidare: “Om, såsom motionären uppgifver,
hemmansköpen i lappmarkerna på senare tiden tagit större omfatt¬
ning, synes det utskottet, som om orsaken dertill i första rummet
vore att söka i den omständigheten, att mark, beväxt med grof skog,
knappast finnes att köpa annorstädes." Detta är en felaktig uppgift
af utskottet. Det finnes nog ännu här och hvar ganska grof skog
att köpa i både Vesternorrlands län, visserligen numera betydligt
mindre än förr, samt i Gefleborgs län och äfven i Dalarne, men hem¬
ligheten ligger deri att, på skäl jag förut angifvit, inköpet af grof
skog i dessa län ställer sig betydligt dyrare än i lappmarkerna.
Men nu kommer jag till det allra obegripligaste af det obegrip¬
liga, då utskottet fortsätter sålunda: “Under sådant förhållande lärer
skogsafverkningens frigifvande ej vara egnadt, såsom motionären fram¬
hållit, att förekomma dylika köp utan fast mera befordra sådana,
enär varans begärlighet ökas genom en friare dispositionsrätt. Obestrid¬
ligt är i alla händelser, att detta, af motionären för utsyningstvångets
upphäfvande anförda skäl, ej kan gälla för af bolagen redan inköpta
hemman, hvilka emellertid utgöra en stor, om ej största delen af
åtminstone Vesterbottens lappmark".
Här står mitt förstånd stilla, jag har funderat och ytterligare
funderat på hvad utskottet härmed kunnat mena. Jag har sagt — och
detta är mitt “för lappmarkslagens upphäfvande anförda skäl" — att
genom lappmarkslagen underlättas hemmanens öfvergång till sågverks-
egarne, det är hvad jag sagt, och derför vill jag att lagen skall bort.
Vill nu utskottet här endast uttala en sådan enkel sak som den, att
lappmarkslagens upphäfvande icke kan verka till återgång af redan
verkstälda köp — och på annat sätt kan jag icke förstå hvad utskottet
yttrat — så får jag säga, att det har väl icke kunnat falla någon
menniska in att ifrågasätta någonting så orimligt.
Sedan säges bär vidare, och äfven i denna punkt måste jag be¬
strida utskottets uppfattning: “Af detta sistnämnda förhållande (nem¬
ligen att redan så många hemman öfvergått i sågverksegarnes händer)
följer nogsamt, att sågverksindustrien i de sydligare norrländska länen
ej kan hafva gagn af lappmarksskogarnes frigifvande, utan fastmera
röna olägenheter af den öfverproduktion i trämarknaden, som genom
en forcerad timmerafverkning i lappmarken skulle kunna uppstå."
Först och främst är härvid att märka, att det ingalunda är ut-
redt att “de flesta" skogarne redan äro i sågverksbolagens händer —
jag förmodar dock att det gäller om ungefärligen hälften af hemma¬
nen, hvilket ju icke bestämdt kan utrönas utan genom den undersök¬
ning, hvilken Riksdagen nu begärt. I alla händelser är antalet högst
betydligt. Men då utskottet förmenar, att de sydligare norrländska
länen ej kunna hafva gagn af lappmarksskogarnes frigifvande, utan
tvärtom röna olägenheter af en möjlig öfverproduktion, så får jag bedja
Om revision
af skogs¬
lag stiftning en.
(Forts.;
N:o 39.
36
Om revision
af skogs-
lagstiftningcn.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
herrarne observera, att det är ett allmänt erkändt faktum att öfver-
afverkuing till eu högst betänklig grad eget’ rum, äfven i de sydligare
norrländska länen, och särskilt Jemtlands län, men äfven i Vester-
norrlands och Gefleborgs län. Nu vill utskottet påstå, att dessa län
ej skulle hafva något gagn af lappmarksskogarnes frigifvande. Detta
resonnement skulle väl då hvila på den förutsättning, att de nuvarande
sågverksskogarne i det öfre Norrland skulle, att jag så må säga, ligga
i förhand, och kunna genom ytterligare utvidgning af sin rörelse ute¬
stänga möjligheten till konkurrens med sig för sågverksegarne i de
sydligare länen. Jag ber då att få upplysa derom, att redan nu det
bogseras timmer från Dman, ja till och med från Kemi eif i Finland till
Sundsvall, och detta ehuru det ingalunda är så billigt. Jag har gjort
mig underrättad om att bogseriugskostnaden från Urnan till Sundsvall
utgör ungefär 12 öre per stock, hvartill kommer fiottläggningsomkost-
naderna, 90 öre per stock eller tillsammans omkring 4 kronor 50 öre
per standard, men hvarför detta bär sig är, att der nere i Sundsvalls-
distriktet stå prisen för trävarorna betydligt högre än uppe i Norr-
och Vesterbotten. I Sundsvall är prisskilnaden till favör för det
distriktet öfver hufvud minst 5,ro per standard, och då bogserings-
kostnaden, såsom herrarna hörde, utgör allenast 4,so per standard, så
kunna vi deraf finna att Sundsvallstraktens sågverk häri hafva en
stor fördel framför sågverksegarne i öfre Norrland. Ändå längre söderut
är prisskilnaden ändå större, så att äfven der det icke behöfver möta
några svårigheter för konkurrensen. Men vid allt detta får man icke
förbise möjligheten att, om utländingarnes uppmärksamhet efter hand
fästes derpå, att de trävaror, som de få från Sundsvall, äro af sämre
beskaffenhet, då de tillverkats af timmer från de nordligare trakterna,
de draga sig för att betala samma höga pris som nu, och då skulle
ju den fördelen, som jag nu framhållit, försvinna. Det gifves dock
andra omständigheter, hvilka icke här böra lemnas ur räkningen, nem¬
ligen att uti skötseln af en trävaruaffär ingår en mångfald af andra
vigtiga faktorer, såsom exempelvis kapitalstyrka, aåärsförbindelser,
affärsskicklighet, m. m. och framför allt konsten att väl sköta den
s. k. inre affären, hvarigenom tillverkningskostnaden nedbringas, och
den färdigheten får man icke derigenom att man bygger sågverk i
öfre Norrland, utan den kan likaväl trifvas och utbildas på andra och
sydligare orter, der man således med fördel kan upptaga konkurrensen;
och för öfrigt, huru många gånger hafva vi icke redan haft den er¬
farenheten, att sågverk med mindre fördelaktiga lägen konkurrera
förträffligt med dem, som i det hänseendet äro bättre situerade. De
förra få kanske nöja sig med mindre vinst, men vinst blir det i alla fall.
I min motion har jag framhållit, såsom ett bland de väsentligaste
skälen, hvarför man borde skaffa bort denna, jemväl i öfrigt olyckliga
lappmarkslag, den beroende ställning, hvaruti denna lag försätter skogs-
egarne gent emot skogstjenstemännen, samt den demoralisation, som
häraf kan uppkomma, och vi veta alla hvilken äkta perla vårt em-
betsmannastånds med rätta prisado integritet är och äfven vigten af
att söka bevara densamma. Må man då studera den omtalade taxe-
ringsinstruktionen, för att få ögonen öppnade för arten af denna skogs-
37
N:0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
egarnes beroende ställning, som jag omnämnt. Utskottet ser icke
saken så mörkt som jag, eftersom utskottet förmenar att “då utsynin-
garna nu grundas på förut gjorda uppskattningar, något godtycke i
fråga om utsyningens storlek icke deraf kan blifva någon följd." Jaså,
det vore väl märkvärdigt, beror icke utsyningsbeloppens storlek jemväl
på blädningstiden? Jägmästaren har ju likväl i sin hand att bestämma
huru lång denna skall blifva, och då är ju gifvet, att om blädnings¬
tiden utsträckes öfver sitt minimum, eller 40 år, blir det årliga ut-
syningsbeloppet mindre i mån derefter, och således har utskottet äfven
i detta afseende gjort sig skyldigt till ett misstag. Deruti att jäg¬
mästaren kan bestämma blädningstiden och dermed äfven utsyningens
storlek ligger en fara. Vidare yttrar utskottet: “Skogsegaren lemnas
tillfälle yttra sig om den trakt af skogen, der utsyning önskas." Ja
visst, men skogsegaren har dock ingen bestämmanderätt, och tron I,
mine herrar, att jägmästaren med sina otaliga skogsskiften och vid¬
sträckta distrikter skulle vilja den ena dagen stämpla virke längst
borta i yttersta ändan på ett skifte för att kanske nästa morgon, på
bondens begäran, få marchera i rakt motsatt håll — nej, och ingen
kan säga någonting derom eller klandra jägmästaren derför, om han
verkställer utsyningen på det för honom mest beqväma sätt. Men i
allt fall ligger uti denna rätt att bestämma trakten, hvarest utsyningen
skall försiggå, en annan fara, att jägmästaren kan vika för frestelser
af natur, att ur moralisk synpunkt icke kunna gillas. Slutligen till¬
lägger utskottet: 1) att det för timmerdrifningen är af mindre be¬
tydelse, om utsyningen sker i början, medlet eller slutet af sommaren,
blott den eger rum före den i författningen angifna tid, nemligen
den första oktober." Nej, mina herrar, så är icke förhållandet, det
kan vara — helst då det är fråga om stora utstämplingar — af
ofantlig vigt att dessa utstämplingar verkställas så tidigt på sommaren,
att sågverksegarne hinna indela utstämplingarne i lämpliga skiften och
sedermera infordra anbud för utdrifningen, och jemväl bonden skall
hafva tid på sig att undersöka skiftenas omfattning, beskaffenheten af
marken och basvägarne m. in., för att kunna afgifva sitt anbud. —
För både sågverksegarne och bönderna är det alltså af stor vigt att
dessa utsyningar ske så tidigt som möjligt. Men det ginge väl an,
om de voro undangjorda före den första oktober, såsom utskottet
antager, men otaliga fall hafva inträffat, då de icke medhunnits före
den tiden, utan hafva måst verkställas ända fram på vintern. Och
här hafva vi en tredje med utstämplingstvånget förenad fara.
Det är visserligen sant, att äfven med en dimensionslag måste
sågverksegaren alltid i viss män blifva beroende af jägmästaren, men
icke på långt när i samma grad som nu. Man kan nemligen genom
hvarjehanda reglementariska detaljbestämmelser i en dimensionslag
göra skogsegaren relativt oberoende af jägmästarens godtycke vid ut-
syningarua.
Så kommer här inemot slutet af betänkandet följande punkt:
“På grund af det anförda och då, enligt utskottets uppfattning, ut-
syningstvånget å ena sidan är ett nödvändigt korrektiv mot en bråd¬
störtad öfverafverkning i lappmarkerna, men å audra sidan med-
Om revision
af skogs-
lagstiftningcn.
(Forts.)
N:0 39.
38
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
gifver aftorkning af träd af hvilken dimension som helst, der ett sådant
bör, till följd af ålder, beskaffenhet eller för återväxten, borttagas,
anser utskottet de anmärkningar, motionären framstäf emot så väl
sjelfva lappmarkslagen som det sätt hvarpå densamma tillämpas, icke
vara af den beskaffenhet, att de böra till något Riksdagens uttalande
föranleda.1'
Ja, om det ens vore möjligt att “brådstörta öfverafverkningen“,
på de enskilda lappmarksskogarne, då ju både ur forstlig och ekonomisk
synpunkt det måste vara gagneligt att den mogna, öfvermogna och
skadade skogen tages ut, så fort som ske kan, och jemväl från rent
klimatologisk synpunkt man aldrig behöfver hysa betänklighet häremot
— allt under förutsättning förstås — ty derom böra vi ju vara ense
— att lappmarkslagen icke upphäfves, utan att ersättas med en
dimensionslag, hvilken aldrig kan medföra någon fara för “öfver-
afverkning" men bereder precis samma fördelar som, enligt utskottets
förmenande, vinnes genom lappmarkslagen.
Slutligen har utskottet upptagit frågan om den enskilda skogs¬
vården i mellersta och södra delarne af landet. Det måste erkännas
att det är en ganska vansklig sak att ordna skogsförkållandena i
dessa delar af vårt land. Många olika förslag hafva framkommit,
utan att man i detta afseende kunnat förena sig om någon allmän
mening. Att motioner i detta syfte dykt upp vid denna riksdag,
och efter hvad jag tror mig veta, äfven vid nästa riksdag komma att
väckas, synes mig vara ett ytterligare skäl för Riksdagen att önska
en komité för frågans utredning. Vidare ordar utskottet om det s. k.
Sörensenslca förslaget, hvilket utskottet visserligen anser vara beaktans-
värdt till sitt syfte, men dock icke af beskaffenhet, “att redan nu,
innan det hunnit mogna i allmänna medvetandet, göras till föremål
för något uttalande, helst då hushållningssällskapen i de län, som
företrädesvis äro i behof af skogsodling, årligen bevilja anslag för
detta ändamål, för hvilket jemväl statsanslag nu mera utgår."
Hvad nu mognaden beträffar tänker jag, att, om Riksdagen begär
en komité och innan den hunnit afgifva sitt utlåtande och regeringen
derpå grundat sitt förslag, nog hinner både Sörensenslca förslaget
mogna och mycket annat derjemte, det har ingen fara; och hvad skogs-
odlingsanslaget angår — jag tror att det är endast 25,000 kronor
om året — så hvad skall man väl, mina herrar, vinna med en slik
bagatell? Det tyckes verkligen, som om utskottet skulle haft ondt om
andra skäl, då det tillgripit dylika. Hvad åter angår min uttalade
åsigt derom att bestyret med domänerna borde skiljas ifrån administra¬
tionen af skogsväsendet, så ligger det i sakens natur att, om Riksdagen
verkligen anser att allt redan är väl bestäldt i öfrigt och att således
ingenting i sjelfva skogslagstiftningen behöfver undergå förändring —
ja, då må också mycket gerna för mig den bristfälliga formen stå
qvar. Men lika säkert är att, om Riksdagen finner förhållandena
påkalla tillsättandet af en komité, som vill gå till botten med sitt upp¬
drag, så lärer nog en sådan komité snart finna det nödvändigt, att
allvarligt taga i öfvervägande frågan om en reorganisation af skogs-
administrationen från höjden ned till djupet, och det af utskottet
Måndagen den 7 Maj, f. m. 39 N:0 39.
framställa inkastet, att Riksdagen så nyligen som år 1882 ordnat Om revision
dessa administrationsgrenar, kan och bör ju, enligt min uppfattning, la°fti/ln°^s'
i och för sig icke inverka på saken, om nemligen det för Riksdagen y (Forts.)
blifvit klart att, för att skogsärendena verkligen skola blifva skötta
på ett i allo nöjaktigt sätt, det är nödvändigt att domänstyrelsen
odeladt koncentrerar sina krafter på skogsväsendet. Det förslag, jag
i detta afseende på rak arm framstält, afser att antingen inrangera
landtbruksafdelningen i domänstyrelsen under finansdepartementet eller
också förena den med kammarkollegium, hvarunder den förut sorterat,
så vida man icke hellre vill öfverlemna denna förvaltningsgren till
landtbruksstyrelsen, för hvilket jag icke ser någon omöjlighet. Hufvud-
skälet till 1882 års beslut var det ömkliga, att man ville spara in en
chefslön, men så mycket måtte väl upplysningen sedan dess hafva
stigit, att vi icke af en sådan lumpen anledning behöfva befara något
hinder för genomförandet af en förändrad organisation af skogs-
administrationen, om en sådan eljest skulle befinnas, gagnelig, helst
många betydande röster redan från början motsatte sig samman¬
slagningen af de båda förvaltningarne.
Jag är nu ändtligen framme vid sista punkten af betänkandet
och härtill gratulerar jag eder mina herrar. Denna punkt lyder på:
“På grund af hvad sålunda förekommit, och då Kongl. Maj:t
under innevarande år utgifvit ny skogsordning med i vissa fall för¬
ändrade bestämmelser för förvaltningen af skogarne i landets såväl
södra som norra delar, och då man bör afvakta verkningarne deraf,
innan nya ändringar ifrågasättas, får utskottet hemställa, att herr
Treffenbergs ifrågavarande motion icke måtte vinna Första Kammarens
bifall."
Nu vill jag fråga eder, mina herrar, veten I hvad denna nya
“skogsordning' innehåller? Det vore verkligen ett trolleri, ifall I det
vissten, ty för två dagar sedan fick jag från säkert håll upplysning
om att denna förordning ännu icke är tryckt, och följaktligen ännu
icke kunnat varit synlig i svensk författningssamling, men summariskt
angifves innehållet af denna nya skogsordning på sidan 35 af utskottets
betänkande.
Den innehåller, som utskottet här säger, tre nya bestämmelser
om virkesförsäljningen i Norrland, nemligen dels om dimensionerna,
hvarom det öfverlemnas åt domänstyrelsen att bestämma, dels om
utsyningarne från lappmarksskogarne, hvilka få tagas ut för 3 år
på en gång och, efter särskild ansökan, med Kong!. Majrts nådiga
tillstånd, äfven för längre tid, och dels om åläggande för skogsegarue
att tillhandagå med handtlangning, hvilket icke varit föreskrilvet förut.
Detta är det väsentliga nya innehållet, utom hvad som naturligtvis
utgör sjelfva hufvudsaken eller en bearbetning af det af f. d. chefen
för skogsstyrelsen nuvarande landshöfdingen Björkman uppgjorda sam¬
mandraget af alla då gällande skogsförfattningar, med de tillägg eller
ändringar, som påkallats af senare utkomna författningar i ämnet.
Detta är alltihop, och om utskottet kan här för mig eller någon
annan göra begripligt, att vi behöfva afvakta verkningarna af en
sådan ny skogsordning, för att kunna bestämma oss för, huruvida en
N:0 39.
40
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
komité behöfves eller icke, så får jag säga, att då starmar kär min
argumenteringsförmaga, det tror jag icke skall lyckas. Det är kändt,
att, om man vill afböja ett förslag, man ofta tillgriper ett sådant
skal: “vi få först se, huru den och den författningen verkar." Det
är mycket plausibel^ för folk, som icke har förmåga af kritik. Men
det duger icke för Första Kammaren, hoppas jag, allraminst som argu¬
mentet synes hafva med afsigt blifvit sparadt till slutet, för att rigtigt
utöfva tryck, men jag förmodar, att Första Kammaren icke låter
narra sig, sedan kammaren nu fått reda på hvad denna förordning
innehåller.
Mine herrar! Jag har förut antydt, att det icke ar någou småsak,
som vi här hafva att göra med. Man har på senare tider ofta upp¬
funnit slagord för att tillskapa så kallade “stora frågor", ilär före-
ligger verkligen eu stor fråga, derför, att två ofantligt stora intressen,
det ena nationalekonomiskt och det andra fiskalisk^ äro fastade vid
densamma. Jag ber att särskildt för de herrar, hvilka icke hunnit
med att genomläsa min motion, eller också icke egnat uppmärksamhet
åt den del, hvarpå jag nu vill rigta edra blickar, få erinra derom,
att det gäller för Sverige att bibehålla den predominerande ställning i
trävarumarknaden, som vårt land numera lyckats intaga. En sådan
ställning hade Norge ända till medlet af detta århundrade. Det fans
der sparad skog, som gjorde det möjligt för normännen att tack vare
denna skogstillgång i förening med fraktskilnaden mellan de norska
hamnarne och våra bottenhamnar, intaga en sådan öfverlägsen ställning,
att de bestämde prisen på trä varumarknaden. Förhållandet är nu för-
ändradt. De producera visserligen lika stora qvantiteter som någonsin
förut i Norge, men dimensionerna hafva undergått en väsentlig förändring.
De hafva sjunkit ned så, att Norge nu icke på långt när kan täfla med
Sverige. Först på 1860-talet började Sverige taga försteget. Man hade då
ännu besparad skog här, men det har numera gått ned så, att under
det att för endast 20 år tillbaka i virkesexporten från vårt land in¬
digo grafva dimensioner med 50 procent, så hafva de nu sjunkit
till <z0 procent, och hvart detta skall bära åstad, det veta alla, som
tänka litet längre, än näsan räcker. Här föll i min hand i dag en
tidning, som innehåller ett märkligt yttrande i ämnet af en mot¬
ståndare. Det är icke rigtadt mot mig direkt, men emot en kamrat
i olyckan — ty jag har lyckligtvis sådana — och följaktligen kan
det anses rigtadt äfven mot mig. Det är den nuvarande direktören
vid skogsinstitutet, som säger: “Den nu varande virkesexporten, som
tyvärr till största delen består af små dimensioner, kan högst pågå
ännu eu 10 å 15 år och möjligen ytterligare uppehållas ett tiotal år,
om lappmarksskogarne prisgifvas till sköfling-*) Under sådana för¬
hållanden är det för både skogarne och virkesexporten bättre, att
de på osunda principer grundade bolagen sluta eller gå under, än att
de genom en fortsatt verksamhet ytterligare förderfva marknaden.
Om man ock hyser aldrig så sangviniska föreställningar om de norr-
. *) Jag skall snart visa, att det kan gå ändå, utan att lappmarksskogarne
prisgifvas till sköfling.
41
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
ländska skogarnes tillväxtförmåga, så kan dock den med förhållandena
förtrogne icke inför sig sjelf förneka, att en enorm öfverafverkning
eger rum.“ Ja, i slutet och i början af detta yttrande instämmer jag
fullkomligt. Det är nemligen verkliga förhållandet, att en oerhörd
öfverafverkning eger rum, och för icke längre än 3 veckor sedan på¬
stod en förvaltare vid ett af de största sågverken deruppe, att den
nuvarande virkesexporten icke, såsom den nyssnämnda artikelförfattaren
antager, kan uppehållas 10 å 15 år, utan endast 6 å 7 år. Då blir
det omöjligt att få köpa virke till erforderliga dimensioner, hvilket
ovilkorligen medför den påföljden, att en massa af de mindre och
medelstora sågverken stryka. Och hvad blir vidare i sådant fall följ¬
den? Jo, i främsta rummet att ett motsvarande antal arbetare sakna
möjlighet att lefva på denna industri, utom alla andra olägenheter.
Nu tillägger artikelförfattaren, att virkesexporten kan uppehållas kanske
ännu ett tiotal af år, om lappmarksskogarne “prisgifvas till sköf¬
ling". Det är den fatala ovanan att förvända syDen på folk. Finnes
det någon, som på allvar tror, att i lappmarkerna, med en förståndigt
affattad dimensionslag, det kan blifva fråga om sköfling? Ingen har
ifrågasatt, att lappmarkslagen skall borttagas, utan att en dimensions¬
lag träder i stället, och då kan aldrig någon sköfling ega rum. Men
följden blir vidare, att ruin för eu hel de! sågverksegare förekommes,
och att arbetarne fortfarande kunna få bröd. Om man frigifver
lappmarksskogarne och i stället inför en dimensionslag i Norrland, med
undantag måhända för Gefleborgs län, der jag, af i motionen uppgifvet
skäl, tror, att det icke går för sig och kanske icke heller behöfves
för det ändamål, jag åsyftar, så blir följden, att trävaruexporten väl
kommer att minskas till en början med 15 å 20 procent, men tillika
att — då man har tillgång till de grafva virkesdimensionerna der
uppe i öfre delen af Norrland, och sedan dimensionslagen hunnit att
medföra sina välgörande verkningar — man har räddat trävaruindu¬
strien i Sverige. Och hvad gäller detta, mina herrar? I närvarande
stund utgör bidraget från exporten af plankor och bräder icke mindre
än en tredjedel af värdet af hela vår export, och räknar man der¬
jemte allt annat, hvad skogen lenmar, så representerar det ungefär
hälften af exportvärdet. Vi måste naturligtvis betala, hvad vi impor¬
tera med exporten. Våra skatter till utlandet betalas sålunda till en
stor del med trävaruexporten. Vi kunna då tänka oss, hvad betydelsen
deraf skall blifva, om blott för ett enda år denna trävaruindustri
skulle alldeles afstanna eller väsentligen förminskas. Hvilket elände
skulle icke uppkomma? Södra och mellersta Sverige, som har afsätt¬
ning för sina produkter på Norrland, skulle förlora denna. En stor
del af vår handelsflotta skulle blifva obefraktad. Det skulle knappast
finnas något område af vårt näringsliv som icke skulle komma att
lida häraf. Låta vi sakerna fortgå som hittills, då skall det icke dröja
. mer än 20 år, tills af alla dessa öfver 200 sågverk den största delen
skall stryka flagg, och endast de kapitalstarka bolagen med egna
skogar, till ett antal af 40 ä 50, blifva qvar. De skola stå sig, och
de skola då hafva så fetmat, att det hat, med hvilket sågverksegarne
nu i ovetenhet förföljas, skall blifva stegradt till ytterlighet. Och hvad
Om revision
af skogs-
laqstiftning en.
(Forts.)
N:o 39.
42
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Korts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
skall följden blifva för arbetarue? Jag påminner derom ännu en gång.
En sådan reduktion i denna rörelse skall medföra, att ett motsvarande
antal arbetare kommer på bar backe. Kan detta vara önskvärdt?
Derigenom, att det blir endast några få bolag, som beherrska mark¬
naden, skola trävaruprisen stiga, och dessa qvarvarande sågverks-
egare, så att säga, svälla i rikedom, under det att genom ökad tillgång
på arbetare arbetsprisen skola sjunka. Allt detta är ju icke någon
sak att leka med, och äfven om I icke i allo gillen den ståndpunkt,
jag i dessa frågor intager, förtjenar ju dock saken att tagas i allvar¬
ligt öfvervägande af förståndigt folk, och jag behöfver icke tillägga,
att när, såsom man under debatten i de så kallade “stora frågorna"
anmärkte, finansministern blir tvungen att hvartannat år söka efter
nya inkomstkällor, det skall blifva beqvämt för honom att med fulla
händer kunna ösa ur dessa grufvor, våra kronoskogar, som nu stå och
ruttna och gagnlöst förspillas. Genom detta förslag, som jag fram-
stält om att forcera afverkningen, så att all skadad och öfvermogen
skog så fort som möjligt tillgodogöres, och den mogna skogen efter
hand uttages, i den mån konjunkturerna det medgifva, skola vi vinna
den fördelen, att vi aldrig komma i sådant bryderi, som vi varit i
dessa sista dagar, då vi fått alternera med försök att fylla statsbehofven
med kaffetull, bränvinstull och spanmålstull. Det är bekymmer, från
hvilka finansministern kommer att vara befriad.
Jag får nu tacka för det tålamod, kammaren visat mig under detta
anförande. Jag kan naturligtvis icke underlåta att replikera, om jag
får anledning dertill. Det är nemligen möjligt, att åtskilliga af mina
uppgifter blifva bestridda, och det skall bero på beskaffenheten af se¬
nare talares anföranden, om jag skall våga besvära kammaren med
att än en gång uppträda. Jag tackar ännu en gång för det öfver¬
seende, kammaren visat mig, och ber att få yrka bifall till min re¬
servation.
Herr Evers: Då den siste ärade talaren har koncentrerat sina
anmärkningar mot skogsförvaltningen i Norrland och helt litet berört
förhållandet i södra Sverige, så, ehuru jag tänkt att äfven på detta
område få bemöta honom, vill jag nu icke, efter hans långa anförande,
onödigtvis upptaga kammarens tid, utan skall inskränka mig till att
bemöta honom i den fråga, som tyckes ligga honom närmast om hjertat,
nemligen den norrländska skogsfrågan. Men innan jag gör det, är jag
skyldig att påpeka några tryckfel, som insmugit sig i utskottets be¬
tänkande. Tiden har varit kort, och jag har af den ärade talaren
blifvit uppmärksamgjord på desamma. På sidan 43 står, att en di¬
mensionslag skulle, enligt motionärens förslag, omfatta jemväl Gefleborgs
och Kopparbergs län. Motionären har verkligen i sin motion antydt,
att han icke ansåg det vara lämpligt att i dessa två län införa en
dimensionslag, hvarför det är beroende af förbiseende vid korrektur¬
läsningen, att ofvannänmda uppgift influtit i utskottets utlåtande. Det
andra tryckfelet förekommer på sidan 38, der det står: “På grund
häraf framgår, att den för förvaltningen af statsskogarne i de norr¬
ländska länen anstälda personalen icke är så fåtalig, som af motionären
43
N:o 39.
Måndagen den. 7 Maj, f. m.
angifvits.“ Det skall vara i Norr- och Vesterbctten, och det ställer
siffrorna helt annorlunda än efter herr Treffenbergs beräkning.
Den första anmärkningen, som motionären gjort, afser domän¬
styrelsens beräkningar angående den skog, som kan och bör atverkas
i Norrland, hvilka beräkningar återfinnas på sidan 37, der det heter:
“Med hänsyn till skogar nes produktionsförmåga inom de norr¬
ländska länen har utskottet, efter i domänstyrelsen vunna upplysningar,
funnit, att denna kan beräknas till 0,5 träd på hvarje har produktiv
skogsmark i hela Norrbottens län samt i Vesterbottens läns öfre lapp¬
marker; till 0,66 träd per har i den öfriga delen af Vesterbottens län,
till 0,8 träd per har för Jemtlands och Vesternorrlands län samt till
1 träd per har inom Gefleborgs län, allt i stort medeltal räknadt.“
Jag ber att få påpeka, att dessa medeltalsberäkningar grunda sig
på sakkunniga och erfarna fackmäns undersökningar, och att de äro
i öfverensstämmelse med de resultat, hvartill man vid dylika under¬
sökningar kommit i vårt grannland P inland. Detta hafva vi visat den
ärade motionären inom utskottet, men han har icke velat lyssna der¬
till, utan sätter mera tillit till de beräkningar, som i tidningsartiklar
anförts af zoologie docenten Bovallius. Om domänstyrelsen skulle följt
den senares beräkningar, så hade den ärade motionären kunnat till¬
vita oss, att vi misshushållat med statsskogarne; och då hade för¬
hållandet blifvit, att samma öfverafverkning skulle egt rum i dessa, som
den ärade talaren anser sig finna på enskildes skogar. För min del
föreställer jag mig, att man med försigtighet bör begagna sig af sådana
beräkningar, ty det är icke nog med att få en tillfällig inkomst af
våra statsskogar för att fylla eu tillfällig brist i statskassan, utan man
måste se till i första rummet, att dessa skogar handhafvas så, att de
för hvarje år lemna en god afkomst, och att denna afkomst bör stiga.
Detta är min åsigt, och derför torde den siste ärade talaren ursäkta,
att jag icke kan gå in på den beräkningsgrund, som han velat fram¬
ställa.
Vidare har den ärade talaren så väl i sin reservation som under
sitt anförande rigtat åtskilliga armärkningar mot förvaltningen i öfrigt,
i hvad den afser öfre Norrland, hvarmed torde förstås Norrbottens och
Vesterbottens län, i hvilka något mer än ^ af de norrländska krono-
parkerna äro belägna. Motionären grundar sitt klander pa det an¬
tagandet, att massor af timmerskog (skadad, öfvermogen och mogen)
får ruttna ned, och till stöd för detta antagande anför han vissa om¬
ständigheter, såsom: skogarnes egenskap af urskogar, skogspersonalens
fåtalighet, bristande kännedom om skogens grundmassa, hvilken senare
antages af motionären vara vida större än de verkstälda uppskatt-
ningarne utvisa.
För att belysa skogsförhållandena i allmänhet i dessa två län och
dervid särskilt påvisa grundlösheten af motionärens antaganden må
anföras följande.
Ett bland de mål, som vid en uthållig skogshushållning eftersträfva^,
är en jemn fördelning af skogens åldersklasser, så att dessa successivt
kunna skördas, utan att å ena sidan ränteförlust eller qvalitetsförsämring
uppstår genom qvarhållande af allt för gammal skog, och å andra sidan att
Om revision
af skogs-
lagstiftning eu.
(Forts.)
N:o 39. 44 Måndagen den 7 Maj, f. m.
Om revision ej afredning måtte ske i allt för unga skogsbestånd. Endast de skogar,
lagstiftningen. som ea läugre fö!Jd af år stått under en nationel behandling närma sig
(Forts.) ' med afseende å åldersklasser och virkesförråd ett sådant normalstadium.
I de skogar åter, som hafva karakteren af urskog, såsom lappmarks-
skogarne, äro gifvetvis de äldre åldersklasserna öfvervägande, under
det att de yngre äro svagare representerade. Här kan man således
ej fatta uthållighetsprincipen så, att dessa skogar i all framtid skola
lemna årlig enahanda tillgång på lika grof skog som nu, utan man
måste här, för att kunna småningom öfverföra dessa skogar till ett
normalt förhållande med afseende å åldersklasserna, tänka sig en
öfvergångstid, under hvilken det nuvarande timmerförrådet afverkas
med iakttagande deraf, att timmerskogen å ena sidan ej må af ålder
taga skada, men å andra sidan ej heller realiseras fortare, än att
timmerämnen hinna utväxa i den myckenhet, som för en uthållig ut¬
verkning, om än till något reducerade träddimensioner, är af nöden.
Gifvet är under alla förhållanden, att uthålligheten af skogarnes af-
kastningsförmåga ytterst är beroende af beståndsvården och åter-
växten; hvadan det är af betydelse i synnerhet för dessa nordliga och
högt belägna urskogar, att sjelfva afverkningeu regleras genom utsyning
och lämpas efter terräng- och andra förhållanden, äfvensom att åt¬
gärder vidtagas för komplettering af den första afverkningen i syfte
att främja återväxten och vården om de å hygget qvarvarande eller
detsamma angränsande skogsbestånd, hvilka tilläfventyrs efter afverk¬
ningen tagit skada. Några minutiösa, för längre tid gällande husbåll-
niDgsplaner äro under sådana förhållanden hvarken lämpliga, eller möj¬
liga att upprätta, i synnerhet som i fråga om den finansiella sidan af
saken alla för längre tid gjorda beräkningar lätt rubbas af inträffande
prisförändringar.
För att emellertid vinna närmare utredning om de norrländska
skogsträdens tillväxt och dermed i samband stående frågor, bland annat
just frågan om timmerblädningens förhållande till återväxten och hvad
i sådant hänseende kan vara att iakttaga, hafva på domänstyrelsens
föranstaltande noggranna och omfattande undersökningar blifvit af sak¬
kunniga utförda, hvilkas resultat dels redan föreligger i en år 1886
tryckt uppsats “om Norrbottens skogar“, dels ock för de öfriga norr¬
ländska länen kommer innan årets slut att publiceras i en till större
delen redan färdig afhandling.
Rörande åter skogstillgången å de särskilda kronoparkerna, så
blef . denna i den mån kronoparkerna tillträddes föremål för under¬
sökningar. Så uppskattades i Norrbottens län under åren 1874—1882
större delen af dervarande kronoskogar i sammanhang med den under¬
sökning af vattendragen, som egde rum för dessas reglering. Inom
Vesterbottens län påbörjades ock kronoparkernas uppskattning tidigt,
men som flere af dessa skogar vid tillträdet saknade tillgång på timmer¬
skog, hvilken under afvittringens långsamma behandling i kustlandet
varit utsatt för tillgrepp och åverkan, indelades endast de bäst be¬
hållna parkerna. A de nyligen inom lappmarken tillträdda krono¬
parkerna pågå deremot uppskattningar årligen; och äro inalles 366,833
har i Norrbottens och 282,329 har i Vesterbottens län nu uppskattade,
Måndagen den 7 Maj, f. m. 45 N:o 39.
oberäknad den areal i Norrbotten, som undersöktes åren 1874—1882. Om revision
På dessa uppskattningar grundade beräkningar och afverkningsplaner ^n
ligga till grund för de årliga utsyningsförslag, som afgifvas af skogs- ^(Forts.)™
tjenstemännen och åt domänstyrelsen pröfvas, dervid afverkningen för
året lämpas efter skogsbeståndens beskaffenhet och efter flottlederna,
hvilka senare utöfva ett väsentligt inflytande på den ordning, hvari
skogarne komma till utverkning. Särskilt har, der genom en om¬
fattande försäljning på eu gång af öfveråriga skogstillgångar utsigt
funnits, att i orter utan konkurrens vinna nya afnämare af krono-
virke, en sådan utväg i det angifna syftet begagnats, såsom vid Lule
och Ume elfvar, vid hvilka nya sågverksanläggningar härigenom uppstått.
Äfvenså vid Pite eif hafva dylika större virkesförsäljningar egt rum.
Inalles omkring 4 millioner timmerträd hafva sålunda blifvit försålda
i trakter, der slcogen efter undersökning funnits vara mest öfverårig.
Vid trädens utstämpling för sådana större försäljningar likasom
ock vid andra årliga försäljningar har det visat sig, att uppskattnin-
garne varit i hufvudsak tillförlitliga. Sålunda befans den å krono-
parken Nordanås i Lycksele socken till 352,128 träd upptaxerade
skogstillgången vid utstämpling utgöra 384,600 träd, den å kronoparken
Rämen till 201,000 träd taxerade skogstillgången befans utgöra 222,504
träd; skilnaden utgör endast omkring 10 procent. Flera dylika fall
kunna anföras. Och då såsom ofvan nämndes kronovirket ej säljes,
förr än detsamma blifvit utstämpladt, och just genom denna stämpling,
dervid träden tillika uppräknas och mätas, taxeringsresultaten blifva
komplettei’ade eller justerade, kunna differenserna utjemnas vid af-
verkningsberäkningarna och indelningarna, hvilka derjemte grunda sig
på skogarnes ytvidd, hvarigenom ytterligare kontroll erhålles. Det är
följaktligen lika grundlöst som vilseledande att påstå, att skogarnes
grundmassa är origtigt uppskattad eller otillräckligt känd. Visserligen
äro de nytillträdda kronoparkerna ej ännu i deras helhet undersökta,
men arbeten härmed pågå och behöfva ej för mycket forceras, enär
det i allt fall icke kan ligga i statens intresse att släppa ut i mark¬
naden allt för stora timmerpartier på eu gång, enär priset skulle sjunka
och det ekonomiska resultatet af statens skogsförvaltning försämras.
Nu kan det synas mången liksom motionären, att den naturliga
gången för afverkning i förut orörda skogstrakter borde vara den, att
de skadade träden tagas först, de öfveråriga derefter och sedan de
mogna. Denna ordning är bra i teorien, men i flere, ja i de flesta
fall omöjlig i praktiken. De skadade träden stå vanligen glest, hvar¬
igenom afverkningen fördyras. Endast under vissa förutsättningar har
man kunnat afyttra skadade träd enbart, t. ex. då brandskada in¬
träffat å en större skogstrakt eller under de år, då befolkningen i följd
af missväxt nödgas arbeta för mycket låg dagspenning, hvarigenom
utdrifningskostnaden minskas. I vanliga fall måste alla dessa tre af
motionären mycket omtalade slag af träd utstämplas samtidigt, i syn¬
nerhet som många flottleder endast en kortare tid underhållas. Af¬
verkningen måste följaktligen koncentreras här, medan andra trakter
sparas, om än någon del af skogen äfven der är öfverårig. Häraf
följer emellertid ej att förlust uppkommer, ty erfarenheten bär visat,
N:o 39.
4G
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
att vid eu något fördröjd afverkning af ett gammalt skogsbestånd pris¬
stegringen under tiden ofta till fullo uppväger ränteförlust och qvalitets-
försämring. Här bör tillika bemärkas, att qvalitetsförsämringen i ur¬
skogen icke går så fort, som motionären föreställer sig. Det är en
stor villfarelse att tro, att i sådant afseende ett eller två decennier
har någon större betydelse. Ej heller ur rent forstlig synpunkt inne¬
bär en något fördröjd afverkning af mogna och öfveräriga träd någon
fara för skogarnes allmänna tillstånd, hvilket nogsamt bevisas deraf,
att Norrlands skogar under årtusenden kunnat fortväxa och för¬
yngras.
Enligt gällande föreskrifter beräknas en uthållig timmerafverkning
sålunda, att under den s. k. blädningstiden — vanligen 60 år — skola
afverkas ej allenast alla timmerträd, utan äfven halfva antalet inom
blädningstiden utväxande timmerämnen. Men om timmerämnenas antal
är minst lika stort som timmerträdens, så komma dessa senare i sjelfva
verket till afverkning på en tid af högst 40 år, derest de stå så till,
att de kunna afverkas utan samband med utväxta timmerämnen. Genom
ofvan nämnda undersökningar har utrönts, att i medeltal minst 40 år
åtgå för att den närmast timmerträden varande storleksklassen eller
de s. k. timmerämnena skola utväxa 5 centimeter eller 2 engelska
tum i tjocklek. Vidare har vid de undersökningar, som blifvit utförda
såväl genom linietaxering som medelst trädräkning å en areal af till¬
sammans 693,000 har inom lappmarkerna utrönts, att tillgången af
timmerämnen om 25—30 centimeters tjocklek vid brösthöjd i medeltal
icke uppgår till mer än 32 å 50 procent, under det att timmerträden
utgöra 68 å 50 procent af det hela, äfvensom att dessa timmerämnens
antal per har produktiv mark i medeltal icke är större än 15 å 30
d. v. s. 25 å 30 per har i de socknar eller socknedelar, som gränsa
till kustlandet, men endast 15 per har i de öfre liggande socknarne
eller socknedelarne, såsom Sorsele, Stensele och Malå samt dermed
jemförliga trakter i Norrbotten, allt nedom odlingsgränsen. Då nu
utdrifningskostnaden står i direkt förhållande till timmerträdens gleshet
och det i stort ej lönar sig afverka timmer, med mindre än att omkring
20 träd finnas att tillgå per har, följer häraf att afverkningstiden ej
kan tagas kortare än 40 år, så vida timmerafverkningen skall blifva
uthållig.
Detta har ock till fullo bekräftats af erfarenheten, ty å de under
1870-talet afverkade skogstrakter å Jockmocks och Arvidsjaurs krono-
parker kan någon timmerafverkning ännu icke ega rum, utan man
måste här vänta ytterligare 20 år, innan timmerämnen hinna utväxa,
så att timmer med någon fördel kan afverkas.
Hvad nu beträffar sjelfva tillämpningen af ofvannämnda för-
valtningsgrunder, så hafva i Norrbottens län under åren 1870—1892
utstämplats till försäljning 15 millioner timmerträd. Härigenom har
halfva arealen af länets kronoparker blifvit öfvergången med afverk¬
ning. Den återstående hälften kommer enligt hitintills följd afverknings-
plan att afverkas under nästkommande tjugu år med de jemkningar
och modifikationer, som konjunkturerna och skogarnes beskaffenhet
47
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
kunna föranleda. Vidkommande särskildt de skadade träden, så kafva
sådana dels i sammanhang med annat virke dels ock i vissa fall enbart
afyttrats i ganska stor utsträckning. Sågverksbolagen klaga emeller¬
tid i sådana fall öfver dåligt utfall vid sågarne.
I Vesterbottens län har afverkningen på kronoparkerna i kust¬
landet i anseende till ringare timmertillgäng varit mindre omfattande,
men utgjorde dock under åren 1870—1892 omkring 1^ million timmer¬
träd. Deremot hafva inom lappmarkerna under de fem år, som för¬
flutit sedan kronoparkerna derstädes tillträddes och hunnit undersökas,
blifvit försålda dels på flerårig alverkning i två revir omkring en
million timmerträd, dels årligen i de öfriga lappmarksreviren omkring
200,000 träd eller en million träd under fem år. Alltså tillhopa 2
millioner träd på fem år. Härigenom är timmerskogen utstämplad å
en areal af omkring 54,000 har produktiv mark eller omkring •§• af
hela arealen. Samma beräkuingssätt ligger alltså till grund för virkes-
försäljningarna och afverkningarna i Vesterbottens som i Norrbottens
län och grundar sig å såväl arealen som grundmassan, hvilka båda
faktorer, enligt hvad skogsvetenskapen lemnat obestridd gemensamt
bilda en betryggande garanti för skogarnes uthållighet. Ett lika
obestridligt som allmänt kändt faktum är ock, att utsläppandet i mark¬
naden af väsentligt större timmerpartier, än som skett under ofvan-
nämnda tidsperiod, skulle hafva verkat tryckande på försäljnings¬
priserna.
Af det anförda inses, att bestämda och på noggranna undersök¬
ningar om skogarnes tillväxt fogade principer och beräkningar ligga
till grund för afverkningen och virkesförsäljningen å kronoparkerna
i de norra länen, samt att såväl den forstliga som den ekonomiska
eller finansiella sidan af skogsförvaltningen blifvit beaktad. Det sti¬
gande finansiella resultatet — inkomsterna från de norrländska länen
hafva på 20 år nära femdubblats — visar ock nogsamt, att den
timmerskog, som under ogynsamma afsättningsförhållanden blifvit sparad,
ej allenast hållit räntan, utan genom prisstegring lemnat staten vida
större behållning, än om densamma bortslumpats på otjenlig tid. Det
finnes ej heller någon rimlig anledning antaga, att ej det finansiella
resultatet fortfarande skall raskt och stadigt stiga med en konseqvent
tillämpning af hittills följda grundsatser.
Angående den gjorda anmärkningen öfver skogspersonalens fåtalig¬
het vid förvaltningen af skogarne i Norr- och Vesterbotten, kan jag
ej för Norrbotten uppställa någon tillförlitlig beräkning, då Norr¬
bottens lappmark ännu är oafvittrad, men för Vesterbotten finnes
sådan.
Den afvittrade delen af Vesterbottens lappmark det vill säga, den
nedom odlingsgränsen belägna, innehåller cirka 525,000 hektar enskild
mark och 450,000 hektar kronoparker, allt produktiv mark. Denna
areal är fördelad på 5 revir, af hvilka 2, Narsjö och Fredrika, hafva
skogar jemväl på kustlandet. 6 afiönade assistenter äro här anstälda,
Om revision
af skogs¬
lag stiftning en.
(Fort',)
N:o 39.
48
Om revision
af slcogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
således elfva tjensteman, hvilka i anseende till ofvan anmärkta för¬
hållande med Narsjö och Fredrika revir reducerats till 10. Alltså
cirka 52,000 har enskilda skogar och 45,000 har kronoparker på
hvar och en. Men då utsyningarne verkställas å hemmansskogarne
hvart tredje år och afverkningen jemväl å kronoparkerna koncentreras
å större hyggen (med sparande åt framtiden åt andra skogstrakter),
hvarigenom förvaltningen underlättas, är i sjelfva verket ej mer än
en tredjedel af ofvaiinämnda areal föremål för årliga förvaltnings-
bestyr, alltså cirka 17,500 har hemmansskogar och 15,000 har kronopark.
Här är att märka, att kronojägare och bevakare hafva befogenhet att
för utlemning märka vindfälda och torra träd, hvilket alltså ej på¬
kallar jägmästarens besök i skogarne.
Skulle emellertid personalen behöfva ökas genom tilltagande
intensitet i förvaltningen, skall domänstyrelsen ej underlåta härom
gorå underdåniga framställningar. Men att på förhand anställa flera
än hvad just af behofvet påkallas, vore ju endast att pålägga stats¬
verket en onödig afgift.
Jag skall nu bedja att få öfvergå till hemmansskogarne i lapp¬
marken och söka att bemöta de anmärkningar, den ärade talaren
rigtat mot utsyningstvångets tillämpning, i synnerhet mot dessa så
kallade uppskattningar, hvarmed han för sin del icke varit belåten.
Om de handlingar, som han nyss uppläste, voro desamma, hvilka
förevisades i utskottet, skall jag bedja att få fästa hans uppmärksam¬
het derpå, att alla uppskattningar, som verkstäldes före afvittringen,
voro grundade endast på okulär besigtning. Uppskattningen har icke
kunnat ske på annat sätt, ty innan afvittringen var afslutad, funnos
icke ens provisionel^ områden utstakade, och när skogstjenstemannen
kom för att stämpla ut det timmer, som hemmansegaren hade rätt
att försälja, måste han i första rummet taga hänsyn till att icke träda
grannarnas rätt för nära. Derför blefvo dessa okulära besigtningar
blott till ledning för iörrättningsmannen, men de blefvo också till led¬
ning för de skogsköp, som sedermera kornmo till stånd, ty köparne
begagnade sig af dessa okulära besigtningar. Om man nu före af¬
vittringen måste begagna sig af eu sådan provisorisk uppskattnings-
metod, och man sedan kom tillbaka till samma ställe efter afvittringen,
då andra bestämmelser följdes, då uppskattning efter linietaxering
skedde, eller också uppräkning, så är det naturligt, sedan antagligen
större områden utstakats, att antalet träd skulle blifva större. "Detta
gäller naturligen också, om, såsom nu är fallet, man efterhand ned¬
satt det afverkningsbara tumtalet från 36 centimeter till 31. Och
sedermera kommer det också an på, till hvilka dimensioner man upp¬
tager timmerämnena. T. ex. vid skogsliqvider, vid laga skiften, der
upptagas alla träd af viss storlek såsom timmerämnen, iifven de, som
af en eller annan orsak icke växa vidare. Endast deraf kan man
förklara den- skilnad, som den siste talaren framhållit. Enligt alla
skogstjenstemäns samstämmiga utsagor äro linietaxeringar, grundade
på 5 eller 10 procents uppräkningar, ganska tillförlitliga, och jag har
bär i min portfölj papper, som visa, att vid en mängd sådana för¬
rättningar är resultatet af en ordentligt utförd linieuppskattning, för
49
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
så vidt det galler stora arealer, i allmänhet lika tillförlitlig som upp¬
räkning. Men för att hemmansegarne skola få 8 å 10 procents upp¬
skattning, eller få skogen uppräknad i dess helhet på mindre arealer,
har domänstyrelsen utfärdat ett särskildt cirkulär, som motionären nu
icke omnämnt. Enligt den gamla skogsordningen fans icke någon
föreskrift, att hemmansegaren skulle släppa till handtlangning vid
dessa uppskattningar, och följaktligen kunde domänstyrelsen icke i sina
cirkulär utfärda dylika bestämmelser. Men i den nya skogsförord-
ningen af den 20 januari 1894 är föreskrifvet, att hemmansegaren
skall bekosta handtlangning, och derför finnes ej vidare hinder för
skogarnes uppräkning, i fall egarne vilja bestå den dyrare handtlaug-
ningen härför. Jag tror derför, att de kalkyler, som den ärade
talaren har framlagt öfver otillförlitligheten af dessa uppskattningar,
icke äro karakteriserande för verkliga förhållandet, ty om så hade
varit fallet, föreställer jag mig, att hemmansegarne och sågverksegarne
skulle mera allmänt hafva klagat öfver dessa uppskattningar. Detta
är emellertid icke förhållandet. Jag har här ett ofhcielt intyg från
registratorn i domänstyrelsen, hvaraf framgår, att under åren 1890 —
1894 hafva inalles endast 5 bysyneförrättningar blifvit öfverklagade.
Det visar, tror jag, att det icke är så farligt stäldt med dessa, som
den siste talaren ville göra troligt.
De anmärkningar, som den ärade talaren gjorde derom, att det
är jägmästarne, som bestämma, huruvida den skadade skogen har det
värde, att den lönar utdrifning3kostnaden, beror på något misstag.
Vill hemmansegaren taga ut skogen, så får han nog densamma ut-
stämplad. Men förhållandet är, att den skadade skogen icke står på
ett ställe, utan står glest spridd öfver eu vidsträckt areal, och det
kan icke alltid vara någon ekonomisk fördel att taga ut den ensam,
utan den måste tagas ut i sammanhang med den andra.
Herr Treffenberg omnämnde ett berigtigande, som tinnes infördt
i en tidning, från eu af skogsstatens tjensteman, nemligen öfverjäg-
mästaien Sjöberg. Jag ber få påvisa, att den uppgift, herr Treffenberg
lemnade, icke var fullt korrekt. Herr Treffenberg ha]- i sin motion
framhållit, att de skadade träden enligt herr Sjöbergs intyg skulle
utgöra 20 procent af skogens virkesmassa, men detta är icke för¬
hållandet. Öfverjägmästaren Sjöberg har påvisat detta, och torde
kammaren ursäkta, att, då han angripits, jag anser mig skyldig att
delgifva hans berigtigande, som finnes infördt i en här utkommande
tidning och hvilket lyder som följer. “För någon tid sedan fann jag till
min stora förvåning, att eu af enskild person härstädes begärd upp¬
gift om skogstillgången å några kronoparker inom Norrbottens län
under namn af ofhcielt intyg användes som bevismateriel för eu del
funderingar i taxation och skogsskötsel af docenten Dovallius. Då
origtigheten af de konklusioner, till hvilka herr Bovallius med ledning
af denna uppgift kommit, synts alltför ögonskenlig för att behöfva
någon vederläggning, har jag, hindrad af tjenstegöromål, ej gjort mig
någon förebråelse att iakttaga tystnad.
Som emellertid motion väckts vid förevarande riksdag af lands¬
höfding Treffenberg om revision af skogslagstiftningen, och dervid
Första Kammarens Prot. 1894. N:o £9,
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts)
4
N:o 39.
50
Om rev is ia a
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
ytterligare åberopats nämnda s. k. officiella intyg, anser jag mig nöd¬
sakad protestera mot de slutsatser, som blifvit gjorda på grund af
mina sifferuppgifter.
I motionen säges nemligen, att af dessa uppgifter skulle framgå,
att på de i intyget omnämnda kronoskogar de skadade och mogna
trädens antal uppgår, de förra till 227,576 träd, motsvarande i medel¬
tal icke mindre än 26 procent af hela den afverkningsbara virkesmassan,
samt de senare till 664,328 träd, motsvarande 74 procent af virkes¬
massan; och af detta förhållande dragés sedermera den slutsatsen, att
oerhörda mängder af skadad skog finnas, som ej tillgodogöras, utan
få ruttna ned.
Jag vill då upplysa, att dessa 227,576 skadade träd, af hvilka
en del äro s. k. undertryckta träd, till större delen äro åt små dimen¬
sioner, ända till 24 cm. vid brösthöjd, samt att dessa träds virkes-
massa, pr styck räknadt, alltså är mycket mindre och alldeles icke
jemförlig med de friska timmerträdens, hvilkas minimistorlek vid bröst¬
höjd är 31 cm. Häraf följer, att de skadade trädens virkesmassa
icke på långt när kan utgöra 26 procent af det hela, såsom motionären
uppgifver. Ett sådant påstående är så mycket mer vilseledande, om
man tager i betraktande de skadade trädens ringa värde i förhållande
till de friska trädens. De skadade träden stå nemligen mycket glest,
spridda som de äro på en areal af 51,000 hektar produktiv skogs¬
mark, således endast 4,5 träd pr hektar i medeltal.“
Den siste ärade talaren har vidare framhållit, att dessa taxeringar
skulle till väsentlig grad hafva till följd, att hemmansegarnes skogar
öfvergingo i sågverksegarnes händer. Jag skulle då vilja fråga herr
Tretfenberg, hvad anledningen kan vara, att eu mängd skogar inom de
provinser, der det icke finnes något utsyningstvång, öfvergått i såg¬
verksegarnes ego. Dessa skogar äro icke få, och det vet herr Treffen-
berg lika väl som jag, att i Jernband, och i synnerhet i Herjeådalen,
egas skogarne numera till större delen af sågverksbolagen, och der
förekommer icke något utsyningstvång. Samma är förhållandet i
Vesternorrlands län. Konungens befallningshafvande i dessa län an¬
förde detta redan i sina femårsberättelser för 1881—85, och dessa har
jag här, men jag behöfver icke uppläsa dem, ty det vet nog herr
Tretfenberg. För min del föreställer jag mig, att man icke behöfver
söka någon annan anledning, hvarför sågverksbolagen förvärfva sig
skogar, än den, som antydts af utskottet, nemligen att det numera
icke finnes någon mark med grof skog på att få köpa utom i lapp¬
markerna. Det är hela den enkla saken, och det är icke alls under¬
ligt, att sågverksbolagen äro så ifriga att komma åt denna grafva
skog. Men de hafva köpt dessa skogar med full vetskap om nu
rådande utsyningstvång, och de hafva ingen rättighet att påyrka denna
lags utbytande mot eu dimensionslag, som enligt alla sakkunniges om¬
döme icke iir förenlig med skogens bestånd deruppe, ty icke allenast
samtlige skogstjenstemännen i Norr- och Vesterbottens lappmarker
framhålla: “tag bort utsyningstvånget och sätt dit en dimensionslag i
stället, och skogarne äro der snart förrödde“, utan jemväl Konungens
befallningshafvande i Vesterbotten afgaf följande utlåtande angående
51
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
utsyningstvåDgets upphäfvande, hvilket finnes återgifvet i statsverks¬
propositionen till 1889 års Riksdag.
“Eders Kongl. Majtts befallningshafvande i Vesterbottens län har
ansett det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida hemmansegarne,
hvilka petitionerat i en sak, hvaraf' andra skulle draga egentliga för¬
delen, kunde anses mogna för den frihet uti dispositionsrätten till
skogen, som de påyrkade, då erfarenheten hittills visat, att en stor
del af dem, utan att skaffa sig kännedom om skogens värde, snart
sagdt besinningslöst och för en hel mansålder afyttrat sina först ny¬
ligen vid afvittringen erhållna skogstillgångar. Vid första påseendet
förefölle det visserligen tilltalande, att hela länet finge lika skogslag-
stiftning, men denna likformighet hade en mycket olika verkan, i det
att i kustlandet, der tillgången å gröfre skog vore obetydlig, skogs-
afverkningen i allmänhet minskats, hvaremot inom lappmarken, som
egde sparad timmerskog, hvilken genom denna lag ej kunde skyddas,
fritt spelrum skulle lemnas åt eu snabbt tilltagande afverkning, i syn¬
nerhet å skogar, som försålts på viss tid. Då det framstälda förslaget
skulle leda till den långsamt växande skogens förstörande och dermed
till lappmarkens undergång, har Eders Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande hemstält, att detsamma måtte lemnas helt och hållet utan
afseende. “
Beträffande den ärade talarens yttrande om den beroende ställ¬
ning, som jägmästarne intaga gent emot sågverksbolagen, så vill jag
säga, att han må nu hafva hvilken tanke han vill härom. För min
del aktar jag skogsstaten för högt för att tro, att den skall taga
något intryck från vare sig det ena eller andra hållet. Hvad den
ärade talaren i detta afseende nu anfört må stå för hans egen räk¬
ning. Den ärade talaren påpekade också något om den skogsordning,
som nyss utkommit; han påvisade åtskilliga deri gjorda förändringar,
men sade, att de icke vore af någon synnerlig vigt. Jag vill dock
framhålla, att der förekommer bland andra den vigtiga frågan för hela
vårt skogsväsende i Norrland, att man numera icke vid afverkningeu är
bunden vid en dimension. Den äldre skogsorduingen, 1805 och 1874 års
författningar, föreskref en ganska hög dimension vid brösthöjd, nemligen
36 centimeter. Men vid de genom domänstyrelsens föranstaltande af
sakkunniga personer utförda undersökningar, som jag förut omnämnt, men
hvilka den ärade talaren synes vilja alldeles ignorera, har det visat
sig, att när träden i Norrbotten och Vesterbotten hafva uppnått en
dimension af 31 centimeter, rentabiliteten minskas, hvarför det af skäl, för
hvilka utskottet utförligt redogjort, blifvit i den nya förordningen äfven
lemnadt åt domänstyrelsen att för hvarje särskild skog eller på annat
sätt lemna närmare föreskrifter i fråga om afverkningen. Detta är i
sjelfva verket eu vigtig förändring i den nya skogsorduingen.
Den ärade talaren berörde till slut eu önskan, som han framstält
i sin motion, om åtskiljande af de båda administrationsgrenarne i
domänstyrelsen. Jag kanske icke borde yttra mig derom, då jag skulle
kunna anses jäfvig, men till följd af vunnen erfarenhet skulle jag
mycket beklaga, om ett särskiljande af dessa båda förvaltningsgrenar
skulle komma till stånd. Skogsförvaltningen och domänförvaltningen,
Om revhon
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
N.o 39.
52
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
stå med hvarandra i en ständig beröring, det är en ständig vexel¬
verkan mellan båda, så att det skulle enligt mitt förmenande vara till
stor skada, om de skulle åtskiljas.
Jag har mycket, som jag skulle vilja tillägga, men jag vill icke
längre upptaga kammarens tid, jag ber om ursägt att jag kanske gjort
det allt för länge, och slutar med att vördsamt anhålla om bifall till
utskottets hemställan.
Herr Nisser, Martin: Jag ber att med endast några få ord få
beröra en punkt, som icke af föregående talare blifvit beaktad. Jag menar
dimensionslagens inflytande på uppväxande ungskog. Förhållandet är
nemligen, att i ett normalt, fullslutet bestånd af ung tallskog finnas
vid 20 år 5 å 6 tusen stammar. Huru många af dessa blifva väl färdiga
timmerträd? Om 100 år kunna tagas 20 å 25 de kraftigaste, de s. k.
“prostarne“. Om ytterligare 20 år kunna 80 å 100 tagas och om
ytterligare 20 år 80 å 100. Således, af de 5 ä 6 tusen stammar, som
funnos å det 20-åriga beståndet, kunna 180 å 225 d. v. s. endast 3
å 5 procent tagas ut. Deraf följer, att icke mindre än 95—97 procent
äro s. k. undermåliga träd. Det är ju alldeles gifvet, att en dimen¬
sionslag skulle på ett högst betänkligt sätt försvåra och betunga uttaget
af detta undermåliga virke, som skulle blifva underkastadt utsyning
och stämpling. För öfrigt kunna icke dessa undermåliga träd uttagas
på andra ställen, än der kommunikationsförhållandena sådant medgifva.
I motionärens framställning synes, att för att få en standard virke af
ö-turns timmer om 19 fots längd fordras 70 ä 80 stockar, och han
visar äfven, att standarden betingar ett pris af cirka 4 pund sterling,
d. v. s. 72 kronor.
Fn dylik utverkning kan omöjligen löna sig, om man derpå skall
kosta drifning, flottning, sågning, stabbläggning och ombordföiming,
utan kommer densamma ovilkorligen att vålla förlust i form af sågadt
virke. Det är nödvändigt att kommunikationerna äro särdeles för¬
månliga, för att det undermåliga virket skall kunna uttagas och lemna
någon behållning, äfvensom att det får förädlas till den form, som är
den mest lönande.
Hvad granbeståndet åter beträffar, måste man genast vid första
afverkningen gå ned till små dimensioner, enär eljest den qvarstående
skogen skulle förstöras, derigenom att granens rötter ligga särdeles
grundt och vidt spridda och lätteligen skadas vid timrets utdrifning,
då en oundviklig följd blifver, att granskogen torkar eller tager röta.
Äfven med afseende derå vore således en dimensionslag menlig
och förlustbringande. Det förefaller mig derför alldeles tydligt, att en
dimensionslag, der kommunikationer finnas, blifver till skada, i det att
den betungar och fördyrar den afverkning, som der kan ske af under¬
måligt virke; på sådana ställen åter, der kommunikationer icke finnas,
och der således undermåligt virke icke kan med ekonomi uttagas, der
är dimensionslagen obehöflig.
Jag tror således icke, att det kan vara klokt att införa en dimen-
siouslag hvad Dalarne och Gestrikland beträffar. Jag håller tvärtom
snarare före att, när kommunikationerna i de norra delarne af Sverige
53
N:0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
blifvit mer utvecklade, skall dimensionslagen äfven i Vesterbotten och
Norrbotten visa sig vara mera till skada än gagn. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.
Herr Crusebjörn: Då den värde motionären i sin framställning
framför allt synes hafva angripit den s. k. lappmarkslagen, och den
naturligtvis har sin största betydelse för Vesterbottens län, tillåter jag
mig att, oaktadt denna sena timme, taga till ordet för att yttra mig
rörande nämnda lag. Då motionären framhållit, att denna lag i så
många afseenden skulle verka skadligt, tillåter jag mig nämna, att
under de år jag vistats i Vesterbotten, och på de resor jag under de
två senaste åren gjort i lappmarken, jag icke hört talas om något
egentligt missnöje med denna lag. Vid sammanträden, som jag särskildt
förliden sommar hållit i de södra lappmarkssocknarne, vid hvilka
sammanträden skogsfrågan afhandlats, fann jag att den missbelåtenhet,
som möjligen fans vid början af lagens tillämpning, i väsentlig mån
förminskats. Af allmogemännen framstäldes der den åsigt, att, sedan
tjenstemännen blifvit yngre och flere till antalet och desamma hunnit
att verka, de svårigheter eller de oegentligheter, som skulle vara för
allmänheten förbundna med denna undantagslagstiftning, mer och mer
undanröjts. Endast en sak framhölls allmänt af allmogen såsom i
deras uppfattning hård, nemligen den, att allmogen skulle betala af-
gifter för den utsyning, som på grund af undantagslagstiftningen måste
ega rum. Särskildt uttalades detta missnöje i de socknar, som ligga
närmast Vesternorrlands län. Der hade befolkningen naturligtvis sig
väl bekant, att på andra sidan länsgränsen hvar och en fick sköta sin
skog huru som helst, under det att den skulle betala derför, att den
stod under en undantagslagstiftning. Vill man sålunda bryta det miss¬
nöje med lappmarkslagen, som möjligen finnes, skulle man taga bort
nämnda utsyningsafgifter, och detta är ju helt enkelt en statsreglerings-
fråga. När statsinkomsterna tillåta det, vore det i hög grad önskvärdt,
att dessa afgifter borttogos.
Motionären har vidare framhållit, att en förändrad lagstiftning och
införande af dimensionslag skulle medföra ökade statsinkomster, på
grund af att i sådant fall en förökad afverkning af såväl fullmogen
som skadad skog skulle komma att ega rum. Äfven framhöll motio¬
nären önskvärdheten af, att skadadt virke så fort som möjligt finge
afverkas. Jag vill erinra om, att ett sådant tillvågagåeude skulle
medföra en mångdubbel afverkning såväl af ena som andra slaget, och
att alldeles för mycket virke komme i marknaden, hvarigenom prisen
skulle nedtryckas till förfång för både staten, sågverksbolagen och all¬
mänheten. Jag kan naturligtvis icke i denna sena timme taga upp
till bemötande allt hvad som här blifvit af motionären framdraget, utan
tillåter jag mig endast förena mig med den siste talaren i hans yrkande
om bifall till utskottets förslag.
Ilerr Treffenberg: Jag måste göra bruk af det förbehåll, jag
framstälde, då jag senast intog denna plats, att ännu något få upptaga
kammarens tid. De anmärkningar, som mot mig framstälts, hafva
Om revision
af tkogs-
lagttiftningen.
(Forts.)
N:o 39.
54
Om revision
af skogs-
lagstiftningen.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
nemligen varit af den beskaffenhet, att jag skulle vara en verklig
stackare, i fall jag icke försökte vederlägga dem, och jag hoppas, att
jag deri skall lyckas.
Herr landshöfding Grusebjörn påstod, att något missnöje öfver
lappmarkslagen icke skulle finnas inom hans län. Jag kan gent emot
honom åberopa en annan auktoritet, som är något äldre på platsen
än herr landshöfdingen, nemligen häradshöfding Uygrell, hvilken för
några år sedan tog initiativet i denna fråga och gjorde sig till måls¬
man för böndernas missnöje i saken. Detta torde också betyda något.
Vidare anhåller jag att till upplysning om den erfarenhet, som i
samma afseende gjorts af geologen Högbom, hvilken genomvandrat
stora sträckor — ända till 14 mil — af Vesterbotten — hviiket nog
herr landshöfdingen icke hunnit med att göra — få uppläsa följande
testimonium: “Någon som helst fara att i fråga om nu nämnda skogs¬
bestånd tillämpa eu väl afpassad dimensionslag torde icke kunna på¬
visas. Att icke det för lappmarken gällande utsyningstvånget för
ifrågavarande fall befordrat skogsmarkens produktivitet, framgår deraf,
att detta slags tallmoar derstädes, icke blott här och hvar, utan öfver
betydliga områden, såväl kronoparker, som enskildas, oaktadt utsynings¬
tvånget varit gällande i nu 20 år, ännu bära massor af öfvermogen
och skadad tall och till följd af de äldre trådens qvarstående förete
en oduglig och undertryckt återväxt. Sådant skulle helt säkert i vida
mindre grad vant händelsen, om samma lag gält för lappmarken som
för nedre landet. Visserligen skulle derigenom timmertillgången för
den allra närmaste tiden hafva blifvit något mindre, men återväxten
skulle hafva tett sig bättre, och mycken skog, som under senaste år¬
tionden tagit skada och öfvermognat, hade blifvit tagen, innan qvali-
teten blifvit försämrad. Man må icke förvåna sig öfver det missnöje,
som råder bland skogsegarne, desse må nu vara bönder eller trävaru¬
bolag, när de se statm hafva åtagit sig ett förmynderskap, som den
icke mägtar sköta och som tillskyndat dem förluster och varit till skada
för skogens framtida utveckling. Det stöd, som, plägar anföras för
utsyningstvånget, nemligen nödvändigheten af skydd mot fjellvindarne,
har det väsentliga felet, att det icke är tillämpligt på de nedre lapp¬
markerna, utan blott på de närmast fjellen liggande lappmarksskogarne,
der ingen bestridt skyddets nödvändighet, och för de likartade skogs¬
trakterna i våra sydligare fjelltrakter, der intet skydd ännu åstad¬
kommits, utan der man låtit fjellskogarne i vissa trakter (vestra Jemt-
lund) hejdlöst sköflas, utan att något allvarligt blifvit gjordt att i tid
sätta en gräns derför A
Jag tror, att det möjligtvis både varit försigtigare af herr lands-
höidingen att uppskjuta ett definitivt omdöme i denna fråga, till dess
landshöfdingen varit något längre på platsen.
Herr generaldirektör Hvers begagnade tillfället för att, såsom han
sade, skydda jägmästaren Sjöberg mot ett angrepp från min sida. Att
göra detta synes mig hafva varit fullkomligt obehöffigt, då jag sjelf
under mitt anförande framhöll just samma sakförhållande som herr
Hvers. Hela saken är ju rent af en bagatell, nemligen att jag be¬
gagnat uttrycket virkesmassa i stället för trädantal. Men jag anmärkte
55
N:o 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m.
ju — och jag repeterar det än en gång — att det endast fordras
kännedom om quatuor species för att inse, att jag menat "trädantalet"
oaktadt jag begagnat det något oegentliga uttrycket ‘virkesmassa".
Vidare nämnde herr generaldirektören, att det icke vore värdt
att jemföra 4-procenttaxeringarna med de äldre på 80-talet använda
uppskattningarna, hvilka grundade sig på endast okulär undersökning.
Det är fullkomligt rigtigt, och det har jag ej heller någonsin bestridt.
Men jag faller nog kanske litet besvärlig, då jag nu skall erinra om
ett par instrument, som utvisa att uppskattningar, verkstälda under
åren 1891 och 1892 och sålunda sedan taxeringsinstruktionen ut¬
färdats, samt begge förrättade af jägmästare — lemnat i väsentlig
mån skilda resultat. Det är just samma instrument, som jag pre¬
senterade i utskottet, och skall jag be att I, mine herrar, uppmärk¬
sammen följande siffror. 1 oktober 1891 upptaxerades Lomfors’ skog
af jägmästare Gram. lian kom till det resultat, att antalet timmer-
ämnen utgjorde 20,575, den friska skogen 23,425 samt den skadade
skogen 1,450 träd. Under sommaren 1892 -— således sex månader
senare, — taxerades samma skog af två jägmästare, Hellström och
Tilly, med det resultat, att timmerämnen befunnos utgöra 80,975, mogen
skog 28,122 träd, skadad skog 8,889 träd. De olika uppskattningarna
skilja alltså icke på 10 procent, utan på 4 ä 500 procent, men beräk¬
ningarna grundades i båda fallen på olika princip, nemligen i förra
fallet på den s. k. 4 procent-uppskattningen och i det senare på trä¬
dens räkning.
Herr generaldirektören upplyste, att den skadade skogen finge
tagas genast eller när som helst. Särdeles önskvärdt vore, om domän¬
styrelsen ville gifva vederbörande kännedom härom. Icke ett ord tin¬
nes nämndt derom i taxeringsinstruktionen för jägmästarne. Och jag
är fullkomligt öfvertygad om, att hade berörda förhållande varit kändt,
hade man ofta begagnat sig af rättigheten att uttaga den skadade
skogen. I nämnda instruktion står tvärtom, att den skadade skogen
får tagas ut, om det gäller mindre partier på 2 år, men att, om den
utgör en större mängd träd, uttagandet bör fördelas på en tid, som
kan sträcka sig ända till tio år. Är det detsamma som “genast?"
Herr generaldirektören nämnde vidare, mycket rigtigt förstås, att
den årliga afkomsten berodde på dels arealen, dels grundmassan och
dels växtligheten. Efter precis samma grunder verkställas uppskatt¬
ningarna på de enskilda skogarne, fastän med den stora skilnad, att i
ena fallet räknas träden å blott 4 procent på arealen, under det att i
andra fallet hela trädmassan räknas. Resultatet måste blifva olika.
Vidare är ju alldeles gifvet, att resultatet af kalkylen måste blifva i
väsentlig män olika, om man, såsom domänstyrelsen, beräknar, att, för
att träden skola hinna utväxa 1 tum, behöfvas 24 år, eller, såsom
vetenskapsmännen anse, dertill erfordras icke mer än 15 år i Norr¬
botten och 12 år i Vesterbotten. År det icke värdt att få utredt,
hvem som har rätt i detta fall? En sådan utredning har ju, såsom
jag förut anmärkt, icke blott teoretiskt, utan äfven praktiskt intresse.
Skulle nemligen vetenskapsmännens undersökningar befinnas rigtiga,
skulle deraf ofelbart följa, att årsafkastningen kan beräknas till 1 4
Om revision
af skogs-
lagstiftvång en,
(Forte.)
N:o 39.
56
Om revision
af skogs¬
lag stiftning en.
(Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
träd per hektar, i stället för att domänstyrelsen nu beräknar den¬
samma till endast 0,6 å 0,8 träd per hektar. Följden deraf blir då
också, att kronoparkerna i Vesterbotten skulle kunna beräknas lemna
årligen omkring 1 \ million träd i stället för nu beräknade 360,000,
samt att kronoparkerna i Norrbotten skulle kunna beräknas lemna
omkring 2 millioner i stället för nu beräknade 500,000 träd. Detta
betyder något i tider, då virke är en begärlig vara och statsverket
behöfver skörda inkomst deraf.
Vidare förstod jag måhända icke rätt herr generaldirektörens tal
om att skiljaktigheten vid taxeringarna skulle bero derpå, att sjelfva
området, som taxerats, skulle hafva undergått förändring. Detta gäller
dock icke om taxeringen på Lomfors, der området icke undergått
någon som helst förändring, utan var detsamma vid begge taxeringarna.
Blott ännu eu fråga till skall jag upptaga. Detta skall jag göra
derför, att det är den, som jag har svårast att besvara och jag icke
vill, såsom mången annan, då en kinkik fråga framställes till besvaran¬
de, helt enkelt tiga. Jag menar den frågan^ huru det kommer sig
att i andra provinser, der icke tvånget af lappiuarkslagen tinnes, skogs-
hemmauen i alla fal! öfvergå i sågverksbolageus händer. Nu vill jag
först härvid anmärka, att så är icke i nämnvärd män händelsen annor¬
städes än i Ilerjeådalen. Så är icke förhållandet exempelvis i Vester-
norrlands län, ty der hafva många bönder, fack vare att något ut-
stämplingstvång ej finnes, nog motståndskraft för att icke sälja sina
hemman, och der finnes också ännu, i strid mot herr generaldirektörens
förmenande, här och hvar sparad grof skog, men, såsom sagdt, i Rerjeå-
dalen hafva verkligen hemmanen i mycket stor utsträckning öfvergått
i sågverksbolageus händer. Detta kan dock bero på andra förhållan¬
den. Ett sådant har jag augifvit i min motion, nemligen sågverks-
egarens behof att ständigt hafva tillgång till råmaterial. 1 Jemtlands
län gäller samma förhållande som i Norr- och Vesterbotten, eller att
skogshemmanen hafva mycket större värde i sågverksegarens händer
än i böndernas. Just den omständigheten, att i ilerjeådalen, liksom i
de öfriga norra länen, skogsbruket blifvit hufvudsaken, under det att
jordbruket kommit i eu underordnad ställning, gör, att, när ett hem¬
man blifver ledigt till salu, sågverksegaren alltid kan bjuda mera än
någon annan. Och boudeu vore väl galen, om han, då han behöfver
sälja, icke tager det högre anbudet. Dessutom kunna ju i Herjeådalen
finnas särskilda ortförhållanden — för mig obekanta — hvilka full¬
ständigare förklara anledningen dertill, att skogshemmanen äfven der
öfvergå i bolagens händer. Äfven öfver berörda förhållande skulle den
af mig ifrågasatta utredningen sprida klarhet. Under alla förhållan¬
den skulle en sådan utredning bibringa insigt åtminstone deruti, att
lappmarkslagen bidrager till att sågverksbolagen öfverkomma hemmanen
blott för en spottstyfver. Och särskilt skall just det stora bolag,
hvars talan jag förmodligen anses i denna fråga föra och som har
så mycket skog, att det redan är fullkomligt sjelfständigt, säkert
skall, säger jag, just detta bolag, om lappmarkslagen fortfarande kom¬
mer att gälla, alltjemt arrondera sig genom nya hemmansköp. Det
är en sak, så klar som eu naturlag. Ocb om dimensionslag icke införes
57
N:0 39.
Måndagen den 7 Maj, f. m
i landskapen söder om öfre Norrland — hvad blir der följden af att
allt smärre och smärre dimensioner afverkas? Jo, att allt större och
större massor virke af små dimensioner kastas in i marknaden, hvar¬
igenom prisen skola nedtryckas ända derhän, att tillverkningskostnaden
öfverstiger saluvärdet, hvaraf åter följer att kalmarker skola uppstå, och
att under en lång tid väldiga skogssträckor skola ligga värdelösa, tills
skogen åter hunnit växa upp. Men under tiden komma just de sågverks-
egare, som hafva “rygg* och kunna vänta tills skogen vuxit upp, att
såsom korpar kasta sig öfver dessa stora sträckor. Det blir följden
af kriget. Och om icke insigten äfven i denna naturlag ännu blifvit
klar, så skall erfarenheten under de närmast följande fem å sex åren
säkerligen bibringa oss visshet härutinnan. Att det i alla händelser
icke går an att stanna vid “status quo“, är säkert.
Jag har ju icke ifrågasatt annat än en utredning. Och är det
väl skäl att i denna fråga, der de vigtigaste intressen stå på spel,
motsätta sig en såda * ? Och kan icke kammaren här, utan att uttala
något som helst gillande omdöme om de speciella förslag, jag fram-
stält, inskränka sig f ill att helt enkelt för Kongl. Maj:t förklara, att
frågan är af den högvigtiga beskaffenhet, att den förtjenar en sådan
utredning? Något annat har jag ju icke begärt.
Om revision
af sko yt¬
lag stiftning en^
(Forts.)
Herr Berg, Lars: Jag skall i denna sena middagstimme endast
be att få upptaga kammarens tid en eller två minuter. Lika med
föregående talare och i samma egenskap som han har jag haft tillfälle
att studera skogsförhållandena i Norrland, men jag har dervid fram¬
för honom haft den förmånen, att jag är född och uppfödd i dessa
skogar, och att jag under ett tredjedels sekel till någon del genom¬
vandrat, jag tror, hvarenda sockens skogar derinom. Derför skulle
det vara orätt af mig att vid ett tillfälle sådant som detta, blott på
grund af att tiden är långt framskriden eller att det icke är alla till
behag, uraktlåta att uttala hvad jag vet rätt och sant vara. Jag vill
då endast säga, att jag i likhet med den näst siste talaren hållit samman¬
träden med allmogen i Norrbottens lappmarker, och att jag dervid
icke hört ett enda klandrande ord om den lagstiftning, som nu är gäl¬
lande. Tvärtom hafva de förståndiga, de tänkande och insigtsfulla
med glädje och beröm yttrat sig öfver den lagstiftning, hvarunder de
lefva och hvarunder deras skogar bevaras. 1 motionärens framställ¬
ning råder en grundlig missuppfattning i afseende å betydelsen af
lappmarkslagen och möjligheten att ersätta densamma med en dimen¬
sionslag. Hans eget -esonnement härutinnan vederlägger alldeles tyd¬
ligt möjligheten att förverkliga hans ideal. Han säger nemligen: vi
måste borttaga utstämplingstvånget derför, att hemmanen nu äro för
billiga. Den fattiga lappmarksbonden får icke något betaldt för sitt
hemman. Han ar fattig, han måste sälja, då han icke får göra sig
all sin skog hastigt till godo. Nu vet hvar och en, att anlednin¬
gen hvarför skogsliemmanen säljas är den, att deras köpvärde icke
står i något förhållande till deras värde såsom åkerbrukshemman. Ko
lappmarksbonde med ett skogshemman kan, om han säljer detsamma,
för köpeskillingen erhålla i det öfriga Sverige ett hemman som är tio
Första Kammarens Prof. 189/+, N:o 89. f»
N:o 39.
58
Om revision
af skogs-
lagun/ni ngen.
Forts.)
Måndagen den 7 Maj, f. m.
gånger större och bättre bebygdt. Det är häraf uppenbart, att ju
högre pris som erbjudes sedan utstämplingstvånget upphäfts, ju mindre
motståndskraft bar bonden, och ju förr kommer hemmanet att öfvergå
i sågverksegarens hand.
I afseende å skogsindustriens dominerande ställning, som motionä¬
ren ansett så vigtig att upprätthålla, vore det väl, om den tvärtom
kunde i någon mån inskränkas. Denna industri håller nemligen nu
på att som bäst ruinera sig sjelf genom öfverproduktion. I böckerna
för ett af de största och säkert det äldsta af våra sågverksbolag bar
jag sett, att detsamma under ett år utskeppat omkring 28,000 stor-
verksträd — bjelkar och derpå förlorat 30,000 kronor, d. v. s.
det skänkte utländingen skogens bästa alster och dertill 30,000 kronor
i följd af öfverproduktion. Således är det alldeles tydligt, att lösgifvan-
det af stämpbngstvånget icke blott skulle höja prisen på hemmanen,,
utan äfven föranleda, att afverkningen skulle mångdubblas till oerhörd
vinst för nuvarande egare, hvilka dertill äro oberättigade, men till men
för den sågverksindustri, som ännu ej betalt sin skog. De förre hafva
köpt hemmanen under nu gällande lag och med visshet om, att de
icke kunde komma åt mera än en del af skogen. I deras fickor skulle
hela den första kolossala vinsten af tiotals millioner falla och afhändas
de fattiga hemmansegare, som bortarrenderade sin skog. Såsom vän
af skogen skulle jag emellertid gerna vara med om en utredning och
tillsättande af en komité, men motionärens alldeles origtiga motivering,
omöjliggör äfven för de bästa skogsvänner att följa honom i detta falk
I början af sitt anförande yttrade motionären, att han fruktade,,
det kammaren skulle tro, att han vore inpudrad och grundlurad i
denna sak. Jag tror icke det, men säkert är, att eu tät baeotisk
dimma omtöcknat och hindrat hans eljest lysande snille att i denna
sak se klart. Han har, omhvärfd af den mörka dimman, föreslagit eu
för de nordliga länen och särskildt lappmarken synnerligen olycklig,
omöjlig och skadlig väg i afseende på skogslagstiftningen, och jag yrkar
derför bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i)
afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Treffenberg, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla det förslag, som inne¬
fattades i den vid utlåtandet fogade reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Treffenberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hem¬
stält i utlåtandet n:o 11, röstar
Måndagen den 7 Maj, f. in.
Ja;
59
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet fogade reservation.
Vid slutet af den
hafva utfallit sålunda:
häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
Ja—41;
Nej—9.
Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Så-
som I, mine herrar, hafven eder bekant, har Kongl. Maj:t genom herr
civilministern inbjudit jemte talmannen och vice talmannen i denna
kammare tolf dess ledamöter för att öfvervara den fest, som den 2
augusti kommer att ega rum i Norrland med anledning af jernvägens
invigning. Valet af dessa ledamöter skall ske nästkommande onsdag
i kammaren, och, då förslag till ett sådant val måste uppsättas redan
i dag, tager jag mig friheten hemställa, huruvida icke, då mycket lätt
kan hända, att flere eller färre af dem, som blifvit valda, kunna få
förhinder att infinna sig, och då antagligt är, att Kongl. Maj:t önskar
att hans inbjudning och befallning i detta fall måtte af kammaren med
tacksamhet åtlydas, kammaren, för att antalet måtte så vidt möjligt
är, blifva tolf, behagade besluta att välja sex suppleanter, för att in¬
träda i mån af röstetal inom kammaren, och att uppdraga åt herr tal¬
mannen att inkalla snppleanterua i den mån, som anmälningar om
förfall till honom ingå. Jag anhåller om proposition på denna min
framställning.
Detta förslag antogs; hvarjemte kammaren, på framställning af
herr talmannen, beslöt, att val af ifrågavarande suppleanter skulle vid
kammarens sammanträde onsdagen den 9 i denna månad anställas
omedelbart efter det till samma dag förut utsatta val.
På begäran af herr Reuterswärd beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under tio dagar från nästkommande fredag.
N:o 39.
Kammaren åtskildes kl. 4,38 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.